Helgens spaning:
England har lärt sig spela försvarsspel.

Det blev en underbart oförutsägbar helg i Premier League.
Chelsea tappade poäng, Everton tappade poäng, Newcastle skrällde borta mot Tottenham, Sunderland fällde Manchester City hemma på Stadium of Light.
Manchester Uniteds seger mot Arsenal kan inte betecknas som särskilt oväntad – det var naturligt att ett skadedrabbat Arsenal skulle få en reaktion efter Dortmund-bragden – men det var ett resultat som gynnade tabellen.
Hade Arsenal vunnit hade de sprungit ifrån i täten. Nu är ligan återigen öppen och spännande. Jag kan inte minnas en så här bred och oförutsägbar toppstrid i Premier League. I så fall måste vi gå tillbaka till Robert Flecks dagar.
Mitt bestående intryck från den här helgen handlar inte om något av segermålen i dessa matcher.
Det handlar istället om alla mål som inte gjordes.
Det är som om engelska till slut – efter många år – lärt sig att spela italienskt.
Tidigare har de försökt spela cyniskt. Nu behärskar de den konsten.

Det här är ett intressant diskussionsämne.
Frågar du merparten av alla fotbollstittare kommer de att bedöma kvaliteten på en match efter hur många mål som gjorts. En medioker match som innehåller ett dramatiskt slut med ett par sena mål och svängningar omnämns reflexmässigt som ”en fantastisk match”. Bundesliga anses bjuda på underhållande fotboll tack vare det höga målsnittet – det talas mindre om det usla försvarsspelet som ofta präglar ligan.
En underbar, disciplinerad, målsnål match mellan två lag som gör allt rätt får ofta stämpeln ”tråkig”.
I modern tid har italienska ligan varit cynikernas liga. Det är på tränarcentret Coverciano utanför Florens som de allra mest sofistikerade försvarsteknikerna lärts ut. Italienska tränare – och lag – har de senaste tjugo åren lett utvecklingen vad gäller försvarsspel.
England? Nja, med undantag av George Grahams Arsenal och José Mourinhos förra sejour i Chelsea har försvarsspel på öarna varit synonymt med ”inställning” och ”vinna närkamper”.
Positionsspelet har haft lägre prioritet. Ibland har engelska fotbollskrigare framstått som huvudlösa kycklingar som springer runt runt utan mål och mening.
Inte längre.

Det här var en helg där det utstuderade försvarsspelet firade enorma triumfer. Det började på Stamford Bridge där Chelsea blev neutraliserat av ett disciplinerat West Bromwich. Det krävdes en billig straff i 95:e minuten för att rädda 2-2, utan gåvan från Andre Marriner hade WBA vunnit.
Ett resultat som enbart berodde på Chelseas oförmåga? Vissa trodde säkert det, men jag hoppas att de såg flera matcher den här helgen och kunde se mönstret.
Det fanns ett motståndarlag som gjorde laget sämre.
Det här var nämligen vad jag såg:

På White Hart Lane tog Newcastle en överraskande seger mot Tottenham. Loïc Rémy sprang in med 1–0 i inledningen, sedan handlade hela matchen om försvarsspel. Newcastle hade marginalerna med sig och en alldeles briljant Tim Krul i målet. Men det var också effekten av lagets approach. De kom inte till London för att spela gladfotboll. De kom för att ligga rätt i position och stänga Tottenhams spel. Det var andra matchen i rad som ”skatorna” satt fokus på försvarsspelet och verkligen lagt energi på att riskminimera. Det har gett två raka segrar mot Chelsea och Tottenham.
De var inte vattentäta – utan Krul hade de släppt in ett par mål i den här matchen – men deras engagemang i defensiven var imponerande. Var det inte Mapou Yanga-Mbiwa som offrade sig hänsynslöst var det Cheik Tioté som sprang och täckte ytor eller yttrarna som jagade hem och stängde kanter. I det nya, disciplinerade Newcastle finns det uppenbarligen ingen given plats för en bollbegåvning som Hatem Ben Arfa. Men vem kan ifrågasätta Alan Pardew efter två raka nollor och två raka segrar?

Lite senare på söndagen levererades nästa demonstration av prickfritt defensivt arbete.
Sunderland var en paradi i slutet av Paolo Di Canios tid i klubben. Under Gustavo Poyet kan man se embryot av en förvandling. Caretaker Kevin Ball gick tillbaka till grunderna, Poyet har förfinat försvarsspelet. Den nya hållningen gav seger i derbyt mot Newcastle och nu blev det en skrällvinst hemma mot Manchester City. Phil Bardsley gjorde 1–0 och sedan handlade hela matchen om att stå emot när City ägde boll och tryckte på.
Det gick vägen tack vare en heroisk arbetsinsats, riskminimering och Wes Brown. Den förre Manchester United-spelaren gjorde sin första Premier League-start på 22 månader och satte knappt en fot fel i mittförsvaret.
Det var ingen champagnefotboll från hemmalaget, men jag gissar att det är exakt så här laget måste uppträda för att greja kontraktet: Spela cyniskt, spela snålt – hoppas på ett eller två mål framåt.

Allra sist på söndagen: Ett Manchester United som besegrade Arsenal i toppmatchen tack vare ett synnerligen starkt försvarsspel.
Det förlorande lagets supportrar kommer alltid peka på den egna svaga insatsen, men gemensamt för de här fyra matcherna jag räknat upp är att förhandsfavoriten/tabellettan har ställts mot motståndare som riskminimerat. Dessa lag har varit beredda att ta energiödslande löpningar för att minska riskerna för att eventuellt släppa till målchanser.
Istället för att springa runt som huvudlösa kycklingar – vilket många engelska lag gjorde för 20 år sedan – har de hållit huvudena kalla och positionsspelat sig till resultat.
Robin van Persies och Wayne Rooneys agerande igår var av sådan art. I förra säsongens möte man-man-spelade Rooney mot Mikel Arteta. Nu delade anfallsparet istället på uppgiften att ge understöd till mittfältet. Inte en enda gång i första halvlek vek de från sitt uppdrag. Med ett sådant hållningssätt kommer de flesta motståndarlag få svårt att skapa chanser.

Jag kan inte minnas en omgång där jag sett lika många disciplinerade insatser bära frukt.
Är det en trend vi kommer att få se framöver?
Förmodligen, åtminstone när topplagen spelar. Jag gissar att andra lag tittade i helgen och kopierar det som var framgångsrikt.
Ibland kommer det inte att hjälpa. Vissa dagar kommer topplaget få det där viktiga, tidiga ledningsmålet och då kan det rinna iväg till 7–0 som det gjorde i mötet mellan Manchester City och Norwich häromveckan.
Andra gånger kommer underdogen att frustrera både motståndare och neutrala tittare.
Vi får dock inte glömma det som italienarna alltid förstått:
Väl utfört försvarsspel kan också vara vackert.

Inför ligastarten var han tredjeval på högerkanten. Två månader in på säsongen är han lagets viktigaste spelare.
Det har gått fort för Tottenhams Andros Townsend.

Förra fredagen debuterade han i engelska landslaget och svarade för ett fint mål mot Montenegro. Några dagar senare var han en av planens bästa spelare när England säkrade VM-biljetten i och med 2-0-segern över Polen. Det tog bara fyra dagar för Andros Townsend att kliva upp först (?) i rangordningen till platsen på högerkanten i Roy Hodgsons startelva.
Hans resa i Tottenham har gått ännu snabbare.
Aaron Lennon har ju som bekant varit bofast på högerflanken i Spurs de senaste åren. Även om hans form dalat i perioder har han varit tillräckligt etablerad för att få nya chanser så fort han varit fit. När Gareth Bale såldes köptes Erik Lamela in som ersättare. Argentinaren trivs bäst till höger och blev därför en direkt konkurrent till Lennon.
I bakgrunden fanns Andros Townsend.
Han visade visserligen framfötterna under sin utlåning till Queens Park Rangers under våren. Men det är en sak att vara bra i ett krislag utan struktur, en annan att vara tongivande i ett Tottenham som siktar på fjärdeplatsen.
Väldigt få hade räknat med att han skulle ta en ordinarie plats.
Och här är vi. Drygt två månader senare framstår Andros Townsend som given i Tottenham och lagets viktigaste offensiva spelare.
Hugo Lloris var kanske varit bättre sett över hela säsongen, men Townsend är i detta nu nyckeln i anfallsspelet. I en nykomponerad offensiv är han den ende spelaren i frontfyran som kan känna sig riktigt säker på att starta. Roberto Soldado gjorde mål igår, men han skuggas av Jermain Defoe. Gylfi Sigurdsson har gjort fler mål, men kan roteras när som helst. Christian Eriksen började starkt, men igår var han utbytt mot Lewis Holtby. Andros Townsend? Han går inte att peta.

Från sin högerkant är det 22-åringen från Leytonstone – han föddes på samma sjukhus som David Beckham – som är dörröppnaren i offensiven. Han är en modern ytter: Snabb, teknisk och villig att bryta in i banan och ta skott. Det känns som han gör nästan alla sina mål på det sättet. Backen vet vad som ska ske, ändå hinner de inte med när Townsend fintar, rycker inåt och avfyrar bössan.
Igår mot Aston Villa började han trevande. Antonio Luna hade bra kontroll på honom första halvtimmen. Men så fick han ut bollen på högerkanten med lite yta i den 31:a minuten. Det hårt skruvade inlägget gick över Soldado och Holtby och letade sig in i bortre hörnet.
Även när han inte är på topp kan Andros Townsend avgöra matcher (extra kul med tanke på att jag tipsade om honom inför helgens Premier Manager).
Målet lyfte Spursspelaren och efter det var han, återigen, en av planens giftigaste aktörer. Känslan är att det alltid kan hända något när han får bollen. Tack vare sin styrka i en mot en-situationer är han kapabel att skapa chanser av ingenting. Statistik från Whoscored visar att Townsend är den spelaren som gjort flest lyckade dribblingar i höst av samtliga spelare i Europas fem toppligor. Det säger en del.
Med lite tur hade han samlat ihop till ett hattrick igår. Han tvingade Brad Guzan till en jätteräddning före paus och hade ett skott som strök krysset i slutet sedan han kört sin beprövade grej att bryta inåt i plan. När Aston Villa bytte in Christian Benteke och gick över på 4-3-1-2 fick Townsend ännu större ytor mot Antonio Luna och hade tämligen enkelt att diktera villkoren längs kanten.
– Han är en orädd spelare. Han räds inte konkurrensen här och har förmågan att prestera på ett sätt så han garanterar sin plats, säger Tottenhamtränaren André Villas-Boas till BBC.
– Han ger oss så många anfallsmöjligheter och vi får upp laget tack vare hans löpningar med boll och hans kombinationsspel. Han vill ha bollen och visar sig ständigt. Du måste ge credit till spelaren då hans utlåning till QPR fungerade väl för honom. Han fick vänta på sin chans och fick den när Aaron Lennon blev skadad. Han har visat sin drivkraft och vilja att stanna i Spurs och vi är mycket glada för hans skull.
Villas-Boas vill inte jämföra Townsend med Gareth Bale.
– Det är bara början för Andros.
Har resan från att vara reserv till att bli Tottenhams viktigaste spelare gått så här fort så vet man aldrig var det slutar.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

5) Manchester City
Säsongen: Manuel Pellegrinis nya äventyr fick en rivstart i premiären där City krossade Newcastle. Alla bitar såg ut att vara på plats redan då. Laget har visat en oändligt hög högstanivå mot Newcastle och i derbyt mot Manchester United, men samtidigt gjort oroväckande många snedsteg.

Bäst hittills: Yaya Touré har hittat tillbaka till storformen och skruvar in frisparkar som om det vore världens enklaste sak.

Kan bättre: Sergio Agüero visar sporadiskt att han är en av världens bästa anfallare, men man önskar att han gjorde det vecka ut och vecka in.

Talangen: Matija Nastasic, 20 år, övertygade stort förra säsongen. Har dragits med skador i inledningen av hösten, men har inte heller sett lika stabil ut när han väl spelat.

Behövs i januari: En mittback av hög klass eftersom frånvaron av Vincent Kompany alltid tycks bli kännbar.

Tränarens status: Manuel Pellegrinis cv medför respekt. En misslyckad säsong skulle kunna göra att hans jobb är hotat.

6) Tottenham
Säsongen: Spurs inledde säsongen urstarkt genom att endast släppa in ett enda mål på de nio första matcherna. Nyförvärv som Christian Eriksen och Paulinho smälte in snabbt medan Andros Townsend tog startplatsen till höger. Förlusten mot West Ham väckte dock en del frågetecken. Truppen är bred efter sommarens shopping, men finns spetsen?

Bäst hittills: Hugo Lloris har varit en säker sista utpost i försvaret som fram till debaclet mot West Ham varit ligans mest effektiva. Snabb ut från linjen.

Kan bättre: Roberto Soldado gjorde mål i sina två första matcher – från straffpunkten. Sedan dess är han mållös och Jermain Defoe känns hetare.

Talangen: Förväntningarna är stora på Christian Eriksen, 21, kanske för stora. Visade direkt i debuten att han har en speluppfattning utöver det vanliga.

Behövs i januari: Tottenham värvade tillräckligt i somras. Nu handlar det om att nyförvärven ska få tid att smälta in i sina roller.

Tränarens status: André Villas-Boas har vunnit över supportrarnas förtroende. Den taktiskt slipade portugisen kommer få tid att bygga vidare.

7) Everton
Säsongen: Det höjdes kritiska röster efter Evertons tre inledande matcher i ligan, kryss mot Norwich, West Bromwich och Cardiff. Men sedan kom segern mot Chelsea (1-0) och efter det har alla kunnat se konturerna av det Roberto Martínez vill skapa på Goodison Park. Spanjoren har förändrat spelidén – från långa bollar till kortpassningsspel – och resultatet är imponerande. Romelu Lukaku har kommit in som en joker och levererar direkt.

Bäst hittills: Leighton Baines är en av världens bästa ytterbackar och han visar det gång på gång.

Kan bättre: Jag har aldrig varit övertygad om Steven Naismith förtjänster som Premier League-spelare och han har haft svårt att demonstrera dem i höst – trots segermålet mot Chelsea.

Talangen: Ross Barkley är det senaste stjärnskottet ur Evertons fina akademi. Har fått nummer tio-rollen och imponerar stort med sin mognad. En blivande storspelare.

Behövs i januari: Inga synbara brister i truppen längre.

Tränarens status: Roberto Martínez är omtyckt i England tack vare sin ödmjukhet. När han dessutom visar resultat genom att spela läcker fotboll stiger han ytterligare i aktning hos fansen.

8> Hull City
Säsongen hittills: Steve Bruces gäng har överträffat alla förväntningar. Med en samling Premier League-rejects har Hull skakat Manchester City borta, fått med sig alla tre poängen från St James’ Park och samlat ihop elva poäng på sju matcher. Den sena värvningen av Tom Huddlestone från Tottenham har visat sig vara en fullträff. Mittfältaren besitter det lugn och den pondus som en nykomling behöver.

Bäst hittills: Jämnt lopp mellan Tom Huddlestone och mittbacken Curtis Davies.

Kan bättre: Danny Graham löper oerhört lojalt och det arbetet ska inte underskattas. Men han är fortfarande mållös trots sex starter i ligan och hans senaste fullträff var den 9 januari för Swansea.

Talangen: Robbie Brady, 21 år, är en finfin ytterspelare med bra fot. Har gjort fem mål i alla turneringar.

Behövs i januari: Sone Aluko är en vass anfallare, men det behövs ändå en till striker som levererar. Eventuellt en till mittback bredvid Curtis Davies då Abdoulaye Fayé börjar bli till åren (35).

Tränarens status: Steve Bruce fixade uppflyttning och har inlett starkt i Premier League. I dagsläget är hans sparkapital stort. Sånt kan förstås förändras om förlusterna börjar rada upp sig, inte minst när ägaren visat sig kapabel att få galna idéer.

Undrens tid är inte förbi inom fotbollen.
Att West Ham åker till White Hart Lane och chockar Tottenham genom att vinna med 3-0 är en sak.
Att man gör det efter att Sam Allardyce använt ett 4-6-0-system och vunnit den taktiska matchen mot André Villas-Boas är en helt annan.

Jo, ni läste rätt. Sam Allardyce, denne engelske riddare för det raka, långa spelet, han som har vuxit upp och 4-4-2-ammats till den grad att det var en revolution när han började spela 4-2-3-1 – han formerade en uppställning utan anfallare à la Spanien.
Ingen targetplayer i en Allardyce-elva, hur går det ihop?
Rätt bra, uppenbarligen.

Genom åren har det ständigt raljerats om Sam Allardyce. Han har blivit en tacksam slagpåse.
När han nådde framgångar med Bolton var det tack vare långbollar mot Kevin Davies. De läckra inslagen av Jay-Jay Okocha suddade inte över det faktum att Bolton var föregångaren till Stoke. Hårda, tuffa, starka i huvudspelet.
Senare hamnade Allardyce i Blackburn och det var samma sorts fotboll där. Långa bollar, en Chris Samba som flyttade upp på varje fast situation, om så Paul Robinson fick frispark i mitten av egen planhalva.
”Big Sam” har fått stämpeln som en enkel tränare med en enkel filosofi och avsaknad av en plan b.
I Sam Allardyces eget tycke har han dock haft ett större register. För tre år sedan slog han fast att han skulle passa bättre i Inter eller Real Madrid.
Fotbolls-England hånskrattade åt uttalandet.

Vi har ju sällan fått se det där ”breda registret”, men på söndagen demonstrerade Sam Allardyce sin innovativa sida.
Under säsongsinledningen har han fått klara sig utan sin försteanfallare Andy Carroll. När ersättarna inte levererat i önskad utsträckning valde han att formera ett 4-6-0.
Modibo Maïga, som spelat längst fram tidigare, var bänkad. Ricardo Vaz Tê utgick från vänster och Stewart Downing från höger. De fungerade som ”torpeder” som skulle löpa i djupet istället för att fokusera på inläggsspel. De centrala mittfältarna Ravel Morrison, Kevin Nolan och Mohamed Diamé turades om att hota offensivt centralt i banan.
– Jag sa att de skulle få chans att spela kontringsfotboll och att vi skulle utnyttja de ytor som de lämnade. Vi tränade på det i tre dagar. Det var ett stort risktagande, säger Allardyce.
– Jag hoppades att vi skulle få defensiv stabilitet. Tanken att ta bort ”nian” var att få löpningar från mittfältet. Det innebar att deras mittbackar inte visste vem de skulle plocka upp. Jag är van att få höra klagomål från spelare, men de köpte idén och taktiken betalade sig.

Här ser vi genomsnittspositionerna för West Hams spelare i gårdagens match.

Efter en mållös första halvlek sprang West Ham i väg till 3–0 i andra halvlek. Winston Reid tryckte in 1–0 på hörna (efter en cynisk knuff i förstaläget), Vaz Tê forcerade turligt in 2–0 innan Ravel Morrison elegant solodribblade och satte 3–0.
– Nej, nej, kalla mig inte ett tränargeni, sa Sam Allardyce med ett leende på presskonferensen.
Han berättade att han inspirerats mer av Skottlands 4-6-0 än av Spaniens, vilket låter rimligt. Spanien använder 4-6-0 för att bli ännu mer spelförande, Skottland och West Ham gör det för att bli tajtare defensivt och kontra.
Mannen som hävdat att han skulle ha högre renommé och varit aktuell för en storklubb om han hetat ”Allardici” njöt av varenda sekund där han satt på podiet.
Jag antar att det är så det känns när man fått knäppa ett gäng tvivlare på näsan.

***
Läs mer:
3 feb 2012: Dokument om Ravel Morrison: ”United fick nog av skandalspelaren”.

***
Var med i Bollklubben förra veckan där jag och Simon Bank gästade Amanda Fredin och snackade om bland annat Bayern München, Everton och Arsenal.

Tottenham sålde sin bästa spelare, spenderade över en miljard kronor på ersättare – och fick än bredare trupp än någonsin tidigare.
Nu framstår de som en outsider till en topplacering.

Det är förstås tidigt att utse titelkandidater i slutet av september. Men efter en inledning där ingen av de tre favoriterna – Chelsea, Manchester City och Manchester United – har imponerat fullt ut, kan vi vara överens om att toppstriden är jämnare än någonsin i Premier League.
Vi har Arsenal som leder ligan och fått in en spetsspelare i Mesut Özil.
Vi har Liverpool som öppnade ligan bra och har gjort framsteg under Brendan Rodgers.
Vi har Tottenham som ligger tvåa i tabellen och bara släppt in ett mål på hela säsongen.
Är Spurs en titelkandidat? Tja, vi kan ju lyssna till José Mourinho som säger så här inför helgens möte:
– Jag anser att de är en stor utmanare. De var ”champions of the market”. De köpte många spelare och alla var landslagsmän och spelare av kvalitet. Truppen är mycket, mycket bra. Och du vinner titlar tack vare trupper, inte tack vare en grym spelare. De är en mycket hetare utmanare än tidigare.
Vad är förklaringen till succén? Är det så enkelt som att Tottenham än så länge haft ett tacksamt spelschema? Delvis, och av den anledningen är lördagens tidiga toppmatch mot Chelsea så intressant. Det här blir ett test för Tottenham.
Här några av orsakerna till lagets starka start.

Bred trupp
Hur ska Tottenham klara sig utan Gareth Bale? Med tanke på hur många matcher walesaren avgjorde på egen hand förra säsongen, var min känsla att han skulle lämna ett enormt tomrum efter sig. Hittills har Spurs klarat sig förvånansvärt bra.
Som ersättare till Bale, Scott Parker, Tom Huddlestone, Clint Dempsey & Co har André Villas-Boas hämtat in ett koppel av lovande och kompetenta spelare: Nacer Chadil, Christian Eriksen, Erik Lamela, Roberto Soldado, Paulinho, Étienne Capoue. Plötsligt har Spurs en bredd de aldrig tidigare haft.
I anfallet konkurrerar Soldado med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor om strikerpositionen. Slaget om två kantplatserna står mellan Lamela, Chadil, Andros Townsend, Aaron Lennon, Gylfi Sigurdsson. På centralt mittfält finns spelare som Paulinho, Capoue, Mousa Dembélé, Christian Eriksen, Sandro och Lewis Holtby.
I mittförsvaret har Vlad Chiriches värvats till en besättning som redan innehåller Jan Vertonghen, Michael Dawson och Younes Kaboul. På ytterbacksplatserna kan André Villas-Boas välja mellan Danny Rose, Kyle Walker, Kyle Naughton, Zeki Fryers.
Mellan stolparna håller Hugo Lloris på att växa ut till en världsmålvakt, om han inte redan är det.
Kort sagt: Tottenham har en bredare och intressantare trupp än någonsin tidigare i Premier League. Startelvan är inte bättre än de övriga toppkonkurrenternas, men alternativen är fler än hos både Arsenal och Liverpool.
Lagets X-faktor har minskats i och med Bales flytt, men om Erik Lamela kan steppa upp (han har visat lovande tendenser) bör argentinaren kunna fylla luckan.

Försvarsspelet
Begreppen ”Tottenham” och ”defensiv stabilitet” passar inte ihop. Har aldrig gjort. Spurs har varit en klubb som burit charmstämpel och som aldrig kunnat täppa bristerna bakåt. Enkla misstag och slarv på fasta situationer? En del av Spurs dan.
Men någonting har skett på White Hart Lane. Efter nio matcher har Spurs bara släppt in ett mål. Det var Olivier Girouds segermål på Emirates i derbyt mot Arsenal den 1 september.
Utöver det har laget hållit nollan i åtta matcher.
Vad är förklaringen? Handlar det om tillfälligheter eller om spelidé som börjar sätta sig? Statistiken är extra intressant då jag menar att flera av Tottenhams försvarare är bättre offensivt än defensivt. Kyle Walker och Danny Rose är det definitivt. Man kan argumentera för att Vertonghen är bättre med boll än utan den. Sedan har vi nye Vlad Chiriches som är en rock ’n’ roll-försvarare av samma snitt som Lucio. Han drar sig inte för att ge sig i väg på solorajder om läget ges.
Chiriches är fortfarande backup till Michael Dawson (och Younes Kaboul) som får stå för stadgan i Spurs försvar.
Vi kan peka på det skydd som det solida mittfältet ger sin backlinje. Vi anade att Paulinho/Sandro skulle bli svårforcerade och så har det också blivit. Paulinho har acklimatiserat sig fort och varit en nyttig tvåvägsspelare. Vad Sandro betyder för Tottenham såg vi inte minst när han blev skadad i början av året och lagets spel föll ihop.
Dessutom har André Villas-Boas nu haft drygt ett år på sig att implementera och förfina sin spelidé, med den höga försvarslinjen.

Tränaren
André Villas-Boas kom till Tottenham med dalande status efter debaclet i Chelsea. Två år senare pekar karriärkurvan åt ett helt annat håll för den unge portugisen.
Tottenham missade fjärdeplatsen förra säsongen, men Villas-Boas hade ändå stärkt sina aktier. Dels genom den starka hösten, dels genom det faktum att han utvecklade spelare. Inte minst Gareth Bale som tog steget till att bli en världsstjärna under Villas-Boas mentorskap.
Är André Villas-Boas flygfärdig nu? Är han redo att tuppfäktas med de riktiga alfahannarna? Med Mourinho, Wenger och Pellegrini? Kanske.
Tottenhams nya organisation, med Franco Baldini som sportdirektör, har gjort att André Villas-Boas har fått ägna sig åt det han kan bäst: Leda träningar, ansvara för matchningen av laget. Att Villas-Boas är skicklig taktiskt vet vi, men jag har även imponerats av hans man-management. Han skapade en nära relation med Gareth Bale förra säsongen och trots en stor trupp redan fjol lyckades han hålla humöret på spelarna som var utanför startelvan.
Jag gillar också den aktiva matchcoachningen. Att förändra är inte särskilt svårt, det svåra är att göra det med finess. Villas-Boas har ofta en klok tanke när han ändrar spelsystem och genomför byten. Som i förra årets derby mot Arsenal där han fick till en scenförändring av matchbilden trots att Tottenham reducerats till tio man efter Emmanuel Adebayors utvisning.
Helgens match mot Chelsea blir ett test för Spurs. men även ett test för Villas-Boas personligen. Nu ställs han mot sin förre chef, José Mourinho. Det är bara resultatet som räknas. Inte bollinnehav, inte hedersamma förluster.
Om Villas-Boas besegrar Mourinho kommer det talas om ”tronskifte” i den portugisiska tränarhierarkin.
Och då blir det ännu lite svårare att helt avfärda Tottenham som en outsider till titeln.

