Läser Sidney Sheldon i sängen. En författare som anses vara kungen av skräp. Och jag tycker att det är riktigt bra och trevlig läsning. Jag är från mitt hjärta stolt över att ha en butik där jag distribuerar det som bittra, avundsjuka mediamänniskor och författare kategoriserar som ”dålig litteratur”. 

Det är inte dålig litteratur. Det är faktiskt ganska bra litteratur. De här böckerna ligger undangömda i REA-hyllorna i de vanliga bokaffärerna. I min butik får de finaste platsen. Jag är glad att kunna lansera precis de böcker som de ängsliga kulturmänniskorna gömmer undan.

Där sitter jag i eftermiddagsdunklet i min butik och funderar över värdena i livet. Men vad är det där för något på väggarna egentligen? Det undrar ni kanske. Har det satts upp tavlor? Amanda hade en gång i tiden ett café som hette Smillas på Östermalmstorg – minns någon det? Där hade de tavlor på väggarna. Jag fick ärva dessa tavlor och nu har jag fyllt dem med egna motiv. Nu stirrar de stora skräpförfattarna ner på mig där jag sitter.

Dean R. Koontz och Jackie Collins. Två av de absoluta största inom genren skräplitteratur.

Legenden Sidney Sheldon, som tyvärr dog alldeles för något år sedan. Och under honom ser ni Barbara Walters.

Jag har en ”självhjälpsvägg”, där Mia Törnblom slåss om utrymmet med dr. Phil.

Och på toalettdörren sitter Dalai Lama och ler.

Jag lever, var inte ens nära döden. Det blev lite skakigt vid landningen, men det var verkligen ingen fara. Ska suta hålla på, ledsen att jag tar upp er tid. Nu sitter jag i min butik och tittar på hur en man konfunderat står utanför skyltfönstret och tar del av mina budskap. Han står i valet och kvalet: ska han gå in och ta en titt på skräpböckerna eller ska han vandra vidare i livet? Han står där länge och funderar, tittar på böckerna. Böjer sig fram. Tycker kanske att det ser lite egendomligt ut. Så går han. Och kvar sitter jag. Bra! Nu ska jag skriva! Jag måste producera en novell om döden. Har fått detta uppdrag av en fin tidning och tycker att det är mycket spännande. En novell om döden. Jag är så rädd för döden att detta är en text som jag måste skriva KISANDE. Måste skriva den och tänka på annat samtidigt, om ni förstår.

Döden döden. Tänker på mannen som stod utanför butiken alldeles nyss. Och jag kan inte låta bli att tänka på att det var döden i människokropp. Kanske stod han där med vild blick och funderade på om han skulle komma in och ta mig eller inte. Han stod där ute och dömde mig i det tysta. Vägde mig i sina skålar, övervägde på sina stela ben vad han skulle ta sig till med mig.

Han skonade mig, för den här gången. Men han kommer tillbaka, endera dagen.

Lyfter snart från Ängelholm. En obehagskänsla värre än någonsin infinner sig. En känsla av att ”this is it”. Därför: Tack och farväl. Adieu och goodbye.

Sitter på hotellrummet i Höganäs. Det finns inget mer deprimerande än att ensam befinna sig på hotell i en liten svensk stad. Författarkvällen var trevlig och det var värt resan på alla sätt, men ångesten jag känner nu, den är oerhörd. Den är biblisk. Jag vet att där hemma i Stockholm ligger två varma kroppar och det enda jag vill är att ligga nära dem. Men jag sitter här. Tittar på Ekdal i TV4. De talar om svenska adeln som om det på allvar vore ett brännane ämne. De stångas med ämnet och kommer ingen stans. Tycker synd om Birro som inte får komma in i samtalet alls. Minns det från min tid i programmet. Den frustrationen. Ekdal släpper inte en jävel över bron. Det är HANS show. En gång blev jag så irriterad av hans sätt att jag omedelbart efter sändningen reste mig och gick. Jag sa inte ens hej, jag bara reste mig och lämnade. Sen svarade jag inte när de ringde på två dagar. Ha ha. Vilken patetisk hämnd. Jag svarade inte på två dagar! Och nu sitter Birro där och ser frustrerad ut.

Jag och Amanda går och lägger oss vid elva varje kväll. Då ammar Amanda Charlie. Jag får alltid lyfta upp Charlie först och hålla henne en stund. Det är så härligt. Jag lyfter upp henne ur sömnen och hon knorrar till och jag omfamnar henne och lägger henne mot mitt bröst och hon putar med stjärten så att den står rakt ut och jag skrattar ljudlöst och tittar på Amanda och jag älskar det så mycket. Och så lämnar jag över henne till Amandas bröst. En tradition i det lilla som jag håller av. Men nu sitter jag här i min absoluta ensamhet och tittar på TV4. Jag längtar till mina tjejer. Jag tar bild nummer fyra, tack för hjälpen.

Jag sitter på ett hotell i Höganäs. Om 30 minuter ska jag berätta om min bok på en scen här i byn. Jag tar en öl i hotellobbyn trots att jag lovade mig själv att dricka den efteråt, att BELÖNA mig själv med den. En ilning i mig berättar att jag är patetisk. I övrigt mår jag bra. Jag saknar min familj. Går igenom bilder. I min butik ska jag ha ett inramat foto på Amanda och Charlie. När det fotot är på plats så är jag klar. Amandas syster Amelia är en helt otrolig fotograf. Hon tog en rad bilder på Amanda och Charlie igår. Nu ska jag välja ut en av bilderna till mitt skrivbord. Men det är svårt. Alla är fina. Vill ni hjälpa till? VIlken bild tycker ni jag ska välja?

Alternativ 1

Alternativ 2

Alternativ 3

Alternativ 4

Dramadrottningen lever.

Jag sitter i ett flyg på Bromma. Snart lyftet vi mot Ängelholm. Jag har en dålig känsla. Det är en obehaglig atmosfär här. Jag har en känsla av att det kommer hända något fruktansvärt. Det har jag förvisso alltid innan jag flyger. Men det känns särskilt idag. Därför vill jag, skulle något hända, tacka för den här tiden. Hoppas ni hade det fint här. Jag älskar er. Kram alex

Någon gång har det hänt att jag lyckats lura Charlie. Som den gången när hon inte vill dricka bröstmjölksersättning och jag blixtsnabbt bytte ut nappen hon hade i sin mun mot nappflaskan och hon började suga i sig utan att själv veta om det. Över triumfer av detta töntiga slag har jag sedan kunnat känna mallighet i timmar. Jag har då känt att jag haft kontroll över mitt faderskap. Det är en känsla man gärna klänger sig fast vid en stund.

Resten av tiden känner jag mig vilsen. Charlie regerar över mig fullständigt. Det räcker med att hon öppnar ögonen och tittar på mig, som på bilden här, och jag vet genast att den här personen har tagit makten över mig. Den där blicken. Det där är inte ett par ögon som betraktat världen i 3 månader. Den där blicken ser ut att tillhöra en åldring som redan upplevt allt. Det där är en person som kan lära mig ett och annat.

När hon tittar på mig sådär ser jag inte en bebis som ligger tyst därför att hon inte lärt sig prata. Jag ser en människa som redan pratat så mycket i sitt liv att hon tröttnat på det. Nu väljer hon bara att betrakta.

Det där är en bebis som ser igenom vartenda litet felsteg jag tar som förälder. Och som sedan väljer att ha överseende med dem. Men hon dömer mig i det tysta. Den där blicken genomborrar mig på sådant sätt att det isar i mig, det är samma känsla som när man ska gå hemifrån och man stänger dörren och i samma sekund som den smäller igen inser man att man glömt nycklarna där inne och att man är utelåst.

Charlie har tagit makten över mig. Jag är förlorad. Det är ju underbart. Men det skrämmer mig också så att jag måste kippa efter andan.

Skriv förslag på en rubrik som ni verkligen skulle vilja att jag skrev en text till. Jag väljer ut en och så blir det nästa inlägg Oki? Varsågod!