– Galan började fantastiskt och blev sedan långsamt sämre. Mot slutet var den medioker, men sammantaget måste man ändå ge den: En svag trea, men ändå: En trea!

– Är det inte underligt att man först låter Kjell Bergqvist dela ut ett pris och sedan omedelbart efteråt ska han upp på scen igen för att få ett pris. Det där skapar en kackig känsla, som om svensk filmindustri är så liten att människor måste återanvändas för att få det att gå ihop. Det borde vara en given regel: Inga människor som får priser på en gala ska samtidigt dela ut priser.

– Sven-Bertil Taube log inte en enda gång under hela sändningen. Han var på ett jävla humör, han, va? Han hade käkat huggorm till frukost, han, va? Lilla åskmolnet!

– Vad duktig Johan Glans var som programledare! Jag menar, man visste ju att han skulle leverera sin ståupp fint, men det var härligt, överraskande och roligt att se att han var så duktig som programledare.

– Noomi Rapace var allt bra fånig när hon hämtade sitt pris. Ville inte prata, ville bara stå och se konstig ut, ville mumla tack till hemliga klubben i publiken. Hon ska då alltid fåna sig. Hon ska alltid konstra. Hon kanske tror på filmaffischerna, hon kanske tror att hon ÄR Lisbeth Salander. Hur som helst: jag tycks vara den enda som inte alls var särskilt imponerad av hennes rollprestation. Ibland generade hon mig när jag tittade på filmen. Jag tycks vara den enda som tycker att den filmens verkliga gigant heter Micke Nyqvist. Och han var inte ens nominerad. Underligt. Dåligt. (Såg ni förresten hur Noomi, när hon vann, vandrade rakt förbi Micke Nyqvist utan att ens byta en blick. Och han tittade bort. Min slutsats: de hatar varandra.)

– Det är ju faktiskt lite generande för svensk film att en så halvtrist film som “Män son hatar kvinnor” får så många priser. Juryn tycks ha fallit för någon form av nationellt grupptryck, precis på samma sätt som förra året när de gav den där tramsfilmen “Låt den rätte komma in” så många priser och struntade i en sant stor film som “De ofrivilliga”.

– Kvällens roligaste skämt: “Jag träffade Nils-Petter Sundgren utanför och frågade om han sett Mammut och han svarade: “Jag har sett flera stycken.”

Hur stor roll tror du att ditt utseende har spelat i din karriär? Jag menar, du hade nog aldrig blivit känd eller varit där du är idag om du varit tjock och skitful…Tyvärr.
– Tror du inte? Alltså, i min värld är inte jag direkt någon skönhet. Jag skulle karakterisera mig som “jämnful” och jag tror verkligen inte att mitt utseende har haft något att göra med min karriär.

Hur många par Converse äger du?
– Inget par alls. Jag hade ett par för några år sen, men de blev så jävla skitiga så att jag hivade dem i sopen.

Kan du prata arabiska?
– Nej.

Hur får du sån fin volym på ditt hår?
– Tack! Jag vet inte. Jag använder nåt wax som jag fick av min frisör. Har glömt namnet på den.

Photoshoppar du dina bilder för att se smalare ut?
– Nej, det gör jag inte. Jag är ganska smal som det är.

Hur gammal är Armani?
– Vem är Armani? Modeskaparen Armani? Han måste väl vara en bra bit över 70.

Ska du på Tokio Hotels konsert i Göteborg? Är det okej om man kommer fram och säger hej?
– Nej. Om jag hade varit där, hade det varit roligt om du kom fram.

Vilken är din favoritaffär i London?
– Har bara varit i London en gång, minns ingen speciell affär på det sättet.

Hur reagerade dina föräldrar, när du som ung bara ”luffade” runt och rökte i parken? Du skrev att du rökte, ofta satt med några kompisar ute och helt enkelt var lite rebellisk. Brydde sig inte föräldrarna om det särskilt mycket, eller hur var det?
– Jag känner inte igen det här. Har jag skrivit så? Jag rökte inte som barn över huvud taget.

Hur mycket umgås du och Nadia egentligen?
– Nu får du precisera – vem är Nadja?

Vart i Thailand firade du nyår?
– Jag var i Sverige, ute i Skärgården tillsammans med mina vänner Sigge och Klas och Mats och deras familjer.

Vilket tycker du är finast. Mörkt hår med blåa ögon eller ljust hår med bruna ögon?
– Mörkt hår med blåa ögon. Som Amanda!

Vad är ditt midjemått?
– Jag är ledsen, men jag har ingen aning.

Har du något tidningsomslag på G?
– Nej. Men jag har tänkt på en sak. De här korsordstidningarna har ofta kändisar på omslaget.- ber de om lov innan eller bara kör de? De vore kul att vara på omslaget för en korsordstidning.

Hur lång är du?
– 1.90.

Först vill jag säga, jag är 167. och när jag använder klackar blir jag runt 175. så min fråga först är om du tycker att det är långt om man är 16? ge tips om hur man ska kunna gå så bra som möjligt med klackar?
– Jag har nog inga direkta tips. Annat än: öva, öva, öva! Jag har heller ingen uppfattning om din längd, om du är lång eller kort. Ledsen!

I vilken ålder skulle du vilja få barn? Hur många?
– Jag har ju redan ett barn – Charlie, som är sex månader gammal. Jag vill gärna ha tre barn.

Hur sminkar du dig en helt vanlig dag?
– Jag sminkar mig inte alls. Men det är kul att var amed i tv, för då får man smink och det brukar jag ha på mig sen hela dagen. Man känner sig snygg!

Skulle du ge bort Armani om han inte kommer överens med dina framtida barn?
– Modeskaparen? Jag är inte i en position där jag kan ge bort honom. Eller missförstår jag frågan? Jag förstår inte.

Har du bott i Marocko?
– Nej.

Varifrån kommer din vita ballerinaklänning?
– Nu är jag inte alls med. Jag äger ingen vit ballerinaklänning.

Min älskade Amanda har skrivit en skitbra krönika på loppi.se. Om ni vill läsa den, kan ni klicka HÄR.

För nytillkomna. Jag har en bokhandel på Regeringsgatan där jag säljer Skräplitteratur. Jag säljer bara det bästa inom genren och jag säljer det dyrt. Att jag håller höga priser beror dels på att jag tycker att skräplitteratur är en typ av litteratur som måste få tillbaka sin glamourösa glans, dels därför att höga priser innebär att det inte kommer så mycket kunder. Jag vill inte ha nåt jäkla spring här. Idag har jag tagit bort julpyntningen.

Detta möts man av när man vandrar förbi butiken. Det ser väl inbjudande ut? Och titta där, konsumentvänlige jag har till och med satt prislappar på den nya skyltningen. Som det ser ut i andra bokhandlar.

Dagens skyltning:

Tantsnusk!
Jackie Collins ”Hollywood män”. En av genren starkast lysande stjärnor i en av hennes allra bästa böcker.
Pris: 1.395 kronor.

Harlequin-extra!
Två romantiska böcker i en – Lucy Gordons ”Du är mitt ljus” och Nicola Marshs ”Prinsen och jag”. Mer läsning för pengarna.
Pris: 895 kronor.

Skräpklassikern nummer ett!
Jean M. Auels oförglömliga grottpornografiska ”Hästarnas Dal”. En måste-läsning för alla som brinner för skräplitteratur.
Pris: 1.995 kronor.

Självhjälpsbonanza!
Traceys Cox ”Konsten att flörta”. Så blir du en mästare i att få ditt kärleksobjekt på fall! Lär dig alla konstens regler – och några till…
Pris: 1.295 kronor

Utanförskapsfestival!
Ronnie Sandahls ”Vi som aldrig sa hora”. Ett drama i kölvattnen av ”Fucking Åmål”. Om småstadens förbannelse och drömmen om ett nytt liv, någon annanstans…
Pris: 700 kronor (NEDSATT!)

