Transferfönstret har klappat igen och jag har blivit människa igen efter maratonsändningen i måndags.
Då är det dags att vi avverkar den obligatoriska listan.
Den över sommarens 15 bästa värvningar.

Jag har gjort såna här listor de fyra senaste åren. Oftast slutar det med att man prickar in runt hälften som succéköp, sedan går man helsnett på ett par som floppar rejält.
Det svåra är att väga pris mot kvalitet. Därför har jag aldrig med låneaffärer på sådana här listor. Dels för att det inte finns någon övergångssumma att jämföra med, dels för att de inte ger något bestående värde till klubben som lånat in spelarna.

Ett fel många gör som tycker till om listor som rankar värvningar är att de rankar spelarnas kvalitet istället för värvningen. En sån här lista väger självklart in vad spelaren kostat och om den köpande klubben hade ett behov av spelartypen.
Jag tar ingen hänsyn till framtida värde eftersom vi i så fall måste vänta flera år för att se hur rätt jag hade. Det här är en profetia om hur mycket valuta för pengarna som spelarna ger sin klubb den här säsongen.
Ergo: Guillermo Varela kan säkert vara en grym värvning på sikt för Manchester United, men det bryr vi oss inte om här.

Min ambition när jag gör såna här listor är att hitta doldisar, klubbar som gjort tänkbara fynd. Det var därför jag placerade Michu på förstaplatsen ifjol, framför tvåan Santi Cazorla som jag betecknade som en given succé (men nästan tio gånger dyrare).
I år har jag inte hittat så många potentiella fynd. Jag hade så gärna prickat in en bosman-värvning som Razvan Rat (till West Ham), Florian Marange (till Crystal Palace) eller Andrea Dossena (till Sunderland), men… nej, jag väljer säkrare kort den här gången.
Varför har inte klubbarna gjort lika många bosman-värvningar som tidigare? Förmodligen på grund av tv-avtalet som gett bottenklubbarna möjlighet att värva mer etablerade spelare för större pengar.

Kriterier:
* Jag bedömer endast vad spelaren kommer prestera den här säsongen – inte framtida potential.
* Endast permanenta köp, ej lån, bedöms.
* Det är inte en bedömning av vad spelarna presterat hittills i höst – listan är en gissning av vilka som presterar bäst sett till prislappen över hela säsongen. I maj gör vi, som alltid, bokslut och ser efter hur rätt/fel jag hade.

Säsongens 15 bästa värvningar

15) Jonjo Shelvey, Swansea, 5,9 miljoner euro
Mittfältare, 21 år
Från Liverpool
Kommentar: Shelvey körde fast på Anfield, men hos Michael Laudrup har han fått förtroende. Kan spela både sittande mittfältare och i den offensiva rollen. Klubbytet blir lyftet som Shelvey behöver?

14) Jores Okore, Aston Villa, 4,7 miljoner euro
Försvarare, 20 år
Från Nordsjälland
Kommentar: Aston Villa behövde stärka försvaret och det har Paul Lambert gjort. Okore är en framtidsvärvning, men dansken har redan visat sin potential. Inhoppet mot Chelsea var imponerande och han ser ut att få platsen bredvid Ron Vlaar.

13) Scott Parker, Fulham, 4,5 miljoner euro
Mittfältare, 32 år
Från Tottenham
Kommentar: Fulhams svaghet senaste åren har varit centralt mittfält. Danny Murphy hade sin förtjänster, men vid sidan av honom har laget mest haft komplementsspelare. Scott Parkers kurva pekar nedåt, men jag tror ändå han blir nyttig för en klubb i mitten av tabellen/undre halvan.

12) Paulinho, Tottenham, 19 miljoner euro
Mittfältare, 24 år
Från Corinthians
Kommentar: Daniel Levy och hans stab gjorde ett gott arbete som lyckades knyta upp Paulinho när resten av världen njöt av hans insatser i Confederations Cup. Kraftfull och spelskicklig mittfältare som lär bidra både offensivt och defensivt.

11) Simon Mignolet, Liverpool, 10,6 miljoner euro
Målvakt, 25 år
Från Sunderland
Kommentar: Pepe Reina kurva hade börjat dala och Brendan Rodgers såg ett behov av att skifta målvakt. Han hittade Simon Mignolet och starten kunde knappast ha blivit bättre. Tre nollor på tre matcher. Belgaren har en ofantligt hög högstanivå. Utmaningen är att skära ned på misstagen som skedde lite för ofta under åren i Sunderland.

10) Erik Lamela, Tottenham, 30 miljoner euro
Yttermittfältare, 21 år
Från Roma
Kommentar: Det dröjde till 1 september innan Gareth Bale såldes, men Spurs har haft det på känn länge. De kunde knappast ha fått en mer spännande ersättare för €30m. Erik Lamela klarade omställningen till Serie A snabbt och har alla verktyg för att på sikt bli en världsstjärna.

9) Stevan Jovetic, Manchester City 26 miljoner euro
Offensiv mittfältare/anfallare, 23 år
Från Fiorentina
Kommentar: Länge var det här den häftigaste importen till Premier League i sommar. Jovetic är en spelare som snuddar vid begreppet världsklass. Mycket talar för att han når ditt förr eller senare. Något skadebenägen och skador känns som enda riskfaktorn. Kvaliteterna har Jovetic utan tvekan.

8> Willian, Chelsea, 38 miljoner euro
Yttermittfältare, 24 år
Från Anzji
Kommentar: José Mourinho snuvade Tottenham på brassen i en av sommarens mest dramatiska vändningar. Chelsea behövde inte direkt en offensiv mittfältare, men Willian är lite för bra för att misslyckas. Det som drar ned betyget är att han knappast fyllde ett tomrum. Hade inte Willian spelat hade Juan Mata gjort det. Går på ett ut?

7) Jesús Navas, Manchester City, 20 miljoner euro
Yttermittfältare, 27 år
Från Sevilla
Kommentar: Vad behövde City allra mest? Hade jag svarat på den frågan inför sommaren hade jag sagt ”en snabb ytter som håller kanten och slår inlägg”. Navas är exakt det. Därför är det här ett så klockrent köp. Spanjorens snabbhet och direkta spelstil kommer ge – har redan gett – laget nya dimensioner. Inlägg mot nickspecialister som Dzeko och Negredo lär bli ett vasst vapen.

6) Steven Caulker, Cardiff, 9,15 miljoner euro
Försvarare, 21 år
Från Tottenham
Kommentar: En av sommarens mest överraskande affärer. Runt 80 miljoner kronor är inte billigt, men känslan är att Cardiff gjorde ett bra drag som värvade en landslagsmeriterad 21-åring till den lagdel som kan avgöra ödet för en nykomling.

5) Tom Huddlestone, Hull City, 5,8 miljoner euro
Mittfältare, 26 år
Från Tottenham
Kommentar: Blev överflödig i Spurs, men nu får han komma till en klubb där han får spela en nyckelroll. Gjorde en urstark debut borta mot Manchester City där vi såg hur viktig han kan bli för Hull. Ger laget tid, kraft och ett tryggt passningsspel.

4) Nathan Redmond, Norwich, 2,3 miljoner euro
Yttermittfältare, 19 år
Från Birmingham
Kommentar: Det har varit mycket snack i Norwich om Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer, men den spelaren som ser intressantast ut är unge Nathan Redmond. Kvick, irrationell, företagsam. Värvad för småpengar – trots att han är engelsman – och ser ut som en blivande engelsk landslagsytter.

3) Kolo Touré, Liverpool, free transfer
Försvarare, 32 år
Från Manchester City
Kommentar: Touré fick inget nytt kontrakt i Manchester City och många ställde sig frågande till varför Liverpool värvade honom på free transfer. Efter en stark försäsong och några vassa insatser i början av ligan är tongångarna annorlunda. Kolo Touré framstår som pånyttfödd. Även om veteranen skulle hamna på bänken bakom Sakho och Agger var han ett fynd.

2) Samuel Eto’o, Chelsea, free transfer
Anfallare, 32 år
Från Anzji
Kommentar: Att Eto’o var gratis handlade förstås om speciella omständigheter med Anzjis plötsliga utförsäljning. Men Chelsea letade en striker och nu lyckades de få en klassanfallare på free transfer. Om José Mourinho är beredd att släppa i väg guldklimpen Romelu Lukaku på lån för veteranen Eto’o ska bli förstaval måste han tro på kamerunaren. Då har han gjort ett kap. Skjuter han Chelsea till titeln? I så fall spelar det ingen roll att Chelsea betalar Eto’o en saftig lön (som ändå är en bråkdel av vad spelaren hade i Dagestan).

1) Mesut Özil, Arsenal, 50 miljoner euro
Offensiv mittfältare, 24 år
Från Real Madrid
Kommentar: Mycket pengar? Jovars. Men tittar man på andra affärer som genomförts i Europa den här sommaren så är det bara att konstatera: Kvalitet kostar. Och Arsenal har fått en klasspelare av en dignitet som sällan ens går att köpa loss. ”Världens bästa nummer tio-spelare”, enligt José Mourinho. Mesut Özil är en drömvärvning som passar perfekt i Arsène Wengers fotbollsfilosofi. En offensiv mittfältare var inte vad Arsenal i första hand behövde, men köpet har inte bara gett fansen skäl att drömma om titlar. Det har framför allt skickat en signal om att Arsenal kan slåss om de stora stjärnorna och kan betala de feta lönerna. Det är enormt viktigt inför framtiden.

Fotnot: Transfersummor hämtade från transfermarkt.de.

***
Vilka spelare tycker du framstår som sommarens bästa värvningar sett till pris och kvalitet?

Väntade affärer, oväntade affärer, rykten om bedragare, Arsenal-jubel, Manchester United-besvikelse…
Deadline day blev precis så händelserik som vi trott och hoppats.

Vad tusan var det som hände egentligen?
Jag sitter hemma nu och varvar ned efter en tolv timmar lång webb-tv-sändning.
Det flimrar nästan framför ögonen, man vill bara lägga sig och inte vakna på en vecka. Det känns ungefär som om man fått en tackling av Scott Stevens. Kan jag tänka mig, jag har aldrig fått en tackling av Scott Stevens och det är jag glad för.
Nu är klockan 02.12 och jag ska försöka sammanfatta lite kort vad som hände under måndagen. Självklart med lite snabba natt-tankar om övergångarna.

Det började med en bomb. Det är ingen affär som kommer få Twitter att trenda, men Marko Arnautovic till Stoke var en transfer som gått ”under radarn”. Ingen hade ens antytt något om det innan bekräftelsen kom på morgonen.
Arnautovic är en galenpanna, en talangfull galenpanna, och det kan bli både fågel eller fisk. Förmodligen inget däremellan.
Att Stoke dessutom värvade Stephen Ireland från Aston Villa gjorde det bara än roligare. Två säregna figurer som Mark Hughes ska få styr på.
Vi kan passa på att Stoke senare under kvällen släppte Michael Kightly och och Ryan Shotton på lån till Burnley respektive Wigan. Nu är båda långkastarna, Rory Delap och Shotton, borta mot Britannia.
Nog om Stoke.

Liverpool säkrade tre värvningar inom kort varsel. Alla tre var väntade då de fanns på Anfield under söndagens ligamatch: Mamadou Sakho, Tiago Illori och Victor Moses (lån).
Sakho är mest namnkunnig, en före detta supertalang som ”misshandlats” i PSG och som nu tar ny fart i Liverpool. Han är ett fysiskt praktexemplar som dock har brister (begränsad tekniskt och misstagsbenägen), men kan Brendan Rodgers tvätta bort svagheterna är det en blivande storback. Victor Moses är en uppgradering av Stewart Downing. Ett bra lån, enligt mig. Ilori en framtidsvärvning, också vettigt.
När dessa tre tickat in var det fortfarande innan lunch.

Arsenals fans levde på hoppet. De har vädjat efter tunga värvningar och redan under söndagen fanns trovärdiga uppgifter som att Mesut Özil var på ingång.
Känslan var att Arsenal skulle spendera. This is the day. Arsène Wenger var ”confident”. Men än så länge ingen bekräftelse.
Sedan kom uppgifterna som gjorde Arsenalfansen nervösa. ”Manchester United och PSG ger sig in i jakten på Özil”.
Och senare: ”PSG have outbid Arsenal”.
Ungefär samtidigt var Nicklas Bendtner på besök hos Crystal Palace. Ett litet hopp om att bli av med dansken, men det besökte var fruktlöst. Bendtner vände hem till Islington.
Det var upplagt för en lång kväll.

Under tiden på annat håll:
Peter Odemwingie satte sig i bilen – nu med tillstånd från WBA – och körde till Cardiff för att göra klart med nykomlingen. Det blev klart, dock lite för tidigt för att skapa någon Odemwingie-dramaturgi.
West Bromwich bekräftade lånet av Morgan Amalfitano från Marseille. Senare anslöt Stéphane Sessègnon från Sunderland. Det är en chansning då spelarens form varit nedåtgående.
Det mest kittlande var dock ryktet om ett nytt lån av Romelu Lukaku. Det sprack dock och det betydde att Shane Longs eventuella flytt till Hull City inte heller blev av.
WBA säkrade målvakten Lee Camp på lån. Han ska täcka upp för skadade Ben Foster.
WBA lyckades åtminstone skaffa sig fler alternativ i offensiven och en Foster-vikarie.

Paolo Di Canio i Sunderland var länge sommarens mest aktiva tränare. Igår säkrade han två italienare: Fabio Borini på lån och Andrea Dossena från Napoli (också lån). Inga supervärvningar, men det har varit temat för Sunderlands mercato: Kvantitet snarare än kvalitet.

Southampton var klar med sin sommar före deadline day. Igår passade Nicola Cortese på att släppa Emmanuel Mayuka till Sochaux på lån.

Swansea gjorde en affär som gjorde laget lite mer spanskinfluerat: Alvaro Vazquez från Getafe hämtades på lån.

När klockan tickat fram till 19-tiden bekräftade Arsenal lånet av Emiliano Viviano. Målvakten kommer närmast från Palermo, men har spelat för Inter och Fiorentina. Kanske ger han Wojciech Szczesny konkurrensen som polacken behöver?
Fortfarande ingen Özil-bekräftelse. Skulle affären gå i stöpet?

Klockan tickade på. Småaffärer bekräftades. Benoït Assou-Ekotto på lån till QPR. Tom Carroll från Spurs till QPR på lån. Nick Powell på lån till Wigan. Bebé (!) till Paços de Ferreira.
En lite tyngre övergång: Barry Bannan skrev på för Crystal Palace. Han kommenterade det med orden ”over the moon”, vilket var lite kul.

Klockan hann bli 22. Ingen Mesut Özil-bekräftelse trots att ”säkra källor” för flera timmar sedan hävdat att det skulle bli klart ”inom en timme”.
Det kablades ut bilder på hur tysken smet in på ett hotell (utan att någon försökte dölja det med skynken. Då kändes det som en tidsfråga.
Klockan 23.23 kom bekräftelsen: Mesut Özil var klar för Arsenal.
Arsène Wenger och Ivan Gazidis hade sprängt bort transferrekordet och lönestrukturen all världens väg.
Twitter exploderade. Under dagen skickades tre miljoner tweets om Özil. Tre miljoner. Gunners-fans som våndats hela sommaren fick sin belöning.
Mesut Özil ensam räcker inte för att göra Arsenal till en reell titelkandidat. Men det räcker för att ta klubben till en ny nivå. Skicka en signal om att man kan värva spelare, om att man är att räkna med.
Framför allt var det ett köp som lyfter minerna på Emirates. Visst behövdes kanske fler värvningar, men med Özil är entusiasmen tillbaka.

Manchester United var en annan klubb som hade en definierande måndag. Hela sommaren har David Moyes letat en central mittfältare.
Jag sa rätt tidigt i somras i Sillypodden att jag trodde att det skulle sluta med Marouane Fellaini.
Deadline day blev dramatisk för United. Tidigt kom uppgifter om bud på Ander Herrera från Athletic Club. Rätt tidigt på dagen kom uppgifter om att United aktiverat utköpsklausulen på €36m. Bra spelare, men tveksamt om han var värd de pengarna.
Affären såg ut att vara på väg mot en lösning när det istället kom uppgifter om att bedragare utgett sig för att förhandla för klubben. Det är ännu oklart om det stämmer – vid midnatt rådde viss skepsis kring uppgifterna – men det var iallafall en deadline day-story i Odemwingie-klass.
Så utan Herrera stod Moyes och nye vd:n Ed Woodward där med Marouane Fellaini.
Everton-mittfältaren hade en utköpsklausul som gällde till 31 juli värd 23,5 miljoner pund. Nu betalade United 27 miljoner pund för att lösa spelaren. Efter midnatt kom bekräftelsen.
Fellaini ger United tyngd, styrka och huvudspel i världsklass (i båda straffområdena vilket inte ska underskattas). Men han är inte den passningsspelare och tempohöjare som laget hade behövt. Jag ställer mig ytterst tveksam till att han är värd de här pengarna.

När United inte lyckades lösa Leighton Baines gjordes ett desperat försök att få loss Fabio Coentrão från Real Madrid på lån. Papprena ska ha lämnats in, men det skedde inte i tid från båda klubbarna vilket gjorde att övergången föll.
Uniteds transfersommar måste betecknas som ett misslyckande.
Räcker köpet av Marouane Fellaini för att försvara ligatiteln? Det fungerade utan den där långsikta Paul Scholes-ersättaren ifjol, men då hette tränaren sir Alex Ferguson. Kan det lyckas igen? Tveksamt.

Det fanns en annan klubb som agerade sent, men som kom ut som vinnare.
Everton sålde Marouane Fellaini (för överpris). Man sålde även anfallaren Victor Anichebe till West Bromwich.
Men anledningen till att Roberto Martínez hade råd att släppa nigerianen Anichebe var att man fått klart med Romelu Lukaku på lån från Chelsea.
Grattis, Everton.
Det laget saknat senaste åren har varit en striker. Nu får man supertalangen som gjorde succé hos WBA ifjol.
Dessutom gjorde man den väntade manövern att värva James McCarthy från Wigan som ersättare till Fellaini.
Roberto Martínez, som sa att Everton ”inte behövde värva från Wigan”, har nu tagit med sig fyra spelare från sin förra klubb: Arouna Koné, James McCarthy, Antolin Alcaraz och Joel Robles (som dock tillhörde Atlético Madrid).
Dessutom, som bonus, anslöt Gareth Barry från Manchester City. Inte alls någon dum värvning för ett lag som Everton.
De fick behålla Baines, tog hem massa stålar på Fellaini, fick in McCarthy/Barry och kryddade med Lukaku på lån.
Bill Kenwright och Roberto Martínez köpte sig lite arbetsro.

***
Själv skulle jag behöva en massa ro efter snart 16-timmars sillyhets. Men jag räknar med som vanligt lista de bästa värvningarna. Tids nog. Nu ska jag sova.
Till sist.
Stort tack för visat intresse och alla begåvade frågor under livesändningen idag!

Spännande tider på Anfield
Efter flera säsonger där Liverpool halkat längre och längre ifrån toppstriden och fansen fått vänja sig vid att topp fyra-racet är över innan hösten är avverkad, har LFC inlett Premier League med tre raka vinster. Det är den bästa starten på 19 år.
På läktarna igår satt blivande nyförvärv som Tiago Illori (mittback från Sporting), Mamadou Sakho (mittback från PSG), Victor Moses (ytter från Chelsea på lån?). Efter en sommar av frustration på transfermarknaden där Liverpool fått kämpa med näbbar och klor för att behålla Luiz Suárez och gått miste om drömvärvningar som Henrikh Mkhitaryan och Willian har stämningsläget förändrats i takt med att resultaten trillat in.
Nu har Brendan Rodgers fått en finfin start i ligan och en rad förstärkningar är på ingång. Optimismen är tillbaka på Anfield.

Att Liverpool har en hög högstanivå såg vi dock redan ifjol. Startelvan håller bra klass.
Det laget hade problem med ifjol var att vinna tajta matcher, matcher där det kan gå åt det ena eller andra hållet. Nu har man tagit tre raka 1–0-vinster. Om laget lärt sig den konsten – att vinna utan att bjuda på klang- och jubelföreställning – är det ovärderligt.
Segern igår var en arbetsseger. Liverpool ville mer och sprang mer än Manchester United. Hemmalaget föll tillbaka i andra halvlek och hade förmodligen straffats om gästerna varit mer skärpta. Den här gången höll det.
Daniel Sturridge gjorde mål (igen), Simon Mignolet höll nollan (igen), Martin Skrtel var stark i mittförsvaret (efter ett år i dvala), laget har tagit full pott – och på läktarna satt spelarna som ska lyfta truppen än mer.
Snart är Luis Suárez redo för comeback. Han kommer förmodligen få platsen som släpande anfallare bakom Daniel Sturridge. Det är inte säkert att det gynnar Sturridge, men det det lär gynna laget (trots att det inte syns i statistiken så blir de rimligen vassare med Suárez på plan).
Hur långt ska det räcka?

Uddlöst United måste värva
Manchester United övertygade stort i premiären mot Swansea. Igår såg vi ett helt annat United.
Under matchens första kvart såg det lovande ut för gästerna. De spelade sig till tre-fyra halvlägen, där antingen sista passningen eller avslutet misslyckades.
Sedan hände inte mycket.
Om det behövdes en match för att demonstrera det akuta behovet av förstärkningar på centralt mittfält så… varsågoda. Här var den matchen.
Tom Cleverley, som hade en tung dag på jobbet, är för ojämn. Ena dagen mer än godkänd mot Chelsea, nästa dag medioker på Anfield.
Alex Ferguson löste den här problematiken med att rotera mellan en rad spelare: Paul Scholes, Anderson, Phil Jones, Darren Fletcher, Ryan Giggs…
Nu finns ingen Paul Scholes som kan komma in och göra punktinsatser och förändra matchbilder sista 30 minuterna.

David Moyes har försökt få in en mittfältsförstärkning under sommaren. Cesc Fàbregas-spåret gav noll och inget. Nu har man lagt bud på Ander Herrera från Athletic Club. Herrera är en uppgradering av Cleverley. Jag har ställt mig frågande om en liten uppgradering är värd €30m, men om hans spanska possession-egenskaper kan göra skillnad i de täta matcherna, som den igår, så kan han vara värd pengarna för United. I alla fall i den situationen laget befinner sig i här och nu. David Moyes projekt behöver injektioner.
Marouane Fellaini, som det ryktas om, skulle inte bidra med några passningskvaliteter utan bli en ren bollvinnartyp. Därför tvivlar jag på att belgaren ger United vad laget behöver.
Shinji Kagawa finns förstås, men han var inte ens med i 18-mannatruppen igår. Japanen har aldrig varit aktuell för en av de ”sittande” mittfältsrollerna, men nog borde han vara aktuell för att starta som ”tia” i Wayne Rooneys frånvaro? Kagawa missade en del av försäsongen, men nu är vi inne i september och om han inte spelar i favoritpositionen när Rooney är borta – när ska han då göra det?
David Moyes verkar uppenbarligen tycka att assisterande coachen Ryan Giggs är bättre.

Manchester United vann ligan förra säsongen utan att ha en enda formstark ytter. Sett till säsongsinledningen finns det risk att de tvingas försöka sig på det konststycket igen. Ashley Youngs bidrag var som vanilgt begränsad till några bra inlägg (och ett bolltapp som föranledde Sturrdige mål). Antonio Valencia var bra i premiären men är fortfarande ett frågetecken. Nani har kapaciteten, men har inte levererat på 1,5 år. Wilfried Zaha verkar matchas försiktigt av Moyes.

Idag är set deadline day. Det är en dag som kan avgöra Uniteds öde den här säsongen.

***
Missade NLD på grund av egen fotbollsmatch. Såg reprisen senare på kvällen, men hinner inte skriva något. Nu ska jag förbereda mig för 12-timmarssändningen av deadline day. Håll utkik på Sportbladet.se.
Vill ni läsa om Arsenal–Tottenham, kolla in Peter Wennmans krönika.
Arsenal är för övrigt en annan klubb som kommer att ha en hektisk måndag. Det snackas om Mesut Özil, det snackas om Emiliano Viviano. Vid midnatt vet vi. Oj, vad spännande det här ska bli!

City vann utan att imponera
En säker 2–0-seger hemma mot nykomlingen utan att förta sig?
Nej, bakom siffrorna döljer sig en helt annan utveckling.
Hull City överraskade i första halvlek genom att spela smart och piggt. Under första kvarten hade Sone Aluko varit framme i ett rent friläge, Danny Graham hade satt ett mål korrekt avvinkat för offside och Robert Koren hade skjutit ett skott tätt utanför.
Manchester City var segt och intetsägande. Den där farten från premiären mot Newcastle var som bortblåst. Berodde den galakvällen på Newcastles inkompetens snarare än Citys kvalitet? Efter förlust mot Cardiff och en svag insats mot Hull kan man få för sig det.
Tvåmannamittfältet med Yaya Touré och Fernandinho hade påtagligt svårt att få grepp om mittfältet. Joleon Lescott och Matija Nastasic var osäkra i försvaret. Och David Silva och Jesús Navas hade förvånansvärt svårt att skapa farligheter.

Det blev bättring i andra halvlek när Alvaro Negredo byttes in och ersatte Edin Dzeko. Negredo visade direkt sin vilja att gå i djupled.
I den 65:e minuten dök han upp vid bortre stolpen på ett perfekt inlägg från Pablo Zabaleta. Negredo hade ställt in siktet och nickade in 1–0 för City.
I slutminuten fastställde Yaya Touré 2–0 med en stenhård frispark i krysset. Det var Yayas andra frisparksmål den här säsongen (han måste ha hårdtränat frisparkar i sommar!).

Manchester City vann, men Manuel Pellegrini har en del att jobba på. Det som såg så lovande ut i premiären har gett en del frågetecken.

Huddlestone lyfter Hull
Det fanns en tid när Tom Huddlestone såg ut att bli nästa ankare på mittfältet i engelska landslaget. Sedan kom skadorna och karriären stagnerade.
När Tottenham i somras köpte på sig ett helt gäng nya spelare stod det klart att Tom Huddlestone skulle bli överflödig.
Det kan bli Hull Citys stora lycka.
Inför premiären såg centrala mittfältet ut som nykomlingens akilleshäl. Men så högg managern Steve Bruce när tillfället uppenbarade sig. Han hämtade in Tom Huddlestone för den ringa summan €5,8m (och Jake Livermore på lån från samma klubb). Väl spenderade pengar.
I Tom Huddlestone, 26, har Hull fått den trygga städare/bollfördelare som laget behöver. I dagens match imponerade han stort. I första halvlek ägde han mittfältet i kamp med stjärnor som Yaya Touré och Fernandinho. Huddlestone är så lugn och klok i sitt passningsspel och i Hull får han spela i ett tempo som passar honom.
Man kan dra parallellen med Dimitar Berbatov som inte passade i ett lag som behöver driva upp tempot (Manchester United), men passar utmärkt i ett lag som ibland behöver dra ned på tempot för att få andrum (Fulham).

I andra halvlek fick Tom Huddlestone demonstrera sina defensiva egenskaper när han gång på gång vann boll och fördröjde Citys anfall.
Det räckte inte till några poäng idag, men Steve Bruce kan iallafall glädja sig åt ett av nyförvärven redan hittat rätt.

Det blev ingen Wayne Rooney. Åtminstone inte den här sommaren.
Kan Samuel Eto’o bli lösningen för Chelsea?

Chelseas intensiva anfallsjakt under sommaren har förbryllat en del av supporterskaran.
Varför jaga en striker när klubben sitter på guldklimpen Romelu Lukaku? Är inte han kapabel att anta rollen som förstaval?
Jag satte ett frågetecken för Lukaku inför transfersommaren. Inte för att jag tvivlar på hans framtidsutsikter. Det är svårt att göra det efter succén på lån i West Bromwich där han dunkade in 17 ligamål.
Men Chelsea är en annan nivå.
Roman Abramovitj har storsatsat och gett nye tränaren José Mourinho en supertrupp. Portugisen hade ett överflöd av offensiva mittfältare redan innan köpet av Willian.
Att då lägga ansvaret för målproduktionen på en 20-årings axlar hade varit alltför riskfyllt.

Där ligger problematiken för Romelu Lukaku. Han är en underbar talang som säkerligen kommer bli en storspelare. Men han är fortfarande för ung för att förväntas leverera vecka efter vecka i en klubb som ska slåss på fyra fronter.
Han hade säkerligen gjort minst 20 mål som förstaanfallare i Chelsea den här säsongen, men hade han gett laget allt det där andra? Det defensiva ansvarstagandet? Förmågan att hota i djupled och skapa chanser åt lagkamraterna?
I WBA förra säsongen hade han förmånen att husera utanför rampljuset. Istället för att vara under lupp vecka efter vecka kunde han misslyckas utan att bli syndabock. Managern Steve Clarke använde honom mest som supersub under hösten och det var faktiskt som inhoppare belgaren var mest effektiv.
Han har fina kvaliteter, men är ingen färdig toppspelare.

José Mourinho och jag är överens där. Hur ska man annars tolka Chelseatränarens laguttagningar hittills den här säsongen?
I premiären startade Fernando Torres (utan att imponera). Sedan fick Demba Ba chansen (utan att imponera). Till tredje matchen – då jag och många fans utgick från att det var dags att ge Romelu Lukaku chansen – överraskade Mourinho genom att spela André Schürrle.
Romelu Lukaku har fått två inhopp.
Mourinho motiverade valet av Schürrle med att han ville ha ”rörlighet”, men det var samtidigt en passning till klubbledningen: Se till att fixa fram en striker.
Jakten på Wayne Rooney gav som bekant inget förutom några sköna supportersånger i måndags.
Men igår landade Chelsea äntligen en anfallare av rang när Samuel Eto’o skrev på ett ettårskontrakt.
Kamerunaren har fått ett avtal värt €7m. Det låter mycket men då ska man betänka att han gått ned €10m från monsterlönen han hade i Anzji. Chelsea har dessutom inte betalat någon övergångssumma för en spelare som för två år sedan kostade €27m.

Vad kan han bidra med? Hur mycket har han tappat sedan glansdagarna? Och vad har han som inte Romelu Lukaku har?
Samuel Eto’o var en av världens absolut bästa strikers under åren i Barcelona, om inte den allra bästa.
Att José Mourinho var en av beundrarna var tydligt. Portugisen försökte värva Eto’o till Chelsea redan för åtta år sedan.
De förenades i Inter istället. Där blev Samuel Eto’o en av nyckelspelarna när José Mourinho ledde klubben till trippeln 2009/10.
Den säsongen visar varför José Mourinho gillar Eto’o så skarpt.
Efter att ha varit spjutspets i Barcelona fick Eto’o en annan roll i Inter. Med Diego Milito som striker sattes Eto’o i en kantroll i ett 4-3-3. Hans arbetsbeskrivning handlade mycket om defensivt ansvarstagande. Eto’o förväntades alltid jobba hem och vara ”på rätt sida” i försvarsarbetet – exakt det Mourinho kräver av sina spelare.
I det avseendet är han den spelartypen som Chelsea söker. Han är en striker som är god för +20 mål – men han är också en lojal, smart, hårt arbetande lagspelare. Vill Mourinho formera en defensiv uppställning kan Eto’o användas på kanten.
Det är en sådan anfallare José Mourinho vill ha.

Samuel Eto’o har hunnit bli 32 år. Hans kurva pekar inte uppåt. Antagligen har han tappat några procent sedan han stod på toppen av sin karriär i Barcelona och Inter.
Men han har alltid varit ett fysiskt praktexemplar och han håller definitivt ett år till på yppersta nivå. Han verkar dessutom fast besluten om att bevisa sig i Premier League.
Chelsea känns vassare med honom i truppen.
Dels har de fått en klasspelare till anfallet, dels kan Romelu Lukaku anta rollen som förste inhoppare och utvecklas i lugn och ro.
Nu när den sista pusselbiten är på plats seglar Chelsea upp som den hetaste titelkandidaten.

Vad affären betyder för Fernando Torres och Demba Ba återstår att se.
Jag tvivlar på att någon klubb vill ta över Torres lön så det mest troliga är att Ba lämnar. Newcastle uppges vara intresserade och ett lån borde passa alla parter.

Svenskar som gör mål, makalösa vändningar – och nya namn som presenterar sig.
Ligacupmatcherna på tisdagen innehöll det mesta.
Jag fastnade för ett nytt namn.

Det fanns så klart många snackisar från gårdagens omgång.
> Martin Olsson och Johan Elmander (gånger två) hamnade i målprotokollet när Norwich 6–3-besegrade Bury. Det är alltid glädjande med blågula framgångar på öarna (vi är ju inte direkt bortskämda nuförtiden), men jag gissar att det var Erik Hamrén som jublade allra mest över det.
> Ravel Morrison, som vi flera menar kan slå igenom den här säsongen, gjorde sitt första mål för West Ham.
> David Moberg Karlsson startade för Sunderland. Laget låg under med 0–2 och var på väg mot fiasko hemma mot MK Dons när han byttes ut. Sedan gjorde Jozy Altidore, Connor Wickham (2) och Adam Johnson fyra mål inom loppet av en kvart och fixade avancemang.
> Liverpool höll på att ställa till det hemma mot Notts County. Efter att ha fixat en 2–0-ledning i första halvlek bjöd man in gästerna i matchen och Adam Coombes kvitterade med fem minuter kvar. I förlängningen blev Kolo Touré skadad (tidigare hade även Joe Allen skadats) vilket gjorde att Liverpool fick avsluta med tio man. Men laget reste sig, Daniel Sturridge satte 3–2 och Jordan Henderson sprang elegant in med 4–2. En dyrköpt seger då Touré kan bli borta i över en månad.
Men dagens häftigaste story hämtar vi från The Hawthorns.

Där spelade nämligen en ung anfallare vid namn Saido Berahino för första gången i startelvan för West Bromwich.
Efter första halvlek hade 20-åringen satt ett äkta hattrick och lagt grunden till segern över Newport County.
– Jag är överlycklig för killen eftersom han har arbetat så hårt för att få den här chansen och han tog den med båda händerna, sa tränaren Steve Clarke till Independent.
Historien om Saido Berahino börjar i Burundi. Det var där han föddes. Han kom till England som elvaåring. Mamman hade redan anlänt till landet för att söka asyl. När fadern dog sattes Berahino på ett flygplan. Enligt uppgift fick brittiska myndigheter söka i flera dagar efter mamman då Berahino endast kunde tala franska.

Han hamnade i Aston, en stadsdel i norra Birmingham, och började spela med West Bromwichs U12-lag. Efter att ha imponerat fick han ett stipendium för att ingå i akademin.
Där arbetade han sig hela vägen upp. I maj 2010 var han med i det engelska landslag som vann U17-EM i Turkiet.
För exakt ett år sedan, den 28 augusti 2012, debuterade han i West Bromwich a-lag genom att spela sista sju minuterna av Ligacupmötet med Yeovil. Sedan väntade utlåning i Championship.
Nu kan han vara redo för att stanna och slåss om spelminuter i Premier League. Steve Clarke sa efter matchen att Berahino gett honom ”något att tänka på”.
– Ni såg hans insats. I första halvlek var han bäst på plan. Han blev lite trött i andra – men det gällde flera som inte spelat så mycket på sistone. Han har gett mig mycket att tänka på och det är jag glad för.

West Bromwichs offensiv såg tunn ut för några veckor sedan, men nu har läget ljusnat.
Först hämtades Matej Vydra från Udinese, sedan anslöt Scott Sinclair från Manchester City (Sinclair debuterade också igår, liksom Diego Lugano).
Igår klev Saido Berahino fram som ytterligare ett alternativ.
– Han kan spela i vilken position som helst där framme. Centralt eller på någon av kanterna. Han är född målgörare och hungrig att lyckas.
På onsdagskvällen kom beskedet att Nicolas Anelka gör comeback efter att ha drabbats av en personlig tragedi där en nära vän gått bort.
Och nu kliver Berahino fram som gubben i lådan.
Steve Clarke fick plötsligt en massa alternativ.
Och Markus Rosenberg en längre väg till startelvan.

***
Arsenal säkrade platsen i Champions Leagues gruppspel (även om det kändes klart redan före avspark). Det är 16:e året i rad som man kvalificerat sig för CL:s gruppspel – en enorm bedrift.
Dessvärre för Arsène Wenger var även det en kostsam seger då Lukas Podolski bars ut på bår med en misstänkt muskelbristning. Även Aaron Ramsey och Jack Wilshere hade känningar.
Inte optimalt inför söndagens derby mot Tottenham.
På onsdagen rapporteras att man inte kommit överens ännu med Mathieu Flamini som tränat med laget senaste tiden. Parterna är inte överens om lönen.
Det verkar som om någon bestämt att Arsenals supportrar ska lida under augusti.

En vecka utan exceptionella insatser.
I mål väljer jag Ben Foster som höll nollan i 78 minuter borta mot Everton. Då tvingades han kliva av på grund av skada, men han hade gjort tillräckligt för att rädda en poäng åt sitt lag.
I försvaret var John Terry given efter sin starka insats på Old Trafford. Curtis Davies var bäst på plan för Hull City, som reducerades till tio man. Högerbacken stod mellan Kyle Walker och Branislav Ivanovic. Jag väljer serben som inte släppte till något alls på sin kant.
Till vänster fanns inte heller någon klockren kandidat, men José Enrique var framträdande för Liverpool, vilket räckte under en skral helg.
Aaron Ramsey och Jack Wilshere fick kritik efter premiären, men nu när Ramsey fått ta det defensiva ansvaret har han varit lagets bästa spelare. Walesaren ägde mittfältet mot Fulham. Detsamma kan sägas om Aron Gunnarsson som var oerhört nyttig för Cardiff mot Manchester City. Andros Townsend har tagit över platsen till höger i Tottenham och ordnade straffen som gav 1–0-seger mot Swansea. Platsen till vänster går till Lukas Podolski som dunkade in två bollar när han fick chansen från start.
Två anfallare var så bra att jag plockar bort nummer tio-tröjan (som förmodligen tillfallit Santi Cazorla eller Wayne Rooney). Det går helt enkelt inte att bortse från Fraizer Campbell och Daniel Sturridge som blev matchvinnare för sina respektive lag.
Omgångens spelare: Fraizer Campbell, Cardiff.

Mitt omgångens lag:
Ben Foster, West Bromwich
————————————–
Branislav Ivanovic, Chelsea
Curtis Davies, Hull
John Terry, Chelsea
José Enrique, Liverpool
————————————–
Andros Townsend, Tottenham
Aron Gunnarsson, Cardiff
Aaron Ramsey, Arsenal
Lukas Podolski, Arsenal
————————————–
Daniel Sturridge, Liverpool
Fraizer Campbell, Cardiff

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8:a i betyg):
Nemanja Vidic (Manchester United), Wayne Rooney (Manchester United), Paulinho (Tottenham), Kyle Walker (Tottenham), Santi Cazorla (Arsenal), Michel Vorm (Swansea), Allan McGregor (Hull City), Tom Huddlestone (Hull City), Kieren Westwood (Sunderland), Emanuele Giaccherini (Sunderland), James Ward-Prowse (Southampton), Charlie Adam (Stoke), Simon Mignolet (Liverpool), Kolo Touré (Liverpool), Gary Medel (Cardiff), Ben Turner (Cardiff).

***
Vem tycker du förtjänar titeln som omgångens floppspelare?

Toppmötet – en ”hjärnornas kamp”
Måndagens stormöte mellan Manchester United och Chelsea målades upp som en ”giganternas kamp”, ett titanmöte mellan två av titelkandidaterna.
Men det blev ingen sprakande tillställning. Istället fick vi se en hjärnornas kamp på Old Trafford där Manchester United och Chelsea raderade ut varandra.

Redan när laguppställningarna presenterades var spänningen stor. Wayne Rooney startade som väntat för Manchester United, men José Mourinhos uppställning var desto mer överraskande.
Jag skrev efter lagets förra match mot Aston Villa att han inte hade något annat val än att ställa över Demba Ba och Fernando Torres och satsa på Romelu Lukaku i anfallet. Det hade portugisen.
Han petade alla sina tre ordinarie strikers och spelade André Schürrle längst fram.
”Jag valde rörlighet”, motiverade Chelseatränaren.
Tysken lirade visserligen anfallare i Mainz, men i Bayer Leverkusen var han ytter och det är som en sådan vi känner honom. Han är knappast en anfallare som är gjord för att spela ensam striker.
Tanken var att snabbe Schürrle skulle testa Uniteds mittbackar i djupled, men han fick sällan rätt bollar.

Det kom istället att bli en match som handlade om lagens disciplinerade försvarsspel. Chelsea var ytterst effektivt med att låsa Uniteds uppspel.
Det mest intressanta var att gästerna gick fram med två spelare (”anfallare”) och formerade sig som ett 4-4-2 i försvarsspelet. Där Michael Carrick är van att kunna gå ned och hämta bollen var han nu stressad av Chelseaspelare.
Taktiken var lyckad; United skapade knappt en målchans i första halvlek.
Matchen öppnade sig något efter paus, men känslan var att det skulle till något extra för att bryta dödläget. Danny Welbeck fick de bästa lägena, men avsluten var för taffliga.
Matchen slutade mållös. Det var första gången Manchester United spelade 0–0 på den här arenan på över fyra år.
Men var det så överraskande, egentligen?

José Mourinho är en defensivt lagd tränare. David Moyes är en defensivt lagd tränare.
Det finns en risk att senaste årens målrika, galna toppmatcher är ett minne blott nu när Mourinho, Moyes och Manuel Pellegrini leder tre av storlagen.
Mourinho och Moyes är otroligt skickliga på att ställa ut lag som neutraliserar motståndarna. Manuel Pellegrini står för en offensiver fotboll, men som tränare måste man ta hänsyn till motståndets strategi.
Därför tror jag att vi får vänja oss vi mer låsta toppmöten.
Själv gillar jag att se prickfritt försvarsspel så jag klagar inte. Men jag har förståelse för att alla inte gör vågen över underhållningsvärdet igår.

Rooney startade, imponerade – och hyllades
Hur skulle Wayne Rooney hantera senaste tidens spekulationer nu när han skulle möta Chelsea, klubben som lagt två bud på honom? Rätt bra, får man tillstå.
Det syntes direkt att Wayne Rooney var heltaggad och ville visa att transfersnacket inte påverkade hans engagemang på planen.
Inte nog med att han sprang, tacklade och kämpade – han var förvånansvärt bra i matchen.
Manchester United-stjärnan har trots allt inte spelat 90 minuter på länge och nu var han lagets bästa spelare.
Under gårdagens match lyckades han visa varför Manchester United inte har råd att avvara honom och varför Chelsea behöver honom (i Chelsea hade han förstås fått rollen som centerforward).

José Mourinho fick så klart frågan efteråt om han skulle lägga något mer bud på spelaren, vilket han antydde i förra veckan. Men han såg ut att ha gett upp. Han var förvånad över mottagandet spelaren fått av United-publiken.
– Det måste vara en speciell klubb. Det här kanske gör att han ändrar sig.
Senare tillade Chelseatränaren, apropå att fansen hyllade en spelare som varit på väg bort:
– Det var väldigt… engelskt.

Petningen spär på ryktena om Mata
José Mourinho valde att starta med fyra offensiva mittfältare, där en av dem, André Schürrle, agerade spets. Förvånande var att ingen av dessa fyra var Juan Mata, lagets bästa spelare förra säsongen.
När beskedet kom svämmade Twitter över av folk som ifrågasatte beslutet, men jag har haft det på känn: José Mourinho är inte jätteförtjust i Juan Mata.
Mourinho ser förstås också att 25-åringen har fantastiska kvaliteter, men det är något som får honom att tvivla. Kanske – och nu spekulerar jag bara – för att Mata inte är tillräckligt ”direkt” i sin spelstil. Han passar sämre för Mourinhos omställningsfilosofi.
Men i gårdagens låsta match var det en Juan Mata som hade behövts, en spelare som hade kunnat öppna ett lågt försvar med en genial passning.

Att spanjoren var bänkad igår kommer spä på ryktena om att han är på väg bort från klubben. Mourinho förnekade det igår efter matchen, men mycket kan hända innan fönstret stänger.
Till nästa match kan ju även nye Willian vara aktuell för spel.

En som däremot fått förtroende sedan tränarbytet är John Terry. Och mot Manchester United visade Chelseakaptenen att han fortfarande är en av ligans bästa försvarare.
Terry var ständigt rätt placerad och svarade, enligt statistiken, för elva rensningar.
Även Gary Cahill skötte sig bra i matchen och nu är plötsligt David Luiz – förra säsongens försvarschef – inte ens given i startelvan längre.
Chelseas breda trupp ger José Mourinho angenäma problem.

Campbell rätade ut Cardiffs frågetecken
Det är sådana här matcher som gör att vi älskar Premier League. Cardiff City kom från underläge 0–1 och vände till seger 3–2 mot Manchester City efter en episk andra halvlek.
”Nyp mig i armen! Jag drömmer”, stod det på en banner som en ung supporter höll upp. Det var redan före matchen.
Cardiff är tillbaka i finrummet och matchen på söndagen var hemmafansens första smak av förstaligan sedan 1962. Trycket var enormt på Cardiff City Stadium och de skulle få en dag att minnas.
Efter en mållös första halvlek var jag imponerad av Cardiff. Mittfältet med Gary Medel och Aron Gunnarsson sprang runt som uppskruvade Duracell-kaniner och stressade och pressade varje City-spelare som ville in i ytan mellan mittfält och backlinje. Medel visade varför han fått smeknamnet ”Pitbull”. I första halvlek hade han flest lyckade tacklingar, flest lyckade brytningar.
Jag funderade ändå på vem som skulle fixa målproduktionen för Malky Mackays gäng.
Fraizer Campbell hade skapat oro för Manchester City-försvaret, men utan att borra dit avsluten.
I andra halvlek steg han fram.
Efter att Edin Dzeko dunkat in 0–1 för gästerna kom kvitteringen i den 60:e minuten. Kim Bo-Kyung dribblade sig fram på högerkanten och spelade fram till Fraizer Campbell. Han sköt och Aron Gunnarsson placerade in returen.
Redan här kokade arenan.
Med drygt tio minuter kvar av matchen steg temperaturen ytterligare. Joe Hart missbedömde en hörna och Fraizer Campbell störtade fram och ”axlade” in bollen i mål. Med tre minuter kvar av ordinarie tid ryckte sig Campbell återigen loss från Pablo Zabaleta och nickade distinkt in 3–1.
Två mål på hörna av en spelare som aldrig varit känd som någon nickspecialist. Oddset på den matchutvecklingen var ganska högt.

Fraizer Campbell har haft några motiga år. Han kom fram som ung och lovande i Manchester United, men kunde så klart inte slå sig in i ett lag med spelare som Wayne Rooney och Carlos Tévez.
Det blev en flytt till Sunderland. Men precis när han spelat sig in i Steve Bruces lag, i början av säsongen 2010/11, skadade han knäet allvarligt. När han var tillbaka, ett halvår senare, skadade han samma knä igen. Det dröjde nästan ett år innan han var tillbaka på fotbollsplanen igen (och då gjorde han mål i comebacken).
I januarifönstret skrev Fraizer Campbell på för Cardiff. Efter att ha hjälpt laget till uppflyttning är han nu lagets hopp i Premier League. Anfallsbesättningen med Campbell, Andreas Cornelius och Nicky Maynard är ett frågetecken.
Om Campbell fortsätter leverera är mycket vunnet för Cardiff City. Klarar han det? Det återstår att se.

Skadan på Kompany förödande för City
Manchester City såg så fint ut mot Newcastle i premiären. Nu blev det ett brutalt uppvaknande mot en heltänd nykomling.
I Vincent Kompanys frånvaro spelade Manuel Pellegrini Javi Garcia som mittback. Det blev inget lyckat drag. Inte för att City-tränaren hade något val. Med Matija Nastasic borta har City bara Joleon Lescott som ordinarie mittback.
Garcia hade problem med Fraizer Campbell redan första halvlek och Kompanys frånvaro skapade en osäkerhet.
Det var dock intressant att Pablo Zabaleta – som aldrig gör en dålig match – var inblandad i alla tre baklängesmålen. Vid 1–1 tappade han bort Fraizer Campbell som fick springa in och avsluta ostört innan Gunnarsson satte returen. Vid 2–1 och 3–1 tappade han markeringen på Fraizer Campbell vid hörnorna även om Joe Hart borde ha fångat den första.
Redan när Nastasic gick sönder på försäsongen såg City tunt ut på mittbackssidan. Det snackades om bud på Real Madrids Pepe.
Nastasic ska vara tillbaka i träning, och City-fansen får hålla tummarna för att han inte drabbas av bakslag.
Läget känns akut.

***
Var på bröllop i lördags så helgen blev lite förskjuten. Missade några fajter i lördags så jag måste kolla ett par repriser.
Ni som har Plus ska förstås läsa Peter Wennmans krönika om Liverpool. Behövs inte Luis Suárez längre?

Från jobbet på rödbetsfabriken till stjärna i Premier League.
Rickie Lambert, 31, tog den långa vägen till de stora fotbollsscenerna.
Nästa sommar kan han vara Englands joker i VM i Brasilien.

I våras läste jag en artikel som fick mig att haja till. Nyheten handlade om Ruben Loftus-Cheek.
Who?
Den 17-årige mittfältaren har tillhört Chelsea sedan första pojkåren. Han är ung och lovande och spås en lysande framtid. Så långt inget anmärkningsvärt.
Men det den här texten handlade om hans nya kontrakt.
När Loftus-Cheek skrev på det nya kontraktet garanterade det honom 1,7 miljoner pund. Innan han fyller 20 år kommer han ha tjänat närmare 20 miljoner kronor – även om han aldrig når Chelseas a-lag.
Avtalet ger en grundlön på cirka 80 000 kronor i veckan, en sign-on på cirka 4 miljoner kronor och en ”lojalitetsbonus” på drygt 3,5 miljoner kronor.
Det här var det största kontraktet Chelsea någonsin gett till en egenfostrad juniorspelare och var så stort att ägaren Roman Abramovitj själv undertecknade papprena.
Den här historien säger en om dagens fotbollsindustri, om jakten på talanger. Hown-grown-reglerna i Premier League har gjort att de egenfostrade spelarna har fått en tacksam förhandlingsposition. Financial Fair Play-reglerna i Europaspelet gör att klubbarna har enormt mycket att tjäna på att få fram spelare ur egna led, vilket medför att marknadsvärdet för de största löftena har skjutit i höjden. Många av dessa säkrar sin ekonomiska framtid redan när de spelar i juniorlaget.

De allra flesta spelare som når Premier League idag har en bakgrund som liknar Ruben Loftus-Cheeks. Alla är inte supertalanger som jagas av Barcelona, men många upptäckts tidigt i sin hemmaklubb, spelar pojk- och juniorlandskamper för sitt land, värvas till en större klubb innan de tar steget ut i proffsvärlden. De har aldrig gjort något annat än spelat fotboll.
Därför är det så häftigt att det fortfarande finns plats för ”late bloomers”.
Som Rickie Lambert.
Hans väg till världens mest populära liga gick via rödbetsfabriken och spel i småklubbar innan han debuterade i Premier League som 30-åring. Förra veckan gjorde han mål på Wembley.
– Rickie är ett fantastiskt exempel för de unga. Är man ung och startar längst ned så handlar det om att tro och arbeta hårt. Du kan jobba dig hela vägen upp och göra mål för engelska landslaget. Det är en fantastisk story, säger Steven Gerrard.
Rickie Lambert har sannerligen fått känna på vad ”hårt arbete” innebär.

När han var 15 år blev han ratad från Liverpools ungdomsakademi. Det var legendaren Steve Heighway som inte tyckte att unge Lambert hade vad som krävdes.
– Där och då gjorde han rätt som lät mig gå, säger Rickie Lambert.
– Jag spelade i Liverpool i åldern tio till femton. När man fick beskedet att man inte var bra nog var det svårt att smälta. Det kändes som världen gick under. Jag kan säga till folk i samma situation att världen inte går under. Det ska bara sporra dig att nå ännu längre.
Han provtränade för amatörlaget Marine innan han fick juniorkontrakt med Blackpool som 16-åring.
I augusti 1999 debuterade han som 17-åring i ligasystemet mot Wrexham. Men utvecklingen var skral. Året efter, när kontraktet löpte ut i november, fick anfallaren ingen förlängning.
Han var 18 år, klubblös och arbetslös. Det var då han tog jobbet i rödbetsfabriken. Lönen var blygsam: cirka 200 kronor per arbetsdag. Han berättar om den tuffa tiden:
– Jag fick ingen lön i fyra-fem månader. Det var en svår tid. Jag funderade på vad jag skulle kunna göra utanför fotbollen.
Ett av få jobb som fanns var rödbetsfabriken. Rickie Lamberts jobb var att skruva på lock på burkarna.
– Jag ville inte göra något annat än spela fotboll. Så jag försökte få träna med Macclesfield för där fanns en öppning. Det var en timme och 15 minuters resa till träningarna. Det var en jobbig tid, men jag tänkte inte för en sekund på att lägga av med fotbollen.

Rickie Lambert fick kontrakt med Macclesfield och sedan började den långa resan mot toppen sakteliga puttra igång. I april 2002 betalade Stockport County i tredjedivisionen 3 miljoner kronor för hans tjänster. Men det var inte många som såg en blivande landslagsspelare i nyförvärvet som gjorde blott två mål på 32 matcher under debutsäsongen.
Det blev en flytt till Rochdale i League Two, fjärdeligan. Där omskolades han till anfallare. Rochdales förre tränare Steve Parkin berättar:
– Först och främst var han en stor grabb. Jag noterade att han hade ett bra skott och var stark i luften. Jag tyckte inte att han passade på mittfältet, men han hade en underbar touch. Han kan förutspå en situation två eller tre steg i förväg.
Positionsbytet gjorde att karriären tog fart på allvar, inte minst efter flytten till Bristol Rovers. Det blev tre år i Bristol innan Southampton lade upp 10 miljoner kronor för målkungen 2009. Då hade Rickie Lambert hunnit fylla 27 år.
Han skrev sitt första lukrativa proffskontrakt. Men han levde inte som en professionell fotbollsspelare bör göra.
Ett samtal med tränaren Alan Pardew blev en väckarklocka.
– Han sa att jag inte varit så seriös som jag borde ha varit. De orden satte sig hos mig. Från det ögonblicket bestämde jag mig för att inte hamna i den situationen igen. Jag var överviktig helt enkelt.
Rickie Lambert fick specialträningsprogram av fystränaren. Det gav resultat.
Under debutåret i Southampton blev det 29 mål på 45 matcher i League One. Säsongen 2010/11 blev det 21 mål på 45 matcher. Året därpå 27 mål på 42 matcher i Championship.

När Southampton gjorde comeback i Premier League förra säsongen var det många som var nyfikna på Rickie Lambert.
Hela fotbolls-England hade charmats av Grant Holt, vars väg gick från arbete på en däckfirma till att bli firad stjärna i Norwich.
Rickie Lambert var uppföljaren. Skulle han lyckas lika bra?
Nej. Bättre.
Under debutsäsongen i Premier League – som 30-åring – pangade Rickie Lambert in 15 mål. Han var en av de främsta orsakerna till att Southampton klarade kontraktet.
Det faktum att ingen engelsman gjorde fler mål i ligan än den förre fabriksarbetaren från Merseyside gjorde att Lambert dök upp i landslagsdiskussionen.
Detsamma gällde Grant Holt inför EM 2012, men medan det mest var löst snack utan substans har Rickie Lambert lanserats som en tänkbar joker. Jämfört med Holt är han så mycket mer komplett.
Där ”Grant Holt-Zilla” var en power forward som endast använde fart och kraft har Rickie Lambert även andra egenskaper. Han är en duktig targetspelare och en fruktad frisparksskytt.

Rickie Lambert skruvar in en frispark i en match mot Chelsea förra säsongen.

Grant Holt hade ett tungt andraår i Premier League. Efter att ha gjort 15 mål säsongen 2011/12 blev det bara åtta den gångna säsongen. Under sommaren tog Holt klivet ned till Championship och Wigan.
Rickie Lamberts karriär har inte gått samma väg, åtminstone inte ännu.
För två veckor sedan fick han ett samtal. Lambert låg och sov, trött efter att ha varit uppe hela natten då hans fru födde parets tredje barn. I andra änden fanns Roy Hodgson. Rickie Lambert – spelaren som för tre år sedan inte ens hade spelat i andradivisionen – fanns med i den engelska landslagstruppen till träningslandskampen mot Skottland.
Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse, men vissa menade att han inte borde ha blivit uttagen. De raljerade över att Rickie Lambert skulle gå samma väg som Jay Bothroyd och Kevin Davies – spela en landskamp och aldrig mer.
– Jag tycker verkligen att jag förtjänar att vara här. Jag kan förstå att folk ifrågasätter om jag skulle ha varit med. Det är upp till mig att försöka överbevisa folk och visa att jag är bra nog.
Lambert lyckades i alla fall tysta några.
Vid ställningen 2–2 i andra halvlek byttes Lambert in. En minut senare hade han nickat in segermålet, 3–2, på Wembley.
– Det är det enda ögonblicket jag kommer att få uppleva i Englandströjan – förhoppningsvis inte – hade jag inte kunnat önska mig något bättre. Det är förmodligen den bästa nicken jag gjort i mitt liv. Jag sparade den till rätt tillfälle.

Rickie Lambert nickar in segermålet för England mot Skottland.

Lagkamraterna var fulla av beundran. Steven Gerrard talade om att Lambert var en ”fantastic story for football”. Arsenals Alex Oxlade-Chamberlain mindes Lambert från sin tid i Southampton.
– Jag är överlycklig för Lambo. Jag kommer ihåg hur schyst han var mot mig och hur han peppade mig när jag kom fram som ung spelare i Southampton. Sättet hans karriär har utvecklat sig, sättet han arbetat sig uppåt – han är en så ödmjuk kille. Om någon förtjänade det här var det Rickie Lambert.
Rickie Lambert är inte Roy Hodgsons förstaval i landslaget, men efter drömdebuten är han med i diskussionen med namn som Wayne Rooney, Daniel Sturridge, Danny Welbeck och Andy Carroll. Att han dyker upp som joker i VM-truppen är inte uteslutet.
För att det ska bli verklighet måste han upprepa succén från ifjol. Det kan bli nog så svårt, inte minst sedan han nu fått konkurrens i klubblaget i form av Pablo Osvaldo.

Rickie Lambert hade några minst sagt himlastormande dagar. Men hans lyckorus var inte över. Han lyckades toppa det hela med att bli segerskytt i Premier League-premiären borta mot West Bromwich.
När Luke Shaw fixade en straff i andra halvlek klev Southamptons målkung fram och dunkade dit bollen. Som han alltid gör. På sina 29 senaste straffar har Lambert gjort 29 mål.
Efteråt bubblade han av lycka.
– Det har varit en av de bästa veckorna i mitt liv, om inte den allra bästa. Att toppa den med en seger borta mot West Bromwich är underbart, jag kunde inte ens ha drömt om det här.

Källor: BBC, The Times, The Guardian, Independent, Southamptons officiella hemsida, Vital Football.

Rickie Lambert – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
1999/00  Blackpool………………..……3……..0
2000/01  Blackpool…………………..….0…….0
2000/01  Macclesfield…………….……9……..0
2001/02  Macclesfield…………………35…….8
2002/03  Stockport………………….…29…….2
2003/04  Stockport………………….…40……12
2004/05  Stockport………………….…29……..4
2004/05  Rochdale…………………..…15…….6
2005/06  Rochdale…………………..…46…….22
2006/07  Rochdale………………….….3……..0
2006/07  Bristol Rovers………………36…….8
2007/08  Bristol Rovers……………….46……13
2008/09  Bristol Rovers……………….45…….29
2009/10  Bristol Rovers………………..1……..1
2009/10  Southampton………………..45…….29
2010/11  Southampton………………..45…….21
2011/12  Southampton………………..42…….27
2012/13  Southampton………………..38…….15
2013/14  Southampton…………………1……..1