Ett helt överlägset hemmalag som borde ha avgjort matchen.
Sedan tre byten som helt förändrade tillställningen.
Måndagens Midlandsderby blev något extra.

Den här texten borde ju ha handlat om Shane Long, 26.
I förra veckans avsnitt av Sportbladets Premier League-podd fick vi en läsarfråga om när han skulle börja göra mål. De åtta första matcherna i ligan hade bara gett en fullträff samtidigt som laget skrek efter en målskytt.
Det var bara en fråga om ”när” inte ”om” det skulle lossna.
Efter tre minuter slog Chris Brunt en underbar djupledsboll. Shane Long svarade för en nedtagning från en annan värld, petade bollen åt sidan och sköt in 1–0 bakom Brad Guzan.
Shane Long är prototypen för en brittisk fotbollsarbetare. Irländaren är ingen stor ”talang”, men man vet vad man får: Enormt hårt jobb i varje match, en anfallare som tuggar sitt tuggummi och springer på allt. Och en spelare som svarar för en sådan nedtagning som vid 1–0 har givetvis en del inneboende kvaliteter. Det svårt att förstå hur WBA kunde överväga att sälja 26-åringen till Hull City på deadline day. Eftersom han ännu inte skrivit på något nytt kontrakt finns risk att han lämnar i januari. Det vore synd för West Bromwich.
Sju minuter senare hade han satt sitt andra mål för kvällen. Leandro Bacuna slog en idiotpassning, Long högg och chippade sedan in 2–0 via ribban.
Där och då såg han ut att bli derbyts segerorganisatör.
Han hade blivit det om Stéphane Sessègnon gjort sitt jobb och placerat in 3–0 från nära håll på Morgan Amalfitanos fina inlägg.
Aston Villa var inte med i matchen. Tränaren Paul Lambert ställde upp med sitt 4-3-3 som påminde mer om en 4-4-2-diamant eftersom Aleksandar Tonev ständigt sökte sig in i mitten bakom frontduon Christian Benteke och Libor Kozák.

Det skulle mycket till om måndagens derby skulle leva upp till den sprakande showen i lördags på Goodison Park då Everton och Liverpool bjöd på en chansrik 3-3-batalj.
Men West Bromwich och Aston Villa gjorde ett tappert försök.
Det såg ut att bli en komfortabel resa mot tre poäng för hemmalaget. Sessègnon hade ett nytt läge att stänga matchen när han sköt över från nära håll.
Allt förändrades i den 57:e minuten. Paul Lambert gjorde ett trippelbyte där han fick in Fabian Delph, Andreas Weimann och Gabriel Agbonlahor. Det dröjde inte mer än knappa minuten innan Weimann hade avlossat ett skott som ändrade riktning på Jonas Olsson och smet några centimetrar utanför Boaz Myhills stolpe.
Tio minuter efter bytena, i den 67:e minuten, kom målet som gav hopp. Karim El Ahmadi blev obevakad i straffområdet i ytan mellan Jonas Olsson och Goran Popov och lyfte behärskat in reduceringen till 2–1.
I den 76:e minuten kom kvitteringen. Ashley Westwood, en av planens bästa i andra halvlek, fångade upp en andraboll (efter en dålig nickrensning av Popov) och fick drömträff. Mittfältarens första Premier League-mål för Aston Villa betydde 2–2 i derbyt.

Paul Lambert fick full effekt av sina byten. Han satte in de tre spelarna som hade startat om de varit matchfitta (de har återhämtat sig från skador) och gå över på en trebackslinje.
– Jag visste att om vi gjorde nästa mål skulle vinden vända. Att ligga under med två mål är tufft, framför allt i ett derby. Du måste vara resolut för att inte släppa in ytterligare ett mål. Det handlade bara om att få in dem i halvtid och snacka lite. De tre som byttes in tränade endast i fredags. Vi slängde in dem och lyckligtvis fungerade det, sa Paul Lambert.
Resultatet var symptomatiskt för de här två klubbarna. De hör hemma i mitten av tabellen. De kommer inte att ha något med Europaplatser att göra, säkerligen inget med nedflyttningsstriden heller.

Saido Berahino, WBA:s underbarn, fick inte komma in i matchen. Efteråt twittrade han orden: ”Time to be selfish”.
Det är oklart om han syftade på den pågående kontraktsförhandlingen, men hans tilltag retade upp fans.
Som om de inte var nog upprörda över två bortslängda poäng i derbyt.

Vi hade räknat med en tuff, tät, intressant toppmatch. Vi fick något helt annat när Manchester City krossade Tottenham med 6–0 på söndagen.

Det här var en eftermiddag där nästan allt som kunde gå snett gick snett för Tottenham. Det dröjde bara 13 sekunder innan Hugo Lloris fick plocka ut den första bollen ur nätet. Den franske målvakten fick hem ett tillbakaspel, missade totalt när han skulle rensa undan och fyra-fem sekunder senare hade Jesús Navas lobbat in 1–0.
Det är inte ofta Lloris gör misstag, men han hade del i nästa baklängesmål också. En halvdan rensning gav en City-omställning och sedan hade Alvaro Negredo tryckt in 2–0 med god hjälp av Sandro.

Det var precis som Bosse Pettersson påpekade i Viasat-studion en match mellan två olika fotbollsstilar. Manchester City med sitt tvåmannaanfall och direkta djupledsspel. Tottenham med sitt… ja, vad är egentligen Spurs spelidé? Det är inte helt lätt att utröna.
Hur ska de skapa chanser? Det verkar inte finns några linjer.
De har en boxspecialist (Roberto Soldado) som inte erbjuder något djupledsspel men som inte heller får några bollar in i straffområdet, de har samtidigt yttrar som går inåt i plan snarare än i djupet, de har en Mousa Dembélé som dribblar och dribblar men aldrig kommer fram.
Under Harry Redknapp spelade de en fartfylld fotboll med snabba omställningar och massor av inlägg där Gareth Bale och Aaron Lennon satte skräck i motståndarförsvaren.
Nu har de blivit ett passningsorienterat lag utan det som engelsmännen kallar ”penetration”. De hittar helt enkelt inga vägar framåt i plan. Det blir ett ständigt bollande av intetsägande passningar sidled. När bollen väl hittar in på en spelare som kan vända upp så väljer den spelaren att inte göra det (brist på självförtroende eller brist på kvalitet?).
Tottenham vann bollinnehavet på Etihad idag med 53–47, ändå skapade de ytterst få målchanser – medan City skapade hur många som helst. Det hade kunnat bli ännu större siffror. Tottenham har gjort ett mål på fyra senaste ligamatcherna.
Var det så att Gareth Bales briljans överskuggade bristerna hos André Villas-Boas gäng redan ifjol?
Framtiden får utvisa.

Tottenhams problem är att deras spelstil inte är självvald.
Villas-Boas filosofi bygger på att hans lag ska vara spelförande. Det är de ofta, men de saknar nycklarna för att låsa upp motståndarna. Finns det något tippat topplag i Europa som har sådan påtaglig avsaknad av kreativitet? Det har varit ett återkommande problem hela säsongen. Ska det hända något måste Andros Townsend skapa något på egen hand (numera är han något sönderläst) eller så måste Christian Eriksen ha vaknat på rätt sida. Annars händer inte mycket.
De skjuter flest distansskott i ligan – ett tecken på deras problem att såga sig igenom.
Det som var förvånande var hur den tidigare så täta defensiven fullständigt rasade ihop på söndagen. Hugo Lloris har vi redan nämnt, Younes Kaboul var otajmad, Kyle Walker hade en svart eftermiddag, Jan Vertonghen bjöd på mål och Sandro var uppseendeväckande svag.
Framåt var Roberto Soldado återigen en besvikelse.
André Villas-Boas har till stor del ett nytt lag. Det här var ytterligare ett bevis på att bygget är långt ifrån färdigt.

Det är svårt att värdera Manchester Citys insats. Var det Tottenham som vek ned sig fullständigt eller City som gjorde gästerna dåliga? En kombination, förstås, men det var inte första gången City levererade en exceptionell insats på hemmaplan. Det kan inte vara en slump när det sker gång på gång. Deras högstanivå är extremt hög, framför allt när de möter ett lag som spelar med en hög försvarslinje (som Spurs gjorde idag). Då blir de livsfarliga.
Nu har de gjort 26 mål på de sex första hemmamatcherna. Det är 78 år sedan (!) som ett lag hade ett liknande facit (Sunderland).
Sergio Agüero var briljant. Fernandinho var kung på mitten. Jesús Navas fick göra två mål. Samir Nasri visade att den starka formen håller i sig. Det spelade ingen roll att Martin Demichelis såg lite ringrostig ut. Den här dagen kunde inget stoppa City, allra minst Tottenham.
”You should have gone Christmas shopping”, skanderade City-fansen till de tillresta Tottenhamsupportrarna… och ja, de hade nog önskat det.
Manchester City visade att de har den högsta högstanivån i Premier League. Intet nytt under solen där. Idag spelade de utan Joe Hart, Vincent Kompany, David Silva och Stevan Jovetic. Pellegrini har en del ess i rockärmen.
Frågan kvarstår dock: Kan Manuel Pellegrini skrämma i väg bortaspöket? Annars det blir ingen ligatitel. Oavsett hur läckert man är på hemmaplan.

***
Det hade förstås varit kul om John Guidetti hade fått göra debut i Premier League. Svensken fick plats på bänken, fick börja värma i andra halvlek, men med en kvart kvar valde Manuel Pellegrini att istället byta in James Milner.
Trist för Guidetti, men nu känns det som han är riktigt nära ett inhopp.

En snabb titt på slutresultatet och målskyttarna antyder att Romelu Lukaku var Merseyside-derbyts förgrundsfigur. Det var han också, sett till sista 25 minuterna, men såg man matchen fanns det också en annan, större bild.

Det mest väsentliga först: a) Kevin Mirallas skulle förstås ha blivit utvisad för överfallet mot Luis Suárez (hur kunde en så sansad man som Roberto Martínez mena att det bara skulle ha varit varning?), b) Det var en exceptionellt underhållande match: händelserik, målrik, chansrik, pulserande – och två lag som gick för seger vilket gav galen Hawaii-fotboll sista tjugo minuterna (vilket Peter Wennman beskrivit väl i sin Pluskrönika).
Men åter till Lukaku. I första halvlek satt jag och tänkte på hur svag och anonym han varit och hur hans form dalat de senaste veckorna efter den blixtrande starten på Evertonsejouren.
Samma sak i andra halvlek – Lukaku uträttade inte mycket första kvarten. Han var visserligen inte lika tafflig som Gerard Deulofeu, inhopparen som ersatte Leighton Baines direkt efter paus och inledningsvis misslyckades med det mesta, men han var inte heller den gedigne superanfallaren som han varit tidigare.
Sedan, i den 72:a minuten: Romelu Lukaku trycker in 2–2 från nära håll, ett måltjuvsmål.
Strax efteråt fick vi se den andra sidan av hans insats: Everton kom fyra mot två med Lukaku som bollförare. Men istället för att enkelt frispela någon av lagkamraterna slarvade han bort jätteläget genom att slå en huvudlös passning rakt i gapet på Liverpools utelämnade försvarare.
Och så, till slut, i den 82:a minuten: Romelu Lukaku nickar kraftfullt in 3–2 på en hörna, ett klassmål.
Spelaren som inte var särskilt bra i matchen hade ändå gjort två mål i derbyt mot Liverpool – och det om något vittnar förstås om hans kvaliteter.
Romelu Lukaku är utlånad till Everton för att samla på sig erfarenhet och få speltid. För att lära.
Om en ”läromatch” innebär två fullträffar i en glödhet match mot Liverpool ser framtiden ganska ljus ut för belgaren, Everton (på kort sikt) och Chelsea (på längre sikt).

Oscar bidrar på andra sätt
Juan Mata satt på bänken, men den här gången fick i alla fall José Mourinho argument som inte kan ha undgått någon.
Vi behöver ju inte upprepa vad det hela handlar om. Juan Mata, Chelseas bästa spelare de två senaste åren, har inte haft någon given plats i startelvan under hösten. På lördagskvällen i derbyt borta mot West Ham var han återigen bänkad, den här gången utan att få hoppa in.
I hans position spelade Oscar – och som han spelade. Brassen ordnade 1–0-målet genom att påpassligt fånga upp Guy Demels misslyckade hemåtpassning och låta sig fällas av Jussi Jääskeläinen. Frank Lampard gjorde inget misstag från straffpunkten.
Sedan gjorde Oscar 2–0 på egen hand med ett välplacerat skott. efter dryga halvtimmen (underbar liten, nätt skarv av Eden Hazard). Redan där kändes matchen avgjord.
Men det var inte bara 22-åringens offensiva bidrag som imponerade. På Upton Park visade han den kvaliteten som Mourinho uppskattar så mycket: Presspelet.
– Jag har aldrig sett en nummer tio-spelare med i hög arbetskapacitet, sa Frank Lampard.
Oscar svarade för sju lyckade tacklingar, mer än någon annan på planen. I José Mourinhos omställningsfilosofi är den typen av arbete utan boll, vilket leder till bollvinster, fundamentalt.
José Mourinho har tidigare förklarat sin tanke. I Independent i september sa han:
– Jag vill bygga med Oscar som tia. Jag vill att de andra två spelarna, från kanterna, anpassar sig till den verkligheten och lär sig att göra saker de inte var beredda att göra tidigare.
– Det är en sak att spela med Ramires och Oscar i laget, de pressar varje motståndare, eller att spela med Mata som tia bakom anfallaren och få smarta assist och smarta passningar eftersom han är en underbar talang. En annan sak är att anpassa sig efter hur vi spelar.
Oscar kommer aldrig att göra lika många assist som Juan Mata, men gårdagens match visade att han kan bidra med annat: Mål, skapade målchanser, rörlighet och bollvinster.
Och eftersom José Mourinho har lagt större tonvikt vid presspelet – och eftersom det fungerar som ett indirekt anfallsvapen – har Oscar en viktig funktion att fylla.

***
Fyllde år i helgen och fick ta emot mor och far på lördagseftermiddagen, vilket gjorde att jag missade nästan hela Arsenal–Southampton. Men av rapporterna att döma gjorde Southampton (bortsett från Artur Boruc) en rätt bra match, eller?

På 21 säsonger har han aldrig åkt ur en liga.
Nu kommer den sviten brytas.
Det finns inga inkast i världen som kan rädda kontraktet för Crystal Palace.

Crystal Palace, sist i Premier League med fyra poäng efter elva omgångar, väntas presentera Tony Pulis, 55, som ny tränare vilken timme som helst.
Parterna har förhandlat i veckan och frågan verkar nu endast vara om han blir klar före helgens match mot Hull City eller efter.
Tony Pulis?!
Har Crystal Palace sökt efter en tränare i en månads tid och landat på Tony Pulis? Det kan vara ett resultat av att man inte letat tillräckligt.
Eller så kan det vara ett tecken på att man insett vilken fotboll man har tänkt sig att spela.

Ian Holloway tog Crystal Palace till Premier League via playoffseger i våras.
Han gjorde det med ett ytterst begränsat material och en helt avgörande Wilfried Zaha.
Vi minns hur Holloway genomförde en liknande resa med Blackpool. Väl i högstaligan charmade de fotbolls-England med sin rock ’n’ roll-fotboll där Charlie Adam höll i trådarna.
Ian Holloway har inte spelat lika offensivt med Crystal Palace, han har ofta formerat ett 4-5-1. Trots att man försökt täppa till bakåt har det ändå inte räckt till någon betydande poängskörd. Orsaken är enkel: Materialet räcker helt enkelt inte till.
För en månad sedan gav Holloway upp. Ordföranden Steve Parish hade försökt övertala honom, men Holloway konstaterade att han inte kände att han var kapabel att rädda laget. Då ska man förstås kliva av sitt uppdrag.
Sedan dess har Kieth Millen lett laget.
Nu ska en ytterst pragmatisk tränare komma in och staga upp försvarsspelet – och anfallsspelet. Defensiven lär Pulis kunna täta avsevärt bättre än Holloway, men jag kan inte se hur han ska få offensiven att explodera.

Att Crystal Palace vänt sig till Tony Pulis tyder på att de vill göra ett sista desperat försök att klamra sig kvar i Premier League.
Mannen med kepsen tog upp Stoke i högstaligan och lyckades med konststycket att etablera laget. Det är få som grejar det och det ska han ha credd för.
Vi minns också hur han tog över ett Plymouth i kris, lyfte laget och räddade dem kvar i Championship. Efterträdaren, ironiskt nog hette han Ian Holloway, berömde Pulis jobb med truppen då walesaren på kort tid jobbat upp spelarnas fitness trots att säsongen pågick.
Tony Pulis har sina förtjänster. Inte minst det faktum att han aldrig åkt ur en liga med ett lag.
Men tar han över Crystal Palace lär den finfina sviten spricka.

Crystal Palace skulle egentligen inte ha nått Premier League redan nu. Truppen var inte redo. Transferbudgeten är begränsad sedan klubben försattes i administration 2010 och Steve Parish & Co klev in och räddade skeppet från att sjunka.
Inför den här säsongen var alla på det klara med att det skulle bli extremt svårt att hålla laget kvar i Premier League.
Därför sades det från klubbhåll att man inte skulle äventyra ekonomin utan fortsätta att satsa på den egna fina akademin.
De värvade ändå friskt – 17 spelare anslöt under sommaren – varav fem precis innan transferfönstret stängde. Totalt kostade dessa cirka €21m. Dyrast var anfallaren Dwight Gayle från Peterborough för €5,3m.
Men trots investeringarna håller få av dessa namn en nivå som skrämmer motståndarna i PL.
Crystal Palaces mercato framstår som ett misslyckande.

Min farhåga över att backlinjen skulle rämna har visat sig vara överdriven. Försvaret med Joel Ward, Danny Gabbidon, Damien Delaney och Dean Moxey har klarat sig förvånansvärt bra. Defensive mittfältaren Mile Jedinak gör oftast ett stabilt jobb i det tysta. I övrigt är det ett hopplock av nästan-spelare.
Herrar som Yannick Bolasie, Cameron Jérome, Barry Bannan, Stuart O’Keefe, Jerome Thomas, Kagisho Dikgacoi kanske kan göra ett jobb som komplementsspelare på den här nivån – knappast som bärande spelare. Dwight Gayle har blixtrat till för sällan. Talangen Jonathan Williams har fått skralt med speltid. Jason Puncheon var ett bra lånetillskott i slutet av fönstret, men han kan inte göra jobbet ensam.
Ungefär där står Crystal Palace.
De har sin underbara hemmapublik som skapar en fantastisk stämning på Selhurst Park, men laget håller är långt från Premier League-mässigt.
För att klara nytt kontrakt skulle Steve Parish behöva lägga ut en förmögenhet i januari.

Tony Pulis är ingen visionär lösning med tanke på framtiden. I så fall hade man satsat på någon av dem som kopplats samman med jobbet och intervjuats: Aitor Karanka (hamnade i Middlesbrough), Chris Coleman, Dan Petrescu (för dyr). Iain Dowie, som ska ha imponerat i arbetsintervjun, känns inte heller som någon visionär.
Det här blir en kortsiktig lösning. Pulis uppges få en låg grundlön med en bonus på €1m om han grejar nytt kontrakt.
Han lär göra det genom att gå tillbaka till grunderna. Lågt försvarsspel, längre bollar mot Cameron Jerome (med förflutet i, just det, Stoke) i första hand och Marouane Chamakh i andra hand.
Den viktigaste frågan: Vem ska kasta de långa inkasten?
Eller är det här en möjlighet för Rory Delap att få spela Premier League-fotboll igen?

Fulham har varit ett stabilt mittenlag i Premier League i över ett decennium.
Nu befinner sig laget i en prekär situation där man hotas av nedflyttning.
Här tittar vi närmare på några av faktorerna som gjort att Martin Jols gäng sladdar.

Det är förstås tidigt att börja tala om nedflyttning i november. Samtidigt är det en känd fotbollssanning att det är en fara att tro att sitt lag är ”för bra för att åka ur”. Man upprepar det som ett mantra och fortsätter att spela samma (offensiva?) spel tills man inser att man inte alls var för bra. Då är det, ibland, för sent att backa bandet.
Är Fulham för bra för att åka ur? Nej, inte sett till vad laget presterat i höst, vare sig man pratar resultatmässigt eller spelmässigt.
Klubben upplevde en identitetskris efter ägarbytet där Mohamed Al Fayed lämnade över till Shahid Khan. Nu sladdar man även sportsligt.
Här är några orsaker till att laget just nu ligger under strecket.

Obalanserad trupp
Det är lätt att missbedöma ett lags kvalitet i Premier League.
Låt oss ta ett exempel: Om Norwich värvar Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer – större som namn än vad meriterna gör skäl för – så räcker det för att vissa ska lansera dem som ett lag för övre halvan i tabellen. Duktiga spelare, visst, inte minst Fer som varit bra i höst (det har inte van Wolfswinkel), men räcker det för bräcka andra klubbar?
Samma sak med Fulham. När man rabblar namn som Maarten Stekelenburg, Brede Hangeland, Sascha Riether, Scott Parker, Damien Duff, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz kan man få för sig att de står sig rätt bra.
Det gör de förstås jämfört med Crystal Palace, Hull City och Cardiff City. Men jämfört med övriga? Jag kan inte se att Fulhams trupp är så mycket bättre.
De har visserligen en drös välkända namn, men istället har Martin Jol samlat på sig den mest obalanserade truppen i ligan.
Vad skulle Fulham med Adel Taarabt till när de redan hade Bryan Ruiz till nummer tio-positionen? Skulle den lönepengen lagts på en annan spelartyp? För Martin Jol hade väl inte tänkt sig att spela Taarabt, Ruiz och Dimitar Berbatov – tre defensivt oansvariga spelare – i samma startelva?
Ruiz är ett kapitel i sig; ibland löjligt läcker och begåvad, men alldeles för ofta avskärmad i matcherna. Han har aldrig varit särskilt effektiv på kanten, men om han spelas centralt går det ut över presspelet eftersom varken Ruiz eller Dimitar Berbatov springer ihjäl sig i försvarsarbetet.

Dimitar Berbatov har förresten varit en del av problemet i höst. Han var fantastisk i vissa matcher förra säsongen när han fick flyta runt fritt och styra rytmen.
Nu när laget behöver spelare som är beredda att kavla upp ärmarna och ta jobbet är han en belastning. De som behöver övertygas kan studera hans antiinsats mot Liverpool häromveckan.

Övertro på äldre spelare
Fulham har länge haft en kärna av äldre spelare, inte minst i försvaret. Matthew Briggs skulle bli undantaget, en egenfostrad spelare som debuterade i maj 2007 blott 65 dagar efter sin 16-årsdag (han är fortfarande den yngsta spelaren i Premier Leagues historia).
Men Briggs har, sex år senare, fortfarande inte slagit sig in i laget. Istället har Fulham John Arne Riise och Kieran Richardson på vänsterbacken. Briggs har fått nöja sig med två inhopp i ligan. Det är givetvis ett misslyckande.
Riise/Richardson är äldre, beprövade spelare som tillhört stora klubbar, Liverpool respektive Manchester United, men håller de den nivån än idag?
Detsamma gäller mittförsvaret där Aaron Hughes och Brede Hangeland varit en pålitlig duo i många år. Men varningsklockorna borde ha börjat ringa för länge sedan.
Fulhams övertro på rutinerade spelare som Hangeland, Hughes, Philippe Senderos, Steve Sidwell och Damien Duff kan bli ödesdiger.

Fulham har onekligen svårt att få in unga spelare. Pajtim Kasami, 21, har visserligen varit en av få ljuspunkter i Fulham i höst, men Martin Jol har samtidigt hanterat andra unga spelare lite suspekt. Kerim Frei släpptes till Turkiet, trots att han visade lovande tendenser redan för ett par år sedan. Alexander Kacaniklics form har vacklat, men svensken har inte heller hjälpts av Jols hantering. Ena dagen i startelvan, nästa dag utanför truppen.

Svag transfersommar
Fulham värvade ett gäng spelare i somras, flera med rutin. Men få av dessa har levererat.
Scott Parker och Derek Boateng har inte kunnat lyfta det centrala mittfältet. Parker jobbar hårt, men har inte haft lika stort inflytande i matcherna som vi är vana vid. 32-åringen känns som ett vettigt tillskott. Över Boateng hänger ett större frågetecken. Den tidigare AIK-spelaren har hittills bara startat en match i ligan.
Maarten Stekelenburg blev skadad i augusti och har ännu inte blivit den där trygga sista utposten som Fulham var bortskämt med i många år med Mark Schwarzer.
Fernando Amorebieta, en gratisvärvning från Athletic Club, har haft minst sagt svårt att anpassa sig till engelsk fotboll. Darren Bent har gjort en del mål, men har fått stå bakom Dimitar Berbatov. Adel Taarabt har fått för få chanser. Elsad Zverotic, högerbacken från Young Boys, köptes som backup till Riether och har inga krav på sig.
Fulham lade ut cirka €14m i somras. Hittills har man inte fått valuta för de pengarna.

Spelidén
Fulham har ett begränsat spelarmaterial. Har de verkligen råd att försöka spela en offensiv, sorgfri fotboll med läckra champagne-lirare som Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz? Ytterst tveksamt.
Det skulle förstås – här och nu – må bättre av att formera ett defensivt, pragmatiskt 4-5-1, bänka Dimitar Berbatov och satsa på att kriga till sig resultat. Vi har ju sett att det kan vara lyckosamt.
Men Martin Jol har inte varit beredd att göra det. Hans filosofi är offensiv och han har haft oerhörda problem att få till en defensiv stadga. Det här är trots allt klubben där Roy Hodgson byggde en försvarsmur runt Brede Hangeland och Aaron Hughes. Nu släpper laget in billiga mål i var och varannan match.
Här faller förstås ansvaret på den hårt pressade Martin Jol.
Sedan förra veckan har han fått René Meulensteen till sin hjälp. Martin Jol är kvar i rollen som manager, men har nu fått ett bollplank under sig.
Meulensteen var first team coach under sir Alex Ferguson i Manchester United och har högt anseende i branschen (även om spelaren i danska Bröndby har en annan uppfattning). Meulensteen är främst en skicklig instruktör nere på träningsplanen. Det återstår att se om han kan styra upp försvarsspelet.
Om den svaga formen fortsätter lär det inte dröja länge innan Martin Jol sparkas och Meulensteen får ta klivet upp som ansvarig.
Frågan är om han då får tillräckligt med tid för att rädda Fulham.
Annars är en 13-årig sejour i högstaligan över.

FAKTA/Fulhams placeringar i Premier League
(Säsong, placering i PL)

2013/14…. 18
2012/13…..12
2011/12……9
2010/11……8
2009/10…..12
2008/09……7
2007/08……17
2006/07.….16
2005/06…..12
2004/05…..13
2003/04……9
2002/03……14
2001/02……13

Det är drygt nio år sedan José Mourinho svepte in och tog Premier League med storm.
Nu är han tillbaka.
Vad har han förändrat sedan förra gången? Fungerar hans metoder lika effektivt idag?
Här tittar vi närmare på nya Chelsea.

Flera gånger under hösten har läsare bett mig att analysera nya Chelsea. Vad har José Mourinho förändrat sedan förra gången han var i England?
Anledningarna att jag avvaktat har varit flera:
Dels vill man få ett större underlag, såvida inte förändringarna är radikala som i fallet med Everton och Roberto Martínez som fortsatt processen att byta det längre spelet mot ett mer passningsorienterat spel.
Dels har jag inte kunnat tyda några större taktiska förändringar som går att illustrera på ett bra sätt med stillbilder (vilket är svårt ändå).
Så det korta svaret är att likheterna är betydligt fler och explicita än skillnaderna. Det finns vissa saker som förändrats, men inte på grund av att José Mourinho utvecklat sin filosofi – snarare en naturlig följd av att fotbollen utvecklats, att wingspelarnas roll förändrats och att han den här gången har hårdare krav på sig att leverera rolig fotboll.

Chelsea 2004/05
När José Mourinho tog över Chelsea efter Claudio Ranieri sommaren 2004 var det ingen som tvivlade på hans metoder.
Några månader tidigare hade han fört Porto till seger i Champions League. Laget var formerat med ett 4-3-3 där Deco var navet på mittfältet. I ligan var Porto ett proaktivt lag som styrde sina matcher. I Europaspelet var man ett reaktivt lag. Försvarsspelet var synkroniserat, omställningarna var snabba.
José Mourinho tog med sig idéerna och överförde dem på Chelsea.
Han formerade direkt uppställningen utefter sin 4-3-3-filosofi. Claude Makélélé var perfekt för den defensiva mittfältsrollen. Frank Lampard och Tiago var som klippta och skurna för att ha rollerna som tvåvägsspelare framför Makélélé (effekten blev än bättre med Michael Essien som kom sommaren 2005). På kanterna fanns farten med spelare som Arjen Robben och Damien Duff. På topp fanns en Didier Drogba, som visserligen inte gjorde så många mål under debutsäsongen, men som gjorde allt annat som man kan kräva av en ensam striker.
José Mourinhos första upplaga av Chelsea var ett reaktivt lag. De försvarade sig lågt och satsade på snabba omställningar. Så fort de tappade boll föll ytterspelarna hem och bildade ett 4-5-1. Så fort bollar lyftes in i straffområdet nickades de undan av John Terry eller Ricardo Carvalho. Distansförsök togs om hand av den imponerande Petr Cech. En eventuell andraboll? Den hade Claude Makélélé full koll på.

Så här fungerade Chelseas spelsystem åren 2004–05, enkelt beskrivet. Claude Makélélé ansvarade för ytan mellan mittfält och backlinje. Tiago/Michael Essien hade rollen som tvåvägsspelare. Frank Lampard befann sig ofta i offensiva positioner, dels för att slå den sista passningen, dels för att komma i andravågslöpningar in i straffområdet. Yttrarna rörde sig ofta ned mot kortlinjen för att slå inlägg snarare än att skapa målchanser åt sig själva. Ibland spelades Eidur Gudjohnsen i en av mittfältspositionerna och då framstod Chelsea mer som ett 4-1-4-1.

Nyckeln i Mourinhos system var tremannamittfältet. Det här var under en tidsera då många engelska lag fortfarande spelade 4-4-2. Mourinho visste hur han skulle utnyttja det. Så här förklarade han det då:
– Om jag har en triangel på mittfältet – Claude Makélélé bakom och två spelare framför honom – kommer jag alltid ha ett övertag mot ett rakt 4-4-2 där mittfältarna spelar sida vid sida. Orsaken är att jag alltid kommer ha en extragubbe. Det startar med Makélélé, som spelar mellan lagdelarna. Om ingen kliver fram på honom kan han se hela planen och får tid (med bollen). Om han blir pressad innebär det att en av de två andra mittfältarna är lediga. Om de blir markerade genom att motståndarnas yttermittfältare kliver in centralt betyder det att det istället finns ytor på kanterna, antingen för våra yttrar eller för våra ytterbackar. Det är inget som ett rakt 4-4-2 kan göra något åt, sa portugisen.
Manchester United hade övergett 4-4-2-systemet i Europaspelet, men i Premier League använde de fortfarande tvåmannaanfall. José Mourinhos entré blev ett uppvaknande för engelsk fotboll.
Chelseas 4-3-3 gjorde att fler och fler lag blev tvingade att överge 4-4-2.

Det var inte någon överdrivet sevärd fotboll, men den var sannerligen effektiv. Chelsea satte rekord i minst antal insläppta mål (15 på 38 matcher), flest nollor under en säsong (25) och flest poäng (95).
Arjen Robbens och Damien Duffs fartfyllda wingspel förskönade bilden av en metodisk, fysisk lagmaskin.
Ägaren Roman Abramovitj fick se sitt lag ibland framstå som det gamla sovjetiska ishockeylandslaget i början av 80-talet. De var disciplinerade, strukturerade och skoningslösa offensivt.
Men han var inte helt nöjd. Han hade ju förälskat sig i sporten efter att ha sett Manchester United och Real Madrid bjuda på ett magiskt fotbollsspektakel med 4-3-matchen på Old Trafford våren 2003. Han gladde sig åt de två ligatitlarna, men det räckte inte. Han ville ha underhållande fotboll.

Chelsea 2013/14
När uppgifterna började sippra ut i våras att José Mourinho var på väg tillbaka till Chelsea var supportrarna exalterade. Sedan han lämnade Stamford Bridge hösten 2007 hade klubben avverkat sju tränare på sex år (plus Ray Wilkins som ledde laget i en match). Förra våren var extra ansträngd då Rafael Benítez var oönskad och till en början blev utbuad på den egna hemmaarenan.
Mourinho var ett sätt att bringa lugn och ro i klubben.
Samtidigt anlände han också med ett dekret: Den här gången skulle han inte bara vinna. Segrarna ska tas genom att spela en mer underhållande fotboll.

Till sin hjälp har José Mourinho fått en ohyggligt talangfull spelartrupp. Där finns Eden Hazard, Oscar, Juan Mata, Romelu Lukaku, André Schürrle, Kevin De Bruyne, Victor Moses – och som bonus fick han tillåtelse att köpa in Willian i slutet av fönstret.
Förutsättningarna för att spela en läcker fotboll finns onekligen.
Har han lyckats? Vad har han förändrat sedan han var i klubben förra gången?
Svar: Nej. Alldeles för lite.

Det var väntat att José Mourinho skulle bygga sitt lag på ett 4-2-3-1-system. Han har alltid använt fyrbackslinje och han har alltid velat ha numerärt övertag centralt i plan.
Det var väntat att han skulle använda ett lågt försvarsspel, betydligt lägre än André Villas-Boas experiment hösten för två år sedan.
Det intressanta var hur han ville spela offensivt. Har han ett gäng bollskickliga spelare som skulle kunna spela ett possession-baserat spel. Den fotboll som Chelsea presterade i perioder förra hösten under Roberto Di Matteo är den läckraste jag sett klubben leverera. Då fick Eden Hazard, Juan Mata och Oscar flyta runt fritt bakom anfallaren Fernando Torres och resultatet blev en snabb, flödande anfallsfotboll med platsskiftningar, kortpassningsspel och giftiga omställningar.
Det spelet höll inte så länge, när Roberto Di Matteo behövde resultat minskade han kreatörernas frihet och offensivlusten kom av sig.

Skulle José Mourinho släppa på tyglarna för dessa spelare igen? Nej.
Redan under försäsongen kom signaler på att han inte såg någon given plats för Juan Mata i startelvan. Spanjoren har varit lagets bästa spelare de två senaste säsongerna. Förra året var han en av ligans allra bästa. Mata är en intelligent, laglojal och begåvad nummer tio-spelare med en sällsynt känslig vänsterfot.
Men han är inte tillräckligt lojal, inte i det defensiva arbetet. José Mourinho föredrog den mer rörlige Oscar. Brassen var ju beredd att ta de defensiva löpningarna.
Det där är något som José Mourinho alltid lyckas med; hans spelare är beredda att offra sig i defensiven.
Under sin första sejour i Chelsea lärde han Joe Cole att ta jobbet, i Inter fick han Samuel Eto’o att acceptera en kantroll med defensiva uppgifter, i Real Madrid fick han Angel Di María att bli en av La Ligas bästa tvåvägsyttrar (åtminstone så fort det vankades el clásico). I Chelsea nu har man noterat hur både André Schürrle och Willian jobbar frenetiskt i försvarsspelet.
För José Mourinho är defensivt ansvarstagande centralt.

José Mourinhos grundfilosofi är densamma som för nio år sedan. Hans fotboll bygger på omställningsspel. Försvara dig lågt och tätt – såra dina motståndare med hjälp av snabba omställningar. Så har han byggt alla sina lag. Under Mourinho blev Real Madrid – tidigare ett spelförande lag – Europas vassaste kontringslag. Han lyckades inte kombinera det med ett effektivt försvarsspel, därför kunde han inte erövra den där tionde Champions League-titeln.
Skillnaderna mellan upplagorna består främst i spelarnas karaktär. Chelsea 2004/05 var ett lag som vann matcher på fysik och styrka. Frank Lampard och Michael Essien var rejäla på mittfältet. Didier Drogba var ett monster längst fram och erbjöd ett längre alternativ i uppspelsfasen. Nya Chelsea består av små, kvickare spelare.

Mourinho har en annan sorts offensiva mittfältare idag jämfört med den första sejouren i England. Då hade han snabba yttrar som sökte sig mot kanterna för att slå inlägg. Nu har han kvicka, passningsskickliga yttrar med playmaker-egenskaper. Deras första tanke är inte att söka hörnflaggan utan att dra sig inåt i planen för att få passningar på fötterna. De bygger gärna upp anfallen med hjälp av tålmodigt passningsspel.
Här finns en del av problemet.
Juan Mata är en possession-spelare; han passar bäst i ett lag som styr spelet och har mycket boll. Han passar sämre i ett lag som ska spela Mourinho-fotboll och anfalla med hjälp av snabba omställningar och sedan direkt falla hem i försvarsposition.

Chelsea 2013/14.

Det är förstås för tidigt för att dra några slutsatser efter en halv höst, men det är ändå intressant att reflektera över hur José Mourinho ska få Chelsea att både vinna och spela bra fotboll.
Han valde att låna ut Romelu Lukaku. Anfallarna Fernando Torres, Demba Ba och Samuel Eto’o har blandat och gett, mest blandat, även om den sistnämnde börjat visa lovande tendenser. Men anfallarna är knappast den enda, eller ens största, förklaringen till det torftiga, fantasilösa anfallsspelet.
Det handlar snarare om spelidén. Chelsea har framstått som ett lag som väntar på att motståndarna ska göra misstag. De verkar inte alls upptagna av tanken att de själva kan tvinga fram det misstaget. De hamnar ofta i situationer där de spelar mot handbollsförsvar, där passningarna går i sidled utan mål och mening.
Automatiken och metodiken för att öppna ett lågt sittande motståndarförsvar existerar inte. Förutsägbarheten borta mot Newcastle häromveckan var frapperande. Mot West Bromwich förra helgen upprepades scenariot.
Behöver Chelsea verkligen två defensiva mittfältare mot de sämre lagen? Skulle ett Bayern-inspirerat 4-1-4-1 med John Obi Mikel i Makélélé-rollen kunna öppna för ett mer offensivt lag? Det är värt att fundera över.
I nuläget är laget (för) beroende av två saker:
a) En individuell prestation (vilket givetvis är möjligt med begåvade spelare som Hazard, Oscar och Mata).
b) Omställningsfotboll.
Det här kan förstås fungera bra i vissa matcher. Chelsea satte ett naivt Schalke vid skolbänken i Champions League och vann borta med 3–0 och besegrade Manchester City hemma. Dessa dagar framstår Chelsea som kliniskt och fartfyllt, men det bygger på att motståndarna bjuder på dessa omställningsmöjligheter. Det bygger på att motståndarna vill anfalla.
Det här är intressant eftersom vi kan knyta ihop det med en reflektion från förra helgen: Hur många motståndare bjuder på dessa kontringslägen nuförtiden?

Det har hänt mycket under de nio år som gått sedan José Mourinho var ny i Premier League. Fler lag har blivit possession-baserade. Det räcker inte för Mourinho att använda sitt tremannamittfält för att få grepp om bollinnehavet eftersom de flesta lagen använder liknande system.
Den senaste tiden har vi dessutom sett en mer pragmatisk hållning. Förra helgen nådde Newcastle, West Bromwich, Sunderland och Manchester United resultat tack vare ett disciplinerat, riskminimerande försvarsspel.
Omställningsmöjligheterna – de som Mourinhos idé vilar på – blir få.
Av den anledningen känns portugisen lite ”outdated”, som jag förklarade i senaste avsnittet av Sportbladets Premier League-podd.
Hans omställningsfotboll har gett två Champions League-titlar och ligatitlar i fyra olika länder. Han kommer fortfarande vara en lysande cuptränare och kapabel att vinna fler titlar.
Men han har aldrig byggt ett lag som är bra på att spela possession-spel och öppna motståndarförsvar som sjunker lågt. I Real Madrid var spelarna missnöjda för att han ”inte gav dem rätt verktyg i offensiven”. Vi har sett samma otillräcklighet nu i Chelsea.

Det finns ju förstås tid att rätta till saker. Det är många nya spelare som ska spela ihop sig och José Mourinho har sagt att det här bygget ska visa resultat först nästa år. Men att samma tendens, samma brister, visar sig i varje klubb är illavarslande.
Det här jag lyfter fram – att hitta nycklar i offensiven – är ju en egenskap som dagens topptränare måste behärska i allt större utsträckning. Är du manager i ett storlag kan man utgå från att du kommer att ställas mot många lag som parkerar bussen i eget straffområde.
Vissa klarar det, vissa klarar det genom att tumma på defensiven, andra klarar det inte alls.
José Mourinho behärskar inte den konsten, åtminstone inte än.
Han är fortfarande en av världens bästa tränare; hans egenskaper som matchcoach är välkända, han är en professor på man-management, han är skicklig på att ställa ut defensiva lag för att få med sig resultat.
Men Roman Abramovitj bär på en annan dröm.
Han har lagt ut en förmögenhet på att få se sitt lag bjuda på spektakel. Chelsea har truppen för det. Har de tränaren?
Juryn är fortfarande ute och överlägger i den frågan.

Fotnot: Tack till Nils Paulsson och Jens Persson som fixade grafiker.

Säsongens bästa målvaktsinsats även när vi summerar framme i maj? Jo, det kan mycket väl vara Tim Kruls show på White Hart Lane i söndags. Holländaren var omutlig mellan stolparna och klarade 14 avslut – varav flera svettiga parader – när Newcastle skrällvann borta.
I backlinjen har jag glädjen att hälsa välkommen tillbaka till Wes Brown. Försvararen gjorde sin första start i ligan på 22 månader och var en jätte mot Manchester City. Jonas Olsson var nästan lika vass mot Chelsea. Svensken rensade undan det mesta som landade i straffområdet och ser ut att vara i samma form som för ett par år sedan. På ytterbackarna väljer jag Leandro Bacuna som skruvade dit en frispark och ägde sin kant för Aston Villa. Till vänster tar jag Phil Bardsley som gjorde segermålet mot City och som gjorde en mycket bra match mot James Milner och Jesús Navas.
Steven Gerrard tystade några kritiker genom att leverera en toppinsats mot Fulham. Phil Jones var en av nycklarna bakom Manchester Uniteds seger mot Arsenal.
I de offensiva rollerna får Robert Snodgrass spela till höger. Han drog dit en fin frispark (igen). Han har inte många övermän i den genren. Wayne Rooney var självskriven efter att ha gjort en enorm insats mot Arsenal. Den här säsongen ser han fit ut igen och lyckas kombinera rollerna som arbetshäst och kreatör. Adam Lallana är i storform och bjöd på ett finfint mål för Southampton.
På topp fanns det några att välja mellan, Wilfried Bony gjorde två mål för Swansea (ska han få förtroendet i startelvan nu?), Robin van Persie gjorde mål och var bra mot Arsenal – men jag väljer Luis Suárez som satte två fullträffar och hade tio avslut (!) mot Fulham.
Omgångens spelare: Tim Krul, Newcastle.

Mitt omgångens lag:
Tim Krul, Newcastle
—————————————
Leandro Bacuna, Aston Villa
Wes Brown, Sunderland
Jonas Olsson, West Bromwich
Phil Bardsley, Sunderland
—————————————
Phil Jones, Manchester United
Steven Gerrard, Liverpool (2)
—————————————
Robert Snodgrass, Norwich
Wayne Rooney, Manchester United (2)
Adam Lallana, Southampton (3)
—————————————
Luis Suárez, Liverpool (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst betyg 8):
Nathaniel Clyne (Southampton), Rickie Lambert (Southampton), Morgan Schneiderlin (Southampton), Martin Skrtel (Liverpool), Glen Johnson (Liverpool), Danny Gabbidon (Crystal Palace), Gareth McAuley (West Bromwich), Wilfried Bony (Swansea), Wayne Routledge (Swansea), Robin van Persie (Manchester United), Chris Smalling (Manchester United), Sebastian Larsson (Sunderland), Jack Colback (Sunderland), Loïc Rémy (Newcastle), Eden Hazard (Chelsea), Stéphane Sessègnon (West Bromwich), Youssouf Mulumbu (West Bromwich).

***
Istället för att ni utser omgångens floppspelare och omgångens manager så gör jag det (och så kan ni tycka till om det var rätt eller fel):
Omgångens floppspelare: Dimitar Berbatov, Fulham.
Kommentar: Iskall och ointresserad på Anfield.
Omgångens manager: David Moyes, Manchester United.
Kommentar: Rätt laguttagning, väl genomförd match taktiskt sett.

Robin van Persie gjorde segermålet, Wayne Rooney var överallt.
Men var det någon som personifierade Manchester Uniteds insats igår mot Arsenal var det en vikarierande mittfältare.

Uttalandet fick vissa att känna hopp, andra att skaka på huvudet.
I vanliga fall när Alex Ferguson beskriver spelare brukar hans ord få extra bärkraft. En hyllning från sir Alex väger helt enkelt lite tyngre än om superlativen kommer från någon annan.
Den här gången ställde sig dock delar fotbolls-England frågande till hans omdöme.
I april, efter att Manchester United säkrat ligatiteln, sa United-ikonen:
– Phil Jones kommer att bli en fenomenal spelare. Han kan bli den bäste i klubbens historia.
Till och med de egna fansen tyckte att det var lite överdrivet i en klubb som haft spelare som George Best, Bobby Charlton och Cristiano Ronaldo. Dessa ord kom ju under en säsong där Phil Jones blandat och gett.
Efter att ha slagit igenom som en hyperlovande 18-åring i Blackburn var han på väg att hamna i Phil Neville-fällan i Manchester United: Han var för anpassningsbar för sitt eget bästa. Mittback, högerback, defensiv mittfältare – Jones fick fylla i lite här och var. Och det är sällan bra för en spelares utveckling.
Det hände att han gjorde iögonfallande insatser (som i derbyt mot City i våras och mot Real Madrid på Bernabéu), men nivån var för ojämn och han kändes aldrig riktigt klockren på mittfältet.

Den här säsongen har dock Phil Jones stigit fram som en av det viktigaste rollspelarna i Manchester United.
Han har fortfarande fått flytta runt mellan olika positioner. Första tre omgångarna spelade han högerback, sedan var han skadad, sedan spelade han mittback, nu på slutet har han spelat på mittfältet. När Rio Ferdinand och Nemanja Vidic var skadade fick Jones förtroende i sin naturliga position som mittback. Jag är övertygad om att det är hans bästa och framtida position – han är inte tillräckligt kvick och passningsskicklig för att spela på mittfältet i ett spelförande lag – men det betyder inte att han inte kan göra lyckade punktinsatser mot specifika spelare.
Igår valde David Moyes att starta honom bredvid Michael Carrick. Det var ett väntat val för att neutralisera Arsenals mittfält, i synnerhet Mesut Özil.
Det visade sig vara ett genidrag.
Jones satte direkt tonen med sitt kloka, kompromisslösa spel. Det är ingen slump att spelare som Cristiano Ronaldo, Gareth Bale och nu senast Mesut Özil haft svårare än vanligt med Jones i motståndarlaget.
När Nemanja Vidic blev skadad i slutet av första halvlek fick 21-åringen ta klivet ned i mittförsvaret. Han var lika bra, om inte ännu bättre, där.
Phil Jones symboliserade Uniteds insats. Efter en stark inledning första tio minuterna handlade det mest om att stänga ytor, positionera sig rätt – och ta jobbet. Det gjorde hemmalaget prickfritt.
Framför allt den där rollspelaren som börjar ta mer och mer plats hos regerande mästarna.
Trots hans fina form är han inte given i startelvan. Jag ser fortfarande en frisk Rafael da Silva som förstaval till höger i backlinjen (kanske utmanad av Chris Smalling som var grym igår?). I mittförsvaret känns Nemanja Vidic som förstavalet trots att han stundtals svajat i höst. Bredvid honom känns det rätt öppet mellan Jonny Evans, Phil Jones och Rio Ferdinand beroende på form och motstånd.
Phil Jones lär även i fortsättningen användas för att släcka bränder. United hade alltid den typen att tillgå under Alex Ferguson. Var det inte John O’Shea var det Ji-Sung Park eller Danny Welbeck. Phil Jones är samma typ av rollspelare – med en högre högstanivå och en avsevärt större potential.
Gårdagens insats visar att han inte stagnerat i en Phil Neville/John O’Shea-fälla.

Helgens spaning:
England har lärt sig spela försvarsspel.

Det blev en underbart oförutsägbar helg i Premier League.
Chelsea tappade poäng, Everton tappade poäng, Newcastle skrällde borta mot Tottenham, Sunderland fällde Manchester City hemma på Stadium of Light.
Manchester Uniteds seger mot Arsenal kan inte betecknas som särskilt oväntad – det var naturligt att ett skadedrabbat Arsenal skulle få en reaktion efter Dortmund-bragden – men det var ett resultat som gynnade tabellen.
Hade Arsenal vunnit hade de sprungit ifrån i täten. Nu är ligan återigen öppen och spännande. Jag kan inte minnas en så här bred och oförutsägbar toppstrid i Premier League. I så fall måste vi gå tillbaka till Robert Flecks dagar.
Mitt bestående intryck från den här helgen handlar inte om något av segermålen i dessa matcher.
Det handlar istället om alla mål som inte gjordes.
Det är som om engelska till slut – efter många år – lärt sig att spela italienskt.
Tidigare har de försökt spela cyniskt. Nu behärskar de den konsten.

Det här är ett intressant diskussionsämne.
Frågar du merparten av alla fotbollstittare kommer de att bedöma kvaliteten på en match efter hur många mål som gjorts. En medioker match som innehåller ett dramatiskt slut med ett par sena mål och svängningar omnämns reflexmässigt som ”en fantastisk match”. Bundesliga anses bjuda på underhållande fotboll tack vare det höga målsnittet – det talas mindre om det usla försvarsspelet som ofta präglar ligan.
En underbar, disciplinerad, målsnål match mellan två lag som gör allt rätt får ofta stämpeln ”tråkig”.
I modern tid har italienska ligan varit cynikernas liga. Det är på tränarcentret Coverciano utanför Florens som de allra mest sofistikerade försvarsteknikerna lärts ut. Italienska tränare – och lag – har de senaste tjugo åren lett utvecklingen vad gäller försvarsspel.
England? Nja, med undantag av George Grahams Arsenal och José Mourinhos förra sejour i Chelsea har försvarsspel på öarna varit synonymt med ”inställning” och ”vinna närkamper”.
Positionsspelet har haft lägre prioritet. Ibland har engelska fotbollskrigare framstått som huvudlösa kycklingar som springer runt runt utan mål och mening.
Inte längre.

Det här var en helg där det utstuderade försvarsspelet firade enorma triumfer. Det började på Stamford Bridge där Chelsea blev neutraliserat av ett disciplinerat West Bromwich. Det krävdes en billig straff i 95:e minuten för att rädda 2-2, utan gåvan från Andre Marriner hade WBA vunnit.
Ett resultat som enbart berodde på Chelseas oförmåga? Vissa trodde säkert det, men jag hoppas att de såg flera matcher den här helgen och kunde se mönstret.
Det fanns ett motståndarlag som gjorde laget sämre.
Det här var nämligen vad jag såg:

På White Hart Lane tog Newcastle en överraskande seger mot Tottenham. Loïc Rémy sprang in med 1–0 i inledningen, sedan handlade hela matchen om försvarsspel. Newcastle hade marginalerna med sig och en alldeles briljant Tim Krul i målet. Men det var också effekten av lagets approach. De kom inte till London för att spela gladfotboll. De kom för att ligga rätt i position och stänga Tottenhams spel. Det var andra matchen i rad som ”skatorna” satt fokus på försvarsspelet och verkligen lagt energi på att riskminimera. Det har gett två raka segrar mot Chelsea och Tottenham.
De var inte vattentäta – utan Krul hade de släppt in ett par mål i den här matchen – men deras engagemang i defensiven var imponerande. Var det inte Mapou Yanga-Mbiwa som offrade sig hänsynslöst var det Cheik Tioté som sprang och täckte ytor eller yttrarna som jagade hem och stängde kanter. I det nya, disciplinerade Newcastle finns det uppenbarligen ingen given plats för en bollbegåvning som Hatem Ben Arfa. Men vem kan ifrågasätta Alan Pardew efter två raka nollor och två raka segrar?

Lite senare på söndagen levererades nästa demonstration av prickfritt defensivt arbete.
Sunderland var en paradi i slutet av Paolo Di Canios tid i klubben. Under Gustavo Poyet kan man se embryot av en förvandling. Caretaker Kevin Ball gick tillbaka till grunderna, Poyet har förfinat försvarsspelet. Den nya hållningen gav seger i derbyt mot Newcastle och nu blev det en skrällvinst hemma mot Manchester City. Phil Bardsley gjorde 1–0 och sedan handlade hela matchen om att stå emot när City ägde boll och tryckte på.
Det gick vägen tack vare en heroisk arbetsinsats, riskminimering och Wes Brown. Den förre Manchester United-spelaren gjorde sin första Premier League-start på 22 månader och satte knappt en fot fel i mittförsvaret.
Det var ingen champagnefotboll från hemmalaget, men jag gissar att det är exakt så här laget måste uppträda för att greja kontraktet: Spela cyniskt, spela snålt – hoppas på ett eller två mål framåt.

Allra sist på söndagen: Ett Manchester United som besegrade Arsenal i toppmatchen tack vare ett synnerligen starkt försvarsspel.
Det förlorande lagets supportrar kommer alltid peka på den egna svaga insatsen, men gemensamt för de här fyra matcherna jag räknat upp är att förhandsfavoriten/tabellettan har ställts mot motståndare som riskminimerat. Dessa lag har varit beredda att ta energiödslande löpningar för att minska riskerna för att eventuellt släppa till målchanser.
Istället för att springa runt som huvudlösa kycklingar – vilket många engelska lag gjorde för 20 år sedan – har de hållit huvudena kalla och positionsspelat sig till resultat.
Robin van Persies och Wayne Rooneys agerande igår var av sådan art. I förra säsongens möte man-man-spelade Rooney mot Mikel Arteta. Nu delade anfallsparet istället på uppgiften att ge understöd till mittfältet. Inte en enda gång i första halvlek vek de från sitt uppdrag. Med ett sådant hållningssätt kommer de flesta motståndarlag få svårt att skapa chanser.

Jag kan inte minnas en omgång där jag sett lika många disciplinerade insatser bära frukt.
Är det en trend vi kommer att få se framöver?
Förmodligen, åtminstone när topplagen spelar. Jag gissar att andra lag tittade i helgen och kopierar det som var framgångsrikt.
Ibland kommer det inte att hjälpa. Vissa dagar kommer topplaget få det där viktiga, tidiga ledningsmålet och då kan det rinna iväg till 7–0 som det gjorde i mötet mellan Manchester City och Norwich häromveckan.
Andra gånger kommer underdogen att frustrera både motståndare och neutrala tittare.
Vi får dock inte glömma det som italienarna alltid förstått:
Väl utfört försvarsspel kan också vara vackert.

Om vi struntar straffdiskussioner åt sidan en stund i fokuserar på det som borde ha fått all uppmärksamhet:
Vilken äckligt, underbart, disciplinerad insats av West Bromwich idag mot Chelsea.
Den var värd tre poäng.

För dem som var lite trötta var lördagens möte på Stamford Bridge ingen uppiggande historia.
Med spelare som Eden Hazard, Willian och Oscar i startelvan förväntar man ju sig att få se fart och fläkt och läckert lir, men hemmalaget hade påtagligt svårt att skapa chanser i första halvlek.
Istället för att titta på bollhållaren – i så fall hade jag somnat – valde jag då istället att plocka fram scoutögat och endast kolla på West Bromwichs positionsspel. Det var fläckfritt.
Om man gillar försvarsspel var det en ren njutning att studera hur synkroniserat backlinjen agerade. En stötte, en föll. En gick in i duell, en annan gav understöd. Varje överflyttning gjordes snabbt och effektivt för att riskminimera.
Chelsea hade för lågt bolltempo och för få som var villiga att löpa utan boll. Men det var också West Bromwich som gjorde laget dåligt genom att inte bjuda på några attraktiva ytor.

Jonas Olsson & Co hade gjort i princip allt rätt fram till tilläggstid när Liam Ridgewell fick hjärnsläpp och väntade med att rensa en boll ett par meter från mållinjen. Måltjuven Samuel Eto’o – hans formkurva är stigande – högg och tryckte in 1–0.
Andra halvlek såg likadan ut. Chelsea hade bollen, men hade svårt att skapa chanser från uppställt spel. De få lägen som de vaskade fram kom efter slarviga bolltapp från West Bromwich.
En kvart in på andra kom kvitteringen. Claudio Yacoub screenade och lät Gareth McAuley nicka en hörna. Shane Long hoppade högst och nickade in returen.
Åtta minuter senare, i den 68:e minuten tog gästerna ledningen. Liam Ridgewell revanscherade sig lite, serverade Stéphane Sessègnon som sköt förbi en passiv Petr Cech.

José Mourinho gjorde direkt ändringar. Vid 1–1 skickade han in Demba Ba och gick över på ett tvåmannaanfall. Direkt efter 1–2-målet bytte han in John Obi Mikel och Juan Mata och gick över på 3-5-2. Som matchcoach är han fortfarande svåröverträffad.
Men den här gången behövde han en del tur för att behålla sin supersvit på 65 raka hemmamatcher i Premier League utan förlust.
West Bromwich försvarade sig nämligen framgångsrikt. Jonas Olsson var en jätte i försvaret. Svensken har hämtat sig efter vårens svaga form och ser nu ut som den där vikingen som rensade allt i eget straffområde för två säsonger sedan. Med tanke på formen hos övriga svenska landslagsförsvarare borde han vara högaktuell för spel mot Portugal.

Det hade förstås varit typiskt om José Mourinhos makalösa hemmasvit hade krossats av hans tidigare adept. Steve Clarke jobbade som assisterande manager under Mourinho i Chelsea. Clarke har tillhört klubben i 20 år som spelare och tränare, idag var han så när på att sänka sig gamla klubb tack vare en klockren laginsats.
När klockan tickat in på 94 minuter såg han ut att lyckas. Men då gjorde Goran Popov – inbytt i 89:e minuten – ett ödesdigert misstag. Istället för att släppa ut en boll till inkast med 30 sekunder kvar av matchen, låta laget flytta upp och låta tiden då, valde han att ta ett chansavslut från 40 meter.
Det var lika hårresande som David Ginolas ökända misstag som betydde att Frankrike missade VM 1994 och som Gérard Houllier kallade ”kriminellt”.
Chelsea vände spelet, Ramires fick bollen i straffområdet, föll efter en lätt beröring från Steven Reid och domaren Andre Marriner dömde en ytterst billig straff. Med 20 sekunder kvar av tilläggstiden.
Det var den typen av domslut som West Bromwich eller Norwich aldrig hade fått mot något av storlagen.
Eden Hazard placerade in bollen iskallt och räddade José Mourinhos svit. Portugisen har nu 66 raka hemmamatcher i Premier League utan förlust.

Det överskuggar dock inte det faktum att West Bromwich återigen visade att man är ett kompent lag. När man besegrade Manchester United på Old Trafford imponerade främst offensiva spelare som Sessègnon och Morgan Amalfitano. Idag var det mittförsvaret med Olsson/McAuley samt defensiva mittfältarna Yacoub och Youssouf Mulumbu som var organisatörerna bakom skrällpoängen.
Det överskuggar inte heller det faktum att Chelsea i två raka ligamatcher haft förvånansvärt svårt att skapa chanser.
José Mourinho alltid byggt sina lag med fokus på omställningsspelet. Chanserna ska skapas genom att direkt gå till anfall efter bollvinst, inte genom tålmodigt uppbyggnadsspel.
Men det kontringsspelet han inte lyckats återskapa ännu. Den där extrema farten som kännetecknade hans första Chelseaupplaga med Arjen Robben och Damien Duff, hans Inter med Eto’o/Diego Milito eller hans Real Madrid med Cristiano Ronaldo, syns sällan till nu. Spelare som Hazard, Oscar och Mata är underbara att se i aktion på små ytor, men de vill helst ha bollen på fötterna, inte lika gärna in på ytan bakom backlinjen.
Den här gången räckte Chelseas anstormning till en poäng. Men det här spelet kommer inte räcka till ligatiteln.