Lovande start och en stark debutpoäng mot ett formstarkt Tottenham.
Jürgen Klopp kommer undan med klart godkänt i debuten i Premier League. Mer går inte att kräva med det tillgängliga materialet.

Efter all Klopp-hysteri och alla hyllningar var det så dags för allvaret att börja. Jürgen Klopp tog med si
Frågor var förstås många inför starten. Vilka skulle få starta? Hur skulle han formera laget? Vad hade han hunnit göra med laget på några få träningspass inför lördagens tidiga avspark? Skulle vi få se Gegenpressing redan nu?
Det vi kunde konstatera redan en timme före avspark var att Klopp var tvungen att avvara en rad av sina starkaste namn. Jordan Henderson och Firmino har varit skadade en tid, Danny Ings gick sönder förra veckan, men att både Christian Benteke och Daniel Sturridge saknades gjorde att laget saknade spets framåt.
Det blev ett 4-3-2-1-system med den väntade backlinjen, Lucas Leiva, Emre Can och James Milner på ett tremannamittfält, Adam Lallana och Coutinho som indragna yttrar och Divock Origi som striker. 4-3-2-1, julgranen, är ett sätt att komma runt det faktum att Liverpool saknar yttrar av klass, men istället har tre potentiella tior i Lallana, Coutinho och Firmino.

Det första Jürgen Klopp började prata om med sina spelare när han tog över tränarposten var att han kräver fler löpmeter. ”10 meters more” verkar vara ett mantra. Och det syntes att Liverpool hade mer intensitet i presspelet. Tankarna med Gegenpressing syntes. När Tottenham hade bollen under kontroll föll Liverpool ned. Så fort det fanns chans att sätta press, antingen genom att låsa mot en kant eller direkt efter bolltapp så sprang Liverpool så mycket som benen bar. Liverpool gjorde 614 högintensiva löpningar i matchen, enligt Opta. Det var 50 fler än Mauricio Pochettinos gäng och det var första gången hittills under säsongen som något lag gjort fler ”sprints” än Spurs i en match. Det säger en hel del om Klopps inflytande.
Emre Can var nyttig och spelade sig till både en startplats och förtroendekapital med sin inställning. Jag tycker även att Mamadou Sakho var briljant i sitt sätt att sätta gedigna uppspel (med undantag för en huvudlös pass i 16:e minuten). Överflyttningarna var extrema och det ledde till en rad bollvinster. Med lite tur hade det resulterat i ett mål under den starka inledningen. Divock Origi kom närmast med en nick i undersidan av ribban.
När Tottenham väl kom underfund med att de måste kunna ta bollen förbi  förstapressen och hitta spelvändningar kom scenförvandlingen. Framför allt tycker jag att Mousa Dembélé var viktig med sin förmåga att hålla i bollen och ge laget tid. Simon Mignolet räddade Liverpool under andra halvan av första halvlek genom ett par svettiga räddningar. Harry Kane har fortsatt svårt att hitta nätet och verkar ha tappat självförtroendet så fort det vankas avslutsläge.

I andra halvlek tappade matchen kvalitet, mycket på grund av att det saknades kvalitet på planen. Tottenham kändes uddlösa framåt. Erik Lamela var misslyckad, Clinton N’Jie likaså. Christian Eriksen var hotet, men han kom inte i avslutningssituationer. I Liverpool var som väntat offensiven långt ifrån synkroniserad. Origi gjorde vad han kunde, men Klopp behöver givetvis mer tid att slipa på kombinationer.
En poäng på White Hart Lane var en godkänd start. Gegenpressing har hittat till England och när Jürgen Klopp har tillgång till sina stora kanoner kommer Liverpool bli ett mer respektingivande lag.

Hur det intensiva, energikrävande presspelet kommer att påverka Liverpool på sikt vet vi inte. Jag gissar att Gegenpressing kommer att innebära många bollvinster och kontringsmål den här hösten, men om kraften finns att hålla i över tid blir oerhört intressant att se.

Jürgen Klopp har redan vunnit över Liverpoolfansen med sin charm och spelarna med sin meritlista.
Vad kan han göra för att lyfta laget i tabellen?
Så här kan taktiken förändras med Jürgen Klopp vid rodret.

När Brendan Rodgers tog över Liverpool för 3,5 år sedan anlände han med en vision och ett 180-sidigt kompendium som beskrev hur klubben skulle erövra England. Under nordirländarens debutsäsong såg vi konturerna av den filosofin, men resultaten uteblev. Den efterföljande säsongen släppte Brendan Rodgers på sina ideal om bollinnehav. Liverpool blev ett kontringsbaserat lag som sprang sönder sina motståndare och tog sånär ligatiteln.
Under det tredje året, utan Luis Suárez spetskvalitet, blev laget identitetslöst och det var svårt att sätta fingret på vad Liverpool egentligen ville åstadkomma med sitt spel. Inte minst eftersom Brendan Rodgers tenderade att hatta mellan spelsystem från vecka till vecka. Ibland kunde det ge en effekt – som förra hösten då hans 3-4-3 gav ett lyft – andra gånger blev det kontraproduktivt.

Jürgen Klopps Dortmund var allt annat än identitetslöst. Under sina sju år i klubben gick Klopp i bräschen för den tyska fartfotbollen; intensiv press kombinerat med snabba omställningar.
Dortmund var alla hipsters favoritlag, men de blev det av en anledning. BvB var underhållande att se, en antites till den kontrollerande possession-fotbollen. Jürgen Klopp beskrev det bäst själv när han kommenterade Arsène Wengers Arsenal. Visst, han gillade vad han såg, han uppskattade kvaliteten hos spelarna, men spelet var mer som ”ljuv musik”. Själv föredrog han ”heavy metal”.

Många förknippar Dortmund med hög press i likhet med Barcelona, men det är inte hela sanningen. Dortmund pressade inte så högt som vissa påstod, de jobbade snarare med ”triggers” och pressade i specifika moment (felvänd spelare, dålig förstatouch och så vidare). När de väl började jaga framstod de som en bisvärm som var nästintill omöjlig att passera utan att skicka i väg en chanspassning. Det tog ett antal år för motståndarna att komma underfund med hur man skulle göra. Pep Guardiola lyckades i ett möte med Bayern München genom att helt frångå sin kortpassningsfilosofi och istället spela längre bollar förbi Dortmunds förstapress.

Vid det laget hade Jürgen Klopp redan vunnit två Bundesligatitlar och tagit sitt Dortmund till Champions League-final. Ingen kan snacka bort hans framgångar som ”tur” eller ”slump”. Han tog över en klubb på dekis, gav dem ett skräddarsytt spelsätt, lyfte fram unga spelare och nådde oanade resultat.
Uppdraget i Liverpool påminner om det i Dortmund. Det intressanta är om Klopp anammar samma tillvägagångssätt. Jürgen Klopp har sin idé om hur fotboll bör spelas och jag har svårt att se att han skulle byta livsåskådning bara för att han byter land.
Liverpool har enligt mig ett sämre spelarmaterial än Chelsea, Manchester City, Arsenal och Manchester United. De har ligans femte högsta lönebudget. Deras plats i hierarkin är alltså rimlig utifrån förutsättningarna. För att förändra den situationen krävs att klubben arbetar på ett annat sätt och smartare än sina konkurrenter. Jürgen Klopp var innovatören som hittade sin egen väg och lyckades utmana Bayern Münchens hegemoni i Bundesliga. Jag skulle älska att se honom göra samma sak i Liverpool, det vill säga importera Gegenpressing till Premier League. Det skulle innebära att Liverpool utgår från ett lågt försvarsspel när motståndarna har bollen under kontroll, men vid varje bolltapp använder direkt återerövring.
Utifrån Liverpools spelare och nuvarande status ser jag det som ett spännande vägval. Att göra samma sak som konkurrenterna – med sämre spelarmaterial – låter inte som ett framgångsrecept.

Så vad har Jürgen Klopp att jobba med i ”nya Liverpool”? Om Klopp överför sitt Dortmund på sitt nya lag kommer han formera ett 4-2-3-1. Hans Dortmund framstod i försvarsarbetet ofta som ett rakt 4-4-2, men i uppbyggnadsspelet droppade ofta ”tian”, Shinji Kagawa, ned vilket gjorde att många beskrev det som 4-2-3-1.
Klopp har mig veterligen inte testat trebackslinje under sin tid i Dortmund. Så Brendan-experimenten och hattande av olika uppställningar lär utebli. Det blir fyrbackslinje i Liverpool framöver, var så säkra.
I Dortmunds försvar byggde Jürgen Klopp sitt lag på två nickstarka mittbackar, Neven Subotic och Mats Hummels, där den sistnämnde hade kombinationen av huvudspel och rörlighet. På ytterbackarna fanns Lukasz Piszczek och Marcel Schmelzer, där Piszczek använde sitt tvåväggsspel och Schmelzer sin bolltrygghet och sina inlägg.
Här kan man se liknande ytterbacksalternativ i Liverpool i Nathaniel Clyne och Alberto Moreno. Clyne är en tvåvägsspelare, Moreno är bolltrygg. På mittbackssidan har Dejan Lovren floppat rejält sedan flytten från Southampton. Men kroaten gjorde sitt livs säsong med en högre försvarslinje under Mauricio Pochettino i Saints. Martin Skrtel och Mamadou Sakho passar bättre i lägre försvar som får stå still och nicka undan bollar. Fansfavoriten Sakho är bättre än Lovren, men han kan bli bekväm falla för djupt. Jag utgår från att Jürgen Klopp kommer att leta efter en rörlig, högerfotad mittback redan i januari.

På mittfältet minns vi Nuri Sahin och Sven Bender från Dortmund. Klopps spelidé kräver löpstarka spelare och Sven Bender var box-to-box-mittfältaren som ofta avverkade flest löpmeter i Bundesliga. Han skulle kunna liknas vid en James Milner. Jordan Hendersons främsta egenskap är hans löpstyrka, därför tror jag att han kommer att passa utmärkt i Klopps filosofi. Jag gissar att Milner-Henderson blir förstavalet centralt, även om dessa spelare inte övertygat hittills när de spelat tillsammans. Men det var i ett annat system, med ett annat tänk. I en high pressing-filosofi blir deras uppdrag och ansvar ett annat. Lucas Leiva, som i höst gett stabilitet och defensivt tänk, är inte rörlig nog att klara Klopps bolljagande. Emre Can finns som alternativ medan Joe Allen blir användbar i skeden då man vill kontrollera bollinnehavet.

Offensiven är mest intressant att fundera kring. Jürgen Klopps anfallsidé bygger på snabba omställningar och direkt återerövning. För det krävs löpstyrka i presspelet och snabbhet i djupledslöpningar. Marco Reus handplockades från Mönchengladbach eftersom han var en av Europas bästa kontringsspelare.
Innan Reus anlände använde Jürgen Klopp Jakub Blaszczykowski och Kevin Grosskreuts på kanterna, två extremt löpstarka spelare. I nummer tio-positionen utvecklades Shinji Kagawa till en nyckelspelare efter flytten från Cerezo Osaka. Jürgen Klopp har en naturlig tia i Liverpool i Philippe Coutinho, men kantrollerna är lite oklara. Firmino passar egentligen bäst för tio-rollen, men kan få ta klivet ut på kanten. Jag var inte övertygad om brassens storhet, men Jürgen Klopp har varit en beundrade sedan tiden i Bundesliga och det kan indikera att Firmino får en viktigare roll framöver. Adam Lallana är ett alternativ på kanterna och han är van vid hög press från tiden i Southampton. Jag tror samtidigt att Jordon Ibe är den spelaren som kan få ett rejält lyft av ett tränarskifte. Dels stagnerade Ibe i sin utveckling under hösten, dels brukar Klopp lyfta unga spelare. I Dortmund fick han ett gäng formbara talanger att springa genom väggar och om Ibe utför sin arbetsbeskrivning kan han på sikt ta hand om högerkanten. Bortglömde Lazar Markovic, utlånad till Fenerbahçe, är en annan som skulle kunna trivas i Klopps spelsätt.

Längst fram har Jürgen Klopp två strikers med olika egenskaper. Christian Benteke är en stark targetspelare medan Daniel Sturridge är en djupledslöpare med avslut i toppklass. Jürgen Klopp har, som Michael Cox noterar i The Guardian, inte spelat med två strikers någon gång under tiden i Dortmund. Det talar emot att han skulle använda tvåmannaanfall i sin nya klubb. Daniel Sturridge är inte samma spelare när han utgår från kanten och kommer längre från avslutssituationer. Här finns ett möjligt problem då en av dessa anfallare riskerar att hamna på bänken.

MÖJLIGA UPPSTÄLLNINGAR

4-2-3-1

Utgångsuppställning. Jürgen Klopp formerade ett 4-2-3-1 i Dortmund och det offensiva spelarmaterialet i Liverpool skulle passa för den uppställningen. Frågetecken för mittbackarna Sakho och Skrtel hur de anpassar sig till ett högre presspel.

4-3-3

För att få in både Benteke och Sturridge i ett 4-2-3-1 krävs att den sistnämnde accepterar en kantroll.

4-2-1-3

Bara en gradskillnad jämfört med 4-2-3-1. Yttrarna får högre positioner, vilket skulle gynna Daniel Sturridge.

4-2-2-2

Jürgen Klopp har inte använt two-striker-system i Dortmund. 4-2-2-2 med Firmino och Coutinho i indragna kantroller skulle kunna öppna för Benteke och Sturridge som anfallspar.

DESSA SPELARE KAN FÅ ETT LYFT
Om vi bortser från att alla spelare kommer få ett lyft nu när en ny röst kommer in och skakar liv i gruppen – här är några spelare som jag anser kan lyfta under Jürgen Klopp.

> Jordan Henderson: Passar i ett högintensivt spel, och avverkar många löpmeter. Jürgen Klopp borde älska Henderson.
> Jordon Ibe: Jürgen Klopps spelidé passar bäst med unga spelare och jag tror att Ibe, som stagnerat under hösten, kan lyfta om han rättar in sig i ledet och gör det tränaren kräver av honom.
> Roberto Firmino: Har startat trögt i Premier League, men Klopp var ett fan av brassen i Bundesliga och kanske kan hitta en bättre roll till honom.

Jürgen Klopp är på väg att ta över Liverpool FC.
Det är så häftigt och att 48-åringen tar sig an utmaningen säger en hel del om honom.

Sedan Brendan Rodgers fick sparken i söndags har det spekulerats vilt i vilka namn som kan ta över.
Drömnamnen Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp framstod som drömnamnen och för många, inklusive mig, var det med betoning på drömmar.
Carlo Ancelotti vill vara ledig ett år och väntar kanske på ett annat uppdrag, men Jürgen Klopp-spåret har gått från dröm till verklighet.

Varför jag inte trodde att ”Klopp to The Kop” var realistiskt för bara ett par månader sedan?
Vi har ju vant oss vid att fotbollsvärlden är en hierarkisk plats. Spelare – och tränare – vill tjäna så mycket pengar som möjligt och spela för så stora klubbar som möjligt. Det är inget konstigt i sig, så resonerar ju människor på rätt många andra områden i samhället också, men någonstans har de ”mjuka värdena” gått förlorade.
Efter supersuccén i Dortmund blev Jürgen Klopp ett av världens hetaste tränarnamn. Alla ville ha honom. Hans sistaår i Dortmund gör möjligt att någon av de allra största (läs Real Madrid hade tvekat), men hans status är bibehållen. Om Jürgen Klopp flaggat för att han varit ute på marknaden hade han kunnat välja och vraka bland erbjudandena.
Och då ska man veta att många större klubbar kan stå inför ett tränarskifte närmaste året: Chelsea, Manchester City, Manchester United, Bayern München, Real Madrid (who knows), möjligen även Arsenal.
Liverpool är en gigantisk klubb med en fantastisk historia – finare än många av ovannämnda jättar – men de är en klubb på dekis. Det missade Champions League-spelet i våras är en sak. Vad värre är att de två år i rad fått släppa sina bästa spelare. När man hamnar i den sortens onda cirkel är det svårt att ta sig ur den. Spelare lämnar, laget blir sämre, man har ännu mindre chans att vinna titlar och erövra Champions League-biljetter – vilket gör det ännu svårare att locka spelare.

Topptränare har en tendens att vilja komma till dukade bord. De vet att det inte är möjligt att göra guld av gråsten och har man renommé får man ofta de attraktiva uppdragen: Stor klubb, bra material, stor värvningsbudget.
Jag är så innerligt glad att Jürgen Klopp i detta läge visar att man kan välja en annan väg.
Nu är ju inte affären klar, det ska betonas, men så samstämmiga uppgifter pekar på att han blir det närmaste dygnet. Och när han väl presenteras så har han gått emot strömmen.
Jürgen Klopp till Liverpool är ett romantiskt val.

Jürgen Klopp kom till Dortmund från Mainz 2008. Då hade han gjort sig ett namn i Mainz där han gick direkt från spelarkarriären till att bli tränare. Ett namn för tyskarna blev han egentligen främst som tv-expert under Confederations Cup 2005 och senare under VM 2006 då han med lättsamhet och träffsäkerhet levererade analyser från studion.
Utmaningen i Dortmund var diger. Klubben hade drabbats av ekonomiska bekymmer och framgångarna i slutet av 90-talet kändes avlägsna. Det handlade om att bygga från grunden.
Jürgen Klopp trivdes med uppdraget. Han gillade klubbens arbetarklass-stämpel. Han använde den som ett verktyg i sitt bygge. Han visste att energin från läktarna fanns där. Nu behövde han ge dem ett lag och ett spel som de skulle backa.
Klopps high pressing-filosofi och Westfalenstadions branta ståplats blev en ”match in heaven”.
För att lyckas med detta insåg Klopp vad han behövde göra. Han gjorde sig av med några av de äldre spelarna och satsade på ungt och nytt. Han hade förstås en del tur att den unika 88-generationen var på gång upp genom de egna leden. Utan Mats Hummels, Kevin Grosskreuts & Co hade hans planer varit ogenomförbara. Men Klopp fick ut maximalt av spelarmaterialet.
Han var en fantastisk motivator och fick de unga spelarna att inte se några begränsningar. De var beredda att springa genom väggar för sin tränare och Gegenpressing blev ett begrepp i hela fotbolls-Europa.
Han har fått kritik för att han är ”begränsad taktiskt”, men det ger jag inte mycket för. Ingen tränare har allt och det viktiga är att man omger sig med rätt folk. Klopp tar med sig assistenterna Peter Krawietz och Zeljko Buvac och de hade kompetens nog att skapa underverk med Dortmund.
Det Jürgen Klopp gjorde i BvB var fantastiskt. Under de åren var Dortmund exemplet i Europa som visade att det gick att konkurrera trots begränsad budget. Det är därför jag anser att han är som klippt och skuren för uppdraget i Liverpool.

Projektet i Liverpool liknar det han ställdes inför i Dortmund. Liverpool är också en slumrande jätte. De upplever också en identitetskris och måste välja väg. I det läget är det svårt att nå framgångar om man gör det alla andra gör fast med mindre pengar. Liverpool har ligans femte högsta lönebudget och bör därför sluta femma enligt logiken.
Liverpool måste vara smartare och bättre än sina topp 4-konkurrenter för att lyckas. De var man när man knöt till sig Luis Suárez, Raheem Sterling, Daniel Sturridge och Coutinho – och då kunde man också utmana om en ligatitel.
Nu har man kört fast och behöver göra något nytt. Jürgen Klopp är mannen för uppdraget.
Han har lyft en klubb i kris till toppen förut och han har gjort det för att han är otroligt skicklig på man-management, för att han är en inspiratör som kan få spelare att överträffa sig själva. Det kommer att behövas på Anfield, för truppen är inte utan svagheter.
Liverpool behöver en identitet och jag skulle älska om Klopp tog med sin ”Pressing-Machine” till Premier League.
Det kan ta tid innan han får ordning på skutan, det är svårt att lägga om ett spel och en spelidé på kort tid, men jag ser redan nu spelare som skulle passa bra i den spelidén: Jordan Henderson, James Milner, Coutinho, Daniel Sturridge, för att ta några exempel.

Jürgen Klopp lyfts redan fram som frälsare av Liverpoolfansen. Det är förståeligt. Fans till alla klubbar har önskat sig Klopp i julklapp. Nu är det Liverpool som verkar få hans eftertraktade namnteckning. Och det var ett tag sedan de såg några ljusglimtar på The Kop.
Jürgen Klopp kommer tala till supportrarna på ett sätt som är mer trovärdigt än ”Deluded Brendan”. Klopp är begåvad, humoristisk och en varm personlighet. Hans Stimorol-leende kan och har fått omgivningen att smälta. Det är svårt att inte gilla honom.
Hans entré i Premier League kommer lyfta hela ligan.
Om han lyfter Liverpool?
Det beror på vad man menar med ett ”lyft”. Han kommer garanterat att ingjuta nytt mod och energi i klubben, spelarna får en nytändning och bara av det kommer laget att lyfta sig.
Om han lyckas bygga om laget och lyfta dem till en Champions League-plats innan utgången av nästa säsong, 2016/17, återstår att se. Det är en tuff utmaning. Liverpool spelar ”catch-up” och det har redan börjat ryktas om intresse från La Liga för Coutinho.
Jürgen Klopp kan hamna i en situation där han tappar sina bästa spelare, precis som han gjorde i Dortmund. Och då lyckades han till slut inte hålla dem kvar i toppen.
Det finns så mycket att beundra i hans val om han väljer Liverpool.
Uppgiften är inte enkel, sannerligen inte, men jag kan inte se någon annan som varit bättre lämpad som Brendan Rodgers efterträdare.

Hett, intensivt derby utan lokala killar
Det gjordes stora nummer inför avspark av värdet av det här Merseyside-derbyt. Devalveras känslorna när det inte finns lika många egna produkter i lagen som förr om åren?
För första gången sedan 1998 var det ett Liverpool utan Steven Gerrard. Någon annan spelare med lokal förankring fanns inte i Brendan Rodgers startelva. I Everton fanns scousers i Ross Barkley och försvararen Tyias Browning.
Men svalt? Känslokallt? Knappast. Det gick att ta på hur det bubblade inom Danny Ings när denne firade sitt ledningsmål. Mamadou Sakho, uppvuxen i Paris, var uppskruvad som en Duncan Ferguson så fort det vankades gurgel.

Så nej, det saknades inte passion. Det här blev ett intensivt och tempostarkt derby. Det var mer krigarhjärta än kvalitet i ärlighetens namn, men jag gillade det jag såg av Liverpool första 20 minuterna. De skapade tillräckligt med lägen då för att göra ett-två mål och Evertons backlinje såg inte helt trygg ut (med undantag av jätte Phil Jagielka).
Istället kom 0–1 på nick från Danny Ings på en hörna som Tim Howard ska gå ut och plocka alla dagar i veckan.
Ett formstarkt, pålitligt Liverpool hade förstås stängt igen butiken där fram till pausen, det återstod ju knappt fem minuter. Men Liverpool är inte tryggt i sitt försvarsspel. Ett välskruvat inlägg av Deulofeu (annars totalt misslyckad i första halvlek) landade på framför fötterna på Emre Can. Han lyckades inte rensa undan bollen bättre än att den hamnade hos Romelu Lukaku. Och belgaren tryckte in 1–1 i den 46:e minuten.

I andra halvlek hade båda lagen perioder där de skapade chanser. Everton dominerade slutkvarten och där kändes det som att Liverpool insåg att de inte fick förlora matchen. Nu kom båda lagen undan med ett hedersamt 1–1. Om det nu är hedersamt för Liverpool att kryssa borta mot Everton?

Coutinho måste visa mer
Philippe Coutinho klev fram som Liverpools frälsare under våren med en rad viktiga mål och nominerades till priset som årets spelare i Premier League. Brassen har onekligen unika kvaliteter, men han har inte startat den här säsongen som vi minns honom från vintern/våren. I dagens Merseyside-derby blixtrade han till i första halvlek med en finfin chipp över backlinjen fram till James Milner. Men så mycket mer var det inte. När Coutinho i andra halvleken vek in från vänster och sköt ett skott som Tim Howard komfortabelt boxade i väg så hade jag knappt noterat honom efter pausen. Så anonym var han.
För att Coutinho ska få erkännande som en av ligans bästa så behöver han göra mer än ögonblicksverk.

***
Det var mycket snack på förhand om lagens två offensiva nyckelspelare. Men ingen av dem lyckades sätta prägel på denna match.
Ross Barkley: Kom inte riktigt loss i denna match, även om hans styrka i en mot en-situationer ofta ger laget tid och lugn. Barkely fick inte de där lägena där han fick driva bollen framåt med fart och bara ett skottläge. Men det är underbart att se att när matchen står och väger – när alla spelare är rädda att göra ödesdigra misstag – då är det Barkley som vågar klacka – hårt uppvaktad i ryggen på egen planhalva.
Daniel Sturridge: Lyckades inte återupprepa succén från förra helgen. Hade ett läge direkt i inledningen där han borde ha använt högerfoten. Kom inte till riktigt i resten av matchen.
Båda överglänstes av stekhete Romelu Lukaku.

Vi är bara i september, men Brendan Rodgers har redan börjat laborera med nygamla spelsystem.
Kommer han någonsin att hitta rätt formation för sitt Liverpool?

Det finns ingen tränare i toppligorna, mig veterligen, som har hattat mellan olika spelsystem lika frekvent som Brendan Rodgers. Paco Jémez i Rayo Vallecano är en innovativ tränare, men jag har inte upplevt att han hattat lika mycket. Sedan Rodgers anlände till Liverpool sommaren 2012 har han formerat sitt lag enligt en rad olika uppställningar: 4-3-3, 4-2-3-1, 4-4-2 (diamant), 3-4-1-2, 4-5-1, 3-1-4-2, 4-4-2, 5-3-2, 3-4-3.
Vi minns exempelvis hur han under debutsäsongen tvistade ett 4-2-3-1 för att få in Luis Suárez och Daniel Sturridge som strikers.
Vi minns hur han under succéåret 2013/14 byggde sitt spelsätt utifrån SAS briljans och använde system med plats för två renodlade anfallare. Han löste senare problematiken med undertalighet centralt med en mittfältsdiamant. Och vi minns inte minst förra säsongen då Rodgers snickrade ihop ett 3-4-3-system och fick se Liverpool lyfta under vintern.

I somras hade Brendan Rodgers bestämt sig. 4-3-3 var modellen Liverpool skulle utgå från kommande säsong. Men det utgick ju givetvis från tanken att den uppställningen skulle inbringa segrar. Om den inte gjorde det visste vi ju att uppställningsfetischisten från Carnlough på Nordirland skulle testa nytt igen.
Igår mot Bordeaux i Europa League blev det ett 3-4-3-system. Tillbaka till den formation som gav en renässans i vintras, men som sedan blev sönderläst av motståndarna och sedan övergavs.

Problemet för Brendan Rodgers är att hans trupp inte är helt kompatibel med något spelsystem. Hans anfallare passar i vissa roller, men då missgynnas hans mittfältare. Och om han optimerar systemet för backlinjen så drabbar det antingen mittfältet eller någon av de dyrt inköpta anfallarna. Om det nu var 4-3-3 som var arbetsmodellen i somras, varför inte värva en renodlad ytter i toppklass? Istället har Liverpool köpt Firmino som slåss med Coutinho om rollen som tia och därför måste fogas in på annat sätt.
– It’s square pegs in round holes, som Graeme Souness uttryckte det i Sky Sports efter mötet med Manchester United.
Här nedan går vi igenom några uppställningar och förklarar Rodgers dilemma.

4-3-3

(I grafiken har Coutinho hamnat på högerkanten istället för vänster).

Kommentar: Brendan Rodgers grundtanke inför säsongen var egentligen att ha James Milner och Jordan Henderson som sittande mittfältare och Coutinho i en offensiv mittfältsroll. Det var så han startade i premiären borta mot Stoke med Jordon Ibe och Adam Lallana på kanterna. Men den insatsen visade att Milner och Henderson blev för statiska i de sittande rollerna. Istället gav formationsförändringen efter paus slutsatsen att dessa behöver en sopkvast (Emre Can eller Lucas Leiva) bakom sig för att våga ta sig framåt i banan.
Så min uppfattning är att det här är den starkaste 4-3-3-uppställningen som Liverpool kan ställa på benen. Ett stort problem tidigare under säsongen var att med denna uppställning kommer Coutinho och Firmino att söka sig inåt i banan. Det kräver ytterbackar som sköter spelbredden offensivt. Men när högerfotade Joe Gomez spelades som vänsterback uteblev dessa överlappningar. Liverpool blev för centrerat och lättläst. Med Alberto Moreno på vänsterbacken får Liverpool en ytterback som kan komma i offensiva rajder. Nackdelen med detta system är att Christian Benteke kan bli isolerad som ensam striker, vilket kan sannerligen blev på Old Trafford. Firmino är inte heller helt klockren när han utgår från höger.
Ett problem: Med offensiva ytterbackar, vilket personalen och strukturen med ”inside wingers” kräver, kommer Liverpool bli sårbart för omställningar. Lagets mittbackar kommer att lockas ut i en mot en-lägen på kanterna och Martin Skrtel är inte helt bekväm i såna situationer, vilket blev extra tydligt när han blev lurad av Anthony Martial i lördags.

Lagdel som gynnas: Mittfältet. Jordan Henderson och James Milner kan med en defensiv spelare som täckning använda sina spetsegenskaper: spela box-to-box.
Lagdel som missgynnas: Anfallet. Christian Benteke blir isolerad som ensam striker.

4-4-2 (diamant)

Kommentar: Brendan Rodgers har vid olika tillfällen använt en diamant, oftast under tiden då SAS (Sturridge and Suárez) satte skräck i motståndarförsvaren. Jag tycker att det vore spännande att se utifrån dagens spelartyper. James Milner och Jordan Henderson är tillräckligt löpstarka för att klara rollerna som ”indragna yttermittfältare”. Coutinho får rollen som tia och på pappret känns Christian Benteke/Daniel Sturridge som ett hyperintressant anfallspar. Nackdelen är att det inte finns någon given plats för en guldklimp som Jordon Ibe (som dock visat svag form i höst) och att Roberto Firmino, sommarförvärvet från Hoffenheim, får svårt att ta en plats när Sturridge är tillbaka i form. Skulle Rodgers kunna spela Coutinho som indragen yttermittfältare och Firmino som mittfältsspets? Det skulle onekligen gynna Firmino, men jag är inte säker på att Coutinho skulle acceptera en så defensiv roll efter succén ifjol. En tränare måste ju försöka maximera effekten av sina bästa spelare och Coutinho skulle knappast få ut sin potential i den rollen (även om han spelat där lite säsongen 2013/14).
Min uppfattning är att Liverpool borde ge detta system en ny chans enligt uppställningen i grafiken.

Lagdel som gynnas: Anfallet. Christian Benteke får en parhäst där framme. Mittfältet: Centralt övertag med bollen.
Lagdel som missgynnas: Mittfältet (i defensiven): Många löpmeter utan boll. Ytterbackar: Kommer oundvikligen hamna i en mot två-situationer i ytterzoner.

3-4-3 (3-4-2-1)

(I grafiken har Coutinho hamnat på högerkanten istället för vänster).

Kommentar: När Liverpools försvar havererat med jämna och ojämna mellanrum har Brendan Rodgers medicin varit att formera en trebackslinje. Distinktionen mellan en trebackslinje och en fembackslinje är hårfin, en trebackslinje blir alltid en fembackslinje i försvarsspelet. Många avfärdade tanken på trebackslinjen i somras, men är det något vi vet om Brendan Rodgers är att spelsystem kan komma och gå när man minst anar det. Igår i Europa League borta mot Bordeaux var trebackslinjen och 3-4-3 (eller 3-4-2-1) tillbaka. En del Liverpoolfans kräks av att höra talas om den här uppställningen, men det finns fördelar. Dels så ligger laget automatiskt i ett 3-4-3 i uppspelsfasen. Man behöver således inte droppa ned en mittfältare mellan mittbackarna, dels så har motståndarna alltid problem att plocka upp de indragna yttrarna, i det här fallet Firmino och Coutinho.
En uppenbar nackdel är att wingback-rollerna (i mittfältsfyran) i ett 3-4-3 knappast kan upptas av en offensivt lagda spelare. Coutinho kan inte utgå från vänster mittfält i ett 3-4-3 eftersom den rollen blir för defensiv. Det är tveksamt om ens Adam Lallana grejar den uppgiften. Då kommer de automatiskt att hamna som vänsterback i försvarsspelet, likt Danny Ings på Old Trafford, och således vara för långt ifrån målet när Liverpool vinner boll och ska ställa om. Dessa roller måste upptas av ytterbackar (Clyne/Moreno/Gomez) eller tvåvägsmittfältare (Milner/Ibe).

Lagdel som gynnas: Försvaret. Får extra täckning med tre mittbackar.
Lagdel som missgynnas: Mittfältet. I defensiven blir man i numerärt underläge på centralt mittfält. Ytterbackar: Skolas om till wingbackar.

4-2-3-1

Kommentar: Offensivt ser det här superspännande ut. Kvartetten där framme skulle kunna ha riktigt kul även om Daniel Sturridge i detta fall inte får plats som striker utan får utgå från höger. Problemet här blir på mittfältet. Med så offensiv frontfyra behövs täckning på mittfältet och då vill jag ha in en rent defensiv spelare bredvid Jordan Henderson. James Milner hamnar utanför. Den här uppställningen skulle dock kunna fungera om Sturridge fick samma arbetsbeskrivning som Luis Suárez under hösten 2013/14, det vill säga, utgå från kanten men spela i praktiken som en striker. Då, för två år sedan, var det Glen Johnson som fick sköta hela vänsterkanten offensivt (medan Jordan Henderson täckte defensivt). Nu skulle Sturridge kunna kliva in och ge Christian Benteke understöd och släppa kanten till Nathaniel Clyne.

Lagdel som gynnas: Offensivt mittfält. Där får man in Coutinho, Sturridge och Firmino och kan rotera med Adam Lallana och Jordon Ibe.
Lagdel som missgynnas: Ingen (med rätt struktur och arbetsbeskrivning). Individuella spelare missgynnas, som Emre Can, Lucas Leiva och James Milner (dessa tre får slåss om en plats bredvid Henderson).

CRYSTAL PALACE
In
Yohan Cabaye – PSG, £13m
Connor Wickham – Sunderland, £9m
Alex McCarthy – QPR, £3.5m
Bakary Sako – Wolves, Free
Patrick Bamford – Chelsea, Loan
Out
Glenn Murray – Bournemouth, £4m
Barry Bannan – Sheffield Wednesday, undisclosed
Adlene Guediora – Watford, Undisclosed
Jack Hunt – Sheffield Wednesday, Loan
Shola Ameobi – Released
Lewis Price – Sheffield Wednesday, Free
Owen Garvan – Released
Peter Ramage – Released
Stephen Dobbie – Bolton, Free
Jerome Thomas – Released
Kyle De Silva – Notts County, Free
Hiram Boateng – Plymouth, Loan
Ryan Inniss – Port Vale, Loan
Jerome Binnom-Williams – Burton, Loan
Christian Scales – Crawley, Loan
Kommentar: Crystal Palace har inte tappat någon spelare som klubben ville behålla. Personligen är jag förvånad över att man var beredd att släppa Glenn Murray med tanke på dennes finfina vår. Men om nu Alan Pardew har gjort den bedömningen att Murray inte behövs så köper jag det. Palaces köp av Yohan Cabaye var en referenspunkt i klubbens historia. Det markerade att man tagit sig upp på en ny nivå, en nivå där man kan attrahera stora namn som inte har passerat sitt bäst-före-datum. Connor Wickham är jag inte överförtjust i, och 22-åringen har en del att bevisa. De övriga tillskotten är högintressanta. Alex McCarthy är en kompetent målvakt, Patrick Bamford är en talang som vann skytteligan i Championship förra året och Bakary Sako har inlett säsongen succéartat. Det enda jag saknar för toppbetyg är att Palace hade löst en striker av hög klass (dit räknar jag inte Wickham). Nu finns risk att de tvingas lita till att mittfältet levererar målen.
Betyg på silly season: 4/5.

EVERTON
In
Ramiro Funes Mori – River Plate, £9.5m
Gerard Deulofeu – Barcelona, £4.25m
David Henen – Olympiakos, £0.2m
Tom Cleverley – Manchester United, Free
Mason Holgate – Barnsley, Undisclosed
Aaron Lennon – Tottenham, Undisclosed
Out
Chris Long – Burnley, £1m
Sylvain Distin – Bournemouth, Free
Luke Garbutt – Fulham, Loan
Francisco Junior – Wigan, Loan
Jonjoe Kenny – Wigan, Loan
Antolin Alcaraz – Released
George Green – Oldham, Free
John Lundstram – Oxford, Free
Kommentar: Everton lyckades hålla kvar John Stones och det kan betecknas som den viktigaste affären för klubbens del. Där satte Everton ned foten och visade att man inte alltid måste vara en ”selling-club”. Värvningarna har varit rätt förutsägbara, Tom Cleverley (skadad nu), Gerard Deulofeu (stor potential som matchvinnare) och Aaron Lennon (bidrog med fart under sitt lån i våras). Mittbacken Ramiro Funes Mori från River Plate var ett välkommet tillskott till en lagdel som kändes tunn då både Sylvain Distin och Antolin Alcaraz lämnat. Fansen har i sommar protesterat mot ägaren Bill Kenwright som hållit hårt i plånboken och inte hittat någon extern investerare. Everton behöver även detta år lita till att de unga spelarna levererar, bland andra Brendan Galloway som startat tre ligamatcher hittills.
Betyg på silly season: 2/5.

LEICESTER
In
Shinji Okazaki – Mainz, £7.5m
Yohan Benalouane – Atalanta, £5.6m
N’Golo Kanté – Caen, £5.6m
Gökhan Inler – Napoli, £5m
Robert Huth – Stoke, £3m
Nathan Dyer – Swansea City, Loan
Christian Fuchs – Schalke, Free
Out
David Nugent – Middlesbrough, £4m
Chris Wood – Leeds, £2.5m
Paul Konchesky – QPR, Loan
Paul Gallagher – Preston, Free
Matthew Upson – MK Dons, Free
Tom Hopper – Scunthorpe, Free
Adam Smith – Northampton, Free
Kieran Kennedy – Motherwell, Free
Estéban Cambiasso – Olympiakos, Free
Liam Moore – Bristol City, Loan
Ben Hamer – Bristol City, Loan
Ryan Watson – Northampton, Loan
Jacob Blyth – Cambridge, Loan
Callum Elder – Peterborough, Loan
Jak McCourt – Port Vale, Loan
Simonas Stankevicius – Oldham, Loan
Kommentar: Förlusten av Estéban Cambiasso kändes som ett blytungt avbräck för Leicester. Men hittills har laget klarat sig förvånansvärt bra utan den argentinske mittfältaren som var så betydelsefull under våren. Claudio Ranieri har ersatt Cambiasso med N’Golo Kanté och Gökhan Inler, vettiga värvningar. Christian Fuchs ger rutin och en vass vänsterfot medan Shinji Okazaki är en nyttig, löpvillig anfallare som redan tillfört laget djupledsspel. Deadline day-lånet av Nathan Dyer gillade jag. Även om högerkanten i nuläget ockuperas av Riyad Mahrez är det nog så viktigt för klubbar som Leicester att ha bredd i sådana positioner. Nathan Dyer var överflödig i Swansea, men här kommer han bidra med speed.
Betyg på silly season: 3/5.

LIVERPOOL
In
Christian Benteke – Aston Villa, £32.5m
Roberto Firmino – Hoffenheim, £29m
Nathaniel Clyne – Southampton, £12.5m
Joe Gomez, Charlton, £3.5m
Allan – Internacional, £0.5m
James Milner – Manchester City, Free
Danny Ings – Burnley, Tribunal
Adam Bogdan – Bolton, Free
Taiwo Awoniyi – Imperial Academy, Undisclosed
Out
Raheem Sterling – Man City, £49m
Fabio Borini – Sunderland, £9.75m
Iago Aspas – Sevilla, £4.3m
Rickie Lambert – West Brom, £3m
Sebastian Coates – Sunderland, £2m
Glen Johnson – Stoke, Free
Steven Gerrard – LA Galaxy, Free
Lazar Markovic – Fenerbahce, Loan
Andre Wisdom – Norwich, Loan
Lloyd Jones – Blackpool, Loan
Jordan Williams – Swindon, Loan
Kevin Stewart – Swindon, Loan
Brad Jones – Bradford City, Free
Javi Manquillo – Atletico Madrid, Loan terminated
Danny Ward – Aberdeen, Loan
Sheyi Ojo – Wolves, Loan
Lawrence Vigouroux – Swindon, Loan
Ryan McLaughlin – Aberdeen, Loan
Joe Maguire – Leyton Orient, Loan
Sergi Canos – Brentford, Loan
Taiwo Awoniyi – FSV Frankfurt, Loan
Tiago Ilori, Aston Villa, Loan
Mario Balotelli, Milan, Loan
Kommentar: Liverpool har tappat Raheem Sterling och Steven Gerrard. Sterling symboliserade framtiden och potential, Gerrard var kulturbäraren som på många sätt är oersättlig i rollen som ikon och härförare. Brendan Rodgers och transferkommittén har värvat friskt i sommar och flera köp känns intressanta. Christian Benteke är en anfallare som både kan göra mål och sysselsätta en backlinje. Roberto Firmino kan spela på alla positioner där framme, men kan behöva tid att anpassa sig. James Milner har inte dominerat ännu, men som Bosmanvärvning var han ett kap. En lojal krigare som är beredd att springa genom väggar för att vinna. På ytterbacken, problemområden senaste åren, har Liverpool förstärkt med Nathaniel Clyne och Joe Gomez. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att värvningarna är bra, men att Liverpool återigen tappat en bärande spelare (Suárez förra året, nu Sterling). Jag hade velat se en mittback av hög klass för högre betyg.
Betyg på silly season: 3/5.

Låst, händelsefattigt och två lag som inte ville förlora. Så brukar det se ut när toppmatcher slutar 0–0.
Det här var raka motsatsen.
Det här var hela havet stormar.

Det fanns omständigheter som indikerade att det här kunde bli en händelserik match. På matchdagen kom beskedet att Arsenal saknade båda sina ordinarie mittbackar Laurent Koscielny (ryggont) och Per Mertesacker (sjuk). En vikarierande mittback kan man klara, men två är jobbigt att bära.
Det hade bara gått ett par minuter när Christian Benteke hittade korridoren mellan Gabriel och vänsterbacken Nacho Monreal och löpte sig fri. Coutinho fick passningen med avslutade i ribbans underkant. Några minuter senare hade Arsenal ett regelrätt Aaron Ramsey-mål avvinkat för offside (efter en magnifik Santi Cazorla-macka). Liverpool har sannerligen haft flyt med avgörande domslut inledningsvis i ligan eftersom segermålet mot Bournemouth förra omgången borde ha vinkats av för offside.

Arsenals mittförsvar spelade huvudrollen i första halvlek. Ersättarna Calum Chambers och Gabriel var inte synkade för fem öre. Jobbigast hade Chambers som svarade för en första halvlek som fick oss att dra paralleller till Igors Stepanovs och Pascal Cygan. Jag tappade räkningen på alla enkla misstag och felpassningar som Chambers svarade för. Vid ett tillfälle räddades han av en världsklassbrytning av Francis Coquelin.
Liverpool hade så många chanser i första halvlek att man borde ha gjort ett par, tre mål. Petr Cech svarade för säsongens räddning hittills när han rånade Christian Benteke på ett givet mål. Coutinho prickade virket igen innan halvleken var över.
Hemmalagets spel var en tickande bomb, så darrigt och taffligt agerade mans stundtals. Liverpool var positivt. Utan Jordan Henderson och med Lucas Leiva som sopkvast kunde James Milner bli mer dynamisk i sitt tvåvägsspel. Offensiven med Benteke och Coutinho i spetsen såg lovande ut.

I andra halvlek var Arsenal bättre. Calum Chambers, som hade blivit utbytt om det bara funnits ett mittbacksalternativ på bänken (men då hade han ju i för sig inte startat), skärpte till sig. Arsenal flyttade bollen snabbare och tryckte ned Liverpool, som aldrig har haft ett så lågt bollinnehav (34 procent) i en ligamatch under Brendan Rodgers. Alexis Sanchez prickade stolpen, Olivier Giroud brände en jättemöjlighet när han oförklarligt drabbades av ”plötslig bakvikt” och Arsenal hade en rad andra lägen.
Sammanlagt hade lagen 34 avslut. 34!
Det här borde ha slutat 4–4, men det blev 0–0 och det fanns positiva aspekter att ta med sig för båda tränarna.
Arsène Wenger fick se Petr Cech briljera och tjecken lär ha återvunnit självförtroendet efter den skakiga inledningen, dessutom var Francis Coquelin effektiv efter sin svajiga insats borta mot Crystal Palace.
Brendan Rodgers tog en viktig pinne på Emirates och försvaret med Martin Skrtel och Dejan Lovren höll emot igen. Dessutom fick han chansen att skicka in unge debutanten Jordan Rossiter från bänken sista kvarten när Lucas tröttnade.
Det här var Liverpools bästa insats för säsongen, den enda matchen man hittills inte vunnit.

Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Liverpools press och Manchester Uniteds raka 4-4-2 i försvarsspelet.

Christian Bentekes övergång till Liverpool har varit föremål för stora diskussioner i sommar. Prislappen blev hög, runt 430 miljoner kronor, för den snart 25-årige anfallaren.
Christian Benteke är en komplett striker som både kan agera targetspelare och löpa i djupled. Något som har ifrågasatts är hans förmåga att pressa motståndarnas backar. Brendan Rodgers filosofi bygger på snabb återerövring av bollen och det kräver offensiva spelare som är villiga att springa i defensiven. Luis Suárez var en drömspelare i det avseendet eftersom han sprang som en uppjagad vinthund till dess att bollen var i egen ägo.
Christian Benteke framstod ibland som loj i Aston Villas försvarsspel, men det handlade också om att Paul Lambert inte använde samma typ av pressfilosofi.

I premiären mot Stoke i söndags (seger 1–0 efter sent mot av Coutinho) kunde vi notera hur Brendan Rodgers förändrat sitt lags presspel utifrån spelarmaterialet.
Christian Benteke har fått en ”bekvämare” roll där han inte behöver jaga lika mycket. Istället är det centrale mittfältaren James Milner som ska trycka fram och jaga.

Christian Bentekes (inringad i rött) roll här är att låsa spel till höger mittback i Stoke. Istället får James Milner trycka fram från sin roll som sittande mittfältare medan Coutinho (i mittcirkeln) kan zonmarkera motståndarnas centrala mittfältare. Det gör att Liverpool hamnar i ett 4-3-2-1 i försvarspelet. Mot just Stoke som har starka huvudspelare fungerade taktiken sådär i första halvlek. Marco van Ginkel, här med bollen, kunde crossa ut mot Jon Walters där Stoke ofta hade ett 2 vs 1-läge mot Liverpools vänsterback Joe Gomez.

Uniteds nya försvarsmetod

Med tanke på vilken uppryckning Manchester United gjorde under förra säsongens andra halva är jag förvånad över att Louis van Gaal bytt spelsystem. Hans 4-1-4-1 (av vissa beskrivet som 4-3-3) gav både ett possessionspel och ett effektivt presspel under våren när Champions League-biljetten säkrades.
Nu har klubben värvat nya mittfältare i Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger och van Gaal har såldes bytt spelsystem.
Mot Tottenham kunde vi notera att uppställningen i försvarsspelet framstår som ett rakt 4-4-2. Varken Wayne Rooney eller Memphis Depay gör någon ansats till att droppa ned för att plocka upp någon av Spurs mittfältare.

Det här var ett stort problem första 20 minuterna och en av orsakerna till att Spurs då styrde matchen. Michael Carrick och Morgan Schneiderlin hade enorma ytor att täcka och det rimmade illa med att pressa högt eftersom Spurs enkelt kunde spela sig förbi Uniteds förstapress. Vi ser ett exempel nedan.

Memphis Depay (längst bort) kurvar och sätter press på Toby Alderweireld. I det här läget krävs ofta att den andre anfallaren, inringade Wayne Rooney, droppar ned och fångar upp Spurs mittfältare i nästa läge.

När inte det skedde var det enkelt för Tottenham att spela sig förbi och igenom. Både Wayne Rooney och Juan Mata slår ut med armarna i uppgivenhet.

Louis van Gaal löste det här genom att låta Michael Carrick och Morgan Schneiderlin kliva högre och släppa ytan bakom sig. Det innebar att Tottenhams nummer tio-spelare Christian Eriksen ofta lämnades ensam i ytan mellan mittfält och backlinje. Se bilden nedan.

Michael Carrick och Morgan Schneiderlin lämnade ofta ytan bakom sig.

Det här löstes, vilket inte syntes så tydligt i tv men Jamie Carragher kunde visa tack vare Sky Sports specialkamera (som filmar hela planen), av att Daley Blind tog ett steg upp och stötte mot Eriksen. Det lämnade i sin tur Chris Smalling 1 vs 1 med Harry Kane.
Det jag funderade mest över när jag såg reprisen i måndagsmorse var inte lösningen som Carragher diskuterade som ”djärv” utan det faktum att Louis van Gaal övergett 4-1-4-1 för ett system som framstår mer som 4-4-2. I min bok är Michael Carrick inte längre någon effektiv 4-4-2-mittfältare och jag tvivlar på att Bastian Schweinsteiger är det heller då ytorna blir större och kräver piggare ben. Morgan Schneiderlin skulle kunna klara det, men han passar ännu bättre i en sittande roll när han får vinna boll och leverera den kort till en mer kreativ mittfältskollega.
Louis van Gaal är förstås mycket smartare än de allra flesta utomstående bedömare, men förra säsongen fanns det stunder då holländaren var för smart för sitt eget bästa. Inte minst då han experimenterade med trebackslinjen.
Det ska bli intressant att se om United fortsätter med detta system eller om han återgår till den 4-1-4-1-uppställning som var så lyckosam ifjol.

För andra sommaren i rad har Liverpool tvingats ge upp sin dyrbaraste spelare. Har transferkommittén gjort ett bättre jobb denna sommar? Det kommer avgöra allt för Brendan Rodgers gäng.

Förra sommaren såldes Luis Suárez till Barcelona. Liverpool fick en hisklig summa pengar, runt 75 miljoner pund, att handla nya spelare för.
Den beryktade transferkommittén, som rattar värvningarna i Liverpool och där Brendan Rodgers ingår, identifierade en rad spelare som skulle förstärka laget. Utfallet blev väl så där.
Visst finns det fortfarande potential hos spelare som Lazar Markovic och Divock Origi. Visst finns det mer att plocka ut hos spelare som Dejan Lovren och Adam Lallana. Men köpen av Rickie Lambert och Mario Balotelli blev kostsamma (Lambert var inte dyr, men han fyllde en trupplats som hade kunnat besättas med någon annan med potential/klass). Den enda av nyförvärven som gjorde en bra säsong var Emre Can.
Nu har Liverpool återigen sålt sin dyrbaraste spelare. Raheem Sterling, 20 år, var tänkt att bli en pusselbit som ”nya Liverpool” skulle byggas kring, men han tryckte på för en flytt till Manchester City. Affären är värd runt 500 miljoner kronor (en summa som kan stiga till runt 600 miljoner kronor) och den här gången har transferkommittén spänt bågen lite hårdare.
Istället för att hämta in råtalang har man gått på lite dyrare och lite säkrare kort.
Det började med Danny Ings och James Milner på free transfer. Jag gillar framför allt värvningen av Milner. Engelsmannen var en av ligans bästa centrala mittfältare säsongen 2009/10 i Aston Villa. I Manchester City fick han inget långsiktigt förtroende i den positionen så det blir intressant att se vad han kan uträtta nu när han blivit lovad att konkurrera centralt. Nathaniel Clyne är ett kap, engelsman och en klar uppgradering jämfört med lagets tidigare alternativ på högerbacken. Joe Gomez, 18, är en ung, spännande försvarare som väntas få starta premiären som vänsterback.
Sedan har vi framför allt kanonerna där framme, sommarens tyngsta tillskott. Roberto Firmino från Hoffenheim. Brassen är ingen garanterad succé – det är inget köp – och han har värvats till det nya 4-3-3-system som Brendan Rodgers vill använda där Coutinho i förstavalet för en central roll. Firmino visade hur som helst i Bundesliga att han är en vass spelare.
Christian Benteke har vållat mest debatt.
Det som diskuterats mycket sedan övergången offentliggjordes är prislappen. Liverpool betalar 430 miljoner kronor. En ansenlig summa, absolut, men överpris? Nej, jag tycker inte det.
Först måste vi konstatera att marknaden har förändrats. Köpkraften hos klubbarna är så mycket större tack vare det nya tv-avtalet. Vad klubbar har betalat för spelare för två, tre, fyra år sedan är helt irrelevant.
Det som är relevant är att Liverpool ifjol led enormt av att man inte hade någon pålitlig ersättare till Daniel Sturridge. Mario Balotelli totalfloppade och gjorde tillsammans med Lambert tre (!) ligamål. Skadan på Sturridge berövade Liverpool chansen att kvalificera sig till Champions League. Det är en situation man inte har råd att upprepa. Så för Liverpool var Christian Benteke en spelare värd att sträcka sig extra långt för.
Belgaren är en centertank som klarar rollen som ensam striker. Han är stor, stark, kan springa i djupled och kan göra mål. Hans touch lämnar en del i övrigt att önska, men klart är att det inte finns så många av hans sort.
Eftersom Daniel Sturridge börjar säsongen på skadelistan kommer Benteke bära ett tungt målansvar från start.

En annan som har pressen på sig från start är Brendan Rodgers. Han leder ”sack racet” hos vissa spelbolag, alltså oddssättningen över vilken tränare som tippas få sparken först. Jag gillar Rodgers skarpt, men det är bara att konstatera att hans förtroendekapital har sjunkit drastiskt sedan förra året. En tuff start igen – och Liverpool ska möta Arsenal, Manchester United, Everton, Tottenham och Chelsea borta före november – kan göra att managern får sparken. Efter den försmädliga 1–6-förlusten borta mot Stoke i våras kändes det som att Rodgers satt löst. Nordirländaren har lett Liverpool i tre år och bortsett från det bejublade 2013/14 har framstegen varit få och små.
Liverpool måste slåss hela vägen in på mållinjen om fjärdeplatsen denna säsong för att det ska vara i närheten av godkänt. I våras var man 25 poäng efter mästarna Chelsea. Det håller inte igen.
Jag är lite orolig över försvaret. Nathaniel Clyne är en förstärkning på högerbacken, men hans spetsegenskaper är främst offensivt. Mittförsvaret har inte fått den välbehövliga förstärkningen och man tvingas återigen lita på att Martin Skrtel, Mamadou Sakho och Dejan Lovren ska hålla ihop det (jag räknar inte in Kolo Touré här). Om försvaret inte håller måste Rodgers hitta lösningar. En sådan lösning för att få mer stadga är fembackslinje men då kommer istället hans offensiva lirare bli lidande.
Coutinho är lagets bästa spelare och ”dörröppnaren” i offensiven. Brassen var stundtals magisk från senhösten och framåt och hans främsta uppdrag är att distribuera bollarna till Benteke och Firmino.

Det här är första gången detta århundrade som Liverpool inleder en säsong utan Steven Gerrard i laguppställningen. Det kommer att kännas tomt utan ”Captain Fantastic”. Även om han fasades ut under våren där han inte var riktigt ordinarie känns det som att det saknas något på ledarfronten i Liverpool. På relativt kort tid har Jamie Carragher och Gerrard lämnat klubben. Nye kaptenen Jordan Henderson är mer en ”lead-by-example”-karaktär och även om han har många förtjänster och kommer att växa med ansvaret så är han inte karismatisk nog att fylla ut Gerrard-kostymen ännu.
Liverpool kommer vara bättre än ifjol, det är jag övertygad om. Räcker det till en Champions League-biljett?

Tänkbart startelva:
Mignolet – Clyne, Skrtel, Sakho, Gomez – Henderson, Coutinho, Milner – Firmino, Benteke, Sturridge
Nyckelspelare: Christian Benteke.
Håll ögonen på: Jordon Ibe.

Nyförvärv
Christian Benteke – Aston Villa, £32.5m
James Milner – Manchester City, Free
Danny Ings – Burnley, Tribunal
Roberto Firmino – Hoffenheim, £29m
Nathaniel Clyne – Southampton, £12.5m
Joe Gomez – Charlton, £3.5m
Adam Bogdan – Bolton, Free

Förluster
Raheem Sterling – Man City, £49m
Glen Johnson – Stoke, Free
Steven Gerrard – LA Galaxy, Free
Rickie Lambert – West Brom, Undisclosed
Andre Wisdom – Norwich, Loan
Lloyd Jones – Blackpool, Loan
Jordan Williams – Swindon, Loan
Kevin Stewart – Swindon, Loan
Sebastian Coates – Sunderland, Undisclosed
Brad Jones – Released
Javi Manquillo – Atletico Madrid, Loan terminated
Danny Ward – Aberdeen, Loan

***
I morse var jag med i Gomorron Sverige och pratade nya boken ”Kungar av Premier League” och engelsk fotboll. Ni ser surret här om ni spolar fram till 1:20:15:
http://www.svtplay.se/video/3150464/gomorron-sverige/gomorron-sverige-gomorron-sverige-163

Svårslaget rekord
Två minuter och 56 sekunder. Så lång tid tog det för Southamptons Sadio Mané att göra hattrick i lördags mot Aston Villa. Det borde inte vara möjligt, men Sadio Mané gjorde det.
Låt gå för att Aston Villas försvar var pinsamt, att spelare föll ihop som korthus framför Shay Given, att två av målen gjordes i öppet mål. Men ändå.
Tre mål på två minuter och 56 sekunder är förstås Premier League-rekord. Sadio Mané raderar ut Robbie Fowlers 21 år gamla notering från ett möte mot Arsenal (fyra minuter och 33 sekunder).
Sadio Mané har varit Southamptons mest undervärderade spelare denna säsong. Medan Morgan Schneiderlin, Dusan Tadic och Graziano Pellè fick alla rubriker i höstas har Sadio Manés form varit jämn. När Tadic och Pellè tappade formen var det Mané som stundtals bar offensiven. Det är en stor bidragande orsak till att Southampton parkerar på en finfin sjundeplats, bara två poäng bakom femman Liverpool.
För Aston Villa, som redan klarat kontraktet, betydde inte storförlusten särskilt mycket mer än stukat självförtroende inför FA-cupfinalen 30 maj. Det är illa nog.

Gerrards farväl väcker frågetecken
Steven Gerrard tog farväl av Anfield i lördags kväll med 1–3-förlust mot Crystal Palace. Det var allt annat än ett värdigt avslut för ”Captain Fantastic”. Scenerna efteråt var rörande, hur han hyllades av supportrarna, medspelare, motståndare och ex-tränare.
Samtidigt fick man en känsla av att Liverpool, som missar Champions League nästa år, redan försvagats inför nästa säsong.
Min kollega Peter Wennman har redan skrivit vad som behöver sägas (sågas) om insatsen, men så här i efterhand landar jag i en annan insikt.
Den om att man inte uppskattar det man har förrän det är borta.
Steven Gerrards roll i Liverpool har blivit mindre och mindre de senaste två åren. Ibland har han blixtrat till och skruvat tillbaka klockan, men det har också funnits stunder då fansen diskuterat om han borde sitta på bänken.
När han i januari offentliggjorde sitt beslut att lämna för LA Galaxy efter säsongen kom det inte så överraskande. Vissa hävdade att det fanns något positivt i det, att de unga spelarna skulle få ta över och ta mer plats och ansvar.
Men Liverpool utan Steven Gerrard? Det är svårt att tänka sig. På ett par år har klubben förlorat båda sina kulturbärare Jamie Carragher och Steven Gerrard. Gerrard har varit en ikon på Anfield under i stort sett hela 2000-talet. Går det att ersätta den typen av symbolspelare? Nej, givetvis inte.
Liverpool kan pricka rätt på transfermarknaden i sommar och få in en bättre spelare än dagens ”Stevie G”, men tomrummet efter kaptenen kan bli större än vissa anar.
Vissa sakers betydelse blir som allra tydligast när det försvunnit ut ur ens liv.

Leicesters ”Great Escape”
Något annat som inte borde ha varit möjligt var Leicesters uppryckning och säkrade kontrakt.
För andra året i rad har laget som låg sist vid jul lyckats resa sig och säkra fortsatt Premier League-spel. Ifjol var det Sunderland under Gustavo Poyet. Nu har Nigel Pearsons Leicester ordnat sin egen ”Great Escape”. Kanske inte i klass med West Bromwich 2004/05, men ändå: Leicester har tagit hälften av sina 38 poäng under de sista åtta matcherna.

Leicester spelade stundtals bra redan i höstas, vi minns förstås den otroliga 5–3-segern över Manchester United. Men bollen studsade inte alltid deras väg och poängen trillade inte in önskad takt.
Ägarna valde dock att fortsätta med managern Nigel Pearson, trots att denne var inblandad i sina kontroverser. Kanske var det kontinuiteten som segrade här?
Under våren snickrade Nigel Pearson ihop ett 3-4-3-system, enligt Brendan Rodgers-modell, och efter det kom segrarna. Marc Albrighton hittade en roll som wingback till höger, Jamie Vardy återfann höstformen, Leonardo Ulloa började göra mål och mittbackarna Wes Morgan och Robert Huth trivdes bättre när de fick sällskap av en tredje mittbackskompanjon.
Vinsten mot West Ham 4 april, då Andy King avgjorde i 86:e minuten, blev en nyckelmatch. Leicester har vunnit sex av de åtta senaste matcherna. Krysset borta mot Sunderland betydde säkrat kontrakt.