Arkiv för kategori West Bromwich Albion

- Sida 3 av 5

Genomgång – säsongen hittills (del 3)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och granskar vad som skett hittills.

9) Manchester United, 10 poäng
Säsongen: Überstark premiär där laget enkelt svepte undan Swansea på bortaplan. Men trots drömstarten för David Moyes har hans lag hamnat i en negativ spiral som kulminerade med storförlusten i derbyt mot Manchester City och en chockförlust hemma mot West Bromwich. Schemat såg tufft ut, men en niondeplats är knappast godkänt.

Bäst hittills: Wayne Rooney har lagt den ovissa sommaren bakom sig, tränat sig till toppform och varit lagets klart bästa spelare.

Kan bättre: Rio Ferdinand var lysande i premiären mot Swansea, men sedan har han vacklat betänkligt. Har tiden hunnit ikapp honom eller kan han resa sig igen?

Talangen: Adnan Januzaj, 18, visade lovande tendenser på försäsongen. Förra helgen fick han chansen från start mot Sunderland och slog till dubbelt.

Behövs i januari: Mittfältet är fortfarande ett frågetecken som Marouane Fellaini inte kunnat räta ut. Är Ander Herrera lösningen?

Tränarens status: Att ta över efter sir Alex Ferguson är ingen tacksam uppgift. David Moyes är satt under press och det knorras redan från vissa håll.

10) Aston Villa, 10 poäng
Säsongen: Succéstart med segern borta över Arsenal i premiären, men man vet aldrig var man har Paul Lamberts gäng. Ena dagen vänder de underläge hemma mot Manchester City, andra dagar torskar de hemma mot Newcastle. Har klarat skadan på Christian Benteke bättre än väntat.

Bäst hittills: Christian Benteke i all ära, men den som imponerat mest på mig är tvåvägsmittfältaren Fabian Delph.

Kan bättre: Marc Albrighton var en av ligans mest spännande spelare för några år sedan. Nu är han utanför laget på Villa Park. Skulle kanske behöva ett miljöombyte, likt Barry Bannan.

Talangen: Jores Okore, 21, gjorde debut när han hoppade in mot Chelsea och visade vilken potential han besitter. Dessvärre ådrog han sig en knäskada och missar en stor del av säsongen. Hårt slag för honom och för Villa.

Behövs i januari: Ett mittbacksalternativ eftersom Okore gick sönder.

Tränarens status: Paul Lambert har gjort ett imponerande jobb där han generationsväxlat och ändå utvecklat laget och spelet.

11) Newcastle United, 10 poäng
Säsongen: ”Skatorna” blandar högt och lågt. Totalt utspelade i premiären borta mot Manchester City och i första halvlek mot Everton. Dessutom förlust mot Hull City hemma. Men där finns också starka segrar, borta mot Aston Villa och Cardiff. Vidare i Ligacupen.

Bäst hittills: Hatem Ben Arfa är ostoppbar när han är på humör, men nyförvärvet Loïc Rémy har haft större ”impact”. Han missade första omgångarna på grund av skada, men har nu gjort fem mål på senaste tre ligamatcherna.

Kan bättre: Papiss Cissé gjorde mål på allt under första halvåret i klubben. Den formen känns avlägsen nu.

Talangen: Gaël Bigirimana, som jag förutspådde skulle få sitt genombrott, har inte fått spela en enda minut i ligan.

Behövs i januari: Loïc Rémy har tagit platsen till vänster och gör mål därifrån, men Newcastle behöver fortfarande en striker som kan agera targetspelare och avsluta. Papiss Cissé behärskar inget av det nu.

Tränarens status: Alan Pardews förtroende har minskat sedan succésäsongen när han förde klubben till en femteplats. Kan sitta löst om laget skulle sladda efter nyår (sägs att hans ”fallskärm” är en årslön trots åttaårskontraktet).

12) West Bromwich, 9 poäng
Säsongen: Efter en tung inledning med en poäng på de tre första omgångarna har West Bromwich fått ett rejält lyft. Jag härleder det till deadline day där man lyckades säkra Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano, två spelare som ser ut som jättefynd. Dessutom har unge Berahino stigit fram som gubben i lådan. WBA hade defensiven på plats, nu har man fått in spännande injektioner offensivt. Segern borta mot Manchester United gav eko i fotbolls-Europa. Kurvan pekar uppåt.

Bäst hittills: De har inte hunnit spela så många matcher, men Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano har redan gjort avtryck.

Kan bättre: Anfallaren Shane Long överraskade många förra säsongen med sin frejdiga spelstil. Han är fortfarande mållös.

Talangen: Berahino, 20, slog igenom med dunder och brak genom att göra tre mål på en halvtimme mot Newport County i Ligacupen. Sedan har han hunnit med att näta mot Arsenal i Ligacupen och borta mot Manchester United i ligan. En guldklimp.

Behövs i januari: Steve Clarke har inga synbara svagheter i truppen, men om man ska ta nästa kliv behövs möjligen större bredd i försvaret.

Tränarens status: Sympatiske Steve Clarke gjorde underverk med West Bromwich förra hösten, men fick se laget tappa energi under våren. Hans position är dock ohotad för tillfället.

Slutsatser efter helgen (del 1)

av Kalle Karlsson

Arsenals hjälte i det tysta
Aaron Ramsey har snott rubrikerna i inledningen av säsongen. Inte så konstigt efter hans sanslösa målform där han prickat in åtta mål på nio matcher. Men Ramsey har vi lyft fram tidigare i den här spalten.
Så det är dags att vi hyllar en annan spelare, en som verkligen blivit en nyttig komplementsspelare.
När Mathieu Flamini värvades i somras bubblade frustrationen i Arsenals supporterled. Nästan hela sommaren hade passerat och den enda värvningen som klubben hade presenterat var Bosman-anfallaren Yaya Sanogo. Trots de uppskattningsvis 70 miljoner punden som bara låg och väntade på att spenderas.
När fansen drömde om storköp offentliggjordes nästa tillskott: Bosmanvärvningen Mathieu Flamini. Det var inget drag som vare sig lyfte entusiasmen eller ökade tröjförsäljningen. Arsène Wenger hade sagt att han tvekade på att ta tillbaka spelaren. Det krävdes provträning innan han var övertygad.
Men det har visat sig bli en ytterst strategisk värvning.
Mathieu Flaminis entré i laget skedde i det tysta, han gick under Mesut Özil-radarn. Men hans inställning, arbetskapacitet och lojalitet har gett laget en ny dimension. Vi minns alla hur vidöppet Arsenal var i premiären mot Aston Villa. Med Mathieu Flamini och Aaron Ramsey som sittande mittfältare har man två av de löpstarkaste mittfältarna i ligan. Och då har man blivit avsevärt svårare att bryta ned.
Arsène Wenger sa efter segern mot Swansea att Flamini bidragit med ”the dirty work” och där ligger sanningen. Arsenal har tidigare haft för få spelare som varit beredda att kvala upp tröjärmarna och göra det smutsiga jobbet i maskinrummet.
Efter sex omgångar framstår Arsenal som en genuin titelkandidat – inte minst då den tippade topptrion med Chelesa, Manchester City och Manchester United underpresterar. På de senaste 21 matcherna har Arsenal bara förlorat en match.
Vem hade för ett halvår sedan trott att Mathieu Flamini skulle bidra till att Arsenal skulle ses som en titelkandidat?

Amalfitano lyfter WBA
Berahino var namnet för dagen på Old Trafford i lördags. Den unge anfallaren sköt segermålet för West Bromwich. Men ni som läser den här bloggen känner ju till historien om 18-åringen från Burundi.
Så vi kan väl snacka om en annan spelare.
Morgan Amalfitano värvades till West Bromwich på deadline day och det kan ha varit en av de övergångar som omvärlden ägnade minst uppmärksamhet åt under det hektiska dygnet.
Men oj, vilket fynd WBA gjorde där.
Amalfitano blev ingen succé i Marseille, men på bara tre matcher i England (två från start, ett inhopp) har han hunnit visa vilken begåvad spelare han är.
I debuten svarade han för ett mål och en assist. Mot Manchester United svarade han för ett solomål som kommer tillhöra ett av säsongens läckraste.
Man kan förstås peka på hemmalagets undermåliga försvarsarbete, men det vore också att förringa Amalfitanos kyla när han dels slog en tunnel på Rio Ferdinand, dels lyfte bollen retligt enkelt över David De Gea.
Amalfitano är annars ingen spelare som brukar bjuda på tricks. Han är en ”direkt” ytter som framför allt är bra för att skicka in inlägg i boxen. Att han lyft WBA är uppenbart.
Det har även andra spelare gjort.

Paolo Di Canio hittade ingen plats för Stéphane Sessègnon i Sunderland och det måste kännas jobbigt för supportrarna nu när spelaren visar vilken klass han besitter. Den offensive mittfältaren värvades till WBA i slutet av transferfönstret och har fått nummer tio-positionen. På Old Trafford var han planens kung: Kvick, lurig, påhittig. Precis som vi minns honom från succéåret 2011/12 då han var en av Premier Leagues bästa offensiva spelare.
I lördags imponerade även Victor Anichebe i rollen som targetplayer. Att nigerianen har en hög högstanivå visste vi, nu handlar det om att visa det över tid.
Med Morgan Amalfitano, Stéphane Sessègnon och Victor Anichebe – samt jokern Berahino – har WBA:s offensiv fått en rejäl ansiktslyftning.
Får dessa spelare vara hela har Steve Clarkes gäng anledning att sikta på en plats på den övre halvan av tabellen.

Två slutsatser efter Ligacupkvällen

av Kalle Karlsson

Moyes vågade och vann
Det var bara ett möte i Ligacupen, men det kändes som om rätt mycket låg i potten.
När laguppställningarna kom före matchen var det dock inte helt tydligt vilken tränare som var pressad och vilken tränare som fått en fin start på säsongen.
David Moyes, tilltufsad efter derbysmälen i söndags, gjorde åtta ändringar startelvan och mönstrade ett b-betonat lag (efter debaclet i helgen kan man dock diskutera hur ”givna” de andra spelarna bör vara).
Brendan Rodgers, vars Liverpool toppat tabellen i inledningen av säsongen, ställde starkast tänkbara lag från start.

David Moyes gav därmed chansen till breddspelare som Jonny Evans, Chris Smalling, Alexander Büttner, Ryan Giggs, Shinji Kagawa och Javier Hernández.
Å ena sidan var det modigt; en förlust hade ökat pressen på den nye managern. Å andra sidan var det nödvändigt. David Moyes har varit försiktig med att rotera för mycket i inledningen – säkerligen för att han velat få en bra start – men nu är vi så långt in i säsongen att han måste använda truppen på rätt sätt.
Just roterandet, känslan för när det är läge att lufta reserverna, var en av Alex Fergusons främsta egenskaper på senare år. Moyes måste lära sig behärska den konsten. Det här var ett steg i rätt riktning.
Han vågade – och vann.

I Liverpool var Luis Suárez tillbaka i startelvan. Känslan på förhand var att han skulle stå i centrum, på ett eller annat sätt. Men faktum är att han var rätt anonym (med hans mått mätt). Han gjorde inget mål, ingen dribblingsrajd och han skapade inte heller rubriker av någon annan anledning.
Suárez spelades som släpande anfallare, steget bakom Daniel Sturridge. Samarbetet såg lite rostigt ut emellanåt, men de bjöd på ett par fina kombinationer (exempelvis väggspelet i första halvlek som Sturridge borde ha utnyttjat bättre).
Efter en svängig första halvlek – United dominerade i inledningen, Liverpool tog över, United tog sig tillbaka i slutet – kom segermålet direkt efter paus.
José Enrique, som i mina ögon var planens bästa spelare i första halvlek, tappade bort markeringen på Javier Hernández på en hörna. När Steven Gerrard samtidigt misslyckades med att nicka undan bollen kunde Chicharito ostört styra in bollen.

Brendan Rodgers gjorde ett tappert försök med att byta in Martin Kelly och gå över på ett mer offensivt 3-4-3, men närmare än ett ribbskott av Luis Suárez och en farlig nick av Victor Moses (fin räddning av David De Gea) kom inte Liverpool.
Wayne Rooney, som för dagen fått lagkaptensbindeln i hemmalaget, ledde Manchester United till seger. Hans finfina form håller i sig och ska Moyes nå några framgångar den här säsongen hänger mycket på lagets nummer tio.

Olsson fick äntligen debutera i Arsenal
Kristoffer Olsson, 18, har flera gånger snuddat vid ett inhopp i Arsenal. På onsdagskvällen blev drömmen verklighet.
Med knappt tio minuter kvar fick svensken hoppa in i Ligacupmötet med West Bromwich. Olsson började med två bolltapp, men växte sedan in i kostymen och visade lovande tendenser. Han skulle dock hinna göra avtryck.
Ställningen var nämligen 1–1 och när Morgan Amalfitano (grym värvning för WBA!) prickade ribban och Markus Rosenberg brände ett friläge i slutminuterna väntade straffsparkar.
Där hamnade Arsenal i underläge när Serge Gnabrys försök räddades av Luke Daniels. Markus Rosenberg satte för West Bromwich. Men sedan brände hemmalaget två straffar i rad. Kristoffer Olsson satte sin straff säkert och till slut kunde Nacho Monreal avgöra för Arsenal.
För en klubb som jagar sin första titel på en evighet var det viktigt att avancera. Ett nytt uttåg hade gett utrymme för den där underliggande titelfrustrationen.

Innan matchstart handlade matchen mest om Nicklas Bendtners comeback. Dansken har varit så oönskad som man kan bli av klubben, han har bjudits ut till alla möjliga klubbar, men ingen intressent nappade och nu har han en funktion att fylla som reserv. Igår fick han chansen från start och hade många ögon på sig.
Bendtner spelade fram till Thomas Eisfelds 1–0-mål, men blandade och gav rätt rejält under förlängningen.
Arsène Wenger släppte fram en rad unga spelare igår. Vid slutsignalen hade sex tonåringar fått speltid (Eisfeld, Bellerín, Hayden, Gnabry, Olsson, Akpom).
Kvitteringen för West Bromwich nickades in av en annan jättetalang, Saido Berahino, som snart står inför ett genombrott i större sammanhang.

Lottning, Ligacupen (spelas 29/30 oktober)
Tottenham-Hull City
Newcastle–Manchester City
Burnley-West Ham
Arsenal-Chelsea
Birmingham-Stoke
Manchester United-Norwich
Sunderland-Southampton
Leicester-Fulham

Sagan om WBA:s stjärnskott

av Kalle Karlsson

Svenskar som gör mål, makalösa vändningar – och nya namn som presenterar sig.
Ligacupmatcherna på tisdagen innehöll det mesta.
Jag fastnade för ett nytt namn.

Det fanns så klart många snackisar från gårdagens omgång.
> Martin Olsson och Johan Elmander (gånger två) hamnade i målprotokollet när Norwich 6–3-besegrade Bury. Det är alltid glädjande med blågula framgångar på öarna (vi är ju inte direkt bortskämda nuförtiden), men jag gissar att det var Erik Hamrén som jublade allra mest över det.
> Ravel Morrison, som vi flera menar kan slå igenom den här säsongen, gjorde sitt första mål för West Ham.
> David Moberg Karlsson startade för Sunderland. Laget låg under med 0–2 och var på väg mot fiasko hemma mot MK Dons när han byttes ut. Sedan gjorde Jozy Altidore, Connor Wickham (2) och Adam Johnson fyra mål inom loppet av en kvart och fixade avancemang.
> Liverpool höll på att ställa till det hemma mot Notts County. Efter att ha fixat en 2–0-ledning i första halvlek bjöd man in gästerna i matchen och Adam Coombes kvitterade med fem minuter kvar. I förlängningen blev Kolo Touré skadad (tidigare hade även Joe Allen skadats) vilket gjorde att Liverpool fick avsluta med tio man. Men laget reste sig, Daniel Sturridge satte 3–2 och Jordan Henderson sprang elegant in med 4–2. En dyrköpt seger då Touré kan bli borta i över en månad.
Men dagens häftigaste story hämtar vi från The Hawthorns.

Där spelade nämligen en ung anfallare vid namn Saido Berahino för första gången i startelvan för West Bromwich.
Efter första halvlek hade 20-åringen satt ett äkta hattrick och lagt grunden till segern över Newport County.
– Jag är överlycklig för killen eftersom han har arbetat så hårt för att få den här chansen och han tog den med båda händerna, sa tränaren Steve Clarke till Independent.
Historien om Saido Berahino börjar i Burundi. Det var där han föddes. Han kom till England som elvaåring. Mamman hade redan anlänt till landet för att söka asyl. När fadern dog sattes Berahino på ett flygplan. Enligt uppgift fick brittiska myndigheter söka i flera dagar efter mamman då Berahino endast kunde tala franska.

Han hamnade i Aston, en stadsdel i norra Birmingham, och började spela med West Bromwichs U12-lag. Efter att ha imponerat fick han ett stipendium för att ingå i akademin.
Där arbetade han sig hela vägen upp. I maj 2010 var han med i det engelska landslag som vann U17-EM i Turkiet.
För exakt ett år sedan, den 28 augusti 2012, debuterade han i West Bromwich a-lag genom att spela sista sju minuterna av Ligacupmötet med Yeovil. Sedan väntade utlåning i Championship.
Nu kan han vara redo för att stanna och slåss om spelminuter i Premier League. Steve Clarke sa efter matchen att Berahino gett honom ”något att tänka på”.
– Ni såg hans insats. I första halvlek var han bäst på plan. Han blev lite trött i andra – men det gällde flera som inte spelat så mycket på sistone. Han har gett mig mycket att tänka på och det är jag glad för.

West Bromwichs offensiv såg tunn ut för några veckor sedan, men nu har läget ljusnat.
Först hämtades Matej Vydra från Udinese, sedan anslöt Scott Sinclair från Manchester City (Sinclair debuterade också igår, liksom Diego Lugano).
Igår klev Saido Berahino fram som ytterligare ett alternativ.
– Han kan spela i vilken position som helst där framme. Centralt eller på någon av kanterna. Han är född målgörare och hungrig att lyckas.
På onsdagskvällen kom beskedet att Nicolas Anelka gör comeback efter att ha drabbats av en personlig tragedi där en nära vän gått bort.
Och nu kliver Berahino fram som gubben i lådan.
Steve Clarke fick plötsligt en massa alternativ.
Och Markus Rosenberg en längre väg till startelvan.

***
Arsenal säkrade platsen i Champions Leagues gruppspel (även om det kändes klart redan före avspark). Det är 16:e året i rad som man kvalificerat sig för CL:s gruppspel – en enorm bedrift.
Dessvärre för Arsène Wenger var även det en kostsam seger då Lukas Podolski bars ut på bår med en misstänkt muskelbristning. Även Aaron Ramsey och Jack Wilshere hade känningar.
Inte optimalt inför söndagens derby mot Tottenham.
På onsdagen rapporteras att man inte kommit överens ännu med Mathieu Flamini som tränat med laget senaste tiden. Parterna är inte överens om lönen.
Det verkar som om någon bestämt att Arsenals supportrar ska lida under augusti.

Nedräkning, del 17 – West Bromwich

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 8.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Tredje rundan.

West Bromwich var höstens lag i Premier League förra säsongen.
Sedan rasade laget – och inte minst försvaret – ihop.
Nu ska man dessutom klara sig utan sin främsta målgörare.

West Bromwich gick som tåget under inledningen av förra säsongen.
Centrallinjen med Ben Foster bakom mittbackarna Gareth McAuley/Jonas Olsson och mittfältarna Youssouf Mulumbu/Claudio Yacob var ligans mest stabila. Framåt vann spelare som James Morrison och Shane Long nye beundrare.
Utöver det hade nye managern Steve Clarke lagt beslag på en juvel.
Romelu Lukaku spenderade säsongen på lån hos West Bromwich och blev lagets bästa spelare. I starten av säsongen var han inhopparen som byttes in och förändrade matchbilder. Senare blev han målgöraren och targetspelaren som sysselsatte motståndarnas försvarare.
Nu har Lukaku återvänt till Chelsea. Och då är förstås frågan hur West Bromwich klarar sig utan centertanken.

Det var lite överraskande när nyheten kom att West Bromwich skrivit kontrakt med Nicolas Anelka. WBA har haft ett hårt arbetande lag med lojala spelare. Anelka passar inte riktigt in i den bilden. Men fransmannen har varit het på försäsongen och gjort sju mål på sju matcher. Enligt rapporterna ska han även ha imponerat med sin arbetsmoral, vilket låter lovande.
För övrigt hade sommaren varit lugn för West Bromwichs del. Visst hade man gjort sig av med några breddspelare som Gonzalo Jara, Marc-Antoine Fortuné och Jerome Thomas, men på plussidan såg det tunt ut.
Men senaste veckan har WBA varit aktivt. Först säkrades mittbacken Diego Lugano på free transfer. Ett viktigt tillskott eftersom Jonas Olsson vacklade betänkligt i våras. Kanske kan konkurrensen lyfta svensken till nivån han höll i inledningen av förra säsongen?
WBA har i dagarna även säkrat Matej Vydra. Tjecken var bäst i det Watford som snuddade vid en plats till Premier League, men återvände till Udinese. Nu har han lånats ut till West Bromwich på inrådan av Gianfranco Zola.

Ansvaret för att ersätta Romelu Lukaku fördelas alltså på flera spelare. Shane Long finns kvar i truppen och är den typ av karaktärsspelare som symboliserar West Brom. Kanske kan Markus Rosenberg kapa åt sig lite mer speltid den här säsongen när hierarkin i anfallet är lite mer oviss?
På mittfältet vilar det kreativa ansvaret på spelare som James Morrison, Chris Brunt och Graeme Dorrans. Zoltán Géra är tillbaka efter en långtidsskada.
Frågetecken råder fortfarande kring Peter Odemwingie som borde ha sålts för länge sedan. Han kan väl knappast stanna ytterligare ett halvår efter kaoset i januari?

Många placerar West Bromwich på övre halvan, men jag sätter ett frågetecken kring lagets kurva. I mina ögon pekar den nedåt.
Under 2013 har WBA endast vunnit fyra ligamatcher. Med den formen under hela säsongen hade man åkt ur ligan.

Tänkbar startelva:
Foster – Jones, McAuley, Olsson, Ridgewell – Mulumbu, Yacob – Zoltán Géra, James Morrison, Nicolas Anelka – Shane Long.

Transfers In: Nicolas Anelka (Shanghai Shenhua, Free), Diego Lugano (Paris Saint-Germain, Free), Goran Popov (Dynamo Kiev, Loan), Matěj Vydra (Udinese, Loan), Zoltan Gera (West Brom, Free).
Out: Marc-Antoine Fortuné (Wigan, Free), James Hurst (Valur, Free), Gonzalo Jara Reyes (Nottingham Forest, Free), Jerome Thomas (Crystal Palace, Free), Romaine Sawyers (Walsall, Free), Scott Allan (Birmingham, Loan)
Released: Zoltan Gera.
Nyckelspelaren: Ben Foster.
Håll ögonen på: Matej Vydra.

Analys: Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

En offensiv löpning som lade grunden till Southamptons ledningsmål, en defensiv löpning som symboliserade West Bromwichs disciplinerade insats på Anfield – och svagt markeringsspel av Jonas Olsson.
Här är tre situationer jag plockade upp från senaste omgången.

West Bromwich tog alla tre poängen igår borta mot Liverpool. Vi kan peka på matchavgörande situationer som Ben Fosters straffräddning och Daniel Aggers bristfälliga markering på Gareth McAuley, men om vi istället fokuserar på West Bromwichs taktik så fanns det en situation i första halvlek som jag tycker var signifikant för gästernas inställning.
Steve Clarkes gäng hade inte vunnit en match under 2013. Deras matchplan var att minimera risker genom att ligga på rätt sida om boll.
När man använder en sådan taktik är det viktigt att ha spelare som förstår vad riskminimering betyder – och som är beredda att offra sig för att utföra planen.
Jag hyllade Wayne Rooney för hans defensiva löpning mot Manchester City. Idag lyfter jag fram Shane Long.

Longs långa löpning

West Bromwich är uppe i ett av få anfallsförsök i första halvlek. Bollen har spelats in från högerkanten och passerat samtliga i straffområdet. Notera hur Shane Long är längst fram av samtliga WBA-spelare. Som striker är det knappast hans ansvar att jaga hemåt. Men han noterar hur Chris Brunt sitter och viftar uppgivet med armarna.


…och trots att bollen är på väg ut mot hörnflaggan ser han att det kan bli ett farligt kontringsläge.




Här har han tagit sig hem på försvarssida och förhindrat en snabb omställning. Här är grovarbetet genomfört.


Men WBA-anfallaren nöjer sig inte med det. Istället för att bli ”bolltittare” när passningen spelas in till Jonjo Shelvey (centralt) fortsätter Shane Long hemåt för att hamna i rätt försvarsposition.


Omställningen förhindrad. Shane Long har hamnat långt ned på egen planhalva, nästan som en wing-back, men hans löpning har gjort att WBA nu har många spelare på rätt sida om bollen.

Slutsats
Vill man agera riskminimerande måste man ha spelare som kan uppfatta när risker uppstår och som är beredda att lägga energi på att minska dessa risker. Många undrar hur Steve Clarke kan behålla Romelu Lukaku på bänken, men det här är en av förklaringarna: Shane Long gör så mycket mer än mål.
Därmed inte sagt att han är bättre än Lukaku, bara att han bidrar bara med andra egenskaper.

Lamberts avledande löpning
Rickie Lambert är en av de finaste sagorna denna Premier League-säsong. Den store anfallaren väg till proffsfotbollen liknar Grant Holts och han är en av anledningarna till Southamptons uppryckning.
I helgen mot Manchester City gjorde 30-åringen en ny stark insats. Det blev inget mål, men hans kraft och genombrottsförmåga skapade oreda i City-försvaret. Och han visade prov på sitt breda register med en underbar avledande löpning i upprinnelsen till 1–0-målet.
Ni som följer mig på Twitter såg kanske att jag hyllade Lamberts löpning sekunderna efter att Jason Puncheon placerat in 1–0. Igår gjorde David Moyes samma sak i Sky.
Vi tar den steg för steg.


Manchester City sätter igång en snabb frispark, men Gareth Barry sätts under tryck. Här ser vi det intensiva presspel som jag beskrev i söndagens inlägg, en del som blivit mer tydlig under Mauricio Pochettino (läs mer här).


Jason Puncheon vinner bollen och Rickie Lambert (längst fram) sätter fart.


I det här läget har Lambert två val: Antingen söka sig bort mot bortre stolpen för att själv eventuellt bli fri då Javi Garcia flyttar över för att ge Joleon Lescott understöd. Eller så kan han göra en avledande löpning för att öppna för mittfältaren Jay Rodriguez som kommer löpande i en andravåg.


Rickie Lamberts smarta lilla riktningsförändring drar med sig Javi Garcia. Här ser vi jätteytan som löpningen öppnar. Notera också hur högerbacken Pablo Zabaleta (inringad) har lång väg hem – med ytterbackar som flyttar upp i uppspelsfasen blir det än mer kritiskt att tappa boll.


När ytan är öppnad har Jason Puncheon inga problem att servera passningen till Jay Rodriguez. Rickie Lambert är offside, men har gjort ”sitt jobb”. Det blir inte mål i första läget.


…men väl på returen som Jason Puncheon placerar in till 1–0.

Slutsats
Anfallare som gör mål är bra. Anfallare som både gör mål och är beredda att löpa för medspelarna är ännu bättre. Hatten av för Rickie Lambert.

Olssons bristande markeringsspel
Jonas Olsson känner vi som en av de bästa defensiva försvararna i ligan. Därför var det lite förvånande att svensken vid ett par, tre tillfällen tappade bort Daniel Agger vid fasta situationer i gårdagens match.


Jonas Olsson spelar man-man mot Daniel Agger. Han har ett litet avstånd för att ha marginal när Liverpoolspelaren rycker.


Daniel Agger tar en smart löpning, liknande den han själv blivit utsatt för och haft svårt att hantera tidigare under säsongen.


Efter att ha sprungit i en cirkel, backar Agger för att sedan skjuta fart framåt.


…då är Olsson förlorad.


Agger får löpa ostört mot mål med Jonas Olsson på ett par meters avstånd. Nicken räddas av Ben Foster.


Tre lagkamrater slår ut med armarna och undrar var Jonas Olsson höll hus.

Slutsats
Jonas Olsson hade otur när han orsakade straffen (även Brendan Rodgers erkände efteråt att den såg ut att vara hårt dömd). Men i markeringsspelet mot Daniel Agger hade han inget att skylla på. Det var ovant att se just Jonas Olsson agera så okoncentrerat i eget straffområde.
Å andra sidan var det Daniel Agger som sedan tappade bort Gareth McAuley som nickade in 1–0.

Två slutsatser efter Liverpool–West Bromwich

av Kalle Karlsson

Sturridge saknad i Liverpool
Precis när Liverpool hunnit bygga upp förhoppningarna hos fansen, väckt hoppet om en Champions League-biljett – då slogs den drömmen i bitar i en match som på förhand såg ut att vara ”enkel”.
Liverpool hade ju övertygat mot Arsenal, övertygat ännu större mot Manchester City, samtidigt som West Bromwich kom till Anfield i usel form.
Men måndagens match blev en sådan där seg, tafflig hemmainsats som visar hur mycket arbete som fortfarande återstår för Brendan Rodgers.
Det som var slående var hur saknad Daniel Sturridge var.
Anfallaren har gjort succé sedan januariflytten från Chelsea och gett laget nya dimensioner. Med Sturridge skadad (ska vara tillbaka till nästa helg) gick Brendan Rodgers tillbaka till 4-5-1/4-2-3-1-spelet med Luis Suárez som ensam striker och Jordan Henderson till vänster. Det gav ett rejält spelövertag – West Bromwich hade inte ett avslut i första halvlek – men för lite spets. De farligaste chanserna kom när Jonas Olsson missade markeringen av Daniel Agger på fasta situationer.
I andra halvlek fortsatte Liverpool att trycka på, men när de väl borrade sig igenom WBA:s försvarsmur stod Ben Foster i vägen.
Med knappa kvarten kvar fick Steven Gerrard ett gyllene läge att sätta ledningsmålet sedan Luis Suárez fått en billig straff i duell med Jonas Olsson.
Men storspelande Ben Foster räddade – han berättade efteråt att han fått tips från målvaktstränaren om att Gerrard brukar skjuta i det hörnet – och då vände matchen.
Fram till dess hade Liverpool haft 19 avslut, WBA inte ett enda (!) mot Pepe Reina.
Steve Clarke, som minuten före straffen skickat in Romelu Lukaku bredvid Shane Long och gått över på 4-4-2, såg sin chans.
I den 81:a minuten tappade Daniel Agger bort Gareth McAuley på en hörna och 1–0 till WBA var ett faktum. Rodgers skickade in Coutinho från bänken, men brassen hann inte göra någon skillnad.
På tilläggstid säkrade Lukaku de tre poängen för gästerna när han lurade Agger och placerade in 2–0.
WBA gjorde en disciplinerad bortainsats. De sjönk lågt och högg när tillfällena gavs.
För Liverpool var det en påminnelse om hur saker och ting såg ut innan Daniel Sturridge anlände.
Som flera noterade igår kväll på Twitter:
Trots alla framsteg och all entusiasm över senaste tidens lovande insatser har Liverpool inte vunnit på fyra matcher, varav en av dessa var mot Oldham.

Mulumbu & Yacob – en vinnande duo
Minns ni i höstas när West Bromwich gjorde succé i Premier League och utmanade om fjärdeplatsen? En av framgångsfaktorerna var defensiva mittfältarna Claudio Yacob och Youssouf Mulumbu.
Deras samarbete var en av detaljerna jag lyfte fram när jag analyserade WBA:s styrkor i slutet av november.
Därför var Claudio Yacobs skada i början av december förödande för laget. Med Youssouf Mulumbu på Afrikanska mästerskapen har managern Steve Clarke inte kunnat starta med duon sedan dess. Under den tiden vann laget två av tolv matcher.
Igår var både Mulumbu och Yacob tillbaka i startelvan och med Jonas Olsson och Gareth McAuley framför Ben Foster var centrallinjen återigen intakt.
Då var WBA lika tätt och svårt att bryta ned som i höstas. Yacob delade ut sju tacklingar, varav fem lyckade, och gjorde fyra brytningar. Mulumbu hade fem tacklingar, samtliga lyckade, och gjorde två brytningar.
WBA har tagit 26 av sina 37 poäng när Claudio Yacob och Youssouf Mulumbu spelat tillsammans. Utan dem har laget tagit blott 11 poäng.
Med den kompromisslösa mittfältsduon tillbaka kanske WBA kan hitta tillbaka till höstens vägvinnande spel?

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
26 nov: ”Därför gör West Bromwich succé”.

Analys: Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

En offensiv 80-meterslöpning av en defensivt lagd spelare, en avledande löpning enligt skolboken och en ständigt löpande belgare.
Här är några taktiska bitar från helgen.

Det finns en fundamental del i fotbollen som ibland glöms bort, som ständigt sker men som alltför sällan lyfts fram.
Löpningar utan boll.
Vi gillar ju att frossa i frisparksmål och snygga dribblingar, men utan arbetet i det tysta skulle dessa lägen förmodligen aldrig ha uppstått.
Synsättet på löpningar har förändrats. Tidigare handlade det om att springa så långt som möjligt – bröderna Bender, Lars och Sven, sprang tillsammans 2,6 mil i mötet mellan Bayer Leverkusen och Dortmund i söndags. Nu fokuserar man istället på antalet maxlöpningar per match.
Det handlar om att löpa rätt, inte mest.

Jag tänker dels på de avledande löpningarna som öppnar ytor för lagkompisarna, dels de smarta riktningsförändringarna som kan lura en motståndare.
Det här är inte helt enkelt att demonstrera utan rörliga bilder, men jag gör ett försök (det har ju fungerat när det gäller defensiva situationer).
Ofta kan förmågan, viljan, att ta den där energikrävande löpningen vara skillnaden mellan att vinna eller förlora en match.
I helgen personifierades den tesen främst av en 23-åring från franska Zellwiller.

Schneiderlins 80-meterslöpning
Morgan Schneiderlin har varit en av Southamptons bästa spelare den här säsongen. Fransmannen är den spelare som delat ut flest tacklingar i Premier League och sedan han fick Jack Cork som mittfältspartner har laget blivit mer solitt.
Schneiderlin främsta kvaliteter är som defensiv kraft; han är en av ligans främsta bollvinnare. Därför var det förvånande att se honom ta en djupledslöpning i den 85:e minuten och trycka in 2–1-målet mot Wigan (nu slutade matchen 2–2 så det blev ändå bara en poäng).
Nedan ser vi sekvensen steg för steg.


Southampton vinner boll långt ned på egen planhalva. Jay Rodriguez (bollförare) kommer att spela till James Ward-Prowse (närmast) och iscensätta en kontring.


Morgan Schneiderlin (inringad) är i det här läget i höjd med eget straffområde.


När James Ward-Prowse sprintar fram med bollen är Schneiderlin fortfarande långt från situationen. Och matchklockan har tickat fram till 85:00.


Ungefär här – efter att ha sprungit 40 meter, sätter han fart ordentligt samtidigt som Wigan Callum McManaman försöker stoppa Jay Rodriguez längs kanten.


Wigan har tre spelare på väg in för att täcka de centrala delarna i eget straffområde. Ändå ser Schneiderlin sin chans och fortsätter löpa.


14 sekunder efter att Jay Rodriguez startat omställningen i närheten av egen hörnflagga störtar Morgan Schneiderlin in framför Ali Al-Habsi och placerar in 1–2 för Southampton.

