Managers ska få bonus om de säljer en spelare med vinst.
Utspelet kommer från Blackpools tränare Ian Holloway.
Är det här framtiden? Att tränare får ”försäljningsprovision” på spelaraffärer?

Det var under förra säsongen som det blev stora rubriker när det avslöjades att Ian Holloway hade ekonomiskt intresse av att skeppa iväg spelare från Blackpool.
Tränaren hade en deal med klubben om att få ta del av pengarna för försäljningar av spelare han coachat.
– Jag blir belönad för alla som jag coachat och gör vinst på. Min ordförande (Karl Oyston) tittade på mitt facit av att utveckla spelare och han ville ha den kompetensen i klubben, sa Ian Holloway för ett år sedan.
Det var en het diskussionsfråga då eftersom Ian Holloway hade personligt intresse av att maximera övergångssumman för Charlie Adam, som uppvaktades av Liverpool under januarifönstret. Hans egen vinning – en försäljning under säsongen – hade försvagat laget.
Frågan har aktualiserats senaste veckan när Harry Redknapp suttit i rättssalen. Åklagaren hävdar att han undanhållit skatt som kommer från bonus för spelarförsäljningar. Redknapp ska ha fått fem procent av nettovinsten från Peter Crouch-försäljningen, cirka £100 000. Han ska, enligt åtalet, även ha fått ytterligare fem procent insatt på ett bankkonto i Monaco.
Vad rätten beslutar återstår att se, det som intresserar mig i dag är om dessa ”bonusmodeller” för managers är vettiga.

Ian Holloway ser inget problem med att tjäna stålar på att sälja sina spelare. I dagens Daily Mail för han ett långt resonemang kring frågan:
– Det är inget mystiskt med hur fotbollstränare får betalt. Vi är som alla andra i världen – vi skriver på ett kontrakt och arbetar efter reglerna.
– Det blev rubriker i fjol när det kom fram att jag skulle få procent för Charlie Adams övergång. Det var ingen stor sak för mig, men på vissa verkade det som om jag var han killen på RBS som fick £1m i bonus. Men varför så stor grej? Det här finns i många tränares kontrakt och är tillåtet enligt reglerna.
– Jag förtjänade en del. Jag såg Charlies potential och gamblade genom att ta honom till klubben. Om man äger ett företag och du kläcker en idé som gör att företaget tjänar pengar så förväntar du dig någon form av ekonomisk bonus. Det kallas prestationsbaserad betalning på andra ställen så varför skulle fotboll vara annorlunda?
– Om jag upptäcker en spelare, signar honom och senare säger honom för en stor summa – vilket ger min arbetsgivare miljoner – så borde jag få något för det. Pengar är inte mitt motiv, har aldrig varit, men om jag är framgångsrik, likt någon annan på något annat företag, förstår jag inte varför jag inte skulle bli belönad.
Ian Holloway tar ett exempel:
– På mitt första jobb i Bristol Rovers betalade jag £200 000 för 26-årige Barry Hayles. Det var stor press på mig. Han hade brutit benet tidigare i karriären och var en non-League-spelare. Men jag gjorde dealen för att jag trodde på honom. 18 månader senare såldes han för £2m. Jag fick ingenting förutom ett sämre lag.
– För det andra – om det är viktigast – är managern aldrig den som bestämmer om en spelare ska säljas. Det är alltid ägaren.

Den här bonusmodellen används främst bland mindre klubbar, de som behöver ”wheela och deala” för att överleva. jag tvivlar på att det är aktuellt i storklubbarna.
Den retoriska frågan, som jag skulle vilja ställa till Ian Holloway, är ju då: Ska en manager förlora pengar när man gör en förlust på en spelare?
Personligen ser jag intressekonflikter mellan resultat och personlig vinning.
Och: Förtjänar verkligen en tränare bonus för att sälja klubbens tillgångar. Dels är det inte tränarens egna pengar han riskerar när han investerar i en spelare. Borde inte dessa användas till att utveckla ungdomsverksamheten, köpa nya spelare och så vidare?
Dels har en tränare betalt för att rekrytera och utveckla spelare. Det är det han får lön för. Om han gör det tillräckligt bra kommer det förmodligen leda till ett bättre kontrakt.

***
Vad tycker ni? Är det rätt att en tränare får bonus för spelare han utvecklar och som ger klubben vinst?
I en kommande blogg ska jag berätta om en engelsk klubb som valt en annan modell. Där har en spelaragent uppgiften att värva spelare – och får bonus därefter.

