Har ni tappat greppet?

av Alex Schulman

Jag är konfunderad och ärligt talat lite brydd. Min film på Charlie när hon går runt med gåvagnen har legat uppe i över ett dygn och ännu har inte en enda läsare varnat för hur farlig den är.

Ingen har berättat att den hämmar barnets utveckling.
Ingen har varnat för att gåvagnen kan skapa kronisk yrsel vid överanvändande.
Ingen har sagt att den kan skapa autism hos små barn.
Ingen har sagt att flitigt användande av gåvagn kan göra bebisen blind.
Ingen har konstaterat att gåvagnen kan vara cancerogen.

Vad är det med er? Varför rycker ni inte ut? Hur kan ni bara sitta där och se detta hända?

Ensam hemma, kl 22.19

av Alex Schulman

Sitter och läser en engelsk version av filmmanuset som jag och Sigge har skrivit. SF har låtit översätta det, för att visa upp i USA. Det är märkligt att läsa det på engelska. Det är som att ta del av ett helt nytt manuskript, som att läsa det för första gången. Jag fnittrar ibland åt någon lustighet som gör sig bättre på engelska, men det händer också att jag blir rent generad. Det finns en del kvar att arbeta på här.

Sätter mig sedan och skriver lite. Äter salami samtidigt, tangenterna glänser efter en stund. Det ser lite snubbigt ut, jag mumlar äsch och försöker tvätta bort det med en servett.

Tar en paus. Går och plockar lite i lägenheten. Jag hänger in slipsen i garderoben. Jag har bara en slips. Den använder jag hela tiden. De tråkar mig på Mix Megapol för det. “Har du onsdagsslipsen på sig”, frågar Adam och då skrattar Anders och Gry och då känner jag mig lite dum. Måste köpa en ny slips. Kan inte ha samma slips hela tiden. Jag tycker om att bära slips numera. Jag gillar att knyta slipsen på morgonen. Jag spelar teater för mig själv varje gång. Jag knyter den framför spegeln, mycket långsamt, bistert och noggrant.

Jag låtsas att jag är den pensionerade generalen vars lögner hunnit ifatt honom och nu ska han ta livet av sig.

Det är garden party och huset är fullt av minglande människor. Ex-generalen har elegant, omärkligt försvunnit upp på sitt rum. Han tar på sig sin gamla uniform långsamt och exakt enligt de ritualer som han lärt sig sedan kadettskolan. Han placerar ordnarna där de ska vara. Orden efter orden, långsamt, han har inte bråttom. Han tar på sig sina vita handskar och särar på fingrarna för att få dem att sitta rätt. Svärdet i slidan. Han går bort till sitt skrivbord, sätter sig ner.  Skriver på ett brevpapper som ligger framför honom: “Förlåt mig.”

Så drar han ut en av skrivbordslådorna och tar fram sin pistol. Han placerar mynningen i munnen, mellan tänderna och skjuter sig själv. Blodspray bakom honom, mot den vita väggen. Ögonen utspärrade, som i förvåning, som om han själv i sista stund förbluffades över det faktum att han faktiskt GJORDE DET. Skottet har gjort att minglet stannat upp. Någon har bett bandet sluta spela. Ljud av människor som rusar i trappor. Hans hustru kommer först in i rummet. Vi hör bara hennes olyckliga skrik.

Den generalen är jag varje morgon när jag knyter min slips – noggrant, långsamt och med eftertryck.

Middag!

av Alex Schulman
bild[18].jpg

Jag har sparat mig hela eftermiddagen och kvällen så att jag verkligen ska vara hungrig. Middag idag: ostbollar, chips, dipp, ungersk picksalami och en Cola.

Det är lite ensamt och lite sorgligt, det här. Men det är också härligt!

Min dag i bilder

av Alex Schulman
bild[13].jpg

Amanda har en heldag med sina blivande tärnor. Klockan 11 i förmiddags vinkade hon farväl till mig och Charlie, mest till Charlie. Vi satt tysta en stund, dystert undrade vi vart hon tog vägen, men sen slog vi handen i bordet och sa: ”Nu gör vi något av den här dagen! Solen skiner, det är vår i luften – nu går vi ut!”

 

bild[14].jpg

Vi gick till Humlegården och lekte i sandlådan. Jag och Charlie är lika i det att vi bara kan stanna upp och njuta av att känna hur solen värmer våra ansikten

 

bild[15].jpg

Charlie tycker om att leka ensam, men det är klart. Många gånger tittade hon bort mot der större barnen, de som sprang omkring med en boll där borta. Hon ville dit, hon ville vara med. Men skulle hon våga? Ja, det skulle hon.

 

bild[16].jpg

Hon satte fart, kröp i en jäkla fart mot de stora barnen. När hon kom tittade de bara på henne och så sprang de iväg till gungorna. Det gick så snabbt, Charlie hängde inte med. Så hon blev kvar ensam med bollen. Det var så dystert att se. Då sprang jag bort och kramade henne.

 

bild[17].jpg

Sen gick vi hem. Charlie fick leka med min Iphone. Sen åt hon mat och då blev bilden så där suddig av all saliv när hon försökte bita sönder telefonen. Ikväll har vi ensamkväll och ni vet vad det innebär? Just det – ostbågar och salami till middag!

Nu är det jag som är sjuk istället

av Alex Schulman

Ligger hemma sjuk i soffan. Skulle gärna skriva något självömkande, men jag finner ingen lust i formulerandet. Saknar energin som krävs för att gestalta min egen skraltighet. Ligger sjuk hemma i soffan. Det räcker så. Ni får fantisera ihop resten.

Vad fint det vore att tända en brasa nu. Ligga med filt om axlarna och döstirra in i elden och känna hur timme läggs på timme. Men det går inte eftersom vi inte har sotat det lilla aset. Så uselt av mig. Det krävs bara ett telefonsamtal och så kommer de. Men nej-nej. Inte jag.

Hade jag haft en eld här hade jag kanske satt mig och eldat upp dokument med något uppjagat, rentav skärrat i blicken. Som i filmerna, mot slutet av dem. Hoppet är ute. Om några minuter kommer filmens hjälte, en snut så klart, instormande och han vet ALLT om min lilla plan och han håller en pistol riktad mot mig och skriker VISA HÄNDERNA. Och man sitter där vid elden, tittar liksom uppgivet och lite förstrött upp och så åter ner mot glöden. VISA HÄNDERNA skriker den dåren igen och man suckar och reser sig långsamt upp, fibblar lite med ena handen i innerfickan, panik hos snuthelvetet som återigen skriker JAG SA TILL DIG – VISA HÄNDERNA, och så drar man plötsligt vapen, men man är gammal och darrar på handen och hinner inte ens få grepp om den fan innan man blir skjuten i huvudet, och kanske är den där rörelsen ändå ett sofistikerat sätt att ta livet av sig, kanske har man redan där och då förstått att detta innebär döden, men döden är ändå bättre än den jag tvingas bära. Och det är inget härligt, men som sagt: minuterna alldeles innan, när man sitter där och bränner dokumenten. Det är så mycket som gått åt helvete, så många misstag som begåtts. Men det finns fortfarande en chans att ordna det här, sopa undan spåren och lämna landet. Måste bara bränna de här dokumenten först. Papper efter papper, man kastar in dem i elden och ser hur alla bevisen för allt det ondskefulla försvinner.

Det är en jävligt fin känsla, ska ni veta. Man känner att man lever.

Klippa eller inte klippa?

av Alex Schulman
bild[12].jpg

 

Jag får allt oftare höra i kommentarsfältet att vi borde klippa Charlie. Fixa till hennes lugg och sånt. Jag blir osäker – gör man verkligen det? Ska man klippa bebisars hår? Ska man inte vänta med det lite? Och hur går det till? Ska JAG klippa? Jag kan väl inte klippa hår? Eller ska jag låta ”Hair Dimension by Conny”-Conny gå loss på henne? SKa man snagga henne eller bara ta topparna?

Vad gör jag?

Satan på jorden

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-04-22 kl. 08.23.09.png

 

Läser med stigande förvåning kvällspressens rapportering kring den påstådda otroheten inom hovet. Jag vet inte vad det är med mig, om jag blitt blödig eller nåt, men jag känner obehag av de här artiklarna. Särskilt hur man nu inom svensk press beslutat sig för att demonisera norskan. Aftonbladet berättar att hon enligt uppgift SKRUTIT om det påstådda ligget för sina vänner. En annan uppgift gör gällande att hon bestämde sig för att tala ut för att få pengar.

Och det kanska hon gjorde, fan vet, men jag reagerar mot att det nu är hon som är den onda. Ingen svensk tidning skulle våga attackera varken prinsessa eller prinsesspojkvän, ifrågasätta eller problematisera, men med norskan är det fritt fram, fy fan, så känner jag inför allt det här.

Charlie

av Alex Schulman
IMG_0070.jpg

Charlie, två veckor gammal. Hon var inte lika kaxig på den tiden. Inte lika mycket SKA HA, SKA SE, SKA TA, SKA SMAKA! Hon var lite mer skör då. Rädd för allt, började gråta när björkarna rasslade. Men nu. Charlie tar för sig. Hon kan själv. Och snart är det jag som ringer Charlie, som trycker på NO-knappen, himlar med ögonen och säger till sin kompis: ”Ååå, vad han ringer hela tiden! Kan han inte lämna mig ifred!” 

Sida 17 av 106
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Rebecka Rakell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB