Villa helgens sämsta passningslag
Jag inledde lördagen med att se Aston Villa–Norwich. Om jag var sömnig när matchen började (det var jag) så blev man inte direkt piggare av spelet.
Första halvlek var det mest effektiva sömnpillret jag upplevt. Och det är förstås Aston Villa som ska vara mest oroat över det.
Paul Lambert hade än en gång satt anfallsstjärnan Darren Bent på bänken och istället gett förtroendet till Gabby Agbonlahor och Christian Benteke. Problemet var att duon aldrig fick rätt service.
Det var hafsigt, slafsigt och ett spel som osade av inkompetens.
Aston Villa fick en poäng, en oerhört viktig sådan, men det var inte mycket mer än så. Möjligen kan de glädja sig åt att målvakten Brad Guzan (som räddade ett par rena frilägen rakt framifrån) numera utgör en trygg sista utpost.

Ifjol fick Alex McLeish hård kritik för sättet som Aston Villa spelade på. Lambert skulle förändra det.
Han har släppt fram unga spelare, initierat en generationsväxling, men rent spelmässigt har vi inte kunnat se några nämnvärda förbättringar.
Den här helgen hade Aston Villa sämst passningsprocent i hela Premier League. Laget slog 334 passningar, varav 222 till rätt adress. 66 procent är extremt lågt. Siffran på offensiv tredjedel – 39 procent – är häpnadsväckande.
Hemma mot Norwich hade laget knappt 42 procent i bollinnehav. Det förklaras till viss del av Joe Bennetts utvisning i inledningen av den andra halvleken, men alla som såg första halvlek såg också ett lag som saknar idéer offensivt.
Jag tycker Rit-Ola Andersson gjorde en bra analys när tog fram tydliga sekvenser som blottlägger bristen på kvalitet hos Aston Villa.
Då spelar det ingen roll om Paul Lambert är en skicklig inspiratör. Det är svårt att göra guld av gråsten.
Fabian Delph har säkert oförlöst potential, men i hur många Premier League-lag skulle han få starta matcher på centralt mittfält? Joe Bennett är säkert lovande, men är han konkurrenskraftig jämfört med andra vänsterbackar i Premier League?
Det finns gedigna spelare. Mittbacken Ron Vlaar är bra, Karim El Ahmadi är lovande och Benteke ett råämne. Men är de tillräckligt bra för att vara fundament i ett Premier League-lag som ska undvika nedflyttningsstriden?

Aston Villa har inte startat sämre i högstaligan sedan 1969. Senast de presterade något liknande, säsongen 1986/87, slutade de sist och åkte ur.
– Jag fortsätter att kämpa och jag tror allt kommer att bli bra. Det finns en trupp spelare som jag tror kan fixa det. Jag litar på dem. Oavsett om du upplever bra eller dåliga tider är ledarskapet inom fotbollen tuff, sa Lambert, enligt The Times.

FAKTA/De hade bäst passningsprocent den här omgången:
1) Arsenal 88%, 2) Tottenham 87%, 3) Manchester United 86%, 4) Manchester City 85 %, Fulham 85 %, 6) Swansea 84 %, 7) Chelsea 82%, Southampton 82%, 9) Newcastle 81%, 10) Wigan 80%, West Bromwich 80%, 12) QPR 78%, Everton 78%, 14) Liverpool 77%, Norwich 77%, 16) Sunderland 76%, 17) Stoke 74%, West Ham 74%, 19) Reading 69%, 20) Aston Villa 66%.

Arsenal vann – och undvek en storm
Det fanns en del i ryggsäcken när Arsenal ställde upp för avspark i lördags hemma mot Queens Park Rangers.
Den bittra förlusten mot Norwich förra helgen där laget knappt skapade några målchanser. Nederlaget mot Schalke i veckans Champions League som blottlade bristerna defensivt. Och som om inte det vore nog innehöll veckan även ett stormigt aktieägarmöte där klubbens policy än en gång ifrågasattes.
En ny poängförlust hemma mot jumbon QPR hade skapat en kris. De kritiska frågorna från fanshåll till vd:n Ivan Gazidis och ordföranden Peter Hill-Wood hade fått syre.
Nu kom Arsenal undan tack vare ett offsidemål och en kortslutning.