***
Marcus Olsson till Blackburn. Jag såg inte den komma.

***
Jag var med i Euro Talk hos Svenskafans.com i dag. Ni ser programmet här.

***
I morgon, tisdag, kommer jag att liverapportera transfer deadline day på Sportbladet.se klockan 13-15 (ev. mer senare). Häng gärna med!

Sammanfattning av helgens transfernyheter.

> Samba Diakité, från Nancy till Queens Park Rangers
Pris: Lån resten av säsongen (option på att köpa loss spelaren för 4 miljoner euro utlöses om QPR är kvar i PL).
Kommentar: QPR fick viktige Alejandro Faurlin skadad och med argentinaren borta resten av säsongen var Mark Hughes i stort behov av att få in en ersättare. Han fastnade för defensive mittfältaren Samba Diakité, 23, en fysiskt stark spelare som är duktig med boll. Maliern, som läkarundersöks under måndagen, blir den tredje värvningen i januari efter att QPR säkrat Nedum Onuoha och Taye Taiwo.
Betydelse för laget: Akos Buzsáky har vaknat till liv senaste veckorna vilket underlättat bristen på centrala mittfältare. Med Samba Diakité i leken har Mark Hughes fått angenämna problem till laguttagningarna. Nu har han exempelvis möjlighet att åter spela Joey Barton på högerkanten och Buzsáky/Diakité centralt.
Tänkbar startelva med Samba Diakité: Kenny – Young, Ferdinand, Onuoha, Taiwo – Barton, Buzsáky, Diakité, Wright-Phillips – Helgusson, Bothroyd/Campbell.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga nyheter från helgen:
> Everton har sålt ryske mittfältaren Dinjar Biljaletdinov till Spartak Moskva.
> MK Dons lånar Newcastles Alan Smith för resten av säsongen.
> Blackpool lånar ut mittfältaren Elliott Grandin till franska Nice för resten av säsongen.
> West Ham bryter kontraktet med Hérita Ilunga, ett ömsesidigt beslut enligt Sky. Vänsterbacken har tidigare varit utlånad till Doncaster.
> Manchester United har sålt anfallaren Mame Biram Diouf till tyska Hannover.
> Blackpool har värvat anfallaren Roman Bednar från West Bromwich. Han har skrivit kontrakt för resten av säsongen.

José Mourinho återvänder till Premier League efter säsongen.
Håll med om att uppgifterna är kittlande.
Säga vad man vill om portugisen men om han har saknat engelsk fotboll har engelsk fotboll saknat ”The Special One” nästan lika mycket.

Nu ska vi inte dra för stora växlar av tidningsskriverier. Det är visserligen trovärdiga Sunday Times som på söndagen går ut med nyheten, men vi ska komma ihåg att José Mourinho gjorde ett liknande utspel i Chelsea i början av 2007 också.
Det var då han fått John Terry skadad och inte fick pengar att värva en mittback (Tal Ben Haim) eftersom Roman Abramovitj plötsligt höll i plånboken. José Mourinho surade men stannade i klubben över sommaren – för att sedan ”självmant” kliva av i september när det skurit sig totalt med den ryske ägaren.

Att José Mourinho någon gång återvänder till England är inte alls överraskande. Han har vid upprepade tillfällen talat om sin kärlek till engelsk fotboll, om ”hur han saknar landet” och ”att han en dag ska återvända”.
Det intressanta är tidpunkten. Om Mourinho nu tänker sig en comeback på öarna finns flera klubbar som kan bli aktuella. Egentligen kan man inte utesluta någon av nya ”Big Six”-skaran.
Vill fansen ha honom? Meningarna går isär. Jag fick blandade reaktioner i går på Twitter. Vissa ser ”titelgarantin”, andra ser ”svansen” som Mourinho medför: Den negativa fotbollen och dålig pr.

Klubbarna som kan bli aktuella för José Mourinho

Arsenal
Tränare: Arsène Wenger (sedan 1996).
Kommentar: Wenger har lett Arsenal genom en av klubbens mest framgångsrika perioder, men han har aldrig varit mer utsatt. Snart sju titellösa år har gjort att hans ställning är ifrågasatt av de egna fansen. Har fullföljt alla sina kontrakt genom karriären. Orkar han göra det igen? Han har intresserat Real Madrid tidigare och lär få erbjudandet igen om den tränarstolen blir ledig…
Så skulle Mourinho passa in: Pragmatikern Mourinho skulle tillföra vinnarmentalitet i Arsenal, men hans spelfilosofi går stick i stäv med klubbens. Mourinho är van att arbeta i klubbar som har stor budget. Han gjorde det i Porto, i Chelsea, i Inter och i Real Madrid. I Arsenal skulle han få leva med att ha begränsat transfer- och löneutrymme. Vill han det?
Chans (att ta över till nästa säsong): Liten.

Chelsea
Tränare: André Villas-Boas (sedan 2011).
Kommentar: Mourinhos egen lärjunge – Villas-Boas var scout under Mourinho i Chelsea – har haft ett stormigt förstaår. Man hoppas att klubben har tålamod med en nytänkande satsning, men missar Chelsea CL-spel vet man aldrig vad som händer.
Så skulle Mourinho passa in: Redan något år efter att han lämnat surrade rykten om att han försonats med Roman och var aktuell för att komma tillbaka. Så ur fans-synvinkel är Mourinho ett populärt val. Supportrarna avgudar honom efter ligatitlarna 2005 och 2006.
Chans: Medel.

Liverpool
Tränare: Kenny Dalglish (sedan 2011).
Kommentar: King Kenny tog över en klubb i kris efter Roy Hodgson och har på tolv månader gjort underverk. Men är Dalglish endast en ”quick fix” eller är han en långsiktig lösning? Det återstår fortfarande att se. Liverpools sjundeplats är inte godkänt med tanke på sommarens storsatsning. Dalglish var inte heller de amerikanska ägarnas förstaval, snarare ett val för att blidka supportrarna.
Så skulle Mourinho passa in: Har auran och cv:t för att ersätta en klubblegendar som Dalglish. Ägarna skulle förmodligen gilla tanken på ett stort ”namn”. Mourinho har levererat titlar i alla sina tidigare klubbar.
Chans: Medel.

Manchester City
Tränare: Roberto Mancini (sedan 2009).
Kommentar: Roberto Mancini har gjort ett storartat jobb sedan han tog över efter Mark Hughes. Extremt populär bland fansen som sjunger hans namn vid varje match. Men hans jobbsäkerhet är helt kopplat till kortsiktiga resultat. City åkte ur Champions League. Det kommer att krävas en titel för att behålla jobbet. Det räcker förmodligen inte att den titeln stavas Europa League.
Så skulle Mourinho passa in: De arabiska ägarna är garanterat sugna på idén att få in ett av världens största tränarnamn, om inte det största. Mourinho har kopplats ihop med City tidigare och den ”obegränsade” budgeten (som inte är obegränsad på grund av FFP) är förstås tilltalande. Portugisen skulle öka klubbens attraktionskraft, vilket skulle underlätta jakten på världens bästa spelare.
Chans: Medel.

Manchester United
Tränare: Alex Ferguson (sedan 1986).
Kommentar: Ferguson bestämmer själv när han slutar och det är helt kopplat till hälsan. Klubben befarade att han skulle lägga av för två år sedan, vilket fick vd:n David Gill att sondera marknaden efter en ersättare. Det sades då att Mourinho var tänd på tanken att ersätta Ferguson.
Så skulle Mourinho passa in: Det sägs att Alex Ferguson själv rekommenderat Mourinho för styrelsen. Men det var innan portugisen petade Tito Vilanova i ögat. United-styret, bland andra sir Bobby Charlton, uppges inte vara imponerat av Mourinhos ibland osportsliga beteende.
Chans: Liten.

Tottenham
Tränare: Harry Redknapp (sedan 2008).
Kommentar: Harry ”Houdini” har gjort succé och förvandlat Spurs till en titelkandidat. Men han är glödhet i snacket om att bli ny engelsk förbundskapten efter Fabio Capello så klubben kan mycket väl stå utan tränare i sommar.
Så skulle Mourinho passa in: Portugisen har hittills i sin tränarkarriär varit mer lagbyggare än klubbyggare; han har inte haft tålamodet att stanna under en längre tid på samma ställe. I Tottenham skulle han få chansen att etablera en ”sovande jätte” i den absoluta toppen. Mourinhos löneanspråk är ett problem för Spurs kostnadskostym – i Madrid tjänar han otroliga £8,4m netto. Å andra sidan kan en satsning på Mourinho på sikt vara det bästa sättet för Tottenham att få behålla superstjärnor som Gