På morgonpromenad med Charlie och jag måste säga att Stockholm alltid ter sig lite annorlunda tidiga morgnar. Jag vandrar nerför Engelbrektsgatan, sneddar över Humlegården, upp på Linnégatan och så är jag på Östermalmstorg. Jag sätter mig på en bänk och betraktar aktiviteterna omkring mig.

Gräs på hustaken, doft av tjära och kolmila, ljudet av hästhovar mot klappersten. ”HYIJA”, manar en kusk på sitt ekipage, som sätter fart och gamla damen drar i sina lager av kjolar och skyndar över gatan för att inte bli överkörd. En präst vandrar förbi och tittar föraktfullt bort mot hororna som fattat posto vid ölstugan där uppe. En mjölnare sneddar över torget med en stor säck juteväv över axeln. Jag ser en gårdsfarihandlare med en koffert sannolikt fylld av kryddor från orienten.

Zigenare har slagit upp tält på torget. Om man betalar fem öre får man gå in i tältet och se is. Stockholmarna kommer ut från tältet förstummade och häpna – de har sett is för första gången. Spelemän dansar förbi i en vild hambo, de är på väg till ett bröllop i grannsocknen. Och titta där! Där går häradshövding Olsson förbi med sin runda mage och sin bistra uppsyn. Pojkarna lägger ner slangbellorna och bockar när han passerar. Två rallare rycker ihop i ett vilt slagsmål efter ett parti bräde med oklar utgång. Hela Stockholm sjuder av aktivitet!

Det är en otrolig upplevelse att sitta här. Jag önskar att fler människor fick se det. Ni som ännu inte varit i Stockholm borde komma hit. Det är verkligen något speciellt.

Så vandrar jag mot butiken och sätter mig för att skriva något litet. Charlie är vid gott mod, sover räv mot min axel. God morgon på er.

Overall: Adidas
Undertröja: Adidas
Stil: Hooligan chic
Charlies kommentar: ”Jag tycker om att vara lite ledig på lördagarna. Som om jag ska på joggingtur, men inser att svärmor tar samma tur och att det kan hända att vi stöter på varandra.”

Mannen på bilden är Jan-Olof Andersson. Han är tv-recensent på Aftonbladet. Han har hyllat och sågat människor så länge jag kan minnas. Jag tycker inte att han är särskilt bra på sitt jobb. Det har jag aldrig tyckt. En gång i tiden skrev jag ett inlägg om denne Andersson. Man kan säga att jag recenserade honom på precis samma sätt som han genom åren recenserat andra. Jag kunde tycka att det kunde vara en idé för honom att smaka på den medicin han själv dagligen delar ut. När han fick läsa mitt inlägg blev han alldeles bestört och förbannad. Han tyckte inte om att bli recenserad. Han krävde att jag skulle få sparken från Aftonbladet eftersom jag kritiserat en medarbetare. Man kritiserar inte sina medarbetare!

Det är ju struntprat. Man måste få kritisera vem man vill, även om vederbörande råkar arbeta på samma tidning.

Jag glömde snart den här episoden och gick väl vidare i livet, men under det senaste halvåret har jag åter haft anledning att fundera över denne Andersson. Jag har nämligen upptäckt att han på något sätt förföljer mig i sina spalter. Han nämner mig hela tiden. Alltså, jag menar verkligen HELA TIDEN. Vecka efter vecka. Det är intressant, särskilt med tanke på att jag faktiskt inte jobbar inom hans bevakningsområde TV. Men Andersson får in mig i alla fall. Ofta på rent uppseendeväckande sätt.

Idag skriver Andersson en text om Belinda Olssons insatser i Debatt. Och så nämner han att hon också deltar i Kanal 5:s underhållningsprogram Nöjespokalen. Ett program där förresten Schulman också är med. Och Schulman är jävligt okunnig!

Jag skrattar högt när jag läser det. Det är en helt otrolig koppling. Han har gjort det igen.

En liten del av mig är road av denna mani. Denna del av mig kastar sig över tidningen varje lördag för att se hur han fått in mig i sin text.

En annan del är lite mer betänksam. Det var tre år sedan jag skrev den där texten. Och den naglar fortfarande fast honom. Den spökar för honom. Det säger väl något om ordets makt och det faktum att det man skriver faktiskt kan göra andra illa. Andersson blev oerhört sårad av det jag skrev. Och han är det fortfarande. Det har fått mig att fundera. Även om jag med all logik måste ha rätt att recensera en recensent och även om det med all logik borde vara så att denne recensent måste acceptera att sådant händer, så finns det ett annat värde bakom allt det där. Det är att inte såra andra människor, oavsett vilket. Jag har en hel del kvar att lära här, men insikten är ett viktigt steg.

Jan Olof Andersson är inte sorglig. Han är sorgsen.

Min pappa läste alltid mina krönikor noggrant. Ibland tyckte han att jag var rolig och underhålande, men ibland lade han ifrån sig pappret, tittade på mig med sina vänliga ögon och sa: Tänk på att det finns en människa på andra sidan.

Jan Olof Andersson må ha fel i sak.
Han må vara oprofessionell i sin förföljelsemani.
Han må till och med vara dålig på sitt jobb.

Men han är ändå människa.

Jan Olof Anderssons elaka texter om mig gör mig inte arg. De gör att jag känner dåligt samvete och skuld. Jag har gjort honom ledsen. Och vi borde alla sträva efter att inte göra varandra ledsna. Beatles uttryckte det väl fint: ”Life is very short and there is no time for fussing and fighting, my friend.”

Märklig morgon. Jag sitter i butiken, mest för att låta Amanda slippa Charlieskrik så att hon kan sova några timmar till. Det var paniskt där hemma. Jag roffade åt mig nappflaskan, snuttefilten och flydde ut med vild Charlie på mitt bröst. Jag måste ha väckt många grannar på vägen ut. Nå, de kanske redan var vakna – Charlie har nämligen hållit på sedan tre imorse. Konsekvent och nitiskt och har hon skrikit utan uppehåll. Hade man varit på humör hade man blivit imponerad och kanske ringt Guinness som hade skickat en gubbe med tidtagarur på bröstet, som efter en stund skulle humma och säga: ”Grattis. Ert barn är otroligt. Under mina 40 år på Guinness har jag aldrig sett en bebis skrika med samma uthållighet.”

Och så får man kanske en buckla och ett diplom och de skickar en fotograf och Aftonbladet kommer och gör en grej på det.

Men man är inte riktigt på humör. Man känner sig som en död människa. Som ett vattenlik just uppdragen ur havet.

Här i butiken försöker jag börja om. Låtsas som om ingenting hänt. Charlie har just somnat.

Det har aldrig känts viktigare med fullständig tystnad. Jag blir helt jävla tokig när en satans mopedist bränner förbi på gatan utanför och Charlie rycker till, men somnar om och jag andas ut igen. Jag går för att hämta en kaffe och jag försöker kommer ihåg vilka plankor i parketten som knarrar. Jag vandrar på tå som inboittstjuvarna gör i farserna. Jag häller mitt kaffe längs kanten av koppen för att undvika onödiga ljud. Och så smyger jag tillbaka. Jag skriver ett mail med stor försiktighet – jag smeker ner tangenterna. Jag vill plötsligt hosta, men måste avstå.

Jag gör allt som står i min makt för att hålla monstret sövt. Men så händer det ändå.

De svarta ögonen.

De stirrar på mig förebrående. Jag petar blixtsnabbt in nappen i munnen på henne och jag gungar henne vänligt men bestämt och väntar och tänker ”blunda, blunda, blunda”. Men hon blundar inte. Hon tittar på mig länge, som om hon inte riktigt kan bestämma vad hon ska ta sig till med mig. Och så öppnar hon munnen.

Skrikfest!

Jag måste lägga på, älsklingar. Vi hörs lite senare, okej?

Gud vad härligt att vara pappa! Ni andra ligger väl och sover, antar jag. Det är ju lördag morgon och klockan är sju. Men jag sover inte. Jag får ynnesten att bära runt på skrikbebis i ett vinterrått Stockholm. Härligt! Godmorgon!

Charlie har under två dygns tid vägrat bajsa.
Vi har varit oroliga.
Vi har klämt och petat.
Vi har sett magen svälla.
Vi har provat allt.
Vi har känt frustration, rädsla och ibland ilska.

”KOM, BAJS, KOM!”
SÅ har vi skrikit.

Och nu, klockan 14.23, hände det.

Bajsfesternas bajsfest!

Vi är mycket glada och lyckliga.
Gratulationer tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Jag följer med stort intresse vad som hänt Letterman i USA. Han har haft sex med en rad tjejer på hans arbetsplats och sedan blivit utpressad av en person som hotat med att sprida det om han inte får 2 miljoner dollar. Igår gick Letterman ut i sin egen talkshow och berättade hela den här obehagliga historien. På något sätt är det tv-historia, sådant som man kommer att tala om också om 50 år. Men framför allt fascineras jag av publiken. Hör ni hur den förvirrat skrattar och applåderar under hans berättelse. Det skapar en så osannolik ljudkuliss. Han berättar om ett allvarlig händelse som traumatiserat honom och folk i hans närhet – och publiken jublar.

Lång tröja: Bonpoint
Strumpor: H&M
Tofflor: bellio.se
Charlies stil: Bohemian Baby Lady Chic
Charlies stilförebild: Ungen på Pampersförpackningarna
Charlies motto: ”Babies never go out of style.”
Klädkonto: Noll kronor. Får allt av gudmor.

Asch, det känns så dumt, det här. Men det är väl lika bra att berätta. Häromdagen berättade jag för er att Charlie skrattade. Minns ni det? Det är väl rättvist att säga att jag skröt om det.

Men det var inte riktigt sant. Charlie skrattade inte riktigt. Hon log och hostade samtidigt och jag ville så gärna att det skulle röra sig om skratt, så jag skrev det. Men det var inget skratt. Okej, jag ljög. Är ni nöjda nu? Jag ljög! Allt var lögn! JAG VILLE JU BARA VARA STOLT!

Varje morgon när jag sitter på jobbet får jag ett MMS från Amanda på Charlie. Det är så härligt att få en bild av vad de håller på med där hemma. Och Charlie är så söt. Men jag slås av något när jag får denna bild. Jag måste prata med Amanda. Hon måste faktiskt raka sina ben lite oftare.