Med tanke på att den skedde i 85:e minuten var det här den mest imponerande distanslöpningen jag har noterat den här säsongen. Och detta av en spelare som egentligen är defensivt lagd.
Morgan Schneiderlins inställning ska hyllas, men jag kan inte undgå att även såga Gary Caldwells agerande.


Här ser vi hur Caldwell har 15 meter till godo på Schneiderlin (inringad).


Caldwell skriker till mittfältaren James McArthur som hamnat i vänsterbacksposition. Caldwell pekar och säger åt McArthur att hålla koll på bortre stolpen där Adam Lallana attackerar.


McArthur sneglar mot Lallana, vilket betyder att det är upp till Caldwell att täcka den centrala ytan.


Jag har markerat den mest kritiska ytan. Gary Caldwell vet att han måste ta sig ned hit. Det är solklart vilken spelare han ska skära av (inringade Schneiderlin).


…ändå låter han sig bli passerad av Morgan Schneiderlin som kan placera in 1–2 för Southampton.

Kontentan: En fantastisk, monstruös löpning av Morgan Schneiderlin – horribelt svagt och ansvarslöst agerande av Gary Caldwell.

Lukaku ständigt i rörelse
Romelu Lukaku har gjort dundersuccé på lån i West Bromwich. Hans imponerande fysik går inte att undgå, men jag tycker hans främsta egenskap är spelet utan boll. Där är han exceptionell.
inte nog med att han alltid vill ha bollen, han underlättar för medspelarna med sin tydlighet.
Mot Tottenham sprang han offside vid några tillfällen, men hans ständiga hot i djupled är ett orosmoment för motståndarna.


Romelu Lukaku drar sig bort från Jan Vertonghen mot Michael Dawson.


Nu har Lukaku skapat ett jätteavstånd mellan Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto och mittbacken Jan Vertonghen. Tittar man noga kan man se att Michael Dawson (i högerbacksposition) pekar för att Vertonghen ska förstå att han har ansvaret för Lukaku.


Romelu Lukaku smyger in bakom ryggen på Vertonghen. Han pekar och visar var han vill ha passningen – tydligheten jag nämnde.


Lukaku vinkas av för offside i den här situationen, men poängen är att hans frekventa löpningar är hans viktigaste vapen.

Dzekos avledande löpning
Manchester Citys Edin Dzeko hade inte många rätt i första halvlek mot Liverpool. Men sättet han lurade bort Daniel Agger på i upprinnelsen till 1–0-målet var enligt skolboken.


I det här läget när chansen är på väg att dyka upp har Edin Dzekos två val: Antingen springa mot första stolpen eller gå in bakom ryggen på backen och söka sig mot bortre stolpen.


Genom att peka åt James Milner (bollhållaren) får han Daniel Agger att tro att han ska gå mot första stolpen. Vi kan se på Liverpoolspelarens kroppshållning att han är osäker på hur han ska positionera sig.


Tack vare den finten har Daniel Agger blivit bolltittare.


…och James Milner kan hitta Dzeko framför mål.

Det här var tre olika typer av löpningar utan boll – alla tre perfekta exempel i sin genre.
Vi hade Morgan Schneiderlin som visade vad en längre, otroligt krävande löpning kan leda till.
Vi hade Romelu Lukaku som ständigt är i rörelse och underlättar för lagkamraterna genom att hela tiden peka var han vill ha bollen.
Vi hade Edin Dzeko som fintade Daniel Agger genom att först gå mot första stolpen för att sedan vika av mot den bortre.

Fotnot: Alla bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
5 jan: ”Lagarbetet bakom Suárez mål”.
21 dec: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

***
Här kan ni se gårdagens Euro Talk där jag bland annat pratade om Liverpool, QPR, Manchester City, Chelsea och Newcastle.
Om ni är nyfikna på det där frisparksmålet som David Fjäll talar om så lade jag ut det på Youtube igår efter massiva påtryckningar.

Rutinerade spelare ger Villa hopp

av Kalle Karlsson

Förra helgen ledde West Bromwich med två mål borta mot Reading men lyckades ändå slänga i väg alla tre poängen.
I går låg de under med 0–2 i paus hemma mot Aston Villa. Men var så när att ta hem segern. Det blev 2–2 efter en stark, Peter Odemwingie-inspirerad uppryckning.
För Aston Villa slutade lördagskvällen i besvikelse. En triumf i Midlandsderbyt hade ju kunnat vara stämningshöjaren som laget och fansen behöver, trampolinen mot en ljusare morgondag.
Efter första halvlek talade allt för att det skulle bli så. Gästerna var överlägsna.
Paul Lambert – som till slut har insett att det inte går att ställa en elva med idel oprövade spelare – startade med Gabriel Agbonlahor, 26, och Charles N’Zogbia, 26, på varsin sida om Christian Benteke. Dessutom var Ron Vlaar, 27, tillbaka i mittförsvaret efter skadan på hållit honom borta sedan november.
Dessa tre herrar än inte lastgamla, men de höjer medelåldern i en startelva som senaste månaden snittat runt 24 år. Och det blev påtagligt hur mycket mer gediget Aston Villa kan bli med en dos erfarenhet.
Allra bäst var Charles N’Zogbia.

Fransmannen har inte varit någon hit på Villa Park sedan flytten från Wigan 2011. Första halvlek igår är det bästa jag sett 26-åringen prestera sedan han sprang runt under Roberto Martínez med Englands största dribblingslicens (vill minnas att han både hade flest lyckade dribblingar och flest misslyckade dribblingar i ligan).
I den tolfte minuten hittade N’Zogbia en felvänd Christian Benteke som lurade Claudio Yacob och dundrade in ett världsklassmål till 1–0. Sedan spelade han fram Gabby Agbonlahor som sprang in med 2–0.
Villa blev uddlöst när N’Zogbia byttes ut i mitten av andra halvlek. Paul Lambert motiverade bytet med att han ville spara spelaren till veckans returmöte med Bradford i Ligacupen.
– Charles är en riktig talang, han går förbi motståndare som om de inte var där ibland. Jag skulle vilja att han sköt mer för han har den förmågan, men när han spelar som idag, framför allt i första halvlek, är han underbar, sa Paul Lambert, enligt The Guardian.
När man läser sådana uttalanden är det lite märkligt att yttermittfältaren bara fick chansen att starta två ligamatcher i höstas.
Nu blev det bara en poäng för Aston Villa. Laget föll tillbaka rejält i andra halvlek och West Bromwich hade mycket väl kunnat forcera in ett segermål i slutminuterna (hemmalaget hade 28 avslut).
Men Charles N’Zogbias insats ger supportrarna hopp.
Paul Lamberts ”I’ll prove you’ll win with kids-experiment” har inte gjort något annat än bevisat motsatsen. Det går absolut inte att klara sig med enbart ungdomlig entusiasm i Premier League.
Villa har visserligen fått brottas med en långskadelista, men Lambert har heller inte använt den erfarenhet som finns i truppen. Han började med att frysa ut Darren Bent, som fortfarande sitter fast på bänken (i det fallet har dock ersättaren, Benteke, levererat och blivit svår att peta).
Aston Villa behöver en mix mellan gammalt och ungt. Spelare som Ron Vlaar, Gabriel Agbonlahor, Charles N’Zogbia och Stephen Ireland kan bidra till det.

***
I nästa inlägg kommer mer från gårdagen.

Tre slutsatser efter tisdagen

av Kalle Karlsson

Berbatov en unik slow motion-lirare
Den tidiga matchen på nyårsdagen mellan West Bromwich och Fulham var ingen tempotillställning.
Man skulle kunna tro att spelarna kommit direkt från nyårsfesten. Fulhams tränare, den sympatiske Martin Jol, berättade efteråt att hans spelare påverkats av oljudet. Fulham bodde på ett hotell som låg mitt i Birmingham – ett dåligt val.
– Förmodligen var de värsta smällarna vid tolvslaget utanför mitt hotell. Det var störande. Jag sa att vi behövde ett tyst hotell men det var otroligt. Det var 2000 människor utanför mitt fönster. Först tänkte jag att det var fans, men det var det inte. Det höll mina spelare vakna vilket gjorde mig oroad.
– Det var typiskt engelskt. Fantastiskt firande i 15-20 minuter sedan går alla hem och så är det helt tyst efter 30 minuter. Jag bodde i penthouset på Hyatt Hotel. Nästa gång bor vi på Moat House där jag bodde i sju månader när jag var ung, sa Martin Jol, som har förflutet som spelare i West Bromwich.

Den sömniga tillställningen passade en spelare extra bra. Dimitar Berbatov.
Han är unik på flera sätt – mig veterligen finns det ingen i fotbollsvärlden som kan göra nedtagningar med samma ackuratess som bulgaren – men igår demonstrerade han den där andra dimensionen han har.
Det finns ingen annan anfallare som kan dominera en match i slow motion-tempo som Dimitar Berbatov (jag skrev ”anfallare” eftersom Catanias Sergio Almiron kan dominera ett mittfält i slow motion-tempo).
Berbatov flöt runt på The Hawthorns. Han sög in bollar, lugnade ned, fördelade. Det såg ut som han mest joggade omkring som man gör under en värmning.
När han väl satte fart med en 70-meterslöpning i första halvlek tog han emot ett fint inspel snett bakåt från Ashkan Dejagah och placerade in 1–0 för Fulham.
Pigge Romelu Lukaku gjorde sitt bästa för att driva upp tempot, Berbatov lyckades gång på gång sänka det igen.
Efter att Alexander Kacaniklic gjort 2–1 för Fulham (underbar förstatouch, underbar passning från Bryan Ruiz) var Berbatov ovärderlig med sin förmåga att hålla i bollen. Den enda gången han nådde maxpuls var när han skällde ut Steve Sidwell efter noter sedan han fått en för sen passning och vinkats av för offside.
– Jag måste sluta prata om Berbatov hela tiden för de andra spelare kommer säkert bli sura. Han är annorlunda. Om laget förlorar kommer han få kritik, förmodligen för hans sätt och för sitt kroppsspråk, men vinner du kommer alla säga att han var fantastisk.
Om Dimitar Berbatov spelar som igår tror jag att lagkamraterna kan köpa en och annan utskällning ibland.

Agüero skadad – när han väl hittat formen
Manchester City har haft svårt att hitta det ”flow” som gjorde laget ostoppbart i inledningen av förra säsongen.
Men de senaste två matcherna har vi sett tecken på att offensiven har börjat fungera.
Jag trodde Citys styrka hade ett samband med anfallsuppsättningen. I de matcher då Roberto Mancini startat med Carlos Tévez-Sergio Agüero hade Manchester City vunnit samtliga. Men den teorin sprack på annandagen när laget föll borta mot Sunderland.
De senaste två matcherna har Edin Dzeko istället fått chansen. Då har Sergio Agüero visat sig från sin bästa sida. Han var planens bästa spelare borta mot Norwich i helgen och igår gjorde han en sån där insats som gör att man undrar varför han inte gör tre mål i varje match.
Han tvingade Asmir Begovic till en jätteräddning, han sköt tätt över ribban, han nickade i stolpen. Och då var det fortfarande bara första halvlek.
Det blev till slut ett mål och en assist från argentinaren, men dagen slutade ändå dystert. I den 73:e minuten haltade han av planen med en sträckning i baksidan. FA-cupmatchen nästa helg mot Watford lär vara utesluten. Frågan är om han är fit till mötet med Arsenal helgen efter. Annars är det förstås ett tungt avbräck för regerande mästarna.

Citys smarta drag mot Stokes inkast
Manchester City tog till en smart taktik mot Stokes inkast igår. De flyttade fram reklamskyltarna närmare plan än normalt.
Inte första gången det händer, men det är förstås smart. Får man göra så? Självklart. Det är inte konstigare än att vissa tränare låter gräset växa lite mer inför ett möte med Barcelona.
Nu behövdes inte reklamskyltarna göra ”nytta” eftersom ingen av långkastarna, Rory Delap eller Ryan Shotton, fanns på plan.

Sida 3 av 5
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB