Filmningarna förpestar England – går sjukdomen att bota?
avDet fanns en tid när fotbollspubliken i England var av den uppfattningen att filmningar var något som bara de utländska spelarna sysslade med.
Det fanns en tid när samma fotbollspublik kunde bua ut en egen spelare som filmade.
Den tiden är, tyvärr, förbi.
Det är möjligt, till och med troligt, att påfundet att simulera anlände med ligans importer. Men vi kan lugnt konstatera att britterna varit tämligen anpassningsbara.
Spelare från England, Skottland och Wales, britterna, utgör 46 procent av Premier League. De hade efter helgens matcher tilldelats 57 procent av varningarna för filmning den här säsongen. Med dessa siffror är det lätt att slå sönder myten om britterna som moralens riddare.
I dag filmar alla. Stor som liten, bra som dålig, anfallare som försvarare.
Det är ingen revolutionerande upptäckt, men efter en helg där ligaracet kan ha avgjorts efter en filmning kan det vara läge att lyfta frågan.
Bara de senaste veckorna har vi sett en rad exempel från engelsmännen själva: Andy Carroll, James Perch, Mark Davies… I helgen fick vi alltså se Manchester Uniteds Ashley Young fuska till sig en straffspark, ett rött kort och därmed en ”enkel seger” mot QPR.
Den ena teateraktionen har varit värre än den andra. Tottenhams Gareth Bale är den enda spelaren i ligan som blivit varnad två gånger för filmning under året.
Inte ens vi svenskar är oskyldiga. Martin Olsson var inblandad i en kontroversiell straffsituation förra säsongen och i höstas hamnade Sebastian Larsson i centrum när han ”föll” över Jody Craddocks utsträckta ben.
Det som stör mig när det gäller filmningsdebatten är att man alltid fastnar vid straffsituationer. Då blundar man för det faktum att försvarare är lika pigga på att spela teater. Så fort John Terry & Co känner en hand i ryggen i eget straffområde faller de ihop som en säck potatis. Väldigt ofta undgår de kritik.
Tv-experten Gary Neville hade en intressant krönika i Daily Mail där han förklarade hur hans syn på det cyniska spelet förändrades när han fick möta internationellt motstånd. Som ungdomsspelare i Manchester Uniteds schoolboys fanns en kultur att man inte skulle visa sig svag, inte visa smärta. Att filma var uteslutet.
Sedan började Manchester United resa på turneringar utomlands. De ställdes mot juniorlag från andra länder som Inter, Barcelona och Ajax. Då fick de en chock när motståndarna vred sig i smärtor vid minsta kontakt.
”So gradually your thinking changes. You might say your morality weakens. Certainly the value system you grew up with is challenged”, skriver Gary Neville.
Filmningar handlar om en accepterande kultur. Jämför med handbollen där ingen spelare skulle komma på tanken att ligga kvar i onödan.
Cynismen är en sjukdom som förpestar herrfotbollen. Där tror jag att vi är överens. Det värsta är att det blir värre och värre för varje år.
Jag minns VM 1990 när colombianen Carlos Valderrama blev utburen på bår för att en halvminut senare stå och studsa vid linjen beredd att komma in igen.
Det fick fotbollsvärlden att gapskratta. Då var det ett nytt fenomen.
Nu är det mer regel än undantag att spelare simulerar skador för att öka påföljden för motståndaren.
Den här helgen tändes ett visst hopp av en före detta Premier League-spelare. Real Madrids Alvaro Arbeloa såg hur Pepe gjorde sitt bästa för att få ett kontrakt i Hollywood, men istället för att passivt titta på så visade Arbeloa civilkurage nog att försöka få Pepe att inse sin idioti.
Det var helgens mest glädjande sekvens, men jag tvivlar på att den var något annat än ett undantag.
Det finns andra positiva tecken, även om man får leta med ljus och lykta för att finna dem. I december bötfällde Sydney FC från Australien sin egen försvarare Shannon Cole för att ha filmat i straffområdet i en ligamatch. Sydney FC har en ”no diving policy” som de tillämpar sedan den här säsongen.
Det hör nog också till undantagen.
Så vad göra? Går det att göra något? Ska man lägga sig platt och ta det onda med det goda. Konstatera att underhållningen är så stor att vi kan ”leva med” denna avart?
Så länge straffet bara är ett gult kort kommer spelarna att fortsätta spela teater. Vinningen – en potentiell straff och seger i matchen – är för stor i förhållande till ett eventuellt straff.
Frekvensen av filmningarna, komiken som blivit tragik, har nått såna nivåer att jag inte ser någon annan utväg än att införa hårdare bestraffning i efterhand.
Det har förekommit i vissa enskilda fall. Adriano fick böter och avstängning i Italien för några år sedan, men det är alldeles för sällan.
Och när Uefa ville statuera exempel och straffa förre Arsenalspelaren Eduardo da Silva med avstängning för en filmning fick de sån kritik att de drog tillbaka beslutet i nästa instans.
Det var korrekt eftersom Eduardo hade fått bära hundhuvudet för något som ”alla” sysslar med, men det var samtidigt synd eftersom man måste börja någonstans.
Böter är för vagt i en liga med mångmiljonärer. Det enda som biter är avstängningar.
(Just när jag skriver dessa rader kastar sig Fulhams Mahamadou Diarra som en skadeskjuten svan i straffområdet mot Chelsea. Domaren går inte på det försöket så Diarra lär undgå kritik eftersom den sekvensen inte kommer att repriseras)
Så vad sägs om:
* En oberoende panel som granskar alla situationer över hela planen och delar ut varningar i efterhand.
* En matchs avstängning för alla filmningar i offensivt straffområde.
(Innan jag hann trycka på ”publicera” filmar John Arne Riise till sig en frispark. Raul Meireles varnas, trots att han aldrig rörde norrmannen. Det har bara gått fyra minuter sedan Diarras filmning)
