Det finns tre olika parter i mitt författarliv. Mitt bokförlag Bookmark, min agentur Nordin Agency och min alldeles egna propagandaminister Simon Strand. Nu har dessa tre skapat en gemensam kalender över min vardag som samtliga ska ha insyn i för att kunna hantera mig.

Jag känner mig som ett skilsmässobarn i en modern bonusfamilj. Bara de inte börjar bråka om hämtningar och lämningar och glömmer att packa massäcken till mina utflykter.

Två andra personer som fanns på plats på Riche var min egen propagandaminister Simon Strand och den hyllade kompositören Jacob Mühlrad. De satt längst in i lokalen, sida vid sida. Så nära varandra att jag funderade på om de åt av samma tallrik eller om Simon möjligtvis matade Jacob med sin gaffel. Kanske har allt pianoplånkande gjort killen oförmögen att äta själv?

Då och då skrattade de lyckligt. Jag insåg att de planerade någon ny fullsatt Dramaten-uppsättning eller något annan finkulturell smörja som kommer leda till ryggdunkningar och hyllningstexter i DN Kultur. Efter mitt eget möte var min sinnesstämning redan Östersjö-grumlig. Den här synen fick mig fan att vackla till, jag var tvungen att ta spjärn mot baren för att inte falla.

Lyssnade, som alltid, på filmmusiken till Braveheart medan jag duschade. De där säckpiporna får mig att känna mig stark, de är anabola för min hjärna, det känns som om jag ska ut och invadera ett litet land så fort jag är klar med att schamponera håret. 

Åt räksallad på Thelins. Den var: 

Pratade med Simon Strand () som berättade att han satt på en av Stockholms mest lovordade krogar. Problemet var att han suttit där i fyrtiofem minuter, utan att ens få ett glas vatten. Därför ringde han till restaurangens växel och gjorde matbeställningen över telefon. De var inte jätteglada, men jag tyckte att det var kul! -kul!

Gick ut med soporna. 

Träffade Margaux Dietz som bjöd mig på sin trettioårsfest. Det gjorde mig glad! 

Bestämde mötesplats till morgondagens lunchmöte med min förläggare Claes Ericson. Han föreslog något veganhak nere i city. Eftersom det är han som bjuder kontrade jag med Riche. Det blev Riche! 

På det hela har detta varit en -dag, varken mer eller mindre.

Det här är min vän Simon Strand. Eller vän och vän, förresten. Han har hand om mitt sargade varumärke för ett par tusenlappar om året, kanske ingår då också hans umgänge. Vem vet?

”Hur mår mitt varumärke, Simon?” brukar jag fråga honom när vi ses. ”Det är som det är”, svarar han och ser som en chockskadad ryttare som just blivit avkastad från sin häst. ”Så dåligt alltså?” undrar jag dystert men lägger hoppfullt till: ”Rom byggdes inte på en dag?”. ”Inte den nya rondellen i Hallstahammar heller”, kvider Simon och ser ut som om han försöker svälja glassplitter.