England fortsätter att komma tillkorta i Europaspelet.
Om den här utvecklingen håller i sig kan Premier League mista den fjärde Champions League-platsen.

Manchester City har gått fram som en ångvält i Premier League. Vissa har redan förklarat dem som ligamästare. Efter flera läroår i Europaspelet har jag känt att nu är det äntligen dags att lyckas även i Champions League. I ärlighetens namn trodde jag att laget var redo redan förra säsongen, men då slarvade man i gruppspelet, fick en tuff lottning i form av Barcelona och åkte ur.
Så därför var jag säker på att Manchester City skulle skicka ett statement till sig själva och omvärlden igår hemma mot ett sargat, formsvagt Juventus. Men istället blev det en blytung förlust.
Det var den sortens förlust som understryker att City inte är färdigt ännu, och om man ska bli det så måste man växa upp fort.
Manchester City gjorde ingen dålig match. Man styrde spelet hemma mot ett defensivt Juventus, skapade de bästa chanserna i första halvlek och fick 1–0 en knapp kvart in i andra efter att Vincent Kompany klättrat på Giorgio Chiellini, som nickade bollen i eget mål.
Sedan hade City chanser att stänga matchen. Så som stora lag gör.
Raheem Sterling serverades av David Silva men avslutade för tamt och när Silva fick returen så svarade Gianluigi Buffon för en prakträddning.
Ska man erövra Europa måste man ta tillvara på såna chanser, vilket Manuel Pellegrini påpekade efteråt.
När Juventus fick lägena var man kompromisslöst. Paul Pogba slog en passning med kirurgisk precision till Mario Mandzukic. Alvaro Morata högg som en kobra och vred in 1–2 via stolpen med tio minuter kvar. Det var en smash ’n’ grab-seger för ett krislag som spelade med kniven mot strupen. Man måste imponeras av det.
Det finns förstås en insikt här. Juventus spelade inte den sorgfria, snabba fotbollen. De klev hem med hela laget på egen planhalva tidigt i matchen för att stänga ytor och när de väl behövde vara aggressiva i sin press – då var de oerhört noggranna och aggressiva. Precis så som vi känner italienska lag.

Samtidigt, i en annan del av Europa, fick Louis van Gaal se Luke Shaw bäras ut på bår. Det är djupt tragiskt att en så ung och lovande spelare att drabbas av en sådan skada nu när han hittat tillbaka till sin toppform.
Manchester United fick ändra om i backlinjen, Marcos Rojo tog den centrala platsen bredvid Chris Smalling och Daley Blind flyttades ut till vänster. Och United föll.

Manchester City har återigen hamnat i en tuff grupp med Sevilla och Mönchengladbach så här kan allt hända, inget är kört. Manchester United har också hamnat i en jämn grupp och att förlora på bortaplan är ingen katastrof. Men den engelska härdsmältan i Europaspelet har varit så lång, så utdragen att den knappast kan ses som en slump eller olycksfall i arbetet.
Vi får avvakta och se om de engelska lagen misslyckas kapitalt igen (förra året hade PL ingen representation i kvartsfinalerna), jag har en känsla av att både Chelsea och Arsenal vinner ikväll.
Men det som verkligen börjar framstå som ett reellt hot är att Premier League kan mista den fjärde Champions League-platsen.

Just nu är La Liga (85,999) överlägset i den så kallade koefficient-rankingen. Därefter följer Bundesliga (67,034) och Premier League (65,034) och Serie A (60,939). Portugisiska ligan (44,915) och franska Ligue 1 (44,749) är fortfarande långt efter, men Serie A börjar äta sig i kapp Premier League. Och den siffran påverkas varje gång ett lag vinner en match i Champions League och Europa League (2 poäng för seger, 1 poäng för oavgjort och slutsumman delas sedan på antalet deltagande lag från den nationen).
Eftersom statistiken räknas på de senaste fem säsongerna kommer England nästa år att tappa den starka säsongen 2011/12 då man tog 15,250 rankingpoäng. Det året hade Serie A bara skrapat ihop 11,357 poäng, vilket betyder att man tjänar in närmare fyra poäng på Premier League. Och då blir plötsligt racet om plats tre i rankingen är supertajt.

Två engelska lag slarvade nyligen i kvalet till Europa League. Både Southampton och West Ham åkte ur, mot Midtjylland respektive Astra Giurgiu. Det förbättrade förmodligen deras chanser i ligan, men det innebar samtidigt att Englands möjligheter till viktiga koefficientpoäng minskade.
Premier League har två lag i årets Europa League, Tottenham och Liverpool. Italien har tre: Fiorentina, Lazio, Napoli. Premier League har visserligen fyra representanter i Champions Leagues gruppspel mot Italiens blott två (Juventus, Roma), men om den engelska härdsmältan i Europa fortsätter samtidigt som Juventus går bra och Roma överraskar förändras läget fort. Italien tog 19.000 koefficientpoäng förra spelåret då Juventus nådde Champions League-final jämfört med Englands 13,571.

Sedan införandet av fyra Champions League-platser till de tre bäst rankade ligorna i Europa har Premier League ständigt haft fyra. Fram till nu har de engelska klubbarna inte behövt oroa sig för att mista sin ställning, men efter ett par magra år kändes det redan i våras som en tänkbart scenario. Nu framstår det som fullt möjligt. Bundesliga, som om två år tappar sitt starka 2012/13 då Bayern och Dortmund spelade CL-final, kan inte heller känna sig helt säkra på sikt. Det som tidigare var en kamp mellan Serie A och Bundesliga har nu utvecklats till ett slag mellan tre ligor om två platser (bakom La Liga).
Premier League kan tidigast tappa en Champions League-biljett till CL-säsongen 2017/18. En fjärdeplats i koefficientrankingen innebär även en förlorad biljett i Europa League. Den är förstås inte lika attraktiv och vållar inte samma debatt, men med färre deltagande lag blir det knappast lättare att plocka rankingpoäng.

De engelska lagen måste hitta segerreceptet i Europaspelet, helst redan ikväll, annars kommer Uefa-koefficienten bli ett samtalsämne hela hösten och våren.
Det finns några klubbägare i Premier League som har anledning att vara aningen nervösa.

Fotnot: Om ni scrollar ned på den här sidan kan ni se Uefa-kofficienten, uppdaterad igår.

MANCHESTER CITY
In
Kevin De Bruyne – Wolfsburg, £54.5m
Raheem Sterling – Liverpool, £49m
Nicolas Otamendi – Valencia, £33m
Patrick Roberts – Fulham, £12m
Fabian Delph – Aston Villa, £8m
Enes Unal – Bursaspor, £2m
David Faupala – Lens, Free
Out
Alvaro Negredo – Valencia, £21.3m
Karim Rekik – Marseille, £3.6m
Scott Sinclair – Aston Villa, £2.5m
Dedryck Boyata – Celtic, £1.5m
Edin Dzeko – Roma, Loan
Jason Denayer – Galatasaray, Loan
James Milner – Liverpool, Free
Stevan Jovetic – Inter Milan, Loan
Micah Richards – Aston Villa, Free
Jordy Hiwula – Huddersfield Town, £150,000
John Guidetti – Celta Vigo, Free
Seko Fofana – Bastia, Loan
Angelino – New York City FC, Loan
Devante Cole – Bradford, Free
Kommentar: Manchester City agerade snabbt och effektivt när man säkrade Raheem Sterlings namnteckning. Övergångssumman var hög (åtminstone vid den tidpunkten), men för City är Sterling värd pengarna. Dels är han ung och lovande och sänker medelåldern, dels är han engelsman vilket förbättrar home-grown-ration i truppen. Att 20-åringen dessutom är en förbannat bra fotbollsspelare som bidrar med exakt de egenskaperna som City behövde är grädde på moset. Fabian Delph och Patrick Roberts är spelare som City kan ha och mista, Roberts kan säkert bli bra på sikt, men när klubben slutligen även landade Kevin De Bruyne och Nicolas Otamendi så blev fönstret fulländat. Manchester City har fått in unga, offensiva kanoner i Sterling och De Bruyne och den nödvändiga mittbacksförstärkningen. Eliaquim Mangala har visserligen börjat säsongen starkt, men med Otamendi har City försäkrat sig mot eventuella skador.
Betyg på silly season: 5/5.

MANCHESTER UNITED
In
Anthony Martial – Monaco, £36m
Memphis Depay – PSV Eindhoven, £27.9m
Morgan Schneiderlin – Southampton, £25m
Matteo Darmian – Torino, £12.7m
Bastian Schweinsteiger – Bayern Munich, £6.5m
Regan Poole – Newport County, Undisclosed
Sergio Romero – Sampdoria, Free
Out
Angel Di Maria – PSG, £44.3m
Jonny Evans – West Brom, £8m
Javier Hernandez – Bayer Leverkusen, £7.3m
Nani – Fenerbahce, £4.5m
Robin van Persie – Fenerbahce, £3.84m
Rafael Da Silva – Lyon, £2.5m
Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb, £1.15m
Reece James – Wigan, £1m
Saidy Janko – Celtic, £200,000
Anders Lindegaard – West Brom, Free
Tom Cleverley – Everton, Free
Ben Amos – Bolton, Free
Tom Thorpe – Rotherham, Free
Tyler Blackett – Celtic, Loan
Will Keane – Preston, Loan
Ben Pearson – Barnsley, Loan
Joe Rothwell – Barnsley, Loan
Adnan Januzaj – Borussia Dortmund, Loan
Liam Grimshaw, Motherwell, Loan
Kommentar: Det såg lovande ut ett tag när Ed Woodward inom loppet av ett dygn signade Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin. Darmian är en klok spelare som blivit ett lyft på högerbackspositionen medan Memphis Depay är en ytter med enorm potential. Anthony Martial hade varit en klockren värvning om den gjort under andra omständigheter, det vill säga i ett tidigare skede och med en annan prislapp. Nu var köpet av Martial en ren panikvärvning och det satte ett löjets skimmer över Manchester Uniteds värvningsarbete. De har famlat i jakten efter ett stort namn och arbetat utan röd tråd. Att behålla David De Gea är i grunden positivt eftersom spanjoren är en världsmålvakt som ifjol räddade ett antal poäng åt laget. Chris Smalling har lättat saknaden av en mittback av högsta snitt, men visst hade lagets chanser varit betydligt bättre om Smalling haft sällskap av en trygg partner, typ Nicolas Otamendi?
Tack vare de många fina värvningarna klarar United godkänt betyg.
Betyg på silly season: 2/5.

NEWCASTLE UNITED
In
Georginio Wijnaldum – PSV, £14.5m
Florian Thauvin – Marseille, £13m
Aleksandar Mitrovic – Anderlecht, £13m
Chancel Mbemba – Anderlecht, £8.5m
Ivan Toney – Northampton, £250,000
Out
Davide Santon – Inter Milan, £2.8m
Mehdi Abeid – Panathinaikos, £0.43m
Shane Ferguson – Millwall, Loan
Sammy Ameobi – Cardiff City, Loan
Jonas Gutiérrez – Released
Ryan Taylor – Hull, Free
Olivier Kemen – Lyon, Undisclosed
Adam Campbell – Notts County, Free
Remie Streete – Port Vale, Free
Freddie Woodman – Crawley, Loan
Adam Armstrong – Coventry, Loan
Jak Alnwick – Port Vale, Loan
Remy Cabella – Marseille, Loan
Haris Vuckic – Wigan, Loan
Kommentar: Mike Ashley fick äntligen upp näven ur byxfickan och istället för att hålla hårt i plånboken investerade han i somras i truppen. Georginio Wijnaldum är den typ av värvning som en klubb som Newcastle bör göra varje år. Kommer från en stark säsong i Holland och är kapabel att lyfta offensiven. Aleksandar Mitrovic har stämplats som talang och är ett framtidsnamn. Hans renommé har dock naggats av hans bryska tacklingar, vilket renderade ett rött kort häromveckan. Florian Thauvin är ett ännu större löfte och lyckas han är chanserna stora att han blir en publikfavorit. Chancel Mbemba är den minst namnkunnige i kvartetten, men förmodligen den som gjort bäst avtryck hittills. Försvararen har tagit plats bredvid Fabricio Coloccini och övertygat i inledningen av säsongen.
Newcastle tappade ingen spelare som man ville behålla och med dessa fyra nya tillskott känns transfersommaren som den bästa på flera år. Det säger dock inte så mycket i Mike Ashleys värld.
Betyg på silly season: 3/5.

NORWICH CITY
In
Robbie Brady – Hull, £7m
Graham Dorrans – West Brom, £3m
Youssuf Mulumbu – West Brom, Free
Andre Wisdom – Liverpool, Loan
Dieumerci Mbokani – Dynamo Kiev, Loan
Matt Jarvis – West Ham, Loan
Jake Kean – Blackburn, Free
Out
Cameron McGeehan – Luton Town, £0.1m
Mark Bunn – Aston Villa, Free
Carlton Morris – Hamilton, Loan
Sam Kelly – Port Vale, Free
Remi Matthews – Burton, Loan
Josh Murphy – MK Dons, Loan
Jacob Murphy – Coventry, Loan
Ricky van Wolfswinkel – Real Betis, Loan
Tony Andreu – Rotherham, Loan
Vadis Odjidja Ofoe – Rotherham, Loan
Kommentar: Norwich känns profilfattigt och transfersommaren bjöd inte på några signifikanta förändringar av den uppfattningen. Dubbelvärvningen från WBA, Graham Dorrans och Youssouf Mulumbu, var väl okej, men var det verkligen centrala mittfältare laget behövde? Hade inte Alex Neil behövt en riktigt vass striker? Kan Dieumerci Mbokani bli den målkällan? Jag tvivlar ju på att Lewis Grabban och Cameron Jerome fixar de mål som krävs. Robbie Brady var en smart värvning, även om det kan gå ut över Martin Olssons chanser att spela i startelvan. Jag gillar även lånet av Matt Jarvis, en ytter som kan röra om. Men känslan är att Norwich hade behövt göra mer, eller? Norwich får med liten marginal godkänt betyg.
Betyg på silly season: 2/5.

I taktiska detaljer från helgen tittar jag närmare på Watfords försvarsstrategi mot Manchester City.

Deadline day tog allt fokus i början av veckan, men nu är fönstret stängt och då kan vi blicka tillbaka på helgens omgång.
Jag fastnade för Watfords udda försvarsstrategi mot Manchester City.
Quique Sanchez Flores är en välmeriterad tränare som basat över både Sergio Agüero i Atlético Madrid och David Silva i Valencia. Han hade sin matchplan klar över hur han skulle stänga ytorna för dessa herrar i mötet på Etihad i lördags. Sett till första halvlek lyckades han tämligen bra, Watford höll 0–0 till paus.
Så här gjorde han:
Istället för att köra 4-2-3-1 med Jurado på vänsterkanten och Odion Ighalo som ”shadow striker” bakom Troy Deeney, valde han en helt annan modell i defensiven. I försvarsspelet sjönk Watford ned i ett lågt 4-4-2, men anfallarnas uppgift var då att täcka kanterna. De defensiva mittfältarna Etienne Capoué och Valon Behrami var sällan mer än tio meter framför sina mittbackar, för att minska ytorna för David Silva. Ni ser det på bilden nedan.

Odion Ighalo (inringad närmast) hade ansvar för vänsterkanten mot Bacary Sagna medan Troy Deeney (längst bort) hade ansvar för högerkanten och att ge understöd till Allan Nyom. Förstapressen kom istället från (den defensivt begränsade) Jurado och Almen Abdi (de båda står i mittcirkeln).

Att anfallare faller ut i defensiva kantpositioner har man sett tidigare, inte minst i ett 5-3-2 som var på tapeten i senaste VM-turneringen, men jag kan inte minnas att jag sett det i den här formen i något som framstår som 4-4-2.
Å andra sidan är det sällan man ser en så defensiv matchplan från något lag. Watford lät helt enkelt Citys mittbackar ha bollen ostört och ambitionen var bara att täcka ytor på egen planhalva. Det här fungerade utmärkt och Troy Deeney skötte sin uppgift helhjärtat. Ofta hamnade han så långt ned att han framstod som en höger wing-back.
När Watford väl fick bollen under kontroll på rättvända spelare var Deeneys uppgift att sprinta fram och hota i djupled. Ni ser det på bilden nedan.

Troy Deeney försöker överraska och hota i djupled.

Watford lyckades inte skapa så många målchanser i första halvlek i ”open play” men deras syfte var att hålla tätt bakåt och så långt fungerade taktiken.

I andra halvlek gjorde Manuel Pellegrini ett smart drag, han tog ut Jesús Navas och satte in Samir Nasri. David Silva flyttades ut till högerkanten (en fingervisning om att han kanske hamnar där när Kevin De Bruyne ska in i elvan). City gjorde 1–0 direkt i inledningen av andra halvlek genom Raheem Sterling och efter det var det en rätt ensidig affär.

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat ligaledaren Manchester City. Matchen (Watford hemma) Nykomlingen kom till Etihad med ett mål: Backa hem, stänga ytor – och förhoppningsvis få med sig ett 0–0-resultat. Tränaren Quique Sanchez...

Som om vi behövde ytterligare bevis på att Yaya Touré verkligen är Tillbaka.
Passningen till Samir Nasri, den som grundlade 2–0-målet, var helgens läckerbit. Det kan mycket väl vara hela säsongens passning när vi summerar framme i maj.

Manchester City visade med önskvärd tydlighet redan förra helgen att de knappast är på nedgång. Tvärtom krossade man Chelsea och spelare som Vincent Kompany, Yaya Touré och Fernandinho vekar gå en ny vår till mötes.
Idag blev det ännu en meriterande seger, 2–0 borta mot Everton. Hade den här matchen spelats i vår, under det vi benämnt squeaky-bum time, hade vi kallat det ”mästarform” att komma till Goodison Park och vinna på detta sätt.
David Silva var magnifik, igen. Everton testade i den här matchen att låta Gareth Barry man-man-markera Silva, men inte ens det hjälpte. Han rörde sig över så stora ytor att Barry fick ett helsike att hålla koll på honom. Silva hade 96 bollberöringar, mer än någon annan spelare på planen. En av 29-åringens främsta egenskaper är att han alltid är i rörelse. Han har inte samma speed som en Navas eller en Sterling, men jag skulle gissa att han tar flest högintensiva löpningar i hela ligan, flest löpningar på 80 procents hastighet. Han står aldrig still, söker alltid fria ytor.

Den förre Valencia-spelaren var bra förra säsongen. Ofta fick han inte tillräckligt med erkännande för att laget haltade. Men till den här säsongsstarten har han höjt ribban ytterligare något hack.
Därför kan värvningen av Kevin De Bruyne ställa till problem.
David Silva är så briljant att han självklart kommer att spela bra även som ytter. Men det är i rollen som tia han nu har hittat helt rätt.
De Bruyne är också tia så även om det köpet är vettigt på sikt kan det innebära problem för Manuel Pellegrini i det korta perspektivet.

***
Matchens delikatess svarade dock Yaya Touré för. Hans passning till 2–0 var ren fotbollsporr.
Det roliga med den sekvensen är att det är busenkelt för alla att läsa vad som ska ske. För publiken, för tv-tittarna, för Evertons försvarare. Ändå går det knappt att förhindra när det utförs med sådan kirurgisk precision.
Samir Nasri tar fart, spelar bollen och fortsätter löpa för att få passningen. James McCarthy, Evertonmittfältaren, ser löpningen mycket väl, han inser faran och hänger med i löpningen. Men han har insett det för sent (vilket händer försvarare ofta, märk väl) så Yaya Touré har en-två decimeter att spela in bollen på om den inte ska rinna hela vägen till Tim Howard. Yaya Touré gör det. Han chippar fram bollen exakt på den kvadratcentimeter som Samir Nasri vill ha den på och han gör det med en så vansinnigt läcker ackuratess att man kan se det om och om igen hundra gånger utan att tröttna. Det var en sådan passning du testar, och möjligen lyckas med, när du spelar med polarna i parken en söndag. Touré är så avslappnat nonchalant att han till och med tittar åt ett annat håll när Nasri får bollen. Det var som om han var på väg ut till omklädningsrummet.
James McCarthy ska förstås hänga med i löpet tidigare, Tim Howard kan komma ut tidigare från sin mållinje. Men istället för att kritisera försvarsspelet, kan vi när något utförs med sådan briljans, istället lyfta på hatten och konstatera att man inte kan/hinner försvara sig mot allt. Bra spelare, ställer frågor som det inte alltid finns svar på.
Det här var ett sådant exempel.

David Silvas touchmap

Ålderstiget, tröttkört och på väg i fel riktning?
Det Manchester City vi sett i de två första omgångarna har varit raka motsatsen.

Förra säsongen fanns det tecken som tydde på att Manchester City stod inför en storstädning i sommar.
Laget såg segt ut under våren och gav sig tidigt i titelstriden mot Chelsea. Dessutom hade man den högsta medelåldern av alla lag i Europas fem toppligor samtidigt som stjärnor som Vincent Kompany och Yaya Touré visat tveksam form.
Efter två omgångar kan vi konstatera att vi ser ett nytänt Manchester City. Det här är en spelargrupp som ägnat sommaren åt att ladda batterierna och ställa in sig på revansch.
Manchester City var ruskigt bra idag i toppmötet mot Chelsea. I en tempostark första halvlek var det City som hade fart och spets framåt. Deras omställningar påminde om Pellegrinis debutsäsong. Sergio Agüero, som startade på bänken i premiären, jobbade sig till fyra-fem chanser. Hans 1–0-mål var ett mästerverk i sin sort där han på minimalt utrymme tog emot, vände och avslutade intill stolpen.
Manuel Pellegrini valde att behålla Yaya Touré i den sittande rollen på mittfältet. Det här diskuterades frekvent förra året: Har City råd med Yaya i den defensiva rollen i toppmatcher då hans defensiva arbete är bristfälligt? Idag demonstrerade Yaya Touré att han tagit till sig av kritiken. Jag har sällan sett honom jobba så hårt i det defensiva omställningarna som han gjorde i första halvlek.
Yaya Touré tillbaka i toppform, bara det betyder enormt mycket.

Kanske bevisas Manchester Citys beslutsamhet allra mest av kaptenen Vincent Kompany. Belgaren var inte alls sig lik förra säsongen. Han återvände före utsatt tid till försäsongsträningen i somras och nu ser vi en betydligt skarpare Kompany. Jag syftar inte på hans två mål hittills i ligainledningen, utan det faktum att han knappt satt en fot fel defensivt.
David Silva har fått ta klivet in i nummer tio-rollen och där är han fullständigt magisk. Han lekte med West Bromwich och han var oerhört bra igen mot Chelsea. Raheem Sterling sprang ifrån Branislav Ivanovic gång på gång och han har redan gett City en ny dimension. Fernandinho är en annan spelare som dippade ifjol och som nu ser ut att ha hittat 2013/14-formen. Jag tycker även Eliaquim Mangala ser stabilare ut.
Manchester City framstår nu som ”the team to beat”.

***
Chelsea? De ser plötsligt ut att vara det trötta, sega laget. Branislav Ivanovic har fått åka karusell två matcher i rad, först mot Jefferson Montero i Swansea och nu mot Raheem Sterling (dessutom var han inblandad i två av baklängesmålen). Diego Costa var en vandrande frustration. John Terry byttes ut för första gången under Mourinho. Till och med lagets nya läkarteam hånades med ramsan ”You getting sacked in the morning”. Det enda positiva var att målvaktsreserven Asmir Begovic visade att han är en mer än kapabel förstamålvakt (men det visste vi redan).
Det blir intressant att se hur José Mourinho tacklar den här säsongsstarten.
Senaste veckan har till och med de egna fansen tröttnat på hans beteende. Mourinhos popularitet hänger på att hans lag är framgångsrikt. Gör man inte resultat kan man inte ha den svansföringen som portugisen har.
Efteråt hävdade han att ”City var bättre i första halvlek, men att Chelsea var klart bättre i andra halvlek”. Han har visserligen rätt i att det var nära att Chelsea kvitterade. Ramires fick ett regelrätt (?) mål bortdömt för offside och Eden Hazard hade ett jätteläge att göra 1–1.
Men Chelsea har större problem än så. Över en sommar har backlinjen blivit oerhört sårbar för bollar i djupled. Det dröjde bara 20 sekunder innan Sergio Agüero fått ett friläge. Och detta efter en premiärmatch då Swansea hittat stora hål i Chelseas normalt sett vattentäta backlinje.

Topplagen var slowstarters i helgen. På måndagen tryckte Manchester City gasen i botten och körde över West Bromwich.

Manchester City har av många, bland annat mig, tippats göra en mellansäsong i år. Laget såg segt och ålderstiget ut under delar av förra säsongen och den oundvikliga generationsväxlingen står för dörren.
City har dock en fenomenal högstanivå och demonstrerade den med all önskvärd tydlighet i första halvlek mot West Bromwich.
Hemmalaget, och i synnerhet managern Tony Pulis, gjorde visserligen sitt bästa för att underlätta för sina gäster. Pulis har hyllats många gånger för sitt sätt att skapa organisation, men hans val idag att spela ett rakt 4-4-2 mot Manchester City blev katastrof. När dessutom anfallarna Rickie Lambert och Saido Berahino inte verkade veta vem som skulle sjunka ned i ”hålet” och fånga upp Yaya Touré blev det än värre. City lattjade med WBA under första halvtimmen. Det var skolpojkar mot män.
David Silva styrde in 1–0 efter skott från Yaya Touré och Yaya dunkade dit 2–0 på Yaya-vis efter ett läckert väggspel med Wilfried Bony.
Yaya Touré var dominant i sin defensiva mittfältsroll. Han samlade, fördelade och styrde. Hans avslut i krysset höll absolut världsklass. Förra säsongen fick han kritik, rättmätig sådan. Yaya Touré blev alldeles för bekväm i det defensiva arbetet och det kostade City poäng. Därför kommer Yayas riktiga test mot Chelsea nästa helg, inte i denna match då West Bromwich gav Citys mittfältare alldeles för frikostiga ytor.
Det fanns en spelare som glänste mer än Yaya Touré.

Hösten 2011 var David Silva Premier Leagues bästa spelare. Han droppade markant under våren det spelåret, och sedan dess har han aldrig riktigt fått erkännandet som superstjärna. Bra, väldigt bra absolut, men när det har nominerats spelare till ”Player of the year” har juryn oftast fastnat för andra.
David Silva gjorde en riktigt bra säsong ifjol, men kvällens insats gav flashbacks till hösten 2011. Silva var fenomenal i sin nummer tio-roll. Han har en förmåga att alltid hitta ytor och han har en unik förmåga att aldrig släppa in motståndarna i press. Han flyttar bollen i exakt rätt ögonblick, vänder på en femöring och spelar. Pass and move i sin allra finaste form.
När han är på det här humöret har han få övermän i ligan.

WBA gjorde sitt bästa för att sparka honom av planen, både Darren Fletcher och Claudio Yacob fick varningar, men Silva reste sig upp och spelade vidare som om inget hänt. Att han dessutom verkar ha hittat en fin förståelse med Raheem Sterling bådar gott för Manuel Pellegrini.
West Bromwich reste sig efter paus, laget skapade tillräckligt med chanser för att göra ett reduceringsmål, men faktum är att man aldrig var inne i den här matchen. Till nästa omgång är Salomon Rondón klar. Den 25-årige anfallaren var en klasspelare tidigare i La Liga och blir en välbehövlig förstärkning. Det finns dock en överhängande risk att detta betyder att Saido Berahino lämnar.
Tony Pulis måste se till att West Bromwich blir det fysiska, jobbiga laget att möta igen. Sett till dagens insats har han en del att jobba på.

***
Den mest intressanta statistikuppgiften ikväll: Senaste fem årens mästarlag har inlett ligan på en måndag…

Manchester City blev titellöst förra säsongen. Kan de resa sig igen eller kommer de att dala ännu mer?

Förra säsongen:
Premier League: 2.
FA-cupen: Fjärde omgången.
Ligacupen: Fjärde omgången.

Efter förlusten mot Manchester United den 12 april var det inte många som trodde Manuel Pellegrini hade en framtid i Manchester City. Chilenaren, som vann Premier League under sitt debutår, hade fått se sitt City genomföra två riktigt svaga månader och falla ur titelstriden. Luften hade gått ur laget. Säsongen när Manchester City skulle slåss om ligan och samtidigt göra ett ambitiöst försök att nå minst Champions League-semifinal blev istället året då man kammade noll. Ingen titel och inga framsteg i Europaspelet.
City avslutade säsongen med sex vinster och Manuel Pellegrini fick stanna. Förmodligen för att City-ledningen inte fick loss en kvalitativ ersättare.
Manchester City har sett ålderstiget ut tidigare och det blev brutalt tydligt under fjolårssäsongen. Yaya Touré, som tidigare varit en urkraft, var inte lika dominant längre och spelare som Vincent Kompany och Pablo Zabaleta var inte de trygga fundamenten som vi vant oss vid.
City har skjutit upp sin generationsväxling, men den här sommaren kunde man inte vänta längre. Det är därför man var så angeläget om att säkra Raheem Sterling.
640 miljoner kronor är förstås en hisnande summa för en spelare som inte bevisat mer än Sterling och som tappade rejält under våren. Men Sterling ger den typen av ungdomlig entusiasm och fart som Manchester City skriker efter. Precis som Christian Benteke är värd mer för Liverpool än för andra klubbar är Raheem Sterling värd mer för Manchester City än för de flesta andra klubbar. City behöver engelsmän och City behöver yngre spelare. Nu har de fått en spelare som potentiellt kan vara engelsk landslagsspelare det kommande decenniet.
Fabian Delph för 8 miljoner pund var ett prisvärt köp som kostar mindre än det smakar, även om Delph hamnar bakom Touré och Fernandinho.

Manchester City led oerhört av att försvarsspelet havererade alltför ofta ifjol. Det var hopplöst för Joe Hart när Vincent Kompany var darrig och Eliaquim Mangala aldrig hittade rätt. Martin Demichelis var sett över hela säsongen lagets bäste mittförsvarare. Manuel Pellegrini har inte värvat nytt utan litar på att dessa spelare hittar rytmen igen.
Manchester Citys trupp osar fortfarande av klass, men det handlar om att väcka liv i de egenskaperna igen. Samir Nasri erkände själv att han var medioker förra året. Jesús Navas kräver vi mer av. City har släppt Stevan Jovetic och Edin Dzeko är på väg ut. Ska man slåss på flera fronter är det tveksamt om det räcker med sköre Sergio Agüero och Wilfried Bony som out-and-out-strikers. Samtidigt är rollen som tredjeval bakom dessa herrar inte speciellt attraktiv.
Det hetaste ryktet kring City nu är Kevin De Bruyne från Wolfsburg. Belgaren har tidigare testat lyckan i Chelsea, men de senaste året har han utvecklats till en toppspelare i Europa. De Bruyne skulle samma typ av synergieffekter som Sterling. Bra spelare i bra ålder.

Mycket talar för att det här blir Manuel Pellegrinis sista år i Manchester City. Han var ”dead man walking” i våras och det ryktas redan om att Pep Guardiola är klar till nästa (!) säsong. Det tror jag inte ett dyft på, men räkna med att Pellegrini kommer få återkommande frågor om sin framtid.
Min känsla är att Manchester City hamnade ett år efter med sin generationsväxling och att injektionen av Raheem Sterling inte räcker för att göra laget till titelkandidat. De Bruyne kan förändra läget, men han kan knappast lappa ihop försvaret. Det hänger på Kompany & Co.

Tänkbar startelva:
Hart – Zabaleta, Kompany, Demichelis, Kolarov – Fernando, Fernandinho – Silva, Touré, Sterling – Agüero.
Nyckelspelare: Vincent Kompany.
Håll ögonen på: Raheem Sterling.

Nyförvärv
Raheem Sterling – Liverpool, £49m
Patrick Roberts – Fulham, £12m
Fabian Delph – Aston Villa, £8m
Enes Unal – Bursaspor, £2m
David Faupala – Lens, Free

Förluster
James Milner – Liverpool, Free
Scott Sinclair – Aston Villa, Undisclosed
Stevan Jovetic – Inter Milan, Undisclosed
Micah Richards – Aston Villa, Free
John Guidetti – Celta Vigo, Free
Dedryck Boyata – Celtic, Undisclosed
Seko Fofana – Bastia, Loan
Angelino – New York City FC, Loan
Jordy Hiwula – Huddersfield Town, Undisclosed

Okej, det är hög tid för mig att be om ursäkt.

När Manchester United gjorde totalfiasko förra säsongen fick David Moyes bära hundhuvudet. Med all rätt. Han var ytterst ansvarig och han stod för en mängd konstiga beslut både på och utanför plan som påverkade lagets chanser.
Symbolen för den misslyckade Moyes-eran blev en hårfager belgare som kändes malplacerad från början till slut.
Marouane Fellaini värvades av David Moyes för stora pengar i slutet av transferfönstret. United hade gjort misslyckade försök att locka Cesc Fàbregas.
Fellaini kom från en riktigt stark säsong i Everton, men var han en storklubbsspelare? Skulle hans spetsegenskaper, targetspelet, kom till pass i en förmodad toppklubb som borde aspirera att spela efter marken?

Det var på sätt och vis synd om Marouane Fellaini förra säsongen. David Moyes använde honom helt fel. Från en roll som sittande mittfältare förväntades belgaren – som aldrig varit någon bra passningsspelare – styra spelet. Han hamnade för långt ned i plan för att hinna in i boxen när det väl vankades inlägg.
Fellaini totalfloppade.
Därför var hans framtid i Manchester United osäker när Louis van Gaal kom till klubben. Holländaren är fostrad i den holländska skolan, knappast en fotboll som bygger på långa bollar.
Det ryktades om flytt, men Fellaini blev kvar och under senaste två månaderna har han vuxit ut till en nyckelspelare.

Louis van Gaal har experimenterat fram och tillbaka denna säsong i sökandet efter rätt modell. Till slut hittade han rätt med Marouane Fellaini som central mittfältare.
Men vänta nu… var det inte i den positionen han misslyckades ifjol?
Jo, det var det, men nu är arbetsbeskrivningen helt annorlunda.
I Louis van Gaals nya 4-1-4-1-system (vissa beskriver det som 4-3-3, men det är en definitionsfråga) har Marouane Fellaini rollen som en av de två mer offensiva mittfältarna framför ankaret Michael Carrick.
Därifrån är hans uppgift att sprinta upp och vara måltavla för Manchester Uniteds långa uppspel. Jonathan Wilson kallar rollen en ”deep-lying” targetplayer i The Guardian och jag gillar epitetet för det är precis vad det handlar om.
Vi har sett targetspelare som utgår från kanten, exempelvis Emile Heskey, men jag kan inte minnas någon central mittfältare som fått den uppgiften på samma sätt som Fellaini. Vid varje attack förväntas han nu ta sig fram i banan, bli felvänd (han är bättre felvänd än rättvänd) och nickskarva.

Det var den här taktiken som lade grunden till segern i derbyt mot Manchester City. Gästerna började bäst och gjorde 0–1 tidigt i matchen.
Men sedan började United använda den strategin som varit så lyckosam senaste tiden. Längre bollar, högintensivt presspel, hårt jobb i defensiva omställningar.
En sådan boll landade på Fellaini och några sekunder senare hade Ashley Young forcerat in 1–1.
Drygt tio minuter senare hade Fellaini tagit plats i straffområdet – han kommer in i boxen nuförtiden – och nickat in Youngs inlägg till 2–1.
Jag är inte säker på att Marouane Fellaini är en spelare för ett lag som ska ta upp kampen med Barcelona och Bayern München och vinna Champions League, men jag som hävdat att han inte är en spelare för en toppklubb i Premier League får allt krypa till korset. Han har visat att han fyller en viktig funktion i ett nytänt Manchester United.

Det finns mycket som fallit på plats i Manchester United. Michael Carrick, Juan Mata och Ander Herrera har vi nämnt tidigare i den här bloggen. Ashley Young, utsedd till man of the match idag, är en annan. Men man får inte glömma Antonio Valencia. Han känns mer om mer bekväm som högerback. Med sin snabbhet kan han redan ut de allra mest hopplösa situationerna som i första halvlek när han sprintade ikapp Sergio Agüero och stoppade en given målchans.

***
Manchester City? De är i fritt fall. Kan inte Manuel Pellegrini lösa krisen fort finns det risk att Liverpool springer om och kniper fjärdeplatsen. Det skulle vara det största raset i ligans historia i så fall. Värre än när Arsenal tappade titeln till Manchester United våren 2003.
Manuel Pellegrinis framtid känns mer och mer osäker. Nu känns det som både truppen och tränaren kommer att bytas ut.

Hösten var becksvart.
Men Liverpool grävde sig upp ur grottan.
Nu har de lika stora chanser att greja en Champions League-plats som någon av de andra konkurrenterna som slåss om tredje- och fjärdeplatsen.

Ni minns säkert hur dyster hösten var på Merseyside.
Efter att förväntningarna tryckts upp i himlen efter den fantastiska fjolårssäsongen var det mesta som bortblåst för Liverpool. Avsaknaden av Luis Suárez var kännbar och när Daniel Sturridge samtidigt var långtidsskadad hade laget ingen pålitlig målkälla.
Vissa röster höjdes till och med för att Brendan Rodgers skulle få sparken.
Rodgers, hyllad från alla håll förra året, var pressad och tvungen att visa sina yppersta kvaliteter för att vända skutan.
Han lyckades.

Utan en given striker snickrade han på eft 3-4-3-system till bortamötet med Manchester United 14 december. Det blev förlust med 0–3, men insatsen var lovande.
Sedan dess har Liverpool tagit steg för steg åt rätt håll.
Visst, i veckan blev det respass i Europa League mot Besiktas, men Liverpool har inte förlorat en enda ligamatch sedan den där resan till Old Trafford när Brendan Rodgers 3-4-3-system såg dagens ljus.

Under den här utvecklingsprocessen har Liverpool fått handskas med beskedet att Steven Gerrard, lagets hjärta och själ, lämnar efter säsongen. Men istället för att halka efter toppen har de unga spelarna ställt sig upp och tagit ansvar.
Emre Can har vi redan hyllat, Philippe Coutinho är en annan som klivit fram som en galjonsfigur.
Tidigare har brassen varit ojämn, briljant ibland, anonym alldeles för ofta. Men senaste månaderna har den offensive mittfältaren burit lagets offensiv i många matcher. Hans roll i 3-4-3-systemet passar honom perfekt, han får kliva in från kanten, blir svårmarkerad och får hitta ytorna han vill hitta, bakom motståndarnas mittfält. Samtidigt är det defensiva ansvaret begränsat då han har täckning av en yttermittfältare/wingback som kan ta kanten.
Coutinho har varit en av ligans bästa spelare sedan nyår. Målet med kvarten kvar var hans tredje drömmål på kort tid. Han har gjort liknande kanonskott mot Bolton och så sent som förra veckan mot Southampton.

Liverpool vann rättvist, tycker jag. Manchester City kontrollerade bollinnehavet inledningsvis men hemmalaget spelade med förvånansvärt mycket energi med tanke på torsdagsmatchen i Europa League. Jordan Henderson skruvade in 1–0 vansinnigt vackert under en otrolig första kvart där Sergio Agüero hann med att pricka stolpen.
Manchester Citys kvitteringsmål osade kvalitet. Yaya Tourés maskerade, stenhårda passning till David Silva, Silvas löpning in ”between the lines”.
Andra halvlek var inte lika sevärd och tempostark. Det kändes som det skulle sluta 1–1, men Coutinho ville annorlunda.

Liverpool är (i skrivande stund) bara två poäng efter Manchester Untied på tredjeplatsen. Fyra Arsenal kan vid poäng mot Everton gå om United.
När Liverpool fick storstryk på Old Trafford i december talade inte mycket för att laget skulle greja fjärdeplatsen. Men nu?
Det känns som chanserna har ökat dramatiskt. Samtidigt som Manchester Uniteds spel hackar är Liverpool ungt, entusiastiskt och sevärt. Kurvan pekar uppåt, både kollektivt och individuellt. Idag satt Daniel Sturridge på bänken och senaste veckornas sensation Jordon Ibe var skadad. Ändå lyckades laget besegra Manchester City.
Brendan Rodgers ska ha enorm credit för sitt sätt att vända Liverpools säsong.
Om laget grejar en CL-biljett kommer han få välförtjäna hyllningar. Misslyckas de kommer få komma ihåg den här uppryckningen.
Det är så villkoren i den karga fotbolllsvärlden fungerar.