Nästan halva ligan avverkad.
Då är det dags att lista de spelare som gjort störst avtryck i höst.
Här är min lista över höstens 25 bästa spelare i Premier League.

Egentligen är det först efter annandagens matcher som vi har kommit till halvvägs i ligaspelet. Men eftersom jag tänkte ta julledigt ett par dagar och ni nu sitter hemma i fåtöljen och pustar ut så passar det utmärkt att leverera denna typ av läsning nu.
Så här har ni den, min ranking över de 25 bästa spelarna i Premier League i höst.
Rätt eller fel? Det finns inget facit. Det här är ju det jag har sett. Alla har sin egen smak och förmodligen sin alldeles egen unika lista.
Och ihåg, det gäller endast insatser i PL, inte andra turneringar.

God Jul!

25 bästa spelarna i Premier League hittills denna säsong

25) Wes Morgan, Leicester
Försvarare
17 matcher, 0 mål/0 assist
Kommentar: Enkel mittbackstyp, men oj, så effektiv den här hösten. Wes Morgan har fått stå lågt ned och använda sin fysik i duellspelet. Då har han inte släppt många förbi sig.

24) Scott Dann, Crystal Palace
Försvarare
16 matcher, 3 mål/1 assist
Kommentar: Dann är befälhavaren som håller ihop de bakre leden hos Crystal Palace. Gjorde ett sällsynt misstag hemma mot Sunderland. Annars har han inte satt så många fötter fel i höst.

23) Alexis Sanchez, Arsenal
Yttermittfältare
14 matcher, 6 mål/1 assist
Kommentar: Chilenaren var inte redo fysiskt när säsongen drog igång. När han väl kom igång var han bäst i ligan. Nu skadad på nytt.

22) Vincent Kompany, Manchester City
Försvarare
8 matcher, 2 mål/0 assist
Kommentar: På de åtta matcher som Vincent Kompany startat denna höst har Manchester City släppt in ett mål. Ett enda mål. Det säger en del om hur viktig kaptenen är för City. Hade förmodligen haft en betydligt bättre placering på listan om han spelat fler matcher. Och City likaså en bättre placering i tabellen.

21) Troy Deeney, Watford
Anfallare
17 matcher, 5 mål/4 assist
Kommentar: Deeney har bildat ett vasst anfallspar med Ighalo. Denney lite otur med marginalerna i början av ligan, men spelmässigt har han varit nyttig.

20) Harry Kane, Tottenham
Anfallare
17 matcher, 9 mål/0 assist
Kommentar: Det tog ett tag innan målen började trilla in – till slutet av oktober närmare bestämt. Men Kane är alltid nyttig med sitt slit, och nu är han återigen en av ligans bästa anfallare.

19) Petr Cech, Arsenal
Målvakt
16 matcher
Kommentar: Starten var tung då Cech var syndabock mot West Ham, men sedan dess har han stigit fram som den trygga sista utpost som Arsenal drömt om. Stabil och rutinerad.

18) Olivier Giroud, Arsenal
Anfallare
17 matcher, 10 mål/0 assist
Kommentar: Ligans bästa spelare med ryggen mot målet. Giroud har utvecklat sig målkänsla. Tio ligamål på elva matcher denna säsong.

17) John Stones, Everton
Försvarare
15 matcher, 0 mål/0 assist
Kommentar: Har varit magnifik i vissa matcher den här hösten. Stones kommer att bli nästa stora engelska mittbacksstjärna, var så säkra. Har tekniken, lugnet och touchen för att bli en ny Alan Hansen.

16) Mousa Dembélé, Tottenham
Mittfältare
13 matcher, 2 mål/0 assist
Kommentar: Inte given när säsongen startade, men Dembélé har senaste två månaderna varit en av ligans bästa mittfältare. Har förmågan att hålla i bollen och ge lagkamraterna tid och yta. Statistiskt sett den fjärde bästa spelaren i ligan efter Mahrez, Özil och Vardy, enligt Whoscored.

15) Fernandinho, Manchester City
Mittfältare
17 matcher, 2 mål/1 assist
Kommentar: En av ligans bästa spelare när City gick som tåget. Brassen har tappat fart i takt med att Manuel Pellegrinis bygge börjat vackla.

14) Laurent Koscielny, Arsenal
Försvarare
14 matcher, 2 mål/0 assist
Kommentar: En klippa i försvaret mestadels. Det är fransmannens snabbhet som ofta räddar de andra ur knipor. Minus för att Koscielny senaste två månaderna fått en förkärlek till att ställa offside – med blandat resultat.

13) Toby Alderweireld, Tottenham
Försvarare
17 matcher, 2 mål/1 assist
Kommentar: Alderweireld köptes för en blygsam summa i somras och framstår som ett fynd. Komplett mittback som gjort hela Spurs backlinje så mycket mer kompakt.

12) N’Golo Kanté, Leicester
Mittfältare
17 matcher, 1 mål/2 assist
Kommentar: Ett av Leicesters många fynd. Tvåvägsspelaren Kanté är tuff och en bollvinnartyp – samtidigt som han är kapabel att driva bollen framåt med fart. box-to-box-spelare som kommer vara glödhet på marknaden i sommar.

11) Yohan Cabaye, Crystal Palace
Mittfältare
16 matcher, 5 mål/1 assist
Kommentar: Det var en styrkedemonstration av Crystal Palace att lösa Cabaye i somras och investeringen har betalat sig. Ger laget den passningsfot och klass som normalt sett är svår att hitta till ett potentiellt mitten-/undre halvan-lag.

10) Kevin De Bruyne, Manchester City
Mittfältare
13 matcher, 4 mål/6 assist
Kommentar: De Bruyne kostade en jättesumma, men han har överträffat förväntningarna. Så begåvad och tio poäng på 13 matcher är fina siffror för en nykomling i ligan.

9) Dimitri Payet, West Ham
Mittfältare
12 matcher, 5 mål/3 assist
Kommentar: Payet började med att dominera borta mot  Arsenal i premiären och sedan fortsatte han att imponera. Framträdande i flera av mötena med storlagen. Matchvinnartyp som saknas enormt hos West Ham efter sin skada.

8) Jack Butland, Stoke
Målvakt
17 matcher
Kommentar: Den unge engelsmannen hade en stor kostym att fylla ut efter Asmir Begovic, men det har han klarat på ett förträffligt sätt. Jagas nu av en rad storklubbar.

7) Ross Barkley, Everton
Mittfältare
17 matcher, 6 mål/6 assist
Kommentar: Barkley hade en tung säsong ifjol, men nu har han fått karriären på rätt spår igen. Kombinerar fysik, teknik och kreativitet på ett unikt sätt.

6) Odion Ighalo, Watford
Anfallare
17 matcher, 12 mål/2 assist
Kommentar: Ighalo började på bänken i premiären. Det känns rätt avlägset nu när han visat sig vara en av ligans mest fruktade strikers. Stor, stark och snabb.

5) Chris Smalling, Manchester United
Försvarare
16 matcher, 0 mål/1 assist
Kommentar: Det mesta är dystert i Manchester United, men vi kan inte bortse från att Smalling varit outstanding i många matcher i höst. En av världens bästa mittbackar den här hösten.

4) Romelu Lukaku, Everton
Anfallare
17 matcher, 13 mål/4 assist
Kommentar: Lukaku hade en mellansäsong ifjol. Nu är han redo att ta klivet upp bland de stora stjärnorna. Kapabla att sysselsätta vilken backlinje som helst.

3) Jamie Vardy, Leicester
Anfallare
17 matcher, 15 mål/3 assist
Kommentar: Vardys resa till Premier League var en saga. Nu skrivs nya kapitel varje vecka. Djupledslöpande energiknippe som utvecklat sina avslut. 15 mål på 17 matcher bör ge en EM-biljett.

2) Mesut Özil, Arsenal
Mittfältare
16 matcher, 2 mål/15 assist
Kommentar: Özil är på väg att krossa Thierry Henrys tidigare assistrekord i Premier League. Magisk framspelare och den här säsongen har han varit i exceptionell form.

1) Riyad Mahrez, Leicester
Yttermittfältare
16 matcher, 13 mål/7 assist
Kommentar: Fotbolls-Europas sensation denna säsong. Har varit dominant i princip varje vecka sedan säsongen startade. Ligans mest effektiva dribbler och därmed Leicesters ”dörröppnare” i offensiven. Lägg till 13 mål och 7 assist så förstår man vilket inflytande Mahrez haft.

***
Hur ser din topp 10 ut?

Var det Laurent Koscielny eller Per Mertesacker som felade när Arsenal släppte till ett en mot två-läge i första halvlek mot Manchester City? Eller kanske någon annan?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på situationen.

Arsenal gjorde en fin defensiv insats mot Manchester City igår på Emirates och vann till slut toppmötet med 2–1.
Under matchens första 80 minuter släppte hemmalaget egentligen bara till ett öppet läge. Men då blev det å andra sidan riktigt farligt. Det var i den 31:a matchminuten när Kevin De Bruyne och David Silva plötsligt ställdes i ett två mot en-läge mot Per Mertesacker.
Jag fick idag frågan från en läsare om det berodde på Laurent Koscielnys misstag eller på Per Mertesacker som upphävde offsiden. Jag är beredd att fria tysken från ansvar och jag ska förklara varför.
Vi tar situationen igen här nedan.

Det här är alltså läget vi talar om.

Upprinnelsen och det som gör att Arsenal hamnar fel är att Aaron Ramsey slår en misslyckad och ganska omotiverad långboll. Vänsterbacken Nacho Monreal har klivit högt på sin kant för att ge bredd, men har ingen chans att nå bollen som Bacary Sagna nickar ned på backkollegan Nicolas Otamendi. Redan här ser Theo Walcott att Monreal är framför honom och han inser att han måste överta Monreals position.

Det gör Theo Walcott inledningsvis. I det här läget måste han dock följa med några meter till när Kevin De Bruyne tar löpningen för att säkra ytan som skapats på grund av Nacho Monreals höga position.

Det gör inte Walcott. I det här läget han blivit bolltittare och då finns det möjlighet för Manchester City att utnyttja det.

Nicolas Otamendi hittar upp med ett bra, rakt uppspel mot en mötande Sergio Agüero. Walcott har helt glömt bort De Bruyne i det här läget.

Laurent Koscielny har hamnat på mellanhand och Agüeros skarvning når De Bruyne som har fritt fram mot målet. Per Mertesacker hade inte kunnat ställa offside i detta skede. 1) De Bruyne var bara några decimeter över mittlinjen, vilket är alldeles för liten marginal för att göra en sådan chansning. 2) Hade Agüero satt tillbaka bollen på en rättvänd mittfältare hade denne istället kunnat frispela Silva helt och hållet om Mertesacker tagit steget upp.

Är Laurent Koscielny fri från ansvar? Nej. När han upptäcker att Walcott inte sköter sin uppgift måste han snabbt omvärdera och prioritera den farligaste ytan. I det fallet hade han fått acceptera att Sergio Agüero obevakad hade fått möta bollen och vända upp, men då hade Koscielny istället kunnat skära av De Bruyne.
Den första som felade är dock Theo Walcott. Tar man över någon position måste man göra det ordentligt och situationen ut.

Det som också är intressant att reflektera över, tycker jag, är det faktum att det ena leder till det andra.
Anledningen till att Manchester City från början får hitta upp med den raka bollen från Otamendi är att Arsenals mittfält är utspritt. Och varför var det utspritt när det annars var så kompakt? Jo, för att Ramsey slog en onödig långboll och laget tappade bollen i ett läge där lagkamraterna inte räknat att man skulle ge bort bollen. Vi ser nedan hur Mesut Özils position påverkar. Hade han gjort överflyttningen blixtsnabbt hade Mathieu Flamini kunnat flytta över ytterligare någon meter och Otamendis passningsväg till Agüero hade förmodligen varit stängd (se nedan). Nu känner Flamini sig istället tvingad att skära spel inåt till Fernandinho.

Skulden för det läggs förstås på Ramsey, men det är också en anledning till att det nya, pragmatiska Arsenalspelet betalat sig. Tidigare var den här typen av bolltapp och omställningar vardagsmat. Nu är det istället ofta Arsenal som straffar motståndarna med att kontra snabbt.

Slutligen vill jag lyfta fram Per Mertesackers försvarsarbete. I en mot två-situationen hittar tysken en nästan perfekt position mellan De Bruyne och David Silva, vilket gör att belgaren inte kan hitta över till Silva – samtidigt som han lyckas pressa De Bruyne till ett kantavslut.

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen (Manchester City hemma)
Avvaktande från båda lagen första 15 minuterna där man ”kände på varandra” och inte ville bjuda på något. Sedan var det gästande Manchester City som förde spelet och försökte åstadkomma något. Kevin De Bruyne var företagsam och skapade ett par fina lägen. Belgaren hade ett gyllene läge att göra 1–0 efter halvtimmen spelad, en matchavgörande sekvens. Arsenal satt lågt och hade ingenting framåt förrän Theo Walcott skaffade sig skottläge i 33:e minuten. Då small det i bortre hörnet bakom Joe Hart. Manchester City öppnade sig efter hemmalagets ledningsmål, spelade med större risktagande. Eliaquim Mangalas huvudlösa passning som föranledde 2–0 var ett bevis på det.
I andra halvlek kontrollerade Arsenal matchen genom att sjunka lågt och attackera genom omställningar – det man nuförtiden gör allra bäst. Det blev farligt bakåt vid ett tillfälle när Jesús Navas sprang sig fri (men slarvade bort läget). Yaya Touré skruvade in reduceringen till 2–1 och skapade lite panik sista tio minuterna. Fram till dess var det klasskillnad och Arsenal underströk än en gång att de är favorit att ta ligatiteln.

Spelarbetygen
Petr Cech 2
—————————–
Héctor Bellerín 3
Per Mertesacker 4
Laurent Koscielny 4
Nacho Monreal 3
—————————–
Mathieu Flamini 4
Aaron Ramsey 3
—————————–
Joel Campbell 3
Mesut Özil 4
Theo Walcott 4
—————————–
Olivier Giroud 3

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Theo Walcott pangade in 1–0 med ett mäktigt avslut. Engelsmannen har ofta spelats till höger tidigare, men där får jag tillstå att man även kan se en fördel med att ha honom till vänster. Då kan Walcott vandra in och hitta skottlägen (hans avslut är underskattade). Men det jag fastnade för var Walcotts arbete defensivt. Det var magnifikt, matchen igenom. Man kan tänka sig att Walcott är lite besviken över att han nu inte är förstaval i strikerpositionen, men han har tagit den vetskapen på bästa sätt – genom att acceptera sin roll på kanten och göra det bästa av den. Igår var agerade han som en tvåvägsytter av allra bästa snitt. Han var så bra defensivt att man hade kunnat få för sig att det var Javier Zanetti eller Gianluca Pessotto som sprang runt på Arsenals vänsterkant.
En mogen, taktiskt disciplinerad Theo Walcott – som samtidigt inte försakat sin kvickhet och spets offensivt. Det kan väl egentligen inte bli så mycket bättre?

Tummen ned
Det är svårt att leta fel i filmen när Arsenal besegrar Manchester City och visar sig själva och omvärlden att man är redo att bärga ligatiteln. Men om vi nu måste?
Hm… nej, jag hittade inget.
Jo, förresten, men det har inget med matchen att göra. Alexis Sanchez blir borta till mitten av januari på grund av sin skada. Det gick ju bra utan chilenaren igår.

Taktisk spaning
Arsenal vann mot Manchester City efter en ny taktisk triumf av Arsène Wenger. Hans spelare segrade eftersom de förstod vad som krävdes – och var beredda att lägga ned arbetsinsatsen. Där Manchester City fallerade – studera gärna Yaya Tourés obefintliga defensiva arbete – var Arsenal väloljat och lojalt.
Det har verkligen skett något radikalt med Arsenal senaste året. De är inte längre det där oskuldsfulla, naiva laget. Nu är de snarare på gränsen till det cyniska.
Arsène Wenger har bytt livsåskådning.
Jag tycker inte att de spelade överdrivet bra igår. Men grejen är den att är man så organiserat så behöver man inte bjuda på champagne-fotboll. Chanserna kommer ändå och när de väl kommer är det ofta öppnare, klarare lägen. Se bara på andra halvlek där Arsenal fram till slutkvarten hade de bästa lägena (Joel Campbell och Aaron Ramsey) trots att Manchester City hade säkert 70 procent av bollinnehavet och parkerade på offensiv planhalva.

Här är en sekvens som fångar hur defensivt Arsenal har blivit och vilken medvetenhet Arsène Wenger präntat in hos sina spelare.

Bollen spelas in på Raheem Sterling. I det här läget ligger Mesut Özil och Olivier Giroud ej på försvarssida. En vanlig syn att ligga kvar med två spelare högt och försvara sig med två raka fyror, ”two banks of four”.

Det skulle kunna bli en farlig situation här om David Silva drog med sig Mathieu Flamini ett par meter och öppnade ytan centralt för Yaya Touré.

Skillnaden nu är att Arsenals offensiva spelare är medvetna om den här typen av risker. Så dels gör vänstermittfältaren Kieran Gibbs snabbt sin överflyttning och stänger ytan för Yaya Touré, dels tar Arsenals offensiva spelare, Özil och Giroud, beslut som man inte hade fattat för ett par år sedan.

I nästa skede har nämligen både Özil och Giroud flyttat ned och stängt ytan som Yaya hade tänkt operera i. Notera att Arsenal – med tjugo minuter kvar av matchen och ställningen 2–0 – har alla tio spelare i och strax utanför eget straffområde.

Innan Arsenal har vunnit bollen har Olivier Giroud hamnat nere vid egen straffområdeslinje – i ”open play”.

Slutsats
När vi studerar det vattentäta försvarsspelet från hemmalaget igår och tänker bort klubbfärgerna så kan man knappt tro att det är Emirates och Arsenal det handlar om. Det här hade kunnat vara Leicester, laget som haft i genomsnitt lägst bollinnehav i Premier League i höst. Eller Sunderland eller Norwich som kommit till Etihad för att stänga igen.
Men det är Arsenal i sin hemmaborg.
Det som var otänkbart tidigare är nu ett faktum. Arsenal har i en betydande del av matcherna blivit ett rent omställningslag.
Det är därför man nu är redo att storma mot ligatiteln.

Till slut blev det match och nerv, men låt er inte luras.
Det här var ytterligare ett tecken på att Arsenal har en gyllene chans att ta ligatiteln.

När vi summerar säsongen framme i maj kan den här dagen mycket väl vara det ögonblick där Arsenal kopplade greppet. Leicester leder ligan, vi ska inte glömma det, men Arsenal har nu övertag på alla tippade topplag. Inget lag har vunnit titel när man förlorat fem matcher före jul.
Manchester City förlorade ikväll sin femte match.
Medan de andra topplagen sätter krokben för sig själva så har Arsenal gett sig själva chansen.
Idag var det inget snack.
Nog för att Manchester City började matchen lovande. Jag tycker att de var bättre första halvtimmen. Fernandinho ägde centralt, Kevin De Bruyne var pigg, gästerna ägde bollen och skapade de små tillstymmelser till chanser som fanns. De Bruyne hade den bästa möjligheten, men sköt tätt utanför. Minuten senare kom ledningsmålet.
Det som tidigare var en diskussionspunkt om Arsenal är numera glasklart. Arsène Wenger har tagit avsteg från sin ideologi. Efter Invincible-framgången kunde inte göra Arsenal till titelsegrare genom att spela ”free-flowing football”. Många andra insåg det tidigare än den envisa fransmannen, men när han till slut var beredd att kompromissa så har han hittat formeln för stormatcherna.
Idag hade de bara 37 procent av bollinnehavet, men de vann.

Theo Walcotts 1–0, ett klassavslut, kom från ingenstans. Arsenal hade inte skapat någonting före dess. Men det är också ett tema för de lag som ägnar sig åt kontringsspel. De får öppnare lägen eftersom motståndarna inte lägger lika mycket kraft och energi på sin defensiv.
Arsenals 1–0 demonstrerade skillnaden mellan lagen ikväll. Där Arsenal var disciplinerat och engagerat i sitt försvarsarbete, där varje spelare hos hemmalaget insåg att matchen handlade om att stänga ytor och göra det minutiöst så slarvade Manchester City. Närmare bestämt Yaya Touré som lockades fram att sätta press och lämnade yta bakom sig. Det är ingen slump att City har återkommande bekymmer att vinna toppmatcher med Yaya i den sittande rollen.
Arsenals 2–0 demonstrerade om något Manchester Citys smärtsamma avsaknad av Vincent Kompany. Utan honom är de inget lag. Utan honom har de knappt varit ett lag senaste tre åren. Det är häpnadsväckande att en spelare kan betyda så mycket för sitt lags försvarsspel.
Kompanys ersättare Eliaquim Mangala (som nästan var lika vilsen som Mamadou Sakho igår mot Watford) slog en galen passning. Det var en sådan passning som luriga lag som Arsenal (jag höll på att skriva cyniska lag!) väntar på. Mesut Özil – assistkungen som nu noterats för 15 assist i höst! – samlade upp bollen och serverade den på silverfat till Olivier Giroud som tryckte in den mellan benen på Joe Hart.

Manchester City hade sedan inte mycket att komma med. De hade visserligen en massa avslut, men de kom ingenstans. Och det berodde inte bara på att City var svagt och trubbigt med en rostig Sergio Agüero längst fram. Arsenal lade ned det arbete som krävs för att vinna. De arbetade som ett lag medan Citys spelare spelade för sig själv.
Den inställningen personifierades främst av min man of the match, Theo Walcott, som gjorde en fantastisk match som ytter. Hans defensiva insats var av sådan art att den kan jämföras med en Gianluca Pessotto (minns ni honom?).
Walcotts arbetsinsats kan jämföras med Yaya Touré som såg att ha tagit julledigt i andra halvlek. Hans defensiv var under all kritik.
Nu lyckades Yaya skapa lite spänning i matchen genom att segla in en vänster i bortre krysset, men det överskuggar inte hans svaga bidrag.

Arsenal har hoppat på tåget. Samtidigt som de andra toppkonkurrenterna har slut på bensin. Gunners har dessutom brutit traditionen att förlora mot de stora lagen. Leicester tuffar på där framme, men de kommer slå av på takten.
Arsenal har inte haft en bättre chans att vinna ligan sedan senaste titelvinsten 2004.

Det är en sak att Liverpool förlorar borta mot Watford. Det kan ske, Watford är bättre än många har förstått.
Men så här? Den här insatsen var inget annat än pinsam.

Liverpool har visat svag form senaste veckorna. Hemmavinsten mot Swansea (1–0) den 29 november var allt annat än övertygande. Den insatsen följdes upp av 6–1 borta mot Southampton i Ligacupen, en match som på nytt skänkte hopp. Sedan kom 0–2-förlust borta mot Newcastle, 0–0 mot Sion och bara 2–2 hemma mot West Bromwich.
Därför förväntade jag mig att se ett heltänt Liverpool idag på Vicarage Road mot glödheta Watford. Med en så oviss tabell var det ju nu Liverpool skulle ta chansen att haka på fjärdeplatsracet.
Men det blev inte så. Det blev kraschlandning. Totalt haveri.

