Varje lördag går jag och äter lunch på min favoritkrog tillsammans med min familj. Varje lördag passerar vi därför klädbutiken MaxMara på Birger Jarlsgatan och varje lördag står det fyra eller fem ungdomar utanför butiken med plakat i händerna. De delar ut flygblad till förbipasserande och väsnas i största allmänhet.
De vill göra oss uppmärksamma på att MaxMara säljer kläder med både räv- och minkpäls. De vill att butiken tar bort kläderna ur sortimentet för att därmed rädda livet på tusentals djur om året. Och det är väl vettigt? Eller vad vet jag. Jag brinner inte för det där. Jag brinner inte för just någonting alls. Och jag är inte ensam om att inte brinna. Jag skulle tro att det är vår generations största signum – att vi inte bryr oss. Vi är och förblir fullständigt likgiltiga för det allra mesta. Jag har ju hört historierna om hur det var förr i tiden. Mina föräldrar kramade träd i Kungsträdgården, de gick ut och protesterade, de hatade polismakten, de skrek och ryade, de krävde FÖRÄNDRING! Men vi förstår ingenting av det där. De där djurrättsaktivisterna förblir en gåta för hela vår tid, de utgör vår generations antites.
Jag tar ett flygblad från djurrättsaktivisterna och läser. Minkpälsar och jackor av rävskinn. Hum-hum. Jaha-jaha. Men jag har svårt att bli upphetsad. Eller framför allt: jag orkar inte.
De flesta förbipasserande tycks reagera på liknande sätt. Aktivisternas budskap intresserar oss inte – däremot gör aktivisterna själva det. De är så aparta för oss, inte sant? De är nästan overkliga, som om de kom från en annan tid. Jag ser hur människor skyndar fram på gatan, närmar sig MaxMara-butiken, riktar ett skräckslaget öga mot folksamlingen på håll, plöjer ner blicken i marken och först när de skyndsamt passerat och kommit en bit bort vänder de sig om betraktar protestgruppen med samma fascination som man betraktar uteliggare. Hur har det kunnat ”gå så där” för dem?
Demonstranterna, aktivisterna, de som AGERAR, är vår tids freak.
Jag finner mig själv en smula motbjudande när jag tänker på min egen likgiltighet. Jag skulle också vilja brinna. Det är klart att en hel del handlar om min egen lathet. Men jag tillhör alldeles tydligt en hel generation som inte kan förmå sig. Vad gör människor från vår generation som tycker att något är alldeles åt helvete uppåt väggarna för jävligt? Jo, de startar Facebook-grupper.
De orkar inte bege sig mot barrikaderna och stå där och skrika sig hesa. De öppnar laptopen och AGERAR digitalt. Har ni varit inne på Facebook och tittat vilka rörelser som bildas där inne? Det är dyster läsning. 39 000 människor har enats i gruppen ”Stoppa vegetarianerna”. 54 000 människor slår fast: ”VI HATAR ANNA ANKA!” Det är mycket ”MOT” – men också en hel del ”FÖR”.
165 000 människor enas i sin kärlek till begreppet ”fredagsmys”.
300 män har samlats i en grupp vars huvudsyfte är att uppmuntra fler män att steka bacon i bar överkropp. Över en halv miljon människor har enats av det faktum att de äger förnamn som antingen börjar på bokstaven A eller bokstaven E. Det diskuteras också politik och politiker på Facebook. 2 800 människor är till exempel aktiva medlemmar i gruppen ”Vi som tycker att Fredrik Reinfeldt är lik Alfons Åbergs pappa”.
Ni förstår att det rör sig om rena idiotierna. Men det finns också människor som vill agera på riktigt. 5 000 människor ställer sig mot Mona Sahlin som Sveriges blivande statsminister. Här är det inget trams, det är på riktigt. Skarpt läge. De vill inte ha Mona Sahlin, punkt slut! Ungefär lika många är med i en annan grupp som ställer sig FÖR möjligheten att Mona Sahlin blir statsminister.
Och jag sitter och tittar på de här grupperna och tänker: Jaha. Och vad händer sen? Hur hade de tänkt sig förändra något genom att bli medlemmar i grupper på Internet?
Den här generationen äcklar mig. Det värsta är att jag själv inte bara är en del av den utan också en mycket karaktärstypisk sådan. Min vän Marcus Dunberg sammanfattade oss så väl: ”De hade ingenting att säga. Och de sa det.”