Har den komplexa arbetsbeskrivningen för defensiva mittfältare gett sämre försvarsspel?
En av situationerna jag plockade upp från helgen antyder det.

Dagens blogg blir ett kapitel under rubriken ”kill your darlings”.
Jag är ju ett stort fan av Swanseas Leon Britton. Jag älskar att se den lille walesaren göra det som fotboll i mångt och mycket handlar om: Ta emot, passa, röra sig. Pass and move.
Britton – mer än någon annan – är symbolen för den possession-fotboll som Swansea odlat fram. I rollen som deep-lying playmaker är det han som är spindeln i nätet, han som styr rytmen i lagets spel.
Men han har brister i sitt defensiven. Hans agerande vid Arsenals ledningsmål i helgen var häpnadsväckande taffligt (ni som följer mig på Twitter noterade kanske att jag sågade honom sekunderna efter att han lekt passiv åskådare).
Med några bilder från situationen tänkte jag resonera kring hur en defensiv mittfältare bör agera – och om det har blivit ett större strukturellt problem.

Nacho Monreals 0–1-mål

Per Mertesacker driver fram bollen och redan här kan vi notera hur Leon Britton (inringad i rött) gör ett hårresande uselt jobb. Som defensiv mittfältare har han hamnat helt ur position, långt från den ytan han borde täcka – framför sin backlinje. Det kan visserligen ske, men det mest beklämmande är att han inte är beredd att ordna upp sitt misstag. Han skulle dock kunna åtgärda situationen genom att snabbt ta sig ned i den positionen.
Ett snabbt räkneöverslag ger att Arsenal har sex spelare i offensiva positioner mot Swanseas fyrbackslinje. Redan här bör man ana oråd, inse att det riskerar att uppstå en målchans. Som defensiv mittfältare är det fundamentalt att ha spelare som tar den sortens ansvar.

Mertesacker faller, men Santi Cazorla tar över som bollförare. Leon Britton (inringad) har inte insett faran ännu utan småjoggar tillbaka. Trots att Swanseas backlinje är utelämnad med fem Arsenalspelare. Theo Walcott (längst bort) är helt fri.

Leon Brittons oansvariga agerande fortsätter. Fem Arsenalspelare attackerar – ändå har Britton stannat (!) tre meter utanför straffområdet.

Har man defensiva mittfältare som agerar på det sättet blir den kritiska ytan framför backlinjen obemannad. Jag har ingen statistik, men jag skulle tro att merparten av alla mål från inspel görs från den här ytan. Leon Britton verkar inte ha insett det.

Leon Britton har parkerat på straffområdeslinjen och lämnat sin backlinje till att spela 4 vs 5 i eget straffområde (självmordstaktik).

När bollen kommer ut till Arsenals Nacho Monreal är Leon Britton för långt ifrån för att kunna avstyra ett avslut.

Han gör ett halvdant försök att kliva in i press, men är inte ens nära att ta bollen.

När Nacho Monreal skjuter är Leon Britton fortfarande 1,5 meter från spelaren som löpt in i den ytan han borde ha täckt upp flera sekunder tidigare.

Bollen går i mål med 17 minuter kvar av matchen. Arsenal vinner bortamötet på Liberty Stadium med 2–0.

Slutsats
Det här är ett tydligt exempel på hur man inte ska/kan agera som defensiv mittfältare.
Alla kunde se på tv-bilderna att Leon Britton agerade halvhjärtat när han försökte förhindra Nacho Monreal i sista stund, men den här bildsekvensen visar betydelsen av att agera proaktivt.
Hade Leon Britton – som man kan förvänta sig av en defensiv mittfältare – tagit ansvar från början hade situationen inte uppstått.
Han skulle förstås ha flyttat ned i ytan framför sin backlinje innan Santi Cazorla fick bollen. Om han inte hunnit det skulle han ha uppfattat att Arsenal var i numerärt överläge runt den egna boxen – och då gjort allt för att ta sig ned på försvarssida. Han skulle, i tredje hand, åtminstone ha flyttat ned när inspelet kom för att kunna rensa andrabollen.
Istället vilade han på fel sida om boll och laget straffades.

Leon Britton är en sittande mittfältare, men han är ingen traditionell sopkvast. Inte Makelélé-typen vars arbetsbeskrivning går ut på att städa korridoren mellan mittfält och backlinje och sedan spela ifrån sig bollen så fort som möjligt.
Leon Britton är den moderna sortens defensiva mittfältare. De har rollen mest tack vare sina playmaker-egenskaper. Som Pirlo.
Det här ställer ibland till det i försvarsarbetet.
Swansea har inte längre så mycket att spela för. De har vunnit sin titel och i ligan kommer de knappast nå Europaplatserna. Men jag vägrar tro att det var orsaken till det bristfälliga agerandet från Britton. Det handlar snarare om grundfilosofin hos spelaren. Är denne på plan för att skapa mål eller för att förhindra mål?
Jag kan lova att, låt oss säga, Tottenhams Sandro hade agerat på ett helt annat sätt i en liknande situation. Sandro är en av ligans bästa defensiva mittfältare. Han brinner för att vinna boll, täcka, stressa och pressa. Han är spelartypen som tänker som alla spelare bör göra i försvarsspelet; han kalkylerar risker och minimerar dem.
Leon Britton gör det inte lika helhjärtat och han är inte ensam. Det är ett kännetecken för deep-lying playmakers att de inte är lika angelägna om att offra sig i defensiven.
Arsenal har samma problem med Mikel Arteta. Fantastisk passningsspelare, men ingen som ger pålitligt skydd till backlinjen. Manchester United hade det i höstas när Paul Scholes spelade kontinuerligt.
I början av säsongen reagerade jag över Michael Carricks tafatta agerande när Jan Vertonghen sprang in med 1–0 för Tottenham på Old Trafford. Carrick har dock tagit mer och mer ansvar i defensiven under säsongen och framstår nu som både disciplinerad och riskminimerande (till skillnad mot kollegan Tom Cleverley).
Det här är ett dilemma. Ett passningsorienterat lag behöver en passningsskicklig spelare som kan ansvara för speluppbyggnaden. Därför har tränarna ett val att göra. Ska man satsa på en städare eller en leverantör?
Det bästa är förstås att hitta en klonad spelare som Sergio Busquets, en defensivt fulländad spelare med extremt bra passningsspel.
Swansea har förstås oändligt mycket nytta av Leon Britton i igångsättandet av spelet.
Men det kan, som vi ser, vara kostsamt på andra sätt.

Fotnot: Bilder från viaplay.se.

***
Läs mer:
6 mars: ”Uniteds taktik perfekt – i 56 minuter”.
4 mars: ”Taktiska detaljer från helgen”.

Manchester United förlorade matchen – trots att Alex Fergusons taktiska plan var perfekt.
Här tittar vi närmare på vad som fungerade så effektivt i 56 minuter och – hur utvisningen förändrade förutsättningarna för Uniteds försvarsspel.

Det mesta av eftersnacket kom att handla om turkiske domaren Cuneyt Cakir sedan denne visat rött kort till Nani i den 56:e minuten.
Domslut går att diskutera i all evighet – och det kommer säkert göras. Det är en ren bedömningsfråga om Nanis förseelse var vårdslös (vilket ska ge varning enligt regelboken) eller våldsam (vilket ska ge utvisning). I mina ögon var det en misslyckad nedtagning som var vårdslös (värd en varning).
Men nog om det. Det var varken första eller sista gången ett omdiskuterat domslut fått påverkan på en stor match och vill ni diskutera domslut kan ni göra det med Robert Laul.
Här tittar vi istället närmare på de taktiska detaljerna i det som beskrivits som ”hjärnornas kamp” (stannade uppe till klockan 01.45 i natt för att spara ned dessa bilder).

Den stora frågan inför matchen var hur Alex Ferguson skulle neutralisera Cristiano Ronaldo.
– Men en machete, skojade Manchester United-tränaren inför matchen.
Svaret blev – bänka Wayne Rooney.
Det var många världen över som satte kaffet i halsen när laguppställningarna blev offentliga och Wayne Rooney var förpassad till bänken.
Vissa gjorde försök att jämföra med när David Beckham bänkades mot Real Madrid 2003, men den petingen var väntad i jämförelse med denna (en formstark Ole Gunnar Solskjaer hade ju startat seriefinalen mot Arsenal framför Beckham någon vecka tidigare).
Wayne Rooney – spelaren som varit klubbens härförare de senaste åren – utanför startelvan. Det inget annat än en bomb.
Men även om ingen annan vågat ta samma beslut kan vi förstå hur tankegångarna gick.
Manchester Uniteds matchplan handlade enbart om att stänga Real Madrids kontringsmöjligheter. De behövde en löpstark, lojal spelare som både kunde hota framåt i omställningslägen och ha ödmjukheten att inte negligera det defensiva arbetet. Inte en enda gång.
Wayne Rooney är defensivt en fantastisk anfallare jämfört med i princip alla andra storstjärnor, men han gjorde ingen klockren insats defensivt på Bernabéu (David De Geas fotparad på Fabio Coentrãos direktskott räddade Rooney från att bli syndabock) och minns vi tillbaka på Champions League-finalen 2011 var det Rooneys bristfälliga defensiv i den matchen som var en stor orsak till Barcelonas enorma dominans.
Så Alex Ferguson valde Danny Welbeck – för att stänga leveranserna från Xabi Alonso snarare än Ronaldo. Welbeck svarade med att göra en stormatch.

Welbeck vs Alonso
Danny Welbecks uppgift var grandios. Att ligga som plåster på Xabi Alonso hade många spelare kunnat göra. Men att kombinera det med att samtidigt vara Uniteds djupledshot framåt – det var imponerande.
Jag upplevde att Xabi Alonso fick relativt fria tyglar första tio minuterna i matchen (där Real Madrid faktiskt startade lovande). Se bild nedan.

Xabi Alonso fick ingen närmarkering första 10-12 minuterna.

Sedan utvecklades Welbecks markering av Alonso till rena man-man-spelet.

Här ser vi hur Danny Welbeck struntar i att pressa tillsammans med anfallskollegan Robin van Persie (vilket är brukligt) och istället fokuserar helt på att ligga nära Alonso. United är tillfreds med att mittbackarna, i detta fall Raphaël Varane, får tid med bollen.

Här ser vi en viktig del i försvarsarbetet. Danny Welbeck pekar åt Robin van Persie (längst bort i bild) om att plocka upp Xabi Alonso. När denne inte gör det…

…får Welbeck strunta i att flytta över och istället ligga kvar och sköta markeringen av Alonso.

Danny Welbecks arbetsbeskrivning handlade också om att värdera lägena när han skulle släppa markeringsuppdraget på Alonso och ta försvarsposition. Här har Ryan Giggs (inringad till höger) tagit en offensiv löpning. Danny Welbeck (inringad närmast) flyttar ned i Giggs position.

Det som var utmaningen för Danny Welbeck var att han samtidigt förväntades vara ett av lagets anfallsvapen i omställningslägena. Det sidouppdraget skötte han mycket bra. Welbeck var planens bästa spelare i första halvlek vid sidan av Ryan Giggs.

Den här situationen tycker jag illustrerar Danny Welbecks disciplin igår. Xabi Alonso blir obevakad för ett ögonblick.

…Danny Welbeck maxlöper tillbaka för att suga upp honom. Det är dessa uppoffringar man måste göra för att agera riskminimerande.

Ronaldo-hotet
Manchester Uniteds plan att ligga tätt på Xabi Alonso var en utstuderad plan för att få bort Cristiano Ronaldo ur matchen. Det var ett intressant angreppssätt. För att avvärja hotet – stäng av källan som förser hotet med passningar. Jürgen Klopps Dortmund använde med framgång den här taktiken mot Real Madrid i höstas.
Med tanke på hur effektiv Alonso-markeringen var även igår kan man fundera på om inte fler lag borde anamma det här. Är punktmarkeringen på väg tillbaka?
Utan Xabi Alonsos snabba, penetrerande passningar kom Cristiano Ronaldo bort ur matchen, till skillnad mot mötet på Bernabéu där han ständigt var farlig.

Den stora frågan inför matchen var hur Alex Ferguson skulle hantera Real Madrids omställningsspel. Manchester Uniteds taktik för att minska riskerna att åka på kontringar var att inte gå fram med ytterbackarna och därigenom behålla många spelare på rätt sida om bollen.
Här ser vi ett exempel. I vanliga fall hade Rafael tagit löpningen direkt utanför Robin van Persie. Nu var han mer försiktig.

De få gånger Rafael gick i väg offensivt…

…var han trygg i att medspelarna täckt upp. Här kan han jogga tillbaka och avlösa Michael Carrick som tagit högerbacksplatsen.

När Ronaldo väl fick ett bra omställningsläge skötte Ryan Giggs hemjobbet exemplariskt. Notera hur långt efter han är precis innan Ronaldo får bollen.

Sex sekunder senare har han tagit jobbet och är nästan i kapp.

Försiktigt Real Madrid
Problemet för Real Madrid från matchstart var att de – likt Manchester United – var rädda för att blotta sig bakåt. José Mourinho hade inget recept på Uniteds taktik att skärma av Xabi Alonso.
Reals försiktighet kunde man främst se på ytterbackarna.

Angel Di Maria med bollen på vänsterkanten. I vanliga fall hade Fabio Coentrão erbjudit överlappning. Nu väljer han att stå kvar – förmodligen för att José Mourinho var rädd att skicka fram för mycket folk.

Samma sak här. Ingen som fyller på på kanten.

Jag väntade till första halvlekens sista minut innan Coentrão kom på överlappning.

Hur utvisningen förändrade allt
Det röda kortet på Nani gav helt nya förutsättningar. Manchester United hade varit helt trygga i sitt 4-4-1-1-spel, Real Madrid hade skapat ytterst lite.
Med tio man fick Danny Welbeck kliva ned från sin roll som släpande anfallare till att bli vänstermittfältare. Det gjorde att Xabi Alonso slapp bevakning.

Notera matchuret. Drygt en minut efter utvisningen kan vi se skillnaden. Xabi Alonso blir fri.

…och kan direkt slå den typen av crossbollar som är hans adelsmärke. Den typen av spelvändningar saknade Real Madrid i första halvlek.

Passningen ger Ronaldo den typen av en-mot-en-situation som han aldrig fick i första halvlek. Chansen leder till en hörna – hörnan som Rafael på räddar på mållinjen med hjälp av armen.

Värdet av Xabi Alonso kan man se i den här situationen. Han har ett enkelt alternativ och ett svårare, mer hotande alternativ.

Alonso hittar förstås den hotande, offensiva passningen. Den här typen av passningar saknade Real Madrid i första halvlek.

Här ser vi Uniteds försvarsspel före utvisning. Perfekt zonspel. Tätt, tajt, knappt några ytor att slå in bollarna på.

Efter utvisningen. Manchester United försvarar sig fortfarande med två raka linjer (”two banks of four” som det heter på fotbollsengelska). Men mittfältet har flyttats ned några meter närmare det egna målet. Xabi Alonso (inringad närmast) är utan bevakning. Det tvingar Uniteds mittfält att centrera mer än i första halvlek.
José Mourinhos aktiva coaching – direkt efter utvisningen bytte han in Luka Modric istället för Alvaro Arbeloa och gick över på trebackslinje – blir lyckosam. Nu vågar Real Madrids ytterbackar – Fabio Coentrão (längst bort) och Sami Khedira (till höger utanför bild) – flytta fram och bredda.

Alex Ferguson hade kunnat ta hem Robin van Persie på rätt sida och spelat med nio spelare på rätt sida om bollen. Men med en halvtimme kvar av matchen var det bara en tidsfråga innan det ändå hade straffat sig. Det är svårare att försvara sig med tio man mot Real Madrid än mot Barcelona då Real har ett hot via inläggsspel, vilket vi såg i första mötet på Bernabéu (till skillnad mot Barcelona som bara vill anfalla centralt).

Slutsats
Alex Fergusons taktik var spot on. Ambitionen att skärma av Xabi Alonso fungerade perfekt. Så länge laget var elva man på plan hade de fullständig kontroll på Real Madrid.
Utvisningen förändrade förutsättningarna, framför allt medförde det att Alonso blev utan bevakning. José Mourinho ska ha beröm för sin aktiva coachning efter det röda kortet. Bytet där Luka Modric kom in gav numerärt överläge på mittfältet och Real Madrid avgjorde matchen inom loppet av några minuter.
Efter 2–1-målet bytte Mourinho in Pepe och återgick till fyrbackslinje. Det ”negativa bytet” gav känslan att Real Madrid vill backa hem och gav United momentum. Det är möjligt att hemmalaget hade kunnat samla kraft till en sista anstormning ändå, även utan Pepe-bytet, men i slutändan räddades Mourinho och Real Madrid faktiskt av Diego Lopez som tvingades till flera kvalificerade räddningar – inte av sin coachning.
Alex Ferguson vann coachmatchen på poäng, men Real Madrid avancerar till kvartsfinal.
Och i slutändan är det ju det som är det viktiga.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

Tottenham sårade Arsenal med två identiska mål.
Här analyserar vi målen lite närmare.

Inom loppet av två minuter avgjorde Tottenham gårdagens North London Derby.
Det var nästan otäckt hur lika målen var. Passningarna slogs från nästan exakt samma ställe – Arsenals backlinje stod lika fastfruset båda gångerna.
Men vem bar ansvaret? Hur kunde det gå så snett?

Gareth Bales 1–0-mål

Det mesta av eftersnacket kring Tottenhams ledningsmål har handlat om den misslyckade offsidefällan av Thomas Vermaelen. Inte så konstigt, men vi återkommer till det. Jag vill först slå ett slag för Emmanuel Adebayor som i förstaläget drar isär Arsenalförsvaret med en diagonallöpning. Det öppnar för att Gareth Bale kan ta en så kallad korslöpning, ett effektivt sätt för att förvilla motståndarförsvar.

Notera ytan som Emmanuel Adebayor skapar mellan Thomas Vermaelen och vänsterbacken Nacho Monreal tack vare den smarta löpningen.

Misstaget som görs i den här situationen är att både Per Mertesacker och Thomas Vermaelen fortsätter att hålla en hög linje istället för att falla när bollhållaren Gylfi Sigurdsson är opressad. Varken Carl Jenkinson eller Aaron Ramsey är tillräckligt nära (vilket de blå linjerna indikerar).
Att stå högt och försöka ställa offside utan press på bollhållaren är lika med självmord. Det är svårt att förklara hur Thomas Vermaelen resonerar i det här ögonblicket. Sigurdsson är opressad och belgaren väljer att ”stå upp” och chansbryta istället för att följa med Bale. Hade inte Sigurdsson satt in passningen mot Bale hade han kunnat sätta in den i nästa läge mot Aaron Lennon. Arsenal hade inte kunnat göra något åt det.

Aaron Lennons 2–0-mål

Denna gång är det Scott Parker som får vandra helt ostört med bollen – ett tecken på att det fanns stora ytor att utforska bakom Arsenals förstapress.

Thomas Vermaelen fick kritik i Viasat-studion igår för att han inte vred på huvudet och höll koll på eventuella löpningar bakom ryggen. Här ser vi att han definitivt skulle ha flyttat närmare Per Mertesacker och inte lämnat ett så stort avstånd till sin mittbackskollega. Eftersom Parker är opressad borde han dessutom ha tagit större djup.
Notera också hur Nacho Monreal har upptäckt Aaron Lennons löpning och är ett par steg framför Tottenhamspelaren.
Ska han följa med i löpningen eller är det Vermaelens ansvar? Duktige Peter Gerhardssson hade inget svar på den frågan igår, och faktum är att det är svårt att säga utan att veta vilka direktiv Arsenalspelarna fått. Ofta kör proffslagen taktiken att spela positionsförsvar till en viss del av planen (ofta runt straffområdet) där man övergår i man-man-försvar. Det är svårt att svara på frågan utan att veta vad Arsène Wenger har gett för order.
Dock: Att lämna över spelare nära egna målet är alltid kritiskt, ännu mer kritiskt när man inte har press på bollhållaren. Därför tycker jag att Nacho Monreal skulle ha följt med Lennon. Lämnar man över en spelare finns det en sak som är fundamental: Kommunkation. Den brast uppenbarligen här.

Thomas Vermaelen vred faktiskt på huvudet. Tyvärr för Arsenals del var det för sent. Här tittar han sig omkring, men då har Aaron Lennon stuckit in på ”blindsidan” och då är Vermaelen körd.

Slutsats
Man kan peka på enkla individuella misstag vid Tottenhams mål – Thomas Vermaelen agerade tveksamt i båda situationerna – men det stora problemet, som jag ser det, var Arsène Wengers val att beordra en hög försvarslinje. Jag har sett reprisen av första halvlek nu och jag kan konstatera att den höga backlinjen var en tickande bomb. Det var bara en tidsfråga innan Bale eller Lennon skulle utnyttja jätteytorna som skapades bakom Mertesacker och Vermaelen.

Arsenal gjorde en svag försvarsinsats mot Bayern München.
Men var Per Mertesacker verkligen den stora syndabocken?
Vi grottar ned oss i situationerna som föranledde målen i första halvlek.

Gårdagens match var ett prestigemöte för Per Mertesacker.
Den tyske försvararen är ordinarie i Jogi Löws landslag, men igår när han skulle visa upp sig inför hemlandets ögon svarade han för en svag insats. Mertesacker var slarvig i passningsspelet i första halvlek och såg tafatt ut när Toni Kroos dundrade in 1–0 för Bayern i matchens inledning och när Daniel van Buyten fick nicka ostört vid 2–0.
Men var han verkligen helt ansvarig för baklängesmålen? Jag är beredd att försvara honom.

Toni Kroos 1–0
Arsenal förlorar boll på mittplan och omställningen gör att laget hamnar ur position.
På bilden nedan ser vi hur centrala mittfältaren Mikel Arteta (inringad längst bort) hamnat i vänsterbacksposition och hur den andra defensiva mittfältaren, Aaron Ramsey (inringad närmast), blir tvungen att flytta över till bollsida, vilket öppnar jätteytan för Toni Kroos.

Ansvaret för den markerade ytan ligger på de defensiva mittfältarna. Per Mertesacker kan inte kliva upp där i det här läget eftersom det skulle öppna en jätteyta centralt mellan högerbacken Bacary Sagna och andra mittbacken Laurent Koscielny.

Bollen går ut till Thomas Müller på kanten och här ser vi hur Aaron Ramsey (vid straffområdeslinjen) glömmer bort vilken yta han bör täcka.

Här har jag markerat med blåa streck hur mittbackarna Per Mertesacker och Laurent Koscielny ansvarar för inlöpande Bayern-spelaren centralt (Bastian Schweinsteiger). Aaron Ramsey, i sin roll som defensiv mittfältare, borde ha ansvarat för ytan framför backlinjen.

Här ser vi hur Aaron Ramsey har hamnat för långt ned. Han når inte inspelet snett bakåt och bollen når en helt omarkerad Toni Kroos. Arsenals backlinje i straffområdet – i det här fallet bestående av Bacary Sagna, Per Mertesacker, Laurent Koscielny – spelar 3 vs 2 i den farligaste ytan, vilket är nödvändigt. 2 vs 2 är för riskabelt.

Visst man kan hävda att Per Mertesacker borde ha varit snabbare upp och täcka skottet, men jag tycker inte att han bär ansvaret för målet. Toni Kroos borde ha plockats upp av någon mittfältare.

Thomas Müllers 2–0
Per Mertesacker fick utstå kritik både i Viasat och i The Guardian för Bayern Münchens 2–0-mål, men jag är beredd att gå ut till hans försvar även här.

Arsenal försvarar hörnan med hjälp av zonspel. Det betyder att spelarna ansvarar för ett visst område – inte för enskilda spelare.
Per Mertesacker ansvarar, ungefär, för den ytan jag har markerat (en regel är att man aldrig ansvarar för område bakom sig, utan man jobbar bara framåt på en fast situation). När Daniel van Buyten störtar in i den ytan har Per Mertesacker inte ansvar för spelaren. Han har ansvar för ytan om bollen spelas in där.

När van Buyten nickar bollen ser vi att han har lämnat Mertesackers zon och nu befinner sig i Aaron Ramseys zon. Ramseys ansvar som gubben vid första ytan är att attackera bollen (det är därför man ofta ställer en lång, offensiv spelare där utan markeringsansvar, tänk Zlatan, Olivier Giroud eller Robin van Persie). Ramsey sköter inte sin uppgift, och van Buyten får nicka ostört. Thomas Müller petar in returen.

Slutsats
Per Mertesacker såg passiv ut, men det berodde på att hans uppgift inte var att följa spelare i den här situationen.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

En offensiv löpning som lade grunden till Southamptons ledningsmål, en defensiv löpning som symboliserade West Bromwichs disciplinerade insats på Anfield – och svagt markeringsspel av Jonas Olsson.
Här är tre situationer jag plockade upp från senaste omgången.

West Bromwich tog alla tre poängen igår borta mot Liverpool. Vi kan peka på matchavgörande situationer som Ben Fosters straffräddning och Daniel Aggers bristfälliga markering på Gareth McAuley, men om vi istället fokuserar på West Bromwichs taktik så fanns det en situation i första halvlek som jag tycker var signifikant för gästernas inställning.
Steve Clarkes gäng hade inte vunnit en match under 2013. Deras matchplan var att minimera risker genom att ligga på rätt sida om boll.
När man använder en sådan taktik är det viktigt att ha spelare som förstår vad riskminimering betyder – och som är beredda att offra sig för att utföra planen.
Jag hyllade Wayne Rooney för hans defensiva löpning mot Manchester City. Idag lyfter jag fram Shane Long.

Longs långa löpning

West Bromwich är uppe i ett av få anfallsförsök i första halvlek. Bollen har spelats in från högerkanten och passerat samtliga i straffområdet. Notera hur Shane Long är längst fram av samtliga WBA-spelare. Som striker är det knappast hans ansvar att jaga hemåt. Men han noterar hur Chris Brunt sitter och viftar uppgivet med armarna.

…och trots att bollen är på väg ut mot hörnflaggan ser han att det kan bli ett farligt kontringsläge.

Här har han tagit sig hem på försvarssida och förhindrat en snabb omställning. Här är grovarbetet genomfört.

Men WBA-anfallaren nöjer sig inte med det. Istället för att bli ”bolltittare” när passningen spelas in till Jonjo Shelvey (centralt) fortsätter Shane Long hemåt för att hamna i rätt försvarsposition.

Omställningen förhindrad. Shane Long har hamnat långt ned på egen planhalva, nästan som en wing-back, men hans löpning har gjort att WBA nu har många spelare på rätt sida om bollen.

Slutsats
Vill man agera riskminimerande måste man ha spelare som kan uppfatta när risker uppstår och som är beredda att lägga energi på att minska dessa risker. Många undrar hur Steve Clarke kan behålla Romelu Lukaku på bänken, men det här är en av förklaringarna: Shane Long gör så mycket mer än mål.
Därmed inte sagt att han är bättre än Lukaku, bara att han bidrar bara med andra egenskaper.

Lamberts avledande löpning
Rickie Lambert är en av de finaste sagorna denna Premier League-säsong. Den store anfallaren väg till proffsfotbollen liknar Grant Holts och han är en av anledningarna till Southamptons uppryckning.
I helgen mot Manchester City gjorde 30-åringen en ny stark insats. Det blev inget mål, men hans kraft och genombrottsförmåga skapade oreda i City-försvaret. Och han visade prov på sitt breda register med en underbar avledande löpning i upprinnelsen till 1–0-målet.
Ni som följer mig på Twitter såg kanske att jag hyllade Lamberts löpning sekunderna efter att Jason Puncheon placerat in 1–0. Igår gjorde David Moyes samma sak i Sky.
Vi tar den steg för steg.

Manchester City sätter igång en snabb frispark, men Gareth Barry sätts under tryck. Här ser vi det intensiva presspel som jag beskrev i söndagens inlägg, en del som blivit mer tydlig under Mauricio Pochettino (läs mer här).

Jason Puncheon vinner bollen och Rickie Lambert (längst fram) sätter fart.

I det här läget har Lambert två val: Antingen söka sig bort mot bortre stolpen för att själv eventuellt bli fri då Javi Garcia flyttar över för att ge Joleon Lescott understöd. Eller så kan han göra en avledande löpning för att öppna för mittfältaren Jay Rodriguez som kommer löpande i en andravåg.

Rickie Lamberts smarta lilla riktningsförändring drar med sig Javi Garcia. Här ser vi jätteytan som löpningen öppnar. Notera också hur högerbacken Pablo Zabaleta (inringad) har lång väg hem – med ytterbackar som flyttar upp i uppspelsfasen blir det än mer kritiskt att tappa boll.

När ytan är öppnad har Jason Puncheon inga problem att servera passningen till Jay Rodriguez. Rickie Lambert är offside, men har gjort ”sitt jobb”. Det blir inte mål i första läget.

…men väl på returen som Jason Puncheon placerar in till 1–0.

Slutsats
Anfallare som gör mål är bra. Anfallare som både gör mål och är beredda att löpa för medspelarna är ännu bättre. Hatten av för Rickie Lambert.

Olssons bristande markeringsspel
Jonas Olsson känner vi som en av de bästa defensiva försvararna i ligan. Därför var det lite förvånande att svensken vid ett par, tre tillfällen tappade bort Daniel Agger vid fasta situationer i gårdagens match.

Jonas Olsson spelar man-man mot Daniel Agger. Han har ett litet avstånd för att ha marginal när Liverpoolspelaren rycker.

Daniel Agger tar en smart löpning, liknande den han själv blivit utsatt för och haft svårt att hantera tidigare under säsongen.

Efter att ha sprungit i en cirkel, backar Agger för att sedan skjuta fart framåt.

…då är Olsson förlorad.

Agger får löpa ostört mot mål med Jonas Olsson på ett par meters avstånd. Nicken räddas av Ben Foster.


Tre lagkamrater slår ut med armarna och undrar var Jonas Olsson höll hus.

Slutsats
Jonas Olsson hade otur när han orsakade straffen (även Brendan Rodgers erkände efteråt att den såg ut att vara hårt dömd). Men i markeringsspelet mot Daniel Agger hade han inget att skylla på. Det var ovant att se just Jonas Olsson agera så okoncentrerat i eget straffområde.
Å andra sidan var det Daniel Agger som sedan tappade bort Gareth McAuley som nickade in 1–0.

En offensiv 80-meterslöpning av en defensivt lagd spelare, en avledande löpning enligt skolboken och en ständigt löpande belgare.
Här är några taktiska bitar från helgen.

Det finns en fundamental del i fotbollen som ibland glöms bort, som ständigt sker men som alltför sällan lyfts fram.
Löpningar utan boll.
Vi gillar ju att frossa i frisparksmål och snygga dribblingar, men utan arbetet i det tysta skulle dessa lägen förmodligen aldrig ha uppstått.
Synsättet på löpningar har förändrats. Tidigare handlade det om att springa så långt som möjligt – bröderna Bender, Lars och Sven, sprang tillsammans 2,6 mil i mötet mellan Bayer Leverkusen och Dortmund i söndags. Nu fokuserar man istället på antalet maxlöpningar per match.
Det handlar om att löpa rätt, inte mest.
Jag tänker dels på de avledande löpningarna som öppnar ytor för lagkompisarna, dels de smarta riktningsförändringarna som kan lura en motståndare.
Det här är inte helt enkelt att demonstrera utan rörliga bilder, men jag gör ett försök (det har ju fungerat när det gäller defensiva situationer).
Ofta kan förmågan, viljan, att ta den där energikrävande löpningen vara skillnaden mellan att vinna eller förlora en match.
I helgen personifierades den tesen främst av en 23-åring från franska Zellwiller.

Schneiderlins 80-meterslöpning
Morgan Schneiderlin har varit en av Southamptons bästa spelare den här säsongen. Fransmannen är den spelare som delat ut flest tacklingar i Premier League och sedan han fick Jack Cork som mittfältspartner har laget blivit mer solitt.
Schneiderlin främsta kvaliteter är som defensiv kraft; han är en av ligans främsta bollvinnare. Därför var det förvånande att se honom ta en djupledslöpning i den 85:e minuten och trycka in 2–1-målet mot Wigan (nu slutade matchen 2–2 så det blev ändå bara en poäng).
Nedan ser vi sekvensen steg för steg.

Southampton vinner boll långt ned på egen planhalva. Jay Rodriguez (bollförare) kommer att spela till James Ward-Prowse (närmast) och iscensätta en kontring.

Morgan Schneiderlin (inringad) är i det här läget i höjd med eget straffområde.

När James Ward-Prowse sprintar fram med bollen är Schneiderlin fortfarande långt från situationen. Och matchklockan har tickat fram till 85:00.

Ungefär här – efter att ha sprungit 40 meter, sätter han fart ordentligt samtidigt som Wigan Callum McManaman försöker stoppa Jay Rodriguez längs kanten.

Wigan har tre spelare på väg in för att täcka de centrala delarna i eget straffområde. Ändå ser Schneiderlin sin chans och fortsätter löpa.

14 sekunder efter att Jay Rodriguez startat omställningen i närheten av egen hörnflagga störtar Morgan Schneiderlin in framför Ali Al-Habsi och placerar in 1–2 för Southampton.

Med tanke på att den skedde i 85:e minuten var det här den mest imponerande distanslöpningen jag har noterat den här säsongen. Och detta av en spelare som egentligen är defensivt lagd.
Morgan Schneiderlins inställning ska hyllas, men jag kan inte undgå att även såga Gary Caldwells agerande.

Här ser vi hur Caldwell har 15 meter till godo på Schneiderlin (inringad).

Caldwell skriker till mittfältaren James McArthur som hamnat i vänsterbacksposition. Caldwell pekar och säger åt McArthur att hålla koll på bortre stolpen där Adam Lallana attackerar.

McArthur sneglar mot Lallana, vilket betyder att det är upp till Caldwell att täcka den centrala ytan.

Jag har markerat den mest kritiska ytan. Gary Caldwell vet att han måste ta sig ned hit. Det är solklart vilken spelare han ska skära av (inringade Schneiderlin).

…ändå låter han sig bli passerad av Morgan Schneiderlin som kan placera in 1–2 för Southampton.

Kontentan: En fantastisk, monstruös löpning av Morgan Schneiderlin – horribelt svagt och ansvarslöst agerande av Gary Caldwell.

Lukaku ständigt i rörelse
Romelu Lukaku har gjort dundersuccé på lån i West Bromwich. Hans imponerande fysik går inte att undgå, men jag tycker hans främsta egenskap är spelet utan boll. Där är han exceptionell.
inte nog med att han alltid vill ha bollen, han underlättar för medspelarna med sin tydlighet.
Mot Tottenham sprang han offside vid några tillfällen, men hans ständiga hot i djupled är ett orosmoment för motståndarna.

Romelu Lukaku drar sig bort från Jan Vertonghen mot Michael Dawson.

Nu har Lukaku skapat ett jätteavstånd mellan Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto och mittbacken Jan Vertonghen. Tittar man noga kan man se att Michael Dawson (i högerbacksposition) pekar för att Vertonghen ska förstå att han har ansvaret för Lukaku.

Romelu Lukaku smyger in bakom ryggen på Vertonghen. Han pekar och visar var han vill ha passningen – tydligheten jag nämnde.

Lukaku vinkas av för offside i den här situationen, men poängen är att hans frekventa löpningar är hans viktigaste vapen.

Dzekos avledande löpning
Manchester Citys Edin Dzeko hade inte många rätt i första halvlek mot Liverpool. Men sättet han lurade bort Daniel Agger på i upprinnelsen till 1–0-målet var enligt skolboken.

I det här läget när chansen är på väg att dyka upp har Edin Dzekos två val: Antingen springa mot första stolpen eller gå in bakom ryggen på backen och söka sig mot bortre stolpen.

Genom att peka åt James Milner (bollhållaren) får han Daniel Agger att tro att han ska gå mot första stolpen. Vi kan se på Liverpoolspelarens kroppshållning att han är osäker på hur han ska positionera sig.

Tack vare den finten har Daniel Agger blivit bolltittare.

…och James Milner kan hitta Dzeko framför mål.

Det här var tre olika typer av löpningar utan boll – alla tre perfekta exempel i sin genre.
Vi hade Morgan Schneiderlin som visade vad en längre, otroligt krävande löpning kan leda till.
Vi hade Romelu Lukaku som ständigt är i rörelse och underlättar för lagkamraterna genom att hela tiden peka var han vill ha bollen.
Vi hade Edin Dzeko som fintade Daniel Agger genom att först gå mot första stolpen för att sedan vika av mot den bortre.

Fotnot: Alla bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
5 jan: ”Lagarbetet bakom Suárez mål”.
21 dec: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

***
Här kan ni se gårdagens Euro Talk där jag bland annat pratade om Liverpool, QPR, Manchester City, Chelsea och Newcastle.
Om ni är nyfikna på det där frisparksmålet som David Fjäll talar om så lade jag ut det på Youtube igår efter massiva påtryckningar.

Januariköpet av Daniel Sturridge har blivit ett lyft för Liverpool.
Här tittar vi närmare på hur lagets formation och taktik förändrats sedan den nye anfallaren anslöt från Chelsea.

När transferfönstret slog igen i augusti hade Fenway Sports Group och frontmannen John W Henry klämt fingrarna.
De lät centertanken Andy Carroll lämna på lån samtidigt som de misslyckades med att få in en ersättare.
Besvikelsen var stor bland fansen. När klockan passerat deadline var upprördheten så utbredd att ”FSG” trendade på Twitter.
Utan förstärkningar fick Luis Suárez bära hela ansvaret för anfallslinjen under första halvan av säsongen. Uruguayanen klarade det bra, mycket bra. Utan hans 13 mål fram till nyår hade laget legat än mer skrynkligt till i tabellen.
Men alla var samtidigt överens om att FSG och Brendan Rodgers var tvungna att göra något till januari. Luis Suárez hade omöjligt orkat att dra lasset själv även under våren.
Så Liverpool hämtade in en landslagsmeriterad anfallare/ytter från Chelseas avbytarbänk. Och vips, så hade han Brendan Rodgers fått en efterlängtad pusselbit.

Så har systemet förändrats med Sturridge
När Liverpool intresserade sig för Daniel Sturridge såg jag honom främst som en högerytter som samtidigt kunde fungera som backup till Luis Suárez. Sturridge ser sig själv som striker (han underströk det med explicit diplomati på första presskonferensen). Men jag var inte säker på om Brendan Rodgers verkligen var beredd att flytta på lagets superstjärna för att blidka nyförvärvet.
Rodgers hade dock andra tankar. Han hade redan planerat för att spela Luis Suárez i en annan roll. När Daniel Sturridge hade debuterat och gjort mål i FA-cupen mot Mansfield sa Liverpooltränaren:
– När han (Suárez) spelade i Ajax spelade han bakom som en ”tia” mellan motståndarnas backlinje och mittfält. Och han spelade som ytter till vänster. Han var inte allra längst ut, han drog sig in mot mitten.
I andra halvlek i den efterföljande matchen mot Manchester United fick vi för första gången se hur Brendan Rodgers tänkt. Daniel Sturridge byttes in i paus och tog platsen längst fram som spets. Luis Suárez agerade ”skuggforward” och sökte ytan bakom Uniteds mittfält.

Under hösten använde Liverpool oftast ett 4-2-3-1 med Luis Suárez som striker och Raheem Sterling och Suso/Stewart Downing som ”inside wingers”, det vill säga yttrar som utgick från kanten men sökte sig inåt i plan. Med Brendan Rodgers possession-filosofi i kombination med djupledshotet från Suárez ställdes Liverpool ofta mot lag som sjönk lågt ned.
Det i sin tur ledde till många inlägg. Redan förra säsongen var Liverpool det lag som slog flest inlägg i Premier League (1102), kanske en följd av att laget värvat Andy Carroll.
Inläggsspelet den här hösten var sällan effektivt då Liverpool dels saknade en stark huvudspelare, dels inte fick tillräckligt många spelare i boxen. Och attackerna centralt var uddlösa eftersom motståndarna kunde centrera, krympa ytorna och i princip bara koncentrera sig på en spelare (Luis Suárez).
Mötet med Aston Villa på Anfield är ett bra exempel på lagets svårigheter att bryta ned låga försvar. Liverpool slog 37 inlägg exklusive hörnor och frisparkar och avlossade 29 avslut, enligt EPL Index. Aston Villa kontrade bort hemmalaget och vann med 3–1.
Med Daniel Sturridge har Brendan Rodgers gått över på ett system med två strikers. Men det är inget traditionellt 4-4-2-system med en höger- och vänstermittfältare. För att inte hamna i numerärt överläge centralt använder Rodgers ändå tre centrala mittfältare och låter vänsterbacken Glen Johnson sköta hela vänsterkanten.
Inläggsspelet har lägre prioritet med den nya taktiken. Mot Norwich slog laget 13 inlägg, som EPL Index noterat. Fyra av målen i 5–0-matchen skedde via attacker centralt i plan.
Två centrala anfallare ökar framför allt chanserna att kombinationsspela sig fram i mitten av plan. 2–0-målet mot Norwich var ett exempel på det. När Daniel Sturridge klev över bollen fanns där en annan djupledslöpande anfallare (Suárez) som kunde plocka upp passningen.
Det direkta samspelet mellan Suárez och Sturridge är annars inte så frekvent som man kan föranledas att tro av highlights-klippen från helgen. Mot Norwich slog Sturridge endast tre passningar till Suárez (exklusive en avspark). Suárez slog sju passningar till Sturridge. De kombinerar alltså ungefär en gång var tionde minut.

Liverpools formation i anfallsspelet med Sturridge

Luis Suárez utgår från vänster på pappret, men han drar sig inåt i plan och blir en nummer tio-spelare. Vänsterbacken Glen Johnson får ansvaret för att sköta vänsterkanten. Jordan Henderson och Lucas Leiva är beredda att täcka upp när Glen Johnson går i väg.

Vi ser spelarnas genomsnittspositioner när vi studerar diagrammet över ”Player influence” från StatsZone. Här ser vi att Glen Johnson är ensam på vänsterkanten och har en mer offensiv roll än högerbacken Andre Wisdom.

Suárez nya roll
Daniel Sturridges entré i startelvan har inneburit en ny roll för Luis Suárez. Istället för att spela längst fram har han fått en friare roll där han kan röra sig över större ytor och agera länkspelare.
Jag fångade en sekvens från mötet med Norwich som visar hans nya roll.

Lucas Leiva har fallit ned mellan mittbackarna och är på väg att sätta igång ett uppspel.

Istället för att ligga och hugga vid offsidelinjen kan Suárez i sin nya roll möta uppspel längre ned i plan. Det i sig är inte så anmärkningsvärt, men hans rörelse efteråt visar hans fria roll.

Istället för att söka sig högre upp i plan rör han sig ut mot kanten.

…och hamnar i högerbacksposition. Jordan Henderson är istället den som trycker ned motståndarförsvaret med en djupledslöpning.

Suárez blir kvar här.

Får tillbaka bollen från Lucas Leiva.

…och blir den som slår en längre boll framåt i plan.

När bollen några sekunder senare spelas in från kanten mot mål är Suárez långt från situationen.

Suárez friare roll kan vi se när vi studerar diagrammet från StatsZone över hans ”mottagna passningar” från mötet med Norwich.

Luis Suárez tar sig till färre avslut i sin nya position. Trots det rejäla spelövertaget mot Norwich hade 25-åringen ”bara” tre avslut i matchen. Det kan jämföras med att han under säsongen snittat på sex avslut per match.
Av den anledningen – som bildserien ovan visar – kan uruguayanens målproduktion sjunka under våren. Men om Daniel Sturridge intåg minskar antalet skarpa målchanser för Luis Suárez ger det Liverpool så mycket mer.
Förr räckte det med att stoppa Luis Suárez för att stoppa Liverpool. Det gör det inte längre.
Nu finns Sturridge redo att hugga i boxen (som måltjuvsmålet mot Norwich visade). Med ytterligare en anfallare ökar möjligheterna till kombinationsspel centralt (vilket Suárez mål mot Norwich visade).
Att Suárez i sin roll som tia, ”between the lines” som Brendan Rodgers säger, trycker ned motståndarnas mittfält och ger Steven Gerrard och de andra mittfältarna mer tid med bollen är en synergieffekt.

Fördelen med Gerrard längre bak i plan
Steven Gerrards position har ständigt varit ett ämne för debatt. Tidigare i sin karriär – på den tiden  4-4-2 var standard – var han den perfekta box-to-box-mittfältaren. Sedan har han använts både som ”sittande mittfältare” och som offensiv mittfältare. Som ”tia” var han inte minst framgångsrik när han agerade länk till Fernando Torres.
Nu har Brendan Rodgers valt att använda Steven Gerrard som sittande mittfältare bredvid Lucas Leiva. Och där har lagkaptenen hittat storformen. Hans insats mot Norwich i helgen var extraordinär. Enligt en statistiktjänst, minns inte vilken, var det den bästa mittfältsinsatsen i Europa den gångna omgången. Gerrard slog 115 passningar, varav 107 till rätt adress (93 %).
Det jag gillar med Gerrard, även som defensiv mittfältare, är att han har förmågan att slå ”hotande” passningar; passningar som får saker att hända.
Ola Andersson i Viasat visade en genomskärare som Gerrard slog in i straffområdet i första halvlek, men jag fastnade mest för en passning på egen planhalva efter paus och jag tänkte visa betydelsen av just den typen av passningar.

Här ser vi hur Norwich genomfört en defensiv omställning. De ser ut att vara bra formerade, de har fått hem alla spelare på rätt sida om bollen. Det ser trångt ut. Passningsvägen till Jordan Henderson (närmast kameran) är stängd, övriga spelare markerade. Det är lätt att då slå en intetsägande passning i sidled, i det här fallet till någon av mittbackarna, och lägga över ansvaret på någon annan.

Men ska man få saker att hända måste man ta kalkylerade risker och spela in bollar till hotande spelare. Här har Raheem Sterling sökt sig in i en fin yta centralt. Om passningen når fram är det det bästa alternativet.

…Steven Gerrard hittar förstås den passningen. Notera hur han lurar Norwich spelare genom att maskera passningen. Han tittar mot mötande Stewart Downing (längst ned till höger i bild), men kommer att spela in passningen rakt igenom Norwichs mittfält.

Sterling vänder med, hittar Suárez, som vänder ut på kanten – och så har laget skapat ett läge.

Vikten av hotande passningar, av spelare som har förmågan att hitta tidiga uppspel framåt i plan, kan inte nog understrykas.
Jag tycker ofta skillnaden mellan topplag och bottenlag är att de bästa lagen har spelare som hittar den här typen av öppnande passningar. Passningar som ställer frågor, som sätter motståndaren på prov, tvingar motståndaren att flytta sig och därigenom skapar ytor någon annanstans.
Steven Gerrards förre lagkamrat Xabi Alonso är i mina ögon bäst i världen i den grenen. Michael Carrick är en annan som kan konsten.
Som sittande mittfältare får inte Steven Gerrard utnyttja sin förmåga att sätta in avgörande ”instick” på sista tredjedelen.
Men för ett lag som Liverpool som ofta möter motståndare som sjunker djupt är de tidiga uppspelen allra viktigast.
Där är Gerrards kvaliteter guld värda.

***
Läs mer:
5 jan: ”Analys: Lagarbetet bakom Suárez mål”.
3 jan: ”Steven Gerrards renässans”.

***
Underbart att se glädjescenerna igår när Bradford blev klart för Ligacupfinal efter semifinalseger över Aston Villa.
Vill ni läsa mer om den bragden rekommenderar jag Peter Wennmans krönika (pluslåst).

Steven Gerrard hyllades med rätta för sin utsökta passning som betydde 3–0 mot Sunderland.
Men situationen innehöll så mycket mer.
Här bryter vi ned målet i detaljer.

I ett highlights-svep från den här matchen är det lätt att fastna på Steven Gerrards svepande 60-metersboll eller Luis Suárez mottagning och avslut. Lyfta på hatten för dessa två stjärnor och sedan stanna där.
Jag fastnade för det här målet eftersom det säger en hel del både det anfallande och det försvarande laget.
Och för att det visar det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez och Steven Gerrards kvaliteter – stick i stäv med Brendan Rodgers filosofi.
Här kan ni se målet innan vi granskar det.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article16011135.ab

Analys/Luis Suárez mål mot Sunderland

Här ser vi upprinnelsen. Lucas Leiva spelar en kort passning i sidled till Steven Gerrard.
Notera först och främst hur Liverpool formerar sig i anfallsspelet. Ytterbackar som trycker upp längs kanterna. De två sittande mittfältarna (Gerrard och Lucas) går ned djupt och deltar i uppspelsfasen.
Yttrar (Sterling och Downing) som rör sig inåt i plan.
Här kan vi se den första viktiga rörelsen som skapar yta. Jordan Henderson, som hade en offensiv mittfältsroll i matchen, möter och drar med sig en av mittbackarna (Matt Kilgallon).
Lägg märke till hur Sebastian Larsson, på grund av Downings smarta rörelse, har hamnat i ett ”ingenmansland”. Det är inte bara tack vare Downing. Det faktum att Glen Johnson flyttat upp har gjort det diffust för Larsson vem han egentligen markerar. Johnson som nu är vänstermittfältare eller Downing som är närmast? Är det Downing är Larsson på fel sida.

Stewart Downing fortsätter sin diagonallöpning. Sunderlands mittback Carlos Cuéllar upptäcker det och hänger med. Jag har ringat in Sebastian Larsson för att visa hur han nu befinner sig än mer i ”ingenmansland”.

Bollen har lämnat Steven Gerrards fot. Downings löpning har dragit med sig Cuéllar och öppnat ytan för Luis Suárez. Notera det enorma avståndet mellan Cuéllar och högerbacken Craig Gardner.

Passningen har nått Suárez och i det här läget är det för sent för Gardner att förhindra baklängesmålet.

Slutsats 1: Underbar passning, bra mottagning, tillräckligt bra avslutning – men fantastiska löpningar utan boll, framför allt av Stewart Downing, som öppnade ytan.
Slutsats 2: Bollar i djupled är det mest effektiva sättet att använda Luis Suárez kvaliteter. Det är då han är som vassast. Snabba omställningar, en mot en-lägen. Tänk målen mot Newcastle: Den långa bollen in bakom backlinjen från José Enrique, nedtagningen, avslutet. Båda målen mot Sunderland var efter snabba attacker, direkt spel. Samtidigt fick Steven Gerrard utnyttja sin spetskvalitet: Crossbollarna.
Brendan Rodgers förespråkar ju en annan sorts fotboll, mer possession-baserad, men det här målet visar att Liverpool gör klokt i att variera sig.

Hur skulle Sunderland ha agerat?

Till att börja med ser vi faran med att ”tappa” spelare högt upp i planen. Anfallarna Fraizer Campbell och Steven Fletcher har hamnat på fel sida om bollen. Mittfältet står högt, men de har inte press på bollhållaren (Gerrard) som kommer att få tid att både fundera och sikta in sin passning.
Matt Kilgallon och Carlos Cuéllar borde förstås ha sett faran, tagit större djup eftersom hotet, som alla kan se, finns bakom backlinjen – samtidigt som bollhållaren är opressad.
När Kilgallon har tagit steget upp är avståndet mellan Danny Rose och Cuéllar på tok för stort.
Cuéllar och högerbacken Craig Gardner borde direkt ha centrerat. De kan strunta i att Liverpool vänsterback Glen Johnson lämnas omarkerad; han är ofarlig i det här läget. Försvarsspel handlar alltid om att värdera och täcka de farliga ytorna.
Sebastian Larssons ansvar? Minimalt, om ens något. När Downing drog sig in i plan borde Craig Gardner insett faran och flyttat över på bollsida. Då hade Cuéllar kunnat flytta över utan att lämna luckan till Suárez.
Att Gardner visar bristande positionsspel som högerback är dock inte förvånande. Han är normalt mittfältare, men har fått vikariera eftersom Sunderland saknat ett klockrent alternativ.

Berbatovs uteblivna försvarsspel
Ni minns säkert att jag hyllade Wayne Rooney för hans monstruösa defensiva löpning i derbyt mot Manchester City.
Därför är det intressant att jämföra med hur andra spelare agerar. Den är situationen, som läsaren Tomas uppmärksammade mig på (enligt honom tack vare min Rooney-analys), visar Dimitar Berbatov mot West Bromwich.

Passningen är på väg mot Fortuné. I det här läget har Alexander Kacaniklic satt in pressen på WBA:s försvarare. Dimitar Berbatov (inringad) har hamnat i positionen som vänsterytter. Vid ett sånt här positionsskifte bör man som spelare ”överta” lagkamratens uppgifter – i det här fallet följa med högerbacken Billy Jones.

Om Berbatov tar defensivt ansvar och följer med ”sin” gubbe?

…nej. Billy Jones får fullfölja sin löpning ostört.

…och kan några sekunder senare spela fram Lukaku till kvitteringen.

Var det Dimitar Berbatovs fel att det blev mål? Nej, inte enbart. Dels är han anfallare och kan inte förväntas ta en sådan defensiv löpning. Dels var passningen upp mot en felvänd Fortuné till synes ofarlig. Fulhams Karagounis sålde sig för enkelt och Fortuné kunde vända med sig bollen.
Men det är värt att fundera över sådana här detaljer.
Vill man försäkra sig om att inte släppa in mål, möter man skickliga motståndare, är det exakt den här sortens detaljer man måste bemästra. Det kostar i energi, men det är då man har minskat risken för baklängesmål.

Baines misslyckade offsidefälla
Den sista taktikbiten handlar om Papiss Cissés mål för Newcastles mot Everton. Eller snarare om Leighton Baines försvarsspel.

En långboll är på väg mot Newcastles Shola Ameobi. Evertons mittbackar Sylvain Distin och John Heitinga går upp mot bollen. Till höger i bild ser Leighton Baines hur Papiss Cissé är på väg att ta löpningen i djupet in bakom mittbackarna.

I det läget väljer Baines (inringad) att försöka ställa Cissé offside. Men bollen seglar över mittbackarna…

…landar hos Cissé som lobbnickar över Tim Howard i mål.

Vems ansvar? Leighton Baines som misslyckas kapitalt med att ställa offside? Mittbackarna som förlorar nickduellen.
Jag lägger skulden på mittbackarna här. När den första bollen kommer mot Ameobi bör en av dem (Distin?) gå på boll medan den andre faller in bakom. Nu går båda på boll – och båda missar nickduellen.

Situationen bakifrån.

Baines måste ta ett snabbt beslut. Han ser att han inte ligger i linje med sina övriga backar och har chansen att ställa offside. Vinner Ameobi nickduellen är Cissé offside. Vinner Distin/Heitinga nickduellen är faran ändå över. Det sista han räknar med att är att Evertonförsvararna ska missbedöma bollbanan och låta bollen passera.
I 99 av 100 agerade Baines rätt i den här situationen. Det här var det 100:e fallet.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till att rita pilar. Ska försöka få till bildstorleken på de bilder som av någon anledning blev mindre.

***
Läs mer:
20 nov: Analys: ”Stokes läckra hörnvariant”.
11 dec: Analys: ”Taktiken som sårade Man City”.
14 dec: Analys: ”Därför kan Benítez bli ett lyft för Torres”.
18 dec: Analys: ”Walcott som striker”.
21 dec: Analys: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

Först bjöd Stoke på en hörnvariant som klädde av West Ham.
Häromveckan bjöd Newcastle på en som sånär resulterade i ett mål.
Hörnvarianterna verkar vara på modet.

Vi har ju haft ett litet tema här i bloggen när det gäller hörnor. Det började med diskussionen om zonförsvar vs man-man och fortsatte när Stoke demonstrerade hur bräckligt man-man-spelet kan vara.

Ni vet hur det ser ut på hörnor i dagens fotboll: Ett gäng försvarare som står och drar i motståndarna, ett gäng attackerande spelare som försöker komma loss.
Den höga toleransnivån från domarna har gjort det svårare att bara skicka in bollen mot lagets bästa huvudspelare. Det krävs ofta lite mer finess för att dessa ska komma loss från sin uppvaktning.
Spelare som screenar motståndare är rätt vanligt. Den förre detta basketspelaren Nemanja Vidic har gjort det till en konstart.
Men den senaste månaden har vi också noterat flera intrikata hörnvarianter. Såna som involverar fler spelare och kräver minutiös tajming.
Stoke bjöd på en sanslöst vacker variant förra månaden mot West Ham, där Jon Walters sprang i en båge runt halva straffområdet (!) för att komma loss från sin uppvaktning och sedan dök upp vid första stolpen och sköt in bollen.

Eftersom jag vet att många fotbollsspelare och fotbollstränare läser den här bloggen ska ni få ytterligare en variant som jag plockade upp från Fulham-Newcastle häromveckan.
Den ledde inte till något mål så ingen tv-kanal har plockat upp den, men den var väl värd att uppmärksammas.
Det var Newcastle som ställde nästan alla spelare vid mållinjen och istället lät Fabricio Coloccini storma fram och nicka helt ostört.
Och det kan inte betonas nog: Det hade aldrig kunnat ske mot ett lag som använt zonförsvar.

Så här gick Newcastles hörnvariant till

Newcastle ställer tre spelare vid mållinjen för att trycka ned Fulhams försvarare ”i knäet” på målvakten Mark Schwarzer.

Här ser vi rörelsen hos spelarna som gör avledande löpningar för att dra med sig försvarare.

1) Hörnläggaren Vurnon Anita initierar varianten. Han börjar med att höja armen, när han sänker den startar rörelsen. 2) Cheick Tioté, utanför straffområdet, rör sig mot Anita som avledande manöver, vilket drar med sig Alexander Kacaniklic. 3) Mike Williamson rör sig framåt mot första stolpen för att dra med sig sin bevakare (Aaron Hughes). Demba Ba, vid bortre stolpen, rör sig bakåt, mot bortre delen av straffområdet, för att dra med sig sin bevakare (Brede Hangeland), Danny Simpson rör sig framåt för att uppehålla Hugo Rodallega.

4) Fabricio Coloccini, som startat nära mittlinjen, och inte dragit till sig någon uppmärksamhet, stormar då in mot straffområdet och kan nicka ostört från straffpunkten (den enda av Newcastles utespelare som inte är med i grafiken är Davide Santon som utgår från mittlinjen).

Här ser vi hur Fabricio Coloccini (vid straffpunkten) får nicka ostört. Bollen seglar mot krysset men Sasha Riether räddar på mållinjen.

Den här varianten var inte lika avancerad som den Tony Pulis körde med Stoke. Förflyttningarna är rätt enkla att utföra och tajma, enda svårigheten (för spelare på lägre nivå) är att sätta inlägget på pannan på spelaren som ska avsluta.
Så nu har ni en ny hörnvariant att testa i division 3, division 4, division 8, Korpen eller var ni nu huserar.

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till och ritade grafiker.

Theo Walcott och Arsenal har fortfarande inte kommit till någon lösning i förhandlingarna om nytt kontrakt.
En av kärnfrågorna är att spelaren vill ha garantier på att få spela längst fram i anfallet istället för på kanten.
Arsène Wenger har inte kunnat ge några sådana löften, men igår mot Reading fick Theo Walcott chansen han längtat efter.
23-åringen startade som striker med Lukas Podolski och Alex Oxlade-Chamberlain i korridorerna.
Och då gjorde Arsenal, offensivt, sin bästa insats för säsongen.
Reading är visserligen för svagt för att dra några slutsatser, men Walcott visade iallafall lovande tendenser. Han var aktiv. Han hade sju avslut och fick avrunda kvällen med att sätta 5–2-målet. Istället för att vara länkspelare och arbeta med ryggen mot målet, likt en Olivier Giroud, låg han ständigt och högg vid sista försvararen.

I diagrammet från Statszone ser vi Theo Walcotts ”mottagna passningar” (till vänster) och passningar. Under matchen slog han endast 18 passningar, vilket visar hur han används. Han är inte alls delaktig i speluppbyggnaden utan ska bara ligga längst fram och hugga.

Det kan jämföras med Olivier Giroud som dels tar emot bollar längre ned i plan,dels sätter sina medspelare i spel med kortare tillbakaspel och vrickningar i sidled.

Walcotts sätt att ständigt vara på språng gav ett friläge i första halvlek som räddades av Adam Federici, men framför allt gav hans djupledslöpningar ytor åt trion Jack Wilshere, Santi Cazorla och Mikel Arteta.

En djupledslöpande anfallare som Theo Walcott ger större ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält.

Arsène Wenger var mycket nöjd med Walcotts insats.
– Han var superb. Jag har alltid sagt att han kommer att bli en anfallare så vi är på samma våglängd där. Först och främst är han en bra avslutare nu, som ni såg när han gjorde sitt mål. För det andra vet han var han ska vara vid returerna. Jag gillar det eftersom det är en förmåga du inte kan lära ut till en striker. Antingen har du det eller så har du det inte. Han har kvalitéerna för att spela som striker, sa Arsenalmanagern, enligt The Guardian.
Att Theo Walcott passar som striker mot ett så uruselt lag som Reading har dock få protesterat emot. Vi minns ju att han gjorde tre mål och låg bakom ytterligare ett i det målrika mötet i Ligacupen.
Den stora frågan – och den som även Arsène Wenger tvekat över – är om Walcott passar för att spela felvänd mot lag som Manchester United, Chelsea och Manchester City.
Där har vi själva knäckfrågan och den fick vi inga svar på igår.

Theo Walcott som striker

Två minuter in i matchen visar Theo Walcott sina intentioner. Istället för att ställa upp för väggspel i det här läget – som många anfallare hade gjort – drar han med Kaspars Gorkss i djupled. Det leder inte till en målchans i den här situationen, Lukas Podolski missar passningen, men det är intressant att fundera över följdeffekterna.

…för senare i matchen kunde vi se hur Reading föll med backlinjen. Jack Wilshere (inringad) har ett hav av yta att jobba på i ytan mellan backlinje och mittfält. Notera avståndet mellan Readings mittback Kaspars Gorkss (till vänster, nästan utanför bild) och mittfältaren Jay Tabb.
Det är synergieffekten med att ha en snabb, djupledslöpande anfallare. Även om det inte leder till mål via passningar i djupet kan det trycka ned motståndarnas backlinje och skapa ytor för andra.

Den här situationen ger Walcott friläget i första halvlek. Så här högt går det inte att ha försvarslinjen när man möter en spelare med den snabbheten.

Om Theo Walcott är lösningen för Arsenal i strikerpositionen återstår att se. Kan han göra nytta även mot ett topplag? Kan han bidra med annat än hot i djupled i matcher där motståndarna faller och lämnar minimal yta bakom backlinjen?

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till med grafiker.

***
Det var stundtals smärtsamt att se Reading igår. Matchen mot Arsenal blev ännu ett bevis på att laget inte hör hemma i Premier League.
Det var inte bara det att Brian McDermott var naiv när han ställde upp ett 4-4-2-lag mot Arsenal. Spelarna har, helt enkelt, inte kvalitén.
Under andra halvlek satt jag och funderade på vilka spelare i det här Reading-laget som skulle slå sig in i någon annan startelva i Premier League, vilken som helst. Efter en stunds funderande kom jag fram till tre förutom långtidsskadade målvakten Alex McCarthy: Jobi McAnuff, Jimmy Kébé (när de är på humör) och Pavel Pogrebnyak. Kanske skulle Kaspars Gorkss eller Sean Morrison kunna tillföra något i ett Southampton som haft mittbacksproblem.
Resten är ett gäng Championship-spelare.
Lagets poängfacit är dessutom smickrande då Alex McCarthy räddat flera av dessa poäng med sitt storspel. Nu är han skadad och då finns ingen som kan rädda ”Royals”.
Brian McDermott sa efteråt att han planerar att göra värvningar i januarifönstret. Det kommer att krävas en hel del. Är ryske ägaren Anton Zingarevitj beredd att öppna plånboken?
För Reading-fansens skull hoppas jag att han är det.

Statistik som Sky Sports tagit fram visar att historien talar kraftigt emot Readings. Av de lag som haft nio poäng eller färre efter 17 omgångar har inget klarat sig kvar. Till höger ser ni lagens slutplacering.

Klubb           Säsong       Poäng     Placering
Sunderland     05/06             5             20
Sheffield W     99/00             6             19
Derby             07/08             6             20
Swindon         93/94             9             22
Bolton            95/96             9             20
Ipswich          01/02              9            18
Reading         12/13              9              ?

Eftersom Queens Park Rangers fått ett lyft under Harry Redknapp kan jag inte se något som kan hamna efter Reading i tabellen.
De är faktiskt ett av de sämsta lagen jag sett i den här ligan – under 21 år. Brian McDermotts gäng är tveklöst det sämsta sedan Derby slutade tvärsist under Billy Davies/Paul Jewell 2007/08.