Det är många som skadeglatt undrar varför jag inte skrivit något om AIK under våren. De tror att det beror på att det gått så dåligt för laget – vi ligger absolut sist i tabellen – och det kan säkert ligga något i det. Men framför allt handlar det om att jag inte vet hur jag ska hantera det som hänt AIK:s målvakt Toni Maanoja. Efter några olyckliga ingripanden under våren har han blivit öppet hånade av AIK:s egna ledare och spelare. Tränare har i medierna konstaterat att han varit oacceptabelt dålig och spelare har menat att hans insatser håller division 3-nivå. Den här öppna kritiken har accelererat och hårdnat. Det här rör sig alltså om ren mobbing. Vuxna människor som slår ner mot en utsatt person.

Jag älskar AIK och har alltid stått bakom klubben.
AIK är en del av mig.

Kan ni förstå hur det känns när en del av en själv plötsligt blir smutsig, när man inte längre känner att man vill ha den i sitt system. Man vill stöta den ifrån sig, men man vet att det inte går. I 30 år har jag hållit huvudet högt som AIK:are. Men idag skäms jag. Jag vill inte prata om det. Det är därför jag ingenting har skrivit. Men någon måste väl reagera. Om inte AIK:s lagkapten reagerar, om inte AIK:s ledning reagerar, så måste andra göra det. Det här är fan i helvete inte okej.

Min dotter Charlie är medlem i AIK. Jag har alltid varit stolt över det. Jag har sett fram emot att lära henne om det som kallas AIK-stilen. Den här stilen finns nedskriven i AIK:s stadgar: “AIK:are tar avstånd från våld, mobbning, rasism, droger och dopning.” När Charlie blir gammal nog så hade jag sett fram emot att stolt berätta för henne om AIK och om den här stilen, hur viktig den är.

Men nu. Att Charlie är medlem i AIK smutsar ner henne.

AIK borde skämmas.
AIK:s tränare Björn Wesström, som stod i fronten för mobbningsattackerna, borde skämmas.
AIK:s lagkapten Daniel Tjernström, som jag känner som en bra människa men som inte vågade säga ifrån, borde skämmas.
Alla andra spelare i AIK som deltagit i den här mobbningen borde skämmas.
Alla andra spelare som inte deltagit, men avstått från att säga ifrån, borde skämmas.

Det är inte er klubb ni smutsar ner.
Det är min klubb.

Jag och Amanda var på bröllop igår. Mats gifte sig med Anna. Jag var toastmaster, det var roligt men nervöst. Kunde inte dricka något under middagen, och när middagen var slut drack jag fyra snapsar, blev tossig och gick och lade mig en stund. Men vilken fest! Härligt! 

Sitter på Visby flygplats. Jag ska hämta upp Amanda som kommer från Stockholm. Vi ska på bröllop, vår vän Mats gifter sig här på Gotland. Men det blåser och de har fått ställa in plan från Arlanda. Amanda har åkt från Bromma och där ser de inga bekymmer med att flyga. Man undrar hur det går till. Plan får inte lyfta från Arlanda till Visby, men däremot från Bromma. Det verkar ta det där med flygsäkerhet med en klackspark på Bromma. Jag vill inte att Amanda ska krascha med sitt plan. Hon ska landa om några minuter. Jag spejar ut för att titta på landningen. Om planet nu kommer så långt.

Man ska aldrig flyga i sånt här väder.
Eller förresten: Man ska aldrig flyga, punkt slut.

Åter på Gotland. Det är vackert och rått och kallt. Jag åker ensam mot ladan på norra Gotland. Stannar förbi min skrivlya, den gamla kvarnen. Min gamla skrivarkvarn.  Där ska jag sitta i denna iskyla imorgon och skriva. Värmeljus runt benen, en termos kaffe och några kex. Vad vemodigt. Och lite underbart.  

Som vanligt – era synpunkter är oerhört viktiga för oss! Vi har alltså ett möte i veckan där vi ENDAST går igenom er feedback från den här bloggen. Alltså. Tack för att ni hjälper oss att bli bättre. Skriv era kommentarer om veckans program i kommentarsfältet!

Ibland förvirras folk av vår dotters kön. ”Hur gammal är han”, kan de säga och då måste jag tillrättavisa: ”Det är en tjej.” Och då blir det lite förarglig stämning och så. För att minska den här förbistringen har vi nu placerat en söt liten klämma i hennes hår, rätt upp i mohikanen. Så. Genialt. Bra, Alex. Bra, Amanda. 

Sitter på Aftonbladet idag. Vi spelar in Schulman Show klockan 15, Micke Nyqvist kommer som gäst. Han är verkligen en av samtidens stora skådespelare, men framför allt: vilken behaglig människa. Jag har bara träffat honom i fem minuter, i en paus på ett seminarium som vi båda deltog i förra veckan. När vi skildes åt saknade jag honom. Sneglade mycket på honom under resten av seminariet, undrade vad han reagerade på och sånt. Tittade när han skrattade och när han inte gjorde det. Underligt att man kan bli så påverkad av en människa.

Micke Nyqvist är en sådan person man skulle vilja ha direkt tillgång till 24 timmar om dygnet. Man skulle vilja att han alltid satt nere på puben, att man kunde gå ner när som helst och säga hej. Man skulle vilja att han åkte med på semestern, att han satt där bak i bilen och log. Man skulle vilja ha honom längst fram på bröllopet, känna lugnet av hans trygga leende: det här kommer att gå bra.

Första dagen på semestern. Charlie tyckte att det var härligt, men hon tyckte solen var bländande…

…så vi satte på henne solglasögon. Men det tyckte hon inte alls om. Hon slet av sig dem och sulade dem i marken.

Vi skulle grilla, men glömde köpa tändvätska och vad gör man då? Jo, man gör Alex Schulman special-grill-knep med tidningspapper runt flaskan. Ni som läst den här bloggen från början vet precis vad jag menar. Ni andra kan kolla i arkivet från juli, där står det beskrivet hur snillrikt jag tänder en grill utan tändvätska.

Medan vi väntade på glöden åt vi charkuterier. De bästa ostarna jag ätit, salami och rädisor med salt. Det där åt vi varje dag.

Jag ville ta en bild på utsikten, men detser aldrig lika fint ut på bild som det gör i verkligheten.

Klas ursäktade sig rätt ofta och gick och telefonerade. Spankulerade fram och tillbaka längs poolen. Tydligen gjorde han ”affärer”. Oklart av vilken typ, jag trodde han var pappaledig.

Amanda ordnade grillspett med fisk och seafood!

Jag bad Klas ta en bild på oss tillsammans.

Charlie övade sig på att stå om dagarna. Hon klarade det i ett tiotal sekunder, men så drattade hon på ändan och skrek, glömde efter några sekunder och försökte igen. Om några veckor kan hon gå.

Charlie busade en del. Rev och slet i saker och öevde rövare. Det tyckte alla var kul…

…utom Klas (här finns hans BLOGG). Han tänkte på att huset skulle återlämnas ”i befintligt skick” och oroade sig för att saker och ting skulle förstöras. Jag har hur många bilder som helst på Klas där han ser ut exakt så här.

Det regn som faller över oss nu är bibliskt. Det här är Frankrikes sätt att säga till oss: ”Åk hem nu, för helvete!” Och vi vandrar framåtlutat som gammal människad skrivstil genom detta regn och mumlar ”ja ja, vi ska, vi ska, lugna dig”. Men först ska vi till Cannes. Amanda vill shoppa. Den ena butiken är den andra lik. Man letar efter en stol så att man kan sätta sig och så väntar man tills Amanda ropar på en som en hund: ”JA KOM SÅ GÅR VI DÅ! Och då går vi. Men just i den här butiken har vi det extra roligt. Vi får leksaker av personalen! Så fort Maj-Lis är färdig är det min tur.  

Varje gång vi släpper lös Charlie på terrassen rör hon sig mot samma mål – hon vill så gärna gräva upp krukan och sprida jorden över stenplattorna. Och varje gång stoppar vi henne när hon bara har en liten halvmeter kvar. Det måste vara snöpligt för henne. Hon kämpar och kämpar för att nå krukan men kommer aldrig riktigt fram. Så nu lät vi henne gå loss en gång för alla. Vilken eufori! Jord överallt! Livet leker!