Hooiveld klarade testet
Jos Hooiveld fick som väntat chansen från start i lördags för Southampton. Då höll laget nollan och vann det viktiga bottenmötet borta mot Aston Villa.
Jag skrev ju inför helgen att det var en definierande match för Hooiveld. Efter den svaga hösten, där han orsakade en mängd baklängesmål, har han hamnat utanför laget. Det var nödvändigt för honom att leverera nu när José Fontes skada öppnade en dörr till startelvan.
Och Hooiveld klarade mandomsprovet.
Southampton tog ledningen i första halvlek efter att Jay Rodriguez gjort en horribel filmning och Mark Halsey pekat på straffpunkten (Rickie Lambert satte sin 31:a straff i rad). Fram till dess sattes inte den tidigare AIK:aren på några större prov.
Men i andra halvlek, när Villa tryckte på, blev det svettigare. I par med mittbackspartnern Maya Yoshida (som växer för varje vecka) stod de emot. Hooiveld påminde om den ”Jos the Boss” som blev en publikfavorit i Championship förra säsongen. Han svarade för 14 rensningar (clearances) – mest av alla på plan – och hade bra koll på Christian Benteke fram till slutkvarten då hemmalaget skapade ett gäng farliga lägen.
Eftersom Southampton ännu inte har gjort klart med någon ny mittbacksvärvning (Davide Astori uppges vara på gång) lär Jos Hooiveld få starta på onsdag mot Chelsea på Stamford Bridge.
Klarar han även den uppgiften – kanske han till och med kan överskugga minnena av den nattsvarta inledningen på hösten.
> Läs mer: ”Matchen kan avgöra Hooivelds karriär”.

Man United-Liverpool var schack
En av de mest intressanta aspekterna med fotboll – till skillnad mot andra lagidrotter – är hur en match, rent taktiskt, kan förvandlas till ett schackparti.
Alex Ferguson startade med Danny Welbeck, Shinji Kagawa och Ashley Young. Det naturliga hade varit att spela Welbeck och Young på varsin kant och Kagawa som nummer tio i den vanliga 4-2-3-1-uppställningen.
Men Alex Ferguson hade en annan plan. Han hade bestämt sig för att pressa Liverpool högt. Vi har sett andra lag göra det med framgång tidigare under säsongen. Så han valde 4-4-2 med Danny Welbeck bredvid Robin van Persie och Kagawa som vänstermittfältare.
Och fick rätt. Som han nästan alltid får.
Manchester United dominerade första halvlek, mycket tack vare den höga pressen som stressade Liverpool till misstag. Samtidigt fick Michael Carrick alldeles för mycket tid att diktera villkoren mot Steven Gerrard och Joe Allen.
– Vi hade för stor respekt för United. Vi lät dem kontrollera första halvlek. Vi stod lågt ned med laget och lät dem ha bollen, sa Stewart Downing.
Så var det, men det är å andra sidan rätt vanligt att lag känner sig underlägsna när de kommer till Old Trafford.

I paus bytte Brendan Rodgers in Daniel Sturridge och gick över på ett 4-2-3-1 med Luis Suárez som tillbakadragen anfallare. Plötsligt fick Michael Carrick och Tom Cleverley oroa sig för att Luis Suárez skulle bli rättvänd framför backlinjen. De sjönk djupare och Liverpool fick mer tid i backlinjen och mittfält.
Det var här det hade utvecklats till en ”hjärnornas kamp”. Brendan Rodgers gjorde ett offensivt, vågat, nödvändigt drag när han offrade en defensiv mittfältare (Lucas som hade en varning) och adderade en anfallare. Han satsade på remi och fick önskad effekt; Liverpool tog över taktpinnen.
Alex Ferguson var tvungen att svara. Många supportrar hade nog väntat sig att få se Javier Hernández komma in och testa Liverpools backlinje. Men Ferguson, kanske med hjälp av tränarassistenten Mick Phelan, identifierade ett mer alarmerande problemområde. De bytte in Phil Jones som sopkvast framför backlinjen med uppdraget att man-man-spela mot Luis Suárez.
Det var ett klokt drag i rätt läge. Och United höll emot.
Det var en match där båda tränarna gjorde smarta taktiska drag under matchens gång.
Brendan Rodgers misstag var att han ställde ut ett lag med en för defensiv approach i första halvlek.

Sturridge ger Liverpool ny dimension
Daniel Sturridge hade redan gjort sin debut i Liverpool, men det här var hans första riktiga test.
Redan efter en halvlek kan vi konstatera att han kommer att tillföra Liverpool en hel del.
När Brendan Rodgers gick över på 4-2-3-1 fick vi en första glimt av hur samarbetet mellan Sturridge och Luis Suárez kan se ut. Uruguayanen droppar och agerar länkspelare, Sturridge ligger och hugger vid offsidelinjen.
Scenförändringen i andra halvlek var total. Före paus hade Liverpool ett avslut. Efter paus hade de tolv. Sturridge slog sju passningar till Suárez (plus två avsparkar), Suárez hittade Sturridge fem gånger.
Sturridge gjorde reduceringen till 1–2 och tog sig till ytterligare ett par, tre bra lägen.
– Det där är vad Sturridge kan ge. Han löper in bakom försvararna, han har fart och kraft, sa Stewart Downing.
Det är möjligt att Suárez målproduktion kommer att minska något om han spelas längre ned i plan – i den här matchen hade han bara tre avslut – men det kommer ge laget så mycket mer.
Liverpool må ha förlorat matchen, men Daniel Sturridge inhopp gav åtminstone fansen hopp inför fortsättningen.

FAKTA/Sturridge i siffror
Mål: 1. Assist: 0. Avslut: 4. Avslut på mål: 1.Passningar: 16/17 (94 %). Mottagna passningar: 20. Skapade chanser: 3. Inlägg: 0/1. Brytningar: 1. Orsakade frisparkar: 0. Vunna frisparkar: 1.

Larssons mål kom lägligt
Sebastian Larsson hade en tung höst. Inte nog med att han spelades ur position – central mittfältare istället för på kanten – hans form från förra säsongen har varit som bortblåst. Inte ens frisparkarna har slagits med samma ackuratess.
Men i lördags hittade svensken äntligen rätt. Hans vänsterkanon borrade sig in i nätet bakom Jussi Jääskeläinen – och den kunde inte ha kommit mer lägligt.
Sebastian Larssons plats i startelvan är nämligen hotad.
På kanterna är det trångt. Adam Johnson, som köptes i somras och tog över platsen till höger på mittfältet, har börjat hitta formen. James McClean, som också hade en tung höst, har också visat en stigande kurva.
På centralt mittfält har Martin O’Neill hämtat in Alfred N’Diaye från Bursaspor. Fransmannen är en stor, tuff defensiv mittfältare, den spelartyp laget skriker efter. Det är troligt att han kommer att spelas in när han är matchfit.
Då finns bara en mittfältsplats kvar att slåss om och där är konkurrensen också hårdare än tidigare. Jack Colback har gjort en svag säsong och Craig Gardner spelas oftare som ytterback nuförtiden. I lördags gav O’Neill förtroende för David Vaughan, som startade sin första match för säsongen. Den förre Blackpool-spelaren svarade en stormatch, vilket gör att han nu är högaktuell för att starta nästa match. Sedan finns Lee Cattermole som rehabiliterar sig från skada.
Det var nog tur att Sebastian Larsson påminde Martin O’Neill och alla andra om de där kvaliteterna som gjorde honom till en av Sunderlands viktigaste spelare förra säsongen.

***
Ni missade väl inte linjedomaren som uppmanade Joleon Lescott att tacka fansen eftersom de betalat ”62 quid”? Briljant.

***
Läs mer: ”Två slutsatser efter Stoke–Chelsea”.

Här har vi sett fram emot en toppmatch mellan två av Englands bästa lag. Här har, åtminstone jag, sett fram emot att få se Theo Walcott som striker mot tufft motstånd.
Så går det nio minuter och så har Mike Dean pekat på straffpunkten och visat ut Laurent Koscielny för målchansutvisning och förändrat förutsättningarna kapitalt.
Straffen var solklar, Koscielny tog ett rugbygrepp om magen på Edin Dzeko, som brände straffen (Wojciech Szczesny gjorde en rätt avancerad räddning när han först tog skottet, och sedan fångade returen på mållinjen).
Men snacka om party pooper.
Från det ögonblicket var matchen förstörd.

Efter utvisningen blev tillställningen seg – Arsenal backade hem, Manchester City kontrollspelade efter ledningsmålet – så jag ägnade tiden åt att fundera på det här med dubbel bestraffning.
Är inte den regeln lite väl hård? Är den inte out of date?
Man förstår och minns varför den kom till. Förr, när en spelare hade rundat målvakten och var i färd att rulla in bollen i tomt mål, kunde en försvarare komma bakifrån, sopa undan benen. Det anfallande laget fick ”bara” en straffspark; ett givet mål hade förvandlats till en 70-procentig målchans.
Men nu, när regeltolkningen förändrats från frilägesutvisning till målchansutvisning, är det nästan alltid det försvarande laget som blir orimligt hårt straffat.
Dels döms en straff som ofta mynnar ut i ett mål, dels ska laget spela med en man mindre.
Det där sista är förstås extra kännbart om det sker, som idag, redan i nionde minuten.
Det jag framför allt ifrågasätter är om det ska tolkas som målchans om en spelare inte har kontroll på bollen. Som det ser ut idag kan en spelare slå fram bollen, falla över målvaktens utsträckta händer och få straff trots att bollen hade gått till inspark.
Situationen idag, där det är oklart om Edin Dzeko hade hunnit upp bollen, är ett sådant fall. Regelboken ger Mike Dean rätt, men för mig räcker det med straff och gult kort där.

Själva decimeringen jämnade ut sig (om än litet sent) när Vincent Kompany fick rött kort med kvarten kvar för en tackling mot Jack Wilshere.
Belgaren åkte på en utvisning för en liknande satsning mot Manchester United i FA-cupen förra året. Den var lika hårt dömd.
Regelboken säger inget om tvåfotstacklingar, den understryker att spelare inte får tackla med ”överdriven kraft”.
Jag tycker inte att Kompanys tackling var överdriven kraft. Han tacklar, han träffar bollen först – med marginal.
Regelboken ger domare Mike Dean rätt även här, men då har också regeltolkningen förändrats över tid.
För 15 år sedan hade det där inte ens gett en frispark i engelsk fotboll; Kompany träffade ju bollen först.
Nu är det utvisning och en korrekt sådan, enligt paragrafryttarna. Manchester City bekräftade direkt efter slutsignalen att de kommer att överklaga det röda kortet så vi får se hur FA:s oberoende disciplinkommitté bedömer fallet.
Det finns förstås en poäng i att stävja dessa tvåfotstacklingar. När spelaren tajmar fel finns risken för en allvarlig skada.
Men i min bok kommer det dock aldrig vara värt ett rött kort när man träffar bollen så tydligt och tidigt och inte ens snuddar motståndaren.

***
Vad tycker ni om dubbel bestraffning? Vad tycker ni om Vincent Kompany-tacklingen?

***
Det blir mer om helgens matcher senare.

Chelsea trivs bättre borta
Rafael Benítez önskar nog att alla Chelseas matcher skulle spelas på bortaplan. Inte nog med att han skulle slippa de personliga attackerna från sina egna fans på hemmaarenan – hans lag spelar ju bättre.
På de fyra senaste matcherna har Chelsea förlorat två matcher på hemmaplan och vunnit två matcher på bortaplan. Segrarna har varit övertygande, 9–1 sammanlagt i målskillnad.
Poängsnittet i Premier League under Benítez på Stamford Bridge är 1,00 poäng/match. På bortaplan är snittet 2,4 poäng/match. Enda plumpen var borta mot West Ham den 1 december i spanjorens tredje match.
Det är vanskligt att slå fast att det är orsaken, men kanske har supportrarnas negativa inställning till Rafael Benítez påverkat resultaten. Då är det naturligt att det blir extra påtagligt hemma, där kraven blir större och därigenom även rädslan att misslyckas.
När Juan Mata & Co istället reser iväg uppträder de med ett annat lugn.
De var satta under grymt tryck borta mot Everton, men redde ut stormen.
De låg under borta mot Southampton, men redde ut det.
De var inledningsvis pressade av Stoke idag, men redde ut det också.
Eller så är Rafael Benítez spelsätt mer lämpat för att spela på bortaplan. Där kan laget sjunka djupare och satsa mer utstuderat på snabba omställningar.

FAKTA/Chelseas resultat sedan Benítez tog över
Manchester City (h) 0–0, Fulham (h) 0–0, West Ham (b) 1–3, Nordsjälland (h) 6–1, Sunderland (b) 1–3, Leeds (b) 5–1, Aston Villa (h) 8–0, Norwich (b) 1–0, Everton (b) 2–1, QPR (h) 0–1, Southampton (b) 5–1, Swansea (h) 0–2, Stoke (b) 4–0.

Lampard visar sitt värde
Frank Lampard kommer att lämna Chelsea i sommar, har hans agent bekräftat. Chelsea vill inte förlänga kontraktet för en spelare som är 34 år och som är en av ligans bäst betalda spelare.
Därför är det lite kul att Frank Lampard just nu både visar att han har mer att ge och varför klubben en gång i tiden gav honom den där skyhöga lönen.
Idag mot Stoke var han bäst på plan.
Från sin roll som ”sittande mittfältare” spelade fram, tog sig till lägen och han dundrade in straffar som bara han kan göra.
”Sign him up”, sjöng fansen samtidigt som kamerorna zoomade in ordföranden Bruce Buck på läktaren.

Varför behåller inte Chelsea Frank Lampard när Manchester United behåller Paul Scholes och Ryan Giggs?
Delvis beror det på, tror jag, att Lampard vill ha ett tvåårskontrakt. Scholes och Giggs har sedan flera år accepterat att endast få förlängningar med en säsong i taget.
Men än viktigare än Lampards självbild.
Han har varit spelaren som år efter år har varit given i startelvan. När han hamnade vid sidan av elvan under André Villas-Boas höll han en proffsig inställning utåt, medan flera uppgifter pekar på att han inte var lika nöjd bakom kulisserna.
Nöjer han sig med att framöver inte spela varje match som Scholes och Giggs har gjort?
I så fall är det en så kallad ”no-brainer” att signa upp honom så fort som möjligt.
Frank Lampard är en Chelsea-legendar. Under den pågående generationsväxlingen skulle han vara ytterst värdefull både som kulturbärare och som mentor åt de nya stjärnorna, precis på samma sätt som Scholes och Giggs fört vidare sin vinnarmentalitet på Old Trafford.
Och dagens match på Britannia visade ju att Lampard, fortfarande, kan bidra med en hel del på planen.

Han var spelaren som nobbades av småklubbar i England innan han till slut fick sitt genombrott i tyska andraligan.
Nu har han köpts till Chelsea för att göra det Fernando Torres misslyckats med.
Demba Ba, 27, har kallats ”fynd”, men få klubbar vågar satsa på honom.
Allt sägs bero på en ”tickande bomb”.
Idag ställs han mot en av intressenterna som ångrar sitt beslut.

Stamford Bridge, 9 januari:
Chelsea har hamnat i underläge hemma mot Swansea. Det är det första mötet i Ligacupens semifinal. Managern Rafael Benítez, som i senaste ligamatchen sett sitt lag få stryk hemma mot jumbon QPR, är pressad. Publiken börjar bli otålig. När minuterna börjar ticka iväg, hörs kravet från Matthew Harding Stand:
”We want Demba Ba!”.
Hemmafansen vill få in nyförvärvet som börjat matchen på bänken. Det är alls inte förvånande. Dels debuterade Demba Ba fyra dagar tidigare i sin nya klubb och satte två mål i FA-cupen mot Southampton, dels har Fernando Torres återigen varit totalt osynlig.
Med knappt tio minuter kvar av mötet med Swansea får Ba komma in. Under sin tid på planen hinner han uträtta mer än Torres gjort på hela matchen.
Fem dagar efter att Demba Ba skrev på för klubben har han blivit spelaren som Chelsea sätter sig hopp till. Under hösten hade de alla delar på plats utom en fungerande striker.
Londonlaget behövde bara betala 7 miljoner pund, ett reapris för en anfallare som gjort 29 ligamål sedan augusti 2011.
Men det finns omständigheter som gjort att andra klubbar tvekat.

Demba Ba är en fotbollens nomad. Han föddes i Paris som ett av sju syskon. Familjen bodde i en av huvudstadens förorter. I en intervju med Daily Mail har han berättat:
– Jag älskade att spela fotboll. Jag var beslutsam om att bli fotbollsspelare och få ett proffskontrakt. Från det att jag var 15 år var min enda önskan att bli fotbollsspelare. Jag var beredd att gå var som helst.
Det gjorde han. Montgaillard, Le Havre, Frileuse, Mountrouge, Lyon, Auxerre, Foligno, Watford, Barnsley, Amiens var några av klubbarna han provtränade med. Livet var tufft. Demba Ba minns resan till England.
– En av mina vänner från Paris, Gauthier Diafutua, spelade Watford så jag fick provträna med dem. Vi var tvungna att hitta någonstans att bo. En kompis sa att han kände någon. Men killen delade huset med andra. Det slutade med att vi bodde fem man i ett rum. De andra dagarna bodde vi på hotell, men hade inga pengar.
Under de tre dagarna i Barnsley stod klubben för hotellkostnaden. Till viss del.
– Vi var där en vecka, men det blev kaotiskt. Vi skulle checka ut, men receptionen sa att vi var tvungna att betala för maten. Vi hade inga pengar. De dagarna åt vi bara chips och drack vatten.
Som ung var han defensiv mittfältare. ”En Patrick Vieira”, som han beskrivit det.
– Jag var tekniskt skicklig, stor och stark, men jag gillade inte att tackla. Jag har aldrig gillat att försvara och jaga boll. När jag var 18 blev jag striker. Det var min agent och min bäste vän som övertygade mig.
Det var först när han kom till franska division 4-laget Rouen som karriären tog fart. Han fortsatte till belgiska Mouscron, innan tyska uppstickaren Hoffenheim, då i Bundesliga 2, köpte loss honom 2007.
Det blev succé i Hoffenheim som tog klivet upp till högstaligan. Sommaren 2009 ville Stuttgart värva honom. Allt var klart, men Demba Ba klarade inte läkarundersökningen.
Det var det första illavarslande tecknet för något som skulle bli en följetong.
Ett och ett halvt år senare, i januari 2011, var Hoffenheim överens med Stoke City om en övergångssumma på 7 miljoner pund. Affären sprack. Demba Ba klarade inte läkarundersökningen den här gången heller och hamnade istället i West Ham.
Stokes manager Tony Pulis sa efteråt:
– Hans knä är en tickande bomb. Våra diagnoser visade att han var en extrem riskaffär. Vi hade kunnat förlora honom efter en träning. Om han hade varit i närheten av okej hade vi värvat honom.

Det är den främsta anledningen till att klubbar tvekat på att satsa på Demba Ba.
Hans knäbekymmer härstammar från en benfraktur under sin tid i Rouen. Ba bröt vänsterbenet på två ställen. Läkarna opererade in en spik. Tre år senare, vid ett ingrepp i vänsterknäet, ska en sena ha skadats. Operationen skedde ett par månader före läkarundersökningen i Stuttgart.
Efter ett starkt halvår i West Ham våren 2011 flyttade Demba Ba som bosman till Newcastle. Klubben var osäker på anfallarens fysiska hälsa, men managern Alan Pardew hörde sig för med sina kontakter och fick reda på att spelaren inte missat en enda träning i West Ham. Ba fick ett prestationsbaserat kontrakt med drygt 200 000 kronor i veckolön, plus 200 000 kronor per spelad match (agenten uppges ha fått 20 miljoner kronor i engångssumma).
Affären betalade sig.
Knäet höll och Demba Ba blev en dunderhit på Tyneside.
Under hösten gjorde han 14 mål i Premier League och var en av ligans bästa spelare. Han kallades ”säsongens fynd”. Fansen tillägnade en sång till sin nye favorit. I början av 00-talet fanns en klassisk ramsa om före detta Manchester City-spelaren Shaun Goater: ”Feed the goat and he will score”. Sången om Demba Ba blev:
”Feed the sheep and Bäää (med lätet av ett lamm) will score”.
– Sjöng de så? Om mig? Haha, då måste jag lyssna nästa gång.
Demba Ba var så populär att han öppnade en affärsmöjlighet för försäljare av jordgubbssirap. Efter att han avslöjat i en tv-intervju att han älskar sirap såg Newcastle till att importera flaskor till souvenirshoppen så fansen kunde köpa sin egen dos.
– Jag häller sirap i glaset varje gång jag dricker vatten. Jag kan inte leva utan det. Det är ett begär. Varje gång familjen ska komma över är sirap det första jag ber dem ta med.
Trots att Newcastle hade säkrat Demba Ba på ett treårskontrakt kunde de inte känna sig trygga. Till sommaren aktiverades en klausul som innebar att senegalesen fick flytta för ”bara” 7 miljoner pund.
Ingen klubb hörde av sig.

Det är många som undrat varför, men orsaken var inte bara osäkerheten kring hans fysiska status. Det var också en ekonomisk fråga.
Demba Ba må kosta lite i övergångspengar, men det fanns förtäckta kostnader. Hans sluga representanter – som var smarta nog att förhandla fram en klausul som gjorde att spelaren blev free agent om West Ham åkte ur och smarta nog att kräva en utköpsklausul i kontraktet med Newcastle – krävde en rejäl lön för sin klient. Det var en nivå som spränger lönetaket hos alla klubbar utanför toppskiktet. Dessutom ville agenterna själva ha en del av kakan, enligt uppgift upp emot 50 miljoner kronor. Lönekostnaderna för 3,5-årsavtalet ligger på på cirka 130 miljoner kronor. Totalt handlade det om en investering på cirka 280 miljoner kronor.
Det är mycket pengar för en tickande bomb som är svår att försäkra.
Den stora frågan som Chelseafansen ställer sig är förstås om den ”tickande bomben”, som Demba Bas knä kallats, kan brisera.
Det har varit, och är fortfarande, en väl bevarad hemlighet. Det vi vet är att han har tagit hjälp av välrenommerade idrottsläkaren Pedro Philippou. Själv har han inte velat svara när ämnet kommit på tal. När han ombads kommentera Tony Pulis uttalande om ”tickande bomb” i programmet ”Goals on Sunday” för ett år sedan, svarade han:
– Mitt liv, ditt liv, allas liv är en tickande bomb. Man vet inte när det brister. Mitt högra knä är lika mycket en tickande bomb som mitt vänstra. Det finns inga tickande bomber, det är så livet är.
Det ska dock finnas en bild från en magnetröntgen som visar på en kronisk skada. Alan Pardew har kommenterat bilden med orden:
– Det ser väldigt illa ut. Det är stor risk att han kommer att få problem i framtiden.
West Ham-ägaren David Sullivan, som trots allt vågade värva spelaren, har kallat knäet ”väldigt, väldigt dåligt”.

Efter att Demba Ba under hösten kopplats samman med flera av toppklubbarna föll valet på Chelsea. Förra fredagen blev affären klar när Londonlaget lade upp de 7 miljoner pund som krävdes för att aktivera utköpsklausulen.
27-åringen kommer till Stamford Bridge med ett uppdrag: Lyfta anfallsspelet.
Fernando Torres, 500-miljonersvärvningen, har inte hittat rätt. Förhoppningen är att Demba Ba ska vara lösningen. Det har börjat bra. Två mål i debuten och en fullträff senast som tveksamt vinkades bort för offside.
Med sin kombination av storlek, kraft och målkänsla framstår han som en light-version av Didier Drogba.
Idag väntar Stoke på bortaplan. Alla räknar med att Rafael Benítez ska peta Torres och starta med sitt senaste tillskott.
För Demba Ba är det ett prestigemöte. Förra hösten hånades han av Stoke-fansen för den misslyckade läkarundersökningen.
Ba svarade på bästa sätt – med ett hattrick.
Chelsea tog risken som Stoke inte vågade ta. Om det nu är någon risk. Oavsett hur bräckligt knät är och oavsett hur oroande bilderna från magnetröntgen ser ut, går det inte att komma ifrån faktum:
Anfallaren har bara missat 17 matcher på sju år.
Ingen av de klubbar som hittills köpt honom har haft någon anledning att ångra det.
– Allt jag gått igenom i mitt liv har gjort mig till den jag är idag. Jag hade några provspel som inte blev lyckade, men jag är ingen ”quitter”. Jag slutar aldrig.

Källor: Daily Mail, Demba Bas officiella hemsida, ”Goals on Sunday”, The Guardian, Independent, Kicker, Sky Sports, The Telegraph.

> Tv: Stoke-Chelsea, 16.00, Viasat Fotboll, Viasat Fotboll HD.

FAKTA/Fernando Torres vs Demba Ba

Fernando Torres
28 år
Spanien
183 cm
70 kg
20 matcher
7 mål
1 assist
2,4 skott på mål/match
69,6 passningsprocent
1,2 dribblingar per match

Avslutningar………………….. 2
Från att ha varit en dödlig avslutare under tiden i Liverpool till att bli slätstruken. Förmågan finns där någonstans. Kan han locka fram den igen?

Snabbhet …………………….4
Det här var Torres främsta vapen tidigare i karriären. Efter sin knäskada har han tappat rycket i steget, men djupledsspelet är fortfarande hans främsta egenskap.

Targetspel …………………1
Har alltid varit begränsad med ryggen mot målet. Svag i luftspelet och har för dålig touch för att suga in bollarna och ge sitt lag tid.

Erfarenhet ……………….5
Fernando Torres har spelat på toppnivå sedan han etablerade sig i Atlético som 17-åring. Spelat fyra mästerskap för Spanien, gjort mål i två raka EM-finaler och vunnit Champions League.

Form……………………… 1
Varje gång han ger antydningar om att vara på gång – faller han ned i en svacka igen. Totalt iskall i två senaste matcherna.

Totalt: 13/25

Demba Ba
27 år
Senegal
189 cm
84 kg
20 matcher
13 mål
0 assist
4,5 skott på mål/match
78,3 passningsprocent
0,4 dribblingar per match

Avslutningar…………………. 4
Tidigare i sin karriär var Ba ineffektiv, förmodligen för att han omskolades till anfallare relativt sent. Hans målfacit senaste två åren visar hans enorma utveckling. Volleymålet mot Reading i höstas var teknisk perfektion.

Snabbhet…………………….. 3
Ingen speedkula, men Ba kompenserar det med sin lojala inställning och löpvilja.

Targetspel…………………. 5
Kombinationen av styrka, huvudspel och rörlighet gör honom till en utmärkt bollmottagare.

Erfarenhet……………….. 2
Slog igenom relativt sent och har gått en längre väg mot toppen. Det här är första gången han ska leverera i en storklubb.

Form…………………….. 4
En av höstens bästa anfallare i Premier League. Har gjort fyra mål på de två senaste starterna och såg glödhet ut i inhoppet mot Swansea i veckan.

Totalt: 18/25

I helgen är det nystart för Premier Manager.
Så här formerar jag mitt lag.

Det är en del att tänka på när man tar ut sådana här lag.
Det allra viktigaste är att ha koll på skadelistan och transfersnacket.
Att undvika att satsa på West Bromwich Zoltan Géra – borta resten av säsongen – är rätt givet. Men man bör även följa de senaste skaderapporterna. Wayne Rooney är inte uttagen i matchtruppen mot Liverpool. Han bör man alltså spara till senare.
Att ta ut Nuri Sahin är ju inte heller så smart med tanke på att han flyttar från Liverpool till Dortmund.

Vill man gå ett steg längre bör man försöka känna av vilka spelare som kommer att starta. Premier Leagues managers har en tendens att rotera startspelare, men vissa spelarval säger sig själv.
Mycket talar exempelvis för att Fernando Torres får inleda på bänken på lördagen borta mot Stoke.

Mitt lag i Premier Manager (3-4-3):

Joe Hart, Manchester City, 6,4 miljoner kr
Landslagsmålvakten gör en svag säsong, men han är fortfarande en del av ligans bästa försvar. Det gör att poängen trillar in.

——————————————————————

Mathieu Debuchy, Newcastle, 2,5 miljoner kr
Värvad från Lille under januarifönstret och bör kunna bidra mer i offensiven än Danny Simpson. Framträdande i EM i somras.

Robert Huth, Stoke, 3,3 miljoner kr
Stoke hade släppt in minst mål i ligan fram till snedsteget hemma mot Southampton (tre insläppta). Huth brukar även kunna bidra med mål framåt. Ingen fullträff under hösten. Islossning i vår?

Leighton Baines, Everton, 4,8 miljoner kr
Ansvarar för fasta situationer: frisparkar, hörnor, straffar, vilket medför en hel del poäng.

——————————————————————

Joe Cole, West Ham, 2,7 miljoner kr
Tillbaka i West Ham och comebacken blev en succé när mittfältaren gjorde två assist mot Manchester United. Får spela en viktigare roll här än i Liverpool.

Jack Wilshere, Arsenal, 2,5 miljoner kr
Tycker Wilshere är billig sett till vad man får för pengarna. Given i startelvan och kapabel till en hel del assist.

Adel Taarabt, Queens Park Rangers, 2,9 miljoner kr
Handlas till underpris eftersom han fått en ny roll som anfallare.

Gareth Bale, Tottenham, 7 miljoner kr (lagkapten)
Min livförsäkring i elvan. Bale är en garanti för att poängen kommer trilla in.

——————————————————————

Dimitar Berbatov, Fulham, 5,4 miljoner kr
Har gjort en imponerande höst och bär Fulhams offensiv på sina axlar.

Papiss Cissé, Newcastle, 5,5 miljoner kr
En besvikelse under hösten, men här har förutsättningarna förändrats. Cissé kommer att få favoritpositionen som central anfallare nu när Demba Ba är såld.

Demba Ba, Chelsea, 6,5 miljoner kr
Har sett glödhet ut i sina två första framträdanden i Chelseatröjan. Senegalesen har chansen att göra strikerpositionen till sin egen.

> Utmana mig i Premier Manager genom att ansluta till min liga: ”Kalle Karlsson League”.

Engelsk fotboll oroar sig för återväxten.
Men det finns några tonåringar som har tagit Premier League med storm under hösten.
Det var dags att titta närmare på spelarna under 20 år.

Financial Fair Play och ”Home grown quota-reglerna” har satt fokus på att egenfostrade spelare i England. Fotbollsförbundet, FA, gör en jättesatsning och har rekryterat West Bromwichs sportchef Dan Ashworth för att förbättra talangutvecklingen.
Den här frågan är extra aktuell efter en vecka då FIFPro XI presenterats utan en enda spelare från världens mest penningstinna liga.
Är det en verklighet Premier League ska vänja sig vid? Finns det spelare som i framtiden kan utvecklas till världsstjärnor?

Första omgångarna i Ligacupen brukar ju vara ungdomarnas scen. Det har blivit turneringen där många får sin första smak av proffsfotbollen, helt enkelt för att tränarna har råd/mod att släppa fram dem i matcher som inte betyder lika mycket.
I samband med att storlagen gick in i Ligacupen i september sammanställde jag en lista på alla nya bekantskaper som visat upp sig. Den visar att det finns en uppsjö av unga spelare som snart knackar på dörren.
Men efter första framträdandet i Ligacupen blir det tyst kring många av dessa namn. De flesta återgår till sina reservlag, en del lånas ut till lägre divisioner, en del kallas upp sporadiskt för att sitta på bänken i Premier League. Det är bara en exklusiv skara som direkt lyckats etablera sig i världens mest konkurrenskraftiga liga.
Enligt ett snabbt överslag har 20 tonåringar fått speltid i Premier League under hösten.
Här har jag rankat de som gjort störst avtryck hittills. Det är alltså inte en lista över vilka spelare som har störst potential eller vilka som är bäst, utan rangordningen baseras på deras insatser den här säsongen.

Bästa tonåringarna i Premier League

11) Kerim Frei, Fulham
19 år, yttermittfältare
5 matcher, 0 mål
Visade gryende form redan förra säsongen, men under hösten hamnade han bakom Alexander Kacaniklic i kön till startelvan och lånades ut till Coventry. Tillbaka i Fulham sedan slutet av november och har deltagit i fyra av de senaste fem matcherna. Född i Österrike med turkisk pappa och mamma från Marocko har Frei sedan förra året valt att representera Turkiet.

10) James Ward-Prowse, Southampton
18 år, mittfältare
8 matcher, 0 mål
Startade på centralt mittfält, blott 17 år, i premiären borta mot Manchester City. Har tappat sin plats i elvan, men Ward-Prowses tid kommer.

9) Gaël Birigimana, Newcastle
19 år, mittfältare
10 matcher, 1 mål
Ett av få ljus i Newcastles mörker. Den unge mittfältaren värvades från Coventry i somras och har fått mer och mer speltid. Drömmål mot Wigan. Har startat tre matcher.

8. Suso, Liverpool
19 år, mittfältare
12 matcher, 0 mål
Den unge spanjoren har spelat tolv matcher i Premier League. Inte samma typ av poängspelare som Sterling. Suso är mer possession-orienterad.

7) Andre Wisdom, Liverpool
19 år, försvarare
8 matcher, 0 mål
För ett par år sedan slog John Flanagan igenom som 18-åring och spåddes en stor framtid. Nu har han blivit rejält omsprungen av Andre Wisdom. Med både snabbhet och tuffhet har han blivit ett habilt alternativ på högerbacken. Startat åtta matcher.

6) Ben Davies, Swansea
19 år, försvarare
17 matcher, 0 mål
Walesaren fick chansen när Neil Taylor blev skadad och har vuxit in i rollen. Två assist från sin vänsterbacksposition.

5) Luke Shaw, Southampton
17 år, försvarare
11 matcher, 0 mål
Har tagit över platsen i startelvan efter Daniel Fox. Imponerar stort med sin mognad och sitt trygga spel. Skrev nytt kontrakt på torsdagen, men storklubbarna lär ha Shaw under uppsikt ändå.

4) Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal
19 år, yttermittfältare
14 matcher, 1 mål
Lite av en mellansäsong hittills för engelsmannen som slog igenom med dunder och brak för ett år sedan. Bara startat åtta matcher.

3) Matija Nastasic, Manchester City
19 år, försvarare
12 matcher, 0 mål
Framtidsköpet från Fiorentina har spelat så bra att han stundtals hållit Joleon Lescott på bänken. Oerhört mogen för sin ålder.

2) Romelu Lukaku, West Bromwich
19 år, anfallare
19 matcher, 7 mål
Stor, stark, svårstoppad. Vi har anat vilken potential den här grabben haft sedan han slog igenom som 16-åring i Anderlecht. Under hösten visade han den. Har mest använts som ”impact sub”, startade bara fyra matcher fram till december.

1) Raheem Sterling, Liverpool
18 år, yttermittfältare
20 matcher, 2 mål
Lyftes in i startelvan till mötet med Manchester City – och svarade med en stormatch, blott 17 år ung. En månad senare var han en av planens bästa mot Manchester United. Under första halvan av hösten var Sterling en av ligans bästa yttrar. Tappade formen framåt vintern efter att ha matchats för hårt av Brendan Rodgers. Har startat 18 matcher.
– Läs mer: ”Raheem Sterling – Liverpools räddare”.

Andra tonåringar som visat upp sig i PL under säsongen:
Connor Wickham (Sunderland), Lucas Piazon (Chelsea), Nathan Ake (Chelsea), Nick Powell (Manchester United), Ross Barkley (Everton), Serge Gnarby (Arsenal), Karim Rekik (Manchester City), Harry Kane (Norwich, utlånad från Tottenham), Derrick Williams (Aston Villa).

***
Vilka spelare på listan tror du har störst potential? Eller finns det andra som som inte fått spela i Premier League ännu som kommer att nå längre?

Swansea visade en ny sida
Ni vet bilden vi har av Swansea: Passningsskickliga, tekniska, possession-fixerade. Ett lag som är lätt att älska eftersom de förändrat våra normer.
De är lilleputt-laget som bestämt sig för att spela på samma villkor som toppklubbarna, genom att konkurrera med sin skicklighet snarare än leva på andras misstag.
Om de hade någon svaghet under fjolåret då de gjorde succé som nykomling i Premier League var det att de kunde bli lite väl naiva. Lite väl låsta vid att behålla bollen inom laget, lite för ivriga i sin press vilket ökade risken för att gå bort sig, lite för ovilliga att spela vertikalt.
En av Michael Laudrups direktiv när han anlände till Wales i somras var att han skulle göra laget mer pragmatiskt.
Idag, i första semifinalmötet i Ligacupen, fick vi se ett helt annat Swansea. Ett cyniskt Swansea. Laudrups Swansea.
”Swanselona” kom till Stamford Bridge, klev hem med hela laget och litade till att starka mittbacksparet Chico och Ashley Williams skulle städa undan inläggen.
När tillfälle gavs högg de direkt. Det var länge sedan jag såg en sådan smash ’n’ grab-seger.
Två gånger tabbade sig Branislav Ivanovic rejält. Två gånger högg Swansea.
Den första gången, i slutet av första halvlek, satte Michu 0–1 med ett klassavslut. Andra gången, på tilläggstid, fick inhopparen Danny Graham ett friläge, rundade Ross Turnbull och satte 0–2.
– Vi visste att vi inte skulle ha bollinnehavet. Men trots Chelseas övertag skapade de bara tre klara chanser: Ramires, Matas i första halvlek och skottet från Luiz.
Man skulle kunna tro att de där orden kom från en Tony Pulis eller en Sam Allardyce.
De kom från Michael Laudrup.

Torres redan omsprungen av Ba
Rafael Benítez satsade på Fernando Torres från start i Chelsea. Det var ett val som slog tillbaka mot managern.
Torres var återigen iskall och hade svårt att hitta ytor mot Swanseas låga försvarslinje.
”We want Demba Ba”, skanderade hemmafansen.
Med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid fick de gehör när Torres lämnade plats åt nyförvärvet från Newcastle
Under dessa nio minuter plus tillägg skapade Ba mer än Torres gjort under hela matchen. Han hade två farliga nickar, var inblandad i en straffsituation där han själv fick varning för att ha simulerat (enligt mig varken straff eller filmning) och gjorde reduceringen till 1–2. Den dömdes bort för offside, tveksamt enligt reprisbilderna.
Rafael Benítez har knappast något annat val till lördagens tuffa bortamatch mot Stoke än att spela Demba Ba från start på bekostnad av Fernando Torres.

Williams – landets mest formstarke försvarare
Ashley Williams var en av mina favoriter i Swansea förra säsongen. Minilirare som Joe Allen, Leon Britton och Nathan Dyer fick mest uppmärksamhet, men mittbacken Williams imponerade minst lika mycket i de bakre leden.
Därför var det så förvånande att han inledde den här säsongen så svagt.
Mot Sunderland i början av september bjöd han Steven Fletcher på ett mål efter en misslyckad passning. Någon vecka senare svarade han för en ny blunder borta mot Aston Villa.
– Folk säger att ”han aldrig gör misstag”, men jag kan säga med säkerhet att alla göra misstag någon gång, sa Michael Laudrup.
Månaden efter, i oktober, stod han för en ny fadäs när Wales föll borta i VM-kvalet mot Kroatien.
Ashley Williams fick, helt enkelt, ingen bra start på hösten.
Men sedan vintermånaderna har han hittat formen. Och nu är 28-åringen i storform. Jag kan, faktiskt, inte komma på någon formstarkare försvarare i ligan just nu. På de senaste nio matcherna har Swansea släppt in tio mål. Om vi bortser från plumpen hemma mot Norwich den 8 december (3–4) är facit sex insläppta på åtta matcher, trots möten med Arsenal, Tottenham och Manchester United.
Ashley Williams har radat upp imponerande insatser senaste tiden. Kvällens match borta mot Chelsea var inget undantag.

***
Vi kan få en Ligacupfinal mellan Bradford och Swansea. Någon som såg den utvecklingen i spåkulan inför säsongen?

På lördag väntar en sexpoängsmatch när Aston Villa tar emot Southampton.
För den förre AIK-spelaren Jos Hooiveld, 29, är mötet viktigare än så.
Det kan bli dagen som avgör hans karriär.

Ni som följer allsvenskan minns holländaren Jos Hooiveld. Han anlände till AIK från finska FC Inter och var en högst bidragande faktor till att laget vann SM-guld 2LAX9.
Efter sejouren i Sverige blev det två år i Celtic med sporadisk speltid innan Southampton valde att plocka över spelaren på lån på deadline day 2011.
Flytten till England blev lyftet som Jos Hooiveld behövde.
Under Nigel Adkins ledning sprang Southampton rakt igenom Championship och säkrade uppflyttning till Premier League.
Hooiveld var lysande. Han var inte bara den kompromisslösa duellspelaren som höll rent i eget straffområde. På 39 matcher i ligan svarade han för sju mål från sin backplats, ett mycket imponerande facit.
Under sommaren storsatsade Southampton för att etablera sig i Premier League. Bland andra köptes Jay Rodriguez från Burnley för 8,5 miljoner euro. Emmanuel Mayuka hämtades från Young Boys för 4 miljoner euro. Saints vann slaget om eftertraktade Nathaniel Clyne från Crystal Palace för 3,2 miljoner euro.  Och framför allt: Ordföranden Nicola Cortese krossade klubbrekordet när han lade ut drygt 15 miljoner euro för Bolognas spelfördelare Gastón Ramírez.
Southampton investerade stort i allt utom mittförsvaret. På den lagdelen lade de endast ut 2,8 miljoner euro på Maya Yoshida från VVV-Venlo.
De hade ju ett tryggt mittlås med Jos Hooiveld och José Fonte.

Det var många, bland annat skrivaren av dessa rader, som undrade om Southampton inte spelat ett för högt spel när de inte förstärkte mer i försvaret.
Så kom ligastarten. Southampton förlorade de fyra första matcherna och släppte in 14 mål.
I centrum för det havererade försvaret stod Jos Hooiveld.
Entrén i Premier League blev en ”reality check” både för laget och för Hooiveld. En påminnelse om hur stort steget från Championship till världens mest tempostarka liga kan vara i vissa fall.
Efter sina fem första matcher hade den tidigare AIK:aren gjort två självmål och orsakat två straffar. Det var ingen slump, snarare en följd av att han ofta var steget efter.
Managern Nigel Adkins var satt under press. Enligt oddssättarna var han favorit till att få gå först. Han hade inget annat val än att peta Jos Hooiveld.
Adkins satsade på japanen Maya Yoshida – och plötsligt började Southamptons försvar fungera.

Jos Hooiveld hamnade i kylan. Sedan självmålet mot Fulham den 7 oktober har han startat blott tre matcher i alla turneringar (och gjort två inhopp).
De egna fansen har raljerat över honom.
Eftersom en mittback stått högst på prioriteringslistan inför januarifönstret finns risken att Jos Hooiveld ska fösas ut, än längre från startelvan.
Men så hände det som supportrarna fasat för.
I FA-cupmötet på St Mary’s i lördags styrde Demba Ba in 4–1 för Chelsea. Tv-kameran fastnade på det haussade nyförvärvet som jublade framför sina nya fans.
Samtidigt låg José Fonte och vred sig i smärtor. Southamptons mittback skadade sig i duellen med Ba och lämnade planen på bår.
Det var bland det sämsta som kunde hända Southampton; José Fonte har spelat varje minut hittills i ligan och burit lagkaptensbindeln de senaste veckorna.
För Jos Hooiveld personligen kan det vara chansen han drömt om.
Southampton har valt att hemlighålla hur allvarlig Fontes skada är, men troligen blir portugisen borta åtminstone de närmaste matcherna. Tidningarna skriver att klubben har intensifierat jakten på Cagliaris mittback Davide Astori.
Till dess står Nigel Adkins och faller med de han har till sitt förfogande: Maya Yoshida och – Jos Hooiveld. Oprövade Aaron Martin, 23, finns också, men han hade svårt att platsa i Crystal Palace under hösten, vilket indikerar att han inte är redo för Premier League.

Det är möjligt att Davide Astori, 25, blir klar för Southampton innan lördag, men det är ändå troligt att Jos Hooiveld får starta bredvid Maya Yoshida. Försvarsspel handlar om kommunikation och samarbete och det vore orättvist mot Astori att slänga in honom direkt i en ödesmatch.
Hooiveld – om han får starta – kommer att ställas mot Christian Benteke. Aston Villa-anfallaren var i storform under andra halvan av hösten och utgör ett bra test.
En stormatch av Jos Hooiveld på Villa Park på lördag skulle inte bara innebära att han tystar sina kritiker.
Det skulle även innebära att Nigel Adkins kommer se honom som ett alternativ under våren.
Motsatsen – en insats som väcker minnena från hösten av en klumpig försvarare som ständigt var steget efter – skulle kunna innebära försäljning redan i januari.
Och då lär snart 30-årige Jos Hooiveld aldrig mer få sätta sin fot i Premier League igen.

FAKTA/Jos Hooivelds matcher i Premier League
19 aug: Man City (b)……….. 2-3 – 90 minuter
25 aug: Wigan (h)………….……0–2 – 90 minuter
2 sep: Man United (h)…………..2–3 – 90 minuter
15 sep: Arsenal (b)………….……1–6 – 27 minuter (utbytt vid ställningen 1–0)
7 okt: Fulham (h)…………..……2–2 – 83 minuter (inbytt efter sju minuter)
20 okt: West Ham (b)………….1–4 – 90 minuter
25 nov: Newcastle (h)…………..2–0 – 1 minut (inbytt i 89:e minuten)
29 dec: Stoke (b)……………..…..3–3 – 90 minuter

Det talar för att Hooiveld klarar testet
Vissa förutsättningar har förbättrats jämfört med säsongsstarten då Jos Hooiveld samlade på självmål. Om han startar på lördag kommer han visserligen sakna parhästen José Fonte, men det finns omständigheter som gör att holländaren kan se fram emot matchen med tillförsikt:
* Nigel Adkins har använt en mer riskminimerande taktik, vilket inte utelämnar försvararna på samma sätt.
* Jack Cork har, sedan han slog sig in i startelvan i november, gett mittfältet defensiv stadga bredvid bollvinnaren Morgan Schneiderlin.
* Luke Shaw, 17, har varit avsevärt mer pålitlig till vänster i backlinjen än fladdrige Daniel Fox.
* Artur Boruc har inte varit någon succé mellan stolparna, men jag har ändå större förtroende för polacken än för Kelvin Davis och Paolo Gazzaniga.
* Aston Villa är i usel form. Häromveckan åkte laget på en 0–8-smäll mot Chelsea och igår förlorade laget i Ligacupen mot Bradford från League Two.

Premier League må ha de bästa tv-avtalen, de största ackumulerade lönerna och mest fans världen över.
Men när det kommer till Ballon d’Or och FIFPro XI är det La Liga som regerar. Fullständigt.

Kolla bara på den här listan över Ballon d’Or-vinnare sedan 1970:
1970: Gerd Müller, Bayern München
1971: Johan Cruyff, Ajax
1972: Franz Beckenbauer, Bayern München
1973: Johan Cruyff, Ajax/Barcelona
1974: Johan Cruyff, Barcelona
1975: Oleg Blokhin, Dynamo Kiev
1976: Franz Beckenbauer, Bayern München
1977: Allan Simonsen, Borussia Mönchengladbach
1978: Kevin Keegan, Hamburg
1979: Kevin Keegan, Hamburg
1980: Karl-Heinz Rummenigge, Bayern München
1981: Karl-Heinz Rummenigge, Bayern München
1982: Paolo Rossi, Juventus
1983: Michel Platini, Juventus
1984: Michel Platini, Juventus
1985: Michel Platini, Juventus
1986: Igor Belanov, Dynamo Kiev
1987: Ruud Gullit, PSV/Milan
1988: Marco van Basten, Milan
1989: Marco van Basten, Milan
1990: Lothar Matthäus, Inter
1991: Jean-Pierre Papin, Marseille
1992: Marco van Basten, Milan
1993: Roberto Baggio, Juventus
1994: Hristo Stoichkov, Barcelona
1995: George Weah, Milan
1996: Matthias Sammer, Dortmund
1997: Ronaldo, Barcelona/Inter
1998: Zinedine Zidane, Juventus
1999: Rivaldo, Barcelona
2000: Luis Figo, Barcelona/Real Madrid
2001: Michael Owen, Liverpool
2002: Ronaldo, Inter/Real Madrid
2003: Pavel Nedved, Juventus
2004: Andrej Sjevtjenko, Milan
2005: Ronaldinho, Barcelona
2006: Fabio Cannavaro, Juventus/Real Madrid
2007: Kaká, Milan
2008: Cristiano Ronaldo, Manchester United
2009: Leo Messi, Barcelona
2010: Leo Messi, Barcelona
2011: Leo Messi, Barcelona
2012: Leo Messi, Barcelona

Sedan 1970, de senaste 42 åren, har två spelare som tillhört en engelsk klubb vunnit Ballon d’Or, Michael Owen och Cristiano Ronaldo.
Rättvist? Går att diskutera.
Det är ingen tvekan om att de spanska giganterna Barcelona och Real Madrid har lockat till sig planetens allra bästa spelare det senaste decenniet. Men det finns tillfällen då jag tycker att Premier League-spelare blivit förbisedda.
Thierry Henry borde enligt mig och många andra ha fått priset 2004 efter sin monstersäsong med Arsenal.
Jag tycker att Cristiano Ronaldo borde ha fått utmärkelsen 2007 framför Kaká som gjorde en ursvag höst i Milan. Kaká fick den enbart för sina insatser i Champions League, inte minst i semifinalen mot Manchester United där han ställdes mot en backlinje bestående av John O’Shea, Gabriel Heinze, Wes Brown, Patrice Evra.

Premier League har högst status som underhållningsprodukt – kolla bara nivån på det senaste tv-avtalet – men låg status i dessa sammanhang.
Att rykte betyder mer än prestation blir än tydligare när vi studerar FIFPro XI. Där har runt 45 000 professionella fotbollsspelare lagt sin röst.
Alla spelare i elvan tillhör, som ni säkert noterat, klubbar i La Liga.
Det var i och för sig väntat. Jämfört med förra årets elva är Falcao och Marcelo (istället för Wayne Rooney och Nemanja Vidic) de enda ändringarna.
Under de åtta åren som FIFPro XI tagits ut har 51 av 88 spelare kommit från Barcelona eller Real Madrid.
Men är det verkligen så här det borde se ut?
Ett par av uttagningarna framstår som rena skämt.
Dessa fotbollsspelare som vägt hit och dit och sedan lagt sin röst tycker alltså att Dani Alves förtjänar platsen som högerback i årets elva. Alves?! Han har gjort sitt sämsta år sedan han kom till Spanien. Ett tag var han bänkad.
De tycker Gerard Piqué förtjänar platsen som mittback. Samme Piqué som hade en mardrömsvår och ibland var bänkad av Pep Guardiola.
Nej, när spelarna röstar går de mer på rykte än något annat.
Förmodligen för att de ägnar mer tid åt att spela fotboll än att titta på fotboll.

Hela backlinjen bestod av spelare från La Liga. Det är ett snävt synsätt, enligt mig. Att Gerard Piqué och Sergio Ramos får platserna som mittbackar beror förstås på EM-framgångarna där spanska försvaret var vattentätt.
Men beror lagets målfacit (blott ett insläppt mål) på de enskilda försvararna eller på att de spelar i ett landslag som anammat världens mest effektiva presspel från Barcelona? Berodde det inte mer på den cyniska kontrollmanin från Vicente Del Bosque som gjorde att Spanien behöll bollen inom laget och ständigt minskade riskerna för att åka på kontringar?
Hur stora prov sattes Piqué och Ramos på under de sex matcherna i EM?

Alla har sin åsikt när det kommer till sådana här elvor och uttagningar. Jag hade inte planerat att ta ut någon – i gårdagens Euro Talk ville jag mest få det överstökat eftersom jag visste att vi ändå aldrig skulle bli överens – men eftersom många efterfrågat min elva på Twitter så har jag snott ihop en.
Jag har satt värde på spelare som levererat i tunga sammanhang: EM, Champions League, avgörande skeden i ligan.
Min tuffaste nöt att knäcka var Falcao, Zlatan Ibrahimovic eller Robin van Persie som striker. Det går att argumentera för vem som helst av dessa tre. Jag valde Zlatan som visserligen inte vann någon titel, men som toppade skytteligan i Serie A, övertygade i EM och kom med i turneringens lag – och har dominerat i både ligan och CL för PSG under hösten.

