Sista kvällen i ladan. Vi tog en biltur till Visby för att titta på när AIK vann och gick upp i serieledning. Vi åkte tillbaka mot ladan. Jag gillar att köra bil i totalmörker. Jag tycker om hur man bländar av när det kommer mötande trafik. Det är som om man pratar med varandra där över vägen. Varje gång det händer blir jag lite varm i hjärtat, det är som en liten pust av kärlek mellan främlingar. Ett tecken på respekt och välvilja. Jag bländar av och det gör bilen där borta i krönet också och även om vi inte ser varandra när vi långsamt passerar varandra så har vi pratat litegrann och så åker vi vidare i natten.

Vi kom tillbaka till ladan. Om några timmar åker vi till båten som ska ta oss hem. Jag ville så gärna dricka ett glas vin och äta charkuterier en sista gång på uteplatsen. Jag köpte tryffelsalami idag bara för den sakens skull. När vi kom till ladan regnade det lite lätt. Jag torkade med disktrasan och Amanda tittade medlidsamt på mig. Jag gjorde så att det blev torrt. Tog ut dynor. Tände ljus som knastrade av regndropparna. Och så satt vi där i sommarens absoluta bristning. Charlie sov, jag och Amanda pratade inte mycket, men det var okej. Vi skålade och lade dystert upp planerna för väckning och de sista göromålen.

Jag fyllde på mer vin. Charlie sov. Regnet tilltog. Amanda sa ”Alex…” och tittade på mig och jag förstod att hon ville gå in men jag hade en känsla av att regnet skulle gå över. Jag sa till Amanda att ovädret skulle passera, att det skulle sluta regna och Amanda satt tålmodigt kvar.

Regnet tilltog ännu mer. Jag tittade upp och förstod. Sommaren är över nu. Det här regnet är höstens sätt att säga ”nu räcker det för er”.

Vi plockade snabbt ihop oss och gick in.

En snabb sak. Det är så otroligt intressant och roligt att läsa era kommentarer. Men också förvirrande ibland. Imorse skrev jag om Sparbanken-trädet som jag hittade här i Rute. I kommentarerna meddelade fem eller sex olika personer mig var det ”riktiga” Sparbanken-trädet egentligen ligger. Någon sa att det finns i Skåne, en annan sa Uppsala. En tredje i Värmand. Och så vidare. Nu undrar jag – var ligger det där jävla trädet egentligen?

Ännu en sak från kommentarsfälten. Det är en del som vlll komma i kontakt med mig. Det gör man enklast på meiladress alex@schulmangruppen.se. Jag försöker svara på alla mail, men ibland tar det en stund. Ok! Bra!

Ville bara tacka för en riktigt najs skrikfest igår.
Som vanligt, härligt att se Charlie så taggad!

Tydligen tog Bolt världsrekord också.
Det var inget jag såg, men fan vad kul ändå, för honom!

Vilken kväll – på alla sätt och vis!
Tack som fan, det gör vi igen!

Det är sista morgonen på Gotland. Jag vaknar av Charlies vokaler där hon sitter i mammas famn. Det är så fint att se de där två tillsammans. De verkar älska varandra lika mycket.

Jag säger: ”Charlie! Ska vi ta vår sista Gotlands-promenad?” Och Charlie tittar på mig misstroget. Hon kanske vill vara kvar där i mammas famn. Och till hennes milda protester – hon gör någon grimas och så är det över – lyfter jag upp henne och går ut.

Jag går förbi ladan en sista gång. På den här grusvägen har jag vandrat varje morgon med Charlie sedan mitten av juni.

Jag går förbi den del av ladan som jag kanske tycker är vackrast. Om bara kommunen godkänner det, skulle jag vilja göra det där till en bastu till nästa sommar, skulle inte det vara fint?

Jag går längs grusvägen och kommer att tänka på att jag missat ett viktigt underlag för barnvagn och det är det vi kallar ”vågig grusväg”. När grusvägen fått regn och en hel del trafik kan det hända att det bildas regelbundna ”vågor”. Dessa utgör ett perfekt underlag för framförande av barnvagn. Betyg: 5 av 5.

Och jag går länge, så här långt har jag inte gått på hela sommaren. Jag går i över en timmes tid. Och jag korsar en stor äng och måste hoppa över en bäck. Och till slut är jag framme. Ser ni?

Sparbanken-trädet! Är det inte väldigt likt det där trädet som banken hade som logotyp en gång i tiden? Minns någon? Det var en skön känsla att ta den här bilden. Jag har tänkt på det varje dag under hela sommaren och det hade känts misslyckat om jag inte hade tagit bilden.

Jag går tillbaka. Igår pekade Amanda ut mot den här ängen och sa: ”Titta, så fina färger.” Och jag såg inte en enda färg. Jag är färgblind. Och jag funderade på det där. Jag undrar vad jag missar i livet. Min morfar var också färgblind. Han skrev över 100 böcker, hälften av dem romaner. Inte en enda gång levererade han en naturskildring i dem. Inte en enda gång! Och jag, ja…Jag har ju skrivit bara en bok och inte en enda gång i den boken har jag skrivit om naturen. Jo, en gång. Okej, det här haltade lite. Men jag fascineras av den här ängen och av alla färger som jag INTE ser i den.

Så kommer jag fram till stenugnsbageriet. Det vackraste bageriet som jag någonsin sett. Jag kommer alltid dit vid kvart i åtta, då är det alldeles tomt. Och det är stängt, men jag får en kaffe så fort någon har tid. Ser ni mannen i bild? Han kommer ut med min kaffe där och bär den till min plats.

Och här sitter jag med min kaffe och tittar ut för sista gången över Rute och Bråkmakargatan. Charlie somnade och jag kan för sista gången öppna datorn och skriva några rader.

Så förändras hela himlen och det börjar blåsa något fruktansvärt. Det är lite löjligt, men jag känner absolut att det är ett tecken. Nu är den här sommaren slut.

Jag: Du är på gott humör, ser jag. Kul!
Charlie: Kul och kul.
Jag: Ja, det är väl kul!
Charlie: Jaha.
Jag: Det är skönt att du inte skriker, menar jag.
Charlie: Äsch. Jag sparar mig.
Jag: Sparar dig?
Charlie: Samlar kraft.
Jag: Till vadå?
Charlie: Till senare ikväll. Skrikfesten.
Jag: Jaha. När då, senare ikväll eller i natt?
Charlie: Klockan 21.35.
Jag: 21.35?
Charlie: Just det.
Jag: När Usain Bolt springer 100 meter?
Charlie: Just det.
Jag: Då blir det skrikfest?
Charlie: 21.34 börjar den.
Jag: Okej.
Charlie: Jävlar i min lilla låda vad jag ska skrika.
Jag: Jag förstår.
Charlie: Jag ska se till att du inte får se en sekund av det där loppet, hör du det?
Jag: Okej.
Charlie: Och sen kör vi på.
Jag: Okej.
Charlie: Pappa.
Jag: Ja?
Charlie: This looks like an all-nighter.
Jag: Okej.

Jag har köpt en spegel som jag fäst där bak i bilen så att jag ska kunna se att allt är okej med Charlie när hon sitter i bilbarnstolen och jag kör. Den är mycket fiffig, den här spegeln och idag upptäckte jag nya användningsområden för den. Jag skjutsade några vänner till flygplatsen och noterade förtjust att spegeln gav mig fullständig inblick i Saras urringning.

Jag tyckte det var roligt på ett gubbsjukt vis. Jag satt med öppen mun och tittade i backspegeln och andadades mycket tungt och mumlade ”oj” för mig själv. Sådär höll jag på, men jag höll på för länge och till slut sa Sara ”sluta nu, Alex” och då gjorde jag det.

Igår gifte sig Amandas syster Amelia. En stor dag för pappa Bengan som för första gången i livet bar kavaj. Han var så stolt över sin kavaj att han helt glömde att sätta på sig skor. Det såg lite märkligt ut. Det såg lite Bengan ut. 

4 Juli 2009
Jag såg alltid den här dan som nåt som både skulle inledas i dramatik och avslutas i dramatik. Jag såg en bilfärd i 150 km i timmen på gotländska småvägar. Vi kör mot rött i Lärbro och mot enkelriktat i Slite. Jag såg hur en polisbil stannar oss, polismannen vandrar fram och lyser misstänksamt med ficklampa på mig och sedan på Amanda och plötsligt ser han hur hon ligger där och svettas och skriker och jämrar sig och jag vrålar SER NI INTE ATT HON FÖDER och polismannen rycker tag i sin krage och ger i gömd walkietalkie kommandon om att vi ska få FRI LEJD TILL VISBY LASSARETT och han vinkar i panik ut oss på vägen igen och när vi kommer fram till BB möter bårar och dropp oss vid bilen och redan i den långa korridoren på väg mot förlossningsrummen äger födseln rum i en vild blandning av blod, sköterskor och kaos.

Men så var det inte. Det fanns ingen dramatik alls i början. Amanda kände värkarna komma allt tätare och vi fann det för gott att åka in. Vi bekantade oss med personalen och med det förlossningsrum vi blivit tilldelade. Vi kände på apparaturen och tittade på alla knapparna. Amanda fick prova lustgas och började fnittra. Jag fick också prova och blev lite illamående.

Sen lade hon sig ner för att vänta. Jag gick och köpte kvällstidningar och läste högt för henne ur nyhetsfloran.

