Ifrågasatt av fotbolls-England under hela debutsäsongen. Igår blev han till och med hånad på West Bromwichs officiella Twitterkonto.
Marouane Fellaini slog tillbaka. Hans inhopp igår visade att han åtminstone kan fylla en funktion i Manchester United.

Manchester United hade kört fast igår i bortamötet med West Bromwich. Stéphane Sessègnon satte 1–0 med ett snyggt avslut tidigt i matchen efter en blixtrande kontring och gästerna hade haft svårt att skapa klara lägen.
WBA – där Alan Irvines arbete börjar sätta sig – kändes stabilt. Mittbacken Craig Dawson övertygade igen och hade bra koll på Robin van Persie.
Angel Di María gjorde sitt bästa med några giftiga inlägg, men rytmen saknades. Louis van Gaal hade övergett diamantmittfältet för ett mer defensivt 4-1-4-1-system där Adnan Januzaj och Angel Di María fick kantrollerna.
United-tränaren bedömde att han behövde en mer direkt fotboll så han dammade av Marouane Fellaini.

Marouane Fellaini blev ifjol symbolen för David Moyes katastrofsäsong på Old Trafford. Ett dyr värvning som misslyckades och pengar som hade kunnat användas till annat. Det var inte utan att man tyckte lite synd om belgaren. Från att ha varit en hyllad kultspelare i Everton till att bli syndabocken i Manchester United.
Jag var en av hans främsta kritiker och en av dem som ifrågasatte köpet från allra första början, men det var ju egentligen inte Fellaini som bar det största ansvaret.
Det var David Moyes som köpte spelaren och ämnade att använda honom i en position som han inte behärskade.

Marouane Fellaini kommer aldrig bli en sittande klassmittfältare för en storklubb. Han har inte den rörligheten, inte det bolltempot. Han kommer aldrig kunna göra det som Cesc Fàbregas gjort i Chelsea under hösten.
Men i Everton var han en briljant spelare – så länge lagkamraterna utnyttjade hans styrkor. I Everton spelade han ofta anfallare eller släpande anfallare. Där kunde han dra nytta av sina exceptionella targetkvaliteter. Han är, mig veterligen, den enda spelaren i Premier Leagues historia som kunnat dominera matcher med sin bröstkorg.
Den rollen finns inte i ett Manchester United som vill (och ska) dominera matcher.
Men igår, vid ställningen 1–0 till West Bromwich, fanns det anledning att hitta alternativa spelsätt. Och då dammade Louis van Gaal av sin hårfagre jätte.
Förväntningarna från omvärlden var inte stora. West Bromwichs officiella twitterkonto rapporterade:
”Fellaini has now taken his tracksuit off, fortunately he has a Man Utd strip on underneath”.

Marouane Fellaini kom in som offensiv mittfältare med instruktion att söka sig in i boxen så ofta som möjligt. Det var en stor skillnad mot fjolåret då han sällan hann ta sig in i straffområdet när det vankades inlägg.
Redan tre minuter in i andra halvlek fick han demonstrera sin spetskompetens.
Angel Di María lyfte ett inlägg. Fellaini, höll bort Joleon Lescott, sög ned bollen på bröstet, vände bort Sébastien Pocognoli och tryckte upp ett stenhårt skott i nättaket bakom Boaz Myhill.
Det var ett drömmål, hans första i Manchester United-tröjan.
Det var den gamle Marouane Fellaini, monstret som vi lärde känna i Everton.

Nu räckte det inte till mer än en poäng för Marouane Fellaini och Manchester United. Berahino – den underbare talangen i WBA – curlade in 2–1 med ett klassavslut innan Daley Blind satte 2–2 i slutminuterna.
Louis van Gaal har mycket att fundera över. Försvarsspelet stämmer inte, anfallsspelet hackar fortfarande såvida inte Angel Di María skapar något på egen hand.
Men holländaren fick iallafall ett bra besked på The Hawthorns.
Marouane Fellaini blev en rejäl injektion och visade vad han kan prestera när han får spela efter sina styrkor.
Då kan han vara en riktigt användbar ”plan B”.

Förra säsongen satsade de på ett känt tränarnamn från en stor liga. Det gick inte bra så därför bytte West Bromwich spår.
Alan Irvine är mannen som kämpar mot ett koppel tvivlare i fansskaran.
Vad vet vi egentligen om Premier Leagues tränardoldis?

När West Bromwich sparkade Steve Clarke förra säsongen efter en tung inledning på hösten satte man igång ett brett rekryteringsarbete.
Istället för att plocka in något av de namn som alltid dyker upp i diskussionen (Alan Curbishley!) gick man på det spanska spåret. Kanske hade de sneglat på Everton och ville ha sin egen Roberto Martínez?
Valet föll på Pepe Mel, en sympatisk herre som lett Real Betis till stora framgångar.
Det blev ingen succé.
Pepe Mel kom aldrig rätt in i Premier League, hans beslut att införa  ett högre presspel och följaktligen en högre försvarslinje föll inte alls ut väl hos spelarna i West Bromwich. De hade material för ett lågt försvar och kontringsspel; det var så de hade nått sina framgångar under Steve Clarke.
Efter mindre än en halv säsong valde klubben och Pepe Mel att bryta kontraktet.

Det exotiska, populistiska gav inte önskad effekt så när West Bromwich i somras på nytt gav sig ut på jakt efter en ny tränare valde man att gå en annan väg. Outforskad och oviss, men därför också extra spännande.
Istället för att anställa en känd tränare med erfarenhet från att ha lett lag i stora ligor valde man Alan Irvine. Framför Tim Sherwood som var färsk från erfarenheten i Tottenham.
Alan who?
West Bromwichs supportrar reagerade med ilska. I en omröstning i Express & Star svarade 84 % att Alan Irvine inte var rätt man för jobbet. Jeremy Peace, den hårdföre ordföranden som tidigare fått beröm under den tiden då klubben surfade på en framgångsvåg, ifrågasattes. Utanför hemmaarenan The Hawthorns sattes en banner upp med budskapet ”PEACE OUT”.

Glasgowfödde Alan Irvines spelarkarriär ledde honom till Everton, Crystal Palace, Dundee United och Blackburn. Direkt efter det att han lade skorna på hyllan 1992 tog han jobb som ungdomstränare i Blackburns organisation. Det tog tid innan han tog steget till att bli manager.
Först var han assistent åt David Moyes i Everton (1998-2001). Sedan ungdomstränare i Newcastle (2001-05), sedan assistent åt Moyes igen i Everton (2005-07).
Därifrån hoppade han upp i sulkyn när krislaget Preston sökte ny manager i november 2007. Han lyfte laget till en 15:e-plats. Under sin första hela säsong ledde han laget till playoff. Året efter fick han sparken.
I januari 2010 tog han över Sheffield Wednesday i bottenskiktet av Championship. Efter år senare fick han sparken från posten. Då hade klubben rasat ned i League One och parkerade på en tolfteplats.
Alan Irvines aktier stod inte högt i kurs.
Hans bästa merit inför entrén i West Bromwich var att han agerat assistent under David Moyes i Everton, något som nuförtiden knappast har samma tyngd som för två år sedan.

Kanske var WBA-fansens skepsis logisk. När Alan Irvine själv får frågan om utnämningen använder han ord som ”modigt” och ”gamble”. Alan Irvines hustru var ännu hårdare i sin dom när Alan valde att lämna det trygga jobbet som akademiansvarig i Everton för ett ettårskontrakt med West Bromwich i Premier League.
– Min fru tycker att jag är knäpp, men hon vet att jag har saknat managerjobbet. Jag har saknat att vakna tre på natten och undra: ”Har jag tagit ut rätt lag?”. Det är något vi alla har svårt att komma från när man tränat a-lag. Det är som ett begär. Jag hade ett underbart arbete i Everton, men lördagarna gav ingen spänning, säger han i en intervju i The Times.
För fem år sedan hade han chansen när West Bromwich erbjöd honom jobbet som manager. Alan Irvine sa nej. Och ångrade sig.
– Mitt första misstag var att jag inte tog West Brom-jobbet. Otroligt.

Fansens reaktioner nådde förstås även den 56-årige skotten. Han har förståelse för det.
– Det är gamble från båda sidor. Det var modigt av ordföranden och modigt av mig. Jag har lämnat en tjänst jag förmodligen haft på livstid i Everton.
West Bromwich vågade se förbi det givna. På rekommendation från tekniske direktören Terry Burton valde man Alan Irvine. Klubben granskade hans två senaste sparkningar och noterade att båda dessa avsked efter en kort tids svaga resultat (Irvine säger själv att han förmodligen är ”den ende tränaren i branschen som fått sparken från två jobb med 40 procent vinster när man tagit över två lag på jumboplatsen”). Jeremy Peace, Terry Burton och sportchefen Richard Garlick lyssnade till referenser som berättade om Alan Irvines förmåga att utveckla spelare på träningsplanen.
– Gensvaret jag fått från spelarna har varit fantastiskt, deras inställning till träningarna. När spelare går ut är allt planerat och organiserat, när de ser djupet i vår scouting av motståndare tror jag att de ger tillbaka. Så jag har inte känt: ”Jag är ute på djupt vatten här”, säger Alan Irvine.

West Bromwich behövde en rensning i truppen efter fjolårets missräkning så när Alan Irvine steg in hade han bara elva utespelare kontrakterade.
Alan Irvines strategi har varit att jobba hårt, kanske hårdare än någon annan tränare i ligan. Det berättas att han är först på träningsanläggningen vid kl 07.00, vilket påminner om en annan skotte som hade rätt stora framgångar under ett kvarts sekel i Manchester United. Och det är inte något nytt påfund sedan han blev Premier League-tränare. Under tiden i Preston fick Alan Irvine en egen nyckel till träningsanläggningen. Klubben hade nämligen inte råd att ha en vaktmästare som stannade lika länge som Irvine om dagarna.
– Jag är inne senast 07.30 och åker hem halv åtta-nio på kvällen. Då åker jag hem och kollar på fotboll på tv. Jag känner att dygnet inte har tillräckligt många timmar, men det kanske är jag som är ineffektiv…
Samtidigt scoutar han motståndare på plats ofta, istället för att lita till videoupptagningar och utsända spioner.
Redan för en månad sedan berättade mittfältaren Craig Gardner att träningarna under Alan Irvine var ”de bästa han någonsin upplevt”.

West Bromwich under Alan Irvine har blivit mer strukturerat än under Pepe Mel (vilket inte säger så mycket). Irvine beskriver sin fotbollsfilosofi så här:
– Min filosofi är klar – jag är en purist. Jag älskar att se lag som har possession, lag som attackerar och spelar med kreativitet, men jag är också realist. Vi måste vinna med de spelare vi har och det betyder att vi måste spela efter deras styrkor. Vi kommer att spela olika formationer och olika stilar vid olika tillfällen. Om jag spelade samma lag vecka ut och vecka in oberoende av motståndet skulle jag vara naiv.
Alan Irvine demonstrerade det här tänket tidigt när han testade en fembackslinje på försäsongen.
– En av sakerna jag reagerar över i engelsk fotboll är avsaknad av flexibilitet. När jag lämnade akademifotbollen spelade alla 4-4-2. När jag kom tillbaka tio år senare spelade alla 4-3-3. Vi är inte bra på att vara flexibla. När du studerar matcher i UK kan du snabbt skriva ned deras formation. Ser du matcher utomlands tar det längre tid eftersom det är mer rörelse och spelare som byter positioner.

Starten denna säsong var inte särskilt bra. Det började med oavgjort mot Sunderland och Southampton och sedan bara 1–1 i ordinarie tid mot Oxford i Ligacupen. Sedan blev det 0–3 mot Swansea och 0–2 mot Everton. Efter den sistnämnda matchen blev laget utbuat av fansen.
Men man får inte bortse från vilken storstädning som genomförts och att saker kan ta tid.
Under sommaren värvades en rad spelare in: Craig Gardner, Joleon Lescott, Chris Baird, Sébastien Pocognoli, Jason Davidson, Cristian Gamboa, Giorgios Samaras, Sebastian Blanco och inte minst Brown Ideye, storköpet från Dynamo Kiev. Lescott gillade Irvine från tiden i Everton och bestämde sig kort efter att West Bromwich presenterat sin nye tränare.
Inför den femte omgången var Alan Irvine pressad. West Bromwich låg näst sist i ligan, tvivel som fanns från början hade vuxit sig starkare, men då kom skrällen med 1–0-segern borta mot Tottenham, en match där WBA stod i sju gånger pengarna. Sedan dess har det blivit 3–2 mot Hull i Ligacupen, 4–0 mot Burnley och en knapp 1–2-förlust borta mot Liverpool.
Laget är fortfarande ett frågetecken. Tränaren likaså.
Alan Irvine är den tränare i Premier League som har allra minst förtroendekapital, med undantag av Alan Pardew som är hårt ifrågasatt i Newcastle.
Men om West Bromwich misslyckas denna säsong vet vi åtminstone att det inte beror på att tränaren inte arbetat tillräckligt hårt.

Källor (citat): Daily Mail, The Guardian, The Times.

Förra säsongen:
Premier League: 17.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

Ny tränare, ny toppstriker och nya förhoppningar.
Nja, West Bromwich upplevde ett förlorat år och den här säsongen kan också bli kämpig.

West Bromwich gjorde succé under Steve Clarke hösten 2012. Sedan kom en rejäl svacka under våren och faktum är att fansen inte fått uppleva många höjdpunkter sedan dess.
Fjolårssäsongen blev turbulent. Steve Clarke sparkades sedan resultaten varit trevande och styrelsen inte sett några tecken på förbättringar. Keith Downing togs in som caretaker innan spanjoren Pepe Mel tog över. Den före detta Real Betis-tränaren ville införa ett högintensitetsspel med hög försvarslinje, vilket inte alls föll i god jord hos spelartruppen. Detta var ju ett lag som nått framgångar tack vare effektivt kontringsspel.
Anfallaren Shane Long såldes till Hull City i ett läge när WBA snarare hade behövt förstärka offensiven.
Kontraktet räddades till slut, med lite marginal, och nu är målet att inte bli inblandad i kriget runt strecket.
Är det möjligt?

Mycket handlar förstås om hur nye managern Alan Irvine lyckas nu när han ska stå på egna ben i världens mest populära liga. Irvine var tidigare assistent till David Moyes i Preston och Everton och även om dessa meriter inte väger särskilt tungt efter Moyes debacle i Manchester United har han åtminstone erfarenhet av Premier League, både som spelare och som coach.
Men valet av Irvine förvånade mig. Skotten har inte haft ett managerjobb sedan han fick sparken i Sheffield Wednesday 2011. Nu kastas han rakt in i Premier League. Det kan gå hur som helst. Hans filosofi – defensiv omställningsfotboll – lär dock passa bättre med det spelarmaterial som finns att tillgå.

WBA har storstädat i sommar. Vissa spelare har inte fått nya kontrakt, lån har inte förlängts (Goran Popov, Thievy Bifouma, Morgan Amalfitano, Matej Vydra). Nu har klubben istället köpt spelare permanent, vilket ger bättre långsiktighet.
Brown Ideye från Dynamo Kiev är den stora profilvärvningen. Anfallaren kostade 10 miljoner pund, dubbelt så mycket som det tidigare klubbrekordet. 25-åringen från Nigeria ska göra målen som saknats sedan Romelu Lukakus dagar.
Craig Gardner och Chris Baird känns som breddspelare medan Joleon Lescott kan bli en riktigt vass förstärkning. Mittbacken har inte fått förtroendet senaste två åren i City, men här väntas han bli försvarschef. Hans entré satte ett frågetecken kring Jonas Olssons status, men svensken ser ut att bli kvar. Alan Irvine har dessutom öppnat för att använda en fembackslinje och då behövs alternativ i mittförsvaret.

Trots värvningen av Ideye känns det tunt framåt. Victor Anichebe gör alltid ett par stormatcher mot toppmotstånd, men han har aldrig lyckats bibehålla formen över tid. Saido Berahino är intressant och kanske kan få sitt stora genombrott. I så fall kanske WBA kan blicka upp mot mitten. Annars gissar jag att även kommande säsong handlar om att undvika att hamna under nedflyttningsstrecket.

Tänkbar startelva:
Foster – Wisdom, Lescott, Olsson, Pocognoli – Mulumbu, Yacob – Dorrans, Sessègnon, Brunt – Ideye.

In: Brown Ideye (Dynamo Kiev, £10m), Sebastien Pocognoli (Hannover 96, £1.5m), Craig Gardner (Sunderland), Joleon Lescott (Manchester City), Chris Baird (Burnley), Andre Wisdom (Liverpool, Loan).
Out: George Thorne (Derby County, £2m), Billy Jones (Sunderland), Liam Ridgewell (Portland Timbers), Steven Reid (Burnley), Cameron Gayle (Shrewsbury Town), Donervon Daniels (Blackpool, Loan).
Released: Scott Allan, Zoltan Gera, Diego Lugano.
Nyckelspelare: Stéphane Sessègnon.
Håll ögonen på: Brown Ideye.

Två omgångar kvar. Sex lag på allvar inblandade i bottenstriden.
Här synar vi klubbarnas form, program och skadeläge inför avgörandet.

15) West Bromwich, 36 poäng -12

Återstående matcher: 2/5.
Arsenal (b), Sunderland (b), Stoke (h).
Kommentar: En bortafight mot Arsenal som vlll säkra fjärdeplatsen, ett formstarkt Sunderland borta och Stoke hemma. Det är avslutningsmatchen som möjligen känns som en tacksam match för WBA. Det bör dock räcka med en seger för Pepe Mels gäng, vilket gör att jag tror att de grejar det i sista omgången.

Skadeläget: 3.
Steven Reid, Liam Ridgewell, Garath McAuley, Zoltán Géra.
Kommentar: Tre spelare ur ordinarie backlinjen saknas, men läget är inte så dystert som det kan tyckas. McAuley ska vara tillbaka till helgen, vilket är en boost för WBA.Ridgwells frånvaro täcks upp av Billy Jones.

Formen: 3.
Kommentar: Efter den nattsvarta perioden där laget bara vann en enda match från 3 november–15 mars har WBA tagit tre segrar på de sju senaste matcherna. Pepe Mel har skruvat ned sina ambitioner om ett högt presspel.

Formen hos  nyckelspelare: 4.
Kommentar: Ben Foster svarade för en mycket bra match senast mot West Ham.

Tränare: 2.
Kommentar: Pepe Mel är en skicklig tränare som gjorde fina resultat i Real Betis, men han har haft problem att anpassa sig till Premier League. Hans idé om att införa ett högt presspel med WBA – vars spelartrupp inte var anpassat för det – togs inte emot väl av spelarna.

Totalt: 14/25.

Tips: Klarar sig tack vare utgångsläget.

16) Aston Villa, 35 poäng -17

Återstående matcher: 3.
Hull (h), Manchester City (b), Tottenham (b).
Kommentar: Aston Villa har tre matcher på sig och mötet med Hull City är ett utmärkt tillfälle att i praktiken säkra kontraktet.
– Vi har en cupfinal mot Hull och vi måste vinna den, säger tränaren Paul Lambert.
Poäng borta mot Manchester City och borta mot Spurs är inte direkt någon garanti.

Skadeläget: 1.
Gary Gardner, Nicklas Helenius, Christian Benteke, Libor Kozak, Jores Okore, Charles N’Zogbia, Joe Bennett, Leandro Bacuna.
Kommentar: Bacuna, Bennett, Helenius väntas vara tillbaka till helgen, men avsaknaden av Christian Benteke och Libor Kozak är kämpig.

Formen: 1.
Kommentar: Villa har fem förluster på de sex senaste matcherna och målskillnaden 4–15.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Brad Guzan har visat stabil form hela säsongen, även om han inte varit lika bra som ifjol.

Tränare: 3.
Kommentar: Paul Lambert har inte vunnit många vänner på Villa Park, men han har åtminstone erfarenhet från en bottenstrid med Villa förra året. Den rutinen kan bli värdefull.

Totalt: 11/25.

Tips: Vinner i helgen och klarar sig kvar.

17) Sunderland, 32 poäng -20

Återstående matcher: 4.
Kommentar: Ett nytänt Manchester United på Old Trafford lär bli tufft, men hemmamöten med West Bromwich och Swansea ger Gustavo Poyets mannar en gyllene möjlighet att klara kontraktet.

Skadeläget: 3.
Steven Fletcher, Ki Sung-Yeung, Carlos Cuéllar, Keiren Westwood.
Kommentar: Steven Fletchers målgaranti har varit saknad i Sunderland. Laget klarade sig väl utan Ki Sung-Yeung senast.

Formen: 4.
Kommentar: Efter den nattsvarta trenden som innebar åtta förluster på nio matcher har Sunderland vaknat i elfte timman. Kryss borta mot Manchester City följdes upp med seger borta mot Chelsea och 4–0 hemma mot Cardiff City.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Adam Johnson valdes till månadens spelare i januari. Hans form har avtagit efter det.

Tränare: 3.
Kommentar: Gustavo Poyets PL-erfarenhet är begränsad, men han har onekligen inneburit ett lyft för Sunderland.

Totalt: 16/25.

Tips: Klarar sig kvar tack vare sin starka form.

18) Norwich City, 32 poäng -32

Återstående program: 1.
Chelsea (b), Arsenal (h).
Kommentar: Får man välja är det inte dessa matcher man hade önskat. Chelsea har fortfarande en teoretisk chans på titeln. Poängchansen finns hemma mot Arsenal i sista omgången. Men det är inte direkt någon garanti…

Skadeläget: 4.
Joseph Yobo.
Kommentar: Norwich har inga tunga avbräck.

Formen: 1.
Kommentar: Norwich har fem raka förluster, och även om insatsen i andra halvleken hemma mot Liverpool häromveckan var positiv är det poängen som räknas i nuläget.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Robert Snodgrass är Norwich största kreativa källa i offensiven. Han har varit ett av få ljus under en dyster vår.

Tränare: 1.
Kommentar: Neil Adams är säkert en kompetent tränare, men att ge honom tränarjobbet efter sparkade Chris Hughton med fem omgångar kvar var som att kasta en pojkspoling till vargarna.

Totalt: 10/25.

Tips: Spelprogrammet, formen och trenden talar emot Norwich.

19) Fulham, 31 poäng -42

Återstående matcher: 3.
Stoke (b), Crystal Palace (h).
Kommentar: Stoke är visserligen starkt hemma på Britannia, men laget har inget att spela för och Fulham har två matcher som är fullt möjliga att vinna.

Skadeläget: 4.
Damien Duff, Kostas Mitroglu.
Kommentar: Mitroglu var spelaren som skulle frälsa Fulham, men i dagsläget hade han ändå inte fått spela. Dels på grund av att han är matchotränad, dels för att Hugo Rodallega gjort så bra ifrån sig.

Formen: 2.
Kommentar: Fulham vann inte en match från 15 jan–15 mars. De två segrarna mot Aston Villa (2–1) och Norwich (1–0), gav laget en livlina. Men den tappade 2–0-ledningen senast mot Hull kan ha satt sig i huvudena på spelarna.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Målvakten David Stockdale är inte Fulhams mest kända eller bästa spelare, men han kommer att ha en nyckelroll i slutskedet.

Tränare: 3.
Kommentar: Felix Magath är en meriterad tränare, men hur länge räcker gamla meriter?

Totalt: 14/25.

Tips: Fulham behöver förmodligen vinna båda sina matcher. Det är inte säkert att det räcker heller. Jag har svårt att se dem greja det.

20) Cardiff City, 30 poäng, -38

Återstående program: 2.
Newcastle (b), Chelsea (h).
Kommentar: Cardiff behöver vinna båda sina matcher för att ha en rimlig chans att hänga kvar. Newcastle är i usel form, men lär vilja bryta sin trend inför hemmafansen. Chelsea kan eventuellt kriga om titeln ända in i slutomgången.

Skadeläget: 4.
Andrew Taylor, Craig Noone, Mark Hudson.
Kommentar: Craig Noone är ett avbräck för Ole Gunnar Solskjaer. De övriga klarar han sig utan.

Formen: 2.
Kommentar: ”Bara” två förluster på de fem senaste. Å andra sidan har dessa nederlag varit 0–3 mot Crystal Palace och 0–4 mot Sunderland. Det mesta talar emot Cardiff.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Målvakten David Marshall har varit en av ligans bästa under säsongen – trots att Cardiff släppt in massor av mål. Senast mot Sunderland var han mänsklig.

Tränare: 2.
Kommentar: Ole Gunnar Solskjaer har inte fått ordning på Cardiffs försvarsspel.

Totalt: 13/25.

Tips: Åker ur Premier League.

***
Vad tror ni om bottenstriden?

För nio år sedan ordnade West Bromwich sin egen ”Great escape”. Under Bryan Robsons ledning säkrade laget mirakulöst kontraktet i Premier League under en dramatisk slutomgång där de klättrade från jumboplatsen till en plats ovanför nedflyttningsstrecket.
Klarar de att hålla sig kvar i år är det också en bedrift sett till förutsättningarna.
Få klubbar har haft ett lika stormigt år.

Det var bli bländad där i september. Ett nederlagstippat West Bromwich kom till Old Trafford och spelade ut Manchester United. De vann med 2–1 och fotbolls-England charmades vi av nyförvärv som Morgan Amalfitano och Stéphane Sessègnon som lattjade med Rio Ferdinand & Co och av en ung herre vid namn Berahino som presenterade sig med ett fint mål.
WBA, som skrällde under hösten 2012 och sedan slutade på åttonde plats i Premier League förra säsongen, såg riktigt vasst ut. En plats på den över halvan i tabellen kändes rimligt.
Men det som såg så lovande ut i september har utvecklats till en mardrömssäsong.
Det började med värvningarna. West Bromwich, som tappade succélånet Romelu Lukaku, fick för sig att ersätta honom med fotbollsnomaden Nicolas Anelka. Det var optimistiskt. Fransmannen öppnade säsongen uselt och laget fick återigen lita till Shane Long. Ett annat nyförvärv var Scott Sinclair, som suttit fast på avbytarbänken och läktaren i Manchester City. Han har startat fyra matcher sedan flytten i somras. Stéphane Sessègnon och Victor Anichebe har blixtrat till, men alldeles för sällan. Morgan Amalfitano började lysande, men tappade fart under vintern.

Triumfen på Old Trafford följdes upp med 1–1 mot Arsenal. Sedan hände något. Fram till 14 december tog WBA  sex poäng på nio matcher. Några timmar efter 1–0-förlusten mot Cardiff sparkades managern Steve Clarke. Och detta en månad efter att klubben öppnat för att förlänga kontraktet med skotten. Det framstår än idag som orättvist och felaktigt.
Den sortens förhastade impulsbeslut känns främmande för West Bromwich, en klubb som tidigare gjort sig känd för att ha en röd tråd. Det var ju tack vare sportchefen Dan Ashworths fina arbete som WBA kunde identifiera fynd runt om i världen och bli en modell för andra klubbar.
Ashworth handplockades till engelska förbundet och där tappade West Bromwich en stark kraft.

WBA hade ingen ersättare till Steve Clarke klar. Keith Downing, assisterande tränaren, fick agera caretaker. Nye sportchefen Richard Garlick intervjuade en mängd kandidater. Det blev tre raka kryss under Downing runt julhelgen innan trenden äntligen bröts på nyårsdagen. Då hade Keith Downing fått brottats med turbulensen kring Nicolas Anelkas quenelle-gest som senare renderade en fem matcher lång avstängning.
När den nye tränaren Pepe Mel var på plats skulle det signalera en nystart. Istället blev det en kulturkrock med språkliga barriärer och en påminnelse om att allt är inte spanskt som glimmar.
Pepe Mel är en skicklig manager som var oerhört populär i Real Betis, men hans strategi i WBA föll inte väl ut. Spanjoren, som bristfällig engelska, ville införa ett högt presspel, vilket var synligt redan i debutmatchen mot Everton. Men hade han materialet för det? I min bok är försvarare som Jonas Olsson och Garath McAuley som bäst när de får stå lågt och nicka undan (det gäller även ytterbackarna Liam Ridgewell och Steven Reid). WBA:s spelare verkar ha hållit med om det. De luftade sin skepsis och sedan blev det knappast enklare för Pepe Mel att få gehör för sina idéer.
Tre dagar före Pepe Mels debut mot Everton såldes anfallsstjärnan Shane Long till Hull City. Ett kontroversiellt beslut, även om irländaren inbringade 7 miljoner pund.
Pepe Mels entré har inte blivit någon succé. Sedan han steg in har WBA en seger på tio matcher. I helgen väntar ny nyckelmatch borta mot Norwich.

Krisen kulminerade i helgen. West Bromwich spelade sexpoängsmatch mot Cardiff City. Det började bra, med 2–0-ledning. Cardiff hämtade upp till 2–2 innan ye anfallaren Thievy Bifoumas frälste fansen på The Hawthorns med 3–2-målet i 94:e minuten.
Var det målet som betydde säker mark i tabellen? Nix. En minut senare hade Cardiff kvitterat, i 95:e minuten, sedan WBA huvudlöst skickat fram folk i en kontring.
Efteråt var James Morrison så upprörd över Berahinos naiva uppträdande (där han borde ha spelat av tiden istället för att anfalla) att han gav 20-åringen en smäll i omklädningsrummet. Klubben blev tvingad att gå ut på hemsidan och förneka att Berahino skulle ta till rättsliga åtgärder efter händelsen.
Enligt The Times är flera av de äldre spelarna missnöjda med Berahinos attityd sedan genombrottet i höstas. Talangen belönades med ett kontrakt värt 20 000 pund i veckan och sedan dess har han inte riktigt klarat att behålla fötterna på jorden. Om det stämmer är det beklagligt eftersom hans spel i höstas lovade så mycket.

Det har, helt enkelt, varit en turbulent säsong för West Bromwich. Ett år som kantats av så mycket problem utanför planen borde sluta med nedflyttning, men West Bromwichs räddning kan bli att detta är ett år med ovanligt många ”plankor” i Premier League.
WBA ligger fortfarande ovanför nedflyttningsstrecket, tre poäng före Cardiff. Dessutom har man en match mindre spelad. Men en seger i lördags hade betytt att avståndet hade varit sex poäng, betydligt tryggare med tanke på att WBA ska möta både Manchester City och Arsenal kommande månad.

Nye sportchefen Richard Garlick går en oviss sommar tillmötes. Flera av ryggradsspelarna har inte levererat som förut: Jonas Olsson, James Morrison, Ben Foster, Chris Brunt, Claudio Yacob. Även Youssouf Mulumbus framtid på The Hawthorns är osäker, enligt The Times.
West Bromwich kanske klarar kontraktet den här gången också. Om spelarna möttes av glädje när de grejade kontraktet 2005 kommer det mest handla om lättnad i vår.
WBA har varit en stor besvikelse och behöver hitta rätt kurs.
Frågan är om man gör det med Pepe Mel, som skrev på ett 18-månaderskontrakt, vid spakarna när nästa säsong startar.

***
Läs mer:
26 nov 2012: ”Därför gör West Bromwich succé”.

Lite snack inför januarifönstret, del 4:

Ett helt överlägset hemmalag som borde ha avgjort matchen.
Sedan tre byten som helt förändrade tillställningen.
Måndagens Midlandsderby blev något extra.

Den här texten borde ju ha handlat om Shane Long, 26.
I förra veckans avsnitt av Sportbladets Premier League-podd fick vi en läsarfråga om när han skulle börja göra mål. De åtta första matcherna i ligan hade bara gett en fullträff samtidigt som laget skrek efter en målskytt.
Det var bara en fråga om ”när” inte ”om” det skulle lossna.
Efter tre minuter slog Chris Brunt en underbar djupledsboll. Shane Long svarade för en nedtagning från en annan värld, petade bollen åt sidan och sköt in 1–0 bakom Brad Guzan.
Shane Long är prototypen för en brittisk fotbollsarbetare. Irländaren är ingen stor ”talang”, men man vet vad man får: Enormt hårt jobb i varje match, en anfallare som tuggar sitt tuggummi och springer på allt. Och en spelare som svarar för en sådan nedtagning som vid 1–0 har givetvis en del inneboende kvaliteter. Det svårt att förstå hur WBA kunde överväga att sälja 26-åringen till Hull City på deadline day. Eftersom han ännu inte skrivit på något nytt kontrakt finns risk att han lämnar i januari. Det vore synd för West Bromwich.
Sju minuter senare hade han satt sitt andra mål för kvällen. Leandro Bacuna slog en idiotpassning, Long högg och chippade sedan in 2–0 via ribban.
Där och då såg han ut att bli derbyts segerorganisatör.
Han hade blivit det om Stéphane Sessègnon gjort sitt jobb och placerat in 3–0 från nära håll på Morgan Amalfitanos fina inlägg.
Aston Villa var inte med i matchen. Tränaren Paul Lambert ställde upp med sitt 4-3-3 som påminde mer om en 4-4-2-diamant eftersom Aleksandar Tonev ständigt sökte sig in i mitten bakom frontduon Christian Benteke och Libor Kozák.

