Sitter i min butik i skymningen. Jag har dålig belysning, jag måste ordna det. Det är skumt här, jag ser saker i hörnen som i själva verket inte finns. Det känns lite ruggigt. Det är så mycket jag måste ordna med innan jag går hem idag. För många saker. Jag är som brandmannen som står rådvill mellan eldhärdarna, kan inte bestämma mig vilken jag ska ta itu med först. Så jag gör ingenting alls. Jag bara sitter här och tittar ut genom skyltfönstret. Det är alltid roligast nu på sena eftermiddagen. Alla skyndar, går lite mer framåtlutade än normalt.

En kund kom in i butiken. Trevade sig fram längs väggarna, höll sig borta från min plats. Ville inte möta min blick.

Han tittade lite i hyllorna och berättade – med blicken hela tiden riktad mot boktitlarna – att han var hypnotisör. Jobbade mycket med muskelspänningar, sa han. Jag frågade om det var hokuspokus, och då sa han ”nej nej”. Och sen var det tyst igen. Så sa han ”jaha” och tog farväl.

Och kvar sitter jag med mig själv. Sätter på en kanna kaffe, lyssnar på det ljuvliga ljudet av det sista vattnet som gurglar sig genom apparaten, som den där salivsugen hos tandläkaren. Jag dricker kaffet starkare och starkare ju längre dagen går. Nu är det så svart att det inte ens reagerar på mjölken jag häller i. Det förblir svart vad jag än gör. Och så dricker jag och grinar med ansiktet, som efter starksprit.

Jag borde ta tag i något här. Men jag är så fullständigt obeslutsam. Sitter bara och stirrar ut på allt som fladdrar förbi där ute.

Jag tog bajsbilen tidigt på morgonen. Åkte centralbron. Såg solen stiga över Södermalm. Tänkte på AIK-sången: ”Vi ser hur solen stiger över Råsunda.”

Hämtade upp Mats på Söder. Nervös, fnissig stämning i bilen. Vi köpte kvällisarna och Mats högläste. Iliningar genom kroppen hela tide. bara timmar kvar till matchernas match.

Vid Södertälje blev vin omkörda av en limousine. Någon vevade ner takrutan och viftade med sin AIK-halduk. Jag tänkte på AIK-ramsan: ”Vi är överallt.”

Anlände till Göteborg. Fick mycket glåpord från göteborgare. Var rädd att få stryk, tog på mig huvan. Tog en stor whiskey för att göra mig själv lite mer trubbig i anden. Det fungerade inte.

Matchen började. Gamla Ullevi var vacker, men gräset var dåligt. Jag blev orolig. Dåligt gräs ger dåligt spel och dåligt spel gynnar Göteborg. Skakade i hela kroppen.

Efter 90 vidriga minuter stod det klart att SM-guldet åter hittat hem till AIK. En massa gnagare sprang in på plan, men jag stod kvar som en tönt här uppe och tittade.

Åkte hem i rekordfart. Mats körde, tog ett bord på Sturehof och firade med champagne, hummer och snaps. Sen gick vi upp till guldfesten, men kom inte in. Jag hade biljetter till festen, men det spelade ingen roll. Folk berättade att de hade stått där i tre timmar med biljett i hand utan att komma in. Jag ringde till mina coola AIK-kompisar Pontus och Niclas, som blivit bjudna på banketten. Bad dem hjälpa mig in. Men de sket i mig. Jag ringde och ringde, men de ville inte svara. Dåligt av dem. Så gör man inte om man är kompisar. Jag blev sur. Men när jag gick hem var jag ändå väldigt glad. AIK är svenska mästare i fotboll.

Imorse. Kom till butiken, som drabbats av vandaler. Men det var ganska snälla vandaler. Det var ju ett positivt budskap. Men ändå, jag muttrade och mumlade ”jävla busungar” när jag gick in. Höll på att ramla på en låda med skräpböcker. Fina grejer. Svensk juristtidning inbunden från 1924-1926.

äntligen tillbaka i Stockholm. Sturehof. Snaps och skaldjur. Och sen upp och krama alla i AIK. Det här är inte den bästa, men en av de bästa dagarna i mitt liv. 

Sitter i bilen på väg hem från Göteborg. Den glädje jag känner efter detta SM-guld går knappt att beskriva i ord. När jag kommer fram till Stockholm ska jag sätta mig med mina AIK-väner Mats och Jonas och äta en bättre middag. Sen ska vi gå på guldfesten tillsammans. Och så ska vi festa som om vi vore mycket yngre än vad vi är. Amanda har sagt att hon tar hand om Charlie hela natten och hela morgonen i motgon bitti. Det var gulligt, tycker jag.

Och ni då? Är ni inte glada att guldet äntligen kommit hem till AIK?

VAD GÖR NI?
VAR ÄR NI?
VAD KÄNNER NI?

Det är den stora dagen. Dagen vi väntat på i elva år. Jag packar lite kläder, gör en kaffe, sätter mig i soffan och tittar ut över en tom gata. Varje gång jag tänker på matchen går det en ilning längs hela min ryggrad, ner mot pung.

Vi åker i min bil, vi ska till helvetet.

Gamla Ullevi. Arenan som Göteborg aldrig förlorar på. Det känns omöjligt. Det ska inte gå. Men det gör det. Vi kan göra det här.

Om jag fick chansen att gå in till AIK-spelarna tre minuter innan matchstart, så skulle jag säga ungefär detta:

I fredags hade talkshowen Schulman Show premiär på Aftonbladet.se. Nu har statistiken kommit in. Programmet fick 150 000 tittare på bara ett dygn. Det är tv-rekord i Aftonbladet.se:s historia. Det är bättre än vad vi alla någonsin kunnat drömma om. Vi är större än många storsatsningar på Kanal 5 med den siffran. Vi är större än alla program på TV4 +. Kattis och Co, till exempel. Schulman Show äe större än Kattis och Co.

Jag är mycket glad för detta, ska ni veta!

Jag var på en bjudning häromdagen, en middag med bekanta och halvbekanta. Vi var åtta personer som alla kämpade tappert mot de pinsamma tystnaderna som alltid infinner sig innan vinet börjat verka. Så fort det blev tyst tittade alla ner i tallrikarna och precis när alla började känna KRAMPEN så exploderade någon frustrerat i ett nytt samtalsämne och alla kunde andas ut ytterligare en stund. Vi ansträngde oss verkligen för att bevara vår värdighet där vi satt. Jag vet sedan länge att den bästa medicinen mot den här typen av isande stelhet är att berätta en lång anekdot. Så jag gjorde det. För gruppens skull. För allas vårt välbefinnandes skull. Någon nämnde att han hade sett musikalen Mama Mia och tyckte att den var bra, en annan menade att Björn och Benny är världens bästa musikalskapare och en tredje invände och menade att det utan tvekan är Andrew Lloyd Webber som är världens bästa musikalskapare. Och då slog jag till.

    “Jag har träffat Andrew Lloyd Webber en gång.”

    Jag lät påståendet sjunka in. Det gav effekt. Så ljuvligt att känna hur alla blickas riktas mot en, triumf att förstå att de nu är i mitt våld, så härligt att känna att nu är det jag som bär den här kvällen framåt, jag har den gula ledartröjan och ni andra hänger efter. Det försiktiga slamret av bestick mot porslin upphörde, någon satte ner sitt glas, hela sällskapet böjde sig en mikromillimeter mot mitt håll för att lyssna. Och så talade jag.

    Det måste varit tio år sen, nej herregud, mer än så – 15 år sen! Jag var på Grand Hotel av någon anledning, jag tror jag skulle intervjua någon där. Jag steg in i hissen och upptäckte snart att jag delade den med en människa som på charmigt, lite grodliknande sätt liknade Andrew Lloyd Webber. Jag blev lite nervös, tittade ner i golvet. Kunde det verkligen vara han, mästarnas mästare? Till slut tog jag mod till mig och sa: “Excuse me, but aren’t you Andrew Lloyd Webber?” Mannen tittade upp, synade mig och sa: “Yes I am and I want to kiss you!” Och så fattade han tag runt min haka som andra fattar tag i soppskålar och tryckte sin mun mot min mun. Han gjorde det hårt, skäggstubb rev mott skäggstubb, mina tänder gnisslade mot hans. Chockad tog jag ett steg bak när han var färdig med mig. Han log, sa “good day” och lämnade hissen på sitt våningsplan.
    Stämningen runt middagsbordet när jag kommit till detta klimax, den var elektrisk! Magisk! Någon mumlade “herregud”, en annan satt tyst för att sedan brista ut i flatgarv. Och jag kände att det här gick så bra att jag ville förlänga känslan, så jag återupprepade: “Yes I am and I want to kiss you!” Och sällskapet skrattade igen, sa att “det var det sjukaste de hört”.

    Men jag såg också att en kvinna i sällskapet tittade på mig med ett snett leende. Som jag hatar dessa sneda leenden, de kan leda till vad som helst. “Men, Alex…”, sa hon. Det sneda leendet blev ännu lite snedare. “Så där gick det ju inte riktigt till, eller hur.”

    Tankearbetet där och då. Den febrila aktiviteten. Hur kunde hon veta att jag saltat storyn? Hon var väl inte med? Det kan hon väl inte… Men herregud, hon var ju med! Hon var ju min fotograf den där gången! Och jag kände hur allt föll samman. Mina kinder blossade, jag sa “eh…” och jag sa “öh…”, började peta i maten medan jag tänkte på något att säga. Men det kom ingenting, det fanns inget försvar, ingen förklaring. Jag hade ljugit och hon hade avslöjat mig.
    “Jag var ju med och jag såg i alla fall inte till någon kyss mellan er två”, sa kvinnan.
    Alltså, jag ville slå ihjäl henne! Jag stammade och mumlade, sa att jag ville MINNAS att han kysste mig och fotografen sa “okej…” och det blev alldeles tyst runt bordet. De övriga hade svårt att äta när en person runt bordet hade byxorna nere och visade rumpan.

    Jag skämdes länge för det där. Det är egentligen först nu som jag börjat känna något som skulle kunna beskrivas som en helig vrede. Den här fotografen tillhör en typ av människa som man måste motarbeta i alla lägen. En människa som inte förstår vikten av en god historia. En människa som inte begriper att ibland måste man salta sina anekdoter för att rädda stela middagar.

Vi fick låna en dvd av en kompis till Amanda. Filmen heter ”Babies for babies” och innehåller bebisar som leker, skrattar och skriker. Vi gjorde i ordning Charlies biofåtölj och satte på. Hon var helt fascinerad av dessa bebisar. Satt alldeles stum och betraktade dem på skärmen.

Några av er som kommenterar har tidigare sagt att bebisar inte ska titta på rörlig bild på det där sättet. Det är farligt för dem! Vet ni vad jag tror att det är? Rent skitsnack. Det är klart att det inte är farligt. Vad är det för vidskepelse?

Tvärtom tror jag att det är bra! Det såg ut som om Charlie koncenterade sig, som om hon lärde sig saker av de där barnen. Hon växte så att det knakade.

Byxor: Bonpoint
Body: Zara
Kofta: Ralph Lauren
Tofflor: Bellio.se
Accessoar: Förälder
Så beskriver Charlie sin stil: country side chic
Stilförebild: Ben Kingsley när han spelade Gandhi
Charlies planer för dagen: Skrika sönder en Riche-lunch