Tottenham kämpade heroiskt i Basel.
De brottades med skador, regn, utvisningar och en svart straffhistoria.
Till slut fick de ge sig.
Basel vann på straffar och nu är det bara Chelsea kvar som kan försvara de engelska färgerna i Europa League.

Jag kom hem lagom till att Jan Vertonghen blev utvisad i slutminuterna av ordinarie tid.
Där och då talade väldigt lite för Spurs.
Där och då spelade de utan, får se nu: Gareth Bale, Aaron Lennon, Hugo Lloris, Sandro, Younes Kaboul, Jermain Defoe, (utbytte) Mousa Dembélé och utvisade Vertonghen – åtta av lagets bästa spelare.
Men ju längre förlängningen led, desto mer övertygad blev jag om att Tottenham skulle greja det. Det som talade för dem var att inget talade för dem. Det är i sådana lägen lag brukar rida ut stormen.
När Michael Dawson – en jätte – slängde sig uppoffrande och täckte ett skott med en minut kvar av tilläggstiden såg man att Alexander Frei, Baselveteranen, befarade att hans lag missat ännu ett gyllene tillfälle att avgöra matchen.
Inför straffsparksläggningen hade Tottenham mentalt överläge; de hade mindre att förlora.
Men så är det det där med engelsmän och straffar.
Tom Huddlestone fick se Yann Sommer rädda och Emmanuel Adebayor tog någon märkligt ansats (man är knappt förvånad) och sköt sin över ribban.
Basel dunkade dit sina stensäkert.
Tottenham var utslaget.
André Villas-Boas sa efteråt att han var stolt över sina spelare och stolt över att han ”statuerat exempel för engelsk fotboll”. Det han menade var att han konsekvent spelat starkt manskap i turneringen med målet att gå så långt som möjligt. Europa League är AVB:s hemmaplan, han vann turneringen med Porto och sätter större vikt vid den än, låt oss säga, Harry Redknapp.
Var satsningen för vågad?
Även om jag beundrar Villas-Boas djärva strategi att satsa på två fronter får vi avvakta med om han gjort rätt.
Tar Tottenham Champions League-biljetten kommer han att hyllas. Om de går miste om den kommer han att bli tomhänt och sågas.
Då har han missat Europa League och på köpet tappat bort CL-platsen.
Så liten är skillnaden mellan himmel och helvete.

***
Innan jag åkte i väg på fotbollsträningen igår såg jag Chelsea gå vidare i Europa League. Mer om den matchen senare. Nu ska jag skynda mig in till jobbet och göra live-tv.

Åtta-nio omgångar kvar av Premier League.
Då är det läge att ta tempen på klubbarna som slåss om Champions League-biljetterna.
Här har jag granskat spelschema, formen och skadeläget hos lagen på plats 2–7.

Premier League startar om idag efter landslagsuppehållet.
Med ett Manchester United som sprintat i väg i toppen vänder vi blickarna mot racet om fjärdeplatsen – en kamp som kan bli mer raffinerad än någonsin.
Inte mindre än sex klubbar gör upp om Champions League-biljetterna (även om Liverpools chanser är relativt små).
Här är en nulägesanalys med betyg (1–5).

2) Manchester City, 59 poäng +25

Återstående program: 3.
Newcastle (h), Manchester United (b), Wigan (h), Tottenham (b), West Ham (h), Swansea (b), Reading (b), Norwich (h).
Kommentar: Ett par tuffa bortamatcher, men samtidigt tillräckligt många enklare hemmamatcher för att laget ska kunna hålla ifrån och säkra andraplatsen.

Skadeläget: 4.
Sergio Agüero (30 mars), Jack Rodwell (8 april), Maicon (oklart), Micah Richards (8 april).
Kommentar: Inga långtidsskador. Vincent Kompany gjorde comeback i landslaget och bör kunna vara redo för spel i omstarten.

Formen: 2.
Kommentar: Bara två segrar på de fem senaste matcherna. Mot Everton blev det förlust med 0–2. Anfallsspelet fungerar inte.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Yaya Touré har inte varit lika bra den här säsongen.

Tränare: 3.
Kommentar: Roberto Mancini vann många City-hjärtan efter den historiska ligatiteln, men han har inte hittat rätt balans i truppen i år. Flera av värvningarna från i somras har floppat.

Totalt: 14/25.

3) Chelsea, 55 poäng +28

Återstående program: 2.
Southampton (b), Sunderland (h), Tottenham (h), Fulham (b), Liverpool (b), Swansea (h), Manchester United (b), Aston Villa (b), Everton (h).
Kommentar: Flera möten med topplagen, dessutom ett par tuffa hemmafighter mot Tottenham och Everton.

Skadeläget: 5.
Ramires (30 mars), Gary Cahill (30 mars), Oriol Romeu (resten av säsongen).
Kommentar: Inga långtidsskador på ordinarie spelare. Rafael Benítez har en gynnsam situation när det gäller skadeläget.

Formen: 3.
Kommentar: Tre segrar på de fem senaste matcherna imponerar inte, men Chelseas upphämtning i FA-cupen borta mot Manchester United var ett tecken på att laget är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 4.
Kommentar: Juan Mata var magisk hela hösten. Efter en liten dipp har han och Eden Hazard återigen hittat ett fint samarbete.

Tränare: 1.
Kommentar: Rafael Benítez är en meriterad tränare, men i Chelsea är han malplacerad. Fansens avsky mot den förre Liverpoolmanagern gör att han arbetar i ett tufft arbetsklimat. Dessutom vet han att han inte kommer att vara kvar nästa säsong.

Totalt: 15/25.

4) Tottenham 54 poäng +14

Återstående program: 2.
Swansea (b), Everton (h), Chelsea (b), Manchester CIty (h), Wigan (b), Southampton (h), Stoke (b), Sunderland (h).
Kommentar: Fyra riktigt tuffa matcher väntar Spurs med start på Liberty Stadium i helgen. Kan laget ta sig förbi dessa med hedersamt poängfacit har de en på pappret lättare avslutning i de fyra sista omgångarna. Observera att laget har en match mer spelad än konkurrenterna.

Skadeläget: 3.
Michael Dawson (30 mars), Aaron Lennon (30 mars), Sandro (resten av säsongen), Younes Kaboul (oklart).
Kommentar: Skadan på Sandro var ett avbräck, men där har Tottenham bra ersättare i form av Scott Parker. Aaron Lennons frånvaro blev dock omedelbart kännbar. Tottenham-fansen håller tummarna för att Lennon inte slår upp skadan.

Formen: 2.
Kommentar: Allt såg så bra ut för Spurs efter segern mot Arsenal. Efter två raka nederlag, senast hemma mot Fulham har den där framgångsvågen ebbat ut.

Formen hos nyckelspelare: 5.
Gareth Bale har visserligen inte varit fantastisk i de två senaste matcherna, men sedan nyår har han varit ligans vassaste spelare.

Tränare: 3.
Kommentar: André Villas-Boas har tystat många kritiker den här säsongen med sitt arbete i Tottenham. Hade sanslöst ”flow” fram till för en månad sedan. Nu finns frågetecknen där igen. Klarar han trycket när ligan går in i ett avgörande skede?

Totalt: 15/25.

5) Arsenal, 50 poäng +23

Återstående program: 4.
Reading (h), West Bromwich (b), Norwich (h), Everton (h), Fulham (b), Manchester United (h), QPR (b), Wigan (h), Newcastle (b).
Kommentar: Inga bortamatcher mot topp sju-lagen. Manchester United kan i praktiken ha säkrat ligatiteln när de kommer till Emirates.

Skadeläget: 2.
Abou Diaby (resten av säsongen), Kieran Gibbs (30 mars), Theo Walcott (6 april), Bacary Sagna (30 mars), Jack Wilshere (oklart)
Kommentar: Jack Wilsheres skada är ett hårt avbräck. Det är ännu oklart när mittfältaren kan göra comeback. Theo Walcott bör vara tillbaka till nästa helg medan Bacary Sagna bör kunna spela lördagens match. Abou Diabys långtidsskada drabbar spelaren hårdare än laget.

Formen: 4.
Kommentar: Arsenal har, trots att spelet hackat stundtals, tagit fyra segrar på de fem senaste matcherna. Lägg till en meriterande vinst över Bayern München borta.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Med Jack Wilshere borta vilar tyngre ansvar på Mikel Arteta. Spanjoren har dock inte visat samma form som vid den här tiden ifjol och frågetecken finns om han klarar att ta ansvar för defensiven.

Tränare: 3.
Arsène Wenger.
Kommentar: Fransmannen är rutinerad och har varit i den här situationen tidigare. Varje gång har han ordnat den där Champions League-biljetten. Känslan är dock att Wengers fingertoppskänsla på transfermarknaden och som matchcoach är dalande.

Totalt: 15/25.

6) Everton 48 poäng +11

Återstående program: 1.
Stoke (h), Tottenham (b), QPR (h), Arsenal (b), Sunderland (b), Fulham (h), Liverpool (b), West Ham (h), Chelsea (b).
Kommentar: Fyra riktigt tuffa bortamatcher. Programmet gör att Evertons chanser att ta fjärdeplatsen är minimala.

Skadeläget: 3.
Tim Howard (30 mars), Phil Jagielka (30 mars), Tony Hibbert (oklart).
Kommentar: Skadan på Tim Howard kunde ha blivit kostsam, men Jan Mucha har fyllt luckan fint. Phil Jagielka lämnade ett tomrum efter sig (framför allt när ersättaren heter John Heitinga). Viktigt att få tillbaka Jagielka så fort som möjligt.

Formen: 2.
Kommentar: Everton har haft en tung tid där man halkat efter i jakten på fjärdeplatsen och åkt ur FA-cupen hemma mot Wigan. Triumfen senast mot Manchester City var nödvändig.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Marouane Fellaini var en av ligans bästa spelare under hösten. Senaste två månaderna har han inte varit lika vass.

Tränare: 4.
Kommentar: David Moyes är en av ligans skickligaste managers. Hans arbete med små resurser i Everton är beundransvärt. Men han har haft svårt att ta det där sista steget med klubben. Han har fortfarande inte vunnit någon titel. Han bärgade fjärdeplatsen 2005. Det blir svårt att göra det igen.

Totalt: 12/25.

7) Liverpool 45 poäng +18

Återstående program: 4
Aston Villa (b), West Ham (h), Reading (b), Chelsea (h), Newcastle (b), Everton (h), Fulham (b), QPR (h).
Kommentar: Ingen bortamatch mot topp sju-lagen. Däremot har Liverpool en match mer spelad än flera av konkurrenterna (förutom Tottenham).

Skadeläget: 4.
Joe Allen (resten av säsongen), Fabio Borini (oklart), Martin Kelly (oklart).
Kommentar: Inga skador på spelare från startelvan.

Formen: 3.
Kommentar: Liverpool blandar och ger. Ena stunden förlorar de hemma mot WBA, sedan gör de 9–0 på två matcher mot Swansea och Wigan, följer upp med 3–2 mot Tottenham – för att sedan torska mot Southampton.

Formen hos nyckelspelare: 5.
Kommentar: Luis Suárez har varit fantastisk hela säsongen och är en av favoriterna till att utses till årets spelare.

Tränare: 2.
Kommentar: Brendan Rodgers är en spännande manager och hans projekt är förtjänt av tid och tålamod. Men hittills har han, resultatmässigt, inte lyckats lyfta Liverpool.

Totlat: 18/25.

Fotnot: Uppgifterna om skador hämtade från Physioroom.

***
Nu återstår den stora frågan: Vilka klubbar säkrar Europaplatserna?
Vad tror du?

Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

André Villas-Boas har höjts till skyarna den senaste tiden. Tottenham har radat upp förlustfria matcher, Gareth Bale har spelat som i trans och laget har klarat att hantera det faktum att de inte haft någon producerande anfallare.
När Tottenham besegrade Inter med 3–0 i det första Europa League-mötet var André Villas-Boas tränaren vars karriär pekade spikrakt uppåt, medan nästan jämngamle Andrea Stramaccioni framstod som en man som fått ett för stort uppdrag.
Men igår var det ombytta roller.
Stramaccioni vann sympatier, Villas-Boas demonstrerade att han kan vara för naiv med sin ”high line”-taktik.

Tottenham saknade Gareth Bale, ett enormt avbräck förstås, men Villas-Boas valde att även starta med Aaron Lennon på bänken och spela William Gallas i mittförsvaret.
En halvtimme in i matchen framstod valet av Gallas som ödesdigert.
Spurs-fansen ropar högt om en usel domarinsats från Ivan Bebek, men kroaten kommer faktiskt undan med bättre betyg än både William Gallas och André Villas-Boas från den här kvällen.
Den franske veteranen var en katastrof bredvid Jan Vertonghen. 35-åringen var inte heller hjälpt av att Tottenham använde en hög försvarslinje mot en så skicklig playmaker som Antonio Cassano.
Som så ofta ledde det ena till det andra.
André Villas-Boas började med två anfallare på plan. Spurs hamnade i numerärt underläge på mittfältet. Antonio Cassano fick agera utan press. Cassano fick möjlighet att stoppa in giftiga bollar i djupled bakom Spurs höga backlinje.
Självmordstaktik.

Varningsklockorna borde ha ringt när Rodrigo Palacio var en ribbträff från att göra 2–0 i första halvlek. André Villas-Boas stod handfallen vid sidan utan att göra några åtgärder. Är han verkligen så låst vid sin höga försvarslinje, den som blev ett dundrande fiasko i Chelsea?
Igår vaktade Brad Friedel målet, han står alltid i cupmatcherna, och han är inte lika duktig i rollen som sweeper-keeper som Hugo Lloris. Det borde ha varit en ännu större anledning till att ta hem laget.
Igår blev dessutom mittfältet ett haveri. Med både Emmanuel Adebayor och Jermain Defoe från start hade Scott Parker, Jake Livermore och Mousa Dembélé ett hav att täcka. Dembélé gjorde det bra utifrån förutsättningarna, främst tack vare sin odiskutabla kvalitet och förmåga att hålla i bollen. Parker hade det kämpigare.
Nu räddades Tottenham – och inte minst André Villas-Boas – av en stor portion tur och den frikostiga bortamålsregeln.
När matchuret precis tickat in på tilläggstid i andra halvlek hade Estéban Cambiasso ett jätteläge att göra 4–0, men skottet gick utanför.
Tänk så nära det var att Villas-Boas fick äta upp sitt uttalande om att ”Bale tog en taktisk varning i första mötet”.
Nu höll Tottenham istället på att slänga bort sitt avancemang på grund av portugisens bristfälliga taktik.

På förhand målades matchen upp som slaget mellan superstjärnorna Luis Suárez och Gareth Bale.
De är heta kandidater till priset som årets spelare, sedan nyår har de varit ligans mest dominanta spelare.
Efter 3–2 till Liverpool mot Tottenham kan vi konstatera att Suárez vann matchen i matchen.
Gareth Bale var inte dålig, långt ifrån. Hans inlägg till Jan Vertonghens 1–1-mål var utsökt, klacken till Gylfi Sigurdsson i första halvlek var godis och walesaren och svarade för ett par sololöpningar i absolut världsklass.
Men Suárez var snäppet vassare.
Uruguayanen satte påpassligt 1–0 efter briljant förarbete av Coutinho (och även av framspelaren José Enrique). Han var ett ständigt orosmoment.
Runt paus tog en glödhet belgare över showen. Jan Vertonghen nickade in 1–1 och tryckte in 1–2 en bit in i andra halvlek.
Tyvärr för Tottenhams del skänkte hans lagkamrater bort poängen. Kyle Walker slog en riktig Phil Neville-passning (som det kallas efter Everton-spelarens horribla assist till Wigans McManaman i helgens FA-cupmöte) som Hugo Lloris missbedömde och som hamnade hos Stewart Downing som tryckte in 2–2. Jermain Defoe ville inte vara sämre så han gav bort bollen i ett ännu mer kritiskt läge. Luis Suárez stormade in i straffområdet, tacklades av Benoît Assou-Ekotto – och fick straff som Steven Gerrard omsatte till 3–2.
Game, set, Suárez.

Efter Robin van Persies formsvacka – bara ett mål på tio matcher – har Luis Suárez seglat upp som den hetaste kandidaten av de tre till att kamma hem PFA player of the year och FWA player of the year.
Juan Mata var min favorit under säsongens första tredjedel, men han har inte kunnat bibehålla den astronomiskt höga nivån från i höstas. Robin van Persie var storfavorit hos alla engelska krönikörer vid nyår, men fortsätter hans formsvacka får han svårt att vinna – trots att han är på väg att föra Manchester United till ligatiteln.
Gareth Bale har varit magisk sedan nyår och tagit steget upp bland Europas allra bästa spelare, men Suárez trumfar honom sett över hela säsongen i mina ögon tack vare en höst där han bar Liverpools offensiv på sina axlar. Det var innan Brendan Rodgers fått in förstärkningar i form av Daniel Sturridge och Coutinho, spelarköp som lättat bördan på Suárez. Efter fullträffen mot Tottenham har han gjort 29 mål på 39 matcher.
Efter söndagens seger i head to head-mötet med Bale känns Suárez som favorit, men det är fortfarande jämnt mellan de tre kanonerna (Suárez, Bale, van Persie) och saker kan förändras den kommande månaden.
Tidigare slog någon tidningskrönikör fast att Luis Suárez aldrig kan vinna priset på grund av sitt rykte i England, men det känns som att den opinionen har vänt. Han filmar inte lika ofta och han har jobbat målmedvetet på att tvätta sin image.
Steven Gerrard hävdar att Suárez ”skulle vara den bästa spelaren någonsin som inte vunnit priset”. Det är jag inte så säker på, David Beckham 1998/99, Ruud van Nistelrooy 2002/03 och Frank Lampard 2005/06, kan ha invändningar (och det finns fler exempel).
Den 28 april får vi svaret när PFA player of the year, priset framröstat av spelarna själva, delas ut under en ceremoni i London.

***
Vem tycker du förtjänar priset som årets spelare i dagsläget – och varför?

Formstarkt Tottenham utmanare till EL-titeln
För 2,5 år sedan satte Gareth Bale brassebacken Maicon i en taxi. Igår såg ett snabbt, idérikt Tottenham till behövdes taxibilar för hela Inter-laget.
Tottenham sprang sönder det (forna) italienska storlaget och vann den första åttondelen i Europa League med 3–0. Siffrorna hade kunnat vara ännu större.

Innan vi hyllar Tottenham måste vi bara skjuta in: Inter var uselt.
Det återstår bara spillrorna av det José Mourinho-bygge som för knappt tre år sedan erövrade Europa. Jag såg lagets match i helgen mot Catania och blev inte särskilt imponerad (även om jag hade bytt kanal när de fullbordat vändningen till 3–2-seger). Tittar man på Andrea Stramaccionis trupp är det väldigt lite som skrämmer. De tunga namnen, Javier Zanetti, Estéban Cambiasso, Christian Chivu, Walter Samuel och Diego Milito, börjar bli till åren. Samir Handanovic och Fredy Guarin håller hög klass, men i övrigt handlar det mest om unga, lovande spelare som kommer att behöva några år till innan de kan göra skillnad.
Post-Mourinho-trauma?
Men innebär inte att Tottenhams insats ska förringas.
André Villas-Boas spelade sitt starkaste lag och fick betalt. Gareth Bale (så klart) nickade in 1–0, men Spurs segerorganisatörer fanns på centralt mittfält. Mousa Dembélé var grym och Scott Parker hittade balansen mellan att springa mycket och att springa smart. De hade Cambiasso och Walter Gargano i bakfickorna matchen igenom.

Europa League har knappast varit högprioriterad bland de engelska klubbarna tidigare år. När det har diskuterats favoriter har Tottenham inte ens nämnts. Men efter gårdagens insats seglar Spurs upp som en av utmanarna.
Laget är så mycket mer än Gareth Bale, om nu något trott något annat. Han varnades för övrigt för filmning igår (igen) och är avstängd i returen så då får vi se hur Spurs klarar sig utan sin superstjärna.
Men det finns som sagt fler kvalitetsspelare i detta gäng.
Centrala mittfältet har jag redan nämnt. Aaron Lennon gjorde en ny stark insats igår (men klev av med en sträckning och är osäker mot Liverpool på söndag). Jan Vertonghen var gedigen i mittförsvaret och nickade in 3–0. Andremålvakten Brad Friedel imponerade mellan stolparna.
Dessutom har de en stigande stjärna på bänken. André Villas-Boas status var kraftigt devalverad vid den här tiden ifjol. Då hade han misslyckats kapitalt i Chelsea och såg ut att få börja om på lägre nivå i väntan på ett nytt toppjobb.
Men portugisen har sakta med säkert rest sig och senaste tiden har hans aktier stärkts enormt.
Dessutom vet vi ju att han trivs i Europa League.

Sigurdsson har hittat formen
Det tog drygt en halv säsong – men nu börjar även Gylfi Sigurdsson finna sig tillrätta i Tottenham.
Den 23-årige islänningen värvades i somras från Swansea där han gjorde stor succé förra våren. Daniel Levy vann slaget om 23-åringens namnteckning mot Liverpool, men starten i den nya klubben blev inte vad fansen eller Sigurdsson själv hoppats på.
Under hösten hade han svårt att platsa och när han väl spelade var han långt från den nivån han höll i Swansea.
Men de senaste veckorna har islänningen visat tecken på att han är på rätt väg. Sedan Gareth Bale har flyttats in centralt har André Villas-Boas spelat Sigurdsson till vänster – med licens att röra sig i mot mitten. Resultatet har blivit ett dynamiskt spel där Sigurdsson, Bale och Aaron Lennon förvillat motståndarna.
Gylfi Sigurdsson slog en utsökt passning till Gareth Bales 1–0 mot Arsenal i helgen. Igår mot Inter började han med att smeka ett perfekt inlägg som landade på Bales panna och betydde 1–0. Sedan satte han själv 2–0  på en retur. Hans första halvtimme var förmodligen den bästa han presterat i Spurs-tröjan.
Hittar Gylfi Sigurdsson samma form som i Swansea har Tottenham ytterligare ett vapen till det som ser ut att bli en högintressant vår för Londonlaget.

Tottenham sårade Arsenal med två identiska mål.
Här analyserar vi målen lite närmare.

Inom loppet av två minuter avgjorde Tottenham gårdagens North London Derby.
Det var nästan otäckt hur lika målen var. Passningarna slogs från nästan exakt samma ställe – Arsenals backlinje stod lika fastfruset båda gångerna.
Men vem bar ansvaret? Hur kunde det gå så snett?

Gareth Bales 1–0-mål

Det mesta av eftersnacket kring Tottenhams ledningsmål har handlat om den misslyckade offsidefällan av Thomas Vermaelen. Inte så konstigt, men vi återkommer till det. Jag vill först slå ett slag för Emmanuel Adebayor som i förstaläget drar isär Arsenalförsvaret med en diagonallöpning. Det öppnar för att Gareth Bale kan ta en så kallad korslöpning, ett effektivt sätt för att förvilla motståndarförsvar.

Notera ytan som Emmanuel Adebayor skapar mellan Thomas Vermaelen och vänsterbacken Nacho Monreal tack vare den smarta löpningen.

Misstaget som görs i den här situationen är att både Per Mertesacker och Thomas Vermaelen fortsätter att hålla en hög linje istället för att falla när bollhållaren Gylfi Sigurdsson är opressad. Varken Carl Jenkinson eller Aaron Ramsey är tillräckligt nära (vilket de blå linjerna indikerar).
Att stå högt och försöka ställa offside utan press på bollhållaren är lika med självmord. Det är svårt att förklara hur Thomas Vermaelen resonerar i det här ögonblicket. Sigurdsson är opressad och belgaren väljer att ”stå upp” och chansbryta istället för att följa med Bale. Hade inte Sigurdsson satt in passningen mot Bale hade han kunnat sätta in den i nästa läge mot Aaron Lennon. Arsenal hade inte kunnat göra något åt det.

Aaron Lennons 2–0-mål

Denna gång är det Scott Parker som får vandra helt ostört med bollen – ett tecken på att det fanns stora ytor att utforska bakom Arsenals förstapress.