Man ska vara försiktig med att använda överord, men jag kan inte minnas att jag sett en så blek insats mot Liverpool FC. Inte i år, inte ens under Brendan Rodgers hela sejour, möjligen tillbaka till tiden med Roy Hodgson.
Ibland kunde de inte ens slå enkla passningar på sju-åtta meter. Men inte bara det. Det var så håglöst, passivt, taffligt och rent ut sagt patetiskt att jag önskar att spelarna tar sitt ansvar och betalar tillbaka pengarna till de fans som gjorde resan ned till London.
Det här var inte värdigt Liverpool FC.

Jürgen Klopp, mottagen som en Messias, fick en snabb effekt när han tog över. Liverpool sprang mer, pressade mer intensivt och enskilda spelare som Emre Can, Coutinho och Jordon Ibe lyfte sig.
Men idag syntes ingenting av detta. Watford pressade bättre än Liverpool. Watford var snabbare, smartare och mer engagerade än gästerna.
Visst var det ett domarmisstag som ledde fram till Nathan Akés 1–0 eftersom olycklige Adam Bogdan hade fångat bollen i händerna. Men det vore att rikta fokus fel att skylla den här förlusten på domaren Mark Clattenburg.
Liverpool förlorade för att man hade en målvakt som hade två i händerna och en patetisk defensiv som bjöd motståndarna på den ena julklappen efter den andra.
Mamadou Sakho var katastrof. Han låg mer än han stod upp.
Fransmannen har varit skadad och det är naturligt att han är rostig, men så här svag har jag aldrig sett honom (eller någon annan mittback den här hösten, för den delen).

Martin Skrtel, som också började matchen osäkert, haltade av skadad och gjorde en redan tunn defensiv ännu mer bräcklig.
Men det var inte bara försvaret som underpresterade. Offensiven var nästan lika dålig. Mittfältet fick inte ihop många kombinationer av värde. Roberto Firmino och Adam Lallana gjorde ingenting. Med kvarten kvar skickades Christian Benteke och Jordon Ibe in från bänken. Det förändrade inte mycket.

Jürgen Klopp vann många beundrare med triumferna borta mot Chelsea och Manchester City. Han är älskvärd på många sätt, inte minst tack vare sin värme och sitt idiom.
Men Jürgen Klopp kan inte trolla.
Liverpools trupp är inte kvalitativ nog. Det här är ett lag som är i desperat behov av förstärkningar.
Under Klopps första matcher i Liverpool såg man att spelarna sprang mer än tidigare. Klopp väckte spelarnas engagemang. Idag fanns inte ens viljan att ta jobbet för laget.
Det är oroväckande om något om Klopp-effekten bara varade i några veckor.

***
Vi ska into glömma bort att hylla Watford. Credit where credit is due.
Inför comebacken till Premier League värvade Watford i princip ihop ett nytt lag. Det fanns förstås en risk att det skulle bli en främlingslegion. Men Quique Sanchez Flores fick snabbt ihop en fungerande enhet.
Odion Ighalo har vi hyllat tidigare. Anfallaren gjorde ligamål nummer elva och tolv idag. Han är ett ostoppbart monster när han är i form.
Jag vill även framhålla vänsterbacken Nathan Aké som gjorde en fin match idag, mittbacken Craig Cathcart och målvakten Heurelho Gomes. Aké har varit sådär tidigare när jag sett honom i höst, men han verkar ha en kurva på pekar uppåt. Cathcart är en av få startspelare som är kvar från fjolåret. Gomes var stundtals hånad under tiden i Tottenham, men han har varit oerhört stabil i höst.
Watford ligger en poäng från fjärdeplatsen med 17 omgångar spelade. Vem hade kunnat tro det i somras?

Varje vecka skriver jag Premier Manager-tips (Fantasy) inför helgens omgång på Sportbladet.se. Eftersom det ibland dröjer innan de läggs ut på webben så publicerar jag dem i fortsättningen även i bloggen. Då blir det ett tillfälle för er att diskutera era val, spelare som borde övervägas, spelare som borde petas och så vidare.

//

Lagkaptenen har gjort comeback. Då har Liverpool fått ett viktigt anfallsvapen tillbaka.

Jordan Henderson har dragits med skada och missat nästan hela hösten i Premier League.
Förra helgen hemma mot West Bromwich gjorde mittfältaren sin första start i ligan sedan augusti. Och han gjorde avtryck direkt.
I den 21:a minuten störtade han in i straffområdet och placerade in bollen bakom Boaz Myhill. Det var ett typiskt Jordan Henderson-mål, den sortens andravågslöpningar som han gjorde till sitt adelsmärke under succésäsongen 2013/14.
Jordan Henderson hann fylla på med en assist till Divock Origi som något turligt sköt in 2–2 i slutminuten via en West Bromwich-försvarare.
Jordan Hendersons comeback ger Jürgen Klopp fler dimensioner. Lagkaptenen passar utmärkt i Klopps högintensitetsfotboll. Men 25-åringen har även en egenskap som Liverpool saknat under hösten: Passningskvalitet.
När Jordan Henderson var som bäst 2013/14 hade han förmågan att slå den sista avgörande passningen, ett ansvar som vilat alltför tungt på Coutinho senaste månaderna.

Jordan Henderson ägs bara av 0,9 procent av deltagarna i Premier Manager. Han handlas för 6,307 miljoner kronor.
En joker inför julomgångarna?

***
Leighton Baines startade sin första match för säsongen i lördags borta mot Norwich. Han såg lite osäker ut i positionsspelet, men hann med att dunka en stenhård projektil (med högern!) i stolpen. Lär bidra med poäng framöver.

***
Byt in:
Jordan Henderson, Liverpool
Leighton Baines, Everton
Junior Stanislas, Bournemouth

Byt ut:
Dejan Lovren, Liverpool
Daniel Drinkwater, Leicester

José Mourinho fick igår lämna Chelsea. Detta efter en katastrofal höst där laget ligger en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Hur kunde det gå så illa, är det många som undrar.
Men egentligen borde vi inte ha varit förvånade. Tredje säsongen är en kritisk punkt för alla tränare. Än mer för José Mourinho.

Till slut fanns ingen annan lösning. Det spelade ingen roll att Chelsea pratat om långsiktighet. Det spelade ingen roll att José Mourinho själv pratat om att han ”kommit hem” och att han var redo att skapa en dynasti som skulle vara ”över tio år”.
Igår fick han sparken. Det är bara ett halvår sedan han förlängde kontraktet med fyra år. Han hade då avslutat en framgångsrik säsong där han rattat Chelsea till en ny ligatitel.
När han återvände sommaren 2013 stod Londonlaget inför en generationsväxling. José Mourinho sa att hans unga spelare inte var redo första året, men år två, då skulle de vinna ligan. Han fick rätt. Chelsea dominerade Premier League så kraftigt första halvan av förra säsongen att de hade råd att slå av på takten under våren.
José Mourinho hade gjort det igen. Tränargeniet från Setúbal var född vinnare. Efter att ha vunnit ligatiteln i alla stora klubbar han verkat i sedan uppdraget i Porto hade han återvänt till Chelsea och lyft dem till toppen igen efter fem titellösa år.
Var han redo att skapa en dynasti nu, bli en tränare som byggde på lång sikt?
Nej, han var inte det. Inte den här gången heller.

Jag tror egentligen inte att vi behöver fler analyser kring José Mourinho. Vi och andra medier världen över hann med det mesta igår när beskedet kom (ni kan se 20 minuters snack från vår live-tv-sändning nedan).

Det jag tycker är allra mest intressant är diskussionen varför José Mourinho inte klarar att stanna i ett lag på längre sikt. Att det är så är ett faktum och det har vi konstaterat många gånger tidigare. Han lämnade Porto efter 2,5 år. Han lämnade Chelsea efter drygt 3 år. Han lämnade Inter efter 2 år. Han lämnade Real Madrid efter 3 år. Han lämnar nu Chelsea igen efter drygt 2 år.
Varför?
Han har kallats en lagbyggare snarare än en klubbyggare. Men vad är det som gör att han inte klarat att hantera ett lag längre än tre år?
Eftersom det alltid är svårt för oss utomstående att bedöma tränares insatser har vi genom åren fått ägna oss åt gissningar. Den spridda uppfattningen har varit att José Mourinho sliter ut sina spelare fysiskt och mentalt. Fysiskt har vi bevis på; Chelsea hade nio spelare som startade 28 ligamatcher eller fler förra säsongen. Det var avsevärt fler än något annat topp 6-lag.
Men mentalt har vi inga bevis för den tesen. Vi har trott, men jag har aldrig hört någon spelare bekräfta de tankarna förrän igår. Då pratade den före detta Chelseaanfallaren Demba Ba i fransk radio. Han sa att det var ”utmattande att jobba under Mourinho, även om det bara handlade om en säsong”. Demba Ba pratade om hur humöret svängde kraftigt vid förluster.
– När han förlorar känner han att himlen har rasat ned.
Med tillägget att José Mourinho tar det personligt. Allt handlar om honom.
Spelare har berättat, enligt The Times, att Mourinho kräver lojalitet för honom lika mycket som för Chelsea. Han insisterar på att spelarna ska gå ut i krig för honom.
Vissa tar till sig portugisens karisma, inställning och noggrannhet. För andra blir det uttröttande.
När José Mourinhos ledarskap samtidigt bygger på att skapa en ”vi-mot-världen”-mentalitet blir det än mer pressande att vara spelare under honom. José Mourinho ser ett möjligt krig i allt. Den hållningen fungerar ett tag. Under en kort period på ett-två år kan det ge en spelargrupp som är beredd att springa genom väggar. Men efter två år krackelerar fasaden.

Den store ungerske tränaren Béla Guttmann, som vann Europacupen med Benfica två år i rad 1961-1962, sa att det ”tredje året är kritiskt”. Som tränare är det en avgörande tid då det är svårt att få samma gehör för sina idéer. Guttmann menade att man under tredje året måste byta ut antingen tränaren eller en del av spelartruppen.
Jonathan Wilson gör en annan intressant iakttagelse i magasinet Blizzard varför José Mourinhos byggen rämnar efter två-tre år. Wilson skriver att lag som bygger sitt fotbollstänk på att neutralisera motståndaren snarare än att skapa själva har svårare att bygga dynastier. Det var likadant för Helenio Herrera i Inter på 1960-talet.
Det där är intressant, tycker jag. Du kan göra ”en Mourinho”, bygga en vi-mot-världen-mentalitet, parkera bussen och vinna stora titlar. Men du kommer aldrig bygga något hållbart med den metoden.
José Mourinho har sedan han blev huvudtränare främst byggt sin filosofi på en reaktiv fotboll. Hans lag har ofta fallit ihop efter att han lämnat. Inter är ett exempel där Rafael Benítez fick plocka upp spillrorna av en mentalt sargad trupp.

Med facit i hand är det lätt att dra slutsatser. Jag var inte övertygad i somras om att Chelsea behövde göra tunga värvningar, men nu när vi vet att spelartruppen hade tappat gnistan så var tillskott nödvändiga. Med en ny anfallare i toppklass hade Diego Costa kanske känt konkurrensen, vilket hade medfört att han inte återvänt överviktig till försäsongen.
José Mourinho märkte i våras att Chelsea börjat tappa kraft. Av den anledningen fick de en veckas längre ledighet och en lägre belastning på försäsongen. Det verkar inte ha gett önskad effekt.
Chelsea värvade ingen given startspelare i somras. Klubben hämtade in Asmir Begovic som andramålvakt till Thibaut Courtois, Baba Rahman som vänsterbacksalternativ, Kenedy som påläggskalv och Pedro som start-/rotationsspelare. José Mourinho hade i ett tidigt skede identifierat John Stones och Paul Pogba som önskenamn.
Han gav tidigt på hösten ”stick” till klubbledningen om de uteblivna värvningarna.

José Mourinhos svansföring där han svingar vilt om allt från uteblivna straffar, bollpojkar, spelschema, domarbasen och egna lagläkare bygger på att laget är framgångsrikt. Vinner man matcher kan man göra i princip vad som helst.
Men börjar förlusterna rada upp sig står man sig slätt.
José Mourinho fick erfara det mer än någon.
Han har försökt lyfta underpresterande spelare med alla medel under hösten. Han har bänkat spelare, han har bytt in och bytt ut Nemanja Matic i samma match. Han har både hyllat och kritiserat Eden Hazard. Han har pratat om ”råttor i omklädningsrummet”. Inget har fungerat.
När han efter matchen mot Leicester i måndags, inför tv-kamerorna, sa att han ”blivit förråd” av sina spelare blev det dödsstöten.
José Mourinho lämnar Chelsea och den här gången kommer han inte att komma tillbaka.
Det blev ingen dynasti.
Det finns saker som talar för att det aldrig kommer bli det i hans fall.

José Mourinho har fått sparken från Chelsea. Vi fick beskedet i dag när vi spelade in den andra delen av Sportbladets Premier League-podd. Vi hann med lite Mourinho-snack innan vi gick på live-tv där vi analyserade hans fiasko i höst och kandidaterna som ryktas ta över. Du ser sändningen här:

Premier League-hösten har redan kallats ”crazy season”.
Nu är Marcelo Bielsa på ingång. Han de kallar ”El Loco”, galningen.
Var ska det här sluta?

Jag ska erkänna att jag tog de första uppgifterna om att Marcelo Bielsa, 60, var aktuell för Swansea med en nya salt.
Inte för att Marcelo Bielsa inte skulle vara kvalificerad att ersätta sparkade Garry Monk. Mer för att det helt enkelt lät för galet för en klubb som hittills tagit så trygga, kloka och långsiktiga beslut. Den walesiska klubben har ju inte gått fel med en enda tränarrekrytering senaste decenniet.

Nu har ordföranden Huw Jenkins rest till Sydamerika, enligt uppgift för att diskutera med tre tränarkandidater. Den ene är Jorge Sampaoli, som gjorde succé med Chile i VM förra året, den andre Alejandro Sabella, Argentinas före detta förbundskapten. Det tredje, hetaste, namnet är Marcelo Bielsa. El Loco.
Den här hösten har varit galen på många sätt. Tabellen är uppochned-vänd med Leicester i toppen, Chelsea i bottenskiktet och ett historiskt ovisst fjärdeplatsrace.
Det är inte så att det behövs nya energidoser för att årets liga ska leva upp, men Swansea är på väg att ge Premier League en adrenalinkick på coachsidan som bara kan överträffas av att sir Alex Ferguson gör comeback.
Marcelo Bielsa är en levande legend. ”Världens bästa tränare”, har Pep Guardiola kallat honom.
Men vem är han egentligen? Och vad kan Swansea vänta sig?

Foto: AP

Marcelo Bielsas egen spelarkarriär hemma i Argentina, där han representerade Newell’s Boys i högstaligan, tog slut när han var 25 år. Bielsa utbildade sig till idrottslärare och började intressera sig för tränarrollen.
Vi i Sverige minns honom från VM 2002 där han ledde det argentinska landslaget. Det blev ju som bekant uttåg redan i gruppspelet sedan Anders Svensson skruvat in en minnesvärd frispark, men Bielsa stannade kvar i landslaget och fick sin revansch när han ledde nationen till OS-guld 2004 i Aten.
Tre år senare, 2007, tog han över Chiles landslag och det blev succé i VM 2010 då laget dels presterade en sevärd fotboll, dels nådde åttondelsfinal.

Mystiken kring Marcelo Bielsa var stor, framför allt i Europa. Många hade ju fått följa honom på avstånd. Vi hade förstått att han var en speciell herre, besatt av sporten. Det sades att han samlat på sig ett bibliotek i hemmet med tusentals videoband med fotbollsmatcher och sekvenser, enligt skrönor världens största samling av fotbollsvideos.
Därför var det oerhört spännande när Athletic Club anställde Marcelo Bielsa som tränare inför säsongen 2011/12. Athletic är en speciell, principfast klubb och nu skulle de dessutom få en speciell, principfast tränare.
Bielsa hade förstås tittat på alla lagets 38 ligamatcher på video från föregående år innan han bestämde sig för att tacka ja. Noggrannhet är hans ledord.
Det började inte alls bra resultatmässigt i Spanien. Fram till sista helgen i september var stolta Athletic segerlöst i alla turneringar. Men sedan hade Marcelo Bielsa fått ut sin spelidé och då radade laget upp segrar. Det var under argentinarens ledning som Muniain, Susaeta, De Marcos, Llorente, Iraola och Javi Martínez spelade sin bästa fotboll. Athletic Club förlorade bara tre matcher fram till mitten av februari.
Jag minns 2–2-matchen på San Mamés mot Barcelona som en av de bästa La Liga-matcher hittills under 10-talet. Det var ett Athletic som började forma en identitet genom att neutralisera Barcelona med deras eget vapen: Intensivt presspel. Pep Guardiola var imponerad.
– Dina spelare är monster, sa han till Bielsa.

Det var inte oväntat att Bielsas filosofi tog tid att implementera. Argentinaren är en ideolog som inspirerats av totalfotbollen från Rinus Michels i Ajax på 1970-talet. Hans fotbollstänk bygger på possessionspel, men framför allt på intensiv press. Nästan hela tiden. Han varierar mellan 4-2-3-1 och det innovativa 3-3-1-3. Om hans lag leder med 2–0 vill han inte stänga matchen och backa hem som andra tränare. Helst vill han öka på ledningen.
– Han är en fotbollsromantiker, har Manchester United-mittfältaren Ander Herrera sagt.
Många är de tränare som inspirerats av tankarna från Marcelo Bielsa. Pep Guardiola är en. Mauricio Pochettino, som spelat under Bielsa, en annan. Jorge Sampaoli ytterligare en. Innan Pep Guardiola skulle inleda sin tränarkarriär reste han till Argentina för att söka råd hos Bielsa. Trippen kunde liknas vid en pilgrimsresa. Efter att ha blivit ”upplyst” av gudfadern Bielsa var Guardiola än mer beslutsam om att lyckas som tränare.

Marcelo Bielsas träningar är ett kapitel för sig. Jag har sett ett antal träningspass som han har hållit och jag kan konstatera att det inte handlar om några standardövningar från förbundspärmen. Jag minns en komplicerad övning som byggde på ”motsatta rörelser”, där spelare sprang hit och dit. Det dröjde ett bra tag innan man som utomstående kunde klura ut syftet.
Det mest udda inslaget är att han delar upp lagdelarna till den grad att de ibland tränar på olika tider.
– Det hände att vi inte såg anfallarna, har försvararen Roberto Ayala berättat.
– En man med nya idéer är galen tills han lyckas, har Bielsa sagt.
Ander Herrara, som spelade under Marcelo Bielsa i Athletic Club, har berättat:
– Han är den mest originella personen jag mött i hela mitt liv.
– Han har en otrolig hjärna, en enorm intellektuell kapacitet för fotboll. Ingenting lämnas åt slumpen, allt studeras in i minsta detalj. Han vet vad varje spelare kan göra och inte kan göra. Han ser till att alla är på tå. Jag har sett honom prata med planskötaren i 45 minuter. Jag är säker på att han studerat konsten att sköta en plan innan det snacket.
– Han ställer samma krav på andra som han ställer på sig själv. Jag har aldrig mött en ledare som arbetar så hårt. Han blir galen om en stolpe träningsplanen står en halv meter fel. Jag hade en gång fötterna på stolen. Han kom fram och sparkade undan stolen. ”Ser du mig sitta med fötterna på stolen?”, frågade han.
– Du måste verkligen älska fotboll om du ska orka med honom. Jag hade tur för jag gör det. Det finns spelare som bara vill lira fotboll. De lider under honom.
Det här med fascinationen för detaljer märka när Marcelo Bielsa har matchgenomgång. De kan vara i timmar. Till VM 2002 sades det att han tagit med sig 2000 av de där videobanden. Om det väntas regn så kan han beordra att blötlägga träningsplanen för att spelarna ska vänja sig vid förhållandena. En gång ritade han en instruktion på sin sko om var på foten tillslaget skulle ske. Han använde samma skor i en vecka efteråt.
Presskonferenserna kan vara nästan lika långa eftersom Bielsa sätter prestige i att svara utförligt på varje fråga. Han ger inga exklusiva intervjuer.

Swansea upplever en liten kris. De har gått som tåget genom divisionerna i Football League och deras Premier League-äventyr är en enda framgångssaga förutom en tuff period under Michael Laudrup. Garry Monk gjorde ett fantastiskt jobb i 1,5 år, men fick sparken förra veckan.
Om Swansea väljer att plocka in Marcelo Bielsa är det en gigantisk chansning.
”El Loco” må vara världens bästa tränare på träningsplanen och en inspiratör för tiotusentals tränare runt om fotbollsvärlden, men man vet aldrig vad man får.
Efter sin första säsong i Athletic Club återvände Bielsa till försäsongen bara för att hamna i bråk första dagen, ett bråk som nästan ledde till att han lämnade jobbet (han uteblev från träningarna några dagar). Dispyten var inte av den vanliga sorten, med klubbledningen på grund av uteblivna värvningar. Nej, Bielsa bråkade med byggarbetare för att de inte klarat att hålla tidsplanen. Träningsanläggningen framstod mer som en byggarbetsplats när truppen återvände efter semestern.
Samtidigt är han tränaren som en gång blev stoppad i Bilbão av ett gäng barn som bad honom att signera deras samlaralbum med fotbollsbilder. Bielsa avböjde, han tog albumen och sa åt barnen att möta honom samma tid, vid samma plats den efterföljande dagen. När de dök upp ett dygn senare hade hela Athletic-laget skrivit sina autografer.

Med Marcelo Bielsa kan vad som helst hända. Det var samma sak i Marseille.
Det var ett häftigt karriärval när Biesla valde Ligue 1 som nästa uppdrag för 1,5 år sedan. Första säsongen blev succé. l’OM radade upp segrar på hösten och var främsta utmanaren till PSG. Fansen, även de neutrala i Frankrike, älskade vad de såg. Marseille var uppfriskande att se. Den höga pressen, de direkta återerövringarna, tempot – det var sällan trist att se deras matcher.
Men säg den lycka som varar för evigt med Marcelo Bielsa vid spakarna. Som vanligt tappade hans lag energi ju längre spelåret förlöpte. Men det skulle bli värre och mer dramatiskt än så.
När årets säsong skulle sparka igång i augusti mötte Marseille Caen i premiären. Laget föll med 0–1. På presskonferensen efteråt analyserade han matchen, som han alltid gör, sedan meddelade han:
– Jag har avslutat mitt arbete här. Jag åker hem.
Inför en chockad presskår hade han sagt upp sig – en omgång in på säsongen.

Marcelo Bielsa kommer sätta färg på Premier League. De engelska fotbollsjournalisterna kommer att gå i spinn. Bielsa är en media-darling, i högre utsträckning än självaste Harry Redknapp.
Swanseas spelare kommer få en unik tränare och ett upplägg de inte upplevt tidigare.
Om det slutar väl? Bielsa, ej engelskspråkig ska betonas, kommer att vara fågel eller fisk, han är sällan något däremellan. Han lämnar ingen oberörd, varken med fotbollen hans lag presterar eller med sin personlighet.
Han kanske räddar Swanseas säsong, rycker upp spelarna och får laget att lyfta med ett presspel som chockar motståndarna. Han kanske kommer in och stökar till allt ännu mer.
”Galningen” är på väg att stiga in mitt under crazy season.
Den här säsongen kan plötsligt bli ännu roligare.

Källor: The Guardian, Manchester Evening News, Wales Online.