Idag har Aftonbladet lagt ut ett ”Best Of Schulman Show” på webben. Jag satt alldeles nyss och tittade igenom det och blev fylld av så varma känslor. Fan, vilken rolig säsong det var. Jag tror aldrig jag haft så kul i mitt arbetsliv som under de här inspelningarna. Och vad roligt att det blev en sådan succé. Alla program har setts av mellan 350.000 till 500 000 unika tittare, vilket ju är alldeles otroligt. Jag har fått löfte av min chefredaktör Jan Helin att Schulman Show kommer tillbaka redan i vår. Det är inte helt klar exakt när, men till dess kan ni ju titta på detta best-of-program, där ni också får se hur jag har det i min butik.

Ni vet hur mycket er feedback betyder och hur mycket vi lyssnar på er. Det vore därför otroligt värdefullt om ni berättade vad ni vill ha när vi kör igång igen. Hur kan vi göra programmet bättre! Lämna en rad i kommentarsfältet. Jag uppskattar det väldigt mycket.

Min älskade Amanda har nu tagit bladet från munnen och skrivit om sin hemliga sjukdom. Läs hennes krönika om saken HÄR.

Ute på promenad, bara jag och Charlie. Nu ska vi kolla in nya Åhlénshuset på Östermalmstorg. Här kommer Charlie ränna dagligen om 15 år, köpa mascara och bubbelgum och sånt. 

Vad sa du nu då, Amanda!
Lite knäckande att se, kan jag tänka mig!
Kan inte kännas helt bra, va?

När Amanda matar Charlie är det alltid en massa mat som hamnar bredvid munnen. Det blir slabbigt ovh såsigt. Men kolla in detta. När jag matar Charlie blir det inte en enda liten matfläck!

Det kan jag tänka mig att det var ordentligt knäckande för’na.

Tittar på Malous program. Hon har tagit in en trädgårdsmästare i studion. De står och pratar om pelargoner. Han pekar på de olika skotten och hon hummar och petar och säger ”vilka fina blommor”. Jag blir så förvirrad, för det finns ingenting hemskt med att tala om pelargoner. Det finns ingen ond bråd död, det finns ingen sjukdom, ingen misär, ingen utvecklingsskada, ingen cancer, ingen manisk fobi, ingenting med mobbing eller rasism eller utsatthet. Det är bara blommor.

Har Malou gått och blitt sjuk? Varför talar hon inte om död?

Men man ska inte vara så snabb att konstatera saker och ting. Det kommer kanske. Snart viker Malou upp blicken mot kameran och säger med darr på rösten:

”Vi ska träffa Johan. Hans fru Agneta drabbades av cancer för två år sedan. Hon var dessutom svårt mobbad på arbetsplatsen, möjligen för att hon förlorat en arm. Men hon reste sig. Hon blev frisk från sin sjukdom. Arbetskamraterna behandlade henne plötdsligt med respekt. Men så hände det – hon fick en allergisk chock just av dessa pelargoner ni ser framför oss – och avled. Välkommen in, Johan.”

Idag är det bara jag och Charlie hela dagen. Förmiddagen ägnar vi åt att leka. Jag försöker fresta Charlie med den nya ankrullaren som hon fick av farbror Niklas igår. Jag visar henne bilderboken med alla djur som finns på bondgården. Jag ger henne klossar och nallebjörnar och skallror. Men hon avfärdar dem bestämt genom att helt sonika kasta sakerna åt helvete. Charlie är mycket bestämd – hon vill bara leka med saker som inte utgör regelrätta leksaker. En kabel till datorn, till exempel. Den kan hon bita i under en kvart. Och sen tröttnar hon och jag ger henne en hund som rullar fram och skäller. Hon kastar den åt helvete och rycker tag i min klocka och gnager på den så att skinnet fläks upp. Kul!

Om du vill ha barn i framtiden, vad tycker du att de isåfall ska heta?
– Jag har ju redan ett barn och henne döpte vi till Charlie. Vi vill gärna ha fler barn, men vi har inte funderat på namn ännu.

Om du skulle bli gravid nu, skulle du behålla barnet?
– Du menar om Amanda skulle bli gravid? Ja, då skulle vi behålla barnet.

Om du var tvungen att bara äta pizza eller kebab hela tiden, vad hade du valt?
– Kebab, kanske.

Blir det fler än 15 Bella-Tyra-avsnitt?
– Det vet jag inte – du får nog fråga dem om det.

Har du fyllt på dina läppar/förstorat brösten? Ser ut så!
– Nej, jag har varken förstorat bröst eller läppar. Hur menar du att ”det ser ut så”?

När du är ute, hur dansar du då? Är du den som står och skakar rumpa och åmar dig? Eller är du mer den som hoppar upp och ner?
– Det är en underligt ställd fråga eftersom tvingar in mig i ett antingen-eller-hörn. Men jag hoppar nog mer upp och ner om jag måste välja.

Är du fortfarande med i muf eller varför är du aldrig där?
– Jag har aldrig varit med i MUF – var har du fått det ifrån?

Varför är du nästan ALDRIG ute och festar/dansar?
– Jag har barn. Då vill man helst vara hemma.

Hur blir det med midnattsloppet?
Hur menar du då? Hur det går? Jag kan väldigt lite om löpning.

Finns det någon gång i livet som man känner sig fånigare som människa än när man står i en glasögonbutik och provar solglasögon? Hur man än gör så ser det ju ut som om man står där och poserar, som om man står där och tänker: ”Exakt hur cool blir jag i de här då?”

Det är lika generande varje gång. Och så passerar någon förbi, man får en blick och man vill sjunka genom jorden. Man tar genast av sig glasögonen och förvandlas från världens coolaste snubbe till en liten tönt som tror att ett par solglasögon ska förvandla en som människa.

Charlie vaknade 06.10 (+) och vi gick upp och jag tog min morgonkaffe (+++). Jag läste DN (++). Jag tog ett lite för hett bad (++) och inväntade sedan Nyhetsmorgon (+++) med Lasse Bengtsson (+++++). Dagens gäst var Petra Mede (+++++) och det var så skönt att se att hon inte spelade konstig teater på det sätt som hon gör i sin talkshow (+). Petra Mede är underbar!

Amanda (+++++) vaknade klockan nio och vi åt frukost (+++) vars höjdpunkt var den spanska keson (+++++) som Amanda köpt på Ica Esplanad (++++).  Vi gjorde oss i ordning, Amanda ville vara lördagsfin och tog på sig en fin kavaj (++++).  Åt brunch på Riche (++++) tillsammans med Klas (++) och Josefine (++++). Stötte där på Viggo Cavling (++) och hans vackra fru Sofia (+++++).

Sen gick jag till affärn och köte dillchips (++++) och taco-dip (+++) och påskmust (+++). Försökte betala med mitt Amex (+++) men det blev “uttag medges ej” (+). Det var generande. Jag sa att det nog måste “vara något fel” och expediten (++++) nickade vänligt. De andra i kön (+++) såg medlidsamt på mig där jag fibblade upp kontanter.  Åkte hem för att titta på AIK (+++++) som tyvärr spelade ganska dåligt (+).

Läste Expressen (+++). Vi gjorde i ordning middag och tittade på Postkodmiljonären (++) och sedan Körslaget (++++). Sen gick vi och lade oss och tittade på ett avsnitt av Mad Men (++++) innan vi somnade.

1. Inledningsnumret av Körslagets säsongspremiär har sedan programmet började sändas utgjort det härligaste man kan se på tv. Hela trappan är fylld av gamla och unga människor som sjunger tillsammans. De står där och sjunger för att de älskar sång. De vill inte bli tv-stjärnor, de vill inte knulla i tv, de vill inte bli programledare på sikt – de vill bara sjunga. Det är så enande och allomfamnande och vackert att jag alltid ryser i hela kroppen.  Körslaget gör mig till en glad människa.

2. Nytt för i år – professionella körledaren Gabriel Fors gav efter varje nummer sin syn på hur det har gått. Jag fattar tanken, men jag tror inte att det finns något större intresse att veta hur kören tekniskt presterat. Körslaget handlar ju inte om det. Det handlar ju om känsla. Jag tycker Fors var färgglad, också i skjortval, men det han sa  intresserade mig inte alls.

3. Detta program måste utgjort svenskt rekord i långa reklamavbrott. Det var ju helt bisarrt. Jag är övertygad om att de bryter mot någon lag nu. Det där kommer någon att kolla opp och så blir TV4 fällda och de får böta, men det skiter den kanalen i, för de fick ändå så mycket pengar på all extrareklam, så det blev ändå en vinstaffär för dem.

4. Gry Forssell är en av Sveriges säkraste programledare. Man blir aldrig orolig när man tittar på henne, hon är så behaglig och bra.

5. Har Svenska Spel betalat rekordmycket pengar till TV4 i år? Tidigare säsonger har vi tvingats genomlida en snabb lottodragning och sen har man sluppit eländet och tittat på nästa kör. Men i år hade Svenska Spel ett eget litet program som var fullständigt vidrigt! Underlig programledare som introducerade märkliga inslag. Bland annat ville de att vi skulle titta på en film där de visade hur Svenska Spels kontor i Visby ser ut. Ofattbart jävla skittråkigt. Det är när man tvingas titta på den här typen av köpt trams som man längtar efter Sveriges Television.

6. Niklas Strömstedt är den stora stjärnan i programmet. Det glömmer man gärna i de här cyniska tiderna, när man ska håna allt som har ett brett tilltal, att Niklas Strömstedt är en av vår tids allra största kompositörer. Ett geni, skulle jag säga. Nu gjorde han en rätt platt insats, han glömde tyvärr bort att kören också har möjlighet att RÖRA PÅ SIG, men jag hoppas att han hämtar sig och att hans kör går långt. Niklas Strömstedt fascinerar mig.

7. Scenen när Mojje började gråta efter att ha hört en tjej sjunga på en audition var smärtsam. Jag ville verkligen tro på Mojje och hans gråt, men det gick inte. Det var helt enkelt för skådespelat. Överlag var han överspelad och besvärlig att titta på, kanske är det en rest från alla barnprogram där man ju med fördel just målar med bred pensel. Men att ställa sig på knä och grimasera som en mimare och BE, SNÄLLA VAR MED I MIN KÖR är kanske underhållande och så, men det gör också att man inte tror på honom. Man vill ju tro att det är på riktigt. När han tvingade fram tårar så blev det för mycket, särskilt när man såg att han avstod från att torka tårarna från sina kinder. Alla människor som gråter utan att torka tårarna har en agenda – de vill VISA att de gråter.

8. Den där hårdrockaren var festlig, var han inte? I början var han lite övertänd, kanske. Han gjorde jävulstecken och såg vildsint och rent ut sagt ond ut – man trodde ett tag att hans plan med hela sin medverkan var att förgöra alla körer och sedan skjuta sig själv i huvidet. Men bakom tatueringarna och de konstiga gesterna fanns en härlig man. Jag  tror att han kommer att gå långt i tävlingen.

9. Jag måste också säga att det faktiskt är lite TRÅKIGT när kändisarna “återvänder” till städer som inte är deras hemstäder. Mojje säger på sin breda göteborgsdialekt att det ska bli roligt att åka hem till Gotland och sen får man veta att han visst bodde där i några år. Det är inte roligt! Den där hemvändarkänslan är viktig för hela programmets känsla, den får man inte slarva med i produktionen. Hör ni det, Meter Television! Niklas Strömstedt åker till Växjö för hans mamma “är uppvuxen där” – nej, det är inte okej. Är ni med mig?