Everton är en av Premier Leagues positiva överraskningar.
Segerreceptet?
Tveklöst vänsterkanten med Leighton Baines och Steven Pienaar.
Så här fungerar taktiken som motståndarna hittills haft så svårt att hantera.

Evertons framfart under hösten har överraskat många.
Vi är ju vana vid att laget startar katastrofalt och sedan får ägna resten av säsongen åt att jaga ikapp.
Men nu inledde de säsongen med att vinna över Manchester United i premiären och fortsatte sedan av bara farten med att besegra Aston Villa.
Efter åtta omgångar har laget bara en förlust, plattmatchen borta mot West Bromwich.
Orsakerna till succén är förstås många.
Framför allt gjorde David Moyes en lyckad transfersommar där han cashade in på Jack Rodwell och använde pengarna klokt till att inhandla klasspelaren Steven Pienaar och spännande yttern Kevin Mirallas.
Marouane Fellainis betydelse går förstås inte att underskatta. Belgarens targetspel håller världsklass och han är jobbig att möta för vilket försvar som helst i världen.
Men det är också kul att titta på vilka taktiska aspekter som ligger bakom succén.
Och där handlar det mesta i Evertons anfallsspel om vänsterkanten med Steven Pienaar och Leighton Baines. Sättet man konsekvent förlägger spelet på den sidan av planen (vilket bidragit till att Baines slagit flest ”key passes” i ligan).

Jag redogjorde ju nyligen hur Manchester United gjort revolution och övergett kantspelet som varit ett kännetecken för alla Alex Ferguson-lag.
Med mittfältsdiamanten vill United överbelasta centralt för att skapa numerära överlägen och därmed kontrollera matcherna.
Everton gör tvärtom. De struntar helt och hållet att attackera via instick i mitten.
Deras centrala mittfält används främst för bollvinnande. Leon Osman och Phil Neville har knappt något samspel. I matchen mot Newcastle förra månaden slog de bara nio passningar mellan varandra. Så fort de vinner boll söker de en enkel passning ut till ytterback eller yttermittfältare.
Åtminstone sju gånger av tio spelas den bollen till vänsterkanten, till Leighton Baines eller Steven Pienaar (som i mötet med Newcastle slog 37 passningar mellan varandra).
Men det intressanta med Evertons uppbyggnadsspel längs vänsterkorridoren är vad som samtidigt sker på motsatt sida.

Everton spelar rakt och enkelt, i linje med David Moyes filosofi.
Bollföraren Leighton Baines (bilden nedan) har två enkla uppspelsmöjligheter. Han kan hitta en enkel passning efter marken till Steven Pienaar på vänsterkanten eller han kan spela in bollen på kroppen på Marouane Fellaini. Fler val än så behövs inte.
I premiären mot Manchester United bedömde man att vikarierande mittbacken Michael Carrick var en akilleshäl hos gästerna. Därför spelades uppspelen direkt till Fellaini som kunde nicka ned till Pienaar (Baines–>Fellaini, 12 passningar, var Evertons vanligaste passningskombination i den matchen). I andra matcher har det främst handlat om ett kortare spel mellan Baines och Pienaar.
Och då sker den taktiska detaljen som blivit signifikativ för Everton den här hösten. Högermittfältaren Kevin Mirallas överger sin position och söker sig in centralt i banan för att skapa numerärt överläge på motsatt sida.
Med en central position vill Mirallas skapa det som på handbollsspråk kallas ”räknefel”.

Motståndarnas centrala mittfältare måste då göra ett val: Ska denne markera Mirallas eller, vilket hade varit mer naturligt, Leon Osman?
Den förvirringen skapar utrymme för Baines och Pienaar att kombinationsspela sig till lägen. Utan understöd från den centrala mittfältaren uppstår ett två mot två-läge på kanten och toppspelare den här nivån är tillräckligt bra för att lösa den situationen åtta gånger av tio.
Och det är det Everton har gjort. I match efter match.

Taktiken att konsekvent förlägga spelet på vänsterkanten var inte minst tydlig i 2–2-mötet med Newcastle i september. Newcastles tränare Alan Pardew hade valt att spela Sylvain Marveaux från start till höger och fransmannen fick ägna första halvlek åt att jaga skuggor när Baines och Pienaar firade julafton.

Så sårades Newcastle med taktiken
Leighton Baines i vänsterbacksposition är bollförare i det här läget. Nedan ser vi ett par bilder jag sparat ned från matchen mot Newcastle.


Normalt ska ju Newcastles högra centrala mittfältare flytta över för att stänga av passningsvägen inåt i plan.
Men tack vare Kevin Mirallas överbelastning hamnar Newcastles centrala mittfältare på mellanhand. Marouane Fellaini har dragit sig ut mot vänsterkanten, ett annat sätt att skapa förvirring hos motståndarna. Leighton Baines kan väggspela med Steven Pienaar (som bytt plats med Fellaini) och kommer några sekunder senare skjuta in 1–0-målet. Det hade lika gärna kunnat vara Mirallas som tagit emot skarvningen från Pienaar eftersom han, som ni ser, är omarkerad i förstaläget.
Att Baines får fritt skottläge beror förstås också på att Newcastle i nästa skede har alldeles för stort avstånd mellan högerback (Perch) och höger mittback (Williamson).

I passningsdiagrammen ovan från StatsZone ser vi Evertons passningsstatistik mot Newcastle. Vi kan se en tydlig övervikt på vänsterkanten. Notera också hur få passningar som laget slår centralt i plan – Phil Neville och Leon Osman används inte i speluppbyggnaden.
Till höger ser vi Evertons passningar till sista tredjedelen i samma match. Knappt några passningar slås i det som kallas ”röda zonen” – rakt utanför motståndarnas straffområde, området där Barcelona förlägger sitt spel.

Här ser vi Leighton Baines passningar till Steven Pienaar i matchen mot Newcastle (diagrammet till vänster).
Till höger ser vi ett diagram över Baines passningar till Marouane Fellaini, vilket visar hur ofta belgaren drar sig ut dit.

Den här taktiken är inte alls avancerad. Den kan utan problem användas av lag på lägre nivå.
Så hur försvarar man sig mot lag som överbelastar rejält på en kant? Inte svårare än att man flyttar över sitt eget mittfält till samma sida. Men det är en sak att säga det inför en match eller konstatera det i en blogg. Det är en helt annan sak att få spelare att uppfatta och ta rätt beslut som ska fattas på en halvsekund under match.
Det är en anledning till att Everton tagit 15 poäng på åtta matcher och ligger fyra i tabellen.
Därför var det förvånande att David Moyes frångick den här uppställningen i senaste matchen mot QPR.
Då spelade istället Kevin Mirallas till vänster medan Steven Pienaar tog en mer central roll då Marouane Fellaini saknades. Det gav inte önskad effekt.
Liverpool behöver inte oroa sig för ligans mest effektiva kantduo. I derbyt på söndag är Steven Pienaar avstängd.
Men Fulham, som väntar nästa helg, är härmed varnat.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson och redaktör Johan D Lundin som hjälpt till att rita pilar och göra bilder i Photoshop.

***
Ni som har Plustjänsten kan ju alltid läsa min senaste del i artikelserien om Premier League-legendarer – om Gianfranco Zola.

Vilken spelare skapar flest chanser i Premier League?
Kvalificerade gissningar skulle förmodligen landa på namn som Eden Hazard, Santi Cazorla, Robin van Persie, Juan Mata eller David Silva.
Ingen av dessa herrar rår på den där lille vänsterbacken i Everton.
Leighton Baines, 27, är ingen vanlig försvarare.
Låt mig berätta om spelaren som på sin väg mot toppen brottats med både blyghet och dåligt självförtroende.

Efter sju omgångar av Premier League är Everton den stora positiva överraskningen.
Laget ligger på fjärde plats, en diametral motsats till de senaste säsongerna då laget börjat uselt på hösten och sedan tvingats kämpa i uppförsbacke resten av säsongen.
Det finns flera orsaker till framgångarna:
* Marouane Fellaini har varit grym som offensiv mittfältare.
* Nikica Jelavic har blivit den striker laget saknat.
* David Moyes lyckades dämpa smärtorna efter lagets symbolspelare Tim Cahill, som lämnade i somras för spel i MLS, och talangen Jack Rodwell, som såldes till Manchester City genom att hämta in Steven Pienaar och Kevin Mirallas.
En annan anledning stavas Leighton Baines.
Av alla vassa kanter har Evertons vänstersida med Baines och Pienaar varit den bästa i ligan.
Baines är ett av lagets främsta offensiva vapen. Det borde egentligen inte vara möjligt som vänsterback, men det säger en hel del om hur bra engelsmannen varit under säsongsinledningen.
Låt oss tala klarspråk: Han har varit monstruöst bra. Outstanding.
Evertonfans kallar honom världens bäste vänsterback och jag välkomnar utspelet eftersom det för upp Baines i den kategorin där han hör hemma – bland de allra bästa.

Leighton Baines har varit gravt underskattad i flera år. Han har hållit en oförskämt hög nivå i match efter match. Men eftersom han inte spelar för något av de stora lagen, inte visat upp sig i vare sig landslag eller Champions League, har många av hans insatser gått obemärkt förbi.
Därför ska vi vara glada att vi har statistiktjänsten Opta.
Deras siffror avslöjar att bara två spelare (Frank Lampard och Florent Malouda) skapat fler chanser i Premier League än Leighton Baines sedan starten av säsongen 2008/2009.
Deras siffror visade inför senaste omgången att Leighton Baines skapat flest målchanser av samtliga spelare i Premier League den här säsongen.
Deras siffror visade inför senaste omgången att Leighton Baines slagit flest ”key passes” av samtliga spelare i Europas fem toppligor.
Vi tar det igen: Flest ”key passes” av samtliga spelare i Europas fem toppligor.
Det, om något, borde inte vara möjligt.
Ni som såg första halvlek av Evertons hemmamöte med Newcastle (2–2) bevittnade troligen den bästa ytterbacksinsatsen vi kommer att få se överhuvudtaget den här säsongen. Men det är inte den enda matchen som Baines dominerat. Mot Aston Villa i andra omgången, seger med 3–1, skapade han åtta (!) målchanser enligt officiella statistiken.
I helgen, när Everton hade det kämpigt mot Wigan, var det återigen Leighton Baines som klev fram och ledde sitt lag genom att dundra in kvitteringen från straffpunkten.
David Moyes var lyrisk efter matchen:
– Jag tyckte Leighton var extraordinär, excellent idag. Han fortsatte att pusha oss. Det är svårt att säga om det är det bästa han spelat, men han har spelat bra en längre tid och är en ledare i laget. Han var hjärtat av allt det vi gjorde.
Wigankaptenen Gary Caldwell stämde in i hyllningskören:
– Utan tvekan är Baines den bästa vänsterbacken i Premier League. Han är den spelare i deras lag du ställer in siktet på. När du tittar på deras lag och vänsterbacken är den spelare som hotar mest då måste han göra något rätt.

Det är sådana ord han behöver höra, Leighton John Baines. Medan andra stjärnor i ligan använder superlativen till att smörja sina redan stora egon har Baines brottats med dåligt självförtroende.
Det låter motsägelsefullt att en av ligans bästa spelare spelare i sin position skulle ifrågasätta sin egen förmåga, men det var precis så det var när en ung Baines kom fram i Wigan.
I en intervju med The Guardian för tre år sedan berättade han:
– Jag oroar mig för mycket för mitt eget bästa. Jag har bättrat mig, men när jag var i Wigan var det så illa att jag inte, som 18-åring, vågade berätta att jag blivit pappa för jag var rädd över deras reaktion. Jag grämde mig för att de skulle tro att jag skulle betyda trubbel och att jag skulle bli distraherad av utebliven nattsömn.
– Paul Jewell (dåvarande Wigan-tränaren) brukade ta in mig på kontoret och berätta för mig hur bra han tyckte att jag var. Det kändes bra en stund, sedan började tänka: ”Jag har lurat honom, jag är inte hälften så bra som han tror”. Jag vet att det är dumt, men det är så jag är.
Leighton Baines har kämpat mot demonerna, mot föreställningar om att han inte alls hör hemma i Premier League.
– Folk säger att är en bra spelare så jag måste göra bra ifrån mig, men det finns en liten röst i bakhuvudet som säger: ”Det är bara en tidsfråga innan de inser att du inte är så bra”. Hela tiden när jag spelade med Wigan i Championship gick jag in i matcherna med tanken: ”Tänk om de avslöjar mig snart, blir det här veckan då de synar mig?”. Allt jag kunde tänka var: ”Det lär inte dröja länge innan managern tar in någon annan i mitt ställe”.

Samma osäkerhet, samma mentala skörhet fanns redan när han började spela fotboll som knatte ”primary school”-laget i stadsdelen Kirkby i Liverpool. Han var bäst i laget som tioåring, men tvekade över ta steget till kompisarnas lag i Sunday League.
– Jag var för förnärmad för att spela. Spela i skollaget gick bra för då kände jag alla. Men när söndagslaget dök upp var det massa killar jag inte kände. Då kröp jag in i mitt skal.
– Jag tog steget till slut, men ibland var jag för skraj. Ibland stod jag vid sidan och tittade på. Ibland gick jag hem. Det tog månader innan jag tog modet till mig och verkligen tog plats.
Det handlade inte bara om fotboll. Under åren i Wigan köpte han en gitarr – men vågade inte göra bort sig på någon nybörjarkurs.
– Jag skämdes för mycket för att ta lektioner. Det är lite ”story of my life”. Så jag köpte en bok och några cd-skivor och lärde mig själv.
Det kunde gälla oro över familjesituationen. Baines blev redan som 18-åring pappa till sonen Reiss.
– Innan han föddes var jag oroad. Jag hade precis slagit mig in i förstalaget. Jag hade bara ett grundkontrakt med några hundra pund i veckan. Och vi hade ingen egen bostad. Jag bodde med mamma och pappa och när Rachel blev gravid fick jag bo hos hennes föräldrar.
Han berättar om känslan sommaren 2007 när han skrivit på för Everton. Hur han fylldes av tvivel om han gjort rätt val. Hur han hade svårt att sova dagen före första försäsongsträningen. Hur han blev torr i munnen, hur hjärtat slog när han körde till träningsanläggningen.
– Jag har alltid kämpat med självförtroendet. Jag ville verkligen gå till Everton, men när allt var klart var jag orolig att det skulle bli svårt att hitta rätt. Jag var oroad över vad de äldre spelarna skulle tycka om mig. Jag tänkte att de skulle titta på mig och undra vad i helvete en kille från Wigan gjorde här.
Nu, som 27-åring, har den där känslan av otillräcklighet tynat bort. I en intervju med The Times i början av året konstaterade Baines:
– Du blir äldre och mer avslappnad. Det finns ingen anledning att ständigt titta över axeln.
Fanns det något positivt med det ständiga ifrågasättandet?
– Ja, det gjorde att jag inte svävade iväg och att jag inte blev bekväm.

Som ni märker uppfyller inte Leighton Baines schablonbilden av en Premier League-stjärna. Han beskrivs som vänlig och artig. Han har inget bling-bling, inga dyra accessoarer. Han har inte ens ett Twitterkonto.
Han är inte rädd för att prata om sin mentala svaghet och han erkänner att han ibland sover hos föräldrarna.
– Jag är lite av ”mammas pojke”, måste jag erkänna. Hon bor en bit bort på gatan. Jag spenderar mycket tid där och sover där ibland. Hon ser verkligen efter en, kokar te och allt. Min fru är från samma område så hon åker hem till sin familj och jag till min.
– Jag är en lokal kille från Kirkby och jag kommer från en tajt familj.
Stödet hemifrån har hjälpt Leighton Baines genom de tuffa perioderna under karriären.
Som första tiden i Everton där han inte blev någon omedelbar succé. I laget fanns redan försvarare som Joseph Yobo, Phil Jagielka och Joleon Lescott. Nuno Valente var förstavalet till vänster.
– Det fanns stunder då det inte såg så bra ut för mig och jag började tro att min karriär i Everton var i fara. När jag först kom spelade jag några matcher. Jag tyckte att det gick bra. Men när jag blev petad kunde jag inte förstå varför. Jag kunde inte släppa det eftersom jag tyckte att det gått bra.
Han pratade med David Moyes ett par gånger. Managern försäkrade att spelaren hade en långsiktig framtid i klubben.
– Just då, när killarna spelade bra utan mig var det svårt att tro. Men jag var tvungen att avvakta och till slut fick jag belöningen.
Säsongen 2007/08 hade Baines lagt beslag på vänsterbacksplatsen och sedan dess är han bofast i laget.

Platsen i landslaget har han aldrig kunnat ta eftersom han haft oturen att konkurrera med Ashley Cole.
Borde han fått chansen tidigare? Meningarna går isär, men sajten Whoscored lanserade åtminstone en rad argument för att Leighton Baines är effektivare än Cole.
– Jag antar att det borde frustrerande, men jag har äran att spela för klubblaget och en kille framför mig. Han är en bra spelare, kanske Englands bäste vänsterback genom tiderna, det måste man respektera, sa Baines för två år sedan.
Då blev han petad ur VM-truppen av Fabio Capello, som istället tog ut Stephen Warnock.
Idag är Warnock utlånad till Bolton i Championship, Baines är en av ligans mest värdefulla spelare.
Uppgifter i tidningarna gjorde gällande att bakgrunden var att Baines flaggat för att han led av hemlängtan. Men det stämde inte.
– Det var jobbigt hur det kom ut, men det är inte mycket man kan göra. Jag hade kommit tillbaka från en tripp och sa att jag såg fram emot att tillbringa tid med min familj. Jag hörde andra som sa det runt middagsbordet, men det var naivt att säga det offentligt så det kunde tolkas som hemlängtan. Men det ska självklart inte hindra dig från att spela för England.
– Det är inte en enda spelare eller ledare som inte saknar sin familj. Det är normalt och inget att skämmas för.

Leighton Baines har dock alltid varit lite av en ”hemmaman”. Han trivs i hemtrakterna. När Bayern München försökte värva honom sommaren 2010 var han inte intresserad trots att övergången gett honom minst dubbla lönen.
– Vi kan inte tvinga honom (Baines) att komma hit. Han vill hellre bo i Liverpool än München. Så är det med det, sa Bayerns ordförande Karl-Heinz Rummenigge.
I somras visade Manchester United intresse. Baines, med tre år kvar på kontraktet, blev kvar på Goodison Park.
Han kan mycket väl stanna, trots att succén lär få storklubbarna att köa i sommar. Försvararen slog häromveckan fast att det här är det bästa Evertonlaget han spelat i.
– Senast vi var så här bra nådde vi FA-cupfinal. Vi hade en stark trupp då. Det laget splittrades efter det, men nu tycker jag att vi är tillbaka på den nivån. Vi har bra spelare på bänken. Vi har sett tidigare när det blivit tunt att vi har tvingats spela unga spelare. Nu har vi rutinerade spelare som skulle vara ordinarie i de flesta lagen.
Har målsättningen höjts efter den fina inledningen? Nja, Baines vill inte sticka ut hakan.
– Målet var att starta bra. Det har vi gjort. Nu handlar det om att hålla i och vara med i toppen till jul för genom åren har vi varit bra efter nyår.
Om Leighton Baines konserverar den sanslösa formen och fortsätter vaska fram målchanser till lagkamraterna är mycket vunnet.
Och då är det väl hög tid att den ödmjuke killen från Kirkby får erkännandet som han förtjänar.

FAKTA/Leighton Baines – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2002/03 Wigan…….…6………0
2003/04 Wigan………26……..0
2004/05 Wigan…….…41…….1
2005/06 Wigan……….37…….0
2006/07 Wigan……….35…….3
2007/08 Everton……..22…….0
2008/09 Everton……..31…….1
2009/10 Everton……..37…….1
2010/11 Everton……..38……..5
2011/12 Everton….….33…….4
2012/13 Everton…..….7………2

Visste du att…
… Leighton Baines har slagit åtta straffar i Premier League. Han har gjort mål på samtliga.

FAKTA/De har skapat flest chanser i PL
1) Leighton Baines…..30
2) Santi Cazorla……..26
3) David Silva………..21
4) Steven Gerrard…..20
4) Steven Pienaar…..20

Källor: Daily Mail, Daily Post, Daily Mirror, Evertons officiella hemsida, The Guardian, Independent, The Times.

Everton – på samma nivå som Newcastle
En del av försnacket till den här matchen handlade om Alan Pardews uttalande om att hans lag var ”på en annan nivå än Everton”. Pardew satt på läktaren på grund av sin touchline-ban och fick se sitt lag bli fullständigt utspelat av Everton i första halvlek.
Leighton Baines och Steven Pienaar hade lekstuga på vänsterkanten och deras kombinationsspel som ledde fram till 1–0 höll högsta klass.
”Skatorna” var helt vilsna. Sylvain Marveaux verkade inte veta om han skulle pressa eller falla och resultatet blev att han fick jaga Baines skugga hela halvleken. Den annars så briljante Yohan Cabaye var en katastrof.
Evertons borde haft en större ledning.
– Jag var chockad över vårt spel i första halvlek, sa Pardew till Sky.
– Vi har nog inte spelat sämre under min tid i klubben.

I paus bytte Alan Pardew (jodå, han sköter bytena även under matchen via telefon) in Demba Ba från bänken. Senegalesen behövde bara tre minuter innan han hade gjort 1-1, fint framspelad av Cabaye.
Newcastle fick även bättre balans efter att Vurnon Anita bytt position med högerbacken James Perch.
Spelet jämnade ut sig i andra, men det var Everton som satt i förarsätet. Marouane Fellaini gjorde ett regelrätt mål som dömdes bort för offside. Victor Anichebe nickade in ett mål som domarteamet inte uppfattade var över mållinjen (målkamerorna är efterlängtade!).
Rättvisa såg ut att skipas när Anichebe tryckte in 2–1 i 88:e minuten.
Men Everton visade att de har en bra bit kvar till topplagen (även om spelet inledningsvis antytt annat).
I 90:e minuten fick Demba Ba – han lär inte sitta på bänken i nästa match – en nedbröstning av Shola Ameobi och placerade in 2–2.

Så vad drar vi för slutsats? Efter första halvlek skrev läsare tlll mig på Twitter att Everton var bra nog för en topp 5-placering.
Tveksamt. I så fall behöver man stänga såna här matcher mot toppkonkurrenterna.
Men de är åtminstone på samma nivå som Newcastle.

Fantastisk hyllning för Hillsborough-offren
Vi visste på förhand att Everton planerade att hylla Hillsborough. David Moyes skrev i programbladet att klubben står bakom kampen för rättvisa, att han är imponerad av de anhörigas envisa kamp.
Trots att vi var förberedda var hyllningen inför avspark så vacker, så genuin att inte ett öga var torrt i salongen. Ur högtalarna ljöd ”The Hollies” ”He aint heavy, he’s my brother”. Två knattar – en iförd Evertontröja, en iförd Liverpooltröja – ledde lagen in på planen. De hade en nia och en sexa på ryggen.
Justice for the 96.

Harper – en gentleman
Hur många gånger ser vi inte spelare som simulerar skada för att öka påföljden för motståndaren?
Typ tio gånger per match.
Det är sällan man får se motsatsen – att en spelare tonar ned händelsen och berättar för domaren att tacklingen inte var så farlig.
Det var precis vad som hände ikväll. Victor Anichebe sprang fram mot Newcastlemålvakten Steve Harper och tacklade. Domaren Mike Jones var på väg att plocka fram det gula kortet, men Harper visade tydligt att Anichebe träffat bollen.
Jag kan knappt minnas när det hände senast. Jag kommer ihåg att Ashley Cole gjorde en lika snygg gest och tonade ned en stämpling från Nani i ett möte 2009, men det är ju ett tag sen.
Det visar hur sällsynt och gentlemannamässigt Harpers agerande var.

Marouane Fellaini är ett (begåvat) monster
Vi som följer engelsk fotboll vet att Marouane Fellaini är en av världens bästa targetspelare. Vi har sett bevis för det så många gånger. Vi såg det inte minst i våras i 4-4-matchen som i praktiken gjorde att Manchester United förlorade ligatiteln.
Men det här var något annat. Det här var en extraordinär insats. En insats som kan sälja slut på de där afroperukerna redan till nästa hemmamatch.
Marouane Fellaini mosade Manchester United. Han vann nickdueller, han fajtades om andrabollar, han dribblade, han nickade ned bollar, han spelade fram – han gjorde mål. Han hade ”närvaron”, repsekten, som skapar utrymme, den där extra halvsekunden. Det en egenskap som bara de allra största spelarna har.
Marouane Fellaini har avfärdats många gånger. Mest av samma anledning som folk har underskattat Peter Crouch – de ser inte ut som en traditionell fotbollsspelare. 24-åringen är ett monster. Men han är ett begåvat monster.
Men i dagens premiär visade Marouane Fellaini att han är en spelare av toppklass.
– Han är lika svår att markera på träningarna. Vi försöker dra honom i håret, sa Phil Jagielka efteråt.
Grejen med Fellaini är att man negligerar att han inte bara är en ångvält, utan även en riktigt bra fotbollsspelare. Hans insats på måndagen innehöll det mesta. Hans ”hold-up”-play var i excellent (vann 9 av 14 nickdueller).
– Det hade inte spelat någon roll om två mittbackar i världsklass hade spelat mot honom idag, sa Gary Neville i Sky efteråt.
Fellaini hade 66 bolltoucher, inklusive sex avslut. Det kändes farligt varje gång han dök upp i straffområdet.
Det var förstås hur rättvist som helst att han fick nicka in segermålet.

Varför har ingen storklubb värvat honom? Det där är en intressant fråga som jag fick av läsare redan i våras.
Eftersom silly season har utvecklats till en tre månader lång dygnet runt-fars har det ryktats om var och varannan spelare i sommar. Alla som ägt ett par fotbollsskor har placerats i proffsklubbar. Om Fellaini har det varit relativt tyst.
Han har visserligen kontrakt till 2016 – tack och lov för Everton – men det är ju å andra sidan inget hinder för köpstarka klubbägare.
Det kan finnas en annan anledning. Jag är inte säker på att Marouane Fellaini skulle passa som ”nummer tio” i en storklubb.

Topplag dominerar ofta sina matcher. De försöker bygga sitt spel genom bollinnehav. Den tendensen har blivit än tydligare de senaste åren med Barcelonas framgångar och Spaniens 4-6-0-system.
Anfallaren Marouane Fellaini – man får nog se honom som tillbakadragen anfallare nuförtiden – skulle inte komma till sin rätt i ett lag som praktiserar kortpassningsspel. Han skulle förstås bli en perfekt ”impact sub” för att förändra en matchbild, men inte vara en given starter.
Everton använder det långa spel som han behärskar som bäst. Mot United hade laget bara drygt 30 procent i bollinnehav. I varje uppspel sökte de belgarens kalufs. Nästan varje gång lyckades han suga in bollen eller skarva vidare. Den vanligaste passningskombinationen var Baines–>Fellaini.
Everton tappade karaktärsspelaren Tim Cahill i somras. Fellaini känns redan redo att ta över den rollen.
Och än bättre: De verkar få behålla honom ytterligare en sommar.

Uniteds försvarskris kan kosta fler poäng
Manchester United lider av mittbackskris redan efter första matchen. Idag fick Michael Carrick ta klivet ned bredvid Nemanja Vidic. Carrick brukar klara uppgiften fint, problemet kommer när han ställs mot en fysisk anfallare.
Jag minns hur han blev fullständigt uppkäkad av Bobby Zamora på Craven Cottage för ett par år sedan.
Idag hade han stora bekymmer med Fellaini. Inte minst vid målet.
Carrick hade markeringsansvaret för Fellaini (hade det inte varit bättre om Vidic markerat honom?) och klarade inte duellen mot belgaren.
Fler motståndare kommer att sikta in sig på Carrick. Phil Neville avslöjade i Sky efteråt att de satsat på ett mer direkt spel tack vare att United saknade ordinarie försvarare.
Med Rio Ferdinand, Jonny Evans, Phil Jones och Chris Smalling på skadelistan lär Carrick få fortsätta som mittback.
Hur många poäng kommer försvarskrisen att kosta Manchester United?

Everton har svårare mot sämre lag
Efter den elfte omgången i Premier League ifjol låg Everton på 17:e plats i ligan med tio poäng. Det var som det brukar vara.
Everton startar alltid svagt på hösten för att sedan komma igen starkt på våren.
Den här gången känns David Moyes lagbygge mer komplett, mer redo, redan från start.
De släppte visserligen Jack Rodwell till Manchester City förra veckan, men använder Moyes pengarna klokt (han brukar göra det) kan det leda till något positivt.
Med Fellaini och Nikica Jelavic har laget ett fruktat anfall som kan skapa problem för vilket lag som helst. Steven Pienaar är ett klokt köp. Om Kevin Mirallas, som även kan användas i en kantroll, blir ett lyckat köp har offensiven fått den uppfräschningen som vi väntat i flera år på.
Försvaret är som alltid starkt. Phil Jagielka var så bra igår att han förmodligen är föremål för ett bud från Paris SG i veckan.

Det finns dock en aspekt att beakta: Everton brukar vara bra mot storlag. Deras spel och ”commitment” gör sig bäst i dessa möten. Har de kvaliteten att öppna motståndare när de själva ska föra matcher?
Jag är inte så säker på det.

Kagawa – ett värdefullt tillskott
Det mesta förhandssnacket handlade om Robin van Persie. Han hann inte uträtta mycket i sitt inhopp. Han fick drygt 22 ordinarie minuter på plan, men vid det laget handlade det mesta om spel i sidled när Everton parkerade laget på egen plahalva.
Däremot fanns det en annan sommarvärvning som visade framfötterna.
Shinji Kagawa var, bortsett från David De Gea, Manchester Uniteds bästa spelare i premiären.
Japanen spelades i en nummer tio-roll bakom Wayne Rooney. Han var ständigt i rörelse, visade en fin förstatouch och bubblar av idéer. Han slog två-tre genomskärare, varav två till Danny Welbeck, som var värda ett bättre öde.
När Robin van Persie byttes in flyttade Rooney ut på vänsterkanten och Kagawa var kvar centralt. Det är den positionen han fungerar trivs bäst i.
Det ska bli intressant att se om Alex Ferguson kan foga in RvP, Rooney och Kagawa i samma startelva. Den sistnämnde stärkte iallafall sina aktier med en lovande debut.

***
Mina spelarbetyg, Everton-Manchester United:
Everton: Howard 6 – Hibbert 7, Distin 8, Jagielka 8, Baines 7 – Osman 7, Neville 7, Gibson 7, Pienaar 7 – Fellaini 9 – Jelavic 6.
Avbytare: Heitinga -, Coleman -, Naismith -.

United: De Gea 8 – Valencia 6, Carrick 5, Vidic 7, Evra 6 – Scholes 6, Cleverley 6 – Nani 5, Kagawa 7, Welbeck 5 – Rooney 5.
Avbytare: van Persie -, Young -, Anderson -.

***
Under tisdagen kommer förstås ett ”Omgångens lag”.

Efter en dags paus kör vi vidare med säsongssummeringen där vi granskar lag för lag.
Här är del 3.

Jag var upptagen av fotbollsspelande igår – en klang och jubelföreställning mot Finland – därav uppehåll i säsongssummeringen.
Men i dag kör vi vidare. Får se om jag hinner publicera sista delen senare ikväll eller imorgon.

6) Chelesa, 64 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Ligasäsongen var en stor besvikelse. Laget prenumererat på topp tre-placeringar sedan Roman köpte Chelsea 2003. Segern i Champions League gör dock att det undermåliga ligaspelet är bortglömt.
Tränaren: André Villas-Boas: 1/5. Pojken med guldbyxorna kom, sågs och – sparkades. Lyckades inte alls hantera hierarkin i Chelseas omklädningsrum. Roberto Di Matteo: 5/5. Ligaspelet under Di Matteo var inte så bra som folk tror. Chelsea låg femma i tabellen när han tog över, man slutade sexa. Men cupframgångarna – inte minst segern i Champions League – kan inte ge annat än högsta betyg.
Mest positivt: Drömmen om Champions League blev verklighet.
Mest negativt: Herrar som Terry, Lampard och Drogba kan inte lira i evighet.
Vilka spelare kan säljas: Didier Drogba (redan lämnat), Branislav Ivanovic, José Bosingwa, Florent Malouda
Vilka spelartyper skulle behövas: En ny högerback om Ivanovic lämnar.
Rimliga värvningar: Eden Hazard (redan klar), Kevin De Bruyne (redan klar), Marko Marin (redan klar), Hulk.
Säsongens spelare: 1) Juan Mata. Har kreativitet i överflöd. 2) Branislav Ivanovic. 3) Ramires.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln.

7) Everton, 56 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Började som alltid trögt på hösten för att sedan klättra under våren. Starka insatser av herrarna i de bakre leden: Baines, Heitinga, Distin, Hibbert.
Tränaren: David Moyes: 4/5. En sjunde plats, före värsta rivalen Liverpool, med det här materialet där man dessutom tappade Mikel Arteta sent i augusti är mer än godkänt. Moyes lyckades dessutom få in fynd som Steven Pienaar och Nikica Jelavic i januari.
Mest positivt: Nikica Jelavics intåg i januari blev succé. Äntligen fick Everton den målgörare man saknat så länge.
Mest negativt: Sjundeplatsen brukar betyda Europaspel, men inte den här gången.
Vilka spelare kan säljas: Marouane Fellaini, Tim Cahill, João Silva.
Vilka spelartyper skulle behövas: En kreativ mittfältare som kan fylla tomrummet efter Arteta/Pienaar.
Rimliga värvningar: Steven Pienaar, Jonas Olsson.
Säsongens spelare: 1) Leighton Baines. Bör få chansen i en större klubb. 2) Marouane Fellaini. 3) John Heitinga.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Europaspel.

8> Liverpool, 52 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen: 
Betyg: 
Spelarna: 1/5. En åttonde plats är långt ifrån godkänt för en klubb som Liverpool. Flera har underpresterat, inte minst några av senaste årets storköp.
Tränaren: Kenny Dalglish: 1/5. Cupframgångarna (seger i Ligacupen, final i FA-cupen) var en fjäder i hatten. Men Kennys misslyckade mercato och taktiska inkonsekvens under säsongen lade grunden till den misslyckade ligasäsongen.
Mest positivt: Ligacuptriumfen gjorde slut på en sex år lång titeltorka. Ligacupen väger inte så tungt, men den får iallafall slut på snacket om uteblivna titlar.
Mest negativt: Att sommarens värvningar inte presterade bättre. Jordan Henderson, Stewart Downing och Charlie Adam kostade en förmögenhet, men floppade. Lyfter de under nye Brendan Rodgers?
Vilka spelare kan säljas: Dirk Kuyt (redan lämnat), Fabio Aurélio (på gång till Brasilien), Charlie Adam, Maxi.
Vilka spelartyper skulle behövas: En högerytter av klass, en defensiv mittfältare med playmaker-egenskaper för att komplettera Lucas.
Rimliga värvningar: Gylfi Sigurdsson (Hoffenheim).
Säsongens spelare: 1) Martin Skrtel. En klippa hela hösten. 2) Luis Suárez. 3) Daniel Agger.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Champions League-plats.

9) Fulham, 51 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Fulham började säsongen tungt, men hittade formen och avslutade ligan riktigt starkt. Clint Dempsey var den lysande stjärnan.
Tränaren: Martin Jol: 3/5. Den sympatiske holländaren var pressad under hösten, men fick sedan Fulham att kombinera fin fotboll med en dos pragmatik. Ska bli spännande att se vad Jol kan göra nästa år om han får behålla stommen av det här materialet.
Mest positivt: Clint Dempsey.
Mest negativt: Bobby Zamora såldes i januari, Pavel Pogrebnyak var bara ett lån. Nu måste Fulham träffa rätt när man shoppar en striker i sommar.
Vilka spelare kan säljas: Clint Dempsey, Moussa Dembélé.
Vilka spelartyper skulle behövas: En anfallare, en högerback.
Rimliga värvningar: Mahamadou Diarra (redan skrivit på), Besnik Rustemaj.
Säsongens spelare: 1) Clint Dempsey. 17 mål från mittfältet (bara en straff). 2) Moussa Dembélé. 3) Brede Hangeland.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Övre halvan.

10) West Bromwich, 52 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. En plats på övre halvan är mer än godkänt för West Bromwich. Mittfältaren James Morrison var en överraskning, Jonas Olsson minst lika stabil som ifjol.
Tränaren: Roy Hodgson: 4/5. Byggde vidare på den fina våren ifjol. Fick till ett vasst anfall med Peter Odemwingie som släpande bakom Marc-Antoine Fortuné.
Mest positivt: WBA har etablerat sig i högstaligan efter att ha varit ett jojo-lag under 00-talet.
Mest negativt: Roy Hodgson lämnar, Jonas Olsson väntas flytta. WBA kommer att få byta tränare och bygga på nytt igen.
Vilka spelare kan säljas: Jonas Olsson, Youssouf Mulumbu.
Vilka spelartyper skulle behövas: En mittback av kvalitet som kan ersätta Olsson om han flyttar. Vassare ytterbackar.
Rimliga värvningar: Mariano Pavone (River Plate).
Säsongens spelare: 1) James Morrison. Begåvad mittfältare som blommade ut. 2) Jonas Olsson. 3) Ben Foster.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Mittenplacering.

I går sjösatte jag genomgången där jag betygsätter alla spelare i Premier League.
I dag får ni del 2 med fyra nya klubbar.

I den här delen var Andy Carroll svårast att bedöma. Han gjorde en katastrofal höst innan han vaknade till liv i slutet av våren och presterade ett par riktigt bra matcher. Hans matchvinnande insats i FA-cupsemifinalen mot Everton och superinhoppet mot Chelsea i finalen tar vi dock inte hänsyn till här eftersom vi bara bedömer ligaspelet.
Och då är Andy Carrolls siffror inte tillräckligt bra: 4 mål på 35 matcher, varav 21 från start, är inte godkänt i mina ögon.
Samma sak med Jordan Henderson. Han kom till en ny klubb och har spelats i fel position. Väl motiverade ursäkter i supporter-ögon, men det påverkar inte det samlade omdömet i den här genomgången.

Innan ni läser, några riktlinjer:
* Jag har inte betygsatt spelare som bara spelat tre-fyra matcher. Gränsen går vid spelare som spelat åtminstone fyra-fem matcher.
* Betygsättningen gäller endast ligaspelet.
* Jag kan ha missat någon spelare – i så fall är det bara att hojta till så lägger jag till den spelaren.
* I den här genomgången har jag inte bedömt frånvaro som en förminskande faktor. Jag har istället tittat på hur bra spelaren var när han väl spelade.
* Få matcher kan dock vara en faktor som sänker betyget om spelaren varit petad (det finns ju ofta en anledning till att man är petad, dvs man är inte tillräckligt bra).
* Jag förstår att ni gärna hade sett motiveringar till betygen, men det hade tagit för lång tid att göra. Det är bättre att ni ifrågasätter ett specifikt betyg så ska jag motivera det.
* Ambitionen var att sätta betygen utan att ta hänsyn till eventuella förväntningar på spelaren. Sedan är det oundvikligt att bedömningen påverkas av en spelare som överraskar.
* Man kan ha olika syn på som menas med ”världsklass”. Därför lade jag i år till betyget 6, ”Messi-klass”, för att understryka att jag använder ett bredare begrepp där världsklass innefattar spelare som varit en av de bästa i sin position i världens mest konkurrenskraftiga liga.

BETYG SPELARE-FÖR-SPELARE, PREMIER LEAGUE 2011/12
* Betygsskalan: 6=Messi-klass, 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd.

Chelsea

Målvakter
Petr Cech 4

Försvarare
Ryan Bertrand 3
José Bosingwa 2
Gary Cahill 4
Ashley Cole 4
David Luiz 3
Branislav Ivanovic 4
Paulo Ferreira 2
John Terry 4

Mittfältare
Michael Essien 2
Frank Lampard 4
Florent Malouda 1
Juan Mata 5
Raul Meireles 3
John Obi Mikel 3
Romeu 2
Ramires 4

Anfallare
Nicolas Anelka 1
Didier Drogba 2
Salomon Kalou 2
Romelu Lukaku 1
Daniel Sturridge 4
Fernando Torres 1

Everton

Målvakter
Tim Howard 4

Försvarare
Leighton Baines 4
Tony Hibbert 3
John Heitinga 4
Phil Jagielka 3
Sylvain Distin 4

Mittfältare
Ross Barkley 2
Tim Cahill 2
Séamus Coleman 2
Royston Drenthe 3
Marouane Fellaini 4
Darron Gibson 3
James McFadden 1
Phil Neville 2
Leon Osman 3
Steven Pienaar 4
Jack Rodwell 2

Anfallare
Victor Anichebe 2
Magaye Gueye 1
Nikica Jelavic 4
Louis Saha 1
Denis Stracqualursi 2
Apostolos Vellios 2

Fulham

Målvakter
Mark Schwarzer 3
David Stockdale 3

Försvarare
Chris Baird 2
Matthew Briggs 2
Zdenek Grygera 2
Brede Hangeland 4
Aaron Hughes 3
Stephen Kelly 2
John Arne Riise 3
Philippe Senderos 2

Mittfältare
Simon Davies 1
Moussa Dembélé 4
Clint Dempsey 5
Mahamadou Diarra 3
Damien Duff 3
Dickson Etuhu 2
Kerim Frei 3
Pajtim Kasami 2
Danny Murphy 3
Steve Sidwell 2

Anfallare
Andy Johnson 3
Pavel Pogrebnyak 4
Bryan Ruiz 3
Orlando Sá 2

Liverpool

Målvakter
Doni 1
Pepe Reina 2

Försvarare
Daniel Agger 4
Jamie Carragher 3
Sebastian Coates 2
Jon Flanagan 1
Glen Johnson 3
José Enrique 3
Martin Kelly 3
Martin Skrtel 4

Mittfältare
Charlie Adam 2
Stewart Downing 1
Steven Gerrard 3
Jordan Henderson 1
Lucas 4
Maxi Rodriguez 2
Jonjo Shelvey 1
Jay Spearing 2

Anfallare
Craig Bellamy 3
Andy Carroll 1
Dirk Kuyt 2
Luis Suárez 4

***
Imorgon kommer del 3.

Högerkanten har varit Manchester Uniteds främsta anfallsvapen under andra halvan av säsongen.
Ingen har lyckats neutralisera hotet från Antonio Valencia.
Fram till i söndags.
Så här fungerade David Moyes riskfyllda matchplan som gav Everton en skrällpoäng på Old Trafford.

Efter att ha fått enorm respons förra veckan när jag lekte Rit-Ola och analyserade Wigans innovativa spelsystem och Chelseas ultradefensiva taktik mot Barcelona så tänkte jag att vi kör vidare på det här spåret.
Lika bra att smida medan järnet är varmt, typ.

Förra veckan såg vi Chelsea göra en beundransvärd defensiv insats mot Barcelona och vinna det första semifinalmötet i Champions League med 1-0. 
Roberto Di Matteos matchplan byggde på att lågt försvar utan press på bollhållaren. Det handlade uteslutande om att täcka ytor och se till att stänga de farliga ytorna, främst den ”röda zonen” framför backlinjen där Leo Messi huserar. Chelsea centrerade mittfält och försvar i vetskapen om att Barcelona sällan slår inlägg.
Därför var det ytterst intressant att se Everton i mötet med Manchester United i söndags. De använde en diametralt motsatt taktik.

Kanthotet
Efter en vinter och vår där Antonio Valencia varit en av ligans bästa spelare är det ingen hemlighet att Manchester Uniteds främsta anfallshot kommer från högerkanten. 26-åringen från Ecuador har 13 assist som backar upp det påståendet.
Valencias ”impact” var kanske allra mest tydlig i mötet med Blackburn den 2 april. I den matchen trampade Manchester United vatten länge, förutom från högerkanten där Valencia ständigt sysselsatte bröderna Olsson.
Samtidigt är vänsterflanken med Ashley Young/Nani bara marginellt sämre. Positionellt finns dock en liten skillnad. Valencia är en out-and-out-winger medan Young och Nani är högerfotade och oftast bryter in i plan och slår inåtskruvade inlägg. En detalj, men den kan få betydelse (jag återkommer till det längre ned).

David Moyes är en av ligans skickligaste defensiva tränare. I tio år har han med små resurser lyckats uppnå resultat genom att få sitt lag att uppträda som en enhet. Det var ingen slump att han var den som skulle lyckades tämja Uniteds kantspel.
Det naturliga för ett på pappret sämre lag är att packa ihop laget, på djupet och på bredden. Allt för att inte kunna ge understöd och inte få matchen till att bli en mätning i indivuduella slag på banan (vilket förmodligen skulle gynna det bättre laget).
Därför var det uppseendeväckande att David Moyes lät sina ytterbackar Tony Hibbert och Sylvain Distin ligga extremt brett i utgångsposition som Glenn Strömberg påpekade i Viasat sändning. Det medförde att Paul Scholes och Michael Carrick hade mycket svårt att hitta ut med bollar till Nani och Antonio Valencia. Valencia var blek och hade en nolla i kolumnen för skapade chanser (chances created).
Det var en riskfylld taktik eftersom det lämnade mittbackarna Phil Jagielka och John Heitinga helt utan understöd.

Bilden ovan är från andra halvlek, men det är den mest tydliga jag lyckades spara ned. United håller på att genomföra en spelvändning. Rafael (bollförare) ska slå ut bollen till Antonio Valencia på högerkanten, men där har Sylvain Distin redan klivit ut. Evertons vänsterback ”ligger kloss” på Valencia redan innan han fått bollen. Kontentan av det blev att Valencia aldrig fick ”ta fart”. United-spelaren är van att få bollen och ha en startsträcka innan backarna kommer upp i press (exempelvis mot Blackburn när han dundrade in 1-0). När han väl fått upp farten är han i princip omöjliga att stoppa. Utan fart tvingas han oftast söka alternativ hemåt.

Här (bild ovan) kan vi se det enorma avståndet mellan Evertons vänsterback Sylvain Distin  och mittbacken John Heitinga. Det här var enda gången i första halvlek som Valencia fick utmana Distin med fart.

Samma fenomen (bilden ovan). Rafael ska spela ut bollen till Antonio Valencia, men Sylvain Distin har redan här, innan bollen spelats ut, krympt ytan för Valencia.

Scholes utan spelalternativ
Evertons val att spela brett med ytterbackarna för att stänga spelvägarna till Antonio Valencia och Nani fick konsekvenser, framför allt för Paul Scholes.
Vi är vana vid att se honom hämta boll från en ytterback för att sedan vända ut med precisa crossbollar mot kanterna. Det har varit en ingrediens som gett United en ny dimension sedan veteranen gjorde comeback i januari. I den här matchen fanns inte den möjligheten och då hade Scholes svårt.
Det berodde också på att Everton spelade med en hög och genomtänkt press. Dels klev de upp högt med både Nikica Jelavic och Marouane Fellaini när David De Gea hade bollen vilket tvingade målvakten att söka längre uppspel. Dels hade de numerärt överläge på centralt mittfält tack vare sitt 4-5-1-spel är Marouane Fellaini jobbade förtjänstfullt i defensiven så fort laget förlorade bollen.
När United (som spelar 4-4-2/4-4-1-1) möter ett 4-5-1 (ganska vanligt) bygger deras spel på snabba bolleveranser ut till kantspelarna.
På grund av gästernas kombination av 1) Ytterbackar som spelade brett, 2) Numerärt överläge centralt och hög press, gavs aldrig den möjligheten. Paul Scholes lyckades aldrig styra rytmen och gjorde sin sämsta match sedan comebacken.
Han och Carrick borde i stället ha försökt att hitta Wayne Rooney oftare. Jag skriver inte under på Bosse Petterssons analys i paus om att Phil Neville stängde ytan mellan backlinje och mittfält. Jag tycker snarare att Neville flyttade upp bredvid Darron Gibson med Fellaini i en nummer tio-roll, vilket gav Rooney förvånansvärt mycket ytor mellan lagdelarna att husera på. Problemet för United var att Evertons mittfältstrio Fellaini, Gibson och Neville stressade Carrick/Scholes samt täckte spelvägarna väldigt framgångsrikt.

I diagrammet från Statszone ser vi Paul Scholes passningsstatistik i matchen mot Everton (bilden till vänster). Ytterst få crossbollar, väldigt sällan till Valencia. Till höger ser vi Scholes passningar i mötet med Blackburn borta för en månad sedan (2-0) där vi kan notera en mängd passningar mot kanterna.

Det här var den enda lyckade spelvändningen som United lyckades med i första halvlek där Michael Carrick hittade Nani med en perfekt crossboll. Men på grund av att Evertons högerback Tony Hibbert ligger så nära i pressen kommer Nani att tappa ut bollen till inspark i nästa moment.

Utelämnade mittbackar
Så varför spelar inte alla lag så här? Har David Moyes hittat en revolutionerande taktik som kommer att kopieras av alla lag som möter Manchester United?
Ja och nej.
Taktiken var ny i det avseendet att jag aldrig sett ett lag spela så brett med en fyrbackslinje tidigare. Åtminstone inte sedan man själv började spelade elvamannafotboll någon gång för närmare 20 år sedan. I ungdomsfotbollen, första åren på elvamanna, är spelet extremt man-man-baserat. Slår man ”sin gubbe” öppnas enorma ytor. I dessa åldrar kan man se ytterbackar som ”glömmer” överflyttningarna till bollsida. I seniorfotbollen existerar det inte.
Ytterbackarnas position var riskfylld eftersom det innebar att mittbackarna var lämnade till sitt öde. Jagielka och Heitinga fick i princip spela 2-mot-2 mot Uniteds anfallare Danny Welbeck och Wayne Rooney. Det är sällsynt eftersom grundtesen i försvarsspel har varit att alltid ha en ”spare man”, det vill säga en försvarare mer än motståndarna har anfallare. Det var därför liberopositionen uppfanns – för att alltid ha en extra spelare utöver de två markeringsspelarna.
Moyes val lämnade enorma ytor mellan innerback och ytterback, vilket vi kunnat se av bilderna ovan. Det är en korridor man normalt vill stänga till. Teorin är att låta motståndarna spela bollar ”utanför” laget enhet (längs kanterna) istället för att ”spela igenom” laget. Everton valde att göra tvärtom.
Därför var det ingen slump att Uniteds tre mål i andra halvlek kom till via instick/attacker centralt i plan. Welbeck gavs för mycket yta centralt i plan när han skruvade in 2-1. Nani kom innanför Sylvain Distin som låg för brett vid 3-1, Rooney och Welbeck utnyttjade 2-mot-2-situationen för att kopiera ett Yorke/Cole-mål vid 4-2.

Här ser vi 3-1-målet. Nani kommer in i korridoren mellan mittback och ytterback. Den ytan är kritisk när man spelar som Everton gjorde på Old Trafford.

Bilden ovan ser vi Wayne Rooneys 4-2-mål. Welbeck släpper bollen och går i djupet. Rooney får tillbaka bollen. Varken Tony Hibbert eller Sylvain Distin har möjlighet att ge understöd centralt.

Slutsats
David Moyes lyckades neutralisera Manchester Uniteds kanthot genom beordra ytterbackarna Tony Hibbert och Sylvain Distin att vara plåster på Antonio Valencia och Nani. Det stoppade Uniteds vassaste vapen – inläggsspelet. Men det skapade istället enorma ytor centralt där mittbackarna blev ”nakna”.
Jag tvivlar på att andra lag kommer att anamma den här taktiken eftersom United borde kunna såra dem än mer om anfallarna få spela 2-mot-2 mot mittbackarna. Everton släppte trots allt in fyra mål och var en stolpträff från att släppa in fem (det dröjde en halvlek innan United listade ut hur man gjorde tre mål centralt). Att utelämna mittbackarna framstår som galet.
Så här hade United tämligen enkelt kunnat utnyttja ytan mellan innerback och ytterback (bilden nedan).

Väggspel på ”tredje spelare”. Paul Scholes har hittat Wayne Rooney som har möjlighet att ta med sig boll och bli rättvänd i ytan mellan mittfält och backlinje. Rafael störtar fram från sin högerbacksposition och kan löpa i ytan mellan John Heitinga och Sylvain Distin.

Den kombinationen – Scholes till Rooney, Rooney till Rafael – ledde fram till den här chansen i första halvlek. Rafael var ytterst nära att komma igenom, men fick inte till avslutet.

Till sist: Det är inte alls otänkbart att motståndare hämtar inspiration och plockar delar av David Moyes taktik. Man kan tänka sig – och nu kommer den där detaljen jag nämnde tidigare – är att motståndare flyttar ut sin vänsterback för att stänga spelvägen till Antonio Valencia på Uniteds högerkant. Högerbacken, Hibbert i det här fallet, kan ge mer understöd centralt eftersom Uniteds vänsterspelare, Nani eller Young, förmodligen kommer att vandra inåt i planen när de får bollen istället för att ta sikte mot hörnflaggan och slå tidiga inlägg.

Fotnot: Tack till webbredaktör Jim Jaber som hjälpte mig att rita pilar i Photoshop.
Fotnot 2: Bild över laguppställning kommer från Eurosports app till Iphone. 

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.

Titelracet lever i allra högsta grad.
Efter en fullständigt galen 4-4-match mellan Manchester United och Everton har tätstriden tajtats till. 

Matchen såg ut att vara avgjord med tio minuter kvar. Patrice Evra var en stolpträff ifrån att göra 5-2. Istället gjorde Everton två snabba mål inom loppet av ett par minuter.
Dagens överraskande resultat – där United alltså tappade både 3-1 och 4-2 – betyder att Manchester City plötsligt har avgörandet i egna händer. Om City vinner dagens match mot Wolves skiljer bara tre poäng upp till United inför mötet nästa måndag på Etihad Stadium.
Vi får återkomma med slutsatser och analyser senare. Nu ska jag kolla Wolves-Manchester City.

Här är lagens återstående program:
Manchester United: Manchester City (b), Swansea (h), Sunderland (b).
Manchester City: Wolverhampton (b), Manchester United (h), Newcastle (b), Queens Park Rangers (h).

Vad säger ni – vilket lag har fördel nu?

***
Mina spelarbetyg, Manchester United-Everton:
United: De Gea 6 – Rafael 5, Evans 6, Ferdinand 5, Evra 5 – Valencia 6, Scholes 6, Carrick 7, Nani 8 – Rooney 8, Welbeck 9.
Avbytare: Jones -, Hernández -.

Everton: Howard 7 – Hibbert 7, Heitinga 5, Jagielka 5, Distin 5 – Osman 6, Gibson 6, Neville 6, Pienaar 8 – Fellaini 9 – Jelavic 8.
Avbytare: McFadden -, Cahill -.

Liverpool har räddat säsongen från fiasko
Precis som så många noterat senaste veckorna: En förlust i den här semifinalen mot Everton hade varit förödande för Liverpool, för Kenny Dalglish, för FSG.
En ny tripp till Wembley ger King Kenny andrum. Den räddar en säsong där laget varit en stor besvikelse i ligaspelet. Nu kommer han inte att få sparken.
En FA-cuptitel – om Liverpool besegrar Chelsea eller Tottenham i finalen – skulle till och med kunna betyda att säsongen är halvlyckad.

Andy Carroll har börjat avbetalningen
I över ett år har han fått leva med floppstämpeln, fått höra snacket om den höga övergångssumman. Det tog tid, men till slut har Andy Carroll börjat avbetalningen.
Hans problem tidigare var inte bara bristen på mål utan även bristen på viktiga mål.
Nu har han inom loppet av några dagar avgjort mot Blackburn i slutminuterna och fått slut på Liverpools förlustsvit och även nickat Liverpool till FA-cupfinal, återigen i slutminuterna.
35 miljoner pund är mycket pengar, men just i dag var det värt varenda öre för FSG.

Den matchvinnande insatsen var egentligen ingen stor överraskning. Vi har sett en stigande formkurva hos 23-åringen. Andy Carroll började lovande mot Newcastle borta för ett par veckor sedan, innan han förstörde allt med en patetisk filmning.
I dag gjorde han en riktigt bra insats. Inte i närheten av så bra som Viasats Bosse Pettersson ville få det till, men ändå.
Han inledde piggt, föll sedan in i gamla synder med enkla bolltapp för att sedan var glödhet sista halvtimmen. Han var inte knivskarp när lägena dök upp, men det faktum att han tar sig till chanserna är ett stort steg i rätt riktning.
Förut, när det som som allra mörkast ut, gjorde han inte ens det.

Moyes – kungen utan krona
Det gick inte den här gången heller för Everton. Ni som läste mitt inlägg inför finalen vet att de har en bitter semifinal- och final-historia mot storebror Liverpool.
David Moyes har varit på den här arenan förut och haft ledningen i en FA-cupfinal. Idag fick han uppleva samma typ av vändning.
Everton tog ledningen med 1-0 genom Nikica Jelavic, kontrollspelade precis som man bör göra vid ledning, men föll ihop efter ett horribelt misstag av Sylvain Distin.
Såna misstag som man inte får göra. Såna misstag som förklarar varför Everton inte har tagit det där klivet upp på ”nästa nivå”.
Liverpools segermål föregicks också av ett sånt där kostsamt, naivt försvarsspel som sällan kännetecknar topplagen. Inhopparen Séamus Coleman var lite för het och lite för sen in i en duell med Steven Gerrard (och borde ha fått sin andra varning). Duellen ledde till frisparken som gav Andy Carroll möjlighet att nicka in 2-1.
David Moyes kommer att prata framtid med Bill Kenwright i sommar. Jag tror att han kommer att vara öppen för en ny utmaning.
Han lämnar Everton som kungen som aldrig fick sätta sin krona på verket.

***
Mina spelarbetyg, Liverpool-Everton:
Liverpool: Jones 6 – Johnson 6, Carragher 5, Skrtel 7, Agger 5 – Henderson 5, Gerrard 7, Spearing 7, Downing 7 – Suárez 8, Carroll 8.
Avbytare: Maxi -, Bellamy -.

Everton: Howard 6 – Neville 7, Heitinga 6, Distin 5, Baines 7 – Osman 6, Fellaini 6, Gibson 6, Gueye 5 – Cahill 6, Jelavic 7.
Avbytare: Coleman 5, Anichebe -.

Kan det blir större än så här?
Två klubbar som behöver en tung titel. Två klubbar som på olika sätt famlar i mörkret. Två tränare som kommer att definieras av den här matchen.
Två klubbar som slåss om tronen i samma stad.
Liverpool-Everton, 13.30 svensk tid, Wembley.
Säsongens hittills tyngsta match.

Jag vet inte om vi här i Sverige har förstått vikten av den här FA-cupsemifinalen ännu. Det blir lätt så när sådana här prestigemöten drunknar i ett tv-utbud där man nuförtiden kan titta på europeiska matcher varje dag (själv såg jag Villarreal-Málaga i torsdags, Stuttgart-Bremen och Southampton-Reading igår).
Men för att verkligen förstå betydelsen av dagens match kan vi skruva tillbaka tiden sju år. Till den 8 maj 2005.
Då korkade David Moyes upp champagneflaskan. Han är inte känd för någon extravagant livsstil, men den här dagen hade han bytt ut träningsoverallen mot en kofta, och han hade anledning att fira.
Han hade precis lett Everton till fjärdeplatsen i ligan och en biljett till Champions League. Det var första gången sedan 1987 som Everton slutat före Liverpool i tabellen. Fram till den dagen hade den blåa delen av Merseyside fått leva på minnena från det 80-tal då Everton och Liverpool slogs om kungatronen i engelsk fotboll.
– Vi har bevisat att vi är stans bästa lag, sa David Moyes.

Sjutton dagar senare hade Jerzy Dudek spaghetti-räddat ett par straffar i en oförglömlig Champions League-final i Istanbul.
Everton var fortfarande bäst i stan, problemet var bara att Liverpool var bäst i Europa.
The Empire strikes back.
Evertons ”fifteen minutes of fame” bestod av sjutton dagar. Sedan var man tillbaka i storebrors skugga igen.
”Forever in our shadow”, är ett budskap man kan se på en banderoll på Anfield i samband med derbyna.

Inte ens CL-biljetten blev något lyft. Everton föll i kvalet mot Villarreal. Närmare än så har man inte kommit den penningstinna turneringen. Samtidigt fick de se Uefa göra ett undantag och ge Liverpool en ”extraplats” i Champions League, trots att man inte kvalificerat sig för turneringen via ligaplaceringen.
Everton sjönk tillbaka till en anonym tillvaro i tabellens mittenregion. Istället för att utmana ”Big Four” fick de titta på när Tottenham och Manchester City satsade sig in och bildade en ”Big Six”. Sedan fjärdeplatsen 2004/05 är lagets placeringar: 11-6-5-5-8-7.
De har varit ett stabilt lag på övre halvan, ”best of the rest”, men det är en klen tröst för supportrarna som tvingas gå till jobbet och ta emot gliringarna från arbetskamraterna som håller på det mer framgångsrika laget i rött.
Nu finns chans till upprättelse.

Inför lördagens möte ligger Everton en poäng före Liverpool i Premier League. Skulle de behålla det avståndet ligan ut och dessutom slå ut Liverpool ur FA-cupen är det den mest prestigefyllda skalpen på 25 år.
Det är inget tronskifte i ett historiskt perspektiv, men åtminstone en seger på påverkar maktbalansen i staden.
Matchen kommer vid en bra tidpunkt för Everton. De har som vanligt hittat formen efter en trög höst. Samtidigt har Liverpool upplevt sin tyngsta ligaperiod sedan 1950-talet.
Everton imponerade stort när man slog ut Sunderland kvartsfinalen (2-0). De imponerade igen i helgen när de slog samma lag i ligan med 4-0. Tim Cahill sa efter cupsegern mot Sunderland:
– Vi försöker ta oss upp på nästa nivå och i den här matchen tycker jag att vi lyckades. Jag har upplevt vissa fantastiska ögonblick med den här klubben och det är bland de bästa.

För tränarna är dagens match hyperviktig. Jag kan faktiskt inte minnas någon match där båda tränarna står inför så definierande minuter. Deras framtid kan avgöras av en fight.
David Moyes har gjort ett beundransvärt jobb på Goodison Park och brottats med små resurser i tio års tid. Men nu står han vid ett vägskäl. Det saknas en titel. För tre år sedan var Everton i FA-cupfinal mot Chelsea. De hade ledningen med 1-0, men tappade till 1-2. De var så nära, men ändå så långt ifrån.
En titel, i så fall klubbens första på 17 år, skulle vara kronan på tio års verk.
Det kan räcka med att få knäppa storebror Liverpool på näsan och ta sig till en ny final för att hans sejour i klubben ska betecknas som en succé. Förlorar Everton kommer det heta att Moyes gjorde ett bra arbete med begränsade resurser, men misslyckades i de stora matcherna, de avgörande skedena. Som mot Villarreal 2005 och Chelsea 2009.
– Oavsett vad som sker, vinst eller förlust, kommer jag att ha ett snack efter säsongen med ordföranden där vi ser var vi står och hur klubben mår.

Kenny Dalglish har ett annat läge. Han är hårt ifrågasatt efter en säsong där Liverpool misslyckats kapitalt i ligaspelet. Ligacuptiteln gav klubben och Dalglish andrum, men den kommer inte att räcka som argument om laget förlorar mot Everton i en FA-cupsemifinal. Fotbollsdirektören Damien Comolli fick sparken i torsdags. Förlust i dag så kan Dalglish gå samma öde tillmötes i sommar.
Han kan alltid hämta styrka från historien. Sedan Evertons semifinalvinst i FA-cupen 1906 har Liverpool vunnit samtliga tre semifinalmöten (1950, 1971, 1977). Alla tre finalmöten (1984, ligacupen, 1986, 1989) har Liverpool vunnit.

Everton har sitt lillebrorskomplex. David Moyes har inte lyckats vinna på Anfield på elva försök. De har inte spenderat stora pengar, men trycket finns där ändå.
– Det är en derbymatch där det handlar om att vinna FA-cupen. För en klubb som Everton, som har så många fans, sån historia och tradition, har de förmodligen väntat för länge. Så de har också press på sig, säger Jamie Carragher till Guardian.
Det blev tydligt i kvartsfinalen på Stadium of Light. 6000 tillresta Evertonsupportrar sjöng för full hals, men en sång stack ut:
Den om att tiden var kommen ”to put the champagne on ice”.
Vid avspark idag kommer jag att tänka på Tim Cahills ord. Det där om att ta ”nästa steg”. För att ta sig till den där högre nivån krävs segrar i de tunga matcherna.
I dag spelas en sådan match.

FAKTA: Minnesvärda derbymöten

1950: FA-cupen, semifinal
Liverpool-Everton 2-0
Billy Liddell gör ett mål och gör förarbetet till Bob Paisley som sätter tvåan.

1971: FA-cupen, semifinal
Everton-Liverpool 1-2
Everton tog ledningen, men Liverpool vände och vann efter mål av Alun Evans and Brian Hall.

1977: FA-cupen, semifinal, omspel
Liverpool-Everton 3-0
Efter 2-2 i första mötet, där Everton fick ett mål bortdömt för en kontroversiell offside, vann Liverpool omspelet.

1984: Ligacupen, final, omspel
Everton-Liverpool 0-1
Graeme Souness avgör omspelet med ett distansskott.

1986: FA-cupen, final
Liverpool-Everton 3-1
Gary Lineker ger Everton ledningen, men Liverpool vänder i andra halvlek. Ian Rush sätter två av målen.

1989: FA-cupen, final
Liverpool-Everton 3-2
Stuart McCall kvitterar i 89:e minuten för Everton och ordnar förlängning. Men Ian Rush gör två mål under extratiden och Liverpool vinner med 3-2.