Lambert måste få in rutin
Den 15 december vann Aston Villa på Anfield med 3–1. Det var en blytung seger för Paul Lambert, för ägaren Randy Lerner, för fansen.
Under hösten har det funnits ett stort frågetecken kring ”nya Villa”. Den nye managern från Norwich har satsat på de unga spelarna, på de oprövade och satt stjärnan Darren Bent i frysboxen. Resultaten har varit blygsamma, spelmässigt har det stundtals sett bra ut, ofta tveksamt.
Mot Liverpool mönstrade Villa sin yngsta startelva någonsin i Premier League (23,6 år) – och vann. 5-3-2-systemet fungerade perfekt. Nathan Baker var en jätte i försvaret. Christian Benteke var ett monster i rollen som ensam striker.
Entusiasmen var, av förklarliga skäl, stor hos fansen. Var det här kickstarten för en klättring mot övre halvan?
Det borde förstås ha varit det, men följden blev en helt annan.
En vecka senare kom den försmädliga 0–8-smällen borta mot Chelsea. Sedan kom 0–4 mot Tottenham.
Fansen accepterade läget. Jag tvivlar på att något annat lags supportrar tagit storförlusterna lika bra. De sjöng till och med till stöd för Lambert.
Men dagens 0–3 hemma mot Wigan har förändrat stämningsläget. Den publik som tidigare stöttat Paul Lambert fullt ut vädrade sitt missnöje. Delar av publiken lämnade arenan efter knappa timmen spelad.

Får Paul Lambert sparken nu? Nej, jag tror inte det.
Aston Villa har haft en oroväckande trend de senaste åren, truppen har gradvis försämrats år för år.
Det är rätt talande att flera av de mest namnkunniga och bäst betalda spelarna – Richard Dunne, Stephen Ireland, Charles N’Zogbia, Shay Given, Darren Bent – har varit petade.
Efter två dystra år med Gérard Houllier och Alex McLeish är fansen luttrade. De förstår att det inte går att byta tränare varje år.
Skotten är inte felfri. Hans val att spela 3–5–2 på Stamford Bridge och 5–4–1 hemma mot Tottenham – istället för tvärtom – framstår som ett av de märkligaste taktiska dragen den här säsongen.
Och nu brinner det. Något måste göras. 0–15 på tre matcher är alarmerande.

Paul Lamberts strategi att satsa ungt är beundransvärd, men det är uppenbart att Aston Villa behöver få in rutin.
En långsiktig vision blir uddlös om den fäller krokben för klubben på kort sikt.
Aston Villa har ett gäng spelare som skulle kunna gå in i andra klubbar utan att göra bort sig, men som inte är tillräckligt bra för att luta sig emot vecka efter vecka.
Mot Chelsea sprang ett gäng Villa-spelare runt med hängande huvuden utan att någon var beredd att ta befäl.
Januarifönstret kommer att bli avgörande.
Darren Bent lär säljas. Där handlar det om att kräma ut så mycket pengar som möjligt för att kunna släcka de mest akuta bränderna. Främst en mittback, en central mittfältare och en striker.
Jag hoppas ägaren Randy Lerner inser att han behöver öppna plånboken. Jag hoppas Paul Lambert inser att han inte bara kan spela ungt och oprövat utan behöver en mix mellan rutin och entusiasm.
Annars finns risken att kräftgången fortsätter. Och då kan Aston Villa spela i Championship nästa höst.

Vidic kan lösa Uniteds försvarsproblem
Manchester United hade inför dagens match släppt in 28 mål i Premier League. Fler än de gjorde på 38 matcher säsongen 2008/09.
Alex Ferguson sa på presskonferensen i fredags att han inte hade någon aning om hur han skulle lösa försvarsproblemen.
Men han kanske insåg att mycket kommer att lösa sig automatiskt när Nemanja Vidic har fått spela in sig i mittförsvaret. Serben startade idag bredvid Jonny Evans och det var påtagligt hur mycket han betyder.
Efter en första halvlek med hemmadominans reste sig West Bromwich efter paus. Stundtals tryckte de på rätt rejält. Så mycket att Alex Ferguson kände sig tvingad att dra ned Antonio Valencia som wing-back till höger för att Chris Smalling skulle få extra hjälp mot Peter Odemwingie och för att få in en extra huvudspelare centralt i banan.
Men vid varje inlägg, varje boll in i straffområdet, fanns en 31-årig klippa som krigade, täckte och vann nickdueller.
West Bromwich slog 26 inlägg i matchen. Den här hösten har United varit häpnadsväckande bräckligt när det gäller ”crosses”. Idag, när Vidic regerade i eget straffområde, klarade laget att stå emot, trots att WBA i andra halvlek skickade in en så skicklig huvudspelare som Romelu Lukaku.
– Han (Vidic) är en krigare. Han är en straffområdesspelare, det är ingen tvekan om det, sa Alex Ferguson efteråt.
Statistiken från matchen var rätt talande.
Nemanja Vidic gjorde flest tacklingar (3/4 lyckade), flest brytningar (4), täckte flest skott tillsammans med George Thorne (3), gjorde flest rensningar (12/19) och vann flest nickdueller (7/8).
Manchester United är ett annat lag med Nemanja Vidic i startelvan.

***
Hinner jag skriver jag fler slutsatser senare.

Hela hösten har Manchester United famlat i jakten på att hitta ett fungerande centralt mittfält.
Precis som ifjol.
Så kom december. Då klev räddaren fram.
Precis som ifjol.
Michael Carrick är som spelaren skänker Alex Ferguson trygghet när allt runtomkring rasat.

Ni minns hur det var förra säsongen.
Paul Scholes hade lagt skorna på hyllan. Tom Cleverley och Anderson övertygade inledningsvis men blev skadade. Darren Fletcher tog ett uppehåll på grund av magåkomma.
Samtidigt hade Michael Carrick, som vanligt, startat säsongen trögt. Fram till 19 november hade han, delvis på grund av skada, inte startat en match i ligan. Han fick till och med sitta på bänken när Alex Ferguson experimenterade med Wayne Rooney i en mittfältsroll.
Så kom vintern – och då steg Michael Carrick fram.
Han började rada upp stormatcher. Mot Queens Park Rangers svarade han för ett solomål från halva planen. Plötsligt hade Manchester United fått sin mittfältsgeneral.
När Paul Scholes gjorde comeback för ett år sedan blev Carrick/Scholes återigen förstavalet när United krigade om titeln.
– Han och Scholes har ett bra samarbete. Michaels form har sedan en tid varit superb. Han är alltid bättre under andra halvan av säsongen. Han håller sällan med mig, men jag tycker att vi alltid får se det bästa av honom under andra halvan, sa Alex Ferguson i februari.

Just det där, att Michael Carrick är bättre på våren än på hösten, är intressant.
Precis som Everton genom åren varit trögstartat (dock inte i år) och sedan exploderat under våren, har mittfältaren från Wallsend haft en liknande tendens.
I somras upprepade Alex Ferguson sin teori:
– Han förnekar det, men han är en ”slow starter”. När han väl kommer till december börjar han spela bra på kontinuerlig basis och gör en riktigt bra andra halva av säsongen.
Mönstret har upprepat sig den här säsongen.
Michael Carrick var visserligen inte bänkad i inledningen av hösten som ifjol, men säsongen fick sämsta tänkbara start. I premiären fick 31-åringen spela mittback mot Everton – och blev uppkäkad av Marouane Fellaini.
Sedan han fick återgå till mittfältet har han varit den enda givna startern, men han har inte snuddat vid sin högstanivå.
Förrän det blev vinter och december.
De senaste tre matcherna har Michael Carrick varit dominant. Fullständigt briljant.
Han var planens bästa spelare hemma mot Sunderland (3–1) fram till att han fick kliva av i paus med skadekänning.
Han var planens bästa spelare borta mot Swansea (1–1) där han ständigt visade sin förmåga att hitta alternativ framåt i plan.
Han var planens bästa spelare i onsdags mot Newcastle (4–3) då han spelade fram lagkamraterna till en rad lägen.
Michael Carricks storform går nästan att tajma med adventskalendern.

Det den här hösten har lärt oss är att Michael Carrick behöver en viss typ av mittfältare bredvid sig.
Med Paul Scholes bredvid Carrick har Uniteds mittfält blivit statiskt och tempofattigt. Mousa Dembélé sprang United sönder och samman i två matcher, dels med Fulham, dels med Tottenham.
Med rörlige, mer löpvillige, Tom Cleverley vid sin sida har Michael Carrick fått utrymme att briljera. När Cleverley är på plan slipper han ta ansvar för presspelet. Istället kan han lägga energin på det han gör bäst: positionera sig rätt, bryta, förutse och sätta igång spelet.
Utan Scholes får Carrick större ansvar för att slå den sista avgörande passningen.
Vad det innebär såg vi inte minst i den 90:e minuten i onsdags.
Michael Carrick slog passningen, Javier Hernández satte 4–3.

Robin van Persies betydelse för Manchester United går inte att överskatta efter en höst då han burit offensiven på sina axlar.
Men bakom skyttekungen framstår Michael Carrick som lagets viktigaste spelare.
Efter en höst där laget släppt in fler mål än någonsin är han den som förhindrar en ännu dystrare statistik. Utan Carricks placeringsförmåga, brytningar, kloka passningsspel skulle laget bli än mer sårbart.
Och han är ju den enda, förutom van Persie, som Alex Ferguson inte har någon habil ersättare till.

***
Läs mer:
2 mars: ”Carricks väg från kylan till nyckelspelare”.

Det är tätt mellan matcherna så här i juletider – därmed även tätt mellan de här elvorna.
Simon Mignolet har precis som Sunderland, haft en ojämn höst, men igår var belgaren omutlig när laget tog en tung seger hemma mot Manchester City (1–0).
I backlinjen var Phil Jagielka given. Evertonspelaren nickade in 2–0 och agerade i övrigt prickfritt mot Wigan. Jonas Olsson gjorde en mycket bra insats på Loftus Road och tar den andra platsen i mittförsvaret. Vänsterbacken stod mellan två starka kandidater: Danny Rose och Patrice Evra. Jag väljer Rose som ägde sin kant fullständigt mot Manchester City. Får Sunderland behålla honom eller vill André Villas-Boas kalla tillbaka honom till Spurs?
Michael Carrick har hittat storformen och var magnifik i andra halvlek när Manchester United vände och vann mot Newcastle. På defensiva mittfältet var det annars tuff konkurrens och David Luiz hade tagit en plats en vanlig vecka. Men nu går tröjan istället till Stokes Steven N’Zonzi som imponerade stort mot Liverpool. Fransmannen har stundtals under hösten visat varför han var en av ligans mest lovande mittfältare för ett par år sedan.
Konkurrensen om nummer tio-tröjan var som vanligt stenhård. Juan Mata, som mestadels rörde sig i mitten, var grym (efter en trevande inledning i matchen) och sköt segermålet för Chelsea. Stéphane Sessègnon var framträdande för Sunderland. Men jag väljer outtröttlige Jon Walters som gjorde två mål och sprang konstant ”i hålet” bakom Kenwyne Jones.
I strikerpositionen var det ovanligt få prestationer som stack ut. Robin van Persie saknade parhästen Wayne Rooney, men var en av nycklarna bakom Manchester Uniteds vändning. Men platsen går till hans ersättare i Arsenal, Olivier Giroud, som gjorde två mål mot West Ham.
Lukas Podolski var planens bästa spelare för Arsenal och en kandidat till titeln som ”Omgångens spelare”. Men han får faktiskt stå tillbaka för Gareth Bale som gjorde hattrick på Villa Park.
Omgångens spelare: Gareth Bale, Tottenham.

Mitt ”Omgångens lag”:
Simon Mignolet, Sunderland (2)
——————————————–
Emmerson Boyce, Wigan
Jonas Olsson, West Bromwich (2)
Phil Jagielka, Everton (3)
Danny Rose, Sunderland
——————————————–
Michael Carrick, Manchester United
Steven N’Zonzi, Stoke
——————————————–
Theo Walcott, Arsenal (2)
Jon Walters, Stoke
Gareth Bale, Tottenham (5)
——————————————–
Olivier Giroud, Arsenal (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” tidigare under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Lukas Podolski (Arsenal), Aaron Ramsey (Arsenal), Kieran Gibbs (Arsenal), Santi Cazorla (Arsenal), David Luiz (Chelsea), Gary Cahill (Chelsea), Sylvain Marveaux (Newcastle), Robin van Persie (Manchester United), Patrice Evra (Manchester United), Youssouf Mulumbu (West Bromwich), Michu (Swansea), Ashley Williams (Swansea), Jem Karacan (Reading), James Milner (Manchester City), Kenwyne Jones (Stoke), Juan Mata (Chelsea), Stéphane Sessègnon (Sunderland), Adam Johnson (Sunderland), Dimitar Berbatov (Fulham), Rickie Lambert (Southampton), Alexander Tettey (Norwich).

***
Det är upp till er att avgöra vem som var ”Omgångens floppspelare” respektive ”Omgångens manager”.

***
Arsenal-West Ham, som tillhör omgång 19, sköts upp på grund av tunnelbanestrejk och kommer att spelas i slutet av januari. När matchen är spelad görs bedömning om någon spelare slår sig in i den här elvan, som i så fall revideras (samma förfarande som med Sunderland–Reading som sköts upp tidigare under säsongen).
Nu uppdaterat med Arsenal-West Ham, 24/1.

Bale strimlade sönder Villa – oavsett formation
Efter 0–8 i baken på Stamford Bridge var det intressant att se hur Paul Lambert skulle formera sitt lag. Skulle han fortsätta med sin 3-5-2-taktik (som egentligen mer liknar ett 5-3-1-1) eller skulle han gå tillbaka till fyrbackslinje?
Paul Lambert valde 3-5-2 – och det var en taktik som passade illa mot en spelare som Gareth Bale.
Matthew Lowton ställdes ensam mot Tottenhams vänsterspringare och i första halvlek släppte hemmalaget till en strid ström av inlägg från den kanten. Det ledde inte till några mål – mycket tack vare målvakten Brad Guzan – men det var en olycka på väg att ske.
Så Paul Lambert ändrade sin formation till andra halvlek, i ärlighetens namn hade han inte så mycket val när Nathan Baker gick sönder precis före paus, till ett rakare 4-4-2. Förändringen gav effekt, Aston Villa, gjorde sin bästa period i matchen i inledningen av andra halvlek, men det gav också en bieffekt: Laget blev mer sårbart centralt.
Det var orsaken till Jermain Defoes 1-0-mål efter ett fint instick av Kyle Naughton. Det gav Gareth Bale chansen att sätta ett hattrick – samtliga mål efter attacker i mitten.
I teorin var Lamberts övergång till 4-4-2 klok eftersom det inte lämnade kanterna underbemannade mot Gareth Bale/Aaron Lennon (och Spurs överlappande ytterbackar). Gareth Bale slog 17 (!) inlägg i matchen så något var tvunget att åtgärdas.
Men verkligheten blev den nya formationen också lagets fall.

Stoke levde upp till mytbilden
Ni har säkert hört den där tesen om ”a windy Tuesday night in Stoke”. Om hur myten säger att den arenan utgör den största utmaningen som fotbollsspelare.
Dominera i Champions League, visst, men skulle du verkligen klara en bortamatch mot Stoke? Typ.
Igår gav Stoke FC hela den där schablonbilden ett ansikte. Det var visserligen onsdag, Boxing Day, men det var precis som vi fått det berättat för oss.
Det blåste. Det var kallt. Det var ett Britannia som gungade. Det var långa bollar. Det var inkast. Det var hårda tacklingar. Det var en Tony Pulis som stod vid sidlinjen och skrek ”PRESSURE” så högt att det hördes till tv-soffan.
Liverpool fick bästa tänkbara start när Luis Suárez drogs ned av Ryan Shawcross i första spelminuten och Howard Webb pekade på straffpunkten.
Men det var ingenting, eller åtminstone väldigt lite, som kunde stoppa Stoke den här kvällen.
De var som en ångvält som bestämt sig för att köra över allt som kom i dess väg. Robert Huth var enorm (igen). Kenwyne Jones vann det mesta i luften. Jon Walters sprang på allt. Geoff Cameron och Andy Wilkinson låg på gränsen. Matthew Etherington var den gamle Matthew Etherington. Steven N’Zonzi visade varför han var en av ligans mest lovande mittfältare för ett par år sedan.
Det dröjde inte många minuter efter Steven Gerrards 1–0 innan Jon Walters kvitterat (efter en långboll förstås). Sedan lurade Kenwyne Jones bort bevakaren Daniel Agger och nickade in 2–1.
I det läget, i underläge på ett kokande Britannia, är Stoke FC ett av de jobbigaste fotbollslagen man kan möta. Överhuvudtaget.
Det finns inget annat lag i ligan som sliter så lojalt och sammansvetsat i defensiven. De pressar, de stressar, de tacklar. Liverpool fick inte en lugn stund. När de fick det var det bara i ofarliga ytor, då Stoke flyttat hem hela laget på rätt sida. Och om andra klubbar har en tolfte spelare på läktaren har Stoke både en tolfte och en trettonde. Britannia är tveklöst arenan med bäst stämning i England (hemmafansens ramsa ”3–1 to the rugby team” var klass).

Under matchen igår satt jag och tänkte exakt hur jobbigt det måste vara att möta ett Stoke i underläge. Det är då Tony Pulis gäng kan spela sin cyniska, defensiva taktik och få ut som mest, det är då backlinjen med Ryan Shawcross/Robert Huth kan falla ned och nicka undan, det är då Jon Walters kan få ut mest av sina löpningar.
Unge Suso måste ha längtat tillbaka till Spanien, Daniel Agger, som gjorde en plattmatch, hem till Bröndby.
Myten om Stoke må vara överdriven, men efter kvällar som igår kan den inte heller avfärdas som bluff.
Det finns många motståndare som är skickligare.
Men underläge mot Stoke på ett kallt, blåsigt Britannia är en av de tuffaste uppgifterna du kan ställas emot.
Det kommer att göra ont. Det kommer väldigt sällan sluta med tre poäng.

Storköpet vaknar upp ur dvalan
Sunderland lade ut stora pengar i somras på två offensiva köp. Steven Fletcher, värvad till överpris, har visat sitt värde och burit laget under hösten.
Det andra tillskottet, som värvades för tillsynes vettiga pengar, har haft svårare att övertyga.
Men de senaste veckorna har vi sett tendenser till att Adam Johnson är på rätt väg.
Han gjorde segermålet (1–0) igår mot Manchester City, men det var inte det som var det bestående intrycket (han visste ju knappt om själv att han gjort mål). Det var hans sätt att tvåvägsspela på sin kant och hjälpa sin ytterback.
Sunderland var i djup kris efter förlusten hemma mot Chelsea den 8 december, men sedan dess har laget tagit 9 av 12 poäng.
Kan Martin O’Neill få igång Adam Johnson för fullt och Stéphane Sèssegnon (bra igår igen) kan laget kanske börja blicka uppåt i tabellen.

***
Det var första delen av slutsatserna. Om jag hinner blir det några fler senare idag.

Julafton, men ”Omgångens lag” kan inte vänta. Den här morgonen plitade jag ned namnen med glädje eftersom vi hade en helg med hårdare konkurrens i elvan än någonsin (åtminstone sedan jag började snickra ihop såna här elvor för drygt tre år sedan).

Målvaktspositionen handlade mest om det är möjligt att vara med i ”Omgångens lag” trots åtta (!) insläppta mål. Det är det, men jag väljer ändå Stokes Asmir Begovic framför Aston Villas Brad Guzan som hade kunnat ta det åttonde målet.
På högerbacken stod slaget mellan Pablo Zabaleta, Dwight Tiendalli och César Azpilicueta. Jag väljer formstarke Zabaleta. Vänsterbacken går till Patrice Evra som dels gjorde mål på nick, dels spelade fram lagkamraterna till ett par-tre öppna lägen (och fransmannen hade mindre ansvar för baklängesmålet än vissa antydde).
I mittförsvaret fanns det en hel drös att välja mellan. Jag blev oerhört imponerad av Chico i Swansea. Spanjoren gjorde sju tacklingar mot Manchester United – mest av samtliga spelare den här omgången. Han får sällskap av Robert Huth som var enorm på White Hart Lane. Märk väl att båda spelarnas mittbackskollegor, Ashley Williams och Ryan Shawcross, lika gärna hade kunnat vara med. Eller John O’Shea som för en gångs skull agerade förtroendeingivande i Sunderland. Eller Martin Skrtel som gjorde mål och höll ihop försvaret på Anfield. Eller James Collins. Eller Branislav Ivanovic… ja, ni förstår att valet inte var helt enkelt den här gången.
På mittfältet var det också tufft om platserna. Michael Carrick var magnifik för Manchester United i 80 minuter borta mot Swansea (tappade lite sista tio) och hade varit med i elvan en vanlig vecka. Likaså Steven Gerrard som gjorde sin bästa insats för året för Liverpool. Men jag väljer David Luiz och Leon Osman, båda svarade för MOTM-insatser för Chelsea respektive Everton.
Framåt var Stewart Downing given efter sin show mot Fulham. Liverpoolyttern svarade för höstens passning med sitt smarta instick till Steven Gerrard. Juan Mata gjorde inget mål, men var navet i allt för Chelsea (dessutom var konkurrensen om ”tian” mindre än normalt). Eden Hazard gjorde sin bästa match sedan inledningen på säsongen.
På topp går platsen till en annan Chelseaspelare – Romelu Lukaku, för tillfället utlånad till West Bromwich. Den unge anfallaren var inblandad i båda målen, bland annat segermålet med tio minuter kvar.
Omgångens spelare: David Luiz, Chelsea.

Mitt ”Omgångens lag” (4-2-3-1):
Asmir Begovic, Stoke
———————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City (2)
Chico Flores, Swansea
Robert Huth, Stoke
Patrice Evra, Manchester United (2)
———————————————-
David Luiz, Chelsea
Leon Osman, Everton (2)
———————————————-
Stewart Downing, Liverpool
Juan Mata, Chelsea (4)
Eden Hazard, Chelsea (4)
———————————————-
Romelu Lukaku, West Bromwich

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Branislav Ivanovic (Chelsea), Fernando Torres (Chelsea), Victor Moses (Chelsea), César Azpilicueta (Chelsea), Frank Lampard (Chelsea), Brad Guzan (Aston Villa), Dwight Tiendalli (Swansea), Ashley Williams (Swansea), Michael Carrick (Manchester United), Robin van Persie (Manchester United), Steven Gerrard (Liverpool), Martin Skrtel (Liverpool), Jack Wilshere (Arsenal), Alex Pearce (Reading), Adam Federici (Reading), Vurnon Anita (Newcastle), Ryan Nelsen (QPR), John O’Shea (Sunderland), Ryan Shawcross (Stoke), Leighton Baines (Everton), James Collins (West Ham).

***
För er är valet fritt att utse ”Omgångens floppspelare” och ”Omgångens manager”.

***
God Jul!

Rooneys storform som bortblåst
Wayne Rooney klev in i den här matchen med fem mål på de tre senaste ligamatcherna. Men idag mot Swansea på Liberty Stadium syntes inga spår av den formen.
Robin van Persie gjorde (som vanligt) massor av briljanta saker, vrickningar, passningar, begåvat ”hold up-play”. Hans problem var att hans anfallspartner var på en annan planet. Wayne Rooney gjorde nämligen en fullständig plattmatch.
Han var tafflig i passningsspelet (jag är förvånad att han kom upp i 80 i passningsprocent) och odistinkt när lägena dök upp. Hade han varit någorlunda skarp vid sina åtta avslut hade en satt ett hattrick i den här matchen.
Wayne Rooney drogs med förkylning tidigare i veckan, men om han nu led av den måste man undra varför han startade överhuvudtaget. I Javier Hernández och Danny Welbeck finns ju två kompetenta ersättare.
Nu fick han vara kvar på plan i 78 minuter innan han byttes ut mot Ryan Giggs. Då hade han fått ta klivet ut på vänsterkanten eftersom han uppenbarligen inte gjorde någon nytta centralt.
Att han fick stanna så länge tyder bara på att Alex Ferguson i nuläget har kort om alternativ på ytterpositionerna. Och i januari kanske Nani försvinner.
I så fall borde det finnas plats för en värvning av en ytter.

Chico – ett annat Swanseafynd
Michus succé har vi ju vänt ut och in på den här hösten. Idag satte spanjoren en ny fullträff vilket betyder att han gick upp i ensam ledning i skytteligan (13 mål).
Men i dagens match lade jag framför allt märke till en annan av Swanseas sommarvärvningar.
Mittbacken Chico Flores, 25, köptes från Genoa för 2 miljoner pund och det verkar vara klokt spenderade slantar.
Chico hade en stor kostym att fylla ut eftersom han ersatte Steven Caulker. Men det har spanjoren gjort med bravur. Han är en ”modern mittback” eftersom han både är tuff, rörlig och spelskicklig.
Efter en fin debut fick en lite turbulent fortsättning på hösten då han drog på sig en utvisning i hemmamötet med Sunderland i början av september. Sedan han kom tillbaka från avstängningen har han hittat ett fint samarbete med Ashley Williams.
Båda mittbackarna var lysande idag mot Manchester United. Chico svarade för sju tacklingar – alla lyckade.
Michu har jag hyllat många gånger. Jag har även framhållit mittfältaren Ki Sung-Yueng som anslöt från Celtic. Jonathan De Guzman har grymma frisparkar, men i hans fall är juryn fortfarande ute och dividerar.
Men med Chico Flores som ytterligare ett fynd så undrar jag om inte Swansea – pund för pund – gjorde den bästa transfersommaren av samtliga klubbar i Premier League.

Downing firade julafton
Liverpool krossade Fulham med 4–0. Vid sidan av en stark kollektiv insats – den kommer Brendan Rodgers ändå att framhålla – var det framför allt två prestationer som stack ut:
Steven Gerrard var gamle Steven Gerrard.
Stewart Downing var gamle Stewart Downing.

Om Downing fick utstå spott och spe under fjolåret har han varit kallare än någonsin under hösten. Ibland har han suttit på läktaren, ibland har han fått spela vänsterback. En gång spelade han vänsterback när (ordinarie vänsterbacken) José Enrique spelade yttermittfältare.
Så ratad har han varit.
Engelska tidningar har rapporterat att Brendan Rodgers vill göra sig av med Downing i januari, men spelar han som på lördagen kanske managern borde tänka om.
Idag såg vi den där snabbe, lurige yttern som var en nyttig spelare för Aston Villa och som fick Liverpools ägare hosta upp 200 miljoner kronor sommaren 2011.
Var det en sista marknadsföringsåtgärd inför januarifönstret?
Vet inte, men jag vet att det var Stewart Downings bästa insats i Liverpooltröjan hittills.
Han började med att göra sin första Premier League-assist för Liverpool, den första på 45 matcher. Det var inte vilken passning som helst. Jag skulle vilja påstå att det var en av de smartaste, läckraste passningarna den här säsongen. Stewart Downing såg Steven Gerrards löpning i djupet, sedan trädde han in passningen med millimeterprecision förbi tre-fyra Fulhamspelare.
I andra halvlek fortsatte han med att sätta 3–0 med ett riktigt klassmål. Han fick ut bollen på sin högerkant, rundade en passiv John Arne Riise och tryckte i väg ett stenhårt skott vid första stolpen.
Det är möjligt att Stewart Downing flyttar ändå – Daniel Sturridge som kan användas på högerkanten ska ju läkarundersökas på söndagen – men den här matchen visade 28-åringen att det går att locka fram de gamla takterna.

Formsvaga Fulhamförsvarare
Brede Hangeland har varit en av de spelare som alltid burit stämpeln ”undervärderad”. Norrmannen har varit en klippa i Fulham i många år. Det har snackats om intresse från större klubbar.
Därför är det på sin plats att påpeka att 31-åringen inte är i närheten av den formen nu.
Nästan varje gång jag sett Fulham den här säsongen har Brede Hangeland gjort misstag. Det har inte lett till baklängesmål jämt, men det har varit förvånande hur slappt han har agerat. Som mot Arsenal på Emirates där han var chockerande passiv vid ett av målen.
Därför var det symboliskt när det var Hangeland som missade totalt vid Liverpools 1–0-mål idag. När Martin Skrtel dunkade in bollen i nät låg Fulhamkaptenen på marken och tittade på.
Han har förstås inte hjälpts av det faktum att annars så pålitlige Aaron Hughes också hamnat i en formsvacka, liksom John Arne Riise, som inledde hösten så lovande.
Roy Hodgson byggde en försvarsmur under sin tid i Fulham.
Den är raserad.

Redknapps avslöjar QPR:s spenderande
Harry Redknapp åkte på sin första förlust som tränare för Queens Park Rangers. Hans lag hade stått emot ett pressat Newcastle under 80 minuter – framför allt duktige mittbacken Ryan Nelsen – men när Shola Ameobi fick chansen med tio minuter tvingades Robert Green kapitulera.
Matchen är inte så mycket att säga om, precis som på andra håll verkade spelarna ha drabbats av julfrossa.
Det var mer intressant på presskonferensen efteråt. Då avslöjade Harry Redknapp detaljer om lönenivån i hans nya lag. Gamle ’Arry fick frågan om det kommande transferfönstret och svarade:
– Jag vill inte spendera ägarnas pengar egentligen. Jag måste vara ärlig mot er och det är en hel hög med spelare i den här klubben som tjänar avsevärt mer än de förtjänar, inte alla men många.
Redknapp berättade att han bötfällt en spelare (José Bosingwa?) som ”tjänade mer än någon spelare gjorde under min tid i Tottenham”.
– De (QPR) har en arena som tar 18000 åskådare. Man ska inte spendera enorma löner när du har 18000 på matcherna, eller? Den här klubben (Newcastle) har 55000. Jag kan slå vad om att deras spelare inte är i närheten av att tjäna lika mycket.
Säga vad man vill om Harry Redknapp, men han är inte rädd för att säga sanningen.

Nyttig seger för Arsenal
Det var inte snyggt och straffen kändes billig. Men det var precis en sådan seger Arsenal behövde.
I måndags vann de över Reading efter en klang- och jubelförställning som fick supportrarna att andas optimism. Men det laget har haft problem med är ju att vinna sådana här matcher. När spelet inte fungerar, när det känns trögt och taffligt och matchen står och väger och sedan tippar över åt ”fel” håll.
Det är sådana segrar som Manchester United genom åren varit experter på att säkra.

Wigan var inte sämre än Arsenal på lördagen. Däremot hade de marginalerna emot sig. Det räckte med att för dagen misslyckade Jean Beausejour klumpigt satte en arm i ryggen på Theo Walcott som fick en anledning att falla. Domaren pekade på straffpunkten och Mikel Arteta förvaltade den.
Det var ett sådant domslut som Wigan, eller något annat bottenlag, aldrig skulle ha fått med sig på Emirates eller Old Trafford.

För Arsenal var det förstås oväsentligt hur vinsten såg ut. Laget har nu tre raka segrar i ligan och har klättrat till tredje plats i tabellen.
Den där KRISEN som fick supportrarna att slita sitt hår för ett par veckor sedan känns plötsligt rätt avlägsen.
Åtminstone tills nästa förlust.

Stoke tråkade ut Tottenham
Jag besökte farsan igår – hemma för julfirande – och då fick man inte välja match på tv:n.
– Bara så att du vet: Jag ska se Tottenham–Stoke, sa pappa, Spurs-fan sedan 1960-talet.
Så jag fick genomlida en match mellan ett Tottenham som försökte anfalla och ett Stoke som ville spela 0–0. Det var så segt att jag somnade (!) under några minuter i inledningen av andra halvlek.
Stoke lyckades med målet – att ta en poäng – även om det krävdes en svettig räddning av Asmir Begovic på tilläggstid när Gylfi Sigurdsson nickade.

Stoke har släppt in minst antal mål i ligan (13) och det är förstås en prestation värd att framhålla. Men jag förstår om motståndarna blir uttråkade av att möta Tony Pulis gäng.
Det finns inget lag i ligan som spelar lika defensivt som Stoke.

Reading tog på livremmen
Det räckte inte ända hem, men det var ändå hälsosamt att se att Brian McDermott gjort sin läxa.
Readingtränaren fick se sitt lag falla sönder i bitar i måndags hemma mot Arsenal (förlust, 2–5).
Då sköt han sig själv i foten genom att spela 4-4-2. Idag på Etihad valde han att ta på hängslen och livrem och sjunka ned i ett 4-5-1.
Istället för att göra laget vidöppet centralt använde han tre centrala mittfältare, utan någon utpräglad ”tia”: Jay Tabb, Jem Karacan, Mikele Leigertwood.
Alex Pearce var tillbaka i mittförsvaret istället för Kaspars Gorkss.
Tack vare dessa ändringar fick McDermott se sitt lag göra den bästa defensiva insatsen på mycket länge.
Nu blev det förlust ändå, men det dröjde tills 94:e minuten innan Gareth Barry käkade upp Nicky Shorey i luftrummet och nickade in 1–0.
Det var ingen champagne-fotboll från gästerna, men jag är rätt säker på att det här spelsättet ökar deras chanser att klara kontraktet.

Anita har hittat formen
För några veckor sedan utnämnde en läsare Newcastles Vurnon Anita till årets flopp i bloggens kommentarfält.
Det var inget galet påstående eftersom den förre Ajax-spelaren under hösten hade svårt att anpassa sig till tempot i Premier League.
Men de senaste veckorna har han börjat hitta formen.
Han var en av lagets få ljusglimtar borta mot Fulham, han var mycket bra mot Manchester City förra helgen. Idag, i segermatchen mot QPR, skapade han sex målchanser. Flest av samtliga spelare som var i farten under lördagen.
Kan Vurnon Anita hålla i den här nivån kommer han vara allt annat än en flopp.

***
Har ni tid över mitt i julstöket kan ni alltid läsa del 15 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Denna gången om David Ginola (plus-låst).

Först bjöd Stoke på en hörnvariant som klädde av West Ham.
Häromveckan bjöd Newcastle på en som sånär resulterade i ett mål.
Hörnvarianterna verkar vara på modet.

Vi har ju haft ett litet tema här i bloggen när det gäller hörnor. Det började med diskussionen om zonförsvar vs man-man och fortsatte när Stoke demonstrerade hur bräckligt man-man-spelet kan vara.

Ni vet hur det ser ut på hörnor i dagens fotboll: Ett gäng försvarare som står och drar i motståndarna, ett gäng attackerande spelare som försöker komma loss.
Den höga toleransnivån från domarna har gjort det svårare att bara skicka in bollen mot lagets bästa huvudspelare. Det krävs ofta lite mer finess för att dessa ska komma loss från sin uppvaktning.
Spelare som screenar motståndare är rätt vanligt. Den förre detta basketspelaren Nemanja Vidic har gjort det till en konstart.
Men den senaste månaden har vi också noterat flera intrikata hörnvarianter. Såna som involverar fler spelare och kräver minutiös tajming.
Stoke bjöd på en sanslöst vacker variant förra månaden mot West Ham, där Jon Walters sprang i en båge runt halva straffområdet (!) för att komma loss från sin uppvaktning och sedan dök upp vid första stolpen och sköt in bollen.

