Första dagen på semestern. Man står tidig morgon på sin egen gata i sin egen storstad med öppen bagagelucka till bilen och hummar och funderar framför alla väskorna som ska in. Det är en fin känsla, man känner sig som en ingenjör. Man passar in grunka efter grunka i utrymmet, bygger pusslet och till slut bågnar bilen av all tyngd, kasta in en kortlek och hela karossen rasar ihop. Man smäller igen bagageluckan och hoppas att ingenting går i kras och så går färden till landstället. Man färdas långt, nya dialekter vid varje bensinmacksstopp. Man lyssnar på sjörapporten på radio och högläser kvällstidningarna för den som kör. Och man kommer fram till stugan och gör samma iakttagelser som alltid. Oj, vattnet ligger högt. Oj, vad vildvuxet allt blivit. Och allt det där. Men känslan när man stiger ur bilen och blickar ut över all orördhet är nära nog obeskrivlig. Det finns ingen stress eller oro, för allt ligger framför en. Jag älskar den där ankomsten!

Tiden har stått still. Man går in och fastnar genast en stund framför förra årets tidningar. Daterade nyheter på gulnat papper. Man känner sig inte riktigt hemma än. Man trippar försiktigt fram, går runt som en besökare, som vore man på ett museum som ställer ut “Sommaren 2009”. Det krävs några dagar för att man ska känna sig riktigt bekväm här. Ett femtiotal flugor ligger döda vid varje fönsterkarm, de ser avrättade ut. Spindelväv i håret när man böjer sig under borden för att sätta på elementen. Lätt sting av oro när man ser taket, visst har fuktfläcken blivit lite större där uppe. Man sätter på kranen som mullrar en stund innan vattnet kommer. Man dricker ur glas som ser smörade ut i sin absoluta solkighet. Man accepterar smuts på ett helt annat sätt på landet än hemma – i stan hade det där varit fullständigt oacceptabelt. Man slår på tjock-teven som levererar dubbelbild och drämmer till den med full kraft och plötsligt fungerar den igen. Man upptäcker fågelspillning på soffkanten. Har det varit en fågel här inne? Och i så fall: var befinner den sig nu? Och man vet att när man minst anar det under sommaren – när man bestämmer sig för att skaka mattan eller något sådant – så kommer det stela fågelkadavret att dyka upp och stirra en i vitögat.

Man åker till den lokala butiken och där träffar man dem en efter en, landetvännerna. De man umgås med i brist på sina riktiga vänner. Man har inte valt dem, de finns i ens liv därför att de är just grannar. Det händer att man stör sig på dem, men man är ändå väldigt glad att se dem. Och där står man och plockar mjölk, byter information om vattenläckor och tävlar om vem som har längst semester. Jaså, tre veckor, vad härligt, själv är jag här i sex veckor. Då har man vunnit.

Man rullar fram grillen ur förrådet och förbereder sommarens första grill. Det finns dagar i augusti, när semestern närmar sig sitt slut, då man är rätt trött på att återigen slänga på fläskkarrén med den där färdiggjorda ICA-marinaden, då man bara är sugen på thai eller den där italienaren runt hörnet inne i stan, men sommarens första grillning är en smakupplevelse man aldrig glömmer. Man undrar hur man kunnat leva utan grill ett helt år, hur har det gått till egentligen? Man äter, himlar med ögonen av välbehag, mumlar “herregud…” mellan tuggorna och dricker vin och skålar för sommaren och känner kanske inte ren lycka, men små pustar av den där i kvällssolen.
    

Så tittar man ut över trädgården. Man tar en cigarett, det kan man göra på semestern, och lutar sig tillbaka. Man ser på det höga gräset. Gräset tittar tillbaka. Gräset retas med en, det säger: kom och klipp mig, då. Och man tittar sig omkring och ser plötsligt uppgifter och göromål överallt. Det är så oerhört mycket arbete som ligger framför en. Man häller upp ett glas vin till, ger sig själv respit. Idag behöver vi inte göra någonting. Men imorgon, herregud, då ska vi ta tag i det här stället.

Det är första dagen på semestern som man inser att första dagen på semestern är först om en vecka.