Konsumentinformation!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2010-04-06 kl. 08.01.30.png

 

Ni är många som undrar vad som menas när det i kommentarssymbolen står en siffra inom parentes. Vad vore jag för odjur om jag inte svarade på det? Den siffra som står inom parentes anger det antal kommentarer som jag ännu inte läst och godkänt.

I exemplet ovan kan ni alltså se att inlägget har 0 publicerade kommentarer. Och 1 kommentar som väntar publicering. Förstår ni?

Sol på balkongen

av Alex Schulman
bild[3].jpg

När det var visning på den här lägenheten för lite mer än ett år sedan så frågade vi mäklaren under vilka timmar det var sol på balkongen. Han svarade att det ”gassade” från morgon till lunch.

Vi köpte lägenheten och det var först efter några veckor som vi insåg att han hade ljugit för oss. Den här balkongen är svart från morgon till kväll. Men det finns en lucka, ett fönster på 25 minuter mellan 07.30 och 07.55 då det faktiskt är sol. Och vilken sol! Vilken ljuvligt, gassande sol!

Vad jag njuter av dessa 25 minuter. En kopp kaffe på balkongen. Det är krispigt ute, men solen värmer i min panna.

Så viker solen in bakom en fasad och försvinner.
Jag sittr kvar en stund.
Säger sedan ”jaha” för mig själv och går in.

De talar om tidelag på tv samtidigt som jag skriver detta

av Alex Schulman

Jaha, här sitter jag och skriver lite manus inför radioprogrammet som jag och mamma ska leda i P1 i veckan. Talar jag mycket om det där programmet? Kanske jag gör. Det upptar mycket av min tid. Jag hade egentligen tänkt skriva på lite andra grejer ikväll, men hade inte riktigt ro. Jag tänker bara på radion imorgon. Jag blev anmäld till Granskningsnämnden förra gången jag ledde ”Schulman i P1”. Jag tyckte det var lite festligt när jag fick höra om det och tänkte inte mer på det. Men det gjorde att mina producenter fick extraarbete, det fick jag veta först i dagarna, och jag är ledsen för det. Det är allvarligt att bli fälld i Granksningnämden, för Sveriges Radio vill inte ha att göra med programledare som blir fällda för otillbörligt gynnande.

Anmälan handlade om att jag talade om min bok i radion. Anmälaren tyckte att jag gjorde reklam för den. Men det var ju tvärtom. Jag talade om reklamtexterna på bokens baksida. Citaten från recensenter, ni vet. Jag talade om att DN citerades där, man fick bilden av att tidningen hyllade boken när man läste citaten på baksidan av min bok när de i själva verket sågade den. Recensenten Ulrika Kärnborg kallade den i själva verket ”veckotidningsnovell”, men på baksidan av min bok stod ord som ”ömsint…” och ”vacker…”.  Jag tyckte det fanns en oärlighet i det där, något vilseledande. Därför talade jag om det i radion. Och blev anmäld. Men sedan friad.

Gud, vad jag babblar.

Jag är frälst!

av Alex Schulman

Jag tycker om att städa. Varför, jo, för att jag tycker om att se skillnad. Jag gillar att se en diskbänk med kaffefläck och matrester och skit och så sprejar med med mirakelmedel och plötsligt är allt skinande rent igen. Det känns som att jag renar min egen själ när jag gör det där. Få saker kan ge mig samma tillfredsställelse än att ta en kopp kaffe och blicka ut över det kök som jag alldeles nyss gjort så skinande rent.

Rengöringsmedlen är naturligtvis avgörande. Jag har letat och letat efter det perfekta medlet. I så många år har jag har letat. Jag har provat allihop, VIM och AJAX och vad de nu heter. En del har fungerat sämre, andra bättre. Men jag har aldrig sprejat på en yta, dragit med trasan och känt: jag är i himmelen. Förrän idag.

Cillit Bang heter märket. Jag har aldrig hört talas om det förut. Ärligt talat så ska jag säga att jag gick på det efter priset. Det var det dyraste i hyllan. Min tanke: är det dyrt så är det också bra. Det var en ren chansning. Jag tänkte att det var värt ett försök. Och när jag alldeles nyss sprejade en smutsig yta i köket, så kände jag i hela kroppen att det var rätt. Mina händer rörde sog plötsligt febrigt med trasan över bänken. Det var otroligt, allt försvann, allt var rent, bänken lyste mot mig, den välsignade mig och gav mig frid, bänken vände sitt ansikte mot mg och var mig nådig.

För alla er entusiaster där ute som liksom jag ständigt är på jakt efter det perfekta rengöringsmedlet. Ni kan sluta leta nu. Jag kommer med frid. Jag kommer med Cillit Bang.

bild[2].jpg

 

(FOTNOT: Eftersom vi lever i en bloggvärld där alla är köpta, där alla får betalt för att skriva om saker till höger och vänster är jag nödd och tvungen att betona att den här bloggen kan man inte köpa över huvud taget. Allt som ni läser i den här bloggen är jag och bara jag. Jag får inte betalt av Cillit Bang för att skriva det här. Jag får inte ens en sprejflaska. Jag vill bara betona det. Trist att det ska behöva vara så, men jag förstår att folk är misstänksamma mot allt. Det enda jag vill är att berätta om en härlig produkt som jag upptäckt. Jag har upptäckt att det liksom blir omvänt för mig. Jag skriver aldrig om produkter som jag gillar just därför att jag inser att misstankarna mot mig skulle bli så stora. men i det här fallet kan jag inte låta bli.

Tack för er omtanke!

av Alex Schulman

Har förstått att det fanns mycket som var kontroversiellt i mitt förra inlägg om Charlie i sandlådan. Kommentarsfältet vibrerade av upphetsning.

Jag förstår det inte alls. Det enda förargelseväckande med det inlägget skulle jag säga var att jag missade ett L i ordet sandlåda.

Ni rasar för att Charlie har vit jacka i sandlådan.
Ni rasar för att hon inte har galonbyxor på sig.
Ni rasar för att hon äter sand.
Ni rasar för att hon är för tunt klädd.

Ni är alldeles tokiga! Er omtanke är fantastisk – tack! Det här var mitt första besök i lekparken med Charlie och jag har mycket att lära. Särskilt när det gäller KODERNA. Det finns en hel del beteendekoder, do’s and dont’s i lekparken föräldrar emellan. Jag registrerade några idag. Imorgon ska jag dit igen. Jag ska kartlägga det här. Det är mycket intressant.

Ska försöka komma ihåg att ta på Charlie en annan jacka. men bli inte upprörda om jag skulle glömma det.

Charlie i sandådan

av Alex Schulman
bild[1].jpg

Idag hade Charlie stor sandlådepremiär. Hon tyckte att det var mycket festligt. I denna sandlåda träffade hon andra barn, som var lite större. Charlie stal deras spadar rakt ur händerna på dem. Jag tyckte att det var roligt, skrek ”BRA CHARLIE”, men de andra föräldrarna blev arga och snäste åt mig att jag skulle ta hand om mitt barn.

Så dog tog jag hand om mitt barn. Vi gungade lite, men så kröp hon iväg igen mot spadarna, som hon norpade en efter en inför de häpna kidsen och det var så roligt att jag applåderade högt, men då fick jag en tillsägelse på skarpen och då bestämde jag mig för att det var lika bra att åka hem.

Ett gammalt dokument

av Alex Schulman

Jag hittar i datorn ett årsgammalt word-dokument där jag i punkter skriver ner vad jag vill åstadkomma jobbmässigt under det följande året. Nu sitter jag här med facit och konstaterar att det inte alltid blir som man tänkt. Så många saker som jag skulle göra som jag inte klarade av. Tydligen hade jag också någon idé om att skriva text till musik. Det har jag helt glömt bort. Vad var det för idé?

Men jag har gjort andra saker. Jag har under hösten skrivit klart mitt filmmanus tillsammans med Sigge Eklund och lämnat in det till SF. Det blir många vändor till innan det är ett färdigt manus, men jag är stolt över det. Och jag har skrivit min barnbok. Och just i dagarna, när jag är klar med ”Schulman i P1”, ska jag på riktigt sätta mig ner med nästa bok. Det blir en roman. En mycket fiktiv historia, som ändå och på alla plan bottnar i mig själv.

 

Demonstranterna är vår tids freaks

av Alex Schulman

Varje lördag går jag och äter lunch på min favoritkrog tillsammans med min familj. Varje lördag passerar vi därför klädbutiken MaxMara på Birger Jarlsgatan och varje lördag står det fyra eller fem ungdomar utanför butiken med plakat i händerna. De delar ut flygblad till förbipasserande och väsnas i största allmänhet.

De vill göra oss uppmärksamma på att MaxMara säljer kläder med både räv- och minkpäls. De vill att butiken tar bort kläderna ur sortimentet för att därmed rädda livet på tusentals djur om året. Och det är väl vettigt? Eller vad vet jag. Jag brinner inte för det där. Jag brinner inte för just någonting alls. Och jag är inte ensam om att inte brinna. Jag skulle tro att det är vår generations största signum – att vi inte bryr oss. Vi är och förblir fullständigt likgiltiga för det allra mesta. Jag har ju hört historierna om hur det var förr i tiden. Mina föräldrar kramade träd i Kungsträdgården, de gick ut och protesterade, de hatade polismakten, de skrek och ryade, de krävde FÖRÄNDRING! Men vi förstår ingenting av det där. De där djurrättsaktivisterna förblir en gåta för hela vår tid, de utgör vår generations antites.

Jag tar ett flygblad från djurrättsaktivisterna och läser. Minkpälsar och jackor av rävskinn. Hum-hum. Jaha-jaha. Men jag har svårt att bli upphetsad. Eller framför allt: jag orkar inte.

De flesta förbipasserande tycks reagera på liknande sätt. Aktivisternas budskap intresserar oss inte – däremot gör aktivisterna själva det. De är så aparta för oss, inte sant? De är nästan overkliga, som om de kom från en annan tid. Jag ser hur människor skyndar fram på gatan, närmar sig MaxMara-butiken, riktar ett skräckslaget öga mot folksamlingen på håll, plöjer ner blicken i marken och först när de skyndsamt passerat och kommit en bit bort vänder de sig om betraktar protestgruppen med samma fascination som man betraktar uteliggare. Hur har det kunnat ”gå så där” för dem?

Demonstranterna, aktivisterna, de som AGERAR, är vår tids freak.

Jag finner mig själv en smula motbjudande när jag tänker på min egen likgiltighet. Jag skulle också vilja brinna. Det är klart att en hel del handlar om min egen lathet. Men jag tillhör alldeles tydligt en hel generation som inte kan förmå sig. Vad gör människor från vår generation som tycker att något är alldeles åt helvete uppåt väggarna för jävligt? Jo, de startar Facebook-grupper.

De orkar inte bege sig mot barrikaderna och stå där och skrika sig hesa. De öppnar laptopen och AGERAR digitalt. Har ni varit inne på Facebook och tittat vilka rörelser som bildas där inne? Det är dyster läsning. 39 000 människor har enats i gruppen ”Stoppa vegetarianerna”. 54 000 människor slår fast: ”VI HATAR ANNA ANKA!” Det är mycket ”MOT” – men också en hel del ”FÖR”.

165 000 människor enas i sin kärlek till begreppet ”fredagsmys”.

300 män har samlats i en grupp vars huvudsyfte är att uppmuntra fler män att steka bacon i bar överkropp. Över en halv miljon människor har enats av det faktum att de äger förnamn som antingen börjar på bokstaven A eller bokstaven E. Det diskuteras också politik och politiker på Facebook. 2 800 människor är till exempel aktiva medlemmar i gruppen ”Vi som tycker att Fredrik Reinfeldt är lik Alfons Åbergs pappa”.

Ni förstår att det rör sig om rena idiotierna. Men det finns också människor som vill agera på riktigt. 5 000 människor ställer sig mot Mona Sahlin som Sveriges blivande statsminister. Här är det inget trams, det är på riktigt. Skarpt läge. De vill inte ha Mona Sahlin, punkt slut! Ungefär lika många är med i en annan grupp som ställer sig FÖR möjligheten att Mona Sahlin blir statsminister.

Och jag sitter och tittar på de här grupperna och tänker: Jaha. Och vad händer sen? Hur hade de tänkt sig förändra något genom att bli medlemmar i grupper på Internet?

Den här generationen äcklar mig. Det värsta är att jag själv inte bara är en del av den utan också en mycket karaktärstypisk sådan. Min vän Marcus Dunberg sammanfattade oss så väl: ”De hade ingenting att säga. Och de sa det.”

3 taggade bilder

av Alex Schulman

Jag får ibland mail från Facebook där det står att ett foto av mig blivit ”taggat” av någon. Jag har aldrig förstått mig på vad som menas med det där. Vaddå taggat? Igår fick jag hjälp av en vän. Det betyder alltså att någon lagt upp en bild på mig. Jag kollade in det där igår. Gud, vad många idiotiska bilder. Och vad många roliga! Det var som att göra en tidsresa. Här är tre som jag hittade.

 

Skärmavbild 2010-04-02 kl. 08.39.20.png

April 2009. Här är jag och min tandrad med i litteraturprogrammet Babel på SVT. Programledaren stämplade ordet FÖRFATTARE i min panna. Jag kände mig lite fånig och bortgjort när jag fick sitta där med den där tatueringen. Förstår inte varför han skulle stämpla det där i pannan.

 

Skärmavbild 2010-04-02 kl. 08.40.27.png

Februari 2008. Det var på Rockbjörnen. Jag stod på scenen och berättade för publiken att jag skulle liveblogga via en enorm skärm som stod framför scenen. Det var väldigt roligt. Framför när de introducerade ett helt okänt band som ingen någonsin hade hört om. De var väl nervösa för att stå på scen inför så många människor. Jag bloggade på skärmen: NÄR DE SPELAT KLART – JUBLA SOM NI ALDRIG JUBLAT FÖRR! SLUTA ALDRIG KLAPPA! SKRIK! Och bandet spelade och när de var färdiga så steg ett jubel jag aldrig i livet hört maken till. Pojkarna på scen hade ju inte sett min uppmaning – de trodde bara att det hade gått riktigt bra. Att se deras lyckligt förvirrade blickar på scen när de tog emot detta oerhörda jubel var bland det härligaste jag varit med om.

 

Skärmavbild 2010-04-02 kl. 08.50.18.png

September 2007. Jag tror det var en gala för Nöjesguiden. Vi var prisutdelare allihop. Sekunden efter att bilden togs blev författaren Stig Larsson (mannen till vänster) helt konfys. Han ställde sig upp till hälften, började famla och ropade förtvivlat: ”MIN GLASKROPP!” Ingen av oss visste vad glaskropp var. Vi trodde att han hade tappat något och började leta under bord. Stig fortsatte att jämra sig. ”MIN GLASKROPP, HERREGUD, MIN GLASKROPP!” Tydligen skadas hans ögon understundom av fotoblixtar.

 

 

Sida 22 av 106
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Fred Balke och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB