Redan från den dagen Charlie föddes kom vi överens om hur vi skulle ta hand om Charlie under natten. Amanda skulle ta hand om henne på nätterna och så skulle jag ta hand om henne från det att hon vaknade tidigt på morgonen, så att Amanda kunde få sova lite längre.

Det här fungerade väldigt bra. Amanda fick gå upp några gånger per natt, men njöt sedan av sovmorgonen när jag gick vid halvsex-rycket med vår dotter.

Och vi har fortsatt med det här. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Amanda säger att hon fortfarande tycker att det är en rättvis uppdelning. Men jag har börjat förstå att jag är lurad. Hon har blåst mig jävla hårt.

Charlie vaknar ju för fan inte om nätterna längre!! Okej, MÖJLIGEN vaknar hon EN GÅNG varannan natt. Och då måste Amanda böja sig över henne och stoppa in nappen och sen somna om. De FÅ GÅNGER detta händer så är det allt hon måste göra. Det tar henne fem sekunder.

Men jag! Jag går fortfarande upp VARJE DAG klockan halv sex med Charlie.
På fredagskvällar kan Amanda – utsövd och pigg och tindrande och glad – titta på mitt trötta, sargade ansikte och vänligt och meddela: “Imorgon får du sovmorgon, Alex.” Meningen är att jag ska bli glad. Och det blir jag. Det känns som om jag blivit miljonär. Men jag börjar förstå att nåt är skevt. JAG ÄR INTE DUM! HON HAR LURAT MIG HELA TIDEN!