Eftersom jag vet att många fotbollsspelare och fotbollstränare läser den här bloggen ska ni få ytterligare en variant som jag plockade upp från Fulham-Newcastle häromveckan.
Den ledde inte till något mål så ingen tv-kanal har plockat upp den, men den var väl värd att uppmärksammas.
Det var Newcastle som ställde nästan alla spelare vid mållinjen och istället lät Fabricio Coloccini storma fram och nicka helt ostört.
Och det kan inte betonas nog: Det hade aldrig kunnat ske mot ett lag som använt zonförsvar.

Så här gick Newcastles hörnvariant till

Newcastle ställer tre spelare vid mållinjen för att trycka ned Fulhams försvarare ”i knäet” på målvakten Mark Schwarzer.

Här ser vi rörelsen hos spelarna som gör avledande löpningar för att dra med sig försvarare.

1) Hörnläggaren Vurnon Anita initierar varianten. Han börjar med att höja armen, när han sänker den startar rörelsen. 2) Cheick Tioté, utanför straffområdet, rör sig mot Anita som avledande manöver, vilket drar med sig Alexander Kacaniklic. 3) Mike Williamson rör sig framåt mot första stolpen för att dra med sig sin bevakare (Aaron Hughes). Demba Ba, vid bortre stolpen, rör sig bakåt, mot bortre delen av straffområdet, för att dra med sig sin bevakare (Brede Hangeland), Danny Simpson rör sig framåt för att uppehålla Hugo Rodallega.

4) Fabricio Coloccini, som startat nära mittlinjen, och inte dragit till sig någon uppmärksamhet, stormar då in mot straffområdet och kan nicka ostört från straffpunkten (den enda av Newcastles utespelare som inte är med i grafiken är Davide Santon som utgår från mittlinjen).

Här ser vi hur Fabricio Coloccini (vid straffpunkten) får nicka ostört. Bollen seglar mot krysset men Sasha Riether räddar på mållinjen.

Den här varianten var inte lika avancerad som den Tony Pulis körde med Stoke. Förflyttningarna är rätt enkla att utföra och tajma, enda svårigheten (för spelare på lägre nivå) är att sätta inlägget på pannan på spelaren som ska avsluta.
Så nu har ni en ny hörnvariant att testa i division 3, division 4, division 8, Korpen eller var ni nu huserar.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till och ritade grafiker.

Theo Walcott och Arsenal har fortfarande inte kommit till någon lösning i förhandlingarna om nytt kontrakt.
En av kärnfrågorna är att spelaren vill ha garantier på att få spela längst fram i anfallet istället för på kanten.
Arsène Wenger har inte kunnat ge några sådana löften, men igår mot Reading fick Theo Walcott chansen han längtat efter.
23-åringen startade som striker med Lukas Podolski och Alex Oxlade-Chamberlain i korridorerna.
Och då gjorde Arsenal, offensivt, sin bästa insats för säsongen.
Reading är visserligen för svagt för att dra några slutsatser, men Walcott visade iallafall lovande tendenser. Han var aktiv. Han hade sju avslut och fick avrunda kvällen med att sätta 5–2-målet. Istället för att vara länkspelare och arbeta med ryggen mot målet, likt en Olivier Giroud, låg han ständigt och högg vid sista försvararen.

I diagrammet från Statszone ser vi Theo Walcotts ”mottagna passningar” (till vänster) och passningar. Under matchen slog han endast 18 passningar, vilket visar hur han används. Han är inte alls delaktig i speluppbyggnaden utan ska bara ligga längst fram och hugga.

Det kan jämföras med Olivier Giroud som dels tar emot bollar längre ned i plan,dels sätter sina medspelare i spel med kortare tillbakaspel och vrickningar i sidled.

Walcotts sätt att ständigt vara på språng gav ett friläge i första halvlek som räddades av Adam Federici, men framför allt gav hans djupledslöpningar ytor åt trion Jack Wilshere, Santi Cazorla och Mikel Arteta.

En djupledslöpande anfallare som Theo Walcott ger större ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält.

Arsène Wenger var mycket nöjd med Walcotts insats.
– Han var superb. Jag har alltid sagt att han kommer att bli en anfallare så vi är på samma våglängd där. Först och främst är han en bra avslutare nu, som ni såg när han gjorde sitt mål. För det andra vet han var han ska vara vid returerna. Jag gillar det eftersom det är en förmåga du inte kan lära ut till en striker. Antingen har du det eller så har du det inte. Han har kvalitéerna för att spela som striker, sa Arsenalmanagern, enligt The Guardian.
Att Theo Walcott passar som striker mot ett så uruselt lag som Reading har dock få protesterat emot. Vi minns ju att han gjorde tre mål och låg bakom ytterligare ett i det målrika mötet i Ligacupen.
Den stora frågan – och den som även Arsène Wenger tvekat över – är om Walcott passar för att spela felvänd mot lag som Manchester United, Chelsea och Manchester City.
Där har vi själva knäckfrågan och den fick vi inga svar på igår.

Theo Walcott som striker

Två minuter in i matchen visar Theo Walcott sina intentioner. Istället för att ställa upp för väggspel i det här läget – som många anfallare hade gjort – drar han med Kaspars Gorkss i djupled. Det leder inte till en målchans i den här situationen, Lukas Podolski missar passningen, men det är intressant att fundera över följdeffekterna.

…för senare i matchen kunde vi se hur Reading föll med backlinjen. Jack Wilshere (inringad) har ett hav av yta att jobba på i ytan mellan backlinje och mittfält. Notera avståndet mellan Readings mittback Kaspars Gorkss (till vänster, nästan utanför bild) och mittfältaren Jay Tabb.
Det är synergieffekten med att ha en snabb, djupledslöpande anfallare. Även om det inte leder till mål via passningar i djupet kan det trycka ned motståndarnas backlinje och skapa ytor för andra.

Den här situationen ger Walcott friläget i första halvlek. Så här högt går det inte att ha försvarslinjen när man möter en spelare med den snabbheten.

Om Theo Walcott är lösningen för Arsenal i strikerpositionen återstår att se. Kan han göra nytta även mot ett topplag? Kan han bidra med annat än hot i djupled i matcher där motståndarna faller och lämnar minimal yta bakom backlinjen?

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till med grafiker.

***
Det var stundtals smärtsamt att se Reading igår. Matchen mot Arsenal blev ännu ett bevis på att laget inte hör hemma i Premier League.
Det var inte bara det att Brian McDermott var naiv när han ställde upp ett 4-4-2-lag mot Arsenal. Spelarna har, helt enkelt, inte kvalitén.
Under andra halvlek satt jag och funderade på vilka spelare i det här Reading-laget som skulle slå sig in i någon annan startelva i Premier League, vilken som helst. Efter en stunds funderande kom jag fram till tre förutom långtidsskadade målvakten Alex McCarthy: Jobi McAnuff, Jimmy Kébé (när de är på humör) och Pavel Pogrebnyak. Kanske skulle Kaspars Gorkss eller Sean Morrison kunna tillföra något i ett Southampton som haft mittbacksproblem.
Resten är ett gäng Championship-spelare.
Lagets poängfacit är dessutom smickrande då Alex McCarthy räddat flera av dessa poäng med sitt storspel. Nu är han skadad och då finns ingen som kan rädda ”Royals”.
Brian McDermott sa efteråt att han planerar att göra värvningar i januarifönstret. Det kommer att krävas en hel del. Är ryske ägaren Anton Zingarevitj beredd att öppna plånboken?
För Reading-fansens skull hoppas jag att han är det.

Statistik som Sky Sports tagit fram visar att historien talar kraftigt emot Readings. Av de lag som haft nio poäng eller färre efter 17 omgångar har inget klarat sig kvar. Till höger ser ni lagens slutplacering.

Klubb           Säsong       Poäng     Placering
Sunderland     05/06             5             20
Sheffield W     99/00             6             19
Derby             07/08             6             20
Swindon         93/94             9             22
Bolton            95/96             9             20
Ipswich          01/02              9            18
Reading         12/13              9              ?

Eftersom Queens Park Rangers fått ett lyft under Harry Redknapp kan jag inte se något som kan hamna efter Reading i tabellen.
De är faktiskt ett av de sämsta lagen jag sett i den här ligan – under 21 år. Brian McDermotts gäng är tveklöst det sämsta sedan Derby slutade tvärsist under Billy Davies/Paul Jewell 2007/08.

En omgång där vi återigen hade extremt trångt i kampen om nummer tio-tröjan.
Adel Taarabt var gjuten efter sin matchvinnande insats – den som Harry Redknapp kallade ”en av de bästa individuella insatserna jag sett”. Stackars Wes Hoolahan fortsätter att leverera toppinsatser utan att bli uttagen. Igår gjorde nämligen Santi Cazorla tre mål och en assist när Arsenal besegrade Reading (5–2).
Gerhard Tremmel hade mycket att göra i Swansea-målet på White Hart Lane. Hemmalaget hade 29 avslut (!), varav 8 på mål och och tysken svarade för ett par svettiga räddningar.
Backlinjen var tämligen given. Pablo Zabaleta gjorde en stormatch mot Newcastle. Ashley Williams var bäst på plan mot Tottenham och Nathan Baker dominant mot Liverpool. Kieran Gibbs gav visserligen bort ett mål till Reading med en horribel passning rakt in i plan, men hans två assist täcker för att ta vänsterbacksplatsen efter en helg med svag konkurrens.
Titeln ”omgångens spelare” stod mellan tre spelare: Adel Taarabt, Santi Cazorla och Christian Benteke. De två sistnämnda fick ”10” i Whoscoreds statistiska bedömning. Jag väljer Benteke som dominerade mot bättre motstånd.
Omgångens spelare: Christian Benteke, Aston Villa.

Mitt ”Omgångens lag” (4-1-4-1):
Gerhard Tremmel, Swansea
——————————————
Pablo Zabaleta, Manchester City
Nathan Baker, Aston Villa (2)
Ashley Williams, Swansea (2)
Kieran Gibbs, Arsenal
——————————————
Yaya Touré, Manchester City
——————————————
David Silva, Manchester City
Santi Cazorla, Arsenal (5)
Adel Taarabt, QPR
Lukas Podolski, Arsenal
——————————————
Christian Benteke, Aston Villa (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” tidigare.

Här är fler som utmärkte sig:
Jan Vertonghen (Tottenham), James Collins (West Ham), Andreas Weimann (Aston Villa), Robin van Persie (Manchester United), Michael Carrick (Manchester United), Wes Hoolahan (Norwich), Anthony Pilkington (Norwich), Jack Wilshere (Arsenal), Sergio Agüero (Manchester City), Carlos Tévez (Manchester City). Ashley Westwood (Aston Villa), Vurnon Anita (Newcastle).

***
Vem tycker du förtjänar att utses till ”Omgångens floppspelare”? Och vilken tränare förtjänar ”Omgångens manager”?

***
Flest uttagningar i ”Omgångens lag”:

5 uttagningar:
Santi Cazorla, Arsenal
4 uttagningar:
Gareth Bale, Tottenham
Glen Johnson, Liverpool
Luis Suárez, Liverpool
Marouane Fellaini, Everton
Wayne Rooney, Manchester United

***
Flickvännen fyller år idag, men jag ska försöka hinna skicka in några rader om Reading–Arsenal.
Jag känner mig ungefär som Bill Shankly som firade bröllopsdagen genom att ta med frugan för att se Huddersfields reserver.