Min XI för 2012:
Gianluigi Buffon, Juventus/Italien
—————————————————–
Philipp Lahm, Bayern München/Tyskland
Thiago Silva, PSG/Brasilien
Vincent Kompany, Manchester City/Belgien
Ashley Cole, Chelsea/England
—————————————————–
Xavi, Barcelona/Spanien
Andrea Pirlo, Juventus/Italien
Andrés Iniesta, Barcelona/Spanien
——————————————————
Leo Messi, Barcelona/Argentina
Zlatan Ibrahimovic, Paris SG/Sverige
Cristiano Ronaldo, Real Madrid/Portugal

Det faktum att den officiella FIFPro XI innehöll uteslutande spelare från La Liga på alla positioner smärtar för engelsmännen. Tidningen Daily Mail föreslår att ligornas ”drömlag” ska mötas i ett dubbelmöte för att avgöra vilka som är bäst.
En sådan match kommer förstås inte bli av – jag skulle gärna vilja se försäkringsbeloppen för ett sådant påhitt – men det skulle onekligen vara kittlande.
Och så mycket kan jag säga. En elva med spelare från Premier League skulle inte ha en chans mot La Ligas samspelta elva där stommen kommer från Barcelona och Real Madrid och redan utgör ryggraden i spanska landslaget.
Hur skulle en sådan elva för Premier League förresten se ut? Om jag inte bara tar hänsyn till 2012 utan även väger in vilka spelare jag vill ha på plan mot Andrés Iniesta, Xavi och Leo Messi skulle jag köra på den här:
Joe Hart – Branislav Ivanovic, Vincent Kompany, Nemanja Vidic, Ashley Cole – Juan Mata, Marouane Fellaini, Yaya Touré, Gareth Bale – Luis Suárez – Robin van Persie.

***
Hur skulle din FIFPro XI se ut? Och hur skulle du ställa upp ett drömlag från Premier League för 2012 för att möta La Liga-elvan?

Luis Suárez tog hjälp av handen och sköt Liverpool vidare i FA-cupen.
Så nu förtjänar han att kastas ut ur landet.
Enligt vissa.

Liverpool besegrade Mansfield igår i FA-cupen. Segersiffrorna skrevs 2-1 efter att non-league-laget pressat rejält på slutet och vaskat fram ett par heta kvitteringschanser.
Det blev ett debutmål av Daniel Sturridge, avancemang och inga skador, förmodligen vad Brendan Rodgers önskade sig inför matchen.
För Luis Suárez blev det en ny dag i händelsernas centrum.
Anfallsstjärnan byttes in i andra halvlek och satte 2–0-målet som såg ut att punktera matchen.
Reprisbilderna visade att han tog hjälp av handen innan han placerade bollen i nät.
– That, I’m afraid, is the work of a cheat, sa ESPN:s kommentator Jon Champion i direktsändningen.
I så fall är det många som bör stämplas som fuskare.

Gårdagens incident hade onekligen taskig tajming. Luis Suárez briljans hade ju börjat överskugga hans förflutna. Senaste månaden har han inte filmat, förra helgen gjorde han allt för att stå på benen när Carlos Cuéllar gjorde allt för att riva ned honom. Petr Cech berömde honom för att han stod upp i en potentiell straffsituation på Stamford Bridge, vilket återgavs av tidningarna.
Så i en tid när alla rubriker om uruguayanen har varit positiva och handlat om hans klass på fotbollsplanen, råkar han få bollen på handen och så hamnade han i skottluggen igen.
Jag skriver ”råkar”, för det var precis vad det handlade om.
Situationen gick fort, bollen rikoschetterade upp på hans arm/hand. Det var knappast medvetet.
– Vi borde få ett omspel, sa Manfields ordförande John Radford.
Eh, va? Har jag missat något här? Förtjänar man omspel för en omedveten hands som domaren borde ha uppfattat?

Vad är rätt och fel här? Går det, som många gör, att dra parallellen till Miroslav Klose?
Luis Suárez gjorde det man kan förvänta sig av honom och andra spelare.
Jag hade velat se den spelaren som, när han fått med sig bollen med hjälp av handen, sträcker upp armen i luften och säger: ”Sorry, jag tog med handen”.
Vi kan vända på frågeställningen: Hade en försvarare erkänt och påpekat för domaren att det borde vara straff om han tagit med handen i eget straffområde? Knappast.
Miroslav Klose framhålls som ett fint exempel för sportmanship, men vi får inte glömma att tyskens första reaktion efter att han – högst medvetet – styrt in bollen i mål med handen var att jubla. Sedan fick han samla sig och bestämde sig för att erkänna efter en rejäl proteststorm från motståndarlagets spelare.
Bra, Klose.
Men självsanering är inget system vi, än så länge, använder inom fotbollen.
Domarna har betalt för att göra sitt jobb. Tänjer man på reglerna genom att ta med handen eller filma finns risken att man straffas (man kan diskutera om straffet för en filmning, varning, är för milt men då får man istället ifrågasätta regelverket).
Den här gången missade Andre Marriner att blåsa för en solklar hands. Liverpool tackade och tog emot. Som alla andra hade gjort.
Det största ansvaret ligger på domaren.

Reaktionerna på gårdagens händelse följde samma mönster som det brukar göra.
I ena ringhörnan Liverpoolfansen som menar att pressen som vanligt svartmålar deras stjärna. Vilket förstås är fel. Jag har inte sett någon tidningstyckare som kritiserat Suárez. Tvärtom har alla försvarat honom förutom vissa spelare i Mansfield som talade i affekt.
I andra ringhörnan fans från motståndarlag som ställer sig på moralens pelare och skriker ”fuskare”. Vilket förstås också är fel. De hade förmodligen inte varit lika dömande om det gällt deras egen spelare.
Många efterlyser sportmanship, men efterlever vi det själva?
Förre storspelaren Gordon Strachan gjorde en intressant jämförelse. Han drog parallellen med att betala parkeringsavgift men kalkylera med att ”gå över tiden”. Alla som äger en bil har förmodligen gjort det någon gång, men ingen har väl ringt myndigheterna efteråt och berättat att man egentligen borde få en böteslapp?

Går det att ha en kultur där spelare erkänner ”fusk”? Kanske. Det har gjorts experiment.
I Tyskland har man testat ett intressant system vid handssituationer. Om en domare misstänker att bollen träffat handen kan han fråga spelaren.
Om spelaren erkänner döms frispark.
Om spelaren insisterar att han inte använt handen och målet godkänns – men sedan blir överbevisad vid granskningen av tv-bilderna straffas han med tre matchers avstängning.
Jag vet inte vad det här försöket mynnade ut i, jag har inte hört något mer om det, men det är onekligen intressant. Det borde gå att använda för att stävja filmningar också.
En spelare som inte erkänner och motbevisas av tv-granskning i efterhand skulle kunna få en tre matcher lång avstängning. Skulle filmningarna upphöra? Nej, inte helt och hållet, men de skulle minska avsevärt. Spelarna skulle bli tvungna att tänka till.
Till dess får vi nog leva med att fotbollsproffsen spelar till domaren blåser.
Det är ju trots allt det som de får betalt för.

***
Daniel Sturridge gjorde mål i sin Liverpool-debut (kallt avslut på fin passning från Jonjo Shelvey), men eftersom motståndet var så modest väntar vi med att dra några slutsatser.
Det som var mest intressant Brendan Rodgers ord efter matchen. Han slog fast att Daniel Sturridge passade bäst som central anfallare och att han planerar att spela Luis Suárez på kanten.
– When he (Suárez) played at Ajax he played in behind as a No 10, in between the lines, and he played as a reverse winger from the left side so he wasn’t quite out wide – he was tucked in round the corner.
Det är på intet sätt någon ny roll för Luis Suárez. Han spelade ofta högerforward för Ajax. Jag minns en match jag såg mot Groningen där Fredrik Stenman neutraliserade honom fullständigt.
Det är ändå modigt av Rodgers att skissa på en annan roll för spelaren som burit Liverpool på sina axlar under höstsäsongen.
Men laget kan gynnas av en sådan uppställning eftersom Liverpool idag har för få spelare som bidrar med mål. Suárez har så brett register att han kan spela i vilken anfallsposition som helst.
Luis Suárez-Daniel Sturridge-Raheem Sterling – blir det anfallstrion mot Manchester United nästa helg?