Javier Hernández karriär i Manchester United är märkilg.
Han kom från ingenstans och slog igenom med dunder och brak och säsongen 2010/11. Han var så eftertraktad att José Mourinho var beredd att lägga upp runt 250 miljoner kronor för anfallaren.
Sedan drabbades han av andrasäsongssyndromet. I rollen som ensam striker blev han ofta avslöjad eftersom han inte klarade av att agera target i uppbyggnadsspelet. Han var bättre när han agerade i ett tvåmannaanfall där Dimitar Berbatov var den självklara referenspunkten för uppspelen.
Var han en dagslända, en spelare som dansade under en magisk debutsäsong och sedan tynade bort? Omdömet som Pelé levererade efter debutåret – ”den nye Messi” – kändes iallafall rätt avlägset ifjol när Hernández hamnade bakom Danny Welbeck i kön till startelvan.

I somras, när Manchester United köpte Robin van Persie, fanns ett ännu större frågetecken kring mexikanen. Plötsligt var han degraderad till tredjeval på strikerpositionen. Var han beredd att acceptera en roll som reserv?
Hittills har Hernández använts sparsamt, han har bara startat en match i ligan och hierarkin var varit rätt tydlig.
Robin van Persie är, så klart, förstavalet. Den flexible Danny Welbeck har varit andravalet.
Häromdagen spekulerades det i att Javier Hernández var på väg bort från klubben, att han stod högst upp på önskelistan hos Atlético Madrid.

Om 24-åringen har en framtid på Old Trafford återstår att se, men i tisdagens match mot Braga såg vi iallafall att han fortfarande är skyttekungsmaterial om han används rätt.
När Alex Ferguson idag valde att använda mittfältsdiamanten fick Javier Hernández sällskap av Robin van Persie på topp.
Han slapp möta uppspel och kunde koncentrera sig på det han gör bäst: Ligga vid ”sista försvararen” och sniffa sig till målchanser.
– Han fick mig att fundera. Han, van Persie, Rooney och Welbeck – jag vet inte vad jag ska göra med dem om jag ska vara ärlig, sa Alex Ferguson efteråt till ITV.
Javier Hernández matchvinnande insats har aktualiserat överflödets förbannelse inför söndagens möte med Chelesa. Ferguson har ett dilemma. Hur många ur kvartetten kan han använda i en bortamatch på Stamford Bridge?

Efter att Braga chockat och tagit ledningen med 2–0 (båda efter att Alexander Büttner missat i markeringen) påminde ”den lilla ärtan” fotbollsvärlden om de kvaliteter som gjorde honom till en av Europas mest fruktade strikers för två år sedan. Han nickade in 1–2 på Shinji Kagawas precisa inlägg.
Några minuter senare högg han återigen vid offsidelinjen och tog emot en passning av Kagawa innan han rullade in bollen i mål. Den gången hade linjemannen (felaktigt) höjt sin flagga.
I andra halvlek, efter att Jonny Evans gjort ett mål som påminde om Petter Hanssons ”drömstrut” mot Grekland i EM 2008, klev Javier Hernández fram och avgjorde matchen.
På ett perfekt inlägg från Tom Cleverley nickade han in 3–2.
Det var kronan på verket för en superb insats. Hernández gjorde inte bara två mål (och blev bestulen på ett tredje). Han sprang livet ur sig i (det annars undermåliga) presspelet och skapade chanser för lagkamraterna.
För en kväll såg han ut om den där spelaren som för snart två år sedan fick Pelé att nämna honom i samma mening som Messi.

***
Jag försökte hålla koll på både Shakhtar Donetsk-Chelsea och Manchester United-Braga ikväll. Får se om jag hinner skriva mer om de matcherna imorgon.

Chelsea gjorde det man inte får göra i CL
Det må vara en uttjatad sanning, men en kliché är en kliché för att en kliché är sann.
Det går inte att slappna av i Champions League. Inte en halvlek, inte minut, inte ens en sekund.
Vi fick ett smakprov på det i går när Manchester City åkte till Bernabéu och tog ledningen med några minuter kvar – men ändå förlorade på grund av en smash ’n’ grab-vändning från Real Madrid.
Chelsea ledde ikväll mot Juventus med 2-0. I det läget ska matchen i princip vara stängd.
Men det var som om spelarna blev för trygga, för säkra.
– We switched off, sa John Obi Mikel efteråt.
Arturo Vidal gav gästerna en livlina med sitt 1-2-mål i slutet av första halvlek.
I andra halvlek kändes det som att Chelsea skulle få en mängd kontringslägen att döda matchen. Juan Mata brände när chansen dök upp.
Istället kom kvitteringen. Och det räckte med förlorad koncentration i ett par sekunder.
John Obi Mikel såsade och kom inte upp i press på Claudio Marchisio. Juventusmittfältaren tilläts vända upp och slå in en djupledsboll till Fabio Quagliarella samtidigt som John Terry ställde offside (en dödssynd utan press på bollhållaren).

Chelsea vann Champions League i våras efter ett par fantastiska laginsatser som kännetecknades av riskminimering och ett gäng spelare som aldrig tappade fokus. Timo Lahtinen hade kallat dem äckligt disciplinerade.
Idag var det som om regerande mästarna hade glömt bort vad som gjorde dem till mästare.

En ny brassestjärna har presenterat sig
Det var många som fastnade för Oscár under OS. Före turneringen hade han köpts till Chelsea och trycket var stort. Han motsvarade förväntningarna då.
I ligan har han spelat sporadiskt. Han gjorde ett piggt inhopp direkt i premiären borta mot Wigan och fick sedan en halvtimmes inhopp mot Reading. Vi har fått indikationer på att han besitter en stor talang.
Idag debuterade 21-åringen i Champions League och visade exakt varför klubben lagt ut runt en kvarts miljard kronor för hans tjänster.
Om hans första mål var lite turligt, en styrning via Leonardo Bonucci, var det andra ren fotbollskonst.
Han sökte en fri yta, mötte Ashley Coles passning, snurrade runt Andrea Pirlo och vred in ett skott i krysset.
Det påminde en hel del om Christian Vieris klassiska mål för Inter (bakom samma målvakt som Simon Bank påminde mig om i morse).
Utöver fullträffarna var det ytterst imponerande att se hans defensiva arbete mot Andrea Pirlo (läs mer nedan).
I Oscár har Chelsea fått en spelare utöver det vanliga.

Perfekt Pirlo-taktik
Alla som såg Andrea Pirlo dominera i EM i somras vet att han är en av de spelarna som tydligast kan sätta sin prägel på en match.
Är Pirlo bra, är hans lag bra.
Men det går att neutralisera honom. Pirlo har nämligen svårt med man-man-markering.
Om flera spelare delar på ansvaret har Pirlo oftast förmågan att smyga i väg och ändå hitta fria ytor. Det såg vi i gruppspelsmötet med Spanien i somras. Spanien pressade högt, men Pirlo kunde ändå få tid med boll.
Men det blir skillnad när han får permanent uppvaktning.
Man-man-markeringens effektivitet har bäst demonstrerats av Ji-Sung Park i ett Champions League-möte våren 2010 och Urby Emanuelson förra säsongen. I Park-fallet beordrade Alex Ferguson sydkoreanen att ligga som ett plåster på Pirlo, som aldrig fick tid och därmed aldrig chans att styra rytmen.

Med den vetskapen var det helt rätt av Roberto Di Matteo att ge ansvaret till Oscár i dagens match. En ung spelare med pigga ben som tog uppgiften på allvar. Vid varje uppspel sög Oscár upp Pirlo och Juventus spelfördelare var aldrig inne i matchen.

***
Mina spelarbetyg på Chelsea:
Chelsea: Cech 6 – Ivanovic 5, Terry 5, Luiz 6, Cole 6 – Mikel 5, Lampard 5 – Ramires 6, Oscár 8, Hazard 7 – Torres 5.
Avbytare: Bertrand -, Mata -.

En klassisk match
Nu brukar det inte hända så ofta, men om någon ber mig förklara varför jag älskar fotboll skulle jag vilja ge dem ett repris av andra halvlek av Real Madrid–Manchester City och säga: ”Kolla här”.
Det var en halvlek av ren fotbollsporr.
Fotbollen höll högsta kvalitet, det var fartfyllt, dramatiskt och en José Mourinho som gled ned på knä. Man kan knappast kräva mer.

Direkt efter slutsignalen tyckte jag lite synd om Manchester City som var på väg att ta den mest meriterande segern i klubbens moderna historia.
Men sett till händelserna var det rättvist. Real Madrid strimlade sönder City spelmässigt. Hemmalaget hade 30 avslut (!) och borde ha avgjort matchen långt innan Edin Dzeko rullade in 1–0.
I första halvlek var Real Madrid så mycket bättre. De klev högt, vann boll tidigt och det faktum att högeryttern Samir Nasri drog sig inåt i banan gjorde att Maicon blev lämnad ensam mot Ronaldo. Det var ödesdigert; Ronaldo skapade farlighet på farlighet från den kanten.
I paus balanserade Roberto Mancini upp laget något.
När José Mourinho kastade hängslena och bytte in Luka Modric och Karim Benzema svarade Roberto Mancini med att skicka in Pablo Zabaleta. Det var ett naturligt byte. Maicon hade haft svårt i matchen, Zabaleta är en erkänt pålitlig spelare som sällan gör misstag. Men igår lyckades han göra det mesta fel under sitt inhopp.
Argentinaren var på tok för offensiv under slutkvarten och lämnade ständigt stora luckor bakom sig.
Två minuter efter att han kommit in fick Marcelo vandra in från sin vänsterkant och göra 1–1. Vid det avgörande 3–2-målet, där Zabaleta givetvis skulle ha fått understöd från en av mittbackarna (det är en av anledningarna till att spela fembacklinje), chansbröt han och lät Ronaldo kliva in och ta avslut med högerfoten.
Det var ett kardinalfel som gjorde att laget fick resa hem tomhänt.

Yaya Touré – en omodern modern mittfältare
Jag minns att jag efter 15 minuters spel tänkte för mig själv att Yaya Touré varit ovanligt anonym. Real Madrid pressade högt, gav inte Manchester City någon tid och Yaya i den offensiva rollen blev avskärmad.
Sedan gav han sig i väg på en sån där patenterad löpning som får oss alla att häpna. Det finns andra spelare som kan flytta boll över stora ytor, inte minst Leo Messi, men det finns ingen som gör det med samma fart, urkraft och frekvens som Yaya Touré. När han satte fart igår fick jag George Weah-vibbar.
När ivorianen petar och sticker är han ostoppbar – framför allt då centrala mittfältare tenderar att vara lite slöa och inte vana att ställas mot speediga spelare.
Prestationen i upprinnelsen till Edin Dzekos 1–0-mål var otrolig. Först höll han ifrån och lyckades täcka bollen trots uppvaktning från ett par Real Madrid-spelare. Han kom ut ur situationen, sprang över halva plan innan han serverade Dzeko i exakt rätt ögonblick.
29-åringen från Bouaké är en spelartyp som inte görs längre. Han kan spela defensiv mittfältsstädare, han kan spela deep-lying playmaker, han kan spela offensiv mittfältsspets.
Han är helt enkelt den kompletta mittfältaren.

Maicon blir en lyxlirare i City
Det var många som undrade hur Manchester City kunde få loss Maicon för bara 40 miljoner kronor från Inter. Det var ju bara några år sedan som han ansågs vara världens bästa högerback.
Om någon glömt brassens taxifärd på White Hart Lane för två år sedan blev gårdagens match en påminnelse. Maicon är inte längre den Maicon som ägde sin högerkant och aldrig släppte någon förbi sig. Det blev tydligt när Cristiano Ronaldo satte honom i en karusell.
Det är visserligen ingen skam att bli bortgjord av Ronaldo – en av världens två bästa spelare – men Maicon blev det varje gång.
Det är möjligt att Roberto Mancini ville använda Maicons offensiv för att utnyttja luckorna bakom Ronaldo, men i så fall blev det kontraproduktivt. Ronaldo fick ännu större ytor vilket gjorde att Vincent Kompany fick gå ut och täcka upp.
Maicons agerande lämnade så mycket i övrigt att önska att jag tvivlar på att han kommer att spelas mer i en fyrbackslinje i matcher där Roberto Mancinis taktik är försvarsinriktad. I de fallen bör Micah Richards eller Pablo Zabaleta (i vanliga fall) vara bättre alternativ.
31-årige Maicon lär istället främst bli en ”lyxlirare” som kommer att briljera på hemmaplan i matcher där City har råd att negligera defensiven.

***
Mina spelarbetyg på Manchester City:
City: Hart 7 – Maicon 5, Kompany 5, Nastasic 6, Clichy 6 – Garcia 6, Barry 6 – Silva 6, Yaya 8, Nasri 5 – Tévez 6.
Avbytare: Kolarov 6, Dzeko 7, Zabaleta -,

Så orättvist.
Så rättvist.
Chelsea har vunnit Champions League efter en nio år lång ökenvandring.
Så vackert det var.

Jag vet. Jag kan också höra klagosången från fotbolls-Europa.
”Bayern München var överlägsna”. ”Ett lag med en så defensiv taktik ska inte få vinna”. ”Det var en förlust för fotbollen”. ”John Terry borde inte ha fått lyfta bucklan”… und so weiter.
Bayern var, som väntat, bättre och kontrollerade händelserna. Det var en mer ensidig final än när Barcelona körde över Manchester United ifjol. Enligt all logik, hörnstatistik, vetenskap och givna förutsättningar skulle Jupp Heynckes gäng ha vunnit.
Det hade varit rättvist sett till den här matchen.
Men lyfter vi blicken, tittar i backspegeln och ser saker och ting i ett större perspektiv så säger jag bara: Kom inte och prata om orättvisa och Chelsea Football Club.

Det här är klubben som fått uppleva alla tänkbara bittra nederlag i Europa de senaste nio åren.
De åkte ur 2004 mot Monaco sedan managern Claudio Ranieri gjort helt idiotiska byten i ett läge då laget var på väg mot final.
De åkte ur 2005 mot Liverpool efter ”spökmålet”, som José Mourinho kallat det.
De åkte ur 2006 mot Barcelona sedan domaren Terje Hauge (jo, en norrman dömde den matchen också) visat ut Asier Del Horno i första halvlek i första mötet.
De åkte ur 2007 mot Liverpool efter straffar (så de vet hur det känns).
De förlorade finalen 2008 mot Manchester United sedan John Terry halkat när han hade chansen att avgöra i femte straffomgången.
De åkte ur 2009 mot Barcelona efter att dominerat mot Barcelona, blivit rånat på ett par solklara straffar av Tor Henning Övrebö och haft ledningen fram till 89:e minuten då Andrés Iniesta skickade iväg en otrolig yttersida i krysset.
De åkte ur 2010 mot Inter sedan José Mourinho vunnit den taktiska matchen mot Carlo Ancelotti.
De åkte ur 2011 mot Manchester United efter att ha gett bort första mötet.
Chelsea har fått uppleva alla sorters orättvisa. Till slut gör man sig förtjänt av att dra nytta av andras orättvisa.

Det märkliga är att de inte borde ha varit här.
Den här säsongen har varit den svagaste sedan Roman Abramovitj tog över klubben. Chelsea blev sexa i ligan tog bara 64 poäng.
Satsningen på André Villas-Boas blev totalt misslyckad. John Terry var formsvag och blev föremål för en brottsutredning. Frank Lampard och Didier Drogba var bänkade i höstas.
I början av året var laget i kris. Spelet hackade, lagmoralen var som bortblåst. Sedan fick André Villas-Boas sparken. Roberto Di Matteo tog över, satsade på veteranerna – och Chelsea blev ett LAG igen.
Vad det laget var kapabelt till fick vi se den här våren.
De var beredda att slåss för sin dröm en sista gång.
Chelsea utdömda efter första mötet i Neapel. De var fullständigt utspelade mot Barcelona i två matcher. På grund av ett gäng avstängningar på nyckelspelare som Terry, Ivanovic, Ramires och Meireles och det faktum att finalen spelades på Allianz Arena var de utdömda redan före avspark igår.
De vägrade ta till sig det.
De vägrade ta till sig att de var utdömda när Thomas Müller nickade in 1-0 i 83:e minuten. Att de var utdömda när Arjen Robben lade upp bollen på straffpunkten i förlängningen. Att de var utdömda när Juan Mata missade den första straffsparken.
De vägrade ge upp.
Det finns något fint och beundransvärt i det.

Det här var den retroaktiva betalningen för alla misslyckanden.
När Chelsea borde ha varit vinnare förlorade de. När hela den gyllene generationen i princip var förlorad kunde de vinna.
Därför kunde jag se det vackra i att Frank Lampard, Petr Cech, Didier Drogba och, jo, även John Terry fick vinna Champions League.
Ta Petr Cech som var världens bästa målvakt när han drabbades av en otäck huvudskada 2006. Han kunde ha vunnit en stor titel redan 2004 då hans Tjeckien spelade drömfotboll i EM i Portugal, men åkte ur sedan Greklands Trainos Dellas nickat in ett mål i förlängningen. Cechs karriär såg ut att ha börjat dala för ett par, tre år sedan, men igår fick han rädda tre straffar och vinna den titel som hans talang förtjänar.
Ta Frank Lampard som varit en av 2000-talets bästa mittfältare, som varit med och upplevt alla dessa bittra CL-nederlag. Han måste ha tänkt tanken att drömmen om Champions League blåst förbi, att han aldrig skulle få vinna det största klubblagspriset. Igår fick han äntligen göra det, som lagkapten dessutom.
Ta Didier Drogba och försök prata om orättvisa.
Han har varit en av 2000-talet bästa anfallare i världen. Han har varit de stora matchernas man, men han riskerade att bli kungen utan krona eftersom han misslyckats när han snuddat vid de stora titlarna.
Han missade en straff när Elfenbenskusten förlorade Afrikanska mästerskapen 2006. Han skulle ha slagit en straff i CL-finalen 2008 men blev utvisad. Han brände straff under ordinarie tid i finalen i Afrikanska mästerskapen i år.
Nu nickade han in 1-1 i slutminuten, orsakade Bayerns straff i förlängningen, innan han avgjorde och sköt titeln till Chelsea.
From hero to zero to hero.
Chelsea har erövrat Europa.
Det var inte så snyggt.
Men kom inte och säg att det var orättvist.

***
Roman Abramovitj köpte Chelsea 2003 efter att han blivit fotbollsfrälst som åskådare under en magisk Champions League-match mellan Manchester United och Real Madrid.
Sedan den dagen har Roman varit besatt av att vinna Europas mest prestigefyllda turnering.
I går stod den ryske mångmiljardären med salig blick, iklädd kofta, och tog emot spelarna när de vandrade uppför trappan för att ta lyfta pokalen.
Han såg ut som ett barn på julafton och jag unnar honom verkligen den här stunden.
Det har trots allt kostat honom runt 11-12 miljarder kronor att nå hit.

***
Pratar vi orättvisa kan vi bortse från Bayern München – de slarvade trots allt bort sitt eget öde – och istället prata om Tottenham.
De har slutat fyra i Premier League. I alla säsonger sedan Uefa utökade antalet platser i de stora ligorna har fjärdeplatsen gett Champions League-spel.
Nu fick de se Ivica Olic och Bastian Schweisteiger strimla sönder den biljetten.
Jag såg finalen bredvid ett gäng Spursfans igår och de slets mellan hopp och förtvivlan på samma sätt som Bayern- och Chelseafansen på Allianz Arena.
Man måste lida med dem.

***
Det går väl knappast att dissa Roberto Di Matteo efter det här, va?

***
I morgon fortsätter min ranking över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

***
Chelsea seger innebär att London fått sin första Europacupvinnare. Det innebär också att England tog sin tolfte seger totalt. Chelsea slutade sexa i ligan. Ett tecken på Premier Leagues konkurrenskraft eller bara en slump?

Statistiken – land för land (winners, runners-up, finals):

Spanien…..…13……….9………22
Italien………….12…….14………26
England……..12……..7……….19
Tyskland………6………..9……….15
Holland………..6………..2………8
Portugal………..4……….5………9
Frankrike……….1………5……..6
Skottlland………1………1……..2
Rumänien………1……..1………2
Jugoslavien……1……….1……..2
Grekland….……0………1………1
Belgien………….0………1………1
Sverige………….0…..….1………1

Chelsea tog ett steg tillbaka, började lita på gammelgubbarna och tog sig till Champions League-final.
Läge att skjuta på generationsväxlingen och ge Roberto Di Matteo jobbet på heltid?
Nej. Det är inte så enkelt.
Historien visar att Chelsea måste genomföra sin förändringsprocess för att inte tappa mark.
Det räcker med att studera Leeds United.

Scenen var Camp Nou, datumet den 24 april. Laget i vitt jublade.
De hade stått emot ett av världens bästa klubblag, trots att de reducerats till tio man, vunnit med sammanlagt 3-2 mot Barcelona och blivit klart för Europacupfinal.
Det var en sensationell utveckling efter en säsong där de tidigare varit i kris.
En ung, lovande manager som skulle komma in och göra det han gjort i andra klubbar tidigare, hade misslyckats och lämnat sin post efter att ha haft meningsskiljaktigheter med några ur det äldre gardet.
Istället kom en interimslösning in och räddade det sjunkande skeppet. Ligatiteln var körd, men de lyckades hanka sig fram till finalen där den största trofén stod på spel.
Där väntade Bayern München.

Det anmärkningsvärda med den lilla resumén ovan är att den inte beskriver Chelsea.
Den handlar om Leeds United säsongen 1974/75.
Likheterna med Chelsea 37 år senare är slående, som Jonathan Wilson skriver i The Guardian.
Leeds var precis som Chelsea ett fysiskt lag. De hade tuffingar som Joe Jordan och Billy Bremner. Säg så här, det var mer tackling än tiki-taka.
Barcelona var ett av de stora lagen även på den tiden. Klubben leddes av legendariske tränaren Rinus Michels. På planen fanns stjärnor som Johan Cruyff och Johan Neeskens.
Leeds vann visserligen förstamötet med 2-1 och tog ledningen med 1-0 i returen på Camp Nou. Gordon McQueen blev utvisad för Leeds, om än med blott fem minuter kvar. Barcelona fick bara 1-1 i returen (sammanlagt 3-2 till Leeds).
”Det var en förvånansvärt svag insats av laget som många trodde skulle krossa allt i deras väg i Europa under säsongen”, skrev The Guardian om det spanska storlaget.
Likheterna, inte minst att datumet var detsamma, är skrämmande.
Visst, André Villas-Boas och Brian Cloughs ledarfilosofi skiljer sig markant, men bakgrunden till att de lämnade mitt under säsongen var snarlika. Cloughs sejour varade, som ni säkert vet, i 44 dagar och blev senare en film (”The Damned Utd”) .
Men det finns också andra lärdomar som Chelsea kan dra av Leeds United.

Efter att Brian Clough lämnat Leeds på hösten 1974 tog Jimmy Armfield över. Han ledde laget till en niondeplats i ligan, men Europaframgången, finalen mot Bayern München (där Leeds förlorade med 0-2 efter en kontroversiell domarinsats), gav honom förtroendet att ta jobbet permanent.
Det skulle dröja lång tid innan klubben nådde samma höjder.
Leeds slutade aldrig högre än femma i ligan innan man rasade ur ligan 1982. Jimmy Armfield lämnade 1978. Varken han eller efterträdarna Allan Clarke, Eddie Gray eller Billy Bremner klarade att genomföra generationsväxlingen.
Det är där Roberto Di Matteo kommer in i bilden.

Roberto Di Matteo är dagens Jimmy Armfield. Han tog över Chelsea den 4 mars och har sedan dess gjort nästan allt rätt. En tränare bedöms alltid utifrån resultat och det går knappast att kräva mer än det Chelsea presterat under Di Matteos ledning.
Den 41-årige urmakarsonen från schweiziska Schaffhausen framstår nu som den givna lösningen att ta över Chelsea permanent från och med sommaren.
Men det är här, menar jag, man bör vara försiktig.
Chelseas framgångar de senaste månaderna har varit frukten av pånyttfödda veteraner.
Åldermän som Didier Drogba, 34, Frank Lampard, 34 i juni, John Terry, 32 i december, har skruvat tillbaka klockan. Presterat toppfotboll.
Det visar att André Villas-Boas gjorde en förhastad bedömning när han inte gav dem förtroende i höstas, men det visar inte att dessa gubbar automatiskt kommer att kunna leverera även i fortsättningen.
Jag hör folk som säger att Chelsea måste förlänga med Didier Drogba efter hans hjälteinsatser mot Barcelona. Det är lätt att bli sentimental och dra såna slutsatser, men det är inte så enkelt. Tiden kommer ikapp oss alla. Det är troligt att det är sista gången Drogba sprattlar till i sin karriär.
Framgångsreceptet är att klippa banden i rätt tid.
Chelseas generationsväxling måste därför genomföras – även om man vinner finalen på Allianz Arena den 19 maj.

Jag läste en kurs på högskolan en gång som hette ”Förändringsledning”. Den handlade, kortfattat, om att företag, för att bli framgångsrika över längre tid, måste förändra redan innan man nått toppen. När de väl nått toppen av en cykel kommer det att gå för fort utför för att förhindra ett fall.
Det där går att översätta på fotbollslag.
Alex Ferguson har lyckats med konststycket; han ligger alltid steget före.
Det är därför han blivit kvar i snart 26 år i Manchester United. Han vågar revolutionera när laget står på toppen. I mitten av 90-talet dumpade han veteranerna och satsade på ”Fergie’s Fledglings”. Efter ligasegern 2007 gick han ut och värvade fyra spelare (Owen Hargreaves, Anderson, Nani, Carlos Tévez).
Chelseas största misstag nu vore att slå sig till ro för att man nått en Champions League-final.
Deras trupp är ålderstigen, dessa spelare är ännu äldre i höst. Generationsväxlingen måste ha fortsatt prioritet. Annars kan finalen mot München bli början på fallet.
Precis som för Leeds United.

Är Roberto Di Matteo rätt man för att genomföra den?
Jag vet inte. Ingen vet.
Vissa, bland andra Avram Grant, menar att Di Matteo ska få fortsätta. Avram Grant själv förde Chelsea till Champions League-final 2008. Han var en straff i stolpen från att bärga titeln.
Väldigt få skulle idag hävda att det var ett misstag av Chelsea att göra sig av med honom.
Det vi vet är att det för Di Matteo väntar ett helt annat jobb framöver än det han gjort i vår.
Den förre Chelseaspelaren – som inte hade tänkt att bli tränare efter spelarkarriären och som för fyra år sedan aldrig hade lett en träningsövning – befordrades från sin assistentroll och lyckades ena gruppen. Det har han gjort exemplariskt, och ingen kan säga att han inte satt sin prägel på laget. Han har infört ett mer defensivt och rakare spel, skräddarsytt efter truppens kvaliteter. Han har plockat in utfrysta lirare som Salomon Kalou och John Obi Mikel och istället gett mindre speltid till Daniel Sturridge och Fernando Torres.
Men framöver kommer det att krävas en visionär. Nästa Chelseatränare förväntas genomföra det arbetet som André Villas-Boas inte fick avsluta. Bygga om laget, skeppa ut och handla nytt. Det förutsätter fingertoppskänsla på transfermarknaden. Det kommer att krävas ett nära samarbete med Chelsea-hierarkin där beslutsordningen är ytterst oklar.

Hur Roman Abramovitj tänker kring tränarfrågan skulle vara intressant att veta. Tränarkarusellen i Chelsea har snurrat för fullt sedan han köpte klubben 2003. Vill han fortfarande ha ”sexig fotboll” eller räcker det med pragmatik och titlar?
Ryssen har säkerligen imponerats av det arbete som Roberto Di Matteo gjort sedan mars.
Hans lakoniska, avslappnade tränarstil är den diametrala motsatsen till några av hans föregångare (läs José Mourinho och Luiz Felipe Scolari).
Kanske var en ”laid back Italian” precis vad Chelseas omklädningsrum behövde? Nu kan John Terry kombinera flera roller – mittback, lagkapten och informell tränare.
– Managers ska inte synas särskilt mycket. Vi ska göra jobbet som ingen ser. Spelarna ska vara huvudrollsinnehavarna. Det är så jag ser på management, har Di Matteo sagt.
Räcker triumfen mot Barcelona för att blidka Roman Abramovitj?
Min känsla är att finalen i München kommer att avgöra tränarfrågan.
Vinner Chelsea titeln som Abramovitj drömt om kan inte klubbledningen eller Abramovitjs förbise tränaren som fixade den på tre månader.
Förlorar de mot Bayern München och missar att ta en av de fyra första platserna i Premier League kommer man att kunna peka på ligan som en missräkning och få ett legitimt skäl för en ny röst i omklädningsrummet.

***
Vem tror du tränar Chelsea nästa säsong? Och vem anser du är bäst lämpad för jobbet?

Herregud.
Man har sett mycket, men inget som det vi fick uppleva ikväll.

Jag trodde verkligen inte det här.
Jag trodde inte det här före det här dubbelmötet.
Jag trodde inte det här efter första matchen som Chelsea vann med 1-0.
Jag trodde inte det här när Gary Cahill gick sönder i inledningen.
Jag trodde inte det här när Sergio Busquets gav Barcelona 1-0 i den 35:e minuten.
Jag trodde inte det här när John Terry drog på sig en helt idiotisk utvisning två minuter senare.
Jag trodde definitivt inte det här när Andrés Iniesta rullade in 2-0 med ett par minuter kvar av första halvlek.
Jag trodde inte det här när Ramires Davor Suker-chippade in 2-1 i första halvlekens slutminut. Det kändes mest kul att det trots allt ”blev spänning igen”.
Jag trodde inte det här när Leo Messi lade upp bollen på straffpunkten.
Jag trodde inte det här ens när minuterna tickat fram till den 90:e minuten.

Det borde inte ha varit möjligt. Chelsea gjorde det. På samma arena där ett annat engelskt lag utspelat de mest dramatiska slutminuterna i Europacupens historia.
Så oerhört imponerande.
Att stå emot laget som kallats historiens bästa utan sina två mittbackar och med en man mindre…
Det här är den mest heroiska insatsen (heroiska, inte bästa) ett engelskt lag gjort i Europa.

Några snabba:
* Chelsea har gett uttrycket ”parkera bussen” en ny innebörd. Deras uppställning i andra halvlek framstod, utan att överdriva, som 6-3-0. Bara det faktum att Petr Cech var den Chelseaspelare som slog flest passningar till ”sista tredjedelen”.
* Didier Drogba – vilken insats. Ramires – vilken insats. Petr Cech – vilken insats.
* John Terry – vilken idiot. Hur tänkte han? Nu får han ju inte chansen att ta revansch för 2008.
* Fyra man – Terry, Ivanovic, Ramires och Meireles – avstängda i finalen. Ivanovic verkade inte känna till det själv.
* Roberto Di Matteo är pojken med guldbyxor. Det går inte längre att vifta bort möjligheten att han får tränarjobbet permanent.
* Fernando Torres nyss: ”Det bästa laget vinner inte alltid”. Nej, tack och lov. Det är därför vi älskar den här sporten. Annars skulle Barcelona vinna varje match.
* José Mourinho mot Chelsea i finalen? Det vore något.
* Slaget om tredje- och fjärdeplatsen i Premier League blev nu ännu hetare.
* Vilka tankar surrade hos André Villas-Boas när Fernando Torres rullade in 2-2 och säkrade finalplatsen?

Till sist:
Gary Nevilles känslor tangerade nog vad många engelsmän kände i kväll när Fernando Torres (av alla människor) rundade Victor Valdés och sprang in med 2-2. Lyssna här.

4-24 i avslut. 35-65 i bollinnehav. Chelsea slog 158 lyckade passningar, Barcelona slog 754. Chelsea slog 17 lyckade passningar på offensiv tredjedel, Barcelona slog 215.
Ändå: Chelsea 1 Barcelona 0.
Så här gick det till.

Lika bra att slå fast det direkt: Vi ska förstås inte blunda för det faktum att Barcelona var överlägset spelmässigt, att laget träffade virket två gånger och borde ha gjort minst ett par mål.
Det hade aldrig varit möjligt om inte John Terry och Gary Cahill svarat för toppinsatser.
Ett 1-0-mål för katalanerna hade betytt att Chelsea hade varit tvungna att öppna sig, vilket hade ökat chanserna för Barcelona att få kontra mot ett ej samlat försvar. Om Alexis Sanchez lobb i inledningen av matchen gått ribba in hade tillställningen förstås fått ett helt annat utseende. Nu kom aldrig målet och istället kunde Chelsea fortsätta att ligga lågt i plan, döda tid och styrspela.
Roberto Di Matteo hyllas i dag för sin vägvinnande taktik, med rätta. Han valde rätt när han spelade Didier Drogba från start när andra ville se Fernando Torres snabbhet. Han valde rätt när han flyttade fram John Obi Mikel högre upp i plan och valet av Raul Meireles i startelvan betalade sig. Matchplanen, ”parkera-bussen-taktiken”, fungerade.
Men hade Barcelona fått ledningsmålet hade han istället sågats för att han var för passiv i inledningen. Små marginaler, som alltid.

Efter att ha fått mängder med positiva reaktioner på inlägget om Wigans taktik – det som en läsare på Twitter kallade ”ren och skär porr för en fotbollsfanatiker” – tänkte jag köra vidare på samma tema. Under gårdagens match sparade jag ned några skärmdumpar för att kunna illustrera hur Chelseas taktik fungerade.
Den mest iögonfallande delen av Chelseas matchplan kunde vi se redan efter en minut. Barcelona fick spela runt bollen i över en minut utan att Chelsea var särskilt intresserade av att stjäla bollen.
Roberto Di Matteo var inte orolig över att Barcelona skulle ha bollen, han var oroad över att de skulle få ta emot boll i ”fel ytor”.
Vissa lag har försökt att pressa Barcelona högt upp i plan första tio minuterna (Real Madrid, Milan) för att se hur laget reagerar. Chelsea gjorde tvärtom. De gick endast in i dueller när motståndarna närmade sig straffområdet.

I statistiken över brytningar (interceptions) från StatsZone kan vi se hur Chelseas försvarsspel fungerade. De var aldrig intresserade av att vinna boll högt upp i planen. Bara en brytning skedde på offensiv planhalva. Det kan jämföras med Barcelonas högre press där man vinner bollen över hela planen.

Centrerat mittfält
Tesen om att Barcelona till nittio procent anfaller centralt är ingen hemlighet. Vi visste att Chelsea skulle behöva centrera laget, flytta in yttrarna. Roberto Di Matteo löste det genom att förvandla 4-3-3 till ett 4-5-1 där yttermittfältarna Ramires och Juan Mata tog ett steg inåt i plan.
Den taktiken har varit framgångsrik tidigare. Vi minns hur José Mourinhos Inter fick en man utvisad i CL-semifinalen 2010, men ändå klarade att stå emot med ett 4-4-1 där man flyttade in ytterbackarna och i praktiken spelade med fyra mittbackar (Cristian Chivu spelade yttermittfältare i den matchen). Den som såg Milans 2-2-match mot Barcelona noterade också att Max Allegris 4-3-1-2 utan traditionella yttermittfältare fungerar bra för att neutralisera Barcelonas bästa vapen (instick centralt).

På bilden ovan ser vi hur Chelsea har centrerat och helt enkelt lämnat kanterna fria. De kan göra det av två anledningar. Dels vet de att Barcelona inte vill slå inlägg, dels vet de att om inlägget ändå levereras kommer de ha längd- och numerärt övertag i boxen.

På bilden ovan kan vi se statistiken över Barcelonas inlägg (crosses) igår. 21 inlägg låter mer än vad det är eftersom åtta kom från hörnor. Det är också intressant att Barcelona konsekvent vägrar att slå inlägg från ytan där man oftast slår inlägg mot ett lågt försvar (den ytan jag har markerat med rektanglar på båda sidorna). Endast ett inläggsförsök kommer från dessa ytor (den från vänsterkanten, precis utanför rektangeln, var en frispark som landade i händerna på Petr Cech).

Mikel som box-to-box-mittfältare
John Obi Mikel var på förhand en nyckelspelare, identifierad som den defensiva muren som skulle skydda backlinjen mot Messi. Men istället för att städa korridoren framför försvaret hade han, framför allt i första halvlek, en högre utgångsposition för att störa Xavi. Notera att det aldrig handlade om att vinna bollen. Bara om att täcka och skära av ytor.
Man kan jämföra hans roll med den som Real Madrids Pepe haft i ett par El clásico. Mikel gjorde det bättre. Han hade mer tålamod och drog inte på sig kort i onödan.

På bilden ser vi att Mikel har klivit upp i plan för att stänga av Xavi. 

Matas ovana roll
Juan Mata är vanligtvis Chelseas offensive spelfördelare. När han spelar på kanten brukar han smyga in centralt och agera nav i en nummer tio-position. I går blev han en lojal slitvarg. I första halvlek han ge Branislav Ivanovic understöd mot Andrés Iniesta. Det gjorde han förtjänstfullt vid ett tillfälle där han klev in och avväpnade en Barcelonaattack i höjd med backlinjen. Men han var också ansvarsfull nog att hjälpa de centrala mittfältarna när det behövdes. På bilden ovan ser vi hur ett rakt mittfält har låtit Leo Messi smyga in omarkerad i den farliga ytan framför backlinjen (närmast domaren). Kolla matchuret som visar 36:12.

Messi omarkerad i ytan framför backlinjen. Notera hur rakt Chelseas femmannamittfält är. Ingen har man-man-ansvar för att markera Messi. 

Cirka 20 sekunder senare (bilden nedan), har Juan Mata upptäckt att Leo Messi hittat den fria ytan centralt. Mata gör det som krävs av situationen – han kliver in och täcker den farliga ytan. Jag är inte säker på att han hade tagit samma ansvarsfulla beslut i en hemmamatch mot, låt oss säga, Blackburn.

Ytan framför backlinjen, den som Otto Hitzfeld kallat ”röda zonen”, är alltid kritisk – framför allt när man möter FC Barcelona. Det är den ytan Leo Messi vill komma rättvänd i, det är den ytan som Xavi och Iniesta alltid söker när deras tiki-taka-övningar, till slut, öppnat en lucka.
I första halvlek var Chelseas mittfält ofta rakt. Lite djärvt kan tyckas eftersom man då låter Messi flyta fritt i den ytan. Men det finns en förklaring. Eftersom Barcelona alltid överbelastar med flera spelare långt ned i plan (det framstår ju ofta som de spelar utan striker) kan det vara klokt att kliva upp med fler mittfältare för att inte hamna i numerärt underläge där bollen är.
Då Chelseamittfältarna väldigt sällan klev in på Barcelonas spelare för att stjäla bollen – de nöjde sig med att styrspela och skära av ytorna – kunde de lita till att zonspelet skulle leda till att Messi aldrig fick bollen i den ytan. Det fungerade. Messi blev otålig och föll längre och längre ned i plan för att hämta boll.

Faran över. Matchuret på 36:43. Messi (bollförare) har tvingats gå ned i plan för att få känna på bollen. Juan Mata (till vänster om domaren) kan återgå till sin position som ytter då Messi-hotet blåst förbi. 

För att illustrera hur defensivt inriktad Juan Mata var i gårdagens match kan vi studera hans passningsstatistik. Mata slog blott en (!) passning på sista tredjedelen under matchen, innan han byttes ut i 74:e minuten.

Målet – som hämtat ur instruktionsboken
Chelseas offensiv var givetvis begränsad med så lågt bollinnehav. Jag har aldrig sett Londonlaget vara så defensivt och riskminimerande på hemmaplan. Det var en diametral skillnad mot det ökända mötet 2009 när man spelade en fysisk hit-and-run fotboll och skapade fler målchanser än Barcelona.

Jag undrade i min analys inför matchen vem Roberto Di Matteo skulle välja som vänstermittfältare. Vänsterkanten är en av nycklarna när man möter Barcelona på grund av Dani Alves ultrastarka offensiva rajder. På samma sätt vet vi att det går att utnyttja ytorna som uppstår bakom honom.
Chelsea behövde inte välja en defensiv sköld eller ett offensivt kanthot till vänster. Med löpstarke och disciplinerade Ramires fick man både och.
Jag är rätt övertygad om att Ramires löpning i upprinnelsen till 1-0 var något som Di Matteo (eller kanske snarare den inofficiella tränaren John Terry) pratat om inför matchen.

I det här läget (bilden ovan) har Barcelona precis förlorat bollen. Dani Alves (till höger, utanför bild) har flyttat ut längs sin kant för att dra isär Chelsea. När Frank Lampard vinner bollen mot Messi kommer Ramires som skjuten ur en kanon på vänsterkanten. Han springer förbi Xavi, tar emot crossbollen och serverar Didier Drogba som gör 1-0.

Ni som följt mig tidigare vet att Xavi är min all time-favourite. Den lilla kritik man kan ha mot honom är att han blir ”exposed” i löpdueller. Jag minns hur Roberto Carlos flög förbi honom i ett El clásico på Bernabéu 2005. Här hade han tio meters försprång på Ramires. När brassen startar löpningen har Xavi inte en chans att hänga med.
Teorin om att attackera på Barcelonas högerkant är knappast ny. Ändå är det få som lyckas. Det här var skolboksexemplet på hur man utnyttjar det.

Slutsats
Chelseas seger visade att det går att störa Barcelona och avskärma Messi genom att packa mittfältet centralt. Men det har vi sett förut och jag slog fast inför matchen att Stamford Bridges smala plan skulle gynna Chelsea. Mötet på ”stora” Camp Nou nästa vecka blir avsevärt svårare. Då kommer Barcelona få betalt för sina spelvändningar. Det var ingen slump att John Terry nämnde ”bigger pitch” i sin analys efter matchen:
– It is going to be though game back there, on a big pitch, sa lagkaptenen.

Vad matchen i går framför allt visade var hur bra detta Barcelona är. Chelsea fick – på sin egen hemmaplan – lägga allt fokus, all energi, på att riskminimera, ha tio man på rätt sida om bollen och ha tålamod. Ändå skapade Barcelona en mängd chanser och träffade virket två gånger. Att anfalla och skapa chanser mot handbollsförsvar är det svåraste som finns så länge man inte har en extremt bra huvudspelare som kan vara måltavla för inlägg.
Barcelona lyckades med det, de hade två bollar i virket, ett par frilägen och missade ”öppet mål” från nära håll två gånger.
Men Chelsea vann matchen.

Fotnot: Tack till webbredaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar och ringar.

Det blev en hektisk dag – har ju bland annat skrivit om Billingsfors IK – så jag hann inte blicka fram emot kvällens drabbning på Stamford Bridge förrän i sista sekunden.
Chelsea – Englands hopp i Europaspelet – ska ta sig an Barcelona. Sexy Barcelona.
Det finns förstås en mängd saker som talar för att katalanerna vinner det här dubbelmötet – inte minst det lilla faktum att de är världens bästa lag med världens bästa spelare – men det vet vi ju.
Så jag tänkte istället lista några punkter som talar för Chelsea.

Uppdaterat (19.40) med startelvor:
Chelsea: Cech – Ivanovic, Terry, Cahill, Cole – Mikel, Lampard – Ramires, Meireles, Mata – Drogba.

Barcelona: Valdés – Alves, Puyol, Mascherano, Adriano – Xavi, Busquets, Iniesta – Alexis, Messi, Fàbregas. 

1) Chelseas statistik mot Barcelona
Hur otroligt det än kan låta är Chelsea obesegrat i de fem senaste mötena med Barcelona. När spanjorerna skickade ut Londonlaget i den ökända semifinalen 2009 (där en viss Övrebö hade ett finger med i spelet) avancerade de tack vare bortamål).
Den gången såg Chelseas startelva ut så här:
Cech – Bosingwa, Alex, Terry, Cole – Anelka, Essien, Lampard, Ballack, Malouda – Dorgba.
Många av dessa spelare, åtta av elva, är kvar i klubben idag. De vet att de har kunnat mäta sig med Barcelona, vilket borde betyda att de har lite mindre respekt än andra lag skulle ha.

2) Nytänt Chelsea
Sedan Roberto Di Matteo tog över efter André Villas-Boas har Chelsea haft en stigande formkurva. Söndagens 5-1-seger mot Tottenham i FA-cupsemifinalen var ännu ett bevis på det.
Chelsea ler igen.
Dessutom är ”gubbarna” som pånyttfödda. John Terry regerar i de bakre leden, Frank Lampard skjuter Juninho-frisparkar och Didier Drogba… tja, ni såg väl hans mål mot Spurs?

3) Barcelona gillar inte att möta Chelsea
Det gamla Chelsea, laget som så när knäckte Barcelona för tre år sedan, var raka motsatsen till Pep Guardiolas gäng. De försvarade sig lågt. De byggde laget kring stora, fysiska spelare. De spelade rakt och det långa uppspelsalternativet mot targetspelaren Didier Drogba var det vassaste anfallsvapnet.
De passade Barcelona illa. Dels för att Barcelona sällan eller aldrig ställs mot den typen av motstånd i Spanien, dels för att Chelsea hade mittfältare som både var kloka, spelskickliga och hade fysiskt övertag på de små spanjorerna (Michael Essien och Frank Lampard).

4) Stort längdövertag
En punkt som går hand i hand med ovanstående. Barcelona har frågetecken för Gerard Piqué. Om han inte spelar har laget bara två pålitliga huvudspelare i laget, Carles Puyol och Sergio Busquets.
Chelsea har tre i absolut världsklass – Didier Drogba (om han spelar), John Terry och Branislav Ivanovic. Dessutom finns Gary Cahill som ett ess i rockärmen. Barcelona kommer inte att kunna markera alla.
De fasta situationerna kommer att bli extremt viktiga för Chelsea.

5) Messis måltorka
Leo Messi har – hur otroligt det än kan låta – inte gjort mål mot Chelsea. Det finns förstås något som säger mig att den sviten inte kommer att hålla för evigt, men det säger också en del om att Messi haft problem med fysiska Chelsea.
Minnesbilderna av hur han helt avskärmad fullständigt försvann ur matchen i det där mötet 2009 har Terry & Co med sig i kväll.
Messi har gjort ofattbara 63 mål på 52 matcher under säsongen, 29 på sina 15 senaste. Han gör mål var 71:a minut.
Kan Chelsea neutralisera världens bäste igen?

6) Stamford Bridge
Det finns en aspekt som jag anser har blivit förbisedd när Chelsea lyckats bemästra Barcelona i Champions League (dels i 4-2-segern 2005, dels i 1-1-matchen 2009).
Stamford Bridges mått. Det är en de minsta planerna i Premier League.
Måtten 103 meter x 67 meter kan jämföras med Camp Nous 107 x 72 (varierande uppgifter, 105 x 68 enligt Wikipedia).
Ett par meter skillnad i bredd är mycket.
Den smala planen innebär problem för Barcelona som behöver ytor för att tiki-taka-spelet ska öppna ytor. Chelsea kommer att orka göra rejäla överflyttningar till bollsida i defensiven, vilket kommer att försvåra för Barcelona.

***
De mest intressanta taktiska detaljerna är dels vem Roberto Di Matteo väljer om vänsterspelare i Chelsea.
Vill han ha ett defensivt skydd mot Dani Alves löpningar eller vill han utnyttja ytorna som uppstår på Alves kant och attackera på den sidan? Chelsea spelar trots allt på hemmaplan och behöver ha ett mål med sig till bortamatchen för att ha en realistisk chans att gå vidare.
Dels vem som får chansen på topp – Drogba eller Torres?
Ivorianen var grym i söndags, men orkar han leverera en liknande insats igen? Torres har snabbheten och en historia som Barcelona-dödare under Atlético-tiden.

Ryktet om min död är betydligt överdrivet, sa Mark Twain.
Ryktet om Chelseas död kan vi också lägga på is.
Segern mot Napoli betydde avancemang i Champions League.
Men det var framför allt kvällen då de reste sig och blev ett LAG.

Det fanns en ögonblicksbild från gårdagens match som jag tycker beskriver Chelseas förvandling under de senaste dagarna.
Det var varken John Terry, Frank Lampard eller Didier Drogba som spelade huvudrollen.
Jag vet inte exakt vad klockan stod på, men det var i slutet av förlängningen. Chelsea hade vänt på steken, börjat med att hämta upp 1-3 i Neapel till 4-4 sammanlagt, fått se Branislav Ivanovic trycka in 4-1 i nättaket i slutet av första förlängningskvarten.
Då började Fernando Torres stressa livet ur Napolis backar. Han pressade och pressade och även om det var ”kört” – han saknade understöd från lagkamraterna – så fortsatte han.
Det slutade med att han fick betalt, precis som det brukar göra när man lägger ned hårt arbete. Napoli slog en riskabel passning, Florent Malouda fick bollen och startade en kontring. Den slutade med att Didier Drogba sköt bollen utanför, men den visade att en inhoppare (Torres) var beredd att offra sig för laget istället för ”jaget”.

Just den inställningen – att ta jobbet som riskerar att bli osett, obetalt, oglamouröst – har Chelsea saknat under den här säsongen.
När de rutinerade spelarna tappade förtroendet från André Villas-Boas blev det ömsesidigt. De förlorade förtroendet för den oprövade portugisen – och därmed var de inte längre beredda att ta jobbet.
De kämpade, men sträckte sig inte den där extra centimetern. I går gjorde de det och då såg vi resultatet.
Gamla Chelsea tillbaka, och det är ofrånkomligt att inte lyfta fram John Terry.
Jag är och har länge varit en Terry-supporter ända sedan han kom fram som ung och lovande kulturbärare i lyxbygget Chelsea. Med åren har den beundrarskaran blivit smalare och smalare på grund av ett gäng kontroversiella incidenter. Men som Niva bloggade om tidigare idag finns det också en annan bild av John Terry.
Den om ledaren som står bakom sitt lag, som står bakom och hjälper sina lagkamrater, som är beredd att spela rysk roulett för sin klubb.
Han har fått mycket skit den här säsongen, John Terry. Jag är glad över att han i går fick visa att han fortfarande kan vara en sjujävla bra försvarare.

Det var som om hela Stamford Bridge levde upp under gårdagens galakväll. Paolo Cannavaro, van med elektrisk stämning på Sao Paolo, berättade för Gazzettan att han inte kunde höra något på grund av den höga ljudvolymen i går.
Det var som om ett utdömt Chelsea hittade hem. Lågt försvar, stark centrallinje och en centertank som tar plats.
Vid sidan av den mäktige Terry var Didier Drogba en annan spelare som visade sig från sin bästa sida. Många undrar förstås varför han inte spelat så här tidigare under säsongen, men man kan samtidigt undra: Var det särskilt klokt av André Villas-Boas att så tydligt avfärda de äldre spelarna, däribland Drogba, som ”förbrukade”?
Drogba i den här formen under hösten och vintern kunde kunnat vara skillnaden mellan slag om fjärdeplatsen och slag om titeln.
Hur ersätter man honom utan att spendera över 300 miljoner kronor?
Som någon skrev på Twitter:
”…och någonstans där ute stängde André Villas-Boas av sin tv, satt tyst i mörkret och började storgråta”.

Det blev en stor kväll för hans ersättare. Roberto Di Matteos lycka vid slutsignalen gick inte att ta miste på. Han hoppade upp i famnen på en häpen Didier Drogba som, vad det verkade, hade tänkt sig ett lugnare firande.
Det är lätt att förstå italienaren. Hans tränarkarriär var på väg utför vid den här tiden i fjol när han fick sparken från nykomlingen West Bromwich. Nu kan hans tränarkarriär få ett jättelyft.
Han kanske inte får förtroendet att stanna i Chelsea på lång sikt, men han kommer åtminstone kunna stärka sina aktier om han tar klubben till en framgång i Champions League (vad framgången består i är svårt att bedöma innan man sett lottningen).
Tänk om Roberto Di Matteo gör ”en Avram Grant”? Kommer in under säsongen, leder laget till final och sedan surfar på den framgången i åratal.
Efter gårdagen vet vi att det är farligt att underskatta Chelseas ”Old Guard”.

***
Jag utmanade AIK:s Martin Mutumba på dribblingsfajt i tisdags. Här kan ni se hur det gick:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article14520568.ab

I inslaget får vi lära oss ett nytt uttryck: ”Blocket-finter”. Världsklass.
Lägg dock gärna märke till hans Klas Ingesson-inspirerade fint där han först stämplar mig och sedan går förbi (sista duellen). Jag hade ”claimat” frispark där – vad säger ni?

***
I kväll kan ni hänga med på Sportbladet.se då jag liverapporterar Manchesterlagens öde i Europa League. Vi drar igång med Athletic-Manchester United runt 18.45. Håll utkik!

Uttåg ur Champions League, den sista titelchansen är borta.
Arsenal var nära att göra det omöjliga, men föll på mållinjen. Ändå kan den här matchen ha lagt grunden för en ljusare framtid.
Det här var kvällen när publiken på Emirates på allvar återfick tron på sitt lag.
– Jag vet inte om det är vår stoltaste kväll, men det är en kväll när spelarna kan vara stolta över att spela för den här klubben, sa Arsène Wenger efteråt.

Den bestående minnesbilden så här minuten efter slutsignalen är förstås Robin van Persies ofattbara chans i mitten av andra halvlek.
Arsenal hade gjort 3-0 under en magisk första halvlek, ett mål från holländaren hade betytt 4-4 sammanlagt. Men van Persie, vanligtvis ligans mest kliniska avslutare, valde att försöka chippa en liggande Abbiati. Milanmålvakten fick på något sätt upp en arm och räddade. Det var ett ”Sjevtjenko-moment”, likt ukrainaren som hade ett drömläge att avgöra Champions League-finalen 2005.
”van Persie scores when he wants”, brukar Arsenalfansen skandera. Den sången tappade lite i slagstyrka i det ögonblicket.
Men trots att det inte räckte hela vägen, trots att Arsenal kommer att få se resten av den här turneringen från tv-soffan, var det ytterligare ett jättekliv framåt.

Arsenal gick in i den här matchen med 0-4 från San Siro. Arsène Wenger pratade i går om att ”om Milan kan göra fyra mål så kan vi också göra det”.
Det är lätt att säga det. Det är svårt att verkligen få ett lag, en arena, att tro på det och agera därefter.
Men Wenger gjorde det enda rätta och satte allt på ett kort. Han körde ett 4-3-3 med Alex Oxlade-Chamberlain i en av de defensiva (!) mittfältspositionerna. Nu har Alex OC visserligen spelat central mittfältare som junior, men det lade onekligen an tonen. Det var bara full fart som gällde.
Emirates, där stämningen stundtals varit så negativ tidigare i vinter, kokade redan från första minuten. Det var länge sedan jag kände en lika hängiven publik.
De fick en elektrisk första halvlek. Arsenal pressade sönder Milan, sprang på allt, vann varenda andraboll. Framför allt Tomas Rosicky surfade vidare på framgångsvågen. Han flöt fram och låg bakom det mesta.
Utdelningen kom direkt. Laurent Koscielny nickade in 1-0, Rosicky gjorde 2-0. Plötsligt spelade Arsenal för mer än hedern.
Fansen började drömma.
I halvlekens sista minut tog Alex Oxlade-Chamberlain en sån där löpning som man bara tar om man är ung och oförstående. Han sprang rakt på Mesbah, fick straff och innan halvleken var över hade Robin van Persie prickat in 3-0.
Milan var paralyserat och började minnas demoner från Deportivo 2004 och Liverpool 2005.

Det var Arsenal när de är som bäst. Gamla Arsenal. Laget som bara öste på framåt.
Den här klubben borde alltid ligga under med ett par mål, slänga hängslen och livrem all världens väg, för att prestera på topp. Att falla tillbaka, ligga lågt med laget och styra, har aldrig passat Gunners.
Till starten av andra halvlek möttes de av 60 000 som sjöng: ”Stand up if you still believe”. Det fanns inte en kotte bland hemmafansen som inte hade börjat tro i det läget.
Tyvärr mattades presspelet efter paus. Det var väntat, men ändå olyckligt. Med en bredare bänk hade Wenger kunnat skicka in fräscha ben och ge order om att fortsätta pressa högt. Nu fick vi se Pat Rice, andretränaren, stå vid sidlinjen och ropa fram sitt lag i den 66:e minuten.
När Alex Oxlade-Chamberlain och Theo Walcott gick sönder (Alex OC var sjuk dagen före match och tveksam till spel) och Wenger tvingades skicka in Marouane Chamakh och Park Chu-young var det i princip över.

Arsenal åker ur CL, men det här var ändå ett statement som kommer att föra något positivt med sig. För bara ett par veckor sedan var supportrarna mer kritiska och uppgivna än någonsin tidigare under Wenger-eran.
Sedan dess har de fått en klassisk vändning mot Tottenham, en seger på Anfield och 3-0 mot Milan.
Emirates var den där tolfte utespelaren i kväll. Den extra resursen kommer att behövas i vår när Champions League-biljetten ska säkras.
Därför finns det så mycket positivt att hämta för Arsenal från den här kvällen.
Det finns även andra aspekter. Arsenal behöver skicka signaler till Robin van Persie om att det här laget kan mäta sig med de bästa. Hans kontrakt går ut om 18 månader. Hans beslut kommer inte huvudsakligen att baseras på hur stort lönekuvert han får – utan på om han tror att klubben kan vinna titlar inom de närmaste åren.
En sådan här insats visade supportrarna, Robin van Persie och omvärlden att det finns en högstanivå som kan fälla de stora.

***
Zlatan gjorde inte mycket av värde. Han är aldrig bra mot eng… det var inget förresten.

***
Mina spelarbetyg, Arsenal-Milan:
Arsenal: Szczesny 7 – Sagna 7, Vermaelen 7, Koscielny 9, Gibbs 6 – Song 6, Oxlade-Chamberlain 8, Rosicky 8 – Walcott 7, van Persie 7, Gervinho 6.
Avbytare: Chamakh -, Park -.

***
I skuggan av Champions League spelade Chelsea i kväll sin första match under nye tränaren Roberto Di Matteo.
Det blev seger i omspelet i FA-cupen borta mot Birmingham med 2-0.
Juan Mata tryckte in 1-0 och Raul Meireles fastställde 2-0 med ett drömskott. Fernando Torres fixade en straff. Publiken och medspelarna ville att han skulle slå den, men spanjoren ville inte själv så Mata fick ta hand om den. Han missade.
Det roligaste på St Andrews var annars ramsorna från de tillresta Chelseafansen.
De sjöng om Roman Abramovitj: ”Roman sacks who he wants”. Och om Rafael Benítez, som spekuleras vara ett av de aktuella tränarnamnen: ”Fuck off, Benítez, we don’t want you here”.