Sir Alex Ferguson nyss på presskonferensen:
– Jag tyckte målet var Evras fel först, men sedan såg jag reprisen. Ronaldos knä var i höjd med Evras huvud. Det är fenomenalt.
Nog var det ett hyfsat upphopp. Det får man ge Crille…

***
Det blir mer om matchen imorgon.

De är två av Europas stormakter och beskrivs som bittra rivaler.
Men det finns vänskapsband mellan Manchester United och Real Madrid.
Det var Madrid som hjälpte United tillbaka till toppen efter den tragiska flygolyckan 1958.

Ikväll möts Real Madrid och Manchester United i Champions League på Santiago Bernabéu.
Det är tio år sedan klubbarna stötte på varandra senast. De två mötena våren 2003 är två av de bästa fotbollsmatcherna jag skådat. Kan vi få hälften av den underhållningen ikväll kommer jag att vara nöjd. Det var efter den kvartsfinalreturen på Old Trafford (4–3) som hänförde Roman Abramovitj till den grad att han beslutade sig för att köpa Chelsea.
Vi fotbollsfans minns matcherna med glädje, men sedan dess har de båda klubbarna utspelat en bitter kamp utanför planen.
Ett par månader senare såldes David Beckham från Manchester United till Real Madrid. Han skulle följas av fler. Gabriel Heinze och Ruud van Nistelrooy tog samma steg.
Men den mest infekterade transfersagan av Cristiano Ronaldo.
Efter att portugisen ”bråkat” med Wayne Rooney i VM 2006 gjorde Real Madrid allt för att värva honom. Varje år.
Klubben planterade ständigt rykten i tidningen Marca. Det spelade ingen roll hur mycket Manchester United dementerade. Ryktena fortsatte. Det blev en utdragen transfercirkus som enbart överträffats av Barcelonas flirtande med Cesc Fàbregas.
I december 2008 gick presidenten Ramon Calderon ut och sa att det fanns en uppgörelse om att Cristiano Ronaldo skulle få flytta sommaren 2009.
Alex Ferguson hade tröttnat på det eviga tjatet.
– Do you think I would enter into a contract with that mob. No chance. I would not sell them a virus!
Ett halvår senare hade Cristiano Ronaldo skrivit på för Real Madrid, en affär värd närmare en miljard kronor.
Den affären var unik i Uniteds nutidshistoria. Det var första gången en nyckelspelare lämnat klubben som Alex Ferguson inte velat bli av med.
Direkt efter Ronaldo blev klar började det florera uppgifter om att Nemanja Vidic var nästa måltavla.

Relationen mellan klubbarna var minst sagt ansträngd. Den har mjuknat något sedan José Mourinho tagit över. Den portugisiske tränaren är god vän med Alex Ferguson och är för respektfull för att äventyra den relationen med uttalanden om Manchester United-spelare.
Med denna nutidshistoria i bagaget är det därför kul att lyfta fram en annan, äldre historia mellan klubbarna.
Det är tidningen Independent som publicerar berättelser från boken ”A Tale of Two Cities: Manchester and Madrid 1957–1968”. Det är en så fin story att jag också vill återge den.
Enligt författaren John Ludden var Real Madrid en av klubbarna som gav Manchester United hjälp efter den tragiska flygolyckan i München 1958.
Bakgrunden var att dåvarande presidenten, Santiago Bernabéu (som arenan är döpt efter), blev förtjust i det unga Manchester United-laget när klubbarna möttes i semifinalen i Europacupen 1957.
Bernabéu var så imponerad att han erbjöd managern Sir Matt Busby jobb. Men Busby var inställd på att erövra Europa med United så han stannade.
Där och då såg det ut som dessa klubbar skulle göra upp om kungatronen i europeisk fotboll de kommande åren.
En tragisk händelse kom emellan. Tio månader senare inträffade flygolyckan där åtta spelare från Manchester United omkom. Laget hade vunnit kvartsfinalen över Röda Stjärnan och hade mellanlandat i München.
De förlorade semifinalen mot Milan. När Real Madrid vunnit finalen erbjöd han bucklan till Manchester United. De avböjde erbjudandet.
Real Madrid vann fem raka Europacuptitlar medan Manchester United kämpade med att bygga ett nytt lag och säkra ekonomin som påverkats hårt av olyckan.

Real Madrid och Manchester United var egentligen varandras motpoler. Den spanska storklubben hade nära band till Franco-diktaturen. Matt Busby var en sann socialist från Skottland.
Men Santiago Bernabéu hade ett gott öga till United och nöjde sig inte med symboliska gester. Säsongen efter flygolyckan, när Matt Busby började bygga ett nytt lag, erbjöd Santiago Bernabéu att låna ut världens bästa spelare, Alfredo Di Stefano, till United. Han var villig att betala halva lönen för spelaren.
– Men fotbollsförbundet (FA) stoppade det eftersom han skulle ta platsen för en ung brittisk spelare, säger John Ludden till Independent.
Istället hjälpte Real Madrid till på andra sätt.
De skadade och drabbade från flygolyckan erbjöds rehabiliteringsresor till Madrid där de fick bo gratis i klubbens lyxiga fastigheter. De framställde ett minnesmonument med namnen på de omkomna från flygolyckan som såldes i Spanien. Pengarna gick till United.
Real Madrid ställde upp och spelade flera träningsmatcher för att samla in pengar. Enligt John Ludden begärde Madridklubben vanligtvis 120 000 kronor för sådana matcher, men nu erbjöds United att ”betala vad de hade råd”.
Matt Busby använde dessa matcher för att spelarna och fansen skulle kunna hålla drömmen om Europa vid liv. I oktober 1959 möttes lagen på Old Trafford. Real Madrid, anfört av Alfredo Di Stefano och Ferenc Puskas, vann med 6–1.
Returmötet en månad senare vann av Real Madrid med 6–5. Den kvällen anordnade Madrid en insamling till de anhöriga som drabbats av flygolyckan.
Nästa år, i oktober 1960, möttes lagen igen i en träningsmatch. Real Madrid vann med 3–2. Matt Busby hävdade, enligt John Ludden, att Madrid ”hade blivit som en del av familjen”.
Ett år senare spelades en ny träningsmatch. Då vann United med 3–1. I september 1962 lyckades engelsmännen till och med besegra Madrid i Madrid. Senare den säsongen vann laget FA-cupen, den första titeln efter flygolyckan.
Sir Matt Busbys var på väg att bygga ett nytt ”Busby Babes”.
Den 15 maj 1968 hämtade Manchester United upp 1–3-underläge till 3–3 i Europacupens semifinal mot Real Madrid efter att Bill Foulkes, en av de överlevande från flygolyckan, tryckt in kvitteringen med drygt tio minuter kvar.
Två veckor senare vann de finalen över Benfica på Wembley.
– Om någon annan skulle vinna är jag glad att det var dom, sa Santiago Bernabéu.
När dessa giganter ikväll möts och det i tv kommer att pratas om ”prestige”, ”rivalitet” och ”krig” kan det vara bra att ha i åtanke att Real Madrid faktiskt bidrog till att Manchester United lyckades erövra Europa.

***
Eftersom det är John Ludden som ska hyllas för den här fina storyn kan jag ju bjuda på en länk om någon är intresserad av hans bok.

Ben Foster var matchvinnare för West Bromwich som överraskande vann borta mot Liverpool. Den förre landslagsmålvakten räddade Steven Gerrards straff och stod för ett par andra riktigt svettiga parader.
För första gången går jag ifrån fyrbackslinjen. Anledningen var att jag helt enkelt inte hittade någon vänsterback som förtjänade platsen.
Däremot var det hård konkurrens som högerbacken där César Azpilicueta och Angel Rangel utmärkte sig. Platsen går dock till Rafael da Silva som var man of the match för Manchester United mot Everton. Hans lagkamrat Nemanja Vidic var (som vanligt) en jätte medan Bacary Sagna var framträdande i en ovan position som mittback. Otur för Maya Yoshida som var mycket bra för Southampton.
På mittfältet var Jack Cork given efter sin stormatch mot Manchester City. Youssouf Mulumbu ägde mittfältet på Anfield och Frank Lampard visade än en gång att han är värd en kontraktsförlängning.
Framåt var det mest konkurrens om högermittfältsplatsen där Nathan Dyer och Jason Puncheon pressade Aaron Lennon.
Omgångens spelare: Gareth Bale, Tottenham.

Mitt ”Omgångens lag” (3-3-3-1):
Ben Foster, West Bromwich
——————————————-
Rafael da Silva, Manchester United (4)
Bacary Sagna, Arsenal
Nemanja Vidic, Manchester United (2)
——————————————-
Youssouf Mulumbu, West Bromwich (2)
Jack Cork, Southampton
Frank Lampard, Chelsea (3)
——————————————-
Aaron Lennon, Tottenham (3)
Santi Cazorla, Arsenal (6)
Gareth Bale, Tottenham (7)
——————————————-
Michu, Swansea (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag tidigare under säsongen”.

Här är fler som utmärkte sig:
Charles N’Zogbia (Aston Villa), Ciaran Clark (Aston Villa), Tim Krul (Newcastle), Eden Hazard (Chelsea), Matthew Etherington (Stoke), Robert Huth (Stoke), Wojciech Szczesny (Arsenal), Pablo Hernandez (Swansea), Nathan Dyer (Swansea), Maya Yoshida (Southampton), Rickie Lambert (Southampton), Jason Puncheon (Southampton), Stéphane Sessègnon (Sunderland), Phil Jones (Manchester United), César Azpilicueta (Chelsea), Gareth McAuley (West Bromwich).

***
Er uppgift är att utse ”Omgångens floppspelare” och ”Omgångens manager”. Vilka förtjänar titlarna?

En offensiv löpning som lade grunden till Southamptons ledningsmål, en defensiv löpning som symboliserade West Bromwichs disciplinerade insats på Anfield – och svagt markeringsspel av Jonas Olsson.
Här är tre situationer jag plockade upp från senaste omgången.

West Bromwich tog alla tre poängen igår borta mot Liverpool. Vi kan peka på matchavgörande situationer som Ben Fosters straffräddning och Daniel Aggers bristfälliga markering på Gareth McAuley, men om vi istället fokuserar på West Bromwichs taktik så fanns det en situation i första halvlek som jag tycker var signifikant för gästernas inställning.
Steve Clarkes gäng hade inte vunnit en match under 2013. Deras matchplan var att minimera risker genom att ligga på rätt sida om boll.
När man använder en sådan taktik är det viktigt att ha spelare som förstår vad riskminimering betyder – och som är beredda att offra sig för att utföra planen.
Jag hyllade Wayne Rooney för hans defensiva löpning mot Manchester City. Idag lyfter jag fram Shane Long.

Longs långa löpning

West Bromwich är uppe i ett av få anfallsförsök i första halvlek. Bollen har spelats in från högerkanten och passerat samtliga i straffområdet. Notera hur Shane Long är längst fram av samtliga WBA-spelare. Som striker är det knappast hans ansvar att jaga hemåt. Men han noterar hur Chris Brunt sitter och viftar uppgivet med armarna.

…och trots att bollen är på väg ut mot hörnflaggan ser han att det kan bli ett farligt kontringsläge.

Här har han tagit sig hem på försvarssida och förhindrat en snabb omställning. Här är grovarbetet genomfört.

Men WBA-anfallaren nöjer sig inte med det. Istället för att bli ”bolltittare” när passningen spelas in till Jonjo Shelvey (centralt) fortsätter Shane Long hemåt för att hamna i rätt försvarsposition.

Omställningen förhindrad. Shane Long har hamnat långt ned på egen planhalva, nästan som en wing-back, men hans löpning har gjort att WBA nu har många spelare på rätt sida om bollen.

Slutsats
Vill man agera riskminimerande måste man ha spelare som kan uppfatta när risker uppstår och som är beredda att lägga energi på att minska dessa risker. Många undrar hur Steve Clarke kan behålla Romelu Lukaku på bänken, men det här är en av förklaringarna: Shane Long gör så mycket mer än mål.
Därmed inte sagt att han är bättre än Lukaku, bara att han bidrar bara med andra egenskaper.

Lamberts avledande löpning
Rickie Lambert är en av de finaste sagorna denna Premier League-säsong. Den store anfallaren väg till proffsfotbollen liknar Grant Holts och han är en av anledningarna till Southamptons uppryckning.
I helgen mot Manchester City gjorde 30-åringen en ny stark insats. Det blev inget mål, men hans kraft och genombrottsförmåga skapade oreda i City-försvaret. Och han visade prov på sitt breda register med en underbar avledande löpning i upprinnelsen till 1–0-målet.
Ni som följer mig på Twitter såg kanske att jag hyllade Lamberts löpning sekunderna efter att Jason Puncheon placerat in 1–0. Igår gjorde David Moyes samma sak i Sky.
Vi tar den steg för steg.

Manchester City sätter igång en snabb frispark, men Gareth Barry sätts under tryck. Här ser vi det intensiva presspel som jag beskrev i söndagens inlägg, en del som blivit mer tydlig under Mauricio Pochettino (läs mer här).

Jason Puncheon vinner bollen och Rickie Lambert (längst fram) sätter fart.

I det här läget har Lambert två val: Antingen söka sig bort mot bortre stolpen för att själv eventuellt bli fri då Javi Garcia flyttar över för att ge Joleon Lescott understöd. Eller så kan han göra en avledande löpning för att öppna för mittfältaren Jay Rodriguez som kommer löpande i en andravåg.

Rickie Lamberts smarta lilla riktningsförändring drar med sig Javi Garcia. Här ser vi jätteytan som löpningen öppnar. Notera också hur högerbacken Pablo Zabaleta (inringad) har lång väg hem – med ytterbackar som flyttar upp i uppspelsfasen blir det än mer kritiskt att tappa boll.

När ytan är öppnad har Jason Puncheon inga problem att servera passningen till Jay Rodriguez. Rickie Lambert är offside, men har gjort ”sitt jobb”. Det blir inte mål i första läget.

…men väl på returen som Jason Puncheon placerar in till 1–0.

Slutsats
Anfallare som gör mål är bra. Anfallare som både gör mål och är beredda att löpa för medspelarna är ännu bättre. Hatten av för Rickie Lambert.

Olssons bristande markeringsspel
Jonas Olsson känner vi som en av de bästa defensiva försvararna i ligan. Därför var det lite förvånande att svensken vid ett par, tre tillfällen tappade bort Daniel Agger vid fasta situationer i gårdagens match.

Jonas Olsson spelar man-man mot Daniel Agger. Han har ett litet avstånd för att ha marginal när Liverpoolspelaren rycker.

Daniel Agger tar en smart löpning, liknande den han själv blivit utsatt för och haft svårt att hantera tidigare under säsongen.

Efter att ha sprungit i en cirkel, backar Agger för att sedan skjuta fart framåt.

…då är Olsson förlorad.

Agger får löpa ostört mot mål med Jonas Olsson på ett par meters avstånd. Nicken räddas av Ben Foster.


Tre lagkamrater slår ut med armarna och undrar var Jonas Olsson höll hus.

Slutsats
Jonas Olsson hade otur när han orsakade straffen (även Brendan Rodgers erkände efteråt att den såg ut att vara hårt dömd). Men i markeringsspelet mot Daniel Agger hade han inget att skylla på. Det var ovant att se just Jonas Olsson agera så okoncentrerat i eget straffområde.
Å andra sidan var det Daniel Agger som sedan tappade bort Gareth McAuley som nickade in 1–0.

Sturridge saknad i Liverpool
Precis när Liverpool hunnit bygga upp förhoppningarna hos fansen, väckt hoppet om en Champions League-biljett – då slogs den drömmen i bitar i en match som på förhand såg ut att vara ”enkel”.
Liverpool hade ju övertygat mot Arsenal, övertygat ännu större mot Manchester City, samtidigt som West Bromwich kom till Anfield i usel form.
Men måndagens match blev en sådan där seg, tafflig hemmainsats som visar hur mycket arbete som fortfarande återstår för Brendan Rodgers.
Det som var slående var hur saknad Daniel Sturridge var.
Anfallaren har gjort succé sedan januariflytten från Chelsea och gett laget nya dimensioner. Med Sturridge skadad (ska vara tillbaka till nästa helg) gick Brendan Rodgers tillbaka till 4-5-1/4-2-3-1-spelet med Luis Suárez som ensam striker och Jordan Henderson till vänster. Det gav ett rejält spelövertag – West Bromwich hade inte ett avslut i första halvlek – men för lite spets. De farligaste chanserna kom när Jonas Olsson missade markeringen av Daniel Agger på fasta situationer.
I andra halvlek fortsatte Liverpool att trycka på, men när de väl borrade sig igenom WBA:s försvarsmur stod Ben Foster i vägen.
Med knappa kvarten kvar fick Steven Gerrard ett gyllene läge att sätta ledningsmålet sedan Luis Suárez fått en billig straff i duell med Jonas Olsson.
Men storspelande Ben Foster räddade – han berättade efteråt att han fått tips från målvaktstränaren om att Gerrard brukar skjuta i det hörnet – och då vände matchen.
Fram till dess hade Liverpool haft 19 avslut, WBA inte ett enda (!) mot Pepe Reina.
Steve Clarke, som minuten före straffen skickat in Romelu Lukaku bredvid Shane Long och gått över på 4-4-2, såg sin chans.
I den 81:a minuten tappade Daniel Agger bort Gareth McAuley på en hörna och 1–0 till WBA var ett faktum. Rodgers skickade in Coutinho från bänken, men brassen hann inte göra någon skillnad.
På tilläggstid säkrade Lukaku de tre poängen för gästerna när han lurade Agger och placerade in 2–0.
WBA gjorde en disciplinerad bortainsats. De sjönk lågt och högg när tillfällena gavs.
För Liverpool var det en påminnelse om hur saker och ting såg ut innan Daniel Sturridge anlände.
Som flera noterade igår kväll på Twitter:
Trots alla framsteg och all entusiasm över senaste tidens lovande insatser har Liverpool inte vunnit på fyra matcher, varav en av dessa var mot Oldham.

Mulumbu & Yacob – en vinnande duo
Minns ni i höstas när West Bromwich gjorde succé i Premier League och utmanade om fjärdeplatsen? En av framgångsfaktorerna var defensiva mittfältarna Claudio Yacob och Youssouf Mulumbu.
Deras samarbete var en av detaljerna jag lyfte fram när jag analyserade WBA:s styrkor i slutet av november.
Därför var Claudio Yacobs skada i början av december förödande för laget. Med Youssouf Mulumbu på Afrikanska mästerskapen har managern Steve Clarke inte kunnat starta med duon sedan dess. Under den tiden vann laget två av tolv matcher.
Igår var både Mulumbu och Yacob tillbaka i startelvan och med Jonas Olsson och Gareth McAuley framför Ben Foster var centrallinjen återigen intakt.
Då var WBA lika tätt och svårt att bryta ned som i höstas. Yacob delade ut sju tacklingar, varav fem lyckade, och gjorde fyra brytningar. Mulumbu hade fem tacklingar, samtliga lyckade, och gjorde två brytningar.
WBA har tagit 26 av sina 37 poäng när Claudio Yacob och Youssouf Mulumbu spelat tillsammans. Utan dem har laget tagit blott 11 poäng.
Med den kompromisslösa mittfältsduon tillbaka kanske WBA kan hitta tillbaka till höstens vägvinnande spel?

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
26 nov: ”Därför gör West Bromwich succé”.

Ni minns hur det var när Southampton sparkade Nigel Adkins och gav jobbet till Mauricio Pochettino. Fotbolls-England rasade.
Det var inget personligt mot Pochettino, mer en uppgivenhet över att tålamodet hos ägare/ordföranden är så kort i den moderna fotbollen.
Nigel Adkins hade fört Southampton från League One till Premier League på drygt ett år, han var en omtyckt karaktär och lagets formkurva pekade uppåt. I det läget valde ordföranden Nicola Cortese att ta in en (på engelsk mark) relativt okänd argentinare som fått sparken i La Liga-jumbon Espanyol.
Mauricio Pochettino fick ingen lätt start i England. Inte nog med att han pratade knagglig engelska – han skulle dessutom brottas med supportrarnas motstånd.
Det är bara tre veckor sedan Pochettino klev in i engelsk fotboll, men han börjar redan vinna över merparten av fansen – och spelarna.
Under uppehållet tog han truppen till Barcelona, där laget fick träna på samma anläggning som Leo Messi & Co. Det var ett smart drag för att vinna över spelartruppen.
Supportrarnas respekt har han erövrat i takt med att prestationerna förbättrats.
Efter den lovande debutmatchen mot Everton (0–0), blev det en ytterst hedersam förlust borta mot Manchester United (1–2) där Southampton pressade ligaledaren under stora delar av andra halvlek. Förra helgen blev det 2–2 mot Wigan, vars tränare Roberto Martinez kallade Southampton ”det bästa laget vi mött på DW Stadium under säsongen (Sir Alex sa samma sak efter matchen på Old Trafford).
Vi har alltså sett indikationer på att Southampton, trots allt, är på rätt väg under Pochettino. Presspelet har blivit mer intensivt. Det är inte Barcelonamässigt, men väl i klass med Espanyol, ett av lagen som likt Marcelo Bielsas Athletic pressade högt och fick beröm av Pep Guardiola.

Publikfriande spel är beundransvärt, men det enda som kan ge Mauricio Pochettino arbetsro i längden är förstås segrar. Idag kom den första – mot mästarna (3–1). Det var få som idag ropade efter Nigel Adkins.
Senast ett regerande mästarlag i Premier League föll mot en nykomling var för övrigt 2009 då Burnley besegrade Manchester United.
Det mest imponerande var att segern i allra högsta grad var välförtjänt. Om vi för ett ögonblick struntar i att Manchester City var förvånansvärt svagt – Roberto Mancini kallade det ”den sämsta insatsen på två-tre år” – så kan vi istället peka på att Southampton gjorde en riktigt stark insats.
Utan lagets två största fixstjärnor, Gáston Ramirez och Adam Lallana, i startelvan tog de ledningen med 1–0 genom Jason Puncheon som firade målet med att sätta sig på dass (varpå fansen sjöng ”Jason Puncheon… he shits when he wants”).
Steven Davis sprang in med 2–0 efter en jättetavla av Joe Hart innan Edin Dzeko reducerade till 2–1 efter en snabb omställning.
I andra halvlekens inledning satte Gareth Barry, som tappade bollen vid 1–0-målet, ett galet självmål. Mittfältaren tänkte direktspela hem ett inlägg hem till Joe Hart, men spelade bollen distinkt intill stolpen i eget nät.
– Jag har aldrig sett ett liknande mål, sa Roberto Mancini.
Southampton må ha fått hjälp av City att göra målen, men formkurvan under Mauricio Pochettino pekar spikrakt uppåt.
Artur Boruc har hittat gammal fin Celtic-form i målet, Maya Yoshida är en underskattad försvarare och idag var till och med Jos Hooiveld säkerheten själv.
Efter dagens seger har ”Saints” sex poäng ned till lagen under strecket.
Spelar de som de gjort de senaste tre matcherna behöver de inte ens titta nedåt i fortsättningen.

***
Jag har hyllat Morgan Schneiderlin tidigare i vinter. Nu är det dags att lyfta fram hans kollega.
Jack Cork, 23, är en av de där egna produkterna som aldrig slog igenom i Chelsea. Efter att ha tagit klivet upp i a-truppen 2006 lånades han ut till, i tur och ordning: Bournemouth, Scunthorpe, Southampton, Watford, Coventry, Burnley, Burnley (igen).
Sommaren 2011 köpte Southampton loss mittfältaren för cirka 7,5 miljoner kronor. Det framstår som ett fynd.
Sedan Jack Cork, son till förre Wimbledonspelaren Alan, tog klivet in bredvid Morgan Schneiderlin som sittande mittfältare i mitten av november har Southampton haft ligans bästa bollvinnande mittfält. Idag ägde dessa ”doldisar mittfältet mot Gareth Barry och Yaya Touré. Jag fastnade främst för lojale Cork.
Precis som Schneiderlin är Jack Cork inte bara en effektiv defensiv mittfältare utan även skicklig i spelet med boll (4/4 lyckade dribblingar mot City).
Ligans mest underskattade innermittfältspar? För mig är det ingen tvekan om att de återfinns på St Mary’s Stadium.

***
Har varit på kurs under hela dagen, hann precis hem till Southampton–Man City, så i nuläget är det svårt att tycka till om de övriga matcherna.
Såg dock en del av Tottenham–Newcastle via telefonen och Gareth Bale är sannerligen magisk just nu.
Newcastles tränare Alan Pardew kallade walesaren ”en av världens fem bästa spelare” inför matchen. Sedan gick Bale ut och gav argument för det påståendet.
Sånt där är förstås vanskligt att slå fast, men just i detta nu, sett över senaste månaden, ser jag ingen spelare i Premier League som är bättre.

Som barn var han Evertonsupporter.
När Jamie Carragher, 35, i maj lägger skorna på hyllan avslutar han karriären som legendar i Liverpool FC.
Som one-club man och kulturbärare lämnar han ett enormt tomrum efter sig.

Istanbul, 25 maj 2005:
Liverpool har gjort det omöjliga och hämtat upp 0–3 i paus mot Milan. Champions League-finalen som var död och begravd efter första halvlek lever i allra högsta grad, men Liverpool är slutkört.
Inte nog med att Rafael Benítez tvingats formera en startelva med Djimi Traoré. I förlängningen går spelarna på tandköttet. Milan skapar ett rejält tryck.
Liverpool vägrar ge sig.
Symbolen för kampen under extratiden, never-say-die-attityden, är Jamie Carragher.
Under förlängningen drabbas han av kramp. Han sträcker ljumsken. Det ser illa ut. Men Rafael Benítez har gjort alla byten. Jamie Carragher trotsar smärtan och spelar vidare för att stå emot anfallsförsöken från Kaká, Andrej Sjevtjenko och inbytta Rui Costa och Jon Dahl Tomasson. Vid ett tillfälle fläker han sig hänsynslöst för att täcka ett inspel att den där ljumsken borde ha flugit all världens väg.
Jamie Carragher reser sig och Liverpool vinner på straffar.
Det här var kvällen då han blev legendaren ”Carra”.

När han på torsdagen meddelade att han lägger skorna på hyllan efter säsongen är det den där majkvällen för åtta år sedan som jag tänker på.
Jamie Carragher slog igenom tidigt i Liverpool. Han debuterade i januari 1997 under Roy Evans i samband med sin 19-årsdag. Ett år senare hade han slagit sig in i laget.
Men han var länge underskattad. Han var som Phil Neville; anpassningsbar och kapabel att spela både mittback, ytterback och defensiv mittfältare. Det medför ofta att det är svårt att cementera en plats. Det fanns en tid då kritiken mot honom var så frekvent på Liverpool Echos insändarsida att pappa Carragher, Phil, sökte upp brevskrivarnas telefonnummer och ringde upp dem.
– Det var en period när laget inte gick så bra. Fansen tittade på Ashley Cole, Lauren och Salgado och tänkte: ”Det är vad vi behöver, en offensiv ytterback. Vi behöver inte Carra längre”, sa han själv till The Times.
Säsongen 2004/05 blev en referenspunkt i Jamie Carraghers karriär.
Rafael Benítez tog över som tränare i klubben och gav ”Carra” en video på Franco Baresi.
– Studera den här, sa Benítez.
Jamie Carragher tog steget in som mittback en gång för alla. Där växte han ut till en jätte.
Champions League-våren 2005 fick fotbollsvärlden upptäcka det. Steven Gerrard bar laget på vägen fram till finalen med sitt mittfältsspel, men Jamie Carraghers försvarsspel var en lika viktig del.
Hans insats borta mot Juventus i kvartsfinalen (där Gerrard saknades) var magnifik. Den i semifinalen mot Chelsea var strået vassare.
– Vi överlevde tack vare en man – ”Carra”, sa Steven Gerrard. Han var beredd att offra den sista blodsdroppen för att ta oss till Istanbul.
I finalen var han lika outstanding. Efter mötet med Milan framhöll Baresi, av alla människor, Carragher som en av världens bästa försvarare.
James Lee Duncan Carragher hade fått sitt erkännande.

Sedan dess har ingen tvivlat på hans förmåga. Jamie Carragher har varit försvarschefen i Liverpool.
Hans kompromisslösa, uppoffrande spel har räddat otaliga baklängesmål. Hans proffsiga inställning har lyft lagkamraterna. Om han varit lågmäld utanför planen – hans bräckliga Scouse-röst gör honom inte direkt skräckinjagande – förvandlades han till en krigare så fort bollen sattes i spel.
Carragher har berättat hur Benítez bett vice-kaptenen att skrämma lagkamraterna som inte presterar genom att gå till fysisk handling.
– Det är inte jag, svarade jag vänligt, och förklarade att jag hellre ger dem en verbal salva än fysiskt, sa Jamie Carragher i Daily Mail.
En gång gjorde han det. Det var efter att Rigobert Song kritiserat Carragher för hans insatser och ifrågasatt om han var tillräckligt bra för att spela i en storklubb som Liverpool.
”Carra” gav igen på träningsplanen. Han skrev i in självbiografi:
”Song kom leende till träningsplanen, han haltade av grimaserande en timme senare. Jag har aldrig gått in så helhjärtat i en 50-50-duell. ’Du skrattar inte nu, du fitta’.”
Det var Jamie Carraghers Roy Keane-moment.
Även om just den incidenten inte tillhör de han bör vara allra mest stolt över är det ingen som kan förneka att Carraghers inställning och hängivenhet har betytt massor för klubben.
I över 15 år var han och Steven Gerrard symbolerna för Liverpool. Hemmasönerna. Scousers through and through.

Det är inte minst det här Liverpool går miste om när 35-åringen lägger av.
Kulturbäraren Jamie Carragher. En spelare som förstår vad klubben betyder för staden, en spelare som The Kop kunde identifiera sig med. En del av själen.
”We all dream of a team of Carraghers”, sjöng The Kop.
En svensk förbundskapten sa vid ett tillfälle att hans drömlag bestod av elva Nils Liedholm. Carragher-laget hade inte blivit något tiki-taka-gäng, men elva spelare med samma krigarhjärta som Jamie Carragher hade varit svåra besegra.
Det var lite typiskt att trotjänaren före dagens tillkännagivande hann med att tysta tvivlarna ännu en gång.
Den här säsongen har han inte varit ordinarie. Brendan Rodgers har föredragit Martin Skrtel och Daniel Agger i mittförsvaret, Carragher har främst fått nöja sig med matcher i cuperna. Under hösten startade han bara en match i ligan.
En del undrade om han skulle tyna bort från klubben. Avsluta utan att göra några avtryck.
Men så vacklade Skrtels form. Till mötet med Norwich den 19 januari fick Carragher chansen i startelvan. Nu har han spelat tre raka matcher och visat hur värdefull han kan vara. Både på Emirates och Etihad höll han ihop de bakre leden.
Det var också typiskt fullblodsproffset Jamie Carragher att idag meddela att han slutar efter säsongen. Beslutet hade han fattat tidigare. Han förstod att de senaste veckornas fina insatser skulle leda till spekulationer om hans framtid. För att det inte skulle påverka laget – som Frank Lampard-soppan – gick han ut med nyheten. Några respektfulla citat på hemsidan med tillägget ”att han inte tänker kommentera det mer förrän efter säsongen”.
– Det har varit ett privilegium att representera den här fantastiska klubben så länge och jag är stolt över att ha gjort det sedan jag var nio år, sa han till officiella hemsidan.
Vad han ska göra efter karriären är oklart. Många ser honom som en framtida Liverpooltränare, kanske redan nästa säsong med ansvar för försvarsspelet. Hans son spelar för ett av akademilagen.
Under EM förra sommaren var han expert i ITV. Där lär han dyka upp fler gånger.

Jamie Carragher avslutar karriären med en imponerande meritlista: En Champions League-titel, två FA-cuptitlar, tre Ligacuptitlar, en Uefacup-titel, två Europeiska Supercup-titlar. Han har gjort 723 matcher för Liverpool, näst flest i klubbens historia bakom Ian Callaghan.
Hur bra var han när han var som bäst? Som Oliver Kay skriver i Times: ”En av de allra bästa i världen i sin position åren 2005–09”. Han var aningen för begränsad i spelet med boll, lite för kantig, för att matcha de allra bästa, men ”han tillhörde gänget strax bakom”. I eget straffområde var han as good as anyone.
Jamie Carragher har gjort många minnesvärda insatser, han har neutraliserat otaliga anfallare.
Jag kommer framför allt komma ihåg bilderna av en heroisk ”Carra” på Atatürk Olympic Stadium i maj 2005.
Det var där han gick från att vara en uppskattad local lad till att bli en Liverpool-legendar.

***
Här kan ni se en intervju med en ung Jamie Carragher som pratar om sin framtida karriär i Liverpool.

En offensiv 80-meterslöpning av en defensivt lagd spelare, en avledande löpning enligt skolboken och en ständigt löpande belgare.
Här är några taktiska bitar från helgen.

Det finns en fundamental del i fotbollen som ibland glöms bort, som ständigt sker men som alltför sällan lyfts fram.
Löpningar utan boll.
Vi gillar ju att frossa i frisparksmål och snygga dribblingar, men utan arbetet i det tysta skulle dessa lägen förmodligen aldrig ha uppstått.
Synsättet på löpningar har förändrats. Tidigare handlade det om att springa så långt som möjligt – bröderna Bender, Lars och Sven, sprang tillsammans 2,6 mil i mötet mellan Bayer Leverkusen och Dortmund i söndags. Nu fokuserar man istället på antalet maxlöpningar per match.
Det handlar om att löpa rätt, inte mest.
Jag tänker dels på de avledande löpningarna som öppnar ytor för lagkompisarna, dels de smarta riktningsförändringarna som kan lura en motståndare.
Det här är inte helt enkelt att demonstrera utan rörliga bilder, men jag gör ett försök (det har ju fungerat när det gäller defensiva situationer).
Ofta kan förmågan, viljan, att ta den där energikrävande löpningen vara skillnaden mellan att vinna eller förlora en match.
I helgen personifierades den tesen främst av en 23-åring från franska Zellwiller.

Schneiderlins 80-meterslöpning
Morgan Schneiderlin har varit en av Southamptons bästa spelare den här säsongen. Fransmannen är den spelare som delat ut flest tacklingar i Premier League och sedan han fick Jack Cork som mittfältspartner har laget blivit mer solitt.
Schneiderlin främsta kvaliteter är som defensiv kraft; han är en av ligans främsta bollvinnare. Därför var det förvånande att se honom ta en djupledslöpning i den 85:e minuten och trycka in 2–1-målet mot Wigan (nu slutade matchen 2–2 så det blev ändå bara en poäng).
Nedan ser vi sekvensen steg för steg.

Southampton vinner boll långt ned på egen planhalva. Jay Rodriguez (bollförare) kommer att spela till James Ward-Prowse (närmast) och iscensätta en kontring.

Morgan Schneiderlin (inringad) är i det här läget i höjd med eget straffområde.

När James Ward-Prowse sprintar fram med bollen är Schneiderlin fortfarande långt från situationen. Och matchklockan har tickat fram till 85:00.

Ungefär här – efter att ha sprungit 40 meter, sätter han fart ordentligt samtidigt som Wigan Callum McManaman försöker stoppa Jay Rodriguez längs kanten.

Wigan har tre spelare på väg in för att täcka de centrala delarna i eget straffområde. Ändå ser Schneiderlin sin chans och fortsätter löpa.

14 sekunder efter att Jay Rodriguez startat omställningen i närheten av egen hörnflagga störtar Morgan Schneiderlin in framför Ali Al-Habsi och placerar in 1–2 för Southampton.

Med tanke på att den skedde i 85:e minuten var det här den mest imponerande distanslöpningen jag har noterat den här säsongen. Och detta av en spelare som egentligen är defensivt lagd.
Morgan Schneiderlins inställning ska hyllas, men jag kan inte undgå att även såga Gary Caldwells agerande.

Här ser vi hur Caldwell har 15 meter till godo på Schneiderlin (inringad).

Caldwell skriker till mittfältaren James McArthur som hamnat i vänsterbacksposition. Caldwell pekar och säger åt McArthur att hålla koll på bortre stolpen där Adam Lallana attackerar.

McArthur sneglar mot Lallana, vilket betyder att det är upp till Caldwell att täcka den centrala ytan.

Jag har markerat den mest kritiska ytan. Gary Caldwell vet att han måste ta sig ned hit. Det är solklart vilken spelare han ska skära av (inringade Schneiderlin).

…ändå låter han sig bli passerad av Morgan Schneiderlin som kan placera in 1–2 för Southampton.

Kontentan: En fantastisk, monstruös löpning av Morgan Schneiderlin – horribelt svagt och ansvarslöst agerande av Gary Caldwell.

Lukaku ständigt i rörelse
Romelu Lukaku har gjort dundersuccé på lån i West Bromwich. Hans imponerande fysik går inte att undgå, men jag tycker hans främsta egenskap är spelet utan boll. Där är han exceptionell.
inte nog med att han alltid vill ha bollen, han underlättar för medspelarna med sin tydlighet.
Mot Tottenham sprang han offside vid några tillfällen, men hans ständiga hot i djupled är ett orosmoment för motståndarna.

Romelu Lukaku drar sig bort från Jan Vertonghen mot Michael Dawson.

Nu har Lukaku skapat ett jätteavstånd mellan Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto och mittbacken Jan Vertonghen. Tittar man noga kan man se att Michael Dawson (i högerbacksposition) pekar för att Vertonghen ska förstå att han har ansvaret för Lukaku.

Romelu Lukaku smyger in bakom ryggen på Vertonghen. Han pekar och visar var han vill ha passningen – tydligheten jag nämnde.

Lukaku vinkas av för offside i den här situationen, men poängen är att hans frekventa löpningar är hans viktigaste vapen.

Dzekos avledande löpning
Manchester Citys Edin Dzeko hade inte många rätt i första halvlek mot Liverpool. Men sättet han lurade bort Daniel Agger på i upprinnelsen till 1–0-målet var enligt skolboken.

I det här läget när chansen är på väg att dyka upp har Edin Dzekos två val: Antingen springa mot första stolpen eller gå in bakom ryggen på backen och söka sig mot bortre stolpen.

Genom att peka åt James Milner (bollhållaren) får han Daniel Agger att tro att han ska gå mot första stolpen. Vi kan se på Liverpoolspelarens kroppshållning att han är osäker på hur han ska positionera sig.

Tack vare den finten har Daniel Agger blivit bolltittare.

…och James Milner kan hitta Dzeko framför mål.

Det här var tre olika typer av löpningar utan boll – alla tre perfekta exempel i sin genre.
Vi hade Morgan Schneiderlin som visade vad en längre, otroligt krävande löpning kan leda till.
Vi hade Romelu Lukaku som ständigt är i rörelse och underlättar för lagkamraterna genom att hela tiden peka var han vill ha bollen.
Vi hade Edin Dzeko som fintade Daniel Agger genom att först gå mot första stolpen för att sedan vika av mot den bortre.

Fotnot: Alla bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
5 jan: ”Lagarbetet bakom Suárez mål”.
21 dec: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

***
Här kan ni se gårdagens Euro Talk där jag bland annat pratade om Liverpool, QPR, Manchester City, Chelsea och Newcastle.
Om ni är nyfikna på det där frisparksmålet som David Fjäll talar om så lade jag ut det på Youtube igår efter massiva påtryckningar.

Asmir Begovic har varit het på marknaden efter succéhösten i Stoke. När klubben i dagarna säkrade jättetalangen Jack Butland fick ryktena ny fart. De lär inte minska om den 25-årige bosniern presterar som i lördags på Emirates.
Begovic var omutlig och svarade för flera fantomräddningar fram till att en frispark ändrade riktning och ställde honom totalt med kvarten kvar.
I backlinjen var det färre framträdande mittbacksinsatser än vanligt. Men Winston Reid var grym mot Michu och Rio Ferdinand gjorde en stormatch på Craven Cottage. Bortsett från ett kritiskt bolltapp var han en jätte och svarade för flest rensningar av samtliga spelare den här helgen (18).
Davide Santon levererade två fina assist mot Chelsea och kanske är på väg tillbaka mot storformen?
På offensivt mittfält var det trångt och jag tvingas välja bort Marouane Fellaini som stod för två mål mot Aston Villa. Kvartetten som får platserna stod för matchavgörande insatser. I anfallet stod valet mellan Christian Benteke och Daniel Sturridge. Jag väljer den sistnämnde som imponerade stort med sitt allroundspel.
Omgångens spelare: Moussa Sissoko, Newcastle.

Mitt ”Omgångens lag” (4-1-4-1):
Asmir Begovic, Stoke (2)
—————————————
Stephen Kelly, Reading
Rio Ferdinand, Manchester United (4)
Winston Reid, West Ham (3)
Davide Santon, Newcastle (2)
—————————————
Steven Gerrard, Liverpool (4)
—————————————
Jimmy Kébé, Reading
Moussa Sissoko, Newcastle
Wayne Rooney, Manchester United (6)
Gareth Bale, Tottenham (6)
—————————————
Daniel Sturridge, Liverpool

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Robert Snodgrass (Norwich), Mark Bunn (Norwich), Andros Townsend (QPR), Jack Wilshere (Arsenal), Marouane Fellaini (Everton), Christian Benteke (Aston Villa), Jonas Gutiérrez (Newcastle), Adam Federici (Reading), Hope Akpan (Reading), Julio César (QPR), Simon Mignolet (Sunderland), Jordan Henderson (Liverpool), Andy Carroll (West Ham), Luke Shaw (Southampton), Rickie Lambert (Southampton), Jean Beausejour (Wigan), David De Gea (Manchester United), Jonny Evans (Manchester United).

***
Som vanligt är det upp till er att avgöra vem som förtjänar titlarna ”Omgångens floppspelare” och ”Omgångens manager”.

***
Läs mer:
4 feb: ”Tre slutsatser efter helgen”.
4 feb: ”Två slutsatser efter Man City–Liverpool”.
3 feb: ”Rooneys formbesked”.
2 feb: ”Newcastle-fansen har fått en ny hjälte”.

Bale räddar strikerlöst Tottenham
Daniel Levy ägnade deadline day åt att försöka lösa Leandro Damião från Internacional. När affären gick i stöpet stod Tottenham kvar med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor som enda strikeralternativ.
Med Adebayor på Afrikanska mästerskapen vilade ansvaret på Defoe i söndags borta mot West Bromwich. När den engelske landslagsanfallaren trampade snett i första halvlek var André Villas-Boas plötsligt barskrapad.
Spurstränaren var tvingad att skicka upp Clint Dempsey som spets, en ovan position för amerikanen.
Som tur var har han Gareth Bale att tillgå.

Walesaren valdes till Premier Leagues bästa spelare av spelarna själva för två år sedan. En sådan utmärkelse medför förväntningar. I Bales fall har dessa krav, kan jag tycka, blivit orimligt höga. Så fort han inte är dominant och äger sin vänstersida tar många chansen att hävda att han är överskattad.
För mig är det tvärtom. Eftersom så många påstår att han inte alls tillhör ligans allra bästa spelare är han snarare underskattad.
Bale är inte lika estetisk som bollbegåvade lirare som Juan Mata och David Silva, men få spelare i Premier League kan göra skillnad på samma sätt. I söndags spelade han i en central roll (Clint Dempsey höll till på vänsterkanten) och var ett ständigt hot mot WBA. Han hade nio avslut i matchen, överlägset flest. Det var därför ingen slump att det var Bale som dundrade in segermålet med tjugo minuter kvar.
Tottenham har med nye Lewis Holtby (inte lika vass som i inhoppet i debuten mot Norwich) en uppsjö av alternativ på mittfältet. Framåt ser det farligt tunt ut. André Villas-Boas konstaterade visserligen att ”världsmästarna spelar utan striker”, men det är inte samma sak som att Tottenham klarar av det.
Att Togo med Emmanuel Adebayor i laget åkte ur Afrikanska mästerskapen var goda nyheter för Spurs inför mötet nästa helg mot Newcastle.

Graham välkomnades till slut
Danny Grahams övergång till Sunderland har inte varit helt friktionsfri. För några år sedan när anfallaren – som är Newcastlefan sedan barnsben – spelade i Watford uttalade han sig så här på frågan vilket lag han skulle stödja om ”skatorna” upphörde att existera:
– Säg så här. Jag skulle hålla mig så långt borta från Sunderland som möjligt. Det skulle förmodligen bli Gateshead.
Det som länge var ett oskyldigt citat i ett fanzine för några år sedan växte till en större issue när Sunderland i januari visade intresse för att värva Graham. Citatet grävdes fram och när 27-åringen hoppade in på Stadium of Light i Swanseas tröja förra veckan blev han utbuad.
Sedan gick affären igenom ändå. Martin O’Neill behöver ju en till striker.
I lördags debuterade han för sin nya klubb. Det var lite osäkert hur fansen skulle reagera. I den 80:e minuten fick vi svaret. Danny Graham byttes in – de tillresta supportrarna var förlåtande och välkomnade nyförvärvet med jubel.
Sensmoralen: Som spelare bör man inte säga inte saker som man senare kan få ångra.

Lovande debut för Monreal
Arsène Wenger såg till att förstärka laget på deadline day. Inte så mycket som fansen hade önskat – många hoppades att få se David Villa posera med en Arsenaltröja på torsdagskvällen – men managern lyckades åtminstone släcka den mest akuta branden genom att täcka upp för skadade Kieran Gibbs.
Nacho Monreal, 26, var en hastig värvning, men han är ingen chansning i den bemärkelsen. Vänsterbacken från Málaga har gjort sju landskamper för Spanien och är uttagen i Vicente Del Bosques trupp till samlingen i veckan. Är man med i regerande världs- och Europamästarnas lag håller man hög kvalitet.

Nacho Monreal slängdes in direkt i startelvan och debuten lovade gott. Han testades visserligen aldrig defensivt, men framåt var han vårdad i passningsspelet och villig att gå fram. Han slog 53 passningar, varav 45 till rätt adress (85 %) och hade två avslut, varav ett var lite väl optimistiskt. Det var ingen succédebut, men väl en lovande första 90-minutare i engelsk fotboll.
Vi kan redan slå fast att han kommer att bli en förstärkning för Arsenal under de 4–6 veckorna som Kieran Gibbs är borta.
Men det var i och för sig ingen överraskning när ersättaren heter André Santos.

***
Senare under eftermiddagen kommer ”Omgångens lag”.