Stoppa Arsenal – neutralisera Cazorla
Vad hände med det där positiva, offensiva, flödande Arsenal som var så imponerade borta mot Manchester City? Det var en insats som fick optimismen att spira. Gunners åkte till Etihad och dominerade på arenan där mästarna inte förlorat en ligamatch på år och dar.
Sedan kom förlusten hemma mot Chelsea 29 september och sedan dess har det inte funnits samma flow. Det blev visserligen segrar mot Olympiakos och West Ham, men efter 0–2 har laget klivit ned i källaren.
Det här var ju matchen där Arsenal skulle sudda ut minnena av den bedrövliga insatsen i helgen mot Norwich. Istället blev det en lika jobbig kväll.

Schalke är visserligen avsevärt bättre än vad folk förstått. De åkte till Westfalenstadion i helgen och vann rättvist borta mot Dortmund, vilket säger en del om Huub Stevens gäng.
Men Arsenal spelade dem i händerna.
Arsène Wenger valde att återgå till 4-5-1-uppställningen med Gervinho som rörlig ”false nine” (intressant att han väljer ”strikerlöst” till en match där laget ska få igång offensiven). Om man säger det att det slog tillbaka mot Arsenaltränaren är man snäll.
Gervinho var totalt misslyckad och Arsenal mäktade bara med fem avslut på hela match., varav ett på mål.
I andra halvleken var det Schalke som styrde, Schalke som krigade, Schalke som vann andrabollarna.
De vann rättvist och det är det som är mest oroande för Arsène Wenger och Steve Bould.
– Brist på chanser är vi inte vana vid, sa Bould efteråt.
Nej, vi är ju inte det. Vi är vana vid att Arsenal styr spelet och öser på framåt på Emirates, men senaste två matcherna har laget sett skrämmande idéfattigt ut.
När inte Santi Cazorla lyckas svinga sitt trollspö finns det ingen annan som är kapabel att göra det.
Är det så enkelt som att stoppar du Cazorla, stoppar du Arsenal? De två senaste matcherna antyder det.

Det var en rad spelare som underpresterade i Arsenal igår. Gervinho var vilsen i rollen som striker. Aaron Ramsey var en skugga av den Aaron Ramsey som dominerade borta mot Manchester City. André Santos var hopplös på vänsterbacken (mer om det längre ned).
Beror formsvackan på de individuella djupdykningarna och skadorna eller är den del av ett större strukturellt problem?
Igår vädrades missnöje från fansen på Twitter. Då blossade den här latenta frågan upp som legat och pyrt i flera år. Om Arsenals strategi, om hur klubben drivs, om värvningspolicyn.
Torsdagens möte med aktieägarna kan bli stormigt.

Santos – inte tillräckligt bra som backup
Kieran Gibbs har inlett säsongen lysande på vänsterbacken. Därför var det ett hårt avbräck när han drog på sig den senaste i raden av skador.
Det underlättas förstås inte att ersättaren heter André Santos.
Brassen värvades till Arsenal förra sommaren från Fenerbahçe. Debutåret var upp och ned. Ibland var han okej och maskerade sina defensiva brister, ibland blev han brutalt avslöjad. Hans ojämna prestationer symboliserades kanske bäst av första halvlek borta mot Chelsea där han var en katastrof  första halvlek för att sedan göra mål och vara rätt bra i andra när Arsenal vände till 5–3-seger.
Den här hösten har varit turbulent. Speltiden har varit begränsad och istället har han skapat rubriker när han fälldes för fortkörning och riskerade fängelse.
Igår hade 29-åringen det som på fotbollsengelska kallas ”a shocker”.
Det blev nästan för enkelt för Schalkes tränare Huub Stevens att identifiera Arsenals vänsterkant som akilleshälen den här kvällen och sedan släppa loss speedkulan Jefferson Farfán på den flanken.
– Det var tufft. De hade två bra spelare, deras två bästa spelare, på den kanten, sa Steve Bould.

Det var nästan smärtsamt att se André Santos igår, men det blottlägger också Arsenals problem när så mediokra spelare får spela i en viktig Champions League-match.
Sanningen är nog att André Santos inte är tillräckligt bra för att vara förste backup, åtminstone inte till en så skadebenägen spelare som Gibbs, i en klubb som vill utmana om titlar.

***
Champions League-baksmällan är avsevärt större i Manchester City, men den matchen såg jag inte så det är svårt att analysera vad som hände i Amsterdam. Vi får återkomma i det ämnet.

Javier Hernández karriär i Manchester United är märkilg.
Han kom från ingenstans och slog igenom med dunder och brak och säsongen 2010/11. Han var så eftertraktad att José Mourinho var beredd att lägga upp runt 250 miljoner kronor för anfallaren.
Sedan drabbades han av andrasäsongssyndromet. I rollen som ensam striker blev han ofta avslöjad eftersom han inte klarade av att agera target i uppbyggnadsspelet. Han var bättre när han agerade i ett tvåmannaanfall där Dimitar Berbatov var den självklara referenspunkten för uppspelen.
Var han en dagslända, en spelare som dansade under en magisk debutsäsong och sedan tynade bort? Omdömet som Pelé levererade efter debutåret – ”den nye Messi” – kändes iallafall rätt avlägset ifjol när Hernández hamnade bakom Danny Welbeck i kön till startelvan.

I somras, när Manchester United köpte Robin van Persie, fanns ett ännu större frågetecken kring mexikanen. Plötsligt var han degraderad till tredjeval på strikerpositionen. Var han beredd att acceptera en roll som reserv?
Hittills har Hernández använts sparsamt, han har bara startat en match i ligan och hierarkin var varit rätt tydlig.
Robin van Persie är, så klart, förstavalet. Den flexible Danny Welbeck har varit andravalet.
Häromdagen spekulerades det i att Javier Hernández var på väg bort från klubben, att han stod högst upp på önskelistan hos Atlético Madrid.

Om 24-åringen har en framtid på Old Trafford återstår att se, men i tisdagens match mot Braga såg vi iallafall att han fortfarande är skyttekungsmaterial om han används rätt.
När Alex Ferguson idag valde att använda mittfältsdiamanten fick Javier Hernández sällskap av Robin van Persie på topp.
Han slapp möta uppspel och kunde koncentrera sig på det han gör bäst: Ligga vid ”sista försvararen” och sniffa sig till målchanser.
– Han fick mig att fundera. Han, van Persie, Rooney och Welbeck – jag vet inte vad jag ska göra med dem om jag ska vara ärlig, sa Alex Ferguson efteråt till ITV.
Javier Hernández matchvinnande insats har aktualiserat överflödets förbannelse inför söndagens möte med Chelesa. Ferguson har ett dilemma. Hur många ur kvartetten kan han använda i en bortamatch på Stamford Bridge?

Efter att Braga chockat och tagit ledningen med 2–0 (båda efter att Alexander Büttner missat i markeringen) påminde ”den lilla ärtan” fotbollsvärlden om de kvaliteter som gjorde honom till en av Europas mest fruktade strikers för två år sedan. Han nickade in 1–2 på Shinji Kagawas precisa inlägg.
Några minuter senare högg han återigen vid offsidelinjen och tog emot en passning av Kagawa innan han rullade in bollen i mål. Den gången hade linjemannen (felaktigt) höjt sin flagga.
I andra halvlek, efter att Jonny Evans gjort ett mål som påminde om Petter Hanssons ”drömstrut” mot Grekland i EM 2008, klev Javier Hernández fram och avgjorde matchen.
På ett perfekt inlägg från Tom Cleverley nickade han in 3–2.
Det var kronan på verket för en superb insats. Hernández gjorde inte bara två mål (och blev bestulen på ett tredje). Han sprang livet ur sig i (det annars undermåliga) presspelet och skapade chanser för lagkamraterna.
För en kväll såg han ut om den där spelaren som för snart två år sedan fick Pelé att nämna honom i samma mening som Messi.

***
Jag försökte hålla koll på både Shakhtar Donetsk-Chelsea och Manchester United-Braga ikväll. Får se om jag hinner skriva mer om de matcherna imorgon.

Ratad i det spanska landslaget.
Chelseas Juan Mata, 24, kan alltid trösta sig med att han tagit steget upp bland de riktigt stora i England.
Hittills i höst har han varit ligans bästa spelare.
Det här är den långa historien om den artige, vältalige, lille mittfältaren som kombinerar Premier League-spel med universitetsstudier.

Studera Juan Mata och du kan lätt få för dig att du sett en drömspelare uppenbara sig.
Han besitter en bländande teknik, han kan slå magiska passningar, han jobbar hårt för laget (vilket vi inte minst såg mot Barcelona). Han har, framför allt, förmågan att få fotboll att se så enkelt ut genom att alltid skaffa sig tid.
Men det är inte det som gör att han skiljer sig från de andra superstjärnorna.
Det är hans avslappnade personlighet. Juan Mata är artig, ödmjuk och ofta går runt med ett leende på läpparna. Om han är en ”tänkande spelare” på planen – det är han – framstår han som nästan lika klok utanför fotbollen.
Ta bara det faktum att han studerar dubbla distanskurser i marknadsföring och idrottsvetenskap på universitetet i Madrid parallellt med fotbollsspelandet i Chelsea. Han har redan en plan för vad han ska göra efter karriären (”min farbror arbetar med marknadsföring på en bank, jag skulle gärna arbeta med pr inom sport”).
Ta bara det faktum att han skippar Ibiza och Las Vegas under semestern och istället backpackar på landsbygden i Spanien eller i grekiska ö-världen.
Ta bara det faktum att han lät spanska tv-journalisten Irene Junquera göra ett hemma-hos-reportage där han visade barnbilder och brev från beundrare och berättade att hans favoritförfattare är japanen Haruki Murakami.
Redan efter några månader i England briljerade Mata med flytande engelska, som han lärt sig i skolan. Han är bara 24 år men talar eftertänksamt och moget, som om han varit med länge.
– Att komma hit (till Chelsea) var en möjlighet att upptäcka ett nytt land, en ny kultur och ett nytt språk. Jag försöker lära känna alla delar av London. På lediga dagar kan man åka till Soho eller Camden. Jag gillar Hyde Park och Regent’s Park där man kan ta bra bilder med telefonen, säger Juan Mata.
Bilderna på favoritställena lade han ut på Twitter och sin officiella Facebook-sida. Reportrar som träffat Mata berättar att Chelseaspelaren är en dröm att intervjua. Han diskuterar mer än gärna saker utanför fotbollen. I en intervju i The Times i början av året lyfte han fram Apple-grundaren Steve Jobs, vars självbiografi han just läst ut. För Guardian berättade han i våras att han går på konserter, musikaler, utställningar och teater. En favorit är Tate Modern, ett känt galleri. Han gillar mångkulturella London, inte minst stadsdelen Camden.
– Det finns inget liknande i Spanien: Atmosfären, vintagekläder, second hand-skivor, böcker. Om du vill vara anonym kan du åka till Soho eller Camden. Om du åker till Piccadilly eller Oxford Circus hör du många spanska röster men jag blir sällan igenkänd.
För att riktigt understryka hur han skiljer sig mot schablonbilden av en Premier League-stjärna som glider runt i en Bentley/Lamborghini föredrar Mata tunnelbanan. För att det går snabbare.
Resor är ett intresse som han inte får nog av, trots att Chelsea flyger kors och tvär för att spela matcher.
– Jag reser ständigt genom fotbollen, men det är inte samma sak. På sommaren reser jag med två vänner. Vi backpackar och drar iväg någonstans. Som tonåring vann jag och några vänner en radiotävling och fick åka till Tyskland, Schweiz, Österrike och Liechtenstein. Jag vill gärna åka till Asien, Thailand och Japan.

Första kapitlet i Juan Matas fotbollsresa skrevs i Burgos i norra Spanien. Det var där han föddes. Han började spela fotboll i Real Oviedo. Talangen från pappa Juan Snr, som hade en gedigen karriär som en ytter i andradivisionen, hade förts i arv. Som 15-åring värvades Juan Mata till Real Madrids akademin.
– Han var inte som mig, mer som Vicente eller Ryan Giggs. Han var snabb och dribblade, dribblade, dribblade. För mycket dribblande. När jag var ung, kanske fem, följde jag med honom till träningarna. Det var spännande att vara med i omklädningsrummet. Jag tror att pappas bakgrund är anledningen att jag är fotbollsspelare idag.
Att få möjligheten i Real Madrids akademi är få förunnat. Men det var inget enkelt beslut att flytta hemifrån.
– Det var det viktigaste valet jag gjort i mitt liv. Jag pratade inte bara med pappa, jag pratade med min familj, med min morfar, min syster, min mamma. Vi tog ett beslut tillsammans. Jag lämnade hemmet och vännerna, men om jag skulle bli fotbollsspelare var jag tvungen att göra allt, sa Juan Mata i en intervju med The Times i början av året.
I akademin lirade han med spelare som Estéban Granero, José Callejón och Rubén de la Red. Ibland hände det att talangerna fick träna med a-laget.
– Det var en ära att träna med Zidane, Figo och Beckham. Jag var nervös när jag tränade med Zidane. Han är min idol, en av de bästa spelarna i historien. Det var underbart.
Juan Mata nådde aldrig a-laget i Real Madrid. Trots att han var näst bäste målskytt i reservlaget bakom Alvaro Negredo var kön till förstalaget för lång. Istället utnyttjade han klausulen som gav honom rätt att skriva på för Valencia 2007.
– Det smärtade inte att lämna Madrid – det är normalt. Det är många bra spelare och alla kan inte lyckas. Jag hade tur som fick vara där.
I ”Los Che” hamnade han i en kaosklubb som avverkade tre tränare under första året och krigade på undre halvan i La Liga.
– Även om vi vann Copa del Rey var det tufft i ligan. Vi hade tre managers. Men jag lärde mig mycket från spelarna som hade varit där en tid och genom att jobba under olika tränare och presidenter. Det är därför jag säger att det var min ”Master” i fotboll.

Barnbild på Mata med systern Paula, som
visades upp i tv-programmet Punto Pelota.

När han väl lagt beslag på platsen som vänsterytter gick utvecklingen snabbt. Efter att David Silva och David Villa lämnat Valencia var Mata lagets stjärna. Publiken på Mestalla hänfördes av den kvicke liraren. Youtube-fantaster dreglade över hans ofattbara tunnel på Raul Albiol under en så kallad rondo.
Han var med i truppen när Spanien vann VM-guld 2010. Ett år senare valdes han till bästa spelaren i U21-EM som Spanien vann. Efter turneringen ryktades det om en övergång till Barcelona. Så det var ingen överraskning när Chelsea lade upp 250 miljoner kronor för Matas tjänster i augusti förra året.
Med facit i hand på hur bra David Silva klarat sig i engelsk fotboll var det ingen som tvivlade på att även Juan Mata skulle bli en hit i Premier League. Frågan var bara hur länge det skulle dröja.
Redan i debuten ifjol, mot Norwich hemma, såg Chelsea-fansen ett embryo till något stort när Mata hoppade in och nätade. Det dröjde inte länge innan spanjoren blivit lagets offensiva nyckelspelare.
Hans succé höll på att drunkna i lagets kris där André Villas-Boas fick sparken och ersattes av Roberto Di Matteo. Men Chelsea reste sig.
– André var en viktig anledning att jag kom hit. Men från första dagen ”Robbie” tog över gav han mig förtroende. Han sa att jag var en viktig spelare. Vi har bytt system. Istället för 4-3-3 spelar vi 4-2-3-1 med mig centralt.
Det är där han trivs bäst. När han får komma rättvänd mot en backlinje och söka avgörande passningar. Ibland gör han det med kirurgisk precision. Mata är ytterligare en i raden av spelare som slagit hål på myten om att små spelare inte kan lyckas i England.
– Det är fysiskt spel, tempostarkare, mer böljande. Motståndarna skapar en chans, i nästa sekund skapar det egna laget ett läge. Kanske är bollinnehav och teknik inte lika högt värderat; kulturen att diktera matcher från mittfältet existerar inte. Possession-mittfältare är inte lika viktiga, även om vi ser influenser från spansk fotboll.
Mata anser att han får mer ytor i England.
– Efter 60 minuter blir matcherna galna, det händer så mycket på mittfältet. Om du har kvaliteter att ta rätt beslut kan du hitta rätt passning, dribbling eller skott. Du får mer ytor i England. Inte i början av matcherna, men när lagen börjar blir trötta.
Han minns en match där han knappt fick röra bollen. Champions League-mötena med Barcelona i våras.
– När du spelar mot Barcelona, talar coachen om tillvägagångssätt. Du kommer fram till att det går att slå dem om du är effektiv, och det var vi. Vi simulerade inte på träningarna, ”det här är Xavi”, ”det här är Messi”, men vi tittade på video och pratade mycket. Coachen sa åt mig att jag skulle spela till höger, stänga av kanten och sätta igång kontringar på Didier Drogba, Fernando Torres och Ramires – de snabba spelarna.
Chelsea vann dubbelmötet med Barcelona och våren som såg ut att bli ett fiasko slutade med succé.
När debutsäsongen var över hade Juan Mata av fansen valts till säsongens spelare i klubben, vunnit FA-cupen och vunnit Champions League.
En månad senare fyllde han på med EM-titeln. I finalen hoppade han in och fick sätta ett av målen.
Den enda lilla besvikelsen han upplevt det senaste året är OS i London som inte blev någon succé för det favorittippade spanska laget.

Mata (mitten) vann EM med Spanien i somras.

Annars har allt gått hans väg. Inför den här säsongen fick han nya lekkamrater i Eden Hazard och Oscár. Det har inneburit att Mata inte längre utgår från en central position. Men friheten från Roberto Di Matteo gör att han ändå kan kliva in i mitten och styra spelet.
Det har gjort att Mata blivit än mer svårfångad. På de senaste sex matcherna för Chelsea har han gjort sju mål och sju assist.
I lördags kom den exceptionella insatsen mot Tottenham; matchen som fick många att konstatera att Juan Mata, om än temporärt, klev upp på kungatronen i Premier League. Hittills i höst har han varit ligans bäste spelare.
– Det är underbart att se honom spela så här, sa Roberto Di Matteo efteråt.
Då hade han fått se Juan Mata trycka in en andraboll till 2-2, otagbart intill stolpen bakom Brad Friedel. Tre minuter senare hade han tagit emot Eden Hazards genomskärare och placerat in ledningsmålet, 3–2. Och som om inte det vore nog hann han med att stjäla bollen av Kyle Walker, vandra in i straffområdet och servera Daniel Sturridge öppet mål för att göra 4–2 på tilläggstid.
Efter matchen framhöll Di Matteo att vilan gjort spelaren gott. Juan Mata, som spelade OS i juli-augusti, fick två veckor off i början av september då han reste hem till Spanien.
– Vi hade ett snack före säsongen på grund av EM och OS om att det blir en tuff sommar. Så det var logiskt. Säsongen är lång för alla spelare. Kanske är två veckors break viktigt för mig. Inte nu. Senare. Kanske i januari, februari.
Det verkar iallafall inte ha gjort någon skada på kort sikt. Juan Mata vann matchen-i-matchen mot landsmannen Santi Cazorla häromveckan när Chelsea besegrade Arsenal på Emirates. Uppvisningen mot Tottenham var, vid sidan av Marouane Fellainis premiärmatch mot Manchester United, den bästa individuella insatsen i höst. Mata ger Di Matteo en stor del av äran.
– Robbie kan laget bra, kan klubben. Han är en legend här. Och som manager når han fram till spelarna på varje möte, i varje tal. För oss är han den perfekta managern.

Juan Mata spelar sitt livs fotboll. Han slog fast det själv häromveckan. Då hade precis fått veta att han petats ur det spanska landslaget.
Förvånande, förstås, men det säger också en del om kvaliteten på Vicente Del Bosques alternativ när Premier Leagues just nu bästa spelare inte ens platsar bland truppspelarna.
Juan Mata var smart nog att låta bli att kritisera förbundskaptenen när han fått beskedet.
– Jag var ganska säker på att jag skulle vara med i truppen och full av entusiasm. Jag har inte pratat med Del Bosque, men jag kommer att fortsätta att arbeta hårt, sa han.
Och även om det var en liten personlig besvikelse att se VM-kvalmatcherna på tv finns det ingen anledning att deppa.
Håller formen i sig lär han snart vara med i landslaget igen och det han upplevt sedan han anslöt till Chelsea (och fick sjunga ”Macarena” ståendes på en stol inför lagkamraterna på inkilningsfesten) är nästan för bra för att vara sant. Det har hänt att han nypt sig i armen.
– Jag kom till Chelsea för att jag vill vinna titlar. Och under mitt första år vinner jag två, varav klubbens första Champions League-titel. Jag sa till mig själv: ”Hur kan jag vara så lyckosam?”.
Han har satt ett nytt personligt mål. Bli en legend i Chelsea. Inför kvällens möte med Sjachtar Donetsk, förklarade han:
– Vi har tre-fyra spelare som är väldigt viktiga för klubben. De är legendarer för vad de gjort under åtta, nio, tio års tid. Jag önskar att jag blir som Frank Lampard och John Terry de kommande åren. Det är mitt andra år i Chelsea och jag njöt verkligen av det första. Det var ett av Chelseas bästa år någonsin. Men jag tror att det kommer att bli ännu bättre.

Källor: Chelseas officiella hemsida, Daily Mail, France Football, The Guardian, Punto Pelota, Siempre Football, The Times.

FAKTA/Juan Mata – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2006/07 Real Madrid Castilla……39……10
2007/08 Valencia………………….24…….5
2008/09 Valencia………………….37……11
2009/10 Valencia………………….35…….9
2010/11 Valencia………………….33…….8
2011/12 Chelsea…………………..34…….6
2012/13 Chelsea……………………7……..3

Ett gäng mittbackar att välja mellan, men inte lika många vassa målvaktsinsatser. Så kan vi summera helgen.
En vanlig omgång brukar vi ha tre-fyra målvakter som gjort sig förtjänta av målvaktsposten. Nu hade vi ingen klockren kandidat, men jag väljer Evertons Tim Howard. Han hade otur när David Hoiletts 1–0-skott ändrade riktning men skötte sig klanderfritt i andra halvlek när QPR tryckte på.
Sébastien Bassong gjorde en stormatch mot Arsenal; han agerade med koncentration och pondus när han höll rent framför John Ruddy. Men här får han stå åt sidan för två av de bästa mittbacksinsatserna jag sett den här säsongen: Phil Jagielka var outstanding mot QPR på Loftus Road och Fabricio Coloccini var så bra att Alan Pardew jämförde honom med Bobby Moore.
På mittfältet gör Raheem Sterling sitt andra framträdande i ”Omgångens lag”. 17-åringen gjorde segermålet mot Reading, hade fem avslut, slog 32/37 passningar till rätt adress och skapade fem chanser (enligt Optas statistik).
Slaget om titeln omgångens spelare stod mellan tre herrar: Juan Mata, Phil Jagielka och Fabricio Coloccini. Valet föll på Mata som med två mål och en assist låg bakom vändningen mot Tottenham.
Omgångens spelare: Juan Mata, Chelsea.

Mitt ”Omgångens lag”:
Tim Howard, Everton
—————————————-
Micah Richards, Manchester City
Fabricio Coloccini, Newcastle
Phil Jagielka, Everton
John Arne Riise, Fulham
—————————————-
Alexander Tettey, Norwich
John Obi Mikel, Chelsea
—————————————-
Juan Mata, Chelsea
Wayne Rooney, Manchester United
Raheem Sterling, Liverpool
—————————————-
Edin Dzeko, Manchester City

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Yohan Cabaye (Newcastle), Esteban Granero (QPR), Sylvain Distin (Everton), Ashley Cole (Chelsea), Gary Cahill (Chelsea), Dimitar Berbatov (Fulham), Robin van Persie (Manchester United), Alex McCarthy (Reading), Brad Jones (Liverpool), Wayne Routledge (Swansea), Grant Holt (Norwich), Mark Noble (West Ham), Kevin Nolan (West Ham), Sébastien Bassong (Norwich), Michael Turner (Norwich), Wes Hoolahan (Norwich).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Mata utmanar om POTY
Jag har ju lanserat Santi Cazorla som en tidig kandidat till priset som Player of the year. Efter helgen måste vi lägga till ett namn på listan över spelare som gör anspråk på utnämningen (eftersom omröstningen av någon outgrundlig anledning sker redan i februari räcker det ofta med en bra höst för att vara högaktuell).
Juan Mata har nu gjort 7 mål och 7 assist på sina sex senaste matcher för Chelsea.
Det är ett fantastiskt facit – och gör petningen från landslagstruppen än mer underlig. Visst, konkurrensen i Vicente Del Bosques gäng är mördande, men Juan Mata har varit med i två raka turneringar och sa själv förra veckan att han är i sitt livs form.
Om någon tvivlade på på orden fungerade insatsen mot Tottenham som rätt bra argument.
Juan Mata svarade för en av säsongens bästa individuella insatser när Chelsea vann med 4-2 på White Hart Lane.
Han satte två mål när han vände matchen på egen hand inom loppet av några minuter och serverade sedan Daniel Sturridge till det fjärdemålet.
Mata var inte så involverad i uppbyggnadsspelet som i tidigare matcher (han slog bara 52 passningar, varav 45 till rätt adress), men det han gjorde gjorde han bra.
Roberto Di Matteos val att ge Juan Mata två veckors vila har redan betalat sig.
– Det var viktigt att ge honom ett break. Du kan inte spela två säsonger i rad och sedan EM. Du kan se att han dragit fördel av vilan, han har hungern att spela. Det är underbart att se honom spela så här, sa Di Matteo efter segern igår.
Kan Juan Mata hålla i den här formen – då slåss han om priset till Årets spelare.
Och då kanske han till och med får en välförtjänt chans att slå sig in i startelvan i landslaget.
* Det blir mer läsning om Juan Mata senare i veckan.

Holt i form – då lyfter kanariefåglarna
Grant Holt var en av förra säsongens sensationer i Premier League. Vi charmades alla av spelaren som arbetat på däckfirma och slog sig fram i de lägre divisionerna. Det snackades till och med om att han borde vara aktuell för den engelska EM-truppen.
Det var förstås att dra det hela för långt och i starten av den här säsongen visade Grant Holt väldigt lite av det som gjorde honom till en så effektiv striker ifjol.
Men så fick han göra ett tröstmål i 2–5-matchen mot Liverpool före landslagsuppehållet. Och sedan kom det fina målet borta mot Chelsea på Stamford Bridge.
Och det verkar ha gjort susen för självförtroendet.
I lördags mot Arsenal var ”Grant Holtzilla” tillbaka.
Mot ett för dagen ursvagt Arsenal var Grant Holt precis det Norwich längtat efter.
Han var targetspelaren som gjorde att laget hade en referenspunkt att sätta uppspelen på.
Han var den djupledslöpande anfallaren som gjorde att laget klarade sig utan Steve Morison.
Han var måltjuven som högg på Vito Mannones retur och satte segermålet.

Norwichs manager Chris Hughton har skippat 4-4-2 i de senaste matcherna och satsat på ett 4-4-1-1. Det är ett klokt val.
Även om Bradley Johnson och Jonny Howson är underskattade finns alltid risken att bli utmanövrerade centralt när de flesta andra lag spelar 4-2-3-1. Med tre man centralt blev Norwich mer kompakt än tidigare och hade även lyxen att kunna foga in spelgeniet Wes Hoolahan i favoritrollen som ”tia”.

Arsenal gjorde sin sämsta match för säsongen, det ska sägas. Laget hade nästan 72 procent av bollinnehavet men skapade frapperande få chanser.
Men trots gästernas bottennapp var det en stor triumf för Hughton.
Han fick defensiven att stämma (Sébastien Bassong var riktigt bra i mittförsvaret), han fick Hoolahan att trivas, han fick Holt att vara Holt. Framför allt fick han en insats som liknade Norwich under Paul Lambert – ett lag med hjärta och engagemang.
Ska Norwich klara kontraktet måste det bli en vana.

Coloccinis mäktiga comeback
Newcastle har hittills inte nått upp i samma nivå som i inledningen av förra säsongen. En av orsakerna är avsaknaden av Fabricio Coloccini i de bakre leden.
Argentinaren var en av lagets bästa spelare ifjol, men har bara spelat fyra matcher hittills i höst.
Idag var han tillbaka i mittförsvaret – och dominerade.
Coloccini, som gjorde sin första match på en månad, var monumentalt bra i 78 minuter när Newcastle krigade för att försvara 1–0-ledningen efter Cheick Tiotés utvisning.
I 79:e minuten fick Coloccini kliva av skadad. Några minuter senare nickade John O’Shea bollen i huvudet på Demba Ba som oturligt styrde in bollen i eget mål. Det var ingen slump att det inträffade när Coloccini satt på bänken.
Om Newcastle ska slåss om Champions League-platserna igen är en frisk Fabricio Coloccini en förutsättning.

Sessegnon formsvag – då är Sunderland uddlöst
Det var derbyt som skulle kickstarta Sunderlands säsong. Det blev istället en match som tydligt visar hur Martin O’Neill har mycket att jobba på.
Sunderland fick chansen att spela 65 minuter i numerärt överläge idag. Trots massivt bollinnehav hände inte mycket.
Ifjol var Stéphane Sessegnon en av ligans bästa offensiva spelare. En Santi Cazorla-typ som fick saker att hända genom en mottagning, genom en dribbling. När Sessegnon förlängde kontraktet jublade Sunderland-fansen, men i höst har han inte kunnat upprepa succén.
28-åringen hade blott ett avslut idag, och skapade endast en målchans enligt officiella statistiken. I höst har han skapat sex målchanser på sex matcher. Jämför det med den här tiden ifjol då det kändes farligt varje gång han fick bollen på offensiv planhalva.

Utan sin nummer tio-spelare i form är Sunderland ligans mest förutsägbara lag.
Varje anfall spelades bollen ut till kanterna, till James McClean och Adam Johnson i hopp om att dessa skulle kunna skapa något. Det blev ett gäng inlägg (41 för att vara exakt), men sällan med kvalitet. Hemmalaget lyckades aldrig – trots att de spelade mot tio man – spela sig igenom centralt.
En av anledningarna är att Jack Colback och Sebastian Larsson blir för mycket sidledsspelare och för lite djupledshot.
Nu fick Sunderland en poäng till slut, tack vare ett självmål, men insatsen som sådan var en stor besvikelse och reser ett stort frågetecken kring klubbens chanser att sluta på övre halvan.

Mina spelarbetyg, Sunderland-Newcastle:
Sunderland: Mignolet 6 – Gardner 5, O’Shea 6, Cuéllar 6, Rose 6 – A Johnson 4, Larsson 6, Colback 6, McClean 5 – Sessegnon 5 – Fletcher 5.
Avbytare: Saha -, Vaughan -.

Newcastle: Krul 6 – Simpson 6, Coloccini 9, Williamson 7, Santon 7 – Ben Arfa 7, Cabaye 7, Tioté 5, Gutiérrez 6 – Ba 7, Ameobi 6.
Avbytare: Perch 6, S Taylor -, Obertán -.

En match som avslöjade WBA
Om Sunderland var en besvikelse på söndagen var West Bromwich samma sak i lördags.
Inför matchen låg de bara en poäng efter Manchester City i tabellen. Roberto Mancini hade inför mötet hävdat att ”WBA spelat den bästa fotbollen i ligan”.
I den här matchen såg vi hur stor skillnad det är mellan topplagen och de som utmanar om en plats på övre halvan.
West Bromwich fick spela med elva mot tio i 67 minuter efter James Milners målchansutvisning. Ändå var det City som kontrollerade matchen och skapade de farligaste lägena.
Det är en sak att vara kompakt bakåt och ta chanserna när de dyker upp.
Det är helt annan sak att vara det spelförande laget och öppna en ”parkerad buss” med kreativt anfallsspel.
West Bromwich och Sunderland bevisade det tydligt inom loppet av ett dygn.
– Idag visar vi att vi kanske inte är tillräckligt bra för att ligga i toppen av tabellen, sa Jonas Olsson.
Det var precis den känslan jag hade när ett naivt WBA skapade en hörna på tilläggstid men ändå lät superinhopparen Edin Dzeko kontra in segermålet några sekunder senare.

Att Steve Clarkes gäng inte hör hemma i toppen är precis som det ska vara.
Lagets startelva i går kostade 17,78 miljoner pund, 1,62 miljoner per spelare.
Manchester Citys startelva kostade 172,96 miljoner pund, 15,72 miljoner per spelare.

Uniteds superanfall maskerar problem
Manchester United vann över Stoke, gjorde fyra mål och anfallsbesättningen med RvP, Danny Welbeck och Wayne Rooney fick alla hamna i målprotokollet.
Det var tre viktiga poäng med tanke på Chelseas ”ryck” tidigare på lördagen, men min känsla är att superanfallet maskerar problem som Alex Ferguson måste åtgärda.
Manchester United har släppt in elva mål på åtta omgångar i Premier League. Säsongen 2008/09 släppte laget in 24 – på hela säsongen.
Wayne Rooneys självmål var förstås olyckligt, men sättet Stoke skapade en rad chanser att öka på till 2–0 var häpnadsväckande.

Manchester United av idag är en diametral motsats mot för tre-fyra år sedan då laget var tätt, disciplinerat och svårgenomträngligt. Då fanns en defensiv triangel med Edwin van der Sar, Nemanja Vidic och Rio Ferdinand som oftast garanterade max ett baklängesmål per match.
Nu är Uniteds presspel undermåligt. Ytorna som uppstår på mittfältet är stora nog för att få ett eget riktnummer. Och det beror delvis på att den annars förträfflige Paul Scholes med åren blivit för statisk.
Vi har sett i tidigare matcher att det går att ”springa sönder” United; löpstarke Moussa Dembélé har dominerat två matcher på Old Trafford med eftertryck. Gareth Bale sprang över halva plan innan han placerade in bollen. Och igår fick Michael Kightly springa förbi en trög Rio Ferdinand innan han placerade in reduceringen till 2–3 – en omöjlighet för fyra år sedan.
Lägg till att ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra (nuförtiden) är skakiga i defensiven så förstår man varför United släpper in fler mål än någonsin.
Ifjol vid den här tiden hade United släppt in sex mål efter åtta omgångar.
I den nionde kom 1–6-smällen hemma mot Manchester, vilket fick Alex Ferguson att backa bandet och gå back to basics. Han övergav den överentusiastiska, hyperoffensiva ”byta-chanser-med-varandra-fotbollen” och hängde på dubbla hängslen.
Efter det släppte United inte in ett mål på fem raka matcher och slogs sedan om titeln ända in på mållinjen.
Om laget ska göra det igen så måste försvarsproblemen åtgärdas.
Frågan är hur man gör det och samtidigt behåller den sexiga offensiven med Rooney, van Persie, Welbeck?

Dzeko – fotbolls-Europas super-sub
Ni kanske minns blogginlägget där jag radade upp Premier Leagues bästa inhoppare. Manchester Citys Edin Dzeko toppade den listan. Han hade gjort 7 mål på 419 spelminuter som inhoppare, ett snitt på ett mål per 60:e minut.
Sedan dess har Edin Dzeko gjort tre inhopp i ligan. Två gånger har han blivit matchhjälte, senast i dag då han hoppade in på The Hawthorns och satte två mål.
> Han fick spela en minut i bortamatchen mot Stoke, den gången blev han mållös.
> Han fick spela fem minuter mot Fulham, vilket räckte för att göra segermålet.
> Han fick spela elva minuter mot West Bromwich, vilket räckte för att vända matchen på egen hand med två mål.
Dzekos har nu gjort 10 mål på 435 minuter som inhoppare. Det ger ett snitt på ett mål var 43:e minut. Känslan varje gång han kommer in på planen är att han kommer att näta.

Det finns förstås argument för att Edin Dzeko borde starta fler matcher, men jag tycker inte att det är så självklart.
Edin Dzeko är avsevärt mer effektiv som inhoppare än som startspelare. Från starten av matcher, när laget vill bygga bollinnehav, är Dzeko inte lika nyttig. Han är den spelartypen som passar bäst när det egna laget släpper på handbromsen och börjar chansspela med fler bollar in i boxen. Precis som Duncan Ferguson en gång i tiden för Everton.
Edin Dzeko är en drömspelare att ha på bänken för Roberto Mancini. Bosniern har samma lojala inställning som Ole Gunnar Solskjaer hade på sin tid. Det spelar ingen roll hur kort speltiden blir – han brinner alltid för att göra mål.
Dessutom ger hans egenskaper en ny dimension som komplement till minilirarna i Citys offensiv.
Det finns många vassa inhoppare i fotbollsvärlden, men just nu kommer jag inte på någon vassare än Edin Dzeko.

***
Nu ska jag lägga mig i soffan och kolla Norwich–Arsenal. Det blir förstås fler analyser från lördagens matcher senare.

Han har en historia som proffsspelare och har arbetat med flera av fotbollens stora namn: José Mourinho, Kenny Dalglish, Gianfranco Zola och Ruud Gullit.
Ändå var det många som satte ett frågetecken för West Bromwichs nye tränare Steve Clarke, 49. Han var ju en ”nummer två”.
Efter sju omgångar har kritiken tystnat.

När det dyker upp en ny tränare i Premier League brukar nyfikenheten vara så stor att denne till en början får orimligt mycket utrymme i medierna.
Jag tror inte någon tränare har gjort en mer anonym entré än Steve Clarke. Det är som om han gått in gått in genom en bakdörr och plötsligt står på den stora scenen.
Visst, många minns honom från rollen som assisterande tränare, men i Sverige gissar jag att få har en tydligt bild av vem Steve Clarke är.
Hur han är? Den diametrala motsatsen till Sam Allardyce.
Det här är ingen tränare som kommer att gorma vid sidlinjen, knuffa fjärdedomare eller starta ordkrig med Alex Ferguson. Han väger sina ord noga, är artig och framstår som jordnära. Som spelare i St Mirren och Chelsea fick han höra att han var melankolisk.
– När man känner mig är jag okej, you know, säger han i en intervju i Independent från i somras. Jag är trevlig och personlig. Jag kan ha mina stunder som alla andra. Som coach är det viktigt att vara sig själv.
Steve Clarke, vars största intresse utanför fotbollen är flugfiske, har erfarenhet från andra delar av livet. Efter spelarkarriären hann han med en fyraårig lärlingsutbildning som ingenjör innan han tog sig tillbaka in i fotbollscirkusen.

Steve Clarke hade länge ryktet att vara en av de bästa assisterande tränarna i branschen.
Den förre Chelseaförsvararen började som assisterande manager till Ruud Gulllit i Newcastle 1998. När holländaren sparkades fick Clarke leda laget i en match, borta mot Manchester United (förlust, 1–5).
Fram till i somras var det den enda matchen som Steve Clarke haft huvudansvaret för ett proffslag.
Efter det hann han med fyra år som assistent till José Mourinho i Chelsea (och senare till Avram Grant), två år som assistent till Gianfranco Zola i West Ham och ett och ett halvt år som Kenny Dalglishs assistent i Liverpool
Det var inte det att han inte ville bli huvudansvarig. Det föll sig så. Redan efter sejouren i Chelsea 2008 ville han ta ett eget lag. Istället hoppade han på jobbet som side-kick till Zola. För ett par år sedan, efter att han lämnat West Ham, såg jag en tv-intervju med Steve Clarke där han pratade om drömmen att bli huvudansvarig:
– Jag vill lära mig jobbet. Jag ville ha en klubb som kan ge mig tid att lära mig jobbet. Jag tycker jag är tillräckligt bra för att få chans i Premier League, men om jag får den chansen vet jag inte. men jag tror att 90 procent av klubbarna tittar efter kandidater med erfarenhet och då kanske jag måste titta lägre ned. Championship är en bra nivå att börja.

Det blev ingen ”mjukstart” i Championship. Istället nappade han på erbjudandet från Kenny Dalglish och gjorde ytterligare två år som asstränare. När Dalglish fick sparken i våras och ersattes av Brendan Rodgers lämnade även Steve Clarke.
Och då kom chansen – från Premier League.
West Bromwich stod utan tränare sedan Roy Hodgson tagit jobbet som förbundskapten för England. Sportchefen Dan Ashworth visste vad han letade efter. Eftersom WBA har valt att ha en sportchef med övergripande ansvar letade man inte en manager. Ashworth ville ha en bra coach, som var van att arbeta på träningsplanen, nära spelarna.
Det ryktades om namn som Ralf Rangnick och Chris Hughton, men i början av juni presenterades lösningen.
Valet föll på en 49-årig skotte. Den evige tvåan.
– Steve låg i framkant med tanke på vilka klubbar han arbetat i och hans goda rykte. Steve har hungern och drivkraften att lyckas som nummer ett, sa Dan Ashworth.
Steve Clarke konstaterar att det var dags.
– Nu var det läge att ta steget. Jag har gjort scouting, ungdomstränare, assisterande manager, first team coach. Det var logiskt att nästa steg skulle bli att bli manager. Det var den grejen som saknades från min cv. Det var det jag ville göra, bli killen som tar det slutgiltiga besluten.
Om de ökade kraven, svarar han:
– Det är en motivationen. Motivationen är att vara han som står i rampljuset och utveckla sig själv så mycket som möjligt. En av anledningarna till att jag lämnade Chelsea var att jag ville ha en utmaning. När du arbetar i en klubb som Chelsea vet du vad du får. Med John Terry, Petr Cech, Frank Lampard, Didier Drogba. Vecka ut och vecka in håller de en hög nivå. Deras attityd är bra, standarden är hög. Det är därför de är toppspelare, det är därför de vann en cupdubbel ifjol. De kommer alltid att träna bra. När du kliver ned en nivå så arbetar du fortfarande med bra spelare, men du måste du hitta sätt att motivera spelarna för att få en ”end product” på lördagen eller söndagen.
– Jag hade kunnat sitta kvar som assisterande manager i Chelsea. Jag trivdes i klubben, klubben trivdes med mig. Det hade varit ett enkelt liv. Bra pengar. Men man måste våga ta sig ur sin ”comfort zone” och utveckla sig och se hur långt man kan nå.

Stämpeln som ”nummer två” var svår att sudda ut. Många reste ett frågetecken för Steve Clarke inför säsongen. Var han redo att stå på egna ben? Visste han vad det innebär att vara ansvarig? Hade han karisman för att vara ansiktet utåt?
Bland spelbolagen var Clarke en av favoriterna till att få sparken först.
Det är förstås för tidigt att dra tvärsäkra slutsatser efter bara sju omgångar, men hittills har han minst sagt tystat kritikerna.
West Bromwich ligger på sjätte plats i ligan, bara en poäng bakom tvåan Manchester United. Enda plumpen är förlusten borta mot Fulham (0–3).
Sättet han gjort det på är också imponerande. WBA har byggt vidare på arvet från Roy Hodgson – laget är fortfarande disciplinerat bakåt – men har även lagt till en offensiv dimension.
– Han har börjat fint och intrycket är att han har en plan, säger anfallsstjärnan Peter Odemwingie.
– Han säger att han vill bygga något istället för att bara stanna kvar i ligan, han vill vinna en av cuperna. Han kommer att spela starka lag i cuperna. Han vill spela en aggressiv fotboll, inte passiv och avvaktande bara för att klara kontraktet. Vi ska försöka växa och jag blev glad när jag hörde hans ambitioner. Han har jobbat under stora managers. Vi visste att han inte kunde undvika att bli influerad av de coacherna som vill vinna saker.
Och så har vi det där med passningsspelet. Steve Clarkes mål är att WBA ska slå avsevärt fler passningar jämfört med ifjol.
– Killarna gillar verkligen hans träningar och man kan se att vårt passningsspel har förbättrats. Hans sa att målet är att bygga organisationen bakifrån och slå nästan dubbelt så många passningar.
Steve Clarke säger om sin filosofi:
– Jag vill leda ett lag som spelar fin fotboll och underhåller publiken. Om det bara var fantasy football skulle alla spela som Barcelona men det är en resultatdriven bransch. Jag är ansvarig för att West Bromwich Albion blir kvar i Premier League. På resan hoppas jag att fansen ska kunna gå hem och känna att de blivit exalterade över lagets spel.

Steve Clarke tonar förstås ned förväntningarna efter den fina starten, men känslan är att det här West Bromwich-laget inte kommer att ha något med bottenstriden att göra. När WBA på lördagen tar emot Manchester City på The Hawthorns ligger de bara en poäng efter mästarna.
WBA är ett gediget lag utan direkta svagheter. Mittförsvaret med Gareth McAuley och Jonas Olsson är stabilt, defensiva mittfältarna Youssouf Mulumbu och Claudio Yacob är två av ligans mest undervärderade och offensivt finns plötsligt så många alternativ att Chris Brunt inte ens är ordinarie.
Tack vare Dan Ashworths fina scoutingnätverk lyckats hitta fynd efter fynd. Steve Clarke har redan skissat på en vision om att ta nästa steg. Han ser Fulham som förebild.
– De är en etablerad Premier League-klubb och det är det vi siktar på att bli. Deras ordförande driver klubben lite annorlunda än vår, men det är en klubb som vandrat genom divisionerna. De har spenderat utan att över-spendera och de har lyckats få ihop en stark och konkurrenskraftig trupp.
Roy Hodgson nådde en tionde plats med WBA förra säsongen. Året före slutade laget elva. Nu finns chansen att ta en ännu bättre placering.
Och då kommer ingen längre att ifrågasätta tillsättningen av Steve Clarke.
– Managers som José har så mediaprofilerade. Frågorna till mig handlar alltid om hur det var att jobba med honom. Förhoppningsvis, om några år, pratar de om Steve Clarke.

Källor: Birmingham Mail, The Guardian, Independent.

FAKTA/WBA:s passningsstatistik
Slår WBA fler passningar den här säsongen? Ja och nej. Det har visserligen spelats för få matcher för att få en heltäckande bild, men här är en jämförelse från två möten:

> I mötet med Everton hemma 1 januari 2012 (0–1) slog WBA 454 passningar, varav 358 till rätt adress. I samma möte 1 september (2–0) under Steve Clarke slog laget 366 passningar, varav 286 tlll rätt adress.
> I mötet med Tottenham borta 3 januari 2012 (förlust, 0–1) slog WBA 296 passningar, varav 212 till rätt adress. I samma möte 25 augusti (1–1) slog WBA 343 passningar, varav 268 till rätt adress.

***
Vad tror ni om West Bromwichs chanser att ta en plats på övre halvan den här säsongen?

Englands passningsspel är undermåligt
En poäng borta mot Polen är ingen katastrof. England har fortfarande inte förlorat en tävlingsmatch under Roy Hodgson under ordinarie tid.
Men sett till insatsen är ”Three Lions” inte närheten av att vara på den nivån där de bör och vill vara.
Det här är fjärde matchen under Hodgson som England bara har ett avslut på mål.
Dagens uppskjutna VM-kval blev ännu ett bevis på hur frapperande begränsat laget är i sitt possession-spel.
Hela världen har tagit intryck av Spaniens framgångar de senaste åren och har utvecklat sitt passningsspel.
England står och trampar i kvicksanden. De kan helt enkelt inte styra rytmen i matcher, kan inte kontrollera händelserna. Istället blir det någon sorts chansartad ”ligga på rätt sida och hoppas på en fast situation”-fotboll.
Och det är ju helt i linje med Roy Hodgsons filosofi. Han är en defensiv tränare, duktig på att täta försvar och formera svårslagna lag. Han är inte direkt känd för champagne-fotboll.
– Vi gav bort bollen för enkelt. Men det gjorde Polen också. Du kan skylla till planen till viss del. Men vi var inte tillräckligt bra och det är vi de första att erkänna, sa Hodgson efteråt till ITV.

I första halvlek var kvaliteten på passningsspelet förvånansvärt låg. Michael Carrick, vanligtvis en vårdad spelare, slarvade allra mest, men han var knappast ensam.
Ändå lyckades England ta ledningen. Wayne Rooney styrde in 1-0 efter cirka 30 minuters spel (via axeln) på Steven Gerrards hörna, men det var inte på något sätt rättvist. Polen var bättre, agerade med mer finess, mer fart. Stjärnan Robert Lewandowski var hjärnan bakom det mesta via klokt ”link up-play” och England hade tur som gick till pausvila med uddamålsledning.

I andra halvlek gick Roy Hodgson över på ett 4-2-3-1 med Tom Cleverley i en central mittfältsposition och Wayne Rooney på vänsterkanten. Det ledde till färre chanser för hemmalaget, men är förstås inte optimalt att Rooney spelas i en kantroll.
Kvitteringen kom istället på en fast situation. Joe Hart missbedömde en hörna totalt, Joleon Lescott tappade markeringen på Kamil Glik och den sistnämnde kunde nicka in 1–1.
– Det var mitt fel. Jag skulle förmodligen ha boxat bort bollen, sa Joe Hart självkritiskt.
Roy Hodgson poängterade att hans lag är obesegrat (”gives me great heart”), men inte ens han kunde blunda för den mediokra prestationen.
– Det var inte en av våra bättre insatser. Planen var inte bra, den passade bättre för långbollar än passningsspel. Men vi spelade inte tillräckligt bra för att ta tre poäng, sa Roy Hodgson.
Den självinsikten var för engelsk del det mest positiva i Warszawa idag.

Vänstersidan ett stort frågetecken
England startade med ett 4-4-2 med Tom Cleverley som vänstermittfältare. Offensivt var planen att Manchester United-mittfältaren skulle flyta in centralt och söka ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält, men defensivt blev det ödesdigert.
I första halvlek attackerade Polen konstant längs sin högerkant. Det var inte speciellt förvånande. Ni som såg laget i EM noterade att högerkanten med Piszczek/”Kuba” Blaszczykowski var ett av lagets främsta anfallsvapen. Idag saknades ”Kuba”, men högerkanten användes effektivt ändå.

Roy Hodgson måste se över sin vänstersida. Evertons Leighton Baines har varit en av Premier Leagues bästa spelare under hösten. Han startade mot San Marino. Idag var Ashley Cole tillbaka i startelvan.
Chelseaspelaren är Englands bästa vänsterback genom tiderna, men han agerar inte lika förtroendeingivande längre. Idag var han ständigt på halvdistans. I första halvlek kändes det farligt varje gång Polen kombinerade på Englands vänsterkant. När kvitteringsmålet kom var det efter att Polen skapat en hörna längs Coles kant.
Är det inte läge att ge Leighton Baines chansen även i de stora matcherna?

Mina spelarbetyg, Polen-England:
England: Hart 5 – Johnson 7, Jagielka 6, Lescott 6, Cole 5 – Milner 7, Gerrard 7, Carrick 5, Cleverley 5 – Rooney 5 – Defoe 5.
Avbytare: Welbeck -, Oxlade-Chamberlain -.

Vilken spelare skapar flest chanser i Premier League?
Kvalificerade gissningar skulle förmodligen landa på namn som Eden Hazard, Santi Cazorla, Robin van Persie, Juan Mata eller David Silva.
Ingen av dessa herrar rår på den där lille vänsterbacken i Everton.
Leighton Baines, 27, är ingen vanlig försvarare.
Låt mig berätta om spelaren som på sin väg mot toppen brottats med både blyghet och dåligt självförtroende.

Efter sju omgångar av Premier League är Everton den stora positiva överraskningen.
Laget ligger på fjärde plats, en diametral motsats till de senaste säsongerna då laget börjat uselt på hösten och sedan tvingats kämpa i uppförsbacke resten av säsongen.
Det finns flera orsaker till framgångarna:
* Marouane Fellaini har varit grym som offensiv mittfältare.
* Nikica Jelavic har blivit den striker laget saknat.
* David Moyes lyckades dämpa smärtorna efter lagets symbolspelare Tim Cahill, som lämnade i somras för spel i MLS, och talangen Jack Rodwell, som såldes till Manchester City genom att hämta in Steven Pienaar och Kevin Mirallas.
En annan anledning stavas Leighton Baines.
Av alla vassa kanter har Evertons vänstersida med Baines och Pienaar varit den bästa i ligan.
Baines är ett av lagets främsta offensiva vapen. Det borde egentligen inte vara möjligt som vänsterback, men det säger en hel del om hur bra engelsmannen varit under säsongsinledningen.
Låt oss tala klarspråk: Han har varit monstruöst bra. Outstanding.
Evertonfans kallar honom världens bäste vänsterback och jag välkomnar utspelet eftersom det för upp Baines i den kategorin där han hör hemma – bland de allra bästa.

Leighton Baines har varit gravt underskattad i flera år. Han har hållit en oförskämt hög nivå i match efter match. Men eftersom han inte spelar för något av de stora lagen, inte visat upp sig i vare sig landslag eller Champions League, har många av hans insatser gått obemärkt förbi.
Därför ska vi vara glada att vi har statistiktjänsten Opta.
Deras siffror avslöjar att bara två spelare (Frank Lampard och Florent Malouda) skapat fler chanser i Premier League än Leighton Baines sedan starten av säsongen 2008/2009.
Deras siffror visade inför senaste omgången att Leighton Baines skapat flest målchanser av samtliga spelare i Premier League den här säsongen.
Deras siffror visade inför senaste omgången att Leighton Baines slagit flest ”key passes” av samtliga spelare i Europas fem toppligor.
Vi tar det igen: Flest ”key passes” av samtliga spelare i Europas fem toppligor.
Det, om något, borde inte vara möjligt.
Ni som såg första halvlek av Evertons hemmamöte med Newcastle (2–2) bevittnade troligen den bästa ytterbacksinsatsen vi kommer att få se överhuvudtaget den här säsongen. Men det är inte den enda matchen som Baines dominerat. Mot Aston Villa i andra omgången, seger med 3–1, skapade han åtta (!) målchanser enligt officiella statistiken.
I helgen, när Everton hade det kämpigt mot Wigan, var det återigen Leighton Baines som klev fram och ledde sitt lag genom att dundra in kvitteringen från straffpunkten.
David Moyes var lyrisk efter matchen:
– Jag tyckte Leighton var extraordinär, excellent idag. Han fortsatte att pusha oss. Det är svårt att säga om det är det bästa han spelat, men han har spelat bra en längre tid och är en ledare i laget. Han var hjärtat av allt det vi gjorde.
Wigankaptenen Gary Caldwell stämde in i hyllningskören:
– Utan tvekan är Baines den bästa vänsterbacken i Premier League. Han är den spelare i deras lag du ställer in siktet på. När du tittar på deras lag och vänsterbacken är den spelare som hotar mest då måste han göra något rätt.

Det är sådana ord han behöver höra, Leighton John Baines. Medan andra stjärnor i ligan använder superlativen till att smörja sina redan stora egon har Baines brottats med dåligt självförtroende.
Det låter motsägelsefullt att en av ligans bästa spelare spelare i sin position skulle ifrågasätta sin egen förmåga, men det var precis så det var när en ung Baines kom fram i Wigan.
I en intervju med The Guardian för tre år sedan berättade han:
– Jag oroar mig för mycket för mitt eget bästa. Jag har bättrat mig, men när jag var i Wigan var det så illa att jag inte, som 18-åring, vågade berätta att jag blivit pappa för jag var rädd över deras reaktion. Jag grämde mig för att de skulle tro att jag skulle betyda trubbel och att jag skulle bli distraherad av utebliven nattsömn.
– Paul Jewell (dåvarande Wigan-tränaren) brukade ta in mig på kontoret och berätta för mig hur bra han tyckte att jag var. Det kändes bra en stund, sedan började tänka: ”Jag har lurat honom, jag är inte hälften så bra som han tror”. Jag vet att det är dumt, men det är så jag är.
Leighton Baines har kämpat mot demonerna, mot föreställningar om att han inte alls hör hemma i Premier League.
– Folk säger att är en bra spelare så jag måste göra bra ifrån mig, men det finns en liten röst i bakhuvudet som säger: ”Det är bara en tidsfråga innan de inser att du inte är så bra”. Hela tiden när jag spelade med Wigan i Championship gick jag in i matcherna med tanken: ”Tänk om de avslöjar mig snart, blir det här veckan då de synar mig?”. Allt jag kunde tänka var: ”Det lär inte dröja länge innan managern tar in någon annan i mitt ställe”.

Samma osäkerhet, samma mentala skörhet fanns redan när han började spela fotboll som knatte ”primary school”-laget i stadsdelen Kirkby i Liverpool. Han var bäst i laget som tioåring, men tvekade över ta steget till kompisarnas lag i Sunday League.
– Jag var för förnärmad för att spela. Spela i skollaget gick bra för då kände jag alla. Men när söndagslaget dök upp var det massa killar jag inte kände. Då kröp jag in i mitt skal.
– Jag tog steget till slut, men ibland var jag för skraj. Ibland stod jag vid sidan och tittade på. Ibland gick jag hem. Det tog månader innan jag tog modet till mig och verkligen tog plats.
Det handlade inte bara om fotboll. Under åren i Wigan köpte han en gitarr – men vågade inte göra bort sig på någon nybörjarkurs.
– Jag skämdes för mycket för att ta lektioner. Det är lite ”story of my life”. Så jag köpte en bok och några cd-skivor och lärde mig själv.
Det kunde gälla oro över familjesituationen. Baines blev redan som 18-åring pappa till sonen Reiss.
– Innan han föddes var jag oroad. Jag hade precis slagit mig in i förstalaget. Jag hade bara ett grundkontrakt med några hundra pund i veckan. Och vi hade ingen egen bostad. Jag bodde med mamma och pappa och när Rachel blev gravid fick jag bo hos hennes föräldrar.
Han berättar om känslan sommaren 2007 när han skrivit på för Everton. Hur han fylldes av tvivel om han gjort rätt val. Hur han hade svårt att sova dagen före första försäsongsträningen. Hur han blev torr i munnen, hur hjärtat slog när han körde till träningsanläggningen.
– Jag har alltid kämpat med självförtroendet. Jag ville verkligen gå till Everton, men när allt var klart var jag orolig att det skulle bli svårt att hitta rätt. Jag var oroad över vad de äldre spelarna skulle tycka om mig. Jag tänkte att de skulle titta på mig och undra vad i helvete en kille från Wigan gjorde här.
Nu, som 27-åring, har den där känslan av otillräcklighet tynat bort. I en intervju med The Times i början av året konstaterade Baines:
– Du blir äldre och mer avslappnad. Det finns ingen anledning att ständigt titta över axeln.
Fanns det något positivt med det ständiga ifrågasättandet?
– Ja, det gjorde att jag inte svävade iväg och att jag inte blev bekväm.

Som ni märker uppfyller inte Leighton Baines schablonbilden av en Premier League-stjärna. Han beskrivs som vänlig och artig. Han har inget bling-bling, inga dyra accessoarer. Han har inte ens ett Twitterkonto.
Han är inte rädd för att prata om sin mentala svaghet och han erkänner att han ibland sover hos föräldrarna.
– Jag är lite av ”mammas pojke”, måste jag erkänna. Hon bor en bit bort på gatan. Jag spenderar mycket tid där och sover där ibland. Hon ser verkligen efter en, kokar te och allt. Min fru är från samma område så hon åker hem till sin familj och jag till min.
– Jag är en lokal kille från Kirkby och jag kommer från en tajt familj.
Stödet hemifrån har hjälpt Leighton Baines genom de tuffa perioderna under karriären.
Som första tiden i Everton där han inte blev någon omedelbar succé. I laget fanns redan försvarare som Joseph Yobo, Phil Jagielka och Joleon Lescott. Nuno Valente var förstavalet till vänster.
– Det fanns stunder då det inte såg så bra ut för mig och jag började tro att min karriär i Everton var i fara. När jag först kom spelade jag några matcher. Jag tyckte att det gick bra. Men när jag blev petad kunde jag inte förstå varför. Jag kunde inte släppa det eftersom jag tyckte att det gått bra.
Han pratade med David Moyes ett par gånger. Managern försäkrade att spelaren hade en långsiktig framtid i klubben.
– Just då, när killarna spelade bra utan mig var det svårt att tro. Men jag var tvungen att avvakta och till slut fick jag belöningen.
Säsongen 2007/08 hade Baines lagt beslag på vänsterbacksplatsen och sedan dess är han bofast i laget.

Platsen i landslaget har han aldrig kunnat ta eftersom han haft oturen att konkurrera med Ashley Cole.
Borde han fått chansen tidigare? Meningarna går isär, men sajten Whoscored lanserade åtminstone en rad argument för att Leighton Baines är effektivare än Cole.
– Jag antar att det borde frustrerande, men jag har äran att spela för klubblaget och en kille framför mig. Han är en bra spelare, kanske Englands bäste vänsterback genom tiderna, det måste man respektera, sa Baines för två år sedan.
Då blev han petad ur VM-truppen av Fabio Capello, som istället tog ut Stephen Warnock.
Idag är Warnock utlånad till Bolton i Championship, Baines är en av ligans mest värdefulla spelare.
Uppgifter i tidningarna gjorde gällande att bakgrunden var att Baines flaggat för att han led av hemlängtan. Men det stämde inte.
– Det var jobbigt hur det kom ut, men det är inte mycket man kan göra. Jag hade kommit tillbaka från en tripp och sa att jag såg fram emot att tillbringa tid med min familj. Jag hörde andra som sa det runt middagsbordet, men det var naivt att säga det offentligt så det kunde tolkas som hemlängtan. Men det ska självklart inte hindra dig från att spela för England.
– Det är inte en enda spelare eller ledare som inte saknar sin familj. Det är normalt och inget att skämmas för.

Leighton Baines har dock alltid varit lite av en ”hemmaman”. Han trivs i hemtrakterna. När Bayern München försökte värva honom sommaren 2010 var han inte intresserad trots att övergången gett honom minst dubbla lönen.
– Vi kan inte tvinga honom (Baines) att komma hit. Han vill hellre bo i Liverpool än München. Så är det med det, sa Bayerns ordförande Karl-Heinz Rummenigge.
I somras visade Manchester United intresse. Baines, med tre år kvar på kontraktet, blev kvar på Goodison Park.
Han kan mycket väl stanna, trots att succén lär få storklubbarna att köa i sommar. Försvararen slog häromveckan fast att det här är det bästa Evertonlaget han spelat i.
– Senast vi var så här bra nådde vi FA-cupfinal. Vi hade en stark trupp då. Det laget splittrades efter det, men nu tycker jag att vi är tillbaka på den nivån. Vi har bra spelare på bänken. Vi har sett tidigare när det blivit tunt att vi har tvingats spela unga spelare. Nu har vi rutinerade spelare som skulle vara ordinarie i de flesta lagen.
Har målsättningen höjts efter den fina inledningen? Nja, Baines vill inte sticka ut hakan.
– Målet var att starta bra. Det har vi gjort. Nu handlar det om att hålla i och vara med i toppen till jul för genom åren har vi varit bra efter nyår.
Om Leighton Baines konserverar den sanslösa formen och fortsätter vaska fram målchanser till lagkamraterna är mycket vunnet.
Och då är det väl hög tid att den ödmjuke killen från Kirkby får erkännandet som han förtjänar.

FAKTA/Leighton Baines – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2002/03 Wigan…….…6………0
2003/04 Wigan………26……..0
2004/05 Wigan…….…41…….1
2005/06 Wigan……….37…….0
2006/07 Wigan……….35…….3
2007/08 Everton……..22…….0
2008/09 Everton……..31…….1
2009/10 Everton……..37…….1
2010/11 Everton……..38……..5
2011/12 Everton….….33…….4
2012/13 Everton…..….7………2

Visste du att…
… Leighton Baines har slagit åtta straffar i Premier League. Han har gjort mål på samtliga.

FAKTA/De har skapat flest chanser i PL
1) Leighton Baines…..30
2) Santi Cazorla……..26
3) David Silva………..21
4) Steven Gerrard…..20
4) Steven Pienaar…..20

Källor: Daily Mail, Daily Post, Daily Mirror, Evertons officiella hemsida, The Guardian, Independent, The Times.

När säsongen startade var det kanske inte så många som hört talas om Alex McCarthy. Målvakten fostrades i Reading men har de senaste åren gjort lånesvängar i Cambridge, Woking, Team Bath, Aldershot, Yeovil, Brentford, Leeds och Ipswich. När den här säsongen startade satt han på bänken och såg australiern Adam Federici släppa in ett enkelt mål mot Stoke (1–1). I andra omgången bevittnade han hur Federici släppte in ett nytt enkelt mål på Stamford Bridge.
Efter två insläppta mål i Ligacupen mot Peterborough beslutade tränaren Brian McDermott att det var dags för ett byte. Han gav Alex McCarthy förtroendet och nu har 22-åringen gjort platsen till sin egen. I helgen svarade han för en fantastisk match mot Swansea (2–2).
– Det var trist att inte vinna, men jag var nöjd med min insats, sa han efteråt.
Succén har till och med gjort att han nämns i landslagsnacket. Bakom Joe Hart är ju inte konkurrensen mördande så en ordinarie plats i Premier League brukar räcka för att vara aktuell. Bli inte förvånade om Roy Hodgson tar ut Alex McCarthy inom kort.

Elvan är inte så mycket att orda om. Southamptons José Fonte är förstås given i mittförsvaret efter en match där han satte två mål framåt och dessutom gång på gång tvingades täcka upp för sina mittbackspartners Yoshida och Jos Hooiveld. Aleksandar Kolarov gjorde en finfin match på vänsterkanten mot Sunderland och utmanade om att bli ”omgångens spelare”.
Omgångens spelare: Alex McCarthy, Reading.

Mitt ”Omgångens lag” (4-1-4-1):
Alex McCarthy, Reading
————————————————-
Rafael da Silva, Manchester United
José Fonte, Southampton
Per Mertesacker, Arsenal
Aleksandar Kolarov, Manchester City
————————————————-
James Milner, Manchester City
————————————————-
Juan Mata, Chelsea
Wayne Rooney, Manchester United
Santi Cazorla, Arsenal
Eden Hazard, Chelsea
————————————————-
Shane Long, West Bromwich

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Sasha Riether (Fulham), Guy Demel (West Ham), Luis Suárez (Liverpool), Jan Vertonghen (Tottenham), Aaron Lennon (Tottenham), Jonny Evans (Manchester United), Rio Ferdinand (Manchester United), Sergio Agüero (Manchester City), David Silva (Manchester City), Adrian Mariappa (Reading), Jonas Olsson (West Bromwich), Adel Taarabt (QPR), Franco Di Santo (Wigan), Ali Al-Habsi (Wigan), Leighton Baines (Everton), Olivier Giroud (Arsenal), Ron Vlaar (Aston Villa), Ryan Shawcross (Stoke).

***
Vem förtjänar titeln som ”Omgångens floppspelare”?