Thomas Vermaelen fick kritik i Viasat-studion igår för att han inte vred på huvudet och höll koll på eventuella löpningar bakom ryggen. Här ser vi att han definitivt skulle ha flyttat närmare Per Mertesacker och inte lämnat ett så stort avstånd till sin mittbackskollega. Eftersom Parker är opressad borde han dessutom ha tagit större djup.
Notera också hur Nacho Monreal har upptäckt Aaron Lennons löpning och är ett par steg framför Tottenhamspelaren.
Ska han följa med i löpningen eller är det Vermaelens ansvar? Duktige Peter Gerhardssson hade inget svar på den frågan igår, och faktum är att det är svårt att säga utan att veta vilka direktiv Arsenalspelarna fått. Ofta kör proffslagen taktiken att spela positionsförsvar till en viss del av planen (ofta runt straffområdet) där man övergår i man-man-försvar. Det är svårt att svara på frågan utan att veta vad Arsène Wenger har gett för order.
Dock: Att lämna över spelare nära egna målet är alltid kritiskt, ännu mer kritiskt när man inte har press på bollhållaren. Därför tycker jag att Nacho Monreal skulle ha följt med Lennon. Lämnar man över en spelare finns det en sak som är fundamental: Kommunkation. Den brast uppenbarligen här.

Thomas Vermaelen vred faktiskt på huvudet. Tyvärr för Arsenals del var det för sent. Här tittar han sig omkring, men då har Aaron Lennon stuckit in på ”blindsidan” och då är Vermaelen körd.

Slutsats
Man kan peka på enkla individuella misstag vid Tottenhams mål – Thomas Vermaelen agerade tveksamt i båda situationerna – men det stora problemet, som jag ser det, var Arsène Wengers val att beordra en hög försvarslinje. Jag har sett reprisen av första halvlek nu och jag kan konstatera att den höga backlinjen var en tickande bomb. Det var bara en tidsfråga innan Bale eller Lennon skulle utnyttja jätteytorna som skapades bakom Mertesacker och Vermaelen.

Arsenals riskfyllda strategi kostsam
Det är så sällan man ser det nuförtiden att man blir lika överraskad varje gång. De senaste åren har den höga försvarslinjen blivit mer och mer sällsynt i Premier League.
Rädslan för att blotta ytor bakom backlinjen är helt enkelt för stor så istället backar alla lag hem relativt lågt och låter motståndaren äga bollen i ofarliga ytor.
André Villas-Boas gjorde ett försök att spela med hög press (vilket kräver en hög försvarslinje) i Chelsea. Det slutade i fiasko, inte minst symboliserat av 3–5-förlusten hemma mot Arsenal för ett och ett halvt år sedan.
Därför var det överraskande att se Arsène Wenger använda så hög backlinje igår när han ställdes mot snabba spelare som Gareth Bale och Aaron Lennon.
Arsenals höga press var framgångsrik första 20 minuterna, men problemet med den taktiken är att den kan fungera perfekt i en halvtimme, för att sedan kosta dig baklängesmål. Så blev fallet igår.
Tottenhams mål i första halvlek var identiska. Vid båda tillfällena fick opressade mittfältare – först Gylfi Sigurdsson, sedan Scott Parker – vandra in och släppa in passningar i exakt rätt ögonblick till djupledslöpande mittfältare som utnyttjat kommunikationsbristen mellan Thomas Vermaelen och Nacho Monreal.
Det vore intressant att veta exakt hur Arsène Wenger resonerade när han valde den här riskfyllda strategin.
Tottenham använde också en hög försvarslinje i första halvlek, vilket gjorde mittfältet till ett getingbo. Men Spurs klarade uppgiften, främst tack vare att Hugo Lloris var kvick i utrusningarna i rollen som sweaper-keeper och att Arsenal slarvade med den sista passningen. Just spelet med fötterna, förmågan att agera långt ut, är anledningen till att Lloris passar bättre för Villas-Boas taktik än skottstopparen Brad Friedel.

Vertonghen – en av säsongens försvarare
Det har varit mycket snack om att Tottenham är ett one-man-team senaste veckorna. Rätt naturligt då Gareth Bale burit laget på sina axlar, men i gårdagens derby var det ett gäng andra spelare steg fram och visade att Spurs är så mycket mer än Bale.
När Arsenal lyckades se till att Gareth Bale blev anonym första halvtimmen tog Aaron Lennon över showen. Spurs lille ytter var den piggaste offensiva spelaren i första halvlek. Samtidigt agerade Hugo Lloris säkert mellan stolparna.
Men framför allt imponerade mittbacksparet Michael Dawson och Jan Vertonghen.
Det är lite kul att nu tänka tillbaka på att Dawson var på väg att lämna Tottenham i augusti. Harry Redknapp ville ha mittbacken till QPR, André Villas-Boas var beredd att sälja.
Men sedan ändrade sig portugisen i sista stund – förmodligen för att han vet att Tottenham alltid drabbas av mittbacksbrist – och nu har Michael Dawson radat upp stormatcher. Sedan han gjorde comeback i startelvan i slutet av december har laget inte förlorat.
Allra bäst igår var Jan Vertonghen.
Belgaren valde mellan Arsenal och Tottenham i somras. Redan efter några omgångar i höstas stod det klart att Daniel Levy gjort ännu ett fynd. Vertonghens kombination av kompromisslöshet och spelskicklighet har gjort honom till en av säsongens bästa försvarare i Premier League. Mot Arsenal svarade han för en serie världsklassbrytningar och blev välförtjänt utsedd till man of the match.
Vertonghens och Dawsons mittbacksspel var skillnaden mellan lagen igår. Medan Arsenal hade Per Mertesacker och Thomas Vermaelen (som ånyo gjorde en svag insats) hade Spurs ett samtrimmat försvar som inte bjöd på några gratislägen.

Juryn avvaktar om Giroud
Olivier Giroud har haft en produktiv förstasäsong i Arsenal. Den franske anfallaren har gjort 12 mål och 16 assist i alla turneringar – ett mycket bra poängfacit.
Samtidigt finns det fortfarande ett frågetecken om anfallaren är tillräckligt bra för att vara förstastriker i ett lag som ska fajtas på den allra högsta nivån. I flera av toppmatcherna har Giroud blivit avslöjad. Igår var ett sådant tillfälle.
26-åringen var oskarp i passningsspelet (bara 50 procent fann en lagkamrat) och på tok för seg för att hota Tottenhams höga backlinje med djupledslöpningar. När han väl fick läget i första halvlek vid ställningen 0–0 väntade han för länge med avslutet och Jan Vertonghen hann emellan.
Giroud sågades kraftigt på flera håll efter matchen igår, inte minst från Arsenalfans.
Problemet som jag ser det med Giroud är att han inte kan skapa chanser, sysselsätta ett motståndarförsvar, på egen hand. Han är inte spelaren som vänder upp, dribblar en försvarare, drar på sig uppvaktning från ytterligare en motståndare vilket öppnar ytor för andra. Han är beroende av att få rätt bollar som han kan sätta ned på djupledslöpande lagkamrater. I den rollen, som länkspelare, är han nyttig.
Men räcker det för att vara startman i ett lag som Arsenal? I jämförelsen med tidigare förstastrikers i klubben – Ian Wright, Thierry Henry, Dennis Bergkamp, Robin van Persie – bleknar han rätt fort.
Det faktum att Arsène Wenger både testat Theo Walcott och Gervinho (!) i strikerpositionen antyder att managern också tvekar över om Giroud är ett klockrent alternativ.

***
Det var mycket snack om tronskifte efter slutsignalen, men som jag skrev i liverapporten igår under matchen: En match gör inget tronskifte.
Däremot var gårdagens resultat en indikation på att Tottenham inte kommer att ge sig lika lätt i år i kampen om den där Champions League-biljetten.

Tidigare var han vänsterbacken som inte kunde vinna i Premier League.
Sedan blev han yttern som flög fram längs kanten, men som kunde försvinna ur matcher.
Nu har Gareth Bale, 23, flyttats in i mitten – och tagit klivet upp bland de största fotbollsstjärnorna i världen.
Det är bara drygt tre år sedan han satt på bänken i Tottenham och ryktades vara på väg att säljas.

Upton Park, 25 februari 2013:
Tottenham har hämtat upp underläge 1–2 till 2–2, de pressar på för ett segermål. Jussi Jääskeläinen i West Ham-målet storspelar.
Viktiga poäng står på spel. Nästa helg ställs Tottenham mot Arsenal. Det kan vara en match som avgör vilket av lagen som kniper den där åtråvärda Champions League-biljetten. Seger mot West Ham ger bästa tänkbara avstamp inför derbyt mot Arsenal.
André Villas-Boas gör djärva byten. Han skickar in unge Tom Carroll istället för Mousa Dembélé och Jake Livermore istället för Scott Parker.
West Ham står emot.
I den 90:e minuten droppar Gareth Bale ned i banan. Han vänder bort Gary O’Neil vid mittlinjen, driver bollen framåt, spelar en passning ut till vänster, får en tackling, reser sig upp när domaren Howard Webb ger ”fördel”. Han tar emot passningen från Tom Carroll cirka 25 meter från målet.
Det ser inte speciellt farligt ut, West Ham har åtta spelare på rätt sida om bollen.
Gareth Bale laddar – och hänger en bomb i bortre krysset.
Bortasektionen exploderar i ett glädjevrål. Manchester City-spelaren Joleon Lescott skriver på Twitter att han ”skrek så mycket att han väckte barnen”.
Gareth Bale har varit magisk senaste månaden. Han har gjort åtta av lagets senaste nio mål.
Men det här är dagen då han tar klivet upp bland de riktigt stora. Ögonblicket då ingen längre kan negligera hans talang.
– Han är en sådan talang och jag tycker att vi fått se honom på en annan nivå den här säsongen. Han gör skillnad i varje match, säger André Villas-Boas efteråt.
– Om han är världsklass? Well, jag tycker att han har varit det en tid.
Kollegan i West Ham, Sam Allardyce:
– I slutändan blev vi besegrade av Gareth Bale. Han fortsätter att leverera världsklassmål.

Ibland har man tur. Den senaste veckan har jag skissat på en text om Gareth Bale, om hans sanslösa form den här säsongen.
Tyvärr hann jag inte publicera texten före gårdagens match. I den här branschen kan sådant vara kritiskt.
Det räcker med en plattmatch för att artikeln inte ska kännas lika angelägen längre. En allvarlig skada så är det bara att kasta det man skrivit i papperskorgen.
Men så kan det gå som igår.
Att den man har/ska skriva om upprepar succén och gör texten ännu mer motiverad.

Det är svårt att ens tänka sig att spelaren som nuförtiden gör sådan skillnad för Tottenham, spelaren som kan förvandla förluster till segrar, spelaren som får vissa att tala om Tottenham som ett ”one man-team”, har satt ett svårslaget rekord i antal förluster i Premier League.
Från det att Gareth Bale debuterade i ligan dröjde det två år, 25 matcher och 1533 spelminuter innan han fick vara med i ett vinnande lag.
Till en början var det mest tillfälligheter, men med tiden kändes det som ett dåligt omen när Bale äntrade planen. Då kunde man ge sig på att det gick det åt pipan för Spurs.
Han fick uppleva segrar i cuperna, det ska sägas, men sviten på 24 (!) segerlösa matcher är rekord i Premier League, värre än Giles Barnes som radade upp 21 matcher i Derby.
Till slut, den 28 september 2009, tog den svarta sviten slut när Harry Redknapp var schyst nog att byta in Bale i slutminuterna i storsegern mot Burnley (5–0).

