En stor dag för familjen Schulman. Jag och Amanda skulle byta blöja på Charlie. Jag satte mig på knä, sträckte fram händerna och sa: “Kom!” Hon reste sig upp så att hon stod upp. Det brukar hon göra. Men jag såg att hon var osedvanligt stadig, så jag kände att det kunde vara ”läge”. Jag backade ett steg och sträckte fram händerna och sa: “Kom då, Charlie!”

Charlie tittade på mig, betraktade avståndet, och så lyfte hon på ett dallrande ben och satte det framför sig. Och så följde nästa ben efter. Och så nästa. Hon tog väl fyra eller fem steg innan hon rasade ihop. Det såg mycket osäkert ut, som en förlamad man i filmer som första gången reser sig från rullstolen.

Jag och Amanda skrek och gjorde hajfajvs och hoppade och lyfte upp Charlie och kramade henne så hårt att hon började protestera.

Själv fattade hon ingenting. Hon förstod inte vad hon hade gjort.
Vi försökte upprepa det sedan.
Om och om igen.

Vi ställde upp henne och sa “KOM”.
Hon satte sig ner omedelbart, med frågande blick.

Men. Hon gick! Hon gjorde det!