Stéphane Mbia har haft en trevande inledning på sin Premier League-sejour, men i lördags på Emirates gjorde han nästan allt rätt. Han var trygg, placeringssäker och såg ut den försvarschef som Mark Hughes behövt.
Fram till den 79:e minuten. Då fick kamerunaren totalt hjärnsläpp när han sparkade Thomas Vermaelen över knäna (trots att han fått frisparken med sig). Det rödaste kortet jag sett i PL i höst.
Före utvisningen hade Arsenal skapat förvånansvärt få heta lägen. De hade tvingat Julio César till en rad räddningar, men det kändes som om laget skulle bli mållöst igen.
Sedan kom offsidemålet av Mikel Arteta i den 84:e minuten som räddade tre poäng, hedern och en annalkande kris.
– Det är en lättnad att vi undvek en kris. När du förlorar tre matcher på rad i Arsenal Football Club vet du att självförtroendet saknas och pressen blir ännu större än normalt, sa Arsène Wenger.
Det syntes inte minst när QPR två gånger var nära att kvittera på slutet, trots tio man. Man kan bara ana frustrationen om Jamie Mackie avslutat sin solorush med att skjuta 1–1 i slutminuten.

Det mest positiva för Arsenals del – ännu mer än de tre poängen – var att Jack Wilshere var tillbaka i spel efter 17 månader. Mittfältaren var bra i första halvlek. Smart, begåvad och full av idéer på sista tredjedelen. Men jag tror att det nu blir viktigt att ge honom tid och inte se 20-åringen som någon frälsare efter så lång frånvaro.

En svensk nummer tio
Sebastian Larsson fortsätter sin klättring i mittfältshierarkin. Från att ifjol ha prenumererat på högerkanten har han flyttats in i mitten på grund av Adam Johnsons ankomst.
I lördagens match borta mot Stoke fick Larsson chansen i nummer tio-rollen (!) när Martin O’Neill valde att sätta formsvage Stéphane Sessègnon på bänken.
Eskilstunasonen är klok nog att klara av vilken position som helst, men jag tvivlar på att vi sett en ny trequartista. Svensken var inte så involverad i spelet, slog 30 passningar (varav 22 till rätt adress). Och bara 10 passningar (7 till rätt adress) på sista tredjedelen. Han byttes ut i 62:a minuten och ersattes av Sessègnon.
Sebastian Larsson passar bäst till höger där han får utnyttja sin exceptionella inläggsfot och det är trist att han inte fått fortsätta i den positionen när han gjorde en så fin debutsäsong på Stadium of Light. Problemet är att ”dyra” nyförvärvet Adam Johnson inte kan spela någon annanstans.
Det finns ett frågetecken för hela Sunderlands mittfält som inte bidragit med ett enda mål hittills i ligaspelet. Av lagets sex fullträffar har Steven Fletcher gjort fem. Det sista var ett självmål av Demba Ba.

Derbyt – bästa tänkbara reklam för PL
Om vi började tvivla på Premier Leagues underhållningsvärde under Aston Villa–Norwich i lördags blev Merseyside-derbyt på söndagen en fin påminnelse om varför vi älskar engelsk fotboll.
Första halvek mellan Everton-Liverpool var magisk.
Everton som öppnade bra, Liverpool som stack emellan och gjorde 2–0, Luis Suárez målfirande, Evertons comeback.
Men framför allt: Pulsen. Trycket på läktarna. Tempot. Kampen. Viljan. Kvaliteten. Allt det som saknades på Villa Park. Det var, kort och gott, bästa tänkbara reklam för ett möte mellan två utmanarlag i Premier League.
Domsluten har vi ju redan diskuterat (det kan man som alltid göra i all oändlighet), men rent spelmässigt blev jag mest imponerad av Everton. De saknade nyckelspelaren Steven Pienaar och kunde inte använda vänstersidan lika effektivt som tidigare. Men Kevin Mirallas var lysande i sin kantroll och Leon Osman hade en period efter Liverpools 2–0-mål där han vann varenda andraboll.

Gästerna hade stora problem före pausen och Liverpooltränaren Brendan Rodgers kände sig tvingad att ändra spelsystem. Han gick över på 5–3–2 (eller 3–5–2 beroende på hur man ser det). Det gav många bra kontringslägen där Suárez och Raheem Sterling fick attackera två mot två, men medförde också att Leighton Baines mer tid (i första halvlek var han sysselsatt av Sterling).
Framför allt såg Rodgers till att Everton fick tänka till, vilket dämpade hemmalaget entusiasm.
Det var en match där inget av lagen var värda att förlora, men där Liverpool gjorde ett regelrätt segermål.