Programmet börjar med att Måns och Meltzer går runt med namnlappar som de placerar ut i salongen med. Det ska vara ett humorinslag, men jag förstår faktiskt inte riktigt vad som är roligt i det här. Vad är kul? Det omöjliga i att placera ut 12.000 människor i en lokal? Är det vad som är roligt? Att det inte går att genomföra? Det här inslaget tar aldrig slut, de bara går och går med sina namnlappar och förklarar och förklarar. Till slut undrar jag bara en sak: vem har kommit på det här? Vem har skrivit manus?

Programledarna är inte särskilt dåliga. Men Meltzer glänser inte. Hon dyker som en hök ner i manuskorten hela tiden. Jag spänner min kropp när jag ser henne, jag ligger som en pinne i soffan. Måns gör vad han kan, men han har ett manus fullt av meningslösa skämt. Jag tycker så synd om honom. Han läser skämt efter skämt som faller som mantlar omkring honom inför en fullständigt tyst publik. Och jag frågar igen: VEM HAR KOMMIT PÅ DE HÄR SKÄMTEN? Varför har ingen satt stopp för det här?

Varje låt inleds med att artisten ska stå i stel ensamhet på ett podium och berätta ett tidigt scenminne. Grundidén är inte genial, men det hade väl fungerat om en producent hade styrt upp de här berättelserna. Men här har ingen styrt upp någonting. De får stå där i all tafatthet, inte ens en mick får de ha i handen, och berätta något som antingen är internt eller bara obegripligt. Och man undrar: Vem har inte skrivit manus?

Vi trodde väl alla att Dolph Lundgren skulle vara programledare i det här programmet. Det är han inte. Han är med i en sketch per program. Idag skulle han ställa Horace Engdahl mot väggen, han skulle utsätta honom för schlagermusik. Men det var inte Horace Engdahl – det var en skådespelare som skulle föreställa Horace Engdahl. Och in kom inga schlagerartister – in kom ett gäng okända människor som dansade till schlager. Jag kan se en humor i en scen där den riktige Horace Engdahl blir utsatt för en artist av typen Charlotte Perrelli. Men jag ser verkligen ingen humor alls i att en skådespelare får titta på när okända människor dansar. Man undrar ju: vem har skrivit manus?

Folk föreslår att Melodifestivalen är “utspädd”, att alla de här delfinalerna gör att man tröttnar på den. Att låtarna inte håller kvaliteten. Jag kan visserligen hålla med om att låtarna inte håller kvaliteten i år. Idag var det ju påfallande dåligt. Men problemet är ju faktiskt inte att låtarna är dåliga. De var ju lika dåliga förra året eller året innan, men då gladdes man åt produktionen. Den var mäktig. Tingeling var ju fantastiskt. Björn Gustafsson var otrolig. Men nu… Det här räcker inte. Det här är dystert. De dåliga låtarna varvas i år med usla mellansnack som framförs av nervösa programledare som håller i en manuskortsbunt fyllda av dåligt material. Vem har skrivit manus?

Jag vill ändå berömma Måns Zelmerlöf. Han kämpar hårt med de vidrigheter någon har tvingat honom att läsa. Han skulle må så mycket bättre med någon annan vid sin sida. Men helst av allt skulle man ju se någon helt annan som programledare. Man får inte glömma att Melodifestivalen är Sveriges största program. Det innebär att de allra flesta skulle säga ja till att leda det. Och jag vill mena att man måste tänka större. Man måste tänka längre bort. Amanda kom på en idé som är riktigt härlig. Hon tycker att nästa års Melodifestival ska ledas av Göran Persson. Förstår ni hur bra det skulle bli? Hans auktoritet. Hans naturlighet. Hans pösighet. Och framför allt: han skulle inte acceptera ett dåligt manus.