Mina inlägg försvinner ibland spårlöst från den här bloggen. Igår skrev jag om tänkaren Dominika Pezcynski och hennes syn på föräldraskap. inlägget försvann. Jag försökte återskapa det, men efter en stund kände jag att life is very short and there’s no time for fuzzing and fighting, my friend. Jag tycker inte om mig själv när jag är arg. Jag blir ful då. Svullen i ansiktet, som en alkoholist och alldeles rödblossande på bröstet och jag kliar, kliar, kliar på bröstet och ibland kommer det blod. Kanske skulle man få ett utbrott. Skrika och riva ner en vas från hyllan där. Plocka ur disken medvetet bullersamt, drämma i skådörrar och kanske krossa en kaffekopp. Men det gör jag inte. Jag har inte fått ett enda raseriutbrott på sju års tid. Inte ett enda. Jag blir aldrig vansinnig. Jag undrar så om det är ett bekymmer man borde arbeta med eller bara låta det vara. Låta det vara. Okej. Men om jag någon gång skulle få ett utbrott, påminn mig om att om det är något som ska förstöras så är det den där fula Hydman-Wallin-låtsas-vasen i fönstret där, fy fan så ful den är. Det är en kissemisse målad på den, som stirrar på mig. STIRRA INTE PÅ MIG, vill jag ibland skrika. Men som sagt, jag gör inte det. Jag tänker det och så tar jag fram ostpopcornen och äter, äter, äter tills jag är gul ända upp på handleden. Och så vill jag slicka hela handen ren, som en jycke skulle gjort, men jag avstår.