Chelsea trivs bättre borta
Rafael Benítez önskar nog att alla Chelseas matcher skulle spelas på bortaplan. Inte nog med att han skulle slippa de personliga attackerna från sina egna fans på hemmaarenan – hans lag spelar ju bättre.
På de fyra senaste matcherna har Chelsea förlorat två matcher på hemmaplan och vunnit två matcher på bortaplan. Segrarna har varit övertygande, 9–1 sammanlagt i målskillnad.
Poängsnittet i Premier League under Benítez på Stamford Bridge är 1,00 poäng/match. På bortaplan är snittet 2,4 poäng/match. Enda plumpen var borta mot West Ham den 1 december i spanjorens tredje match.
Det är vanskligt att slå fast att det är orsaken, men kanske har supportrarnas negativa inställning till Rafael Benítez påverkat resultaten. Då är det naturligt att det blir extra påtagligt hemma, där kraven blir större och därigenom även rädslan att misslyckas.
När Juan Mata & Co istället reser iväg uppträder de med ett annat lugn.
De var satta under grymt tryck borta mot Everton, men redde ut stormen.
De låg under borta mot Southampton, men redde ut det.
De var inledningsvis pressade av Stoke idag, men redde ut det också.
Eller så är Rafael Benítez spelsätt mer lämpat för att spela på bortaplan. Där kan laget sjunka djupare och satsa mer utstuderat på snabba omställningar.

FAKTA/Chelseas resultat sedan Benítez tog över
Manchester City (h) 0–0, Fulham (h) 0–0, West Ham (b) 1–3, Nordsjälland (h) 6–1, Sunderland (b) 1–3, Leeds (b) 5–1, Aston Villa (h) 8–0, Norwich (b) 1–0, Everton (b) 2–1, QPR (h) 0–1, Southampton (b) 5–1, Swansea (h) 0–2, Stoke (b) 4–0.

Lampard visar sitt värde
Frank Lampard kommer att lämna Chelsea i sommar, har hans agent bekräftat. Chelsea vill inte förlänga kontraktet för en spelare som är 34 år och som är en av ligans bäst betalda spelare.
Därför är det lite kul att Frank Lampard just nu både visar att han har mer att ge och varför klubben en gång i tiden gav honom den där skyhöga lönen.
Idag mot Stoke var han bäst på plan.
Från sin roll som ”sittande mittfältare” spelade fram, tog sig till lägen och han dundrade in straffar som bara han kan göra.
”Sign him up”, sjöng fansen samtidigt som kamerorna zoomade in ordföranden Bruce Buck på läktaren.

Varför behåller inte Chelsea Frank Lampard när Manchester United behåller Paul Scholes och Ryan Giggs?
Delvis beror det på, tror jag, att Lampard vill ha ett tvåårskontrakt. Scholes och Giggs har sedan flera år accepterat att endast få förlängningar med en säsong i taget.
Men än viktigare än Lampards självbild.
Han har varit spelaren som år efter år har varit given i startelvan. När han hamnade vid sidan av elvan under André Villas-Boas höll han en proffsig inställning utåt, medan flera uppgifter pekar på att han inte var lika nöjd bakom kulisserna.
Nöjer han sig med att framöver inte spela varje match som Scholes och Giggs har gjort?
I så fall är det en så kallad ”no-brainer” att signa upp honom så fort som möjligt.
Frank Lampard är en Chelsea-legendar. Under den pågående generationsväxlingen skulle han vara ytterst värdefull både som kulturbärare och som mentor åt de nya stjärnorna, precis på samma sätt som Scholes och Giggs fört vidare sin vinnarmentalitet på Old Trafford.
Och dagens match på Britannia visade ju att Lampard, fortfarande, kan bidra med en hel del på planen.

Han var spelaren som nobbades av småklubbar i England innan han till slut fick sitt genombrott i tyska andraligan.
Nu har han köpts till Chelsea för att göra det Fernando Torres misslyckats med.
Demba Ba, 27, har kallats ”fynd”, men få klubbar vågar satsa på honom.
Allt sägs bero på en ”tickande bomb”.
Idag ställs han mot en av intressenterna som ångrar sitt beslut.

Stamford Bridge, 9 januari:
Chelsea har hamnat i underläge hemma mot Swansea. Det är det första mötet i Ligacupens semifinal. Managern Rafael Benítez, som i senaste ligamatchen sett sitt lag få stryk hemma mot jumbon QPR, är pressad. Publiken börjar bli otålig. När minuterna börjar ticka iväg, hörs kravet från Matthew Harding Stand:
”We want Demba Ba!”.
Hemmafansen vill få in nyförvärvet som börjat matchen på bänken. Det är alls inte förvånande. Dels debuterade Demba Ba fyra dagar tidigare i sin nya klubb och satte två mål i FA-cupen mot Southampton, dels har Fernando Torres återigen varit totalt osynlig.
Med knappt tio minuter kvar av mötet med Swansea får Ba komma in. Under sin tid på planen hinner han uträtta mer än Torres gjort på hela matchen.
Fem dagar efter att Demba Ba skrev på för klubben har han blivit spelaren som Chelsea sätter sig hopp till. Under hösten hade de alla delar på plats utom en fungerande striker.
Londonlaget behövde bara betala 7 miljoner pund, ett reapris för en anfallare som gjort 29 ligamål sedan augusti 2011.
Men det finns omständigheter som gjort att andra klubbar tvekat.

Demba Ba är en fotbollens nomad. Han föddes i Paris som ett av sju syskon. Familjen bodde i en av huvudstadens förorter. I en intervju med Daily Mail har han berättat:
– Jag älskade att spela fotboll. Jag var beslutsam om att bli fotbollsspelare och få ett proffskontrakt. Från det att jag var 15 år var min enda önskan att bli fotbollsspelare. Jag var beredd att gå var som helst.
Det gjorde han. Montgaillard, Le Havre, Frileuse, Mountrouge, Lyon, Auxerre, Foligno, Watford, Barnsley, Amiens var några av klubbarna han provtränade med. Livet var tufft. Demba Ba minns resan till England.
– En av mina vänner från Paris, Gauthier Diafutua, spelade Watford så jag fick provträna med dem. Vi var tvungna att hitta någonstans att bo. En kompis sa att han kände någon. Men killen delade huset med andra. Det slutade med att vi bodde fem man i ett rum. De andra dagarna bodde vi på hotell, men hade inga pengar.
Under de tre dagarna i Barnsley stod klubben för hotellkostnaden. Till viss del.
– Vi var där en vecka, men det blev kaotiskt. Vi skulle checka ut, men receptionen sa att vi var tvungna att betala för maten. Vi hade inga pengar. De dagarna åt vi bara chips och drack vatten.
Som ung var han defensiv mittfältare. ”En Patrick Vieira”, som han beskrivit det.
– Jag var tekniskt skicklig, stor och stark, men jag gillade inte att tackla. Jag har aldrig gillat att försvara och jaga boll. När jag var 18 blev jag striker. Det var min agent och min bäste vän som övertygade mig.
Det var först när han kom till franska division 4-laget Rouen som karriären tog fart. Han fortsatte till belgiska Mouscron, innan tyska uppstickaren Hoffenheim, då i Bundesliga 2, köpte loss honom 2007.
Det blev succé i Hoffenheim som tog klivet upp till högstaligan. Sommaren 2009 ville Stuttgart värva honom. Allt var klart, men Demba Ba klarade inte läkarundersökningen.
Det var det första illavarslande tecknet för något som skulle bli en följetong.
Ett och ett halvt år senare, i januari 2011, var Hoffenheim överens med Stoke City om en övergångssumma på 7 miljoner pund. Affären sprack. Demba Ba klarade inte läkarundersökningen den här gången heller och hamnade istället i West Ham.
Stokes manager Tony Pulis sa efteråt:
– Hans knä är en tickande bomb. Våra diagnoser visade att han var en extrem riskaffär. Vi hade kunnat förlora honom efter en träning. Om han hade varit i närheten av okej hade vi värvat honom.

Det är den främsta anledningen till att klubbar tvekat på att satsa på Demba Ba.
Hans knäbekymmer härstammar från en benfraktur under sin tid i Rouen. Ba bröt vänsterbenet på två ställen. Läkarna opererade in en spik. Tre år senare, vid ett ingrepp i vänsterknäet, ska en sena ha skadats. Operationen skedde ett par månader före läkarundersökningen i Stuttgart.
Efter ett starkt halvår i West Ham våren 2011 flyttade Demba Ba som bosman till Newcastle. Klubben var osäker på anfallarens fysiska hälsa, men managern Alan Pardew hörde sig för med sina kontakter och fick reda på att spelaren inte missat en enda träning i West Ham. Ba fick ett prestationsbaserat kontrakt med drygt 200 000 kronor i veckolön, plus 200 000 kronor per spelad match (agenten uppges ha fått 20 miljoner kronor i engångssumma).
Affären betalade sig.
Knäet höll och Demba Ba blev en dunderhit på Tyneside.
Under hösten gjorde han 14 mål i Premier League och var en av ligans bästa spelare. Han kallades ”säsongens fynd”. Fansen tillägnade en sång till sin nye favorit. I början av 00-talet fanns en klassisk ramsa om före detta Manchester City-spelaren Shaun Goater: ”Feed the goat and he will score”. Sången om Demba Ba blev:
”Feed the sheep and Bäää (med lätet av ett lamm) will score”.
– Sjöng de så? Om mig? Haha, då måste jag lyssna nästa gång.
Demba Ba var så populär att han öppnade en affärsmöjlighet för försäljare av jordgubbssirap. Efter att han avslöjat i en tv-intervju att han älskar sirap såg Newcastle till att importera flaskor till souvenirshoppen så fansen kunde köpa sin egen dos.
– Jag häller sirap i glaset varje gång jag dricker vatten. Jag kan inte leva utan det. Det är ett begär. Varje gång familjen ska komma över är sirap det första jag ber dem ta med.
Trots att Newcastle hade säkrat Demba Ba på ett treårskontrakt kunde de inte känna sig trygga. Till sommaren aktiverades en klausul som innebar att senegalesen fick flytta för ”bara” 7 miljoner pund.
Ingen klubb hörde av sig.

Det är många som undrat varför, men orsaken var inte bara osäkerheten kring hans fysiska status. Det var också en ekonomisk fråga.
Demba Ba må kosta lite i övergångspengar, men det fanns förtäckta kostnader. Hans sluga representanter – som var smarta nog att förhandla fram en klausul som gjorde att spelaren blev free agent om West Ham åkte ur och smarta nog att kräva en utköpsklausul i kontraktet med Newcastle – krävde en rejäl lön för sin klient. Det var en nivå som spränger lönetaket hos alla klubbar utanför toppskiktet. Dessutom ville agenterna själva ha en del av kakan, enligt uppgift upp emot 50 miljoner kronor. Lönekostnaderna för 3,5-årsavtalet ligger på på cirka 130 miljoner kronor. Totalt handlade det om en investering på cirka 280 miljoner kronor.
Det är mycket pengar för en tickande bomb som är svår att försäkra.
Den stora frågan som Chelseafansen ställer sig är förstås om den ”tickande bomben”, som Demba Bas knä kallats, kan brisera.
Det har varit, och är fortfarande, en väl bevarad hemlighet. Det vi vet är att han har tagit hjälp av välrenommerade idrottsläkaren Pedro Philippou. Själv har han inte velat svara när ämnet kommit på tal. När han ombads kommentera Tony Pulis uttalande om ”tickande bomb” i programmet ”Goals on Sunday” för ett år sedan, svarade han:
– Mitt liv, ditt liv, allas liv är en tickande bomb. Man vet inte när det brister. Mitt högra knä är lika mycket en tickande bomb som mitt vänstra. Det finns inga tickande bomber, det är så livet är.
Det ska dock finnas en bild från en magnetröntgen som visar på en kronisk skada. Alan Pardew har kommenterat bilden med orden:
– Det ser väldigt illa ut. Det är stor risk att han kommer att få problem i framtiden.
West Ham-ägaren David Sullivan, som trots allt vågade värva spelaren, har kallat knäet ”väldigt, väldigt dåligt”.

Efter att Demba Ba under hösten kopplats samman med flera av toppklubbarna föll valet på Chelsea. Förra fredagen blev affären klar när Londonlaget lade upp de 7 miljoner pund som krävdes för att aktivera utköpsklausulen.
27-åringen kommer till Stamford Bridge med ett uppdrag: Lyfta anfallsspelet.
Fernando Torres, 500-miljonersvärvningen, har inte hittat rätt. Förhoppningen är att Demba Ba ska vara lösningen. Det har börjat bra. Två mål i debuten och en fullträff senast som tveksamt vinkades bort för offside.
Med sin kombination av storlek, kraft och målkänsla framstår han som en light-version av Didier Drogba.
Idag väntar Stoke på bortaplan. Alla räknar med att Rafael Benítez ska peta Torres och starta med sitt senaste tillskott.
För Demba Ba är det ett prestigemöte. Förra hösten hånades han av Stoke-fansen för den misslyckade läkarundersökningen.
Ba svarade på bästa sätt – med ett hattrick.
Chelsea tog risken som Stoke inte vågade ta. Om det nu är någon risk. Oavsett hur bräckligt knät är och oavsett hur oroande bilderna från magnetröntgen ser ut, går det inte att komma ifrån faktum:
Anfallaren har bara missat 17 matcher på sju år.
Ingen av de klubbar som hittills köpt honom har haft någon anledning att ångra det.
– Allt jag gått igenom i mitt liv har gjort mig till den jag är idag. Jag hade några provspel som inte blev lyckade, men jag är ingen ”quitter”. Jag slutar aldrig.

Källor: Daily Mail, Demba Bas officiella hemsida, ”Goals on Sunday”, The Guardian, Independent, Kicker, Sky Sports, The Telegraph.

> Tv: Stoke-Chelsea, 16.00, Viasat Fotboll, Viasat Fotboll HD.

FAKTA/Fernando Torres vs Demba Ba

Fernando Torres
28 år
Spanien
183 cm
70 kg
20 matcher
7 mål
1 assist
2,4 skott på mål/match
69,6 passningsprocent
1,2 dribblingar per match

Avslutningar………………….. 2
Från att ha varit en dödlig avslutare under tiden i Liverpool till att bli slätstruken. Förmågan finns där någonstans. Kan han locka fram den igen?

Snabbhet …………………….4
Det här var Torres främsta vapen tidigare i karriären. Efter sin knäskada har han tappat rycket i steget, men djupledsspelet är fortfarande hans främsta egenskap.

Targetspel …………………1
Har alltid varit begränsad med ryggen mot målet. Svag i luftspelet och har för dålig touch för att suga in bollarna och ge sitt lag tid.

Erfarenhet ……………….5
Fernando Torres har spelat på toppnivå sedan han etablerade sig i Atlético som 17-åring. Spelat fyra mästerskap för Spanien, gjort mål i två raka EM-finaler och vunnit Champions League.

Form……………………… 1
Varje gång han ger antydningar om att vara på gång – faller han ned i en svacka igen. Totalt iskall i två senaste matcherna.

Totalt: 13/25

Demba Ba
27 år
Senegal
189 cm
84 kg
20 matcher
13 mål
0 assist
4,5 skott på mål/match
78,3 passningsprocent
0,4 dribblingar per match

Avslutningar…………………. 4
Tidigare i sin karriär var Ba ineffektiv, förmodligen för att han omskolades till anfallare relativt sent. Hans målfacit senaste två åren visar hans enorma utveckling. Volleymålet mot Reading i höstas var teknisk perfektion.

Snabbhet…………………….. 3
Ingen speedkula, men Ba kompenserar det med sin lojala inställning och löpvilja.

Targetspel…………………. 5
Kombinationen av styrka, huvudspel och rörlighet gör honom till en utmärkt bollmottagare.

Erfarenhet……………….. 2
Slog igenom relativt sent och har gått en längre väg mot toppen. Det här är första gången han ska leverera i en storklubb.

Form…………………….. 4
En av höstens bästa anfallare i Premier League. Har gjort fyra mål på de två senaste starterna och såg glödhet ut i inhoppet mot Swansea i veckan.

Totalt: 18/25

I helgen är det nystart för Premier Manager.
Så här formerar jag mitt lag.

Det är en del att tänka på när man tar ut sådana här lag.
Det allra viktigaste är att ha koll på skadelistan och transfersnacket.
Att undvika att satsa på West Bromwich Zoltan Géra – borta resten av säsongen – är rätt givet. Men man bör även följa de senaste skaderapporterna. Wayne Rooney är inte uttagen i matchtruppen mot Liverpool. Han bör man alltså spara till senare.
Att ta ut Nuri Sahin är ju inte heller så smart med tanke på att han flyttar från Liverpool till Dortmund.

Vill man gå ett steg längre bör man försöka känna av vilka spelare som kommer att starta. Premier Leagues managers har en tendens att rotera startspelare, men vissa spelarval säger sig själv.
Mycket talar exempelvis för att Fernando Torres får inleda på bänken på lördagen borta mot Stoke.

Mitt lag i Premier Manager (3-4-3):

Joe Hart, Manchester City, 6,4 miljoner kr
Landslagsmålvakten gör en svag säsong, men han är fortfarande en del av ligans bästa försvar. Det gör att poängen trillar in.

——————————————————————

Mathieu Debuchy, Newcastle, 2,5 miljoner kr
Värvad från Lille under januarifönstret och bör kunna bidra mer i offensiven än Danny Simpson. Framträdande i EM i somras.

Robert Huth, Stoke, 3,3 miljoner kr
Stoke hade släppt in minst mål i ligan fram till snedsteget hemma mot Southampton (tre insläppta). Huth brukar även kunna bidra med mål framåt. Ingen fullträff under hösten. Islossning i vår?

Leighton Baines, Everton, 4,8 miljoner kr
Ansvarar för fasta situationer: frisparkar, hörnor, straffar, vilket medför en hel del poäng.

——————————————————————

Joe Cole, West Ham, 2,7 miljoner kr
Tillbaka i West Ham och comebacken blev en succé när mittfältaren gjorde två assist mot Manchester United. Får spela en viktigare roll här än i Liverpool.

Jack Wilshere, Arsenal, 2,5 miljoner kr
Tycker Wilshere är billig sett till vad man får för pengarna. Given i startelvan och kapabel till en hel del assist.

Adel Taarabt, Queens Park Rangers, 2,9 miljoner kr
Handlas till underpris eftersom han fått en ny roll som anfallare.

Gareth Bale, Tottenham, 7 miljoner kr (lagkapten)
Min livförsäkring i elvan. Bale är en garanti för att poängen kommer trilla in.

——————————————————————

Dimitar Berbatov, Fulham, 5,4 miljoner kr
Har gjort en imponerande höst och bär Fulhams offensiv på sina axlar.

Papiss Cissé, Newcastle, 5,5 miljoner kr
En besvikelse under hösten, men här har förutsättningarna förändrats. Cissé kommer att få favoritpositionen som central anfallare nu när Demba Ba är såld.

Demba Ba, Chelsea, 6,5 miljoner kr
Har sett glödhet ut i sina två första framträdanden i Chelseatröjan. Senegalesen har chansen att göra strikerpositionen till sin egen.

> Utmana mig i Premier Manager genom att ansluta till min liga: ”Kalle Karlsson League”.

Engelsk fotboll oroar sig för återväxten.
Men det finns några tonåringar som har tagit Premier League med storm under hösten.
Det var dags att titta närmare på spelarna under 20 år.

Financial Fair Play och ”Home grown quota-reglerna” har satt fokus på att egenfostrade spelare i England. Fotbollsförbundet, FA, gör en jättesatsning och har rekryterat West Bromwichs sportchef Dan Ashworth för att förbättra talangutvecklingen.
Den här frågan är extra aktuell efter en vecka då FIFPro XI presenterats utan en enda spelare från världens mest penningstinna liga.
Är det en verklighet Premier League ska vänja sig vid? Finns det spelare som i framtiden kan utvecklas till världsstjärnor?

Första omgångarna i Ligacupen brukar ju vara ungdomarnas scen. Det har blivit turneringen där många får sin första smak av proffsfotbollen, helt enkelt för att tränarna har råd/mod att släppa fram dem i matcher som inte betyder lika mycket.
I samband med att storlagen gick in i Ligacupen i september sammanställde jag en lista på alla nya bekantskaper som visat upp sig. Den visar att det finns en uppsjö av unga spelare som snart knackar på dörren.
Men efter första framträdandet i Ligacupen blir det tyst kring många av dessa namn. De flesta återgår till sina reservlag, en del lånas ut till lägre divisioner, en del kallas upp sporadiskt för att sitta på bänken i Premier League. Det är bara en exklusiv skara som direkt lyckats etablera sig i världens mest konkurrenskraftiga liga.
Enligt ett snabbt överslag har 20 tonåringar fått speltid i Premier League under hösten.
Här har jag rankat de som gjort störst avtryck hittills. Det är alltså inte en lista över vilka spelare som har störst potential eller vilka som är bäst, utan rangordningen baseras på deras insatser den här säsongen.

Bästa tonåringarna i Premier League

11) Kerim Frei, Fulham
19 år, yttermittfältare
5 matcher, 0 mål
Visade gryende form redan förra säsongen, men under hösten hamnade han bakom Alexander Kacaniklic i kön till startelvan och lånades ut till Coventry. Tillbaka i Fulham sedan slutet av november och har deltagit i fyra av de senaste fem matcherna. Född i Österrike med turkisk pappa och mamma från Marocko har Frei sedan förra året valt att representera Turkiet.

10) James Ward-Prowse, Southampton
18 år, mittfältare
8 matcher, 0 mål
Startade på centralt mittfält, blott 17 år, i premiären borta mot Manchester City. Har tappat sin plats i elvan, men Ward-Prowses tid kommer.

9) Gaël Birigimana, Newcastle
19 år, mittfältare
10 matcher, 1 mål
Ett av få ljus i Newcastles mörker. Den unge mittfältaren värvades från Coventry i somras och har fått mer och mer speltid. Drömmål mot Wigan. Har startat tre matcher.

8. Suso, Liverpool
19 år, mittfältare
12 matcher, 0 mål
Den unge spanjoren har spelat tolv matcher i Premier League. Inte samma typ av poängspelare som Sterling. Suso är mer possession-orienterad.

7) Andre Wisdom, Liverpool
19 år, försvarare
8 matcher, 0 mål
För ett par år sedan slog John Flanagan igenom som 18-åring och spåddes en stor framtid. Nu har han blivit rejält omsprungen av Andre Wisdom. Med både snabbhet och tuffhet har han blivit ett habilt alternativ på högerbacken. Startat åtta matcher.

6) Ben Davies, Swansea
19 år, försvarare
17 matcher, 0 mål
Walesaren fick chansen när Neil Taylor blev skadad och har vuxit in i rollen. Två assist från sin vänsterbacksposition.

5) Luke Shaw, Southampton
17 år, försvarare
11 matcher, 0 mål
Har tagit över platsen i startelvan efter Daniel Fox. Imponerar stort med sin mognad och sitt trygga spel. Skrev nytt kontrakt på torsdagen, men storklubbarna lär ha Shaw under uppsikt ändå.

4) Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal
19 år, yttermittfältare
14 matcher, 1 mål
Lite av en mellansäsong hittills för engelsmannen som slog igenom med dunder och brak för ett år sedan. Bara startat åtta matcher.

3) Matija Nastasic, Manchester City
19 år, försvarare
12 matcher, 0 mål
Framtidsköpet från Fiorentina har spelat så bra att han stundtals hållit Joleon Lescott på bänken. Oerhört mogen för sin ålder.

2) Romelu Lukaku, West Bromwich
19 år, anfallare
19 matcher, 7 mål
Stor, stark, svårstoppad. Vi har anat vilken potential den här grabben haft sedan han slog igenom som 16-åring i Anderlecht. Under hösten visade han den. Har mest använts som ”impact sub”, startade bara fyra matcher fram till december.

1) Raheem Sterling, Liverpool
18 år, yttermittfältare
20 matcher, 2 mål
Lyftes in i startelvan till mötet med Manchester City – och svarade med en stormatch, blott 17 år ung. En månad senare var han en av planens bästa mot Manchester United. Under första halvan av hösten var Sterling en av ligans bästa yttrar. Tappade formen framåt vintern efter att ha matchats för hårt av Brendan Rodgers. Har startat 18 matcher.
– Läs mer: ”Raheem Sterling – Liverpools räddare”.

Andra tonåringar som visat upp sig i PL under säsongen:
Connor Wickham (Sunderland), Lucas Piazon (Chelsea), Nathan Ake (Chelsea), Nick Powell (Manchester United), Ross Barkley (Everton), Serge Gnarby (Arsenal), Karim Rekik (Manchester City), Harry Kane (Norwich, utlånad från Tottenham), Derrick Williams (Aston Villa).

***
Vilka spelare på listan tror du har störst potential? Eller finns det andra som som inte fått spela i Premier League ännu som kommer att nå längre?

Swansea visade en ny sida
Ni vet bilden vi har av Swansea: Passningsskickliga, tekniska, possession-fixerade. Ett lag som är lätt att älska eftersom de förändrat våra normer.
De är lilleputt-laget som bestämt sig för att spela på samma villkor som toppklubbarna, genom att konkurrera med sin skicklighet snarare än leva på andras misstag.
Om de hade någon svaghet under fjolåret då de gjorde succé som nykomling i Premier League var det att de kunde bli lite väl naiva. Lite väl låsta vid att behålla bollen inom laget, lite för ivriga i sin press vilket ökade risken för att gå bort sig, lite för ovilliga att spela vertikalt.
En av Michael Laudrups direktiv när han anlände till Wales i somras var att han skulle göra laget mer pragmatiskt.
Idag, i första semifinalmötet i Ligacupen, fick vi se ett helt annat Swansea. Ett cyniskt Swansea. Laudrups Swansea.
”Swanselona” kom till Stamford Bridge, klev hem med hela laget och litade till att starka mittbacksparet Chico och Ashley Williams skulle städa undan inläggen.
När tillfälle gavs högg de direkt. Det var länge sedan jag såg en sådan smash ’n’ grab-seger.
Två gånger tabbade sig Branislav Ivanovic rejält. Två gånger högg Swansea.
Den första gången, i slutet av första halvlek, satte Michu 0–1 med ett klassavslut. Andra gången, på tilläggstid, fick inhopparen Danny Graham ett friläge, rundade Ross Turnbull och satte 0–2.
– Vi visste att vi inte skulle ha bollinnehavet. Men trots Chelseas övertag skapade de bara tre klara chanser: Ramires, Matas i första halvlek och skottet från Luiz.
Man skulle kunna tro att de där orden kom från en Tony Pulis eller en Sam Allardyce.
De kom från Michael Laudrup.

Torres redan omsprungen av Ba
Rafael Benítez satsade på Fernando Torres från start i Chelsea. Det var ett val som slog tillbaka mot managern.
Torres var återigen iskall och hade svårt att hitta ytor mot Swanseas låga försvarslinje.
”We want Demba Ba”, skanderade hemmafansen.
Med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid fick de gehör när Torres lämnade plats åt nyförvärvet från Newcastle
Under dessa nio minuter plus tillägg skapade Ba mer än Torres gjort under hela matchen. Han hade två farliga nickar, var inblandad i en straffsituation där han själv fick varning för att ha simulerat (enligt mig varken straff eller filmning) och gjorde reduceringen till 1–2. Den dömdes bort för offside, tveksamt enligt reprisbilderna.
Rafael Benítez har knappast något annat val till lördagens tuffa bortamatch mot Stoke än att spela Demba Ba från start på bekostnad av Fernando Torres.

Williams – landets mest formstarke försvarare
Ashley Williams var en av mina favoriter i Swansea förra säsongen. Minilirare som Joe Allen, Leon Britton och Nathan Dyer fick mest uppmärksamhet, men mittbacken Williams imponerade minst lika mycket i de bakre leden.
Därför var det så förvånande att han inledde den här säsongen så svagt.
Mot Sunderland i början av september bjöd han Steven Fletcher på ett mål efter en misslyckad passning. Någon vecka senare svarade han för en ny blunder borta mot Aston Villa.
– Folk säger att ”han aldrig gör misstag”, men jag kan säga med säkerhet att alla göra misstag någon gång, sa Michael Laudrup.
Månaden efter, i oktober, stod han för en ny fadäs när Wales föll borta i VM-kvalet mot Kroatien.
Ashley Williams fick, helt enkelt, ingen bra start på hösten.
Men sedan vintermånaderna har han hittat formen. Och nu är 28-åringen i storform. Jag kan, faktiskt, inte komma på någon formstarkare försvarare i ligan just nu. På de senaste nio matcherna har Swansea släppt in tio mål. Om vi bortser från plumpen hemma mot Norwich den 8 december (3–4) är facit sex insläppta på åtta matcher, trots möten med Arsenal, Tottenham och Manchester United.
Ashley Williams har radat upp imponerande insatser senaste tiden. Kvällens match borta mot Chelsea var inget undantag.

***
Vi kan få en Ligacupfinal mellan Bradford och Swansea. Någon som såg den utvecklingen i spåkulan inför säsongen?

På lördag väntar en sexpoängsmatch när Aston Villa tar emot Southampton.
För den förre AIK-spelaren Jos Hooiveld, 29, är mötet viktigare än så.
Det kan bli dagen som avgör hans karriär.

Ni som följer allsvenskan minns holländaren Jos Hooiveld. Han anlände till AIK från finska FC Inter och var en högst bidragande faktor till att laget vann SM-guld 2LAX9.
Efter sejouren i Sverige blev det två år i Celtic med sporadisk speltid innan Southampton valde att plocka över spelaren på lån på deadline day 2011.
Flytten till England blev lyftet som Jos Hooiveld behövde.
Under Nigel Adkins ledning sprang Southampton rakt igenom Championship och säkrade uppflyttning till Premier League.
Hooiveld var lysande. Han var inte bara den kompromisslösa duellspelaren som höll rent i eget straffområde. På 39 matcher i ligan svarade han för sju mål från sin backplats, ett mycket imponerande facit.
Under sommaren storsatsade Southampton för att etablera sig i Premier League. Bland andra köptes Jay Rodriguez från Burnley för 8,5 miljoner euro. Emmanuel Mayuka hämtades från Young Boys för 4 miljoner euro. Saints vann slaget om eftertraktade Nathaniel Clyne från Crystal Palace för 3,2 miljoner euro.  Och framför allt: Ordföranden Nicola Cortese krossade klubbrekordet när han lade ut drygt 15 miljoner euro för Bolognas spelfördelare Gastón Ramírez.
Southampton investerade stort i allt utom mittförsvaret. På den lagdelen lade de endast ut 2,8 miljoner euro på Maya Yoshida från VVV-Venlo.
De hade ju ett tryggt mittlås med Jos Hooiveld och José Fonte.

Det var många, bland annat skrivaren av dessa rader, som undrade om Southampton inte spelat ett för högt spel när de inte förstärkte mer i försvaret.
Så kom ligastarten. Southampton förlorade de fyra första matcherna och släppte in 14 mål.
I centrum för det havererade försvaret stod Jos Hooiveld.
Entrén i Premier League blev en ”reality check” både för laget och för Hooiveld. En påminnelse om hur stort steget från Championship till världens mest tempostarka liga kan vara i vissa fall.
Efter sina fem första matcher hade den tidigare AIK:aren gjort två självmål och orsakat två straffar. Det var ingen slump, snarare en följd av att han ofta var steget efter.
Managern Nigel Adkins var satt under press. Enligt oddssättarna var han favorit till att få gå först. Han hade inget annat val än att peta Jos Hooiveld.
Adkins satsade på japanen Maya Yoshida – och plötsligt började Southamptons försvar fungera.

Jos Hooiveld hamnade i kylan. Sedan självmålet mot Fulham den 7 oktober har han startat blott tre matcher i alla turneringar (och gjort två inhopp).
De egna fansen har raljerat över honom.
Eftersom en mittback stått högst på prioriteringslistan inför januarifönstret finns risken att Jos Hooiveld ska fösas ut, än längre från startelvan.
Men så hände det som supportrarna fasat för.
I FA-cupmötet på St Mary’s i lördags styrde Demba Ba in 4–1 för Chelsea. Tv-kameran fastnade på det haussade nyförvärvet som jublade framför sina nya fans.
Samtidigt låg José Fonte och vred sig i smärtor. Southamptons mittback skadade sig i duellen med Ba och lämnade planen på bår.
Det var bland det sämsta som kunde hända Southampton; José Fonte har spelat varje minut hittills i ligan och burit lagkaptensbindeln de senaste veckorna.
För Jos Hooiveld personligen kan det vara chansen han drömt om.
Southampton har valt att hemlighålla hur allvarlig Fontes skada är, men troligen blir portugisen borta åtminstone de närmaste matcherna. Tidningarna skriver att klubben har intensifierat jakten på Cagliaris mittback Davide Astori.
Till dess står Nigel Adkins och faller med de han har till sitt förfogande: Maya Yoshida och – Jos Hooiveld. Oprövade Aaron Martin, 23, finns också, men han hade svårt att platsa i Crystal Palace under hösten, vilket indikerar att han inte är redo för Premier League.

Det är möjligt att Davide Astori, 25, blir klar för Southampton innan lördag, men det är ändå troligt att Jos Hooiveld får starta bredvid Maya Yoshida. Försvarsspel handlar om kommunikation och samarbete och det vore orättvist mot Astori att slänga in honom direkt i en ödesmatch.
Hooiveld – om han får starta – kommer att ställas mot Christian Benteke. Aston Villa-anfallaren var i storform under andra halvan av hösten och utgör ett bra test.
En stormatch av Jos Hooiveld på Villa Park på lördag skulle inte bara innebära att han tystar sina kritiker.
Det skulle även innebära att Nigel Adkins kommer se honom som ett alternativ under våren.
Motsatsen – en insats som väcker minnena från hösten av en klumpig försvarare som ständigt var steget efter – skulle kunna innebära försäljning redan i januari.
Och då lär snart 30-årige Jos Hooiveld aldrig mer få sätta sin fot i Premier League igen.

FAKTA/Jos Hooivelds matcher i Premier League
19 aug: Man City (b)……….. 2-3 – 90 minuter
25 aug: Wigan (h)………….……0–2 – 90 minuter
2 sep: Man United (h)…………..2–3 – 90 minuter
15 sep: Arsenal (b)………….……1–6 – 27 minuter (utbytt vid ställningen 1–0)
7 okt: Fulham (h)…………..……2–2 – 83 minuter (inbytt efter sju minuter)
20 okt: West Ham (b)………….1–4 – 90 minuter
25 nov: Newcastle (h)…………..2–0 – 1 minut (inbytt i 89:e minuten)
29 dec: Stoke (b)……………..…..3–3 – 90 minuter

Det talar för att Hooiveld klarar testet
Vissa förutsättningar har förbättrats jämfört med säsongsstarten då Jos Hooiveld samlade på självmål. Om han startar på lördag kommer han visserligen sakna parhästen José Fonte, men det finns omständigheter som gör att holländaren kan se fram emot matchen med tillförsikt:
* Nigel Adkins har använt en mer riskminimerande taktik, vilket inte utelämnar försvararna på samma sätt.
* Jack Cork har, sedan han slog sig in i startelvan i november, gett mittfältet defensiv stadga bredvid bollvinnaren Morgan Schneiderlin.
* Luke Shaw, 17, har varit avsevärt mer pålitlig till vänster i backlinjen än fladdrige Daniel Fox.
* Artur Boruc har inte varit någon succé mellan stolparna, men jag har ändå större förtroende för polacken än för Kelvin Davis och Paolo Gazzaniga.
* Aston Villa är i usel form. Häromveckan åkte laget på en 0–8-smäll mot Chelsea och igår förlorade laget i Ligacupen mot Bradford från League Two.

Premier League må ha de bästa tv-avtalen, de största ackumulerade lönerna och mest fans världen över.
Men när det kommer till Ballon d’Or och FIFPro XI är det La Liga som regerar. Fullständigt.

Kolla bara på den här listan över Ballon d’Or-vinnare sedan 1970:
1970: Gerd Müller, Bayern München
1971: Johan Cruyff, Ajax
1972: Franz Beckenbauer, Bayern München
1973: Johan Cruyff, Ajax/Barcelona
1974: Johan Cruyff, Barcelona
1975: Oleg Blokhin, Dynamo Kiev
1976: Franz Beckenbauer, Bayern München
1977: Allan Simonsen, Borussia Mönchengladbach
1978: Kevin Keegan, Hamburg
1979: Kevin Keegan, Hamburg
1980: Karl-Heinz Rummenigge, Bayern München
1981: Karl-Heinz Rummenigge, Bayern München
1982: Paolo Rossi, Juventus
1983: Michel Platini, Juventus
1984: Michel Platini, Juventus
1985: Michel Platini, Juventus
1986: Igor Belanov, Dynamo Kiev
1987: Ruud Gullit, PSV/Milan
1988: Marco van Basten, Milan
1989: Marco van Basten, Milan
1990: Lothar Matthäus, Inter
1991: Jean-Pierre Papin, Marseille
1992: Marco van Basten, Milan
1993: Roberto Baggio, Juventus
1994: Hristo Stoichkov, Barcelona
1995: George Weah, Milan
1996: Matthias Sammer, Dortmund
1997: Ronaldo, Barcelona/Inter
1998: Zinedine Zidane, Juventus
1999: Rivaldo, Barcelona
2000: Luis Figo, Barcelona/Real Madrid
2001: Michael Owen, Liverpool
2002: Ronaldo, Inter/Real Madrid
2003: Pavel Nedved, Juventus
2004: Andrej Sjevtjenko, Milan
2005: Ronaldinho, Barcelona
2006: Fabio Cannavaro, Juventus/Real Madrid
2007: Kaká, Milan
2008: Cristiano Ronaldo, Manchester United
2009: Leo Messi, Barcelona
2010: Leo Messi, Barcelona
2011: Leo Messi, Barcelona
2012: Leo Messi, Barcelona

Sedan 1970, de senaste 42 åren, har två spelare som tillhört en engelsk klubb vunnit Ballon d’Or, Michael Owen och Cristiano Ronaldo.
Rättvist? Går att diskutera.
Det är ingen tvekan om att de spanska giganterna Barcelona och Real Madrid har lockat till sig planetens allra bästa spelare det senaste decenniet. Men det finns tillfällen då jag tycker att Premier League-spelare blivit förbisedda.
Thierry Henry borde enligt mig och många andra ha fått priset 2004 efter sin monstersäsong med Arsenal.
Jag tycker att Cristiano Ronaldo borde ha fått utmärkelsen 2007 framför Kaká som gjorde en ursvag höst i Milan. Kaká fick den enbart för sina insatser i Champions League, inte minst i semifinalen mot Manchester United där han ställdes mot en backlinje bestående av John O’Shea, Gabriel Heinze, Wes Brown, Patrice Evra.

Premier League har högst status som underhållningsprodukt – kolla bara nivån på det senaste tv-avtalet – men låg status i dessa sammanhang.
Att rykte betyder mer än prestation blir än tydligare när vi studerar FIFPro XI. Där har runt 45 000 professionella fotbollsspelare lagt sin röst.
Alla spelare i elvan tillhör, som ni säkert noterat, klubbar i La Liga.
Det var i och för sig väntat. Jämfört med förra årets elva är Falcao och Marcelo (istället för Wayne Rooney och Nemanja Vidic) de enda ändringarna.
Under de åtta åren som FIFPro XI tagits ut har 51 av 88 spelare kommit från Barcelona eller Real Madrid.
Men är det verkligen så här det borde se ut?
Ett par av uttagningarna framstår som rena skämt.
Dessa fotbollsspelare som vägt hit och dit och sedan lagt sin röst tycker alltså att Dani Alves förtjänar platsen som högerback i årets elva. Alves?! Han har gjort sitt sämsta år sedan han kom till Spanien. Ett tag var han bänkad.
De tycker Gerard Piqué förtjänar platsen som mittback. Samme Piqué som hade en mardrömsvår och ibland var bänkad av Pep Guardiola.
Nej, när spelarna röstar går de mer på rykte än något annat.
Förmodligen för att de ägnar mer tid åt att spela fotboll än att titta på fotboll.

Hela backlinjen bestod av spelare från La Liga. Det är ett snävt synsätt, enligt mig. Att Gerard Piqué och Sergio Ramos får platserna som mittbackar beror förstås på EM-framgångarna där spanska försvaret var vattentätt.
Men beror lagets målfacit (blott ett insläppt mål) på de enskilda försvararna eller på att de spelar i ett landslag som anammat världens mest effektiva presspel från Barcelona? Berodde det inte mer på den cyniska kontrollmanin från Vicente Del Bosque som gjorde att Spanien behöll bollen inom laget och ständigt minskade riskerna för att åka på kontringar?
Hur stora prov sattes Piqué och Ramos på under de sex matcherna i EM?

Alla har sin åsikt när det kommer till sådana här elvor och uttagningar. Jag hade inte planerat att ta ut någon – i gårdagens Euro Talk ville jag mest få det överstökat eftersom jag visste att vi ändå aldrig skulle bli överens – men eftersom många efterfrågat min elva på Twitter så har jag snott ihop en.
Jag har satt värde på spelare som levererat i tunga sammanhang: EM, Champions League, avgörande skeden i ligan.
Min tuffaste nöt att knäcka var Falcao, Zlatan Ibrahimovic eller Robin van Persie som striker. Det går att argumentera för vem som helst av dessa tre. Jag valde Zlatan som visserligen inte vann någon titel, men som toppade skytteligan i Serie A, övertygade i EM och kom med i turneringens lag – och har dominerat i både ligan och CL för PSG under hösten.

Min XI för 2012:
Gianluigi Buffon, Juventus/Italien
—————————————————–
Philipp Lahm, Bayern München/Tyskland
Thiago Silva, PSG/Brasilien
Vincent Kompany, Manchester City/Belgien
Ashley Cole, Chelsea/England
—————————————————–
Xavi, Barcelona/Spanien
Andrea Pirlo, Juventus/Italien
Andrés Iniesta, Barcelona/Spanien
——————————————————
Leo Messi, Barcelona/Argentina
Zlatan Ibrahimovic, Paris SG/Sverige
Cristiano Ronaldo, Real Madrid/Portugal

Det faktum att den officiella FIFPro XI innehöll uteslutande spelare från La Liga på alla positioner smärtar för engelsmännen. Tidningen Daily Mail föreslår att ligornas ”drömlag” ska mötas i ett dubbelmöte för att avgöra vilka som är bäst.
En sådan match kommer förstås inte bli av – jag skulle gärna vilja se försäkringsbeloppen för ett sådant påhitt – men det skulle onekligen vara kittlande.
Och så mycket kan jag säga. En elva med spelare från Premier League skulle inte ha en chans mot La Ligas samspelta elva där stommen kommer från Barcelona och Real Madrid och redan utgör ryggraden i spanska landslaget.
Hur skulle en sådan elva för Premier League förresten se ut? Om jag inte bara tar hänsyn till 2012 utan även väger in vilka spelare jag vill ha på plan mot Andrés Iniesta, Xavi och Leo Messi skulle jag köra på den här:
Joe Hart – Branislav Ivanovic, Vincent Kompany, Nemanja Vidic, Ashley Cole – Juan Mata, Marouane Fellaini, Yaya Touré, Gareth Bale – Luis Suárez – Robin van Persie.

***
Hur skulle din FIFPro XI se ut? Och hur skulle du ställa upp ett drömlag från Premier League för 2012 för att möta La Liga-elvan?

Luis Suárez tog hjälp av handen och sköt Liverpool vidare i FA-cupen.
Så nu förtjänar han att kastas ut ur landet.
Enligt vissa.

Liverpool besegrade Mansfield igår i FA-cupen. Segersiffrorna skrevs 2-1 efter att non-league-laget pressat rejält på slutet och vaskat fram ett par heta kvitteringschanser.
Det blev ett debutmål av Daniel Sturridge, avancemang och inga skador, förmodligen vad Brendan Rodgers önskade sig inför matchen.
För Luis Suárez blev det en ny dag i händelsernas centrum.
Anfallsstjärnan byttes in i andra halvlek och satte 2–0-målet som såg ut att punktera matchen.
Reprisbilderna visade att han tog hjälp av handen innan han placerade bollen i nät.
– That, I’m afraid, is the work of a cheat, sa ESPN:s kommentator Jon Champion i direktsändningen.
I så fall är det många som bör stämplas som fuskare.

Gårdagens incident hade onekligen taskig tajming. Luis Suárez briljans hade ju börjat överskugga hans förflutna. Senaste månaden har han inte filmat, förra helgen gjorde han allt för att stå på benen när Carlos Cuéllar gjorde allt för att riva ned honom. Petr Cech berömde honom för att han stod upp i en potentiell straffsituation på Stamford Bridge, vilket återgavs av tidningarna.
Så i en tid när alla rubriker om uruguayanen har varit positiva och handlat om hans klass på fotbollsplanen, råkar han få bollen på handen och så hamnade han i skottluggen igen.
Jag skriver ”råkar”, för det var precis vad det handlade om.
Situationen gick fort, bollen rikoschetterade upp på hans arm/hand. Det var knappast medvetet.
– Vi borde få ett omspel, sa Manfields ordförande John Radford.
Eh, va? Har jag missat något här? Förtjänar man omspel för en omedveten hands som domaren borde ha uppfattat?

Vad är rätt och fel här? Går det, som många gör, att dra parallellen till Miroslav Klose?
Luis Suárez gjorde det man kan förvänta sig av honom och andra spelare.
Jag hade velat se den spelaren som, när han fått med sig bollen med hjälp av handen, sträcker upp armen i luften och säger: ”Sorry, jag tog med handen”.
Vi kan vända på frågeställningen: Hade en försvarare erkänt och påpekat för domaren att det borde vara straff om han tagit med handen i eget straffområde? Knappast.
Miroslav Klose framhålls som ett fint exempel för sportmanship, men vi får inte glömma att tyskens första reaktion efter att han – högst medvetet – styrt in bollen i mål med handen var att jubla. Sedan fick han samla sig och bestämde sig för att erkänna efter en rejäl proteststorm från motståndarlagets spelare.
Bra, Klose.
Men självsanering är inget system vi, än så länge, använder inom fotbollen.
Domarna har betalt för att göra sitt jobb. Tänjer man på reglerna genom att ta med handen eller filma finns risken att man straffas (man kan diskutera om straffet för en filmning, varning, är för milt men då får man istället ifrågasätta regelverket).
Den här gången missade Andre Marriner att blåsa för en solklar hands. Liverpool tackade och tog emot. Som alla andra hade gjort.
Det största ansvaret ligger på domaren.

Reaktionerna på gårdagens händelse följde samma mönster som det brukar göra.
I ena ringhörnan Liverpoolfansen som menar att pressen som vanligt svartmålar deras stjärna. Vilket förstås är fel. Jag har inte sett någon tidningstyckare som kritiserat Suárez. Tvärtom har alla försvarat honom förutom vissa spelare i Mansfield som talade i affekt.
I andra ringhörnan fans från motståndarlag som ställer sig på moralens pelare och skriker ”fuskare”. Vilket förstås också är fel. De hade förmodligen inte varit lika dömande om det gällt deras egen spelare.
Många efterlyser sportmanship, men efterlever vi det själva?
Förre storspelaren Gordon Strachan gjorde en intressant jämförelse. Han drog parallellen med att betala parkeringsavgift men kalkylera med att ”gå över tiden”. Alla som äger en bil har förmodligen gjort det någon gång, men ingen har väl ringt myndigheterna efteråt och berättat att man egentligen borde få en böteslapp?

Går det att ha en kultur där spelare erkänner ”fusk”? Kanske. Det har gjorts experiment.
I Tyskland har man testat ett intressant system vid handssituationer. Om en domare misstänker att bollen träffat handen kan han fråga spelaren.
Om spelaren erkänner döms frispark.
Om spelaren insisterar att han inte använt handen och målet godkänns – men sedan blir överbevisad vid granskningen av tv-bilderna straffas han med tre matchers avstängning.
Jag vet inte vad det här försöket mynnade ut i, jag har inte hört något mer om det, men det är onekligen intressant. Det borde gå att använda för att stävja filmningar också.
En spelare som inte erkänner och motbevisas av tv-granskning i efterhand skulle kunna få en tre matcher lång avstängning. Skulle filmningarna upphöra? Nej, inte helt och hållet, men de skulle minska avsevärt. Spelarna skulle bli tvungna att tänka till.
Till dess får vi nog leva med att fotbollsproffsen spelar till domaren blåser.
Det är ju trots allt det som de får betalt för.

***
Daniel Sturridge gjorde mål i sin Liverpool-debut (kallt avslut på fin passning från Jonjo Shelvey), men eftersom motståndet var så modest väntar vi med att dra några slutsatser.
Det som var mest intressant Brendan Rodgers ord efter matchen. Han slog fast att Daniel Sturridge passade bäst som central anfallare och att han planerar att spela Luis Suárez på kanten.
– When he (Suárez) played at Ajax he played in behind as a No 10, in between the lines, and he played as a reverse winger from the left side so he wasn’t quite out wide – he was tucked in round the corner.
Det är på intet sätt någon ny roll för Luis Suárez. Han spelade ofta högerforward för Ajax. Jag minns en match jag såg mot Groningen där Fredrik Stenman neutraliserade honom fullständigt.
Det är ändå modigt av Rodgers att skissa på en annan roll för spelaren som burit Liverpool på sina axlar under höstsäsongen.
Men laget kan gynnas av en sådan uppställning eftersom Liverpool idag har för få spelare som bidrar med mål. Suárez har så brett register att han kan spela i vilken anfallsposition som helst.
Luis Suárez-Daniel Sturridge-Raheem Sterling – blir det anfallstrion mot Manchester United nästa helg?

Det tog Fernando Torres 1 481 minuter att göra två mål i Chelseatröjan. Demba Ba behövde bara 61 minuter igår mot Southampton i FA-cupen.
Visst, det första ”stal” han från Juan Mata, det andra var inte hans svåraste den här säsongen, men det var ändå en debut som bådar gott för Chelsea.
Demba Ba bidrar med mer än mål.
Rafael Benítez slängde in senegalesen i startelvan och fick den targetspelare som Chelsea saknat. Det är Bas främsta egenskap. Förmågan att både vara ett hot i djupled och kunna suga in bollar. I det avseendet är han en Drogba-light.

Demba Bas ankomst är läglig. Fernando Torres har redan startat 30 matcher den här säsongen. Det är mer än vad som är hälsosamt för en striker. Spanjoren har sett ut att vara slutkörd senaste tiden. Han gör ingen bra säsong, men inte heller så svag som man kan föranledas att tro. Han har totalt gjort 13 mål.
Demba Ba ger Chelsea chansen att rotera. Det borde även gynna Fernando Torres.
Frågan är om han får spela de tunga matcherna i fortsättningen. Bas debut har onekligen satt press på anfallskollegan. Efter det andra målet igår zoomade kameran in Torres som såg ut att ha bitit i en citron.
Rafael Benítez sa efter matchen att Demba Ba och Fernando Torres kan spela tillsammans, men det ser jag mer som ett saker-jag-måste-säga-uttalande.
Jag tvivlar på att vi kommer att få se spelarna i ett tvåmannaanfall. Det skulle ju innebära att Benítez måste offra en av de centrala mittfältarna och det är uteslutet (förutom som offensiv taktik vid underläge i en match).
Däremot finns möjligheten att spela Demba Ba på vänsterkanten och låta honom göra samma typ av understudy-jobb som han gjorde förra våren åt Papiss Cissé i Newcastle.

***
Efter 90 minuter var det Joe Coles kväll. Man kan argumentera för att det var James Collins kväll eftersom den ibland utskällde mittbacken nickat in två mål mot Manchester United, men eftersom vi gillar fina sagor fastnar vi på Cole.
Hemvändaren hade dragit på sig West Ham-tröjan för första gången på nio år. Han hade blivit hyllad när hans namn ropades upp inför matchen.
Han hade, framför allt, blivit hyllad med en stående ovation när han vandrade av planen i den 73:e minuten.
Då ledde West Ham med 2–1. Joe Cole hade spelat fram till båda målen, båda efter identiska inlägg till James Collins. Känslan på Bobby Moore Stand var att en av de egna kommit hem.
När tiden tickat in på stopptid kändes ledningen tämligen säker, åtminstone så säker som den kan göra när man möter Manchester United. Jussi Jääskeläinen hade inte behövt göra en enda räddning under sista halvtimmen trots att Manchester United bytt in det tunga offensiva artilleriet med Robin van Persie, Antonio Valencia och Ryan Giggs.
Då, i den 91:a minuten, kom målet som helt förändrade förutsättningarna.

Jag har ju betonat Robin van Persies betydelse både en och två gånger så vi behöver ju inte upprepa det igen.
Alla kan se det:
Manchester United hade inte lett ligan med sju poäng, förmodligen legat ett antal poäng bakom Manchester City, utan honom. Arsenal hade kunnat vara med i toppstriden om han blivit kvar på Emirates.
Så vi kan ju koncentrera oss på målet istället. Det går nämligen att se hur många gånger som helst.
Ryan Giggs fick tillräckligt med tid för att måtta en långboll, men eftersom bollen studsade var svårighetsgraden för hans tilltänkta passning skyhög.
Bollen seglade över James Tomkins, perfekt avvägd.
Nedtagningen av Robin van Persie var lika imponerande. Sportkommentatorn Lasse Kinch sa en gång att en spelare, minns inte vem, dämpade en boll som låg som ett dött russin på foten.
Russinet på RvP:s vänsterfot var både dött och begravet.
Avslutningen mellan benen på Jääskeläinen höll den nivå som van Persie har hållit hela hösten: Världsklass.
Det var perfektion från början till slut. Passningen, mottagningen, avslutningen. Händelsekedjan påminde om Dennis Bergkamps klassiska fullträff mot Argentina i VM 1998.

West Ham försvarade sig på ett beundransvärt sätt under andra halvlek. Kvitteringen i slutminuten förändrar inte det.
Det var ett mål som, nästan, inte går att försvara sig emot.

***
Noterat från lördagens FA-cup-matcher:

* Darren Bent hoppade in direkt från frysboxen och gjorde mål för Aston Villa som vände hemma mot Ipswich (2–1).
* Carlos Tévez drog dit en fin frispark för Manchester City som besegrade Watford med 3–0. Där hoppade 17-årige Marcos Lopes in och satte trean för City.
* Kieron Dyer kvitterade till 1–1 för QPR hemma mot West Bromwich. Passande nog när matchuret tickat in på injury time.
* Macclesfield, utanför ligasystemet, skickade ut Cardiff City där tränaren Malky Mackay roterat för mycket.
* Clint Dempsey gjorde två mål för Tottenham som besegrade Coventry. Verkar som amerikanen börja hitta målformen i sin nya klubb.

När man trodde att Newcastle hade nått botten och inte kunde sjunka djupare:
Förlust mot Brighton i FA-cupen. En insats som andades frustration. Och lagkaptenen Shola Ameobi utvisad.

Det länge sedan förväntningarna på Newcastle United varit så stora som inför den här säsongen.
Några månader tidigare hade de utmanat om Champions League-platserna ända in i slutomgångarna. De hade fått behålla stjärnorna över sommaren: Demba Ba, Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa. Stämningen i klubben var så harmonisk att den tidigare så utskällde ägaren Mike Ashley hade börjat omvända belackare.
Efter premiären mot Tottenham, seger 2–1, fanns det ingen anledning att tvivla på ambitionerna.
Men sedan dess har bygget fallerat.
Sedan Alan Pardew, utsedd till årets manager förra året, skrev på det där åttaårskontraktet (varför åtta? hade det inte räckt med fem?) har väldigt lite gått hans väg.

Skadorna hopade sig under hösten. Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa lämnade störst tomrum efter sig.
Men det blev också tydligt att vissa spelare överpresterade under förra årets succésäsong.
Cheik Tioté har inte varit i närheten av samma nivå. Tim Krul har vacklat. Papiss Cissé underpresterade så grovt i säsongsinledningen att det var omöjligt att fortsätta med honom som central anfallare.
Den enda som konserverat formen och levererat var Demba Ba.
Nu är han såld.
Igår blev det klart att han flyttar till Chelsea, som utnyttjat klausulen i senegalesens kontrakt.

Newcastles form är usel. Sedan den 28 oktober har laget vunnit två matcher. Två. Mot Wigan och QPR på hemmaplan.
På Emirates förra helgen blev det sju insläppa mål.
Istället för att spela ett starkt lag och få med sig ett positivt resultat i FA-cupen idag mot Brighton, valde Alan Pardew ett b-betonat manskap.
Det blev ödesdigert.
Brighton, på nionde plats i Championship, var klart bättre hemma på Amex Stadium. Andrea Orlandi gjorde 1–0 i första halvlek (fin yttersida efter fint förarbete av Wayne Bridge) och i slutminuterna fastställde Will Hoskins 2–0.  Det var talande att Mike Williamson var steget efter vid båda situationerna. Newcastles ordinarie elva håller hög kvalitet, men truppen är ihålig.
Laget Pardew ställde på benen idag var bedrövligt. Med förra årets framgångar i minnet kändes det som ett gäng förklädda Newcastle-spelare.
Gästerna skapade knappt någonting i första halvlek. Shola Ameobi spelade som ensam striker och blev helt isolerad.
I paus bytte Alan Pardew in Nile Ranger och Paul Dummett och gick över på 4-4-2.
Det gav en liten förbättring, men när Shola Ameobi, lagkapten för dagen, tog ett andra gula kort efter timmen spelad summerade det dagen.
Det var en dag när Newcastles tunga vinter förvandlades till en minikris.
De gick tydligen att sjunka än djupare.

***
Ska vi hitta något positivt med förlusten och uttåget ur FA-cupen är det att Newcastles skadedrabbade trupp kan koncentrera sig på ligan.
Dessutom bör Papiss Cissé nu få chansen som central anfallare eftersom varken Demba Ba eller Shola Ameobi är tillgängliga nästa match.
Newcastle står just nu och faller med att Cissé börjar leverera igen.

Fakta
Newcastles startelva: Elliot – Tavernier, Perch, Williamson, Santon – Anita, Birigimana – Obertan, Abeid, Sammy Ameobi – Shola Ameobi.