Villas ungtuppar har växt till sig
Aston Villa stod för helgens skräll när man besegrade Arsenal på bortaplan med 3–1. Det var extra imponerande med tanke på den tunga starten där Olivier Giroud gjorde 1–0 redan i femte minuten.
Där och då såg det ut att bli en enkel promenad till tre hemmapoäng.
Men Aston Villa ville annorlunda.
Om vi bortser från domarinsatsen och uteblivna värvningar i Arsenal (jag skrev om det i lördags) kan vi konstatera att Paul Lamberts matchplan var lyckad.
Villa-tränaren fick mittfältet att spela tufft och tätt mot Jack Wilshere och Tomas Rosicky och sina spelare att offra det där lilla extra.

Gabriel Agbonlahor fick de flesta superlativen efter triumfen. Det var naturligt eftersom han var planens bästa spelare och ordnade två straffar, men han visade också den där viljan att ta den där defensiva löpningen som betydde att lagkamraterna fick tid att samla sig.
Men set fanns fler utropstecken.
Ashley Westwood tjatade jag om redan förra säsongen så vi kan ju lyfta fram hans kollega Fabian Delph istället. 23-åringen spåddes en lysande framtid när han kom fram i Leeds för några år sedan. När han skulle slå igenom i Aston Villa drabbades han av en allvarlig skada och fick en hel säsong förstörd.
Nu har han tagit en plats i startelvan och utvecklats till en gedigen tvåvägsspelare. Hans arbetsinsats i lördags var imponerande och han var så när att göra sitt första Premier League-mål när han prickade insidan av stolpen i andra halvlek.
En trevlig bekantskap var nye vänsterbacken Antonio Luna. Den 22-årige spanjoren höll bra koll på Theo Walcott och satte dessutom dit 3–1-målet. Det var viktigt att Luna fick en bra start då vänsterbacken var en av Villas svagare punkter förra säsongen.

Aston Villas trupp består till stora delar av spelare som Delph och Luna. Unga, utvecklingsbara, spännande.
Kan de höja sig det där snäppet, kan Paul Lambert få dem att fortsätta springa tills de stupar – då kan det här bli en riktigt rolig säsong på Villa Park.
Att laget har en hög högstanivå såg vi dock redan i våras. Lamberts taktik passar dessutom bättre mot topplag där de kan falla hem i sitt 4-5-1 och invänta kontringar på snabba spelare som Agbonlahor och Andreas Weimann. Det blir intressant att se om Aston Villa har verktygen att dyrka upp lägre försvar.

Supertalangens genombrott
Hur är det ställt med engelsk fotbolls framtidsutsikter? Kommer det några spelare underifrån?
Det där är ett ämne som ständigt diskuteras i takt med att andelen utländska spelare i Premier League växer.
Men på Carrow Road fick vi se det som jag skulle beteckna som ett genombrott av en blivande storspelare.

Det har snackats länge om Ross Barkley i Everton. Grabben spelade trots allt från start i andra omgången av Premier League redan för två år sedan. Då var han blott 17 år.
Men han har fått bida sin tid. Säsongen 2011/12 spelade han sex matcher, varav två från start. Förra säsongen blev det totalt sju matcher (två från start) och utlåningar till Sheffield Wednesday och Leeds United.
Haussande av unga spelare hör till. Det sker ständigt. Det tisslades och tasslades även om den ett år äldre Jose Baxter. Han spåddes en lysande framtid i Everton, men återfinns idag i Oldham i League One.
Risken att Ross Barkley ska gå samma väg ser jag dock som liten.
I premiären mot Norwich demonstrerade 19-åringen varför han stämplats som supertalang.
Barkley var bäst på planen i sin mittfältsroll bredvid Leon Osman. Sättet han dunkade in 1–1-målet på (med fel fot) var häftigt, men det var ännu läckrare att de de andra kvaliteterna: Drivet i steget, förmågan att föra fram bollen i planen, det mogna passningsspelet. Av sina 53 passningar slog han 51 till rätt adress.
Ross Barkley har jämförts med Steven Gerrard och även om man ska vara försiktig med sådana jämförelser är det lätt att förstå varför den kommit till i det här fallet.
Ross Barkley är en talang utöver det vanliga med driv i steget och två bra skottfötter. Och den här gången är han i Premier League för att stanna.

Palaces hopp står till Jedinak
Det var kul att hälsa Crystal Palace tillbaka till Premier League i söndags. Det blev förlust mot Tottenham med 0–1, men Ian Holloways gäng har en del positivt att ta med sig.
Defensiven med mittbackarna Danny Gabbidon och Damien Delaney i spetsen – den som jag ifrågasatt starkt – klarade testat med hedern i behåll. Ytterbackarna Joel Ward och Dean Moxey klarade sig också bra, den senare lyckades faktiskt hålla jämna steg med en speedkula som Aaron Lennon.
Bäst var mittfältaren Mile Jedinak.
Jag visste att han var bra förra säsongen i Championship, men att han skulle kliva in i Premier League och dominera ett mittfält mot Mousa Dembélé och Paulinho – det trodde jag inte.
Jedinak var briljant i rollen som städare/bulldozer. Australiern kan bli en kultspelare på Selhurst Park.
Nu handlar det om att få till offensiven för Ian Holloway.
Lirare som Dwight Gayle, Owen Garvan och Aaron Wilbraham sprang uppoffrande, men det hände inte särskilt mycket.
Det var först när unge John Williams byttes in som Palace fick någon som kunde bryta mönstret. Williams är en bollbegåvning och hans kreativitet kommer att behövas om laget ska få spets framåt.
Det är upp till Ian Holloway att hitta en plats för 19-åringen.