Det skulle mycket till om måndagens derby skulle leva upp till den sprakande showen i lördags på Goodison Park då Everton och Liverpool bjöd på en chansrik 3-3-batalj.
Men West Bromwich och Aston Villa gjorde ett tappert försök.
Det såg ut att bli en komfortabel resa mot tre poäng för hemmalaget. Sessègnon hade ett nytt läge att stänga matchen när han sköt över från nära håll.
Allt förändrades i den 57:e minuten. Paul Lambert gjorde ett trippelbyte där han fick in Fabian Delph, Andreas Weimann och Gabriel Agbonlahor. Det dröjde inte mer än knappa minuten innan Weimann hade avlossat ett skott som ändrade riktning på Jonas Olsson och smet några centimetrar utanför Boaz Myhills stolpe.
Tio minuter efter bytena, i den 67:e minuten, kom målet som gav hopp. Karim El Ahmadi blev obevakad i straffområdet i ytan mellan Jonas Olsson och Goran Popov och lyfte behärskat in reduceringen till 2–1.
I den 76:e minuten kom kvitteringen. Ashley Westwood, en av planens bästa i andra halvlek, fångade upp en andraboll (efter en dålig nickrensning av Popov) och fick drömträff. Mittfältarens första Premier League-mål för Aston Villa betydde 2–2 i derbyt.

Paul Lambert fick full effekt av sina byten. Han satte in de tre spelarna som hade startat om de varit matchfitta (de har återhämtat sig från skador) och gå över på en trebackslinje.
– Jag visste att om vi gjorde nästa mål skulle vinden vända. Att ligga under med två mål är tufft, framför allt i ett derby. Du måste vara resolut för att inte släppa in ytterligare ett mål. Det handlade bara om att få in dem i halvtid och snacka lite. De tre som byttes in tränade endast i fredags. Vi slängde in dem och lyckligtvis fungerade det, sa Paul Lambert.
Resultatet var symptomatiskt för de här två klubbarna. De hör hemma i mitten av tabellen. De kommer inte att ha något med Europaplatser att göra, säkerligen inget med nedflyttningsstriden heller.

Saido Berahino, WBA:s underbarn, fick inte komma in i matchen. Efteråt twittrade han orden: ”Time to be selfish”.
Det är oklart om han syftade på den pågående kontraktsförhandlingen, men hans tilltag retade upp fans.
Som om de inte var nog upprörda över två bortslängda poäng i derbyt.

Helgens spaning:
England har lärt sig spela försvarsspel.

Det blev en underbart oförutsägbar helg i Premier League.
Chelsea tappade poäng, Everton tappade poäng, Newcastle skrällde borta mot Tottenham, Sunderland fällde Manchester City hemma på Stadium of Light.
Manchester Uniteds seger mot Arsenal kan inte betecknas som särskilt oväntad – det var naturligt att ett skadedrabbat Arsenal skulle få en reaktion efter Dortmund-bragden – men det var ett resultat som gynnade tabellen.
Hade Arsenal vunnit hade de sprungit ifrån i täten. Nu är ligan återigen öppen och spännande. Jag kan inte minnas en så här bred och oförutsägbar toppstrid i Premier League. I så fall måste vi gå tillbaka till Robert Flecks dagar.
Mitt bestående intryck från den här helgen handlar inte om något av segermålen i dessa matcher.
Det handlar istället om alla mål som inte gjordes.
Det är som om engelska till slut – efter många år – lärt sig att spela italienskt.
Tidigare har de försökt spela cyniskt. Nu behärskar de den konsten.

Det här är ett intressant diskussionsämne.
Frågar du merparten av alla fotbollstittare kommer de att bedöma kvaliteten på en match efter hur många mål som gjorts. En medioker match som innehåller ett dramatiskt slut med ett par sena mål och svängningar omnämns reflexmässigt som ”en fantastisk match”. Bundesliga anses bjuda på underhållande fotboll tack vare det höga målsnittet – det talas mindre om det usla försvarsspelet som ofta präglar ligan.
En underbar, disciplinerad, målsnål match mellan två lag som gör allt rätt får ofta stämpeln ”tråkig”.
I modern tid har italienska ligan varit cynikernas liga. Det är på tränarcentret Coverciano utanför Florens som de allra mest sofistikerade försvarsteknikerna lärts ut. Italienska tränare – och lag – har de senaste tjugo åren lett utvecklingen vad gäller försvarsspel.
England? Nja, med undantag av George Grahams Arsenal och José Mourinhos förra sejour i Chelsea har försvarsspel på öarna varit synonymt med ”inställning” och ”vinna närkamper”.
Positionsspelet har haft lägre prioritet. Ibland har engelska fotbollskrigare framstått som huvudlösa kycklingar som springer runt runt utan mål och mening.
Inte längre.

Det här var en helg där det utstuderade försvarsspelet firade enorma triumfer. Det började på Stamford Bridge där Chelsea blev neutraliserat av ett disciplinerat West Bromwich. Det krävdes en billig straff i 95:e minuten för att rädda 2-2, utan gåvan från Andre Marriner hade WBA vunnit.
Ett resultat som enbart berodde på Chelseas oförmåga? Vissa trodde säkert det, men jag hoppas att de såg flera matcher den här helgen och kunde se mönstret.
Det fanns ett motståndarlag som gjorde laget sämre.
Det här var nämligen vad jag såg:

På White Hart Lane tog Newcastle en överraskande seger mot Tottenham. Loïc Rémy sprang in med 1–0 i inledningen, sedan handlade hela matchen om försvarsspel. Newcastle hade marginalerna med sig och en alldeles briljant Tim Krul i målet. Men det var också effekten av lagets approach. De kom inte till London för att spela gladfotboll. De kom för att ligga rätt i position och stänga Tottenhams spel. Det var andra matchen i rad som ”skatorna” satt fokus på försvarsspelet och verkligen lagt energi på att riskminimera. Det har gett två raka segrar mot Chelsea och Tottenham.
De var inte vattentäta – utan Krul hade de släppt in ett par mål i den här matchen – men deras engagemang i defensiven var imponerande. Var det inte Mapou Yanga-Mbiwa som offrade sig hänsynslöst var det Cheik Tioté som sprang och täckte ytor eller yttrarna som jagade hem och stängde kanter. I det nya, disciplinerade Newcastle finns det uppenbarligen ingen given plats för en bollbegåvning som Hatem Ben Arfa. Men vem kan ifrågasätta Alan Pardew efter två raka nollor och två raka segrar?

Lite senare på söndagen levererades nästa demonstration av prickfritt defensivt arbete.
Sunderland var en paradi i slutet av Paolo Di Canios tid i klubben. Under Gustavo Poyet kan man se embryot av en förvandling. Caretaker Kevin Ball gick tillbaka till grunderna, Poyet har förfinat försvarsspelet. Den nya hållningen gav seger i derbyt mot Newcastle och nu blev det en skrällvinst hemma mot Manchester City. Phil Bardsley gjorde 1–0 och sedan handlade hela matchen om att stå emot när City ägde boll och tryckte på.
Det gick vägen tack vare en heroisk arbetsinsats, riskminimering och Wes Brown. Den förre Manchester United-spelaren gjorde sin första Premier League-start på 22 månader och satte knappt en fot fel i mittförsvaret.
Det var ingen champagnefotboll från hemmalaget, men jag gissar att det är exakt så här laget måste uppträda för att greja kontraktet: Spela cyniskt, spela snålt – hoppas på ett eller två mål framåt.

Allra sist på söndagen: Ett Manchester United som besegrade Arsenal i toppmatchen tack vare ett synnerligen starkt försvarsspel.
Det förlorande lagets supportrar kommer alltid peka på den egna svaga insatsen, men gemensamt för de här fyra matcherna jag räknat upp är att förhandsfavoriten/tabellettan har ställts mot motståndare som riskminimerat. Dessa lag har varit beredda att ta energiödslande löpningar för att minska riskerna för att eventuellt släppa till målchanser.
Istället för att springa runt som huvudlösa kycklingar – vilket många engelska lag gjorde för 20 år sedan – har de hållit huvudena kalla och positionsspelat sig till resultat.
Robin van Persies och Wayne Rooneys agerande igår var av sådan art. I förra säsongens möte man-man-spelade Rooney mot Mikel Arteta. Nu delade anfallsparet istället på uppgiften att ge understöd till mittfältet. Inte en enda gång i första halvlek vek de från sitt uppdrag. Med ett sådant hållningssätt kommer de flesta motståndarlag få svårt att skapa chanser.

Jag kan inte minnas en omgång där jag sett lika många disciplinerade insatser bära frukt.
Är det en trend vi kommer att få se framöver?
Förmodligen, åtminstone när topplagen spelar. Jag gissar att andra lag tittade i helgen och kopierar det som var framgångsrikt.
Ibland kommer det inte att hjälpa. Vissa dagar kommer topplaget få det där viktiga, tidiga ledningsmålet och då kan det rinna iväg till 7–0 som det gjorde i mötet mellan Manchester City och Norwich häromveckan.
Andra gånger kommer underdogen att frustrera både motståndare och neutrala tittare.
Vi får dock inte glömma det som italienarna alltid förstått:
Väl utfört försvarsspel kan också vara vackert.

Om vi struntar straffdiskussioner åt sidan en stund i fokuserar på det som borde ha fått all uppmärksamhet:
Vilken äckligt, underbart, disciplinerad insats av West Bromwich idag mot Chelsea.
Den var värd tre poäng.

För dem som var lite trötta var lördagens möte på Stamford Bridge ingen uppiggande historia.
Med spelare som Eden Hazard, Willian och Oscar i startelvan förväntar man ju sig att få se fart och fläkt och läckert lir, men hemmalaget hade påtagligt svårt att skapa chanser i första halvlek.
Istället för att titta på bollhållaren – i så fall hade jag somnat – valde jag då istället att plocka fram scoutögat och endast kolla på West Bromwichs positionsspel. Det var fläckfritt.
Om man gillar försvarsspel var det en ren njutning att studera hur synkroniserat backlinjen agerade. En stötte, en föll. En gick in i duell, en annan gav understöd. Varje överflyttning gjordes snabbt och effektivt för att riskminimera.
Chelsea hade för lågt bolltempo och för få som var villiga att löpa utan boll. Men det var också West Bromwich som gjorde laget dåligt genom att inte bjuda på några attraktiva ytor.

Jonas Olsson & Co hade gjort i princip allt rätt fram till tilläggstid när Liam Ridgewell fick hjärnsläpp och väntade med att rensa en boll ett par meter från mållinjen. Måltjuven Samuel Eto’o – hans formkurva är stigande – högg och tryckte in 1–0.
Andra halvlek såg likadan ut. Chelsea hade bollen, men hade svårt att skapa chanser från uppställt spel. De få lägen som de vaskade fram kom efter slarviga bolltapp från West Bromwich.
En kvart in på andra kom kvitteringen. Claudio Yacoub screenade och lät Gareth McAuley nicka en hörna. Shane Long hoppade högst och nickade in returen.
Åtta minuter senare, i den 68:e minuten tog gästerna ledningen. Liam Ridgewell revanscherade sig lite, serverade Stéphane Sessègnon som sköt förbi en passiv Petr Cech.

José Mourinho gjorde direkt ändringar. Vid 1–1 skickade han in Demba Ba och gick över på ett tvåmannaanfall. Direkt efter 1–2-målet bytte han in John Obi Mikel och Juan Mata och gick över på 3-5-2. Som matchcoach är han fortfarande svåröverträffad.
Men den här gången behövde han en del tur för att behålla sin supersvit på 65 raka hemmamatcher i Premier League utan förlust.
West Bromwich försvarade sig nämligen framgångsrikt. Jonas Olsson var en jätte i försvaret. Svensken har hämtat sig efter vårens svaga form och ser nu ut som den där vikingen som rensade allt i eget straffområde för två säsonger sedan. Med tanke på formen hos övriga svenska landslagsförsvarare borde han vara högaktuell för spel mot Portugal.

Det hade förstås varit typiskt om José Mourinhos makalösa hemmasvit hade krossats av hans tidigare adept. Steve Clarke jobbade som assisterande manager under Mourinho i Chelsea. Clarke har tillhört klubben i 20 år som spelare och tränare, idag var han så när på att sänka sig gamla klubb tack vare en klockren laginsats.
När klockan tickat in på 94 minuter såg han ut att lyckas. Men då gjorde Goran Popov – inbytt i 89:e minuten – ett ödesdigert misstag. Istället för att släppa ut en boll till inkast med 30 sekunder kvar av matchen, låta laget flytta upp och låta tiden då, valde han att ta ett chansavslut från 40 meter.
Det var lika hårresande som David Ginolas ökända misstag som betydde att Frankrike missade VM 1994 och som Gérard Houllier kallade ”kriminellt”.
Chelsea vände spelet, Ramires fick bollen i straffområdet, föll efter en lätt beröring från Steven Reid och domaren Andre Marriner dömde en ytterst billig straff. Med 20 sekunder kvar av tilläggstiden.
Det var den typen av domslut som West Bromwich eller Norwich aldrig hade fått mot något av storlagen.
Eden Hazard placerade in bollen iskallt och räddade José Mourinhos svit. Portugisen har nu 66 raka hemmamatcher i Premier League utan förlust.

Det överskuggar dock inte det faktum att West Bromwich återigen visade att man är ett kompent lag. När man besegrade Manchester United på Old Trafford imponerade främst offensiva spelare som Sessègnon och Morgan Amalfitano. Idag var det mittförsvaret med Olsson/McAuley samt defensiva mittfältarna Yacoub och Youssouf Mulumbu som var organisatörerna bakom skrällpoängen.
Det överskuggar inte heller det faktum att Chelsea i två raka ligamatcher haft förvånansvärt svårt att skapa chanser.
José Mourinho alltid byggt sina lag med fokus på omställningsspelet. Chanserna ska skapas genom att direkt gå till anfall efter bollvinst, inte genom tålmodigt uppbyggnadsspel.
Men det kontringsspelet han inte lyckats återskapa ännu. Den där extrema farten som kännetecknade hans första Chelseaupplaga med Arjen Robben och Damien Duff, hans Inter med Eto’o/Diego Milito eller hans Real Madrid med Cristiano Ronaldo, syns sällan till nu. Spelare som Hazard, Oscar och Mata är underbara att se i aktion på små ytor, men de vill helst ha bollen på fötterna, inte lika gärna in på ytan bakom backlinjen.
Den här gången räckte Chelseas anstormning till en poäng. Men det här spelet kommer inte räcka till ligatiteln.

Han var en häftig, högprofilerad värvning till en klubb utanför ”top six”.
Efter en fjärdedel av säsongen – efter noll mål och en mängd missade målchanser – kan vi ställa oss frågan vad Nicolas Anelka tillför West Bromwich.

Nicolas Anelka fick förtroendet i startelvan i lördagens möte med Liverpool.
Det blev ingen lyckad eftermiddag för fransmannen. West Bromwich föll med 1–4 och Anelka gjorde inte många rätt.
Och det är ungefär så det har sett ut sedan säsongen började.
När Nicolas Anelka värvades i somras från fanns det en osäkerhet kring hans form. De senaste 1,5 åren har han tillbringat i Kina i Shanghai Shenhua och våren i Juventus. I Italien blev det endast 48 spelminuter under fyra månader.
Men lagkamraterna i WBA har varit imponerade av vad de sett av Anelka på träningarna. De har berömt hans ”kvickhet” och ”hunger”.
– Du kan se vilken klasspelare ”Nico” är, sa ytterbacken Billy Jones under försäsongen.
Sedan säsongen startade har supportrarna haft svårt att se dessa egenskaper.
Efter nio omgångar i Premier League är Nicolas Anelka fortfarande mållös.

Hösten har inte varit problemfri. I augusti rapporterades att Anelka ville lägga av sedan en god vän till honom gått bort. Han återvände dock och har fått förtroendet av managern Steve Clarke.
Frågan är hur länge han får det.
Nicolas Anelka har spelat sju matcher i höst. Han har inte gjort något mål, ingen assist. Statstik från Opta visar att han är den spelaren i ligan som missat flest ”clear-cut chances” (5) vid sidan av Christian Benteke, Fraizer Campbell och Jon Walters. Vi minns inte minst de brända lägena i mötet med Arsenal.
Nicolas Anelka har inte heller skapat chanser åt lagkarmraterna. Enligt Sky Sports har hans 498 minuter endast mynnat ut i fyra ”chances created”. Det ger en skapad målchans per 125 spelade minuter, överlägset sämst av samtliga offensiva spelare. I jämförelse kan sägas att Markus Rosenberg har en skapad chans per 45 minuter.
Inte det man hoppades på när man valde att värva den 34-årige fransmannen och ge honom en av truppens högsta löner.
I lokaltidningen Birmingham Mail drar man paralleller till andra stora namn som misslyckades kapitalt i West Bromwich; Geoff Hurst spelade tio matcher 1975/76 och Andy Townsend som knappast vann några beundrare under sin enda säsong i klubben.

Efter att Romelu Lukaku och Peter Odemwingie lämnade West Bromwich i somras såg anfallsbesättningen något tunn ut en bit in på sommaren. Där fanns den lojale slitvargen Shane Long, där fanns reserven Markus Rosenberg. Steve Clarke löste det genom sena värvningar av Victor Anichebe och Matej Vydra. Nicolas Anelka var en bonusspelare, men känslan är att han i nuläget dämpar lagets kapacitet. Mot Liverpool spelades Victor Anichebe på vänsterkanten för att ackommodera Anelka. Clarke erkände efteråt att det var ett misstag.
Kan han anpassa sig till en annan position? I Chelsea spelade Nicolas Anelka ofta på kanten där han både kunde skapa och göra mål. Men konkurrensen i de positionerna är minst lika tuff. Nummer tio-positionen är upptagen av Stéphane Sessègnon, som varit en av lagets bästa spelare, och bakom honom James Morrison. På kanterna finns spelare som Morgan Amalfitano, Scott Sinclair. Plus Berahino, Chris Brunt, Zoltán Géra.

West Bromwichs tränare har, trots kritiken från fans och media, valt att lyfta fram andra aspekter. Andretränaren Kevin Keen har berättat om Anelkas påverkan på de yngre spelarna i truppen. Anelka har agerat mentor åt unge Saido Berahino på träningarna, tagit ynglingen åt sidan och gett honom tips och råd. Den positiva influensen ska förstås inte förbises.
Men här och nu bör nog tränarteamet överväga en uppställning utan sin mest meriterade spelare.
Steve Clarke har försökt peppa Anelka genom sina uttalanden:
– Bra strikers tar sig kontinuerligt till lägena, målen kommer förr eller senare.
Med tanke på att Steve Clarke nu har alla sina strikers tillgängliga bör dock Nicolas Anelka hitta nätet förr snarare än senare om han inte ska hamna i samma kategori som Andy Townsend.

Källor: Birmingham Mail, Sky Sports.