Först Ravel Morrison. Nu Paul Pogba.
Inom loppet av en och en halv månad har Manchester United tvingats ge upp sina två största talanger.
Det verkar som om pengar är viktigare än utveckling för dagens unga spelare.

Ni minns säkert turerna när Ravel Morrison lämnade Manchester United under januarifönstret.
Ravel Morrison hade länge ansetts som en av klubbens mest lovande spelare de senaste åren. Hans utgående kontrakt hade varit en följetong hela hösten.
Morrison hade visserligen inte spelat en enda match i Premier League, men kontroverserna utanför fotbollsplanen (misshandel, hot av vittnen) gjorde honom känd långt utanför landets gränser.
Många undrade varför han inte skrev under ett nytt kontrakt när klubben verkade vara villig att se mellan fingrarna. Det framkom senare att det var Manchester United som tröttnat på alla svarta rubriker. I januari valde man att släppa mittfältaren till West Ham för £650 000, plus bonusrelaterade summor.
En struntsumma för en spelare som kan vara värd hundratals miljoner kronor om några år.

En spelare som själv valt att avvakta med att förlänga kontraktet är 18-årige Paul Pogba. Den franske mittfältaren har högt anseende i Manchester United. Med sin gängliga kropp och eleganta spelstil påminner han om en ung Patrick Vieira. Med centrala mittfältet som problemområde har förväntningarna varit enorma på Pogba. Är han den långsiktiga lösningen som Alex Ferguson letat efter senaste fem-sex åren?
Den här säsongen har han luftats i Ligacupen. I januari fick han göra debut i Premier League då han hoppade in hemma mot Stoke. Alex Ferguson hyllade ynglingen:
– Pojken har en stor talang och otrolig fysik för att vara 18 år.
Om kontraktsförhandlingarna sade Ferguson:
– Det är lite komplicerat just nu eftersom han bytt agent några gånger. Men grabben vill stanna, det står helt klart. Förhoppningsvis kan vi få det klart snart.
Han hade inte räknat med Mino Raiolas inflytande.
Zlatans agent tog över Paul Pogba i slutet av förra året. Dessförinnan hade spelaren representerats av en nära vän. Vännen hade ingen erfarenhet av agentarbete tidigare så han sökte hjälp. Mino Raiola nappade.
Mino Raiola är erkänd som en av fotbollsvärldens skickligaste agenter. Han hade inga problem att öka spelarens marknadsvärde via sina kontakter i Italien. Det dröjde inte länge innan det började surra rykten om Inter, Milan, Juventus. Till och med Manchester City sades vara med i jakten.
Dessa klubbar har historiskt sett ingen tradition av att släppa fram egna produkter, åtminstone inte i nivå med Manchester United.
Men sådant spelar mindre roll idag. Money talks. Pengar pratar.
Det blev inte minst tydligt när Chelsea var tvunget att höja Gaël Kakutas lön för att hindra spelaren att återvända hem till Frankrike.
Med Financial Fair Play och krav på egenfostrade spelare har talangernas förhandlingsläge stärkts avsevärt.

Paul Pogbas fall skiljer sig dock markant från Ravel Morrisons.
Pogbas förflutna är fläckfritt. Det finns inga villkorliga fängelsedomar, inte ens några svarta rubriker, även om övergången från Le Havre 2009 var kontroversiell då Manchester United anmäldes till Fifa för att ha handlat oetiskt.
Manchester United har velat säkra talangen en längre tid. Ändå har han sagt nej. Enligt uppgift har han velat ha ett kontrakt värt £45 000 i veckolön. Det är avsevärt mer än vad United vill betala.
För några veckor sedan uttalade sig agenten Mino Raiola:
– Det är en prekär situation. Manchester United vill ha honom. Det upp till honom att ta beslut. Det är inte kul för en spelare att inte vara med i truppen. Det är likadant för alla, inklusive Balotelli. Vi måste vara kyliga. Vissa saker är bra, andra saker är inte bra.
– Vi vet att det är klubbar som är intresserade. Vi får se. Klubben ger indikation om att de vill behålla honom. Vi pratar kontraktsvillkor. Det finns en vilja från båda parter.

Vid en första anblick är det svårt att förstå att inte Paul Pogba är så ivrig att skriva på att det här inte är överstökat för länge sedan.
Tänk dig att du är 18 år. Du har fått debutera i Manchester United. Du tränar dagligen med några av världens bästa spelare. Du har en manager som anses vara en av de största genom tiderna. En manager som är känd för att ge unga spelare chansen. En manager som format superstjärnor som David Beckham, Ryan Giggs, Paul Scholes, Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney.
Bättre förutsättningar för att nå toppen – och därmed tjäna enorma pengar i framtiden – går i princip inte att få.
Trots det väljer du bort möjligheten.
Pengar i dag är viktigare än utveckling och potentiellt större pengar i morgon.

När Alex Ferguson insåg att Paul Pogba inte skulle skriva på agerade han direkt. Han lät inte längre 18-åringen träna med a-laget. Efter att han bestämt sig för att flytta till Italien får han träna på egen hand.
Igår kom tidningsuppgifter om att Paul Pogba bestämt sig för Juventus. Den italienska storklubben har lockat med en drömlön. Enligt uppgift kommer Pogba att tjäna £700 000 netto om året. De kan salta budet eftersom Pogba flyttar i sommar som Bosman.
Lagkamraterna i reservlaget var chockade över att en klubb var beredda att erbjuda så mycket pengar till en av deras lagkamrater. De blev ännu mer förvånade när Manchester United i sista stund erbjöd nästan lika mycket.
Vad som dock skiljer buden är att Mino Raiola tjänar mer på en affär med Juventus. Agenten har förhandlat till sig ersättning på 2 miljoner euro av Juventus om han får till en övergång.
Manchester United har alltid haft en strikt lönepolicy för unga spelare. Samtidigt som klubben har betalat topplöner till sina stjärnor har man velat bibehålla hungern hos de yngre talangerna. Anfallaren Danny Welbeck, aktuell för EM-spel i sommar, tjänar den här säsongen blygsamma 160 000 kronor i veckan. När han nu förhandlar om ett nytt kontrakt kan han räkna med en tredubbling av lönen.

I England får Mino Raiola kritik för att ha ”påverkat” spelaren. Vi vet ännu inte hur Paul Pogba har tänkt, om det var hans eget val att nobba United eller om agenten fått honom på andra tankar.
Team Pogba/Raiola kan alltid hävda att övergången inte handlar om pengar. De kan hänvisa till att spelaren inte fått chansen i United, trots alla skador. Men det finns ingen garanti i Juventus heller. Antonio Conte har ett av Europas bästa tremannamittfält med Andrea Pirlo bakom Claudio Marchisio och Arturo Vidal. Paul Pogba lär få räkna med att stå på tillväxt även i Turin.
Paul Pogba valde bort möjligheten att stanna under världens mest erkända manager. I en av världens största klubbar.
Framtiden får utvisa om han gjorde det rätta karriärvalet.

Källor: Daily Mail, The National, Manutd.com

Andra Manchester United-talanger
Manchester United har gått miste om Ravel Morrison och Paul Pogba. Här några andra framtidsnamn som supportrarna kan hoppas på.
> Ezekiel Fryers, försvarare
Vänsterfotad mittback/vänsterback som är duktig med boll. Har fått känna på a-lagsspel i cuperna.
> Ryan Tunnicliffe, mittfältare
Har varit utlånad till Peterborough. Var med i det lag som vann FA Youth Cup förra säsongen.
> Jack Barmby, mittfältare
Ytter som öser in mål i ungdomslaget. Son till förre underbarnet Nick Barmby.
> Robbie Brady, mittfältare
Irländare som varit utlånad till Hull under säsongen. Förväntas bli utlånad även nästa säsong, kanske till en annan Premier League-klubb.
> Jesse Lingard, anfallare
En släpande anfallare som hyllats av Danny Welbeck
> Mats Dählie, mittfältare
Skrev på för United 2010. Har kallats ”en norsk blandning mellan Xavi och Messi”.
> Larnell Cole, mittfältare
Den lille yttern har fått debutera i a-laget i Ligacupen. En Shaun Wright-Phillips-kopia.
> Will Keane, anfallare
Fick debutera i Premier League på nyårsafton när Manchester United jagade kvittering hemma mot Blackburn. Hans tvillingbror Michael, försvarare, spelar också i klubben.

Uttåg ur Champions League, den sista titelchansen är borta.
Arsenal var nära att göra det omöjliga, men föll på mållinjen. Ändå kan den här matchen ha lagt grunden för en ljusare framtid.
Det här var kvällen när publiken på Emirates på allvar återfick tron på sitt lag.
– Jag vet inte om det är vår stoltaste kväll, men det är en kväll när spelarna kan vara stolta över att spela för den här klubben, sa Arsène Wenger efteråt.

Den bestående minnesbilden så här minuten efter slutsignalen är förstås Robin van Persies ofattbara chans i mitten av andra halvlek.
Arsenal hade gjort 3-0 under en magisk första halvlek, ett mål från holländaren hade betytt 4-4 sammanlagt. Men van Persie, vanligtvis ligans mest kliniska avslutare, valde att försöka chippa en liggande Abbiati. Milanmålvakten fick på något sätt upp en arm och räddade. Det var ett ”Sjevtjenko-moment”, likt ukrainaren som hade ett drömläge att avgöra Champions League-finalen 2005.
”van Persie scores when he wants”, brukar Arsenalfansen skandera. Den sången tappade lite i slagstyrka i det ögonblicket.
Men trots att det inte räckte hela vägen, trots att Arsenal kommer att få se resten av den här turneringen från tv-soffan, var det ytterligare ett jättekliv framåt.

Arsenal gick in i den här matchen med 0-4 från San Siro. Arsène Wenger pratade i går om att ”om Milan kan göra fyra mål så kan vi också göra det”.
Det är lätt att säga det. Det är svårt att verkligen få ett lag, en arena, att tro på det och agera därefter.
Men Wenger gjorde det enda rätta och satte allt på ett kort. Han körde ett 4-3-3 med Alex Oxlade-Chamberlain i en av de defensiva (!) mittfältspositionerna. Nu har Alex OC visserligen spelat central mittfältare som junior, men det lade onekligen an tonen. Det var bara full fart som gällde.
Emirates, där stämningen stundtals varit så negativ tidigare i vinter, kokade redan från första minuten. Det var länge sedan jag kände en lika hängiven publik.
De fick en elektrisk första halvlek. Arsenal pressade sönder Milan, sprang på allt, vann varenda andraboll. Framför allt Tomas Rosicky surfade vidare på framgångsvågen. Han flöt fram och låg bakom det mesta.
Utdelningen kom direkt. Laurent Koscielny nickade in 1-0, Rosicky gjorde 2-0. Plötsligt spelade Arsenal för mer än hedern.
Fansen började drömma.
I halvlekens sista minut tog Alex Oxlade-Chamberlain en sån där löpning som man bara tar om man är ung och oförstående. Han sprang rakt på Mesbah, fick straff och innan halvleken var över hade Robin van Persie prickat in 3-0.
Milan var paralyserat och började minnas demoner från Deportivo 2004 och Liverpool 2005.

Det var Arsenal när de är som bäst. Gamla Arsenal. Laget som bara öste på framåt.
Den här klubben borde alltid ligga under med ett par mål, slänga hängslen och livrem all världens väg, för att prestera på topp. Att falla tillbaka, ligga lågt med laget och styra, har aldrig passat Gunners.
Till starten av andra halvlek möttes de av 60 000 som sjöng: ”Stand up if you still believe”. Det fanns inte en kotte bland hemmafansen som inte hade börjat tro i det läget.
Tyvärr mattades presspelet efter paus. Det var väntat, men ändå olyckligt. Med en bredare bänk hade Wenger kunnat skicka in fräscha ben och ge order om att fortsätta pressa högt. Nu fick vi se Pat Rice, andretränaren, stå vid sidlinjen och ropa fram sitt lag i den 66:e minuten.
När Alex Oxlade-Chamberlain och Theo Walcott gick sönder (Alex OC var sjuk dagen före match och tveksam till spel) och Wenger tvingades skicka in Marouane Chamakh och Park Chu-young var det i princip över.

Arsenal åker ur CL, men det här var ändå ett statement som kommer att föra något positivt med sig. För bara ett par veckor sedan var supportrarna mer kritiska och uppgivna än någonsin tidigare under Wenger-eran.
Sedan dess har de fått en klassisk vändning mot Tottenham, en seger på Anfield och 3-0 mot Milan.
Emirates var den där tolfte utespelaren i kväll. Den extra resursen kommer att behövas i vår när Champions League-biljetten ska säkras.
Därför finns det så mycket positivt att hämta för Arsenal från den här kvällen.
Det finns även andra aspekter. Arsenal behöver skicka signaler till Robin van Persie om att det här laget kan mäta sig med de bästa. Hans kontrakt går ut om 18 månader. Hans beslut kommer inte huvudsakligen att baseras på hur stort lönekuvert han får – utan på om han tror att klubben kan vinna titlar inom de närmaste åren.
En sådan här insats visade supportrarna, Robin van Persie och omvärlden att det finns en högstanivå som kan fälla de stora.

***
Zlatan gjorde inte mycket av värde. Han är aldrig bra mot eng… det var inget förresten.

***
Mina spelarbetyg, Arsenal-Milan:
Arsenal: Szczesny 7 – Sagna 7, Vermaelen 7, Koscielny 9, Gibbs 6 – Song 6, Oxlade-Chamberlain 8, Rosicky 8 – Walcott 7, van Persie 7, Gervinho 6.
Avbytare: Chamakh -, Park -.

***
I skuggan av Champions League spelade Chelsea i kväll sin första match under nye tränaren Roberto Di Matteo.
Det blev seger i omspelet i FA-cupen borta mot Birmingham med 2-0.
Juan Mata tryckte in 1-0 och Raul Meireles fastställde 2-0 med ett drömskott. Fernando Torres fixade en straff. Publiken och medspelarna ville att han skulle slå den, men spanjoren ville inte själv så Mata fick ta hand om den. Han missade.
Det roligaste på St Andrews var annars ramsorna från de tillresta Chelseafansen.
De sjöng om Roman Abramovitj: ”Roman sacks who he wants”. Och om Rafael Benítez, som spekuleras vara ett av de aktuella tränarnamnen: ”Fuck off, Benítez, we don’t want you here”.

André Villas-Boas ”tappade omklädningsrummet” i Chelsea.
Det blev hans fall efter mindre än nio månader på tränarposten.
Vad är det som sker när sånt händer? Hur kan det te sig?
För André Villas-Boas handlade det om ledarfigurer som gick emot tränaren öppet och spelare som hade som mål att testa de gränser han satt upp.

När ska Roman Abramovitj lära sig? När ska han förstå att det inte går att bygga framgång i en fotbollsklubb genom förhastade impulsbeslut?
Det finns en historia om hur Roman vid ett tillfälle bjöd in Txiki Begiristain, före detta teknisk direktör i Barcelona, till Cobham. Begiristain har varit delaktig i arbetet med La Masia, erkänd som världens största talangfabrik.
– Vad skulle du behöva för att göra samma sak här?, ska Roman ha frågat.
– Tio år, ska Beguiristan ha svarat.
Om den här storyn stämmer borde den ha fått Roman Abramovitj att åtminstone tänka efter. Barcelonas enorma framgångar är frukten av en kultur djupt rotad sedan årtionden. Barcelona har haft en röd tråd som sytt korsstygn genom hela verksamheten.
Chelsea har under Roman Abramovitj gjort precis tvärtom. De har agerat kortsiktigt, impulsivt, resultatinriktat.
Det är häpnadsväckande att ingen egen produkt på allvar slagit sig in i startelvan i Chelsea sedan John Terry 1998. Det är fjorton år sedan.

Det är som om det bara är Roman Abramovitj som inte förstår vilken omöjlig uppgift André Villas-Boas hade när han kom till klubben.
Han handplockades för att förändra spelet, ge en offensivare, vackrare fotboll, samtidigt som han skulle genomföra en generationsväxling. Och slåss om titlar.
Han tog över en obalanserad trupp där en stor del av budgeten lagts på en anfallare som glömt hur man gör mål (Torres) och en försvarare som glömt hur man försvarar (Luiz).
Hans utmaning var ännu större än man kan ana eftersom Chelsea som klubb saknat tydlig styrning och strategi.
Bland alla Tenenbaums, Gourlays, Bucks, Emenalos och oligarker finns för många kockar och för få som kavlar upp ärmarna och kokar soppan.
Jag vet inte vilken manager som hade klarat att styra det här skeppet under dessa förutsättningar. Förutom att det krävde en visionär tränare med en dynamisk, riskfylld spelidé krävde det en erfaren karaktär som kunde kontrollera de inflytelserika ledargestalterna i omklädningsrummet.
Det var ingen uppgift för en 33-åring.

Det är lätt att vara efterklok, men Chelsea inser nog att det var djärvt, för djärvt, att tro att den unge Villas-Boas skulle kunna lyckas med det som ingen annan av José Mourinhos kvalificerade efterträdare lyckats med.
Vi talar om en tränare som gjort blott en säsong som manager på toppnivå, om en tränare som för några år sedan hade en roll i klubben som José Mourinhos lärljunge och gick runt och delade ut dvd:s och scoutingrapporter.
Även om Villas-Boas är en lovande manager så har han aldrig visat några tecken på att få med sig spelartruppen på sin filosofi.
Han ville ha ett högt presspel, han fick ett försvar som läckte.
När han anlände till England och fick frågan om han också var en ”Special One”, hävdade han att det handlade om laget, att han var ”The Group One”. Han blev snarare ”The Lonely One”.
Jag vet inte om ni minns Ramires mål i segermatchen mot Wolverhampton i januari. Det hade varit mycket snack i tidningarna om att André Villas-Boas beordrat spelarna att fira målen med honom vid sidlinjen. Det är sånt man gör för att utåt sett visa en enad front (vilket i själva verket tyder på motsatsen). Det hade viftats bort som en tidningsanka, men nu fick engelska pressen en sorts ”bekräftelse”.
Ramires gjorde mål, brassen sprang ut och kramade om Villas-Boas. I högen fanns David Luiz, José Bosingwa, Raul Meireles, Oriol Romeu och Ashley Cole. Det är intressant med tanke på vilka spelare som inte var med och jublade: De rutinerade ledarfigurerna. Kritikerna. De som inte köpt den nye tränarens idéer. John Terry anslöt halvhjärtat, inte som vi är vana att se, inte som anstår en kapten.
De Villas-Boas-lojala spelarna var antingen hans egna värvningar eller portugistalande med undantag av Ashley Cole (men det var innan denne hade bänkats mot Napoli).
De två senaste tränarna som lyckats i Chelsea, Carlo Ancelotti och Guus Hiddink, hade flera saker gemensamt. De var lågmälda, gentlemannamässiga diplomater med många års erfarenhet av att arbeta med stora egon.
André Villas-Boas var inte sån. Han konstaterade tidigt i höstas att han inte hade ”ett jobb där man fick vänner”.
Problemet var att han fick för många ovänner.

Efter förlusten mot Napoli rapporterade The Sun att Ashley Cole ska ha fällt följande kommentar under ett möte:
– Jag kom hit för att vinna titlar, men det kommer jag aldrig göra med din taktik.
Det var inte första gången som fasaden krackelerat. Efter 3-5-förlusten mot Arsenal i höstas sa en spelare att tränaren sett ”nedslagen” ut. André Villas-Boas svarade med att han sovit på träningsanlägningen, trots att familjen bor i närheten av Stamford Bridge.
Han var så besatt av att lyckas, så besatt av att göra Roman Abramovitj belåten, att han blev arbetsnarkoman. Han spenderade tolv timmar om dagen på träningsanläggningen. Hans svarta BMW var alltid först på parkeringen och den sista som lämnade. Vid 18-tiden i söndags var han fortfarande kvar och sammanställde tekniska data.
Det spelade ingen roll hur hårt han arbetade när han hade omklädningsrummet emot sig. När spelarna förlorade förtroendet för sin manager var de inte längre lika intresserade av att offra sig på planen. Med oinspirerade spelare uteblev resultaten.
Med resultat i ryggen spelar det ingen roll om du som tränare ”förlorar omklädningsrummet”. Då kan du alltid peka på tabellen. Utan resultat måste du ha spelarna med dig.
Kan man inte ticka i någon av dessa boxar blir man inte långvarig i en klubb som Chelsea.

Fejden med Frank Lampard var en av fotbolls-England sämst bevarade hemligheter. Lampard har varit en ikon i klubben under 2000-talet. Han var van att spela varje match. Den här säsongen blev han en rotationsspelare. Varken Lampard eller John Terry passade in i den nya spelmodellen. Lampards åldrande ben orkade inte med det intensiva presspelet, Terrys brist på snabbhet gjorde honom sårbar i en hög backlinje.
Utåt sett har Frank Lampard agerat proffsigt, sagt de rätta sakerna när han intervjuats, och hyllats för sin professionalitet. Till slut erkände han att han ”haft meningsskiljaktigheter med tränaren”, men med tillägget att ”man måste fortsätta jobba hårt” och så vidare.
Men det mesta tyder på att mittfältaren inte varit lika lojal innanför omklädningsrummets väggar. Det är vida känt att Lampard, John Terry, Didier Drogba, Michael Essien och Petr Cech är de informella ledarna i laget, de som styr.
José Mourinho hade dessa spelare runt sitt finger. Ingen annan manager har haft det på samma sätt, därför svävar ”The Special Ones” ande fortfarande över Stamford Bridge.
Spelarna i Chelsea tröttnade på Villas-Boas maniska paragrafrytteri. Enligt Daily Mail var de missnöjda med att Villas-Boas övervakade ankomsttiden till samlingar från tränarkontorets balkong.
Vissa spelare började spela ett spel, enligt tidningen som pratat med källor inom klubben. De satte prestige i att komma körandes i hög fart in på parkeringen med sekunder kvar innan den utsatta tiden. De hoppade ur bilen och vinkade sarkastiskt mot managern innan de gick in i omklädningsrummet.
Spelarna testade gränser.
Det kan aldrig skapa harmoni i en trupp.

Samtidigt skapade André Villas-Boas mediavänlighet orosmoment. Portugisen satte prestige i att svara på alla frågor från pressen.
Den vältalige, välartikulerade societetssonen förde sig på perfekt engelska. Han framstod som begåvad.
Men han körde inte José Mourinhos skydda-spelaren-i-alla-lägen-taktik. Ibland slant hans tunga.
Som när han hävdade att han inte ”behövde spelarnas förtroende, bara ägarens”.
Som när han häromveckan i en intervju med portugisiska medier jämförde Fernando Torres med Andrej Sjevtjenko och Mateja Kezman. Jämförelsen i sig är inte speciellt konstig. Det är nog många andra som jämfört Torres med Sjeva. Men när en tränare så explicit kritiserar en egen spelare kan han inte räkna med bibehållet förtroende. Inte i dessa tider av ”player power”.
Som när han hävdade att titeln var körd efter 1-1 mot Fulham på Boxing Day. Frank Lampard sa att han var missnöjd med managern för den kommentaren. John Terry betonade att han inte skulle ge upp förrän det var ”matematiskt kört”.
Då hade André Villas-Boas redan ”clashat” med Nicolas Anelka och Alex, två etablerade spelare. De fick inte längre träna med A-laget, var inte välkomna i A-lagets omklädningsrum, fick inte använda A-lagets parkeringsplatser. Anelka fick inte ens komma på den årliga ”the silver service”-middagen vid jul.
I januari skickades de i väg, Anelka till Kina, Alex till Paris.
Man kan säga att André Villas-Boas korta sejour i Chelsea genomgick tre faser.
Först var han det nya fräscha namnet som alla var nyfikna på. Han var energisk och fortfarande lite mytomspunnen efter succén i Porto.
Sedan dog entusiasmen och byttes till krigsföring mot den engelska pressen. Villas-Boas hävdade att hans lag fick mycket hårdare kritik än Manchester City.
Till slut hade vi den pressade men samtidigt resignerade tränaren som blev svarslös. Han erkände att laget behövde spela ”300 procent bättre” än i matchen mot West Bromwich. Han konstaterade att City hade en bättre trupp.
”You’re getting sacked in the morning”, sjöng hemmafansen på The Hawthorns i lördags.
Chelseas supportrar stämde in.
Han hade allt rätt på en punkt, Villas-Boas.
Det här var inte jobbet som gav nya vänner.

En av världens finaste fotbollssånger handlar om att ”man aldrig går ensam”, men inget kan vara mer fel i André Villas-Boas fall.
I söndags morse, dagen efter den smärtsamma förlusten mot West Bromwich, hade han lett träningen som vanligt.
Under tiden hade Roman Abramovitj, direktören Eugene Tenenbaum, vd:n Ron Gourlay anlänt på träningsanläggningen. Villas-Boas visste vad som väntade.
Vid 10-tiden hade tekniske direktören Michael Emenalo (på tal om många kockar) anslutit till krismötet. Under ett två timmar långt möte diskuterade de tränarbytet och vem som i så fall skulle efterträda Villas-Boas.
Någon timme senare, mitt under matchen mellan Newcastle och Sunderland, kom beskedet:
Chelsea har sparkat sin tränare.
Igen.

Källor: Daily Mail, Times

Pavel Pogrebnyak – där har ni helgens man i Premier League. Ryssen, som anslöt till Fulham på lån, i januarifönstret håller på att växa ut till en kultspelare efter bara några veckor på Craven Cottage.
I dag blev det ett hattrick från centertanken mot ett ihåligt Wolverhampton. För det belönades han med en ”tia” i betyg av Sky.
Vad som är anmärkningsvärt med Pogrebnyak är att han gjorde fem mål på sina fem första avslut i Premier League. Hyfsad effektivitet.
Fulham gjorde säsongens bästa insats mot Wolves (5-0). Offensiven med Pogrebnyak, Andy Johnson, Clint Dempsey, Moussa Dembélé och Damien Duff är sylvass. Att placera belgaren Dembélé i en central mittfältsroll har blivit ett lyckodrag för Martin Jol.
Manchester United gjorde ingen stor match på White Hart Lane, men jag imponerades av mittbacksparet Rio Ferdinand/Jonny Evans. De ställdes på stora prov och redde ut det mesta.
Innermittfältsparet känns gjutet. Yaya Touré var drivkraften i Manchester City mot Blackburn och underskattade Youssouf Mulumbu var lysande i segermatchen mot Chelsea. Han får sällskap i elvan av lagkamraten Liam Ridgewell som gjorde en solid insats på vänsterbacken mot Daniel Sturridge.
Omgångens spelare: Pavel Pogrebnyak, Fulham.

Mitt ”Omgångens lag”:
Wojciech Szczesny, Arsenal
—————————————-
Bacary Sagna, Arsenal
Jonny Evans, Manchester United
Rio Ferdinand, Manchester United
Liam Ridgewell, West Bromwich
—————————————-
Yaya Touré, Manchester City
Youssouf Mulumbu, West Bromwich
—————————————-
Clint Dempsey, Fulham
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Ashley Young, Manchester United
—————————————-
Pavel Pogrebnyak, Fulham

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Robin van Persie (Arsenal), Alex Song (Arsenal), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Moussa Dembélé (Fulham), Andy Johnson (Fulham), David De Gea (Manchester United), Paul Robinson (Blackburn), Grant Hanley (Blackburn), Shay Given (Aston Villa), Adam Bogdan (Bolton), Vincent Kompany (Manchester City), Nedum Onuoha (QPR), Matthew Etherington (Stoke), Marc-Antoine Fortuné (West Bromwich), Grant McAuley (West Bromwich), Steven Caulker (Swansea), Joe Allen (Swansea), Luis Suárez (Liverpool), John Ruddy (Norwich).

***
Ni läsare har alltid privilegiet att utse ”Omgångens floppspelare”.  Vem tycker du förtjänar titeln efter den här helgen?

Till slut blev det oundvikligt. André Villas-Boas har fått sparken av Chelsea.
Av alla sparkade tränare är det här den mest kostsamma affären för Roman Abramovitj.
Rekryteringen av André Villas-Boas kostade runt £28m. Då har vi inte ens räknat med lönekostnaden.
Totalt handlar det om cirka £40m.

I dag, mitt under derbyt mellan Newcastle-Sunderland kom nyheten:
André Villas-Boas får sparken från Chelsea. Roberto Di Matteo tar över som first team coach för resten av säsongen.
Innan analyserar hur tränarbytet påverkar laget – det kommer vi att få tid till – kan vi konstatera att Villas-Boas sejour i klubben är en katastrof rent ekonomiskt.
Jag skrev ju nyligen om Chelseas kamp för att nå Financial Fair Play-kraven. Då konstaterade jag att klubben egentligen inte har råd att sparka fler tränare.
Tränarkarusellen – Roman har nu avverkat sju tränare på mindre än nio år – hade fram till säsongsstarten kostat klubben £68m, cirka 717 miljoner kronor räknat på dagens låga pundkurs.
Anledningen till att André Villas-Boas blir rekorddyr är att Chelsea fick betala £13,3m i kompensation till Porto när han löstes från kontraktet. Portugisen lockades till London med en drömlön på £7,8m om året (£150 000/veckan). Det innebär att han kan räkna med en pay-off på cirka £12-15m. Det ger en ackumulerad kostnad för Chelseas tränarbyten, enligt mina beräkningar, på cirka £80m.
845 miljoner kronor.
Om man räknar in avgångsvederlaget på £15m till Carlo Ancelotti har André Villas-Boas korta äventyr i klubben kostat runt £40m, 422,8 miljoner kronor.
Det är dyrt att ha kort tålamod.

Så mycket har Chelsea betalat för tränarkarusellen

Claudio Ranieri
Sparkades 2004.
Kostnad: £1,7m.

José Mourinho
Sparkades 2007.
Kostnad: £18m.

Avram Grant
Sparkades 2008.
Kostnad: £7m.

Luiz Felipe Scolari
Sparkades 2009.
Kostnad: £13m.

Guus Hiddink
Korttidskontrakt 2009.
Kostnad: -.

Carlo Ancelotti
Sparkades 2011.
Kostnad: £15m.

André Villas-Boas
Sparkades 2012.
Kostnad: Värvad för £13,3m. Hade drygt två år kvar på ett kontrakt värt £7,8m per år. Kan räkna med runt £12-15m i pay-off.

* Omräknat med pundkursen 10,57 kronor.

***
Oddsen på en comeback för José Mourinho lär ha rasat rätt rejält nu när den tränarstolen plötsligt är ledig till sommaren.
Det spekuleras också i namn som Gianfranco Zola. Rafael Benítez har nämnts tidigare.
Vem tror du tar över Chelsea i sommar?

Robin van Persie scores when he wants
Liverpool prickade stolpen två gånger. Liverpool vann hörnstatistiken med 12-0. Liverpool missade en straff och straffreturen. Liverpool missade öppet mål (Martin Kelly). Liverpool var överlägset.
Arsenal vann.
Det går att förklara med att fotbollen är en fantastisk sport där allt kan hända, men man kan också förklara det med att Robin van Persie är en fantastisk spelare. Han fick två chanser, han gjorde två mål.
Vi har kunnat notera att holländaren utvecklats senaste året, att han numera gör alla sorters mål: Distansskott, frilägen, tap-in och så vidare.
Fram till i dag hade han dock inte gjort något mål med huvudet. Men så, under en halvlek där Arsenal varit utspelat, ryckte han sig fri från en släpphänt markering från Jamie Carragher och nickade in 1-1.
Hans 2-1 i 92:a minuten var visserligen inte lika snyggt som volleymålet mot Everton tidigare under säsongen, men ändå ett litet konststycke. Han gjorde det som kännetecknar stora spelare – han använde medlen som situationen krävde.
– När du ser bollen landa på Robins fötter kan man alltid förvänta sig något speciellt. I varje match lyckas han leverera något extraordinärt, sa Arsène Wenger efteråt.
– Med en sådan striker i laget har du alltid en chans tills matchen är begravd.
Exakt så är det. Liverpool har gjort 30 mål i ligan (tar man bort självmål är siffran 26). Robin van Persie har gjort 25. Det berättar egentligen det mesta om den här matchen.
Liverpool hade inte kvaliteten i de avgörande lägena, det hade Arsenal. Åtminstone lagets storstjärna.

Den här matchen var ännu ett bevis på hur mycket Robin van Persie betyder för Gunners. Arsenal var inte med i den här matchen, enligt alla manuskript skulle de ha förlorat. Ändå vann de tack vare en individuell kvalitet som tillhör planetens bästa (Messi kommer, så vitt jag förstått, från en annan planet). van Persies mål har säkrat 19 av lagets 49 poäng den här säsongen, 12 av målen har varit skillnaden mellan en eller tre poäng.
Det där Fifa/France Football-beslutet om att inte nominera Robin van Persie till Guldbollen i höstas framstår mer och mer som ett skämt.

Snaran kring André Villas-Boas dras åt
När man inte trodde att André Villas-Boas kunde sjunka mycket djupare kom nästa smäll. Förlust, 0-1, i dag mot West Bromwich.
Jag såg inte matchen, men rapporterna skvallrar om en svag Gary Cahill, en oinspirerad Frank Lampard och ett intetsägande inhopp av Fernando Torres. Och att Petr Cech räddade laget från en större förlust. Det är inga bra tecken.
Jag vill ju fortfarande tro att den unge portugisen kommer att få tid med sitt projekt. Chelsea står inför en generationsväxling och sådant tar tid. Och, som sagt, det var inte Villas-Boas fel att Chelsea lade ut 50 miljoner pund på Fernando Torres.
Men om allt rämnar? Om spelarna gör revolt? Om fansen tappat förtroendet? Om man åker ur Champions League och underpresterar kapitalt i ligan? Går det då att fortsätta utan åtgärd i en klubb som Chelsea?

Det pratas ofta om risken att ”tappa omklädningsrummet”. André Villas-Boas är som jag ser det ett klockrent exempel på en tränare som tappat omklädningsrummet.
Han har anlänt med nya fräscha idéer, ett nytt spelsätt, men veteranerna har inte köpt förändringarna. Att Villas-Boas och Frank Lampard inte dragit jämnt har varit enkelt att se från utsidan. Frågan är hur många av de starka karaktärerna i truppen som André Villas-Boas har med sig på skeppet.
Efter det att José Mourinho lämnade klubben har tränare kommit och gått. Ingen av dessa har lyckats kontrollera den starka hierarkin i omklädningsrummet med inflytelserika herrar som John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba.
Det var kanske för mycket att förvänta sig att en 34-åring – utan proffskarriär att skylta med – skulle kunna klara det som inte andra stortränare lyckats med.
Behovet av kontinuitet, Financial Fair Play och prestigen (tränaren var Roman Abramovitjs val) talar för att behålla André Villas-Boas.
Men ett uttåg ur Champions League mot Napoli skulle betyda att det där skeppet som fått slagsida skulle börja ta in vatten.

Sigurdsson – ett av säsongens fynd
Jag vet inte om ni minns att jag skrev om Gylfi Sigurdsson, 22, i ett av de första inläggen i den här bloggen. Jag var förvånad över att Hoffenheim var villiga att släppa honom med tanke på att han valdes till lagets bästa spelare förra säsongen.
Men det beslutet har blivit Swanseas lycka. I dag pangade islänningen in båda målen i segermatchen mot Wigan. Det var inte vilka mål som helst: Ett vackert, skruvat skott, en utsökt frispark.
– Det var trademark, sa tränaren Brendan Rodgers. Han har ett underbart ”dyk” på bollen.
Jag vet inte varför Gylfi Sigurdsson lyckas undvika intresse från de stora klubbarna. När han var i Reading och gjorde succé (valdes förstås till lagets bästa spelare där också) så missade fotbolls-England att snappa upp honom, vilket gjorde att han hamnade i Bundesliga. I januari, när han var tillgänglig för lån, var det lilla Swansea som säkrade honom.
– Han är här för att skapa och göra mål, och det gör han mästerligt, konstaterade Brendan Rodgers.
Fortsätter Gylfi Sigurdsson så här lär storklubbarna inte kunna blunda längre.

Martinez under press – till slut
Det är sällan vi upplever en säsong med så många pressade tränare. I toppskiktet har både André Villas-Boas och Arsène Wenger fått leva med att bli ifrågasatta. På undre halvan är det vardagen för i princip varenda manager.
En som klarat sig undan luppen genom åren trots ständiga bottenstrider är Wigans Roberto Martinez. Det beror främst på att han är ordförande Dave Whelans ögonsten (Whelan hävdade ju att ”Martinez var bra nog för att träna Barcelona”) och det vedertagna faktum att han brottas med (för) små resurser.
Men efter 0-2 mot Swansea hopar sig molnen även över den omtyckta spanjoren.  Han valde nämligen att bänka stjärntrion Victor Moses, Hugo Rodallega och Mohamed Diamé i lördagens match. Det retade upp Whelan.
– Det var vår sämsta insats på fyra fem år. Jag kommer att ha ett möte med Roberto på måndag och fråga honom om prestationen och laguttagningen, sa Dave Whelan efteråt.
Ordföranden Whelan betonade att ”Martinez sitter säkert”, men då har han inte råd med fler snedsteg i ett läge där Wigan ligger fast förankrat i botten.
Han motiverade laguttagningen med utslitna spelare som rest långt på grund av landslagsuppdrag:
– Det var en omöjlig vecka för oss. För att klara Swanseas passningsspel måste du ha spelare som är väldigt konditionsstarka och vi kunde inte nå upp i tempo. Du behöver en full tank, och med så många långa flygningar var vår inte i närheten av att vara fulltankad.

***
Tack för all feedback på inlägget om Michael Carrick – här, i mejlen, på Facebook och på Twitter. Har ni önskemål om spelare som ni vill läsa om så kan ni alltid skriva till mig så får vi se vad vi kan göra.

En mittfältare lade skorna på hyllan inför säsongen. En blev skadad direkt. En blev skadad lite senare. En blev allvarligt sjuk och missar resten av säsongen.
Vad hade Manchester United gjort utan Michael Carrick, 30?
Den här säsongen har han varit laget mest pålitliga spelare.
Och det är inte utan att jag undrar:
Är det inte precis en sådan spelartyp som det engelska landslaget behöver?

I veckan har fotbolls-England tävlat om att ösa superlativ över Ryan Giggs, 38, och Paul Scholes, 37.
Det är väl naturligt efter en extraordinär helg där veteranduon blev matchvinnare mot Norwich, vilket dessutom sammanträffade med Giggs 900:e match i klubben.
– Giggs och Scholes är de bästa spelarna den här klubben har haft, sa Alex Ferguson.
Men det kan vara på sin plats att slå ett slag för en annan spelare som vecka efter vecka agerar långt utanför rampljuset, en så kallad ”unsung hero”.
Spelaren som gått från att vara övervärderad till att bli hyllad, sedan utspelad, sedan kritiserad, sedan utspelad igen – och numera undervärderad.
Den här säsongen har jag faktiskt fått känslan av att Michael Carrick har blivit underskattad av opinionen. Det är lite märkligt eftersom självaste Xavi kallat honom ”komplett” och hävdat att ”han ger United balans och kan även spela defensivt”.
Men jag fick ännu ett bevis i veckan när det spelades landskamp på  Wembley och Manchester Uniteds bäste mittfältare under säsongen var kvar hemma på Carrington.
Finns det verkligen så många landsmän som är bättre än honom?

Historien om Michael Carrick i Manchster United är intressant. Han värvades till klubben 2006 från Tottenham för 180 miljoner kronor.
Då var det mycket pengar för en lovande, men ej etablerad, spelare.
För mycket?
Nja, vi kan ju konstatera att Michael Carrick var klubbens enda stora värvning den sommaren. Dessförinnan hade man famlat i sin jakt efter Roy Keanes ersättare. John O’Shea ryckte in, Alan Smith (!) testades, Darren Fletcher stagnerade.
Direkt när Michael Carrick steg ombord tog United tre raka ligatitlar efter att ha gått titellöst i tre år.
Säsongen 2007/08 är fortfarande hans bästa, då han förekom i snacket om priset som årets spelare i Premier League. Han har startat tre Champions League-finaler de senaste fyra åren.
Ändå är det som om folk titt som tätt glömmer bort hans betydelse för laget.
Kanske beror det på att de minns karusellfärderna han fått uppleva i två av dessa Champions League-finaler mot Barcelona. Det ska sägas, Michael Carrick är inte ensam om det och i finalen förra våren var han omgiven av en triangel bestående av Xavi, Iniesta och Messi – världens tre bästa spelare enligt Fifas omröstning ett halvår tidigare.
Kanske beror det på att hans ligamål mot QPR var hans första på 70 matcher. Det är inget glimrande facit, men man får inte glömma att hans roll förändrats med åren. Han kom till United som en box-to-box-mittfältare, kapabel att bidra med ett antal mål per säsong (vilket han inte minst visade med två drömmål i 7-1-matchen mot Roma).
Nu har han sjunkit djupare, blivit en ”deep-lying playmaker”. Hans arbetsbeskrivning handlar uteslutande om att samla boll, diktera rytmen och hitta andra, mer offensiva, spelare i fart.
– Vi säger åt honom att kontrollera mitten istället för att ta risker, har Alex Ferguson sagt.
Carricks betydelse för Manchester United den här säsongen går inte att överskatta.
Under en säsong där klubben upplevt sin värsta skadekris under Alex Ferguson har Michael Carrick varit lagets mest pålitliga spelare. Det var mer än ett sammanträffande att han saknades i ödesmatchen mot Basel, när United förlorade och missade CL-slutspel.
Och bara det, att han blivit så viktig, är ju lite kul.
Det skulle inte vara så. Det borde inte vara så.

Vi tar det från början:
Centrala mittfältet har varit Manchester Uniteds svaga punkt de senaste åren.
I somras skulle det bli ändring på det. Paul Scholes lade skorna på hyllan och skulle ersättas av en klasspelare. Anderson skulle mogna. Tom Cleverley var redo för genombrottet. Darren Fletcher skulle växa ut till en ledare.
I dag kan vi konstatera att det inte riktigt blev så.
Wesley Sneijder-affären föll på grund av holländarens höga löneanspråk. Anderson började säsongen lysande, men tappade och blev sedan skadad, likaså Tom Cleverley. När Darren Fletcher plötsligt meddelade att han tar ett break på obestämd tid på grund av magsjukdom var den där ”svaga lagdelen” ännu svagare.
Plötsligt stod hoppet till Michael Carrick, som lyftes in från kylan. Fram till mötet med Swansea 19 november hade han, delvis på grund av skada, inte startat en enda match i ligan. En vecka tidigare satt han på bänken när Alex Ferguson experimenterade med Wayne Rooney i en mittfältsroll.
Det är svårt att tänka sig det idag, i en tid då Michael Carrick är självskriven i startelvan.
Paul Scholes comeback var förstås alvedon för ett mittfält som led av alla avbräck. Scholes possessionspel och beslutsfattande är fortfarande i en klass för sig. Men medan Scholes matchas försiktigt i utvalda matcher finns det en annan spelare som bär ansvaret i match efter match.
Michael Carrick.
Efter hans matchvinnande insats mot Queens Park Rangers 25 december var Alex Ferguson lyrisk:
– Jag tycker att det är dags att Michael blir en nyckelspelare för oss. Vi har alltid vetat att han har haft det i sig. Han är en lugn karaktär, tystlåten, men i olika perioder under sin karriär har han visat sin kvalitet. Nu är det dags för honom att dominera mittfältet som han har gjort de senaste veckorna.
– Michael har varit en av våra bästa spelare. Han har varit instrumental i lagets spel. Han har kanske sett Paul Scholes beslut att lägga av som sin chans att bli ”the main man” på mitten.
Det där sa alltså Alex Ferguson i december – innan han levererade bomben att Scholes skulle göra comeback. Sedan dess har duon Carrick/Scholes återigen blivit Uniteds förstaval. Allt talar för att de återigen startar i söndagens stormatch borta mot Tottenham.
– Han och Scholes har ett bra samarbete. Michaels form sedan en tid har varit superb. Han är alltid bättre under andra halvan av säsongen. Han håller sällan med mig, men jag tycker att vi alltid får se det bästa av honom under andra halvan, sa Alex Ferguson på fredagens presskonferens.

Det där är intressant i landslagsperspektivet. Michael Carrick är just nu den förste mittfältaren som Alex Ferguson sätter upp i laguppställningen. Ändå går Tom Cleverley (som bara spelat fem ligamatcher under säsongen) och ett gäng andra mittfältare i ligan före honom.
I skuggan av den stundande förbundskaptensfrågan och den eviga lagkaptensfrågan kan det vara läge att ställa oss frågan om England verkligen klarar sig utan Michael Carrick i EM.
Så här:
Jag högaktar – högaktar! – verkligen Scott Parker. Allt trams som han får utstå efter att han utsetts till lagkapten i landslaget tar jag inte på allvar. Steven Gerrard hade varit det naturliga valet, men ska man ha en lagkapten som dels är kontinuerligt skadefri, dels praktiserar ”lead by example”, kan man inte få en bättre kandidat än Tottenhammittfältaren.
Scott Parker valdes rättmätigt till landslagets bäste spelare förra året. Han får ses som given startman i det nuvarande 4-2-3-1-systemet.
Bredvid honom hade jag gärna sett Jack Wilshere, men han är skadad och lär inte bli matchfit. Den tröjan har gått till Gareth Barry, en solid spelare som utvecklats sedan flytten till Manchester City. Men frågan är om inte England blir för enkelspårigt, för stramt, med två liknande spelartyper på centralt mittfält.
Michael Carrick erbjuder något annat. Han är inte en klassisk defensiv mittfältare som slänger sig in och delar ut vårdslösa tacklingar.
Försvarsmässigt fokuserar han på att styrspela, täcka ytor, förutse motståndarnas drag. Det är därför han har flest ”interceptions” i Manchester United.
Offensivt är han en begränsad mittfältare. Han har visserligen två bra fötter, men han tar sig sällan till mållägen, dribblar nästan aldrig, vilket gjorde solomålet mot QPR i vintras än mer häpnadsväckande.
Men han har en egenskap som de andra saknar. Framför allt är han en av ligans skickligaste spelare på att sätta det tidiga uppspelet. Förstapassningen. Den som löser knutar, den som kan hitta Wayne Rooney ledig i korridoren mellan motståndarnas mittfält och backlinje.
Lagkamraten Phil Jones var full av beundran efter att ha kamperat ihop med Carrick i vintras. Han sa:
– Han är enormt underskattad. Andra kanske inte lägger märke till vad han gör men när du spelar bredvid honom kan du inte undvika att bli imponerad. Han verkar ha ett sjätte sinne; han vet var han ska vara, var bollen kommer, han är alltid på rätt ställe i rätt ögonblick för att bryta en passning.
Spanien har sin Xabi Alonso, Italien sin Andrea Pirlo, Tyskland sin Bastian Schweinsteiger.
England har Gareth Barry.
För engelsmännens skull hoppas jag att den blivande förbundskaptenen – vem det nu blir – inser att Michael Carrick behövs i sommar.

***
I morgon, lördag, liverapporterar jag Liverpool-Arsenal på Sportbladet.se. Avspark klockan 13.45, jag drar igång försnacket runt 13.15. Häng gärna med!

Martin O’Neill lämnade ett stort tomrum efter sig när han lämnade Aston Villa.
Han lämnade också ett annat arv. I går, när bokslutet presenterades, fick vi en indikation på hur tung den säcken är.
Aston Villa gick £54m back förra räkenskapsåret.
Mer än en halv miljard kronor.

Ni minns säkert bakgrunden när Martin O’Neill lämnade Aston Villa i inledningen av förra säsongen.
Nordirländaren hade gjort stora framsteg med Aston Villa. Han hade sett till att de lämnat mittenskiktet och utmanade om Europaplatser.
Men framgångarna kom till ett pris. O’Neill hade spenderat stora pengar på nya spelare.
Vissa värvningar var klockrena, som Richard Dunne och Ashley Young. Andra, som Marlon Harewood och Nigel Reo-Coker, var inte lika lysande.
Under sin första säsong spenderade klubben £17,25m på nya spelare, £15,3m netto. Efter ett ”lugnt” andraår med bara £4,75m i ”net spend” slog Villa alla rekord säsongen 2008/2009. Med köp av bland andra Curtis Davies, Steve Sidwell, Brad Friedel, Luke Young, James Milner och Emile Heskey spenderade Aston Villa sanslösa £46,8m netto.
Det gav sportsliga resultat. Säsongen 2008/09 slogs Villa om fjärdeplatsen en bra bit in på säsongen.
O’Neill fortsatte året efter, 2009/10, med £15m i ”net spend” genom att hämta in spelare som Stewart Downing, Fabian Delph, James Collins, Stephen Warnock och Richard Dunne.
På fyra år shoppade Martin O’Neill loss för £120,8m. För det fick han 30 spelare. Under samma period skickade Aston Villa i väg 29 spelare för sammanlagt £38,95m.
Randy Lerner, den amerikanske ägaren, var inte överdrivet imponerad över summan £81,85m i ”net spend”. För det hade han fått ett par vändor i Europa League och en Ligacupfinal.

Så det var inte alldeles överraskande att Randy Lerner tyckte att det var ”payback-time” i augusti 2010 när Manchester CIty visade intresse för James Milner.
Martin O’Neill ville inte sälja spelaren. Han ville fortsätta spendera för att kunna slå sig in bland den blivande ”top six”. Han kunde tänka sig att sälja stjärnmittfältaren, men endast om han fick använda pengarna till nya spelarköp.
Lerner sålde Milner och stoppade pengarna i fickan.
Martin O’Neill sade upp sig.
Randy Lerner var känd som en ”good owner”. Han var amerikan, men var ingen Glazer, ingen money-maker som kom för att suga ut klubben på kapital. Han hade inte belånat klubben när han köpte den från Doug Ellis 2006.
Vad Lerner visste när han behöll Milner-pengarna, som inte syns i siffrorna ovan är att O’Neill låtit lönebudgeten skena. Aston Villas lönekostnad hade stigit till £71m. Det motsvarade 85 procent av klubbens intäkter. Uefas rekommendation för Financial Fair Play är max 70 procent. £71m kan jämföras med Tottenham som vid tidpunkten hade cirka £65m i lönekostnader.
Aston Villa släppte inte siffror över lönekostnaden i tisdags, men enligt tidningen Express and Star har den stigit till £83,3m.
Det är den bördan, den säcken, som Aston Villa nu tvingas ta i tu med.
Redan i årsredovisningen för två år sedan noterade ledningen att det fanns en risk med den expansiva strategin.
”The acquisition of players and their related payroll are deemed a core activity risk and, while assisting the manager in improving the playing squad, the directors are mindful of the pitfalls that are inherent in this area of the business”, skrev klubben.
Bokslutet som offentliggjordes i går visade på en förlust på £54m. Detta trots att intäkterna steg till rekordnoteringen £92m. Den siffran gör Aston Villa till en av de 20 klubbar i Europa som drar in mest pengar.
– Vi nådde det trots att vi hade en instabil säsong 2010/11, en av de mest turbulenta under senaste åren, skriver klubben på sin hemsida.

Bokslutet är lite missvisande, det ska sägas. Eftersom det handlar om perioden 1 juni 2010–31 maj 2011 inkluderar det inte försäljningarna av Ashley Young (£17m) och Stewart Downing (£20m) i somras. Å andra sidan inkluderar bokslutet inte heller värvningarna av Charles N’Zogbia (£9,5m), Shay Given (£3,5m) och lånedealar för Robbie Keane och Jermaine Jenas. Däremot innehåller siffrorna de £24m man betalade för Darren Bent samt £6m för Jean Makoun i januari förra året.
Vad som också gör siffran lite missvisande är att kostnaderna handlar delvis om avskrivningar för spelare som värvades dyrt tidigare.
Men bilden är ändå tydlig:
Det här är en klubb som lever över sina tillgångar.

Aston Villa har vidtagit nödvändiga åtgärder. Genom att skicka i väg spelare som Friedel, Downing, Young, John Carew, Curtis Davies, Robert Pirès, Michael Bradley med flera inför säsongen bör lönebudgeten sjunka till nästa år.
Men klubben har också fått betala för felbeslut som inte gäller spelarlöner.
Tränarkarusellen har varit kostsam. Bokslutet avslöjade att Villa betalat £12m i ”exceptional charges”, en summa som ingår i lönekostnaden på £83m. Det handlar dels om pengar till Martin O’Neill och hans ledarstab (pengar som O’Neill fick rätt till via skiljedomstol), dels pengar till sparkade Gérard Houllier och hans ledarstab. Att döma av datumen inkluderar det dock inte avgiften till Birmingham som släppte Alex McLeish.
Från det kan vi dra slutsatsen: Aston Villa har knappast råd att sparka Alex McLeish. Det ska åtminstone väldigt, väldigt mycket till för att Randy Lerner ska ta det beslutet.
Årsrapporten innehöll en del positiva siffror. Klubben lyckades öka ”commercial revenue” med 15,9 procent. Skulderna minskade med £8m.
Randy Lerner, som har förlorat £110m på tre år, har skjutit till £25m av egna pengar de senaste två åren.

Det som är oroande är att Aston Villa – med stigande kostnader – behöver öka sina intäkter för att ha en hållbar affärsmodell långsiktigt.
Det är inte lätt när laget ser ut att ha stagnerat och gå åt fel håll.
De har en manager, Alex McLeish, som anammar en tråkfotboll som knappast fyller extrastolar på Villa Park. För två år sedan spelade laget ligans kanske häftigaste kontringsfotboll. Idag har man svårt att få till något vettigt passningsspel så länge Stephen Ireland och Barry Bannan inte är på planen och i form.
Med den uppgivenhet som råder nu bland fansen är det snarare risk att andelen säsongskortsinnehavare sjunker till nästa år.
Bokslutet har fått supportrarna att rikta sin ilska mot Randy Lerner. Den tidigare så populära ägaren är numera satt under press. Hans felbeslut i managerfrågan (Houllier, McLeish) har gjort att Aston Villa gått från att vara ett stabilt lag på övre halvan till ett modest mittenlag som tvingas blicka nedåt snarare än uppåt i tabellen.
Kommer han att vara kvar? Det ryktades i höstas att han var öppen för att sälja klubben.
Efter att ha förlorat ytterligare pengar lär han inte vara mer sugen på att behålla idag.

Källor: BBC, Birmingham Mail, Guardian, Telegraph, Vital Villa

***
Vad tror du – har Aston Villa vinkat adjö till dagarna där de skuggade toppskiktet i Premier League? Kommer Randy Lerner behålla klubben? Är Alex McLeish rätt man att ta laget till en ny framgångsera?

En Gerrard firade, en Gerrard deppade.
Liverpool vann Ligacupfinalen efter straffar, Cardiff vann många hjärtan.
Frågan alla Liverpoolfans ställer sig: Blir titeln den språngbräda som klubben behöver?

Det var ytterst nära att den här finalen fick en annan utgång. Cardiff gjorde en heroisk match och pressade Liverpool ända in i kaklet.
De chockade hela Wembley genom att ta ledningen med 1-0 genom unge Joe Mason.
De spelade ett uppoffrande försvarspel där mittbackarna Mark Hudson och Ben Turner var outstanding.
De höll ledningen till en bit i in andra halvlek till Martin Skrtel kvitterade efter en hörnsituation.
De kom mirakulöst nog tillbaka och kvitterade till 2-2 i förlängningen när i princip alla deras spelare hade kramp och gick på tandköttet.
De fick se Tom Heaton rädda första straffen av Steven Gerrard men prickade stolpen två gånger i straffsparksläggningen.
De gjorde allt vad man kan begära och mer, coachen Malky Mackay pratade efteråt hur stolt han var, men historieböckerna kommer att berätta något annat.
Där kommer vi se bilden av Anthony Gerrard, kusinen, som vandrar med sänkt huvud efter att ha missat den avgörande straffen.
– Jag älskar honom, han tillhör familjen, sa Steven Gerrard efteråt.
Det är lätt att vara stor i framgångens stund, men bilden av hur Steven tröstar Anthony var vacker.

Inför den här finalen tävlade Liverpools spelare, ledare och ägare om vem som kunde betona mest hur den här Ligacuptiteln skulle lägga grunden för en ny framgångsperiod.
Man pratade om 2001 när Liverpool under Gerard Houllier vann Ligacupen och sedan fortsatte med att fullborda en oförglömlig cuptrippel med seger i FA-cupen och Uefacupen. Det blev startskottet för en framgångsera med bland annat två Champions League-finaler de kommande sex åren.
Efter slutsignalen i går kom budskapen på löpande band.
Managern Kenny Dalglish:
– Vi är överlyckliga över att ha vunnit en trofé. Det ger oss törst efter att komma hit och göra det igen.
Ägaren John W Henry:
– Det handlar om titlar, så det kommer att hjälpa oss att bygga vidare och det är vad spelarna och fansen förväntar sig.
Den här finalen skulle bli beviset, kvittot, på Liverpools framsteg under Kenny Dalglish. Jag vet inte om det är så mycket framsteg att vinna efter straffar mot ett lag från Championship.
Men vi kan ju fundera över vad en förlust hade betytt.
Arsenal föll på den här arenan för ett år sedan. De hade väntat lika länge efter en titel och snubblade på Birmingham. Den chocken ledde till en kollaps under resten av våren. Den bekräftade bilden av en klubb som gått bakåt, en klubb som beskylls för att inte ha de rätta karaktärerna.
En förlust för Liverpool i går inför världens ögon på Wembley hade kunnat få samma effekt på dem.
Liverpools titel ger arbetsro. Den ger en vinnarkänsla, om än liten, till en klubb som väntat på att få lyfta en buckla sedan 2006. Nu behöver inte spelarna läsa i tidningarna längre att ”det var x år sedan Liverpool vann en titel”.
Klubben må missa fjärdeplatsen ytterligare ett år, men Kenny kan åtminstone visa upp att han fått slut på titeltorkan. Det ger större trovärdighet när han och Damien Comolli ska gå ut i sommar och attrahera nyförvärv.

För att förstå hur viktig den här titeln är för Liverpool, hur högt de själva värderar den, kan vi också skruva tillbaka klockan till augusti. Då gick laget in i turneringen mot lilla Exeter. En gissning hade varit ett försvagat lag med ”vetskapen” att man ändå kommer att gå vidare och för att försiktigt lotsa in spelarna efter uppehållet. Men Kenny Dalglish gjorde inte så. Han spelade Pepe Reina, Martin Skrtel, Maxi, Raul Meireles, Charlie Adam, Jordan Henderson och Luis Suárez från start. Lägg till att Andy Carroll hoppade in. Det kan jämföras med Roy Hodgsons ödesdigra val förra säsongen att möta Northampton med blott två etablerade spelare (Daniel Agger och Lucas). Den gången blev det 2-2 och förlust på straffar.
– Vi förtjänade vår första titel på sex år, men vi måste fortsätta jobba hårt och se var det kan ta oss, sa Kenny Dalglish.
Han kan blicka tillbaka på senaste gången klubben spelade Ligacupfinal, 2005. Då blev det förlust mot Chelsea, 2-3. Det var José Mourinhos första titel på engelsk mark. De kommande 2,5 åren vann Chelsea två ligatitlar, en FA-cuptitel och ytterligare en Ligacuptitel.

På ett sätt var det passande att Dirk Kuyt fick spela en så avgörande roll. Han kom till klubben sommaren 2006, några månader efter den förra titeln.
Även om Kuyt i mina ögon är en ”supporterspelare” – han är tack vare sin arbetsmoral högre värderad av fansen än hans kvaliteter meriterar – så kan väldigt få påstå att han inte gjort sig förtjänt av den.
Han är den ultimata vattenbäraren. Han har skjutit Liverpool till Champions League-final, han har spelat VM-final för Holland, men aldrig fått vinna en stor titel.
I går hoppade han in och kämpade in 2-1-målet. Det blev inte avgörande, men hans straffmål var livsviktigt.
Nu har han och Liverpool fått sin titel.
Det återstår att se om den lägger grunden för nya.

***
Kenny Miller – jag minns honom väl från tiden i Wolves – var Cardiffs syndabock. Han brände ett jätteläge att sätta 2-1 med nårga minuter kvar av ordinarie tid. Han slog sin straff i stolpen.
Någon som sa nåt om små marginaler?

***
När man ser Peter Whittingham var så bra, så begåvad, mot så kvalificerat motstånd undrar man varför han inte fått en ny chans i Premier League.
Om inte Cardiff går upp till nästa säsong utgår jag från att han handplockas av någon PL-klubb.

***
Mina spelarbetyg, Cardiff-Liverpool:
Cardiff: Heaton 8 – McNaughton 7, Turner 8, Hudson 8, Taylor 6 – Mason 7, Whittingham 7, Gunnarsson 7, Cowie 6 – Miller 6, Gestede 6.
Avbytare: Kiss 6, Gerrard 6, Blake 6.

Liverpool: Reina 6 – Johnson 7, Skrtel 8, Agger 7, Enrique 6 – Henderson 4, Adam 6, Gerrard 7, Downing 8 – Suárez 6, Carroll 5.
Avbytare: Bellamy 6, Carragher 6, Kuyt 7.

En derbykross som återupprättar hedern bland supportrar världen över. Det ger utslag i ”Omgångens lag”. Arsenal dominerar på ett sätt som de inte gjort tidigare den här säsongen med fyra spelare i elvan.
Jag hade svårare än vanligt att hitta mittbackskandidater. Helgens bästa försvarsinsats stod Cardiffs Mark Hudson för i Ligacupfinalen, men ”Omgångens lag” behandlar ju bara ligaspel så han faller bort. Jag väljer Matt Upson, som var bäst på plan mot Swansea, och Rio Ferdinand som hyllades av Alex Ferguson.
Ytterbackarna känns tämligen givna. Bacary Sagna gjorde 1+1 mot Tottenham, Aleksandar Kolarov slog flera utsökta inlägg mot Blackburn.
Peter Odemwingie gjorde två mål för West Bromwich i 4-0-segern över Sunderland, men jag väljer hans anfallskollega Marc-Antoine Fortuné som var regissören bakom triumfen.
Veckans spelare: Theo Walcott – som vände kritiken i första halvlek till en matchvinnande insats i andra, där han fick kröna dagen med två fina mål.

Omgångens lag:
David De Gea, Manchester United
————————————————-
Bacary Sagna, Arsenal
Rio Ferdinand, Manchester United
Matthew Upson, Stoke
Aleksandar Kolarov, Manchester City
————————————————-
Tomas Rosicky, Arsenal
Youssouf Mulumbu, West Bromwich
Frank Lampard, Chelsea
————————————————-
Theo Walcott, Arsenal
Robin van Persie, Arsenal
Marc-Antoine Fortuné, West Bromwich

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Yossi Benayoun (Arsenal), Ryan Giggs (Manchester United), Peter Crouch (Stoke), Asmir Begovic (Stoke), Didier Drogba (Chelsea), David Luiz (Chelsea), Kevin Doyle (Wolves), Moussa Dembelé (Fulham), Pavel Pogrebniak (Fulham), Peter Odemwingie (West Bromwich), David Silva (Manchester City).

***
Som vanligt er uppgift att utse ”Omgångens floppspelare”. Vem tycker du var ”Omgångens flopp”?