När Gareth Bale värvades till Tottenham sommaren 2007, en affär värd 5 miljoner pund, var han en ytterst lovande ytterback. Han slog igenom i Southampton strax efter en viss Theo Walcott och det var svårt att inte lägga märke till walesaren.
Han hade ett sanslöst tillslag med vänsterfoten, tog alla fasta situationer och spelade med ett självförtroende som få 17-åringar gör.
– Han är vänsterbackarnas Rolls-Royce, sa Wales U21-förbundskapten Brian Flynn.
Jag minns debuten i Spurs-tröjan på Old Trafford i fjärde omgången säsongen 2007/08. Manchester United vann matchen med 1–0, men Bale var en av planens bästa spelare.
Succén fortsatte. På sina fyra första starter gjorde Gareth Bale tre mål.
Sedan kom skadan som förändrade allt. En tackling från dåvarande Birminghamspelaren Fabrice Muamba resulterade i en allvarlig knäskada. Gareth Bale spelade inget mer den säsongen.
Han var tillbaka till starten av 2008/09 då han belönats med ett nytt fyraårskontrakt. Men formen var avlägsen och laget sladdade under spanske tränaren Juande Ramos. Gareth Bale fick mestadels stå åt sidan för Benoît Assou-Ekotto.
Samma sak under hösten 2009 då laget fått ett lyft under Harry Redknapp. Gareth Bale startade inte en enda ligamatch under hösten.
Det ryktades om försäljning. Birmingham nämndes som en tänkbar klubbadress. Daily Mirror uppgav att Alex McLeish var beredd att lägga ett bud på 3 miljoner pund för den skadedrabbade vänsterbacken.
Runt nyår kom vändningen. En skada på Assou-Ekotto öppnade för Bale.
– Det är en bra möjlighet för Gareth. Jag har sett stora förbättringar hos honom. Han blir starkare och hans defensiv har utvecklats. Han har fantastisk fysik, en underbar vänsterfot och han borde verkligen vara en av de bästa vänsterbackarna för han har den kapaciteten. Han har haft otur att Benoît varit så bra, sa Harry Redknapp.
Själv sa Bale:
– Jag behöver utveckla vissa delar i mitt spel. I huvudsak defensiven. Det har inte varit lätt att sitta på bänken, men jag tar in allt och det kommer att stärka mig inför framtiden.

Harry Redknapp testade Bale som vänstermittfältare under hösten, men det var först våren 2010 som han fick chansen där kontinuerligt.
Och då kom genombrottet – ordentligt.
Han började rada upp stormatcher. I april valdes Gareth Bale till månadens spelare i Premier League efter en rad imponerande insatser. Fotbolls-England häpnade över hans snabbhet över längre sträckor.
Statistik visade att han sprang mest i ligan under matcherna (1,2 mil i snitt per match) och hade flest högintensiva löpningar.
Ett halvår senare fick fotbollsvärlden upptäcka det med egna ögon när Gareth Bale förnedrade Inter två gånger om i Champions League. Walesaren gjorde hattrick på San Siro och i hemmamötet satte han Maicon i en taxi.
Gareth Bales sanslösa form under hösten gav honom priset till årets spelare i Premier League 2010/11, framröstad av spelarna själva.
Scenförvandlingen var total.

Sådana utmärkelser medför högre krav. När Bale inte dominerade matcher fanns det vissa som hävdade att han inte alls var så bra.
Men Gareth Bale var inte överskattad. Tvärtom. Han var snarare underskattad.
Han drabbades av det fenomen som många kraftfulla spelare drabbas av. Att dra nytta av sin fysik och helt enkelt springa snabbare än sina motståndare är inte lika ”fint” som att lura sina motståndare med flyfotade finter á la Neymar.
Gareth Bale was born to run. Som 14-åring sprang han 100 meter på 11,4 sekunder. Han var stark både på medel- och långdistans.
Hans fysik är imponerande, men den hade kunnat sätta stopp för karriären. Som tonåring drabbades han av ryggbesvär, vilket gjorde att Southampton tvivlade på om spelaren skulle kunna slå igenom.
– Jag var rätt liten, sedan växte jag väldigt mycket under kort tid, vilket gjorde att jag fick sluta spela under en tid. Mina ben växte för snabbt, har han sagt.
Det har skrivits om hur nära det var att han ratades från akademin, men Gareth Bale har tonat ned det snacket (”det var aldrig aktuellt, det handlade mer om att jag behövde mer tid”).

Ett problem jämfört med andra stjärnspelare var också att han kunde komma bort ur matcher. Som en traditionell yttermittfältare som slickar kanten var han tämligen enkel att skära av för motståndarna. Harry Redknapp försökte lösa det under förra säsongen med att spela Gareth Bale i en central roll. Det experimentet föll väl ut borta mot Norwich (där Bale gjorde två mål), men det dröjde inte länge innan han var tillbaka på kanten.
Den här säsongen har han tagit klivet in i mitten – förmodligen för att stanna.
Positionsförändringen har åtminstone gett motståndarna problem. Gareth Bale har den senaste månaden gjort åtta mål på sex matcher.
– Sedan jag bytte position för några år sedan har jag blivit utsatt för dubbelmarkering på vänsterkanten. Det har varit frustrerande. Nu när jag fått komma in i mitten i den fria rollen har det gjort att jag kunnat njuta av spelet, fått mer utrymme och kunnat göra mer saker, sa han förra veckan till Sky Sports.
Omskolade spelare har vi hört talas om; anfallare som blir mittfältare, mittfältare som blir anfallare och så vidare. Men vänsterbackar som blir nummer tio-spelare är inte lika vanligt.
– Alla stora spelare måste utveckla sitt spel. När folk blir medveten om dig försöker de stoppa dig genom att hindra att bollen kommer till dig och genom att ”dubbla” på dig. Du måste alltid förbättra dig och det här har tvingat mig att göra det. Det har varit en utmaning, men jag gillar det verkligen och jag tror att jag sett belöningen nu.
Han hyllar managern André Villas-Boas.
– Managern förtjänar credit. Genom att ge mig den fria rollen har jag fått självförtroende att göra det jag gör nu. Jag vill bara fortsätta att lära mig, förhoppningsvis kommer det mer.

Gareth Bales ständiga utveckling syns inte minst på hans frisparkar. Han var en frisparksspecialist redan under tiden i Southampton. Men då handlade det om skruvade bollar över muren.
Nu har han utvecklat Juninho-tekniken och är kapabel att få till riktiga häxpipor. Lyon-målvakten Rémy Vercoutre lär drömma mardrömmar om Tottenham-spelaren efter att ha släppt in två frisparkar i Europa League-mötet häromveckan.
– Med de insatserna han gjort måste han anses som en av de bästa spelarna i världen för tillfället, säger förre Spurs-spelaren Gary Mabbutt till BBC Live.
– Man måste jämföra honom med Messi och Ronaldo, spelare av den kvaliteten, säger Ricky Villa, också före detta Tottenham-spelaren.
Michael Owen menar att Gareth Bale är favorit till priset som årets spelare, framför Robin van Persie och Luis Suárez. Det återstår att se, men helt klart att är att Bale är den viktigaste spelaren för sitt lag.
Den stora frågan är hur länge Tottenham får behålla sin guldklimp.
Ryktena om intresse från Barcelona och Real Madrid har varit frekventa senaste två åren. Bale själv har hintat att han gärna spelar i Spanien i framtiden.
Mycket handlar förstås om Tottenham tar den där Champions League-biljetten i vår. Fansen lär ha lugnat sig lite när Bale firade segermålet igår med att springa ut och krama om André Villas-Boas, ett tecken på att han trivs under portugisen.
Men vid en missad CL-plats kan det bli svårt att hålla kvar spelaren ändå.
I så fall blir prislappen betydligt högre än 3 miljoner pund.

Analys/Därför har Bale spelats i en central position

I sin kantroll
Gareth Bale var en av världens bästa vänstermittfältare, men som ytter var han samtidigt lättare att skärma av för motståndarna. Motståndarna spelade ofta en defensiv yttermittfältare för att ytterbacken skulle få understöd. Manchester United gjorde det mycket effektivt i mötet i januari med en annan taktik. För att inte högerbacken Rafael da Silva skulle bli utelämnad i en mot en-situationer spelades Phil Jones som defensiv mittfältare – med ordern att dra sig ut till höger och därigenom täcka av Tottenhams vänstersida. Taktiken var lyckad – Bale tog bara emot sex passningar på vänsterkanten på offensiv planhalva under första halvlek.

Manchester Uniteds sätt att neutralisera Gareth Bale.

I en central position
I den centrala positionen blir Gareth Bale mycket svårare att plocka upp. Vi såg det igår i första halvlek när han ständigt hittade ytan mellan West Hams mittfält och backlinje. Som Sam Allardyce sa igår: ”Om du kommer för tajt inpå honom tar han sig förbi dig, om du låter honom skjuta från 30 yards, måste det till ett sjujävla skott. Men så fort han träffade bollen, tänkte jag: ”Åh, nej”.
Fördelen med Bale centralt är enkel: Han blir svårare att avskärma och kan styra spelet. Dessutom tar han sig till fler skott. Igår hade han tio avslut, varav sex på mål.

Bild från matchen igår. Gareth Bale hittar ytan mellan backlinje och mittfält och kan hota rättvänd.

Har Tottenham blivit det nya Manchester United?
Klubben som tidigare varit känd för sin förlorarmentalitet, klubben som haft fjärdeplatsen i sin säck men sedan käkat lasagne och slängt bort allt, klubben som ofta haft läckra lirare som Ossie Ardiles och David Ginola, men som sällan kunnat störa de stora drakarna.
Den senaste tiden har vi sett tecken på att vi kanske får anta en ny livsåskådning.
Tottenham skrämde iväg ett spöke när de vann på Old Trafford, för första gången på 23 år. I returmötet i januari låg de under på White Hart Lane, men kvitterade med sekunder kvar av tilläggstiden.
Från att i höstas ha varit ligans sämsta lag under slutkvarten har de nu blivit ett lag som avgör matcher i slutminuterna.
Sådana bonuspoäng, mål på Fergie-time, har ju varit patenterade för Manchester United.
Nu levererar Tottenham sena mål med jämna mellanrum.

Igår var Tottenham på väg ur Europa League. Lyon var bättre i första halvlek och tog ledningen när Maxime Gonalons nickade in 1-0.
I den 90:e minuten trippade Mousa Dembélé förbi Lyons Clémont Grenier och avfyrade ett distansskott till 1–1.
Målet kom bara en vecka efter att Gareth Bale avgjort hemmamötet med Lyon på tilläggstid med en mäktig frispark.
– När du göra mål i sista minuten, framför allt om målet tar dig vidare, är det mycket känslor inblandade, sa André Villas-Boas, enligt The Guardian.
Tottenham ställs mot Inter i nästa omgång. Jag gissar att taxibilarna står redo utanför San Siro när Gareth Bale kommer på besök.

Vid sidan av avancemanget måste André Villas-Boas ha glatt sig extra mycket åt att just Mousa Dembélé hittade rätt.
Senaste veckorna har Tottenham framstått som ett one man-team. Gareth Bale har burit laget på sina axlar. Fram till igår hade han gjort de sex senaste målen för klubben. Kunde någon annan avlasta honom?
Mousa Dembélé gjorde mål i sin debut för Tottenham, mot Norwich den 1 september. Målet då påminde om det igår. En lätt vrickning till vänster, ett hårt, lågt skott i bortre hörnet.
När belgaren gör ett sådant mål, får det att se så lätt ut, är det en gåta att han gått mållös i 5,5 månader. Offensivt är han bra nog för att göra 8–10 mål per ligasäsong.
Den omskolade 25-åringen har gjort en stark säsong. Hans förmåga att ta fram bollen i plan har gett Tottenham en ny dimension. Den man kan anmärka på är att han behöver göra fler mål och assist.
Där har André Villas-Boas sparkapital som kommer att behövas om de ska säkra fjärdeplatsen.

***
Det blev tre av fyra engelska lag vidare i Europa League. Rätt bra utfall för en liga som vissa ”experter” hävdar har tappat rejält.
Chelsea hade dock stora problem med Sparta Prag. John Terrys plan om att ”avgöra tidigt för att sedan kunna skifta fokus till söndagens toppmatch mot Manchester City” gick sådär. Tjeckerna gjorde 0–1 i första halvlek och utjämnade ställningen i dubbelmötet.
Alla väntade på förlängning när Eden Hazard tog saken egna händer. Han tog emot en passning, vandrade förbi ett par motståndare och dunkade upp ett stenhårt vänsterskott i första krysset.
Han räddade därmed ansiktet på Chelsea och Rafael Benítez.

***
Newcastle svarade för en perfekt bortainsats i Charkiv mot Metalist. Backlinjen där Massadio Haïdara startade till vänster och Mapou Yanga-Mbiwa i mitten var briljant. Likaså målvakten Tim Krul.
– Vi hade några riktiga hjältar, sa Alan Pardew.
Shola Ameobi gjorde segermålet (1–0). Newcastle ställs nu mot Anzji.
Hatem Ben Arfa har börjat träna igen. Cheik Tioté (sjuk igår) är snart tillgänglig. Känslan är att Newcastle med alla nyförvärv kan klättra i vår. Söndagens match hemma mot Southampton kommer att indikera om de ska titta uppåt eller nedåt i tabellen.