Lyssnade, som alltid, på filmmusiken till Braveheart medan jag duschade. De där säckpiporna får mig att känna mig stark, de är anabola för min hjärna, det känns som om jag ska ut och invadera ett litet land så fort jag är klar med att schamponera håret. 

Åt räksallad på Thelins. Den var: 

Pratade med Simon Strand () som berättade att han satt på en av Stockholms mest lovordade krogar. Problemet var att han suttit där i fyrtiofem minuter, utan att ens få ett glas vatten. Därför ringde han till restaurangens växel och gjorde matbeställningen över telefon. De var inte jätteglada, men jag tyckte att det var kul! -kul!

Gick ut med soporna. 

Träffade Margaux Dietz som bjöd mig på sin trettioårsfest. Det gjorde mig glad! 

Bestämde mötesplats till morgondagens lunchmöte med min förläggare Claes Ericson. Han föreslog något veganhak nere i city. Eftersom det är han som bjuder kontrade jag med Riche. Det blev Riche! 

På det hela har detta varit en -dag, varken mer eller mindre.

Träffade härliga Margaux Dietz på Thelins för en stund sedan.

”Vad gör du?” undrade jag.

”Läser om mig själv på Aftonbladet”, svarade hon.

Under mina dagar på Expressen fråntogs jag snabbt förtroendet att sätta getingbetyg på saker. Detta efter att jag givit ett rosélådvin, som jag tror hette Oz Råzz, sex getingar på en femgradig skala. Ett betyg som fram till dess bara delats ut två gånger i tidningens historia. En gång till Bruce Springsteen på Ullevi och den andra till Glenn Hysén för typ trettio år sedan.

Nu har har ytskiktet av Aftonbladets chefer efter maratonmöten beslutat sig för att ge mig tillgång till den så kallade -skalan. Detta kan visa sig vara ett katastrofalt beslut och ett mycket kortlivat förtroende.

Jag börjar med att sätta betyg på min dag.

Hittills får den godkänt. Alltså: 

Linneas sinne för ordning är i nivå med en dement schimpans. Det är rena dårhuset här hemma. Tar hon av sig en tröja så viker hon inte ihop den och placerar i klädskåpet som en normalt fungerande person. Nej, hon lägger den på golvet. Tar ett skutt över plagget och vandrar vidare i livet. Vittjar hon garderoben lämnar hon den öppen så att man kan se rakt in i den totala apokalyps som råder därinne. Och har hon suttit på spikmattan lämnar hon den som en dödsfälla, med spikarna uppåt på golvet så att jag – när jag kliver upp mitt i natten för att gubbkissa – sätter fotsulan på den och ylande hoppar runt på ett ben i mörkret innan jag rasslar ihop i en sorglig liten hög på golvet.

Man kanske tror att jag blir förbannad, att jag höjer rösten, markerar att den här skiten inte är okej? Men nej. Jag älskar henne för mycket. Jag låter det passera av rädsla för att hon ska lämna mig. Istället vandrar jag omkring i vår lägenhet med krökt rygg som en hjälparbetare efter en fruktansvärd naturkatastrof. Gräver i rasmassorna. Räddar det som räddas kan.

Men nyss satte jag mig i soffan och kände något hårt nästan-penetrera ringmuskeln. Jag hoppade till. Oj, vad var det där, tänkte jag. Jag trevade med handen och fann en schampoflaska mellan skinkorna. Och då blev jag så förvånad att jag gjorde misstaget att fråga hur den hamnat där. Då flög Linnea upp och ryckte åt sig flaskan.

”Förlåt. Jag glömde att jag bor på ÖSTERÅKERANSTALTEN”, utbrast hon och lämnade rummet.

*Edit: En halvtimme efter att den här texten skrevs fann jag schampoflaskan stående på Linneas nattygsbord.

Idag lagar jag min patenterade super-kyckling. Det är den sortens kyckling det sjungs ballader om, en sån som vinner tv-program, belönas med priser, den är husmanskostens svar på Zlatans fucking bicacleta mot England, den hade fått en kännare som Leif Mannerström att gräva och skrapa på tallriken som en hungrig hund som letar efter mat i en soptunna.

Om Linnea ska smaka? Hon kollar på fågeln som om den personligen förolämpat henne, spottat henne i fejset.

Hon ska äta broccoli.

Hon är ju ”Brocco-loco”.

Jag stör mig allt mer på alla dessa elsparkcyklar som ligger och dräller som stupade kreatur på trottoarerna. Kalla mig gubbig, kalla mig gärna konservativ, men jag tycker att även äldre människor ska kunna ta sig fram i stan. Ni som inte håller med kan fara åt helvete.

*

På tal om elsparkcyklar så har jag en kompis som lade in 150 000 kronor i företaget VOI för något år sedan. Åtta månader senare var hans aktier värda någonstans kring 20 miljoner. Han kan också fara åt helvete.

*

Jag stod i ICA-butiken för en stund sedan när en kvinna som härstammade från Sydamerika frågade en av de anställda var ”Råttbiffen” fanns. ICA-killen såg mycket frågande ut. ”Rått. Viff”, artikulerade hon som om hon pratade med ett mycket litet barn. Jag var tvungen att bryta in och vänligt förklara att hon menade ”Rostbiff”.

*

Jag vandrar omkring vitklädd som en tennisspelare för att parera värmen. Men jag ska inte klaga. Snart är det vinter och kyla och då blir det kommandopromenader i minus fyra.

*

Linnea skickar mig en bild på en okänd persons rygg. ”Det här är min drömtatuering”, skriver hon. ”Vad i helvete är det där ens?” mumlar jag medan jag lutar mig fram som en tävlingscyklist mot de psykedeliska mönstren på skärmen. Det ser ut som en hastigt nedtecknad haschpsykos. Vad fan gör jag om hon kommer hem med den på kroppen?

Det är tidig måndag och jag tar en promenad genom city. Solen skiner, det är en vacker dag därute, även om stadens morgonandedräkt efter helgen luktar fränt av urin och spya.

Och på tal om morgonandedräkter: jag avskyr scener i filmer och tv-serier när två nyvakna personer ligger nära varandra och pratar ansikte mot ansikte. Det är overkligt, det är äckligt. Man vet ju att ens mun om morgonen stinker som om ett litet djur under natten krupit upp i munhålan och lagt sig för att dö därinne. Då utsätter man väl inte en annan människa för det?

Själv pussar jag Linnea hastigt som ett ormbett på kinden innan jag rusar upp och borstar tänderna. Men det kanske bara är jag som är petig?

Lesbos. Grekland. Jag och min bästa vän Nikos for dit över några dagar 2009 för att hälsa på i hans farmor och farfars by.

*

I deras trädgårdsland växer tomaterna stora och röda. Allt vi äter kommer från den där jordplätten. Hettan är ofattbar. Insekterna surrar som helikoptrar över en brand.

*

Det är lågsäsong men på stränderna ligger turisterna nedgrävda som hudfärgade ankare i sanden.

*

Där, bland den mänskliga drivveden på stranden, läser vi romaner av Leon Uris. Jag bländas av Exodus. Nikos är nöjd med Mila 18.

*

Det finns en bar vi ofta besöker för att titta på fotboll, kyla ner oss med ett par öl och prata med folk. Den ägs av en avlägsen sorts kusin till Nikos. En dag säger släktingen:

*

”Grabbar, jag måste åka iväg en sväng. Kan ni ta hand om baren?”

”Hur länge då?”

”Två dagar.”

*

Plötsligt har vi en egen bar. Vi lägger undan böckerna.

*

Några år tidigare har jag, i ett infall av svartsjuka och kärlek, åkt till Mallorca och jobbat på bakom en bardisk. Jag var – och är – en begränsad bartender. Jag kan blanda apelsinjuice och vodka, men knappt mer än så.

*

Våra första gäster är ett par nederländare. Sen ett par britter. Vi snackar fotboll och serverar skummade öl i frostade glas. Underhåller gästerna med påhittade historier ur våra korta liv. Ur högtalarna strömmar Bob Dylan. Britterna vill lyssna på Blur. Vi vägrar.

*

En annan bar. En annan tid. Två brunbrända svenska pensionärer i ljusa kläder dansar bröst mot bröst medan jag putsar glas. Efteråt ger jag dem varsin GT.

”Vi har varit gifta i trettiofem år och kommer vara tillsammans tills vi dör. Ingen får mig att skratta som han.”

Det var så jag började älska ”A whiter shade of pale”.

*

Vid nio stänger vi baren och tar en taxi till den lilla staden på kullen. Trånga gränder. Solvarm sten. Doft av frityr, solkräm och parfym. Förälskade par. Döende relationer som ruttnar i värmen. Men därnere: vågornas skvalp som en outtröttlig orkester!

*

En kvinna i fyrtioårsåldern, från Newcastle, ska snart gifta sig, berättar hon vid bardisken. Sen spänner hon ögonen i mig och säger: Men först vill jag knulla dig tills du kräks! Jag och Nikos skrattar. Vilken ordakrobat, vi älskar henne!

*

Kusinen återvänder från Aten. Vi är ute. Han tackar oss. Bjuder på öl och drinkar resten av våra dagar på ön. Det är fina dagar, det också. Men vi saknar att stå på andra sidan bardisken och servera öl.

*

Vi pratar om allt det där ibland. Enas om att livet var enklare. Då. När det var lågsäsong.

På tal om Carola. Hon bara dök upp där, på Camilla Läckberg och Simon Skölds bröllop. Plötsligt promenerade hon omkring, vinkade som en kunglighet och tog selfies med gästerna. Tydligen hade hon varit i närheten hon hört att det var fest och beslutat sig för att ansluta. Som jag älskar henne för det!

När Linnea fick syn på henne började hon hyperventilera, sedan tog hon ett språng fram och kastade sig över Carola som en brandfilt.

Bara lyckliga omständigheter förhindrade dem från att falla ihop i en sprattlande hög på golvet. ”Ta bild”, väste Linnea medan hon kopplade ett fast tag om Carola och skrattade som en galen person. Och då tog jag hastigt den här bilden innan jag gick fram och med våld bände loss en chockskadad Carola från Linneas grepp.

Jag och Linnea var på Sturehof igår. Det var trevligt. Men en sak slog mig: Människorna som var ute och rörde sig kring Stureplan var så unga att jag kunde ha shottat tequila från deras ännu inte ihopväxta fontaneller. Jag kände mig som en virrig farbror med slipsen i pannan på sin systerdotters studentskiva.

Fullast på stan? Utan tvekan Linnea ”Let’s go fooocking mental” Feldt. Haha. Nu är hon bakfull och på ett satans humör. Jag har nog inte sett henne så full sedan hon i ett vilt glädjeskutt på dansgolvet visade brösten för både Roy Fares och Carola på Camilla Läckberg och Simon Skölds trevliga bröllop häromåret.