Jag: Hej, Charlie!
Charlie: Nämen, hallå!
Jag: Hur är läget?
Charlie: Bara bra, tack som frågar.
Jag: Lite trött?
Charlie: Nej då, ingen fara. Varför undrar du det?
Jag: Du sov ju bara två timmar i natt.
Charlie: Du skojar?
Jag: Nej.
Charlie: Så lite?
Jag: Ja.
Charlie: Ja, du ser.
Jag: Ser vadå?
Charlie: Du ser – det är den här förbannade jetlaggen.
Jag: Fortfarande?
Charlie: Ja, du vet, klockan är ju mitt i natten för mig. Det blir ju helt skevt.
Jag: Precis. Men det var ju ändå fem dagar sedan du kom hem.
Charlie: Ja?
Jag: Det borde ju bli bättre, men det känns som om din jetlag bara blir sämre på något sätt.
Charlie: Vad är klockan?
Jag: klockan? Halv fem.
Charlie: Okej. För mig är den halv elva på kvällen!
Jag: Jo…
Charlie: Fattar du?
Jag: Absolut, jag fattar.
Charlie: Upp och ner-vända världen.
Jag: När tror du det går över då?
Charlie: Oklart. Jag känner mig liksom helt pigg om nätterna och om dagarna känner jag mig helt sonkig.
Jag: Sonkig?
Charlie: Ja. Heter det inte så? Sonkig?
Jag: Jo. Men vad tror du om i natt, då?
Charlie: I natt? Säg så här. Säg att klockan är två på natten.
Jag: Ja?
Charlie: Då är den i själva verket åtta på morgonen. Och vad vill jag göra åtta på morgonen?
Jag: Gå upp?
Charlie: Correctemundo!
Jag: Okej. Det blir ju lite besvärligt för oss alla, det här…
Charlie: Ja, det blir ju det. Ledsen för det.
Jag: Nej då, ingen fara.
Charlie: Nu måste jag sova. God natt.
Jag: God natt?
Charlie: Jag skojar med dig!
Jag: Okej.
Charlie: Kul!
Jag: Ja.
Charlie: Var det inte?
Jag: Jo, det var kul.

Amanda har läst i någon tidning att det bästa sättet att rensa själen är att rensa garderoben. På så sätt får man mer energi. Jag tror inte på’t, men Amanda tar det på stort allvar och nu har hon tagit fram alla mina kläder och gör sig redo att kasta allt hon kommer över. Jag säger åt henne att hon måste kolla allting med mig före, så hon inte av misstag råkar kasta något favoritplagg. 

Som den här tröjan, till exempel. Den enda kashmirtröjan med en broderad bil på framsidan. En riktigt fin Mercedes. Den vill Amanda kasta, men jag säger nej. ”Glöm det”, säger jag och hon suckar och lägger tillbaka tröjan.

Sen vill hon kasta mina AIK-tröjor och jag tittar på henne och tänker att hon måste skämta. Vi sitter tysta en stund och så suckar hon och lägger tillbaka dem och hon tror inte att jag hör henne när hon mumlar ”så jävla fula”, men det gör jag!!

Amanda hittar ett par fula kalsonger. Det tycker hon är mycket roligt. Hon viftar med dem och säger ”Å VAD SEXIGT” och så skrattar hon.

Amanda vill kasta alla mina Obama-tröjor, men det vill inte jag. De utgör ju ett härligt minne av en historisk episod!

Det där är min älgtröja. Glow in the dark! ”Den ska icke kastas”, säger jag. Ja, och så där håller vi på. Vi kommer nog inte ut alls idag. Vi sitter här och dividerar om kläder istället.

Charlie har vaknat tidigt varje dag ända sedan vi kom hem från Thailand. Vid femrycket vaknar hon, man hör genast hur hon börjar ”låta”. Hon liksom gnyr för sig själv och provar några vokaler. Det är trevligt att lyssna på hennes stillsamma joller, det är ett härligt sätt att vakna på. Sen tröttnar hon på att inte få någon uppmärksamhet och då skriker hon vilt till rejält ett par gångeroch då går jag upp med henne. Hon får kramar och mat och sen vill hon helst sitta och bita i saker en stund. Särskilt förtjust idag är hon i ett bankkort och ett omslag av tidningen Café.

Jag dricker kaffe, ganska nöjd.
Charlie biter i bankkort, ganska nöjd.
Allt är bra.

Och ni då? Varför vakna så tidigt?

Dagen började med en bastu uppe på rummet. 15 minuter i 90 gradig värme. Jag stapplade ut sedan och lade mig på sängen.

Sen gick jag ner till frukostmatsalen på utmärkta Astor Hotel. Jag skalade ett ägg som var så löskokt att det dallrade när jag nös. Jag drack kaffe och förberedde min föreläsning. Vid bordet intill satt tre unga finnar. De var mycket bullriga och spred viss skräck bland de äldre i matsalen när de skojbråkade och lappade till varandra över bordet. En av killarna fick syn på mig och tystnade. Jag tittade inte upp, men noterade tydligt att han reste sig och närmade mig. Han var berusad, jag kände doften av sprit och Cheddarost ur hans mun när han lutade sig fram emot mig.

Han frågade om jag var svensk.
Jag sa ja.

Han vände sig mot personalen och skrek: “VI har en rikssvensk här i salen och ni kan inte ens plocka bort hans äggkopp, ser ni inte att han ätit färdigt? Hallå! Svensken är färdig med maten!”

Jag fann det obehagligt. Jag kan inte kulturen, jag visste inte om han hånade mig eller personalen. Förstod inte vad han var ute efter med att säga så. En ung flicka från hotellet rusade snabbt fram och tog bort äggtallriken. Så fladdrade hon genast iväg och försvann.

Finnen tittade efter henne och vände sig åter mot mig.

“Du. Ta det lugnt.”
“Jag tar det lugnt.”
“Nej, det gör du inte.”
“Gör jag inte?”
“Nej. Du är nervös. Du skakar med ditt ben.”

Han lade en bestämd hand på mitt knä, för att fixera det, för att få det att sluta skaka. Jag såg en tumring i silver och smuts under naglarna.

“Det där…”, sa jag. “Det är inte nervositet. Det är ett tic, en grej jag gör bara.”
“Ja, men sluta med det då”, sa han.

Tystnad.

“Vad gör du här?”
“Jag ska föreläsa om min bok.”
“Är du författare?”
“Nej. Jag har skrivit en bok om min pappa.”

Finnen tittade på mig länge i tystnad.

“Jag ska komma och lyssna på dig.”
“Gör det.”
“Jag är utbildad.”
“Okej.”
“Jag har läst till socionom.”
“Okej.”
“Kostar det något att lyssna på dig?”
“Jag vet inte. Jag tror inte det.
“Jag ska komma och lyssna.”

Så släppte han taget om mitt knä och gick bort till sina killar. Varför jag berättar detta, jag vet inte. Jag har tänkt på det hela dagen av någon anledning, kan inte släppa det helt enkelt.

Det var intressant att vara i Finland och Vasa. Jag kommer gärna tillbaka. Igår var vi på en mottagning som staden höll i. En grånad man, möjligen stadens borgmästare, stod framför en mikrofon som inte fungerade och pratade lite för länge om staden Vasa. Det var tråkigt, men ändå varmt och fint. Den grånade mannen älskade verkligen Vasa. Han berättade om visionerna. Inom några år skulle 100.000 människor bo i staden! Han förklarade hur det skulle gå till och jag blev så ledsen när jag upptäckte hur det försiktigt började sorlas om annat bland publiken. Hans flackande blick när han märkte att det blivit lite oroligt bland åhörarna, hur han långsamt förlorade greppet om publiken. Den äldre mannen stod modigt och stolt kvar och pratade om sin stad medan publiken rent ogenerat talade om helt andra saker. Han talade om ”regionen”, men ingen lyssnade.

Han avslutade talet och det skulle nog kommit en applåd om det inte vore så att alla hade champagneglas i handen. Nu blev det istället så förfärligt tyst. Det gjorde ont! Jag gick fram till honom sen, för att prata lite. Jag sa till honom att Vasa var en fin stad och den grånade mannen höll med. ”Har du sett torget”, frågade han. ”Det är ett riktigt fint torg, stort och med staty i mitten. Ett riktigt stadstorg.” 

Och så berättade han om stadens 400-årsjubileum för fyra år sedan. Han berättade om inresta digniteter från Helsingfors, röda band som klipptes och snittar och champagne. Då levde staden!

Han tystnade och tittade ut i evigheten. ”Det var ett fint år”, sa han. Sen vandrade han bort.

Jag upplevde något helt och hållet övernaturligt för några dagar sedan. Kanske skulle man kunna beskriva det som ett mirakel. Bokstavligt menat, alltså – ett mirakel. Jag har varit skakad och omtumlad ända sedan dess. Och jag har funderat på att berätta om händelsen för min omgivning. Men det är svårt. Hur ska man berätta att man varit med om något så ofattbart utan att uppfattas som en lögnare eller idiot?

 Jag träffade min bror Calle igår kväll och jag frågade honom om han varit med om något övernaturligt någon gång och han tänkte länge innan han svarade: “Jag hade en dröm om World Trade-kraschen. Jag satt i ett flygplan. Jag tittade ut och såg New Yorks skyline. Jag åkte jämsides med skyskraporna, längs med dem, piloten gled mellan byggnaderna. Det var inga moln på himlen, så fruktansvärt klart där ute. Ingen talade i planet, det var alldeles lugnt. Jag såg World Trade-byggnaderna där borta och så gjorde planet en gir och jag förstod genast: det här planet kommer att åka rakt in i World Trade Center. Det blev oroligt. Planet ökade farten. Någon skrek. Då vaknade jag.”

Jag förstod att det måste varit en drabbande dröm, men jag begrep inte hur den kunde vara övernaturlig. Calle svarade: “Jo, jag drömde det hösten 1999, två år innan det hände i verkligheten.”
    Jag sa “herregud” och Calle sa “ja” och sen satt vi tysta. Jag frågade varför han inte berättat om det här. Han sa att han visste att ingen skulle tro honom.

 Tystnad.

”Minns du eldklotet i torpet”, frågade Calle. Det är klart att jag minns eldklotet, trots att det var 25 år sedan. Sommar på torpet i Värmland. Jag och mina bröder tittade på tv när ett skarpt lysande eldklot reste sig från bokhyllan och svävade framför oss. Det närmade sig oss där vi satt orörliga och med öppna munnar, jag fick en känsla av att det gjordes sig redo att attackera oss, men så kom klotet plötsligt på andra tankar och svävade iväg, ut från vardagsrummet, genom hallen och ut genom den öppna ytterdörren. Och så var det borta.

Kvar satt tre tysta bröder i soffan. Vi kunde inte formulera oss. Orden räckte inte till. Ingen av oss kom ens på tanken att berättade det här vidare – vi visste att reaktionen skulle bli ett snett leende, ett “nämen oj” och en klapp på axeln.

Och jag inser att risken för att detta ske ännu en gång är stor. Men detta är vad som hände för några dagar sedan.
 
Jag och min fästmö Amanda satt vid stranden i Thailand. Det var kvällning, men inte mörkt. Vi skulle snart äta och retade aptiten med en drink. Jag drack Dry Martini, Amanda drack ett glas vin. Vår sex månader gamla dotter Charlie fanns i barnvagnen alldeles framför oss. Charlie satt upp tyst och koncentrerad, försökte greppa ett dinglande snöre som hela tiden gled henne ur näven. Vi skålade och tittade ut över havet. Plötsligt lät Charlie på ett så underligt sätt. En lång vokal, som lät varken glad eller ledsen, ett belåtet jämrande. Vi inväntade att hon skulle tystna, men hon fortsatte med detta märkliga ljud. Till slut böjde sig Amanda fram mot Charlie och sa: “Älskling…”

Charlie tystnade genast, tittade en sekund förundrat på Amanda och sa: “Älskling.”

Jag misstog mig inte. Hon sa det väldigt tydligt och artikulerat, som en vuxen. Och hon missade inga konsonanter och hon tonerade perfekt. Hon sa verkligen : “Älskling.” Jag regerad väldigt starkt. Mina tårkanaler fylldes, jag började gråta. Håret reste sig överallt på min kropp. Men Charlie bara satt kvar i tystnad.

Vi har inte pratat om annat sedan dess. Charlies “Älskling” har ockuperat våra liv. Vi var båda överens om att det här är inget man kan berätta för andra, även om man vill.
   
Men jag har ändrat mig nu. Jag är ganska säker på att mirakel sker. Sådana här oförklarliga saker händer överallt, hela tiden. Och dem som blir vittne till dem har alla samma problem att passa in händelserna i sina rationella världar. Det går inte, så de låter oftast bli. De håller tyst. Det finns säkert tusentals oberättade mirakel där ute. Händelser som är så oförklarliga att man avfärdar dem som hjärnspöke och begraver i minnesarkiven. Tänk om de skulle berättas! Skulle inte världen bli en ljuvligare plats då?

Så. Kom igen! Jag har berättat. Nu är det er tur. Dela med er i kommentarsfältet