Tidig morgon med Charlie. Jag hade satt på henne något sockiplastliknande på fötterna, vilket gjorde att hon fick en jävla fart på krypandet. Ibland var hon uppe i hastigheter på 50 vardagsrumsgolv/h och då kanske ni förstod att det gick undan. Hon pratade högt, muntert och obegripligt och bet i allt som kom i hennes väg. Bland annat bet hon sönder ett ganska fint glasunderlägg i läder som vi fick av mamma i julas.

Jag satt vid datorn och tog del av den belåtna ljudkulissen omkring mig. När hon sa “BABA” svarade jag “BABA” och det tyckte hon var roligt. Så plötsligt kröp hon in under soffbordet och tystnade tvärt och jag tänkte väl inte direkt på det.  Men hon var fasligt tyst fasligt länge. Till slut reagerade jag på denna egendomliga, ovanliga tystnad. Så här tyst brukar det inte vara. Så här tyst SKA det inte vara.

Jag kröp under bordet och där hittade jag henne. Hon var alldeles brun från öra till öra, från panna till bröstkorg, från fingerspets till handled. Jag tror aldrig jag sett Charlie så belåten. Hon var liksom i chock. Stora, rullande ögon, kroppen i stel extas. Jag grävde i munnen på henne och fann resterna av en hel Plopp. Det var första gången som Charlie smakade choklad. Förstår ni vilken smaksensation? Förstår ni hur hennes universum där och då utvidgade sig, hur världen blev en mer spännande plats att vistas i. Insikten att det finns något som heter choklad måste hisnande.

Hennes olycka när jag tog biten ifrån henne. Hur ögonen svartnade. Hon blev rasande, slog efter mig för att skada mig. Morgonen blev aldrig riktigt bra sen. Charlie satt och surade, tittade ibland på mig hatiskt. I nio månader hade vi undanhållit smaken av choklad för henne. Istället hade vi givit henne flygande Kalle.

Oförlåtligt.