Tottenham? Ingen sprakande tillställning från André Villas-Boas gäng, men det var åtminstone tre poäng i en premiär mot en heltänd nykomling. Hugo Lloris var förtroendeingivande, Paulinho såg fin ut och Étienne Capoue gjorde ett lovande inhopp.
Spurs såg dock ut att sakna dörröppnaren som stavas Gareth Bale.

Förra säsongen:
Premier League: 5.
Europa League: Kvartsfinal.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Tottenham har gjort en kanonsommar på transfermarknaden. Men säsongen kan ändå avgöras av vad som sker sista två veckorna i augusti.

Som så ofta är mycket oklart i Tottenham när vi går in i slutspurten av transferfönstret.
Säsongen sparkar i gång idag mot Crystal Palace, men ordföranden Daniel Levy har som vanligt någon storaffär som drar ut på tiden.
Den här sommaren kan ingen ha missat vem det handlar om.
Gareth Bale uppvaktas av Real Madrid som uppges ha lagt ett världsrekordbud på spelaren.

Hade Real Madrid förhandlat med en annan klubb, typ vilken som helst, hade Gareth Bale varit såld och presenterad nere i den spanska huvudstaden. Men nu dealar man med Daniel Levy, Europas tuffaste förhandlare.
Levy har stått emot och försöker kräma ur lite till ur affären. Min känsla har hela tiden varit att Bale till slut flyttar och ryktena om att Spurs jagar nyförvärv tyder på det. Varför skulle de annars ens fundera på att värva Erik Lamela från Roma?
Som truppen ser ut idag är den nämligen urstark.

Medan Gareth Bale-cirkusen har snurrat på högvarv – han har klätt Marcas förstasida var och varannan dag i sommar – har Spurs säkrat en rad fina förstärkningar.
Sommaren började med att man lade beslag på brassemittfältaren Paulinho. Han gjorde succé i Confederations Cup och kommer att bilda ett fruktat mittfältspar med Sandro.
Sedan följde Nacer Chadli, Roberto Soldado och Étienne Capoue. Medan Chadli och Capoue är bredd- och framtidsvärvningar är Soldado den striker klubben hade behövt ifjol.

Då stod André Villas-Boas där med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor som enda strikeralternativ. Det var för tunt för en klubb som skulle slåss om Champions League-platser och samtidigt fajtas i Europa League.
Nu har man fått in den spelaren.
Tottenham har lyckats så bra att fansen, trots en eventuell försäljning av Bale, kan hoppas på topp fyra. Det är starkt och Spurs har lyckats med det Arsenal inte lyckats med: Vara proaktiva på transfermarknaden. Där för förmodligen nye sportdirektören Franco Baldini en förklaring.
Spurs försöker agera i tid nu också. Det ryktas att man är ute efter Romas Erik Lamela eller Anzjis Willian för att täcka upp för en eventuell Bale-försäljning.

Spurs har gett ifrån sig spelare också. William Gallas fick inget nytt kontrakt. Mer överraskande var Steven Caulkers övergång till Cardiff. Mittbacken spåddes bli Spurs framtida försvarschef.
Överflödiga mittfältare som Tom Huddlestone och Jake Livermore (lån) har skickats till Hull City. Scott Parker väntas skriva på för QPR.
Men Spurs har inte tappat någon ordinarie spelare ännu och känns avsevärt starkare än ifjol.

Det där skulle förstås förändras om Daniel Levy kommer överens med Florentino Pérez.
Hur mycket skulle Bale saknas? Det är så svårt att sia om, men fakta är:
Bale var ligans bästa spelare ifjol och var avgörande för Spurs i flera matcher. Ingen av de andra toppkonkurrenterna har förlorat sin bästa spelare.
Även om Spurs värvar Lamela eller Willian kommer de knappast göra lika stor skillnad för laget. De är bra, men inte färdiga världsstjärnor.
Spurs kan också lida av att man inte är samspelt. Startelvan innehåller fyra, ibland ännu fler, nya och nygamla spelare.
Om man skulle behålla Gareth Bale finns absolut chansen att slåss om en topp tre-plats.

Tänkbar startelva:
Lloris – Walker, Dawson, Vertonghen, Rose – Sandro, Paulinho – Lennon, Dembélé, Chadli – Soldado

Transfers In: Roberto Soldado (Valencia, £26m), Paulinho (Corinthians, £17m), Nacer Chadli (FC Twente, £7m), Étienne Capoue (Toulouse, £9m).
Out: Steven Caulker (Cardiff, £8m), Clint Dempsey (Seattle Sounders, £6m), Tom Huddlestone (Hull, £5m), John Bostock (Royal Antwerp, Free), Jack Bartram, Nathan Byrne (both Swindon, Free), Grant Hall, Massimo Luongo, Alex Pritchard, Ryan Mason (all Swindon, Loan), Tomislav Gomelt (Royal Antwerp, Loan), Bongani Khumalo (Doncaster, Loan), Jake Livermore (Hull, Loan), Adam Smith (Derby, Loan).
Released: David Bentley, William Gallas, Jack Munns, Jake Nicholson.
Nyckelspelaren: Roberto Soldado.
Håll ögonen på: Paulinho.

Arsenal reder ut stormen och fixar Champions League-biljetten.
Tottenham snubblar på upploppet.
Hört den förr?

Låt gå för att detaljerna kan skilja år från år. Det kan vara lasagne inblandat som 2006, det kan vara ett slag om tredjeplatsen som ifjol där Chelsea vann Champions League och därmed lade beslag på den sista CL-platsen.
Men slaget om Champions League-platserna i norra London börjar bli ett stående inslag.
Att Tottenham bara nästan når fram är ett lika säkert vårtecken.

När jag skriver dessa rader vet vi sedan länge hur det slutade. Tre Kronor har vunnit VM-guld och segerrusiga fans har försökt bada i fontänen vid Sergels Torg.
Dagens händelser på St James’ Park och White Hart Lane är inte så mycket att orda om. Det blev ju knappt spännande. Newcastle var för tamt för att hota ett stabilt, gediget Arsenal.
De enda som kan ha känt en stigande puls var den skara Spurs-supportrar som levde i förvissningen om att Newcastle gjort 1-0 mot Arsenal och att Gareth Bales drömmål i slutminuterna betydde Champions League-kval. Besvikelsen måste ha varit monumental när de insåg att det i själva verket var den formstarke Laurent Koscielny som gett Arsenal ledningen med 1–0.

Så eftersom dagens händelser känns passé kan vi ägna oss åt det enda som är intressant: Framtiden.
Vad betyder resultaten idag för Arsenals och Tottenhams kortsiktiga framtid?

ARSENAL
Förra säsongen var Arsenal uträknat, men tog samman och ordnade Champions League-biljetten.
Den här säsongen har de inte varit utdömda i samma utsträckning, men efter derbyförlusten mot Spurs tidigare i år såg det mörkt ut. De tog sig, återigen, samman och ordnade Champions League-biljetten. En stor seger för Arsène Wenger.

Vid den här tiden förra året hade ett missat Champions League varit förödande för Arsenal. Åtminstone var känslan så.
Robin van Persie funderade på framtiden. Theo Walcott hade ett kontrakt som han inte förlängt. Arsène Wenger brottades med opinionen.
Nu vet vi ju att van Persie lämnade ändå, trots att Arsenal kvalificerade sig för CL.
Den här våren har läget, rent truppmässigt, varit annorlunda. Jack Wilshere hade inte flyttat om Arsenal missat CL. Theo Walcott har nyss förlängt kontraktet och hade blivit kvar. Mikel Arteta, Laurent Koscielny, Santi Cazorla och Kieran Gibbs hade också blivit kvar. Ingen som klubben vill behålla hade lämnat på grund av ett år utanför Champions League.
I det ljuset hade uteblivet CL inte varit någon katastrof. Risken för spelartapp har varit låg. Jag tror inte att Arsenal, vid förlust idag mot Newcastle, hade varit slut som toppklubb.
Ett bra transferfönster, ett par fyndköp, kan räcka för att bli att räkna med igen. Kolla på Liverpool som snodde åt sig Coutinho och Daniel Sturridge i januari och nu ser avsevärt starkare ut.

Däremot hade missat CL-spel för Arsenal inneburit en minskad status. En befäst bild av en klubb som halkat efter de stora. Robin van Persie-försäljningen symboliserade bilden av hur Arsenal tappat gentemot Manchester United. Missat CL-spel hade gjort det än tydligare.
Det i sin tur hade gjort det svårare att attrahera etablerade nyförvärv till klubben.
Därför var dagen resultat extremt viktigt för Arsenal.

Nu får Arsène Wenger arbetsro. Åtminstone till slutet av sommaren när fansen kan börja misströsta över uteblivna förstärkningar.
Men Arsenal kan ha något på gång. Deras resultat i vår imponerar. Laurent Koscielny har återigen blivit en klippa i de bakre leden. Kan Jack Wilshere komma tillbaka i form och framför allt hålla sig fit har laget en världsklassmittfältare.
Rätt anfallsvärvning – laget behöver verkligen en striker i världsklass (Stevan Jovetic?) – så kan det bli riktigt bra.

TOTTENHAM
Den poängmässigt bästa säsongen någonsin av Spurs. Men 72 inspelade poäng räcker ändå inte för André Villas-Boas gäng.
Återigen faller Tottenham på mållinjen i kampen om Champions League-platserna.

Ni kanske minns hur Erik Niva vid den här tiden ifjol målade upp ett nattsvart scenario för Tottenham (vilket är naturligt, det ingår i supporterns livsåskådning att måla fan på väggen).
Hur klubben skulle tappa Gareth Bale och Luka Modric och sedan tyna bort från toppstriden.
Det blev ju inte så. Luka Modric såldes visserligen till Real Madrid, men Gareth Bale stannade och utvecklades till en världsspelare. Daniel Levy handlade klokt när han plockade in Mousa Dembélé och Jan Vertonghen. André Villas-Boas tog över skutan och så var Tottenham att räkna med igen.
Nu ser jag dock orosmolnen komma smygande.

För Tottenham handlar silly season uteslutande om Gareth Bale. Utan att överdriva snacket om ”one man team” så är han kort och gott skillnaden mellan ett Spurs som kan slåss om fjärdeplatsen och ett Spurs som får inrikta sig på  platserna 6-8.
Så bra är han.
André Villas-Boas upprepade efter Sunderland-matchen på söndagen att han räknar med att Bale stannar. Men vissa saker kan inte klubben råda över. Vill spelaren sätta sig på tvären kan han göra det.
Och det finns drakar där ute med mycket pengar.
Gareth Bale är en klok ung man. Han skulle inte flytta till Paris SG eller något annat nytt projekt.
Flyttar han, blir det Barcelona, Bayern München eller Real Madrid. Klubbar på den allra högsta nivån. Det verkar som att han hellre flyttar utomlands än till någon av Manchesterklubbarna.
Finns chansen att någon av dessa europeiska giganter lägger upp 500 miljoner kronor för walesaren? Ja.
Jag gissar att Florentino Pérez är sugen på en gálactio i sommar. Real har underpresterat under säsongen. Den nye tränaren (Carlo Ancelotti?) kommer att vilja ha förstärkningar. Gareth Bale skulle vara den typ av köp som skulle ge Real Madrid extra självförtroende i duellen med Barcelona.
Kommer det ett jättebud i sommar kommer Daniel Levy förstås att kräma ut så mycket det någonsin går, men känslan är att han i så fall säljer.
Och då måste Spurs använda pengarna rätt.

Jag hoppas att Gareth Bale stannar. För Premier Leagues skull, för Tottenhams skull.
Gör han det kan Spurs göra en ny satsning mot Champions League-spel nästa säsong. Bitarna finns på plats. Hugo Lloris har acklimatiserat sig snabbt i England. I försvaret finns unga, lovande spelare (Walker, Caulker, Vertonghen, Naughton). Mittfältet ser bra ut. Framåt behövs någon tung förstärkning.
Men innan dess måste man övertyga Bale om att hans framtid finns i klubben ytterligare ett år.
Det blir en lång, oviss sommar för Tottenhamfansen.

Arsenalfansen kan andas ut – tills vidare
Tottenham fick en poäng med sig från Stamford Bridge. Men de som borde vara allra mest nöjda med 2–2-resultatet är Arsenalfansen.
Seger för Tottenham idag mot Chelsea hade betytt att ”Gunners” inte längre hade haft avgörandet om fjärdeplatsen i egna händer. Nu ligger de fortfarande en poäng före Spurs i tabellen med två matcher kvar att spela.

Det blev en tempostark, böljande toppmatch på Stamford Bridge.
Chelsea började bäst. Eden Hazard hade vaknat på sin allra bästa sida och satte Tottenhamförsvaret på prov med fart och teknik.
Oscar gav hemmalaget ledningen efter Gary Cahills nickskarv, Emmanuel Adebayor kvitterade med en fin soloprestation i mitten av halvleken. När man kände att Spurs kommit in i matchen sydde Chelsea ihop ett one-touch-anfall och lade upp för Ramires som tofflade in 2-1.
I andra halvlekens inledning var Chelsea klart bättre. Med Frank Lampard och John Terry på bänken visade de hur mycket talang laget besitter och hur ljus framtiden faktiskt är även om de skulle missa Champions League. Eden Hazard och Ramires fick gyllene lägen att stänga matchen. Båda sumpade chanserna grovt.
Istället gjorde Tottenham en sista kraftansamling. André Villas-Boas, som jag kallat ligans bästa matchcoach, hade skickat in Gylfi Sigurdsson från bänken istället för Aaron Lennon. I den 79:e minuten klackade en offsidestående Adebayor till Sigurdsson som iskallt placerade in 2–2 i bortre hörnet.
Det var ett mål som gav hopp, men som inte förändrar läget radikalt.

Spurs-spelarna sprang tillbaka till mittlinjen. De behövde ett mål till. Laget skapade några halvchanser. På tilläggstid fick Gareth Bale, rätt anonym i matchen, frisparksläge. Efter walesarens många avgörande mål under säsongen låg förväntan som ett täcka över bortasektionen. Skulle han avgöra igen? Skulle han göra målet som hade satt Tottenham i förarsätet i racet om CL-biljetterna?
Inte den här gången. Frisparken blev tam och satt i händerna på Petr Cech.
Chelsea–Tottenham slutade oavgjort och slaget om fjärdeplatsen går vidare.
Spurs livlinor blir färre och färre.

Återstående matcher:
Chelsea: Aston Villa (b), Everton (h).
Arsenal: Wigan (h), Newcastle (b).
Tottenham: Stoke (b), Sunderland (h).

Adebayor vaknade ur sin dvala
Det har varit frustrerande för Tottenhamsupportrarna att se Emmanuel Adebayor under säsongen.
Anfallaren fick en permanent övergång och ett lukrativt kontrakt av Daniel Levy. Vad han har gjort för att betala tillbaka? Knappt något av värde. Nada.
Han har varit ointresserad, lat, tafflig – ibland usel.
Men idag var det som om han hade bestämt sig: Han skulle visa att han faktiskt kan vara en toppanfallare när han vill.
Då var han magnifik.

Det var inte bara det att han sprang över hela planen och smekte in 1–1-målet med ett iskallt, på gränsen till nonchalant Thierry Henry-avslut. Inte heller det faktum att hans klack till Gylfi Sigurdssons kvittering var en godbit.
Nej, det som imponerade allra mest på mig var att Adebayor skruvade tillbaka klockan och agerade som den anfallaren som gjorde sig ett namn i den här ligan genom att spela med hjärta (klubbhjärta är en annan sak).
Den här kvällen brann han för Tottenhams sak. Han sprang oavbrutet, sög in bollar, kampade i luftrummet, utmanade, spelade fram lagkamrater. När han spelar så här är han allt man önskar av en ensam striker; djupledslöpare, targetspelare, hårt arbetande lagspelare.

Det är märkligt att han inte anstränger sig oftare. Var i all sin dar har den här Emmanuel Adebayor hållit hus under säsongen? I mötet med Manchester City häromveckan var han så lat att man kunde tro att han slagit rot på offensiv planhalva.
Dagens insats var en påminnelse om att Emmanuel Adebayor kan när han vill.

André Villas-Boas, 35, har sina brister. Inte såg konstigt när han är jämnårig med flera av spelarna i ligan.
Han var så när att slarva bort avancemang i Europa League borta mot Inter på grund av en självmordstaktik och i ligamatchen därpå blev det förlust delvis på grund av en märklig laguttagning.
Men som matchcoach är han briljant. Hans förmåga att ta rätt beslut och förändra matcher i realtid är minst sagt imponerande.
Jag minns hans djärva drag i höstas, sedan Tottenham reducerats till tio man borta mot Arsenal. AVB gick ned på trebackslinje, formerade laget som ett 3-4-1-1 och lät sina wing-backs sköta kanterna. Det gav inga poäng, men väl en spelmässig uppryckning.
Igår mot Manchester City visade han återigen sin fingertoppskänsla.

City hade dominerat inledningen och gjort 0–1 redan i femte minuten. Det var ett mål av den sortens kvalitet som är svårt att försvara sig emot. Visst, Scott Parker blev bolljagare i förstaläget och hamnade på mellanhand i andraläget, men passningen från Carlos Tévez till James Milner var intelligent och inspelet snett inåt bakåt till en fri Samir Nasri var enligt skolboken.
I drygt 70 minuter hade City kontroll på händelserna. Gareth Bale, som gjorde comeback, hade inte åstadkommit mycket och Spurs kändes uddlöst.
Men André Villas-Boas fick till en scenförändring. Han bytte in Tom Huddlestone och Lewis Holtby och gick över på 4-3-3 med Huddlestone som defensiv mittfältare bakom Mousa Dembélé och Lewis Holtby (som jag fortfarande tycker har mycket att bevisa).
Effekten dröjde inte länge och kom inom loppet av sju elektriska minuter. Clint Dempsey höll sig framme vid bortre stolpen och stötte in 1–1 framspelad av Gareth Bale. Jermain Defoe vek in från vänster, fick tillräckligt med utrymme av Vincent Kompany) och sköt 2–1 i bortre hörnet, ett typiskt Defoe-mål. Gareth Bale avrundade vändningen med att kyligt chippa in 3–1 över en utrusande Joe Hart.
Tre mål inom loppet av sju minuter mot ligans bästa försvar.
Jag såg inte den vändningen komma.
Och precis när jag känt att den där Champions League-platsen börjar glida Tottenham ur händerna har de istället skaffat sig fifty-fifty-läge igen.
Och detta tack vare André Villas-Boas genialiska byten och taktiska dispositioner.

Portugisens aktier har stärkts kontinuerligt under säsongen. Han har fortfarande har skönhetsfläckar och är långt ifrån en fulländad tränare.
Alex Ferguson är fortfarande en mästare när det gäller utstuderade taktiker inför stormatcher (läs mer här, här och här), men hans kvaliteter som coach är inte riktigt lika vassa.
André Villas-Boas å andra sidan verkar ha större svårighet att finna rätt taktik vid starten av matcher än han har att förändra under matchens gång.
I den genren, som matchcoach, kan jag inte komma på någon manager som – sett till denna säsong – presterat bättre.

***
När Liverpool–Chelsea sparkade igång hade jag redan tagit plats vid tränarbänken (kollar reprisen på Viasat i detta nu). Det var premiärmatch för Gamla Karlbergare igår. Hur det gick kan ni läsa här.
Vill ni läsa en kommentar om händelserna på Anfield och Luis Suárez bett kan ni läsa Peter Wennmans pluskrönika.