Vi var på en förlossningskurs hos Louise Hallin i våras och hon berättade att kvinnor numera GÅR omkring när de föder barn. De ”går omkring”. Ja, alltså, de vankar hit och dit i rummet och jag tyckte det var en obehaglig bild, för jag såg inte mig själv i det där. Var ska jag vara om Amanda ”går omkring”? Ska jag följa efter henne? Ska jag ta rygg på henne?

Men Amanda gick inte omkring. Ibland reste hon sig upp och så lade hon sig ner igen. Och timmarna gick. Och värkarna kom tätare och till slut gjorde det ont. Och långsamt gick denna smärta över till stor smärta och sedan gick denna stora smärta över till ofattbar smärta och Amanda skrek och grät och vid nåt tillfälle kollapsade hon.

Jag minns när hon krystade. Hon var så utmattad att hon tuppade av mellan krystningsvärkarna och jag försökte prata med henne, men allt försvann i det pågående NU som långsamt förde vårt barn genom Amandas kropp. En av sköterskorna sa till Amanda att om hon ville så kunde hon nu känna vårt barns huvud med sina fingrar. Och Amanda treva med handen, tystnade plötsligt mitt i en värk, flämtande fråga hon: ”Är det där Charlie?” och den hudkontakten, den vetskapen att det var så NÄRA NU, gjorde att Amanda med ofattbar kraft födde ut henne tio sekunder senare.

Charlie Schulman var lika blixtrande vacker som sin mor redan från födseln. De sa att det skulle vara mycket blod och jag som är rädd för blod hade funderat mycket på det där, men det var inget blod. Charlie såg ut att komma direkt från en spa-massage. Hon var så ren och fin och trots att hon jämrade sig såg hon ut att vara i viss ro där hon låg på Amandas bröst.

Fem minuter efter att Charlie föddes fick jag hålla i henne för första gången.

Första bilden på familjen Schulman.

Det har nu gått några timmar och Charlie sover. Det gör Amanda också. Jag betraktar dem båda.De två kvinnorna som förändrade mitt liv. Det går inte längre att intellektualisera deras inverkan på mig. Jag är världens lyckligaste man tack vare de här två människorna som ligger tätt intill varandra och sover. Och jag ligger där i sängen och tittar på dem och jag ser att Charlie har pappas öron. De är identiska. Och jag tänker på pappa som inte är här.

När jag var barn brukade jag följa med pappa och hämta levande kräftor i Småland som vi sen kokade själva efter eget recept. Jag minns hur kräftorna låg stilla och stirrade på varandra i badkaret. Och så inleddes koket. Det var vatten, salt, socker, öl, krondill och kryddor. Alla mått var exakta, ingenting fick höftas. Jag stod storögd och såg på denna utsökta precisionskonst och pappa såg min fascination, kramade om mig och sa: ”Det här ska du lära ditt barn en dag.” Och jag svarade att jag vill att HAN ska lära mitt barn det istället. Pappa skrattade till och efter en stund sa han: ”din pappa är nästan 70 år gammal.”

Jag minns att jag tyckte att det han sa var förvirrande.

Det går inte att sörja för att Charlie aldrig fick träffa pappa. Det går bara att glädjas åt att Charlie, när hon är vuxen, kommer att koka sina kräftor på precis det sätt som pappa lärde mig. De gener jag har fått av pappa, jag har bara sett efter dem till nästa generation.

Älskade Pappa.

Du oroade dig aldrig för mig och jag tror att jag nu, för första gången, kan säga: det behövde du inte göra heller. Min dotter är det vackraste världen sett och hon har dina öron. Jag kommer att berätta väldigt mycket om dig för Charlie och hon kommer att känna igen det mesta, för ditt DU har flödat genom mig till henne. Jag blev född till den jag är för att du var här. Och nu börjar allting om.

Det är väl, antar jag, som det ska vara.
Men det hindrar inte att jag saknar dig väldigt mycket.

Jag är ute och går igen. Bara jag och min barnvagn och min Charlie och denna ljuvliga grusväg som jag inte kan få nog av. Visste ni att den här grusvägen kallas för Bråkmakargatan? Det ligger fem gårdar, fyra lador och ett bageri längs den här vägen. Och alla bråkar med alla. Står jag och pratar vänligt längs vägen med bagarn kan det hända att jag utan att veta om det tagit sida i ett mycket infekterat bråk om ett stängsel med smålänningarna som äger granngården. Alla går runt och är trumpna, håller på sitt, kastar långa blickar efter varandra. Men det finns en vänlighet i allt det där också. Man kan skratta åt sina egna barnsligheter. Och man kan dricka kaffe med varandra.

Om man går på grusvägen åt detta håll i en kilometer hamnar man på landsvägen till Fårösund. Där finns ett träd som på pricken liknar det där vackra Sparbankenträdet och jag tänkte först gå dit och ta en bild på det för att visa er, men jag orkar inte idag. Jag har burit sten, jag har ont i ryggen.

Går man åt andra hållet hamnar man på vägen mot Valleviken. Då passerar man gråtande tanten på vänster sida. Det brukar stå en tant längs vägen där borta och gråta. Man vet inte mycket om henne, kanske bär hon på en stor sorg i livet. När man hälsar på henne längs vägen hälsar hon tillbaka som man tänker sig att en änka hälsar på de svartklädda begravningsgästerna som kommer fram för att visa sin respekt. En kort vänlig nickning, men sedan en blick som säger: “Tack för vänligheten, men nu vill jag vara ensam med min sorg.”

Men jag orkar inte gå åt det hållet heller. Jag har mycket ont i ryggen, jag ojar mig när jag böjer mig efter saker. Så jag vänder blicken upp för slänten och ser att bageriet har slagit upp portarna. Jag beställer en latte och en kardemummabulle och tittar ut över bråkmagargatan. Om tre dagar åker jag till Stockholm. Det känns ärligt talat för jävligt.

Jag läser som sagt alla kommentarer. Inte bara det – jag godkänner dem också manuellt, en efter en. Ganska många av er har efterlyst att höra Amandas version av vår första dejt. Och som jag har tjatat på henne de senaste dagarna. Idag gick hon till slut med på att skriva. Tyvärr säger hon att detta är det enda hon någonsin kommer att skriva i den här bloggen. Men jag är så glad att hon skrev det. Jag blev så rörd när hon läste upp det för mig. Det var så härligt att höra hur hon upplevde den kvällen. Så här är det, Amandas första och sista inlägg i den här bloggen.

Min första dejt med Alex

Jag och Alex jobbade inom samma mediehus, vilket gjorde det lite problematiskt. Jag visste att jag var tvungen att gå in på Alex kontor denna morgon eftersom att han var på jobbet först och det skulle bara vara konstigt att vara hela dagen på samma jobb utan att ses när vi skulle gå på vår första dejt samma kväll. Jag hade varit bortrest hela veckan och vi hade på telefon inte bara bestämt att vi skulle gå på dejt utan också planerat och pratat i nästan detalj om hur detta skulle gå till, men nu när jag stod där, för nervös för att gå in ville jag ställa in alltihop. Men istället tog jag mod till mig och gick in till Alex som såg kanske ännu mer nervös och stel ut än vad jag var. Det där avslappnade, trevliga och härliga sätt vi hade haft mot varandra på telefon var nu helt borta och jag tror att vi båda undrade hur det här skulle gå till. Om vi inte ens kunde se varandra i ögonen när vi hälsade nu, hur skulle vi då kunna äta en hel middag tillsammans om bara några timmar.

Hur som helst så kom vi senare på eftermiddagen iväg på vår dejt. Det blev mer och mer avslappnat och trevligt. Vi ville veta allt om varandra. Det var som om vi trodde att de här timmarna var de enda vi hade så att nu gällde det att få ut så mycket som möjligt av detta. 

Jag minns knappt vad vi pratade om men jag minns känslan av att allt var perfekt. Det fanns inte ett samtal, en vindpust, ett skratt eller en tugga av maten som inte var helt enligt planen för den perfekta dejten. Allt gick vår väg och inget fick störa oss. Det var inskrivet i stjärnorna.

För första gången i mitt liv hade det hänt något som jag inte hade makten över. Det var så härligt att känna så. Det här var inget jag hade planerat eller ens vågat drömma om. Alex rubbade på hela min existens. Jag tror inte att han vet vad han gjorde med mig den där kvällen och hur lätt han erövrade mig.

Det som hände var inte bara att jag blev så förälskad som jag aldrig varit förut utan också att Alex fick mig att känna mig om jag aldrig känt mig. Hans sätt att se på mig och prata med mig var helt otroligt. Jag kan känna igen det när han ser på vår dotter ibland. På samma sätt såg han på mig den där fredagskvällen i september. Och när jag ser det idag så blir jag så glad för att vet jag att Charlie känner sig älskad och viktigast i världen. 

Ett år senare ligger jag i sängen i vår fina lada och skriver det här. Alex skramlar med kastruller på nedervåningen med Charlie i en babybjörn. Vi har bestämt att vi ska dricka vin kväll. När Charlie somnar ska vi ha vår stund. Den där känslan som jag hade på vår första dejt har fortfarande inte lämnat mig. Känslan av att allt är perfekt och så lustfyllt. Det finns inget i den här stunden eller i vårt liv som jag vill ändra på. Jag har världens finaste, klokaste, snyggaste och härligaste blivande man och vi har världens finaste dotter.

Älskling, du är allt jag nånsin drömt om.

Amanda