Jag fick i uppdrag av TT att skriva en novell om Daniel och Victoria för några månader sedan, De ville att jag skulle skriva om hur jag tänkte mig paret om fem år. Det blev den här historien, som jag härmed lägger ut på min blogg. Jag gör det eftersom den specialbilaga som TT gav ut i samband med bröllopet (tidningen som texten är publicerad i) är avverkad. Om någon på TT skulle tycka illa om att jag nu lägger ut den här – hör av er, så tar jag bort den. Jag vill så gärna bjuda mina trogna bloggläsare på den.

 

 

 

“Kära svenskar i Sverige och utomlands.”

Kung Carl XVI Gustaf blickade ner i manuspappret som han elegant hade gömt i sitt knä. Han tittade åter upp mot kameran och levererade en konstpaus som var just så lång att både Daniel, Victoria och Silvia tittade upp för att kontrollera vad det blev av honom. Han fortsatte.
“Det är idag – den 15 maj 2015 – dags för mig, drottningen, kronprinsessan Victoria och hertig Daniel Westling att berätta en nyhet.”

Daniel kände sig förvånansvärt lugn där han satt. Det var inte som senast, som den där gången för sex år sedan, då de spelade in den första Youtube-filmen som förkunnade att han hade förlovat sig med Victoria. Han mindes det så väl. Han mindes att han hade kommit sen till prinsessan Sibyllas sal, han mindes kungens tysta blick när Daniel bad om ursäkt för det. Han mindes sin egen handsvett där han satt, hur han torkade bort den mot fåtöljens sammet. Han mindes hur han höll Victorias hand under bordet. Hon hade varit formell men fnittrig. Han och Victoria hade kysst varandra alldeles innan de gick in, SÄPO-vakterna hade diskret tittat bort. Han hade varit ganska säker på att den där händelsen var så udda att han aldrig skulle behöva uppleva den igen. Men han hade alltså fel. Ännu en Youtube-film skulle spelas in, ännu ett besked som måste kommuniceras till folket. Men den här gången kändes det på något sätt så mycket mer privat. Det här var hans ensak. Och Victorias, naturligtvis. Daniel hade påpekat det för kungen också när hela familjen träffades på lunch, han hade vänligt men bestämt varskott kungen att om det nu nödvändigtvis ska spelas in ännu en film, så är det något som han ville göra själv tillsammans med sin hustru. Men då hade kungen skärpt blicken, tagit honom avsides. “Men det måste du väl förstå”, hade kungen väst och ställt sig nära honom, “att allt som har med kungahusets tronföljd att göra rör också mig och Silvia i allra högsta grad.” Och så talades det inte mer om den saken.
   
Och nu satt han alltså där igen i soffgruppen, tillsammans med hela familjen. Han tittade på kungaparet. I början så oerhört svår att älska, men numera så oerhört svåra att hata. Han betraktade hur familjemedlemmarna satt med sina manus i sina knän, hur de med ljudlösa munrörelser försökte memorera vad de skulle säga. Gulddetaljer på väggarna. Sidenband i draperierna. Hovets press-stab som tassade omkring i lokalerna, för varje steg de tog sprakade parketten som en eldstad. Tre kameramän med tomma blickar höjda över linserna.

“Jag har…”, sa kungen in i kameran, men tittade snabbt ner. Han såg förvirrad ut. “Jag har…” Han tystnade igen.
“Vi bryter där”, ropade en röst i mörkret.
“Men vad i… Det är nåt fel på manus”, mumlade kungen.

 En man från inspelningsteamet gick fram till Daniel. Han såg underlig ut med sitt helskägg och sin t-shirt med ironiskt tryck av så internt slag att Daniel själv inte kunde förstå det. Helt klart sammanhangets kreatör.
“Du, jag tänkte på en grej”, sa mannen. “Skulle du kunna ta av dig glasögonen under själva inspelningen?”
Daniel tittade på regissören.
    “Varför vill du att jag tar av mig glasögonen”, frågade Daniel.
Mannen satte sig på huk framför Daniel.
    “Ja, alltså… De där glasögonen…”
    “Tycker du att jag ser, vadå, osäker ut i dem?”
    “Inte det minsta, herregud, nej-nej. Det är bara det att… Kan du inte prova att ta av dem och så ser vi hur det ser ut?”
    Daniel tog av sig glasögonen.
    “Så där ja”, ropade regissören. “Förstår du vad jag menar?”
    Daniel svarade inte.
   
Kungen bläddrade i sitt manus och svor tyst för sig själv. Daniel tittade på honom. Han kunde inte annat än att känna värme för den här mannen. Han kände till alla kungens avigsidor, han hade lärt sig beteendemönstren ingående genom åren. Han visste att kungen kunde vara trubbig mot andra människor. Att han kunde vara frustrerande envis – att han alltid hade rätt, också när han hade fel. Kungen var svår, men med åren hade han upptäckt den oemotståndliga charmen i hans person. Han hade aldrig träffat en människa som älskade sina barn mer än kungen. Daniel hade en enorm aktning för honom. Han kände respekt. Och han var inte längre rädd för honom. Som i början. Han mindes första gången de träffades.  Daniel var så nervös. Han hade bytt slips tre gånger, Victoria hade tittat på honom med en kärleksfull styvmoderlighet där han oroligt stod framför spegeln.

“Hur hälsar man på kungen”, frågade Daniel.
“Hur man hälsar? Man tar väl i hand”, svarade Victoria.
“Jaha, man tar i hand. Så man gör ingen… hovnigning eller något sådant?”
Victoria skrattade. Daniel mindes hur han fann det där skrattet förvirrande. Daniel hade inte menat det som ett skämt.

Daniel valde en blå slips. Middagen på Drottningholm var precis så man kan tänka sig att en middag mellan kungaparet och prinsessans blivande gemål skulle kunna se ut. Daniel tyckte att det nästan var skrattretande hur verkligheten ibland överträffar sagan. Ett alldeles för långt middagsbord med kungen på ena kortändan och drottningen på den andra – Victoria och Daniel var utplacerade som öar alldeles i mitten. Man fick höja rösten för att kommunicera, resa sig om man ville skicka saltet. Porträtt av sedan länge döda människor på väggarna. Det ekade i salen. Samtalet var artigt, men stelt. Kungen insisterade hela tiden på att kalla honom för “herr Daniel”. De åt sill till förrätten, varje gång de skålade med nubben sa kungen “häpp”. Ingen svarade, men alla drack, utom Silvia som elegant bet av och gömde glaset mellan porslinet. Till efterrätten hade kungen börjat tala om Daniel Collert. Drottning Silvias ögon tindrade genast. De talade mycket om Collert sedan, Daniel försökte hålla god min. Till slut sa Victoria ifrån. Underbara Victoria, alltid på hans sida. Alltid så trygg och säker. Kanske var det därför han älskade henne så. Hennes trofasthet. Hennes sätt att alltid ställa sig bakom honom, trots att det alltid funnits tillfällen då det kunnat innebära olyckligheter. Han var varken adlig eller kunglig. Han visste inte att man äter efterrätt med gaffel och inte sked. Han kom från Ockelbo mitt i ingenstans. Hans bästis i barndomen var bondens son. Daniel kunde mjölka en ko, men inte knyta en sidenfluga.
    Men Victoria hade valt honom och han hade valt henne. Kungen kunde tala drömskt om Daniel Collert hur mycket han ville – Daniel visste där och då att han och Victoria hörde samman för livet. Deras band var starkare än allt, till och med starkare än den tronföljd kungen så ivrigt talade om.
    De hade fått in efterrätten.

“Ja, du, herr Daniel”, sa kungen och höjde glaset. Daniel höjde sitt glas. Kungen tittade på honom, synade honom i stillhet.
 “Häpp”, sa kungen och drack.
   
I bilen på väg hem sedan. Victoria hade sagt att det hade gått bra, men Daniel visste inte. Han sa till henne att han ångrade att han vid något tillfälle kallade Victoria för “Vickan” inför kungen. Victoria skrattade, sa att det var inget att bry sig om. Men så blev hon plötsligt allvarlig. Hon tog hans hand: “Jag är förälskad i dig. Det är du och jag nu. Och jag förstår att du är rädd. Jag har också varit det. Pappa är så bestämd och orolig. Han tänker så mycket på ämbetet. Ibland har jag en känsla av att han talar mer om vikten av monarkin än om vikten av min lycka. Han säger till mig att jag måste följa monarkin. Men jag har träffat dig nu. Nu får monarkin följa efter oss.”

Daniel hade sett SÄPO-mannen där fram i bilen, hur han reagerade på det där, han gav ett snabbt ögonkast mot dem i backspegeln och så tittade han åter blixtsnabbt fram igen.

Det var en snårig väg, men de hade verkligen kommit närmare varandra, han och kungen. Vid en annan middag någon månad senare, Daniel och Victoria skulle sova över på Drottningholm. Vid kaffet och avecen, när det var läge att avrunda, hade kungen klargjort: ”Jag och Daniel sitter kvar en stund.” Victoria och Silvia hade häpet försvunnit. De gick till biblioteket. Kungen tog fram en flaska whisky. Daniel hade först avböjt, förklarat att han inte är så förtjust i att dricka.

“Har du alkoholproblem”, frågade kungen.
“Om jag har alkoholproblem? Nej det har jag inte.”
“En person som inte dricker, han har alkoholproblem”, sa kungen. Och så skrattade han högt.

Daniel tog en whisky och sedan en till. De drack i många timmar. De blev, hur ska man beskriva det… De blev bladiga och bullriga. De sjöng Värmlandsvisan. Daniel mindes inte hur de hade kommit på idén att sjunga Värmlandsvisan, men det gjorde de. De sjöng den högt och länge. Så hörde de plötsligt ljudet av en sovrumsdörr från övervåningen som smälldes upp med kraft. Ljudet av snabba, ilskna barfotafötter mot parkettgolv. Kungen och Daniel satt tysta. Kungen mumlade “aj-aj”. Silvia slet upp dörren till biblioteket och där stod hon i nattlinne. Hennes svenska var mer bruten än vanligt när hon var upprörd. Hon skrek att hon försökt sova i två timmar, men att det var omöjligt med det här buslivet. Hon skrek att nu får det vara slut på dumheterna. Hon smällde igen dörren. Kungen och Daniel satt tysta och lyssnade på barfotafötternas väg tillbaka till sovrummet. De fnissade sen. Daniel mindes det starkt. Han mindes känslan av att här knyts ett band. Han väckte Victoria på natten sen och berättade upphetsat om kvällen. Han var så glad och det var hon också. Dagen efter hade de ätit frukost tillsammans med kungaparet. Kungen hade åter kallat honom för “herr Daniel”. Han var tillbaka på ruta ett.
   
Det var först långt senare som han förstod att kungen inte såg Daniel som ett hot mot sin dotter. Han såg honom som ett hor mot tronföljden. Vad ironiskt ändå med tanke på det som kungafamiljen idag skulle kommunicera via en Youtube-film. Hur skulle inte det hota tronföljden? Skulle det ens existera en tronföljd när det här var över?
    
En röst från mörkret:
“Kameran rullar. Varsågoda!”
Kungen tittade upp från sina papper och riktade blicken mot kameran.
    

    “Kära svenskar i Sverige och utomlands. Det är idag – den 16 maj 2015 – dags för mig, drottningen…”
    “Bryt!”
    Regissören tog åter några steg fram.
    “Det är den 15 maj idag.”
    “Men! Vad spelar det för roll då, vad för datum det är”, röt kungen.
    “Det är… Det är nog bra om det är rätt datum. Vi försöker igen.”
   
Daniel tittade mot Victoria. Hon log mot honom på precis samma varmt genomträngande sätt som den där gången då de träffades första gången på gymmet. Han mindes hennes vakna, nyfikna ögon den gången. Han visade henne runt på gymmet och han minns att han blev förvånad över hennes sprallighet. Hon fnittrade så ljuvligt åt sin egen dumhet när hon inte förstod sig på en av viktmaskinerna. Han försökte hålla sig formell och artig. Till och med under första dejten tilltalade han henne “kronprinsessan” och hon skrattade och sa “sluta med det där”. De umgicks allt flitigare, de åt diskreta middagar i källarrestauranger och gjorde utlandsresor, men Daniel trivdes bäst med att umgås med henne på gymmet. Där hade han samma övertag på henne som hon hade på honom i resten av världen. Hon rörde sig ledigt på bjudningar och han följde klumpigt med i kölvattnet. Men i gymmet, bland träningscyklarna och roddmaskinerna, var det hon som klumpigt gick två steg bakom och tittade storögt omkring sig. Han kände sig så trygg där. Tänk, allt som hänt sedan dess. Vilken resa de genomgått. Så alltigenom extraordinär. Sa rakt igenom unik. Så fylld av den vackraste lycka och den svartaste sorg. Och idag, en känsla av att allt sätts på sin spets.
    

En röst från mörkret.
    “Kameran rullar. Varsågoda!”
    Kungen tittade åter upp mot kameran.
    “Kära Sverige i Sverige och utomlands…”
    “Bryt!”
    Kungen kastade pappren i golvet framför sig.
    “Helvetes jävla skit!”

Daniel betraktade kungen och hans frustration. Så kom han att tänka på vad Victoria hade sagt i bilen den där gången: Det är dags för monarkin att följa oss. Daniel tog beslutet blixtsnabbt. Han lade en vänlig hand över kungens arm och sa: “Får jag försöka?” Och så vände han sig ut mot rummet. “Rullar kameran? Då kör vi.” Daniel tog på sig sina glasögon, blickade in i svenska folkets lins och talade.
   
“Det var nästan fem år sedan jag och Victoria gifte oss. Det har varit fem år fyllda av den ljuvligaste gemenskap och förälskelse. Vår kärlek har vuxit sig stark och öm. På något känns det som att vi är vildare och mildare än vad vi någonsin varit förut. Det är en bra känsla. Vi blir starkare tillsammans. Idag vill vi berätta något personligt, något som bereder både mig och Victoria stor lycka. Vi har adopterat en liten pojke från Vietnam. Han är i sitt hemland döpt till Minh Lak Khao och vi har inte för avsikt att döpa om honom. Vi förstår att den här nyheten kan synas vara förvirrande och kontroversiell, särskilt med tanke på att Minh Lak Khao en dag kommer att bli vår framtida kung. Vi hoppas dock att ni kan glädjas åt oss och vår lycka. Tack för att ni tog er tid att titta.”

Parkettgolvet i Prinsessan Sibyllas sal knastrade av oroliga representanter från hovets press-stab.
   
Kungen torkade sig i pannan med en näsduk.

Daniel och Victoria höll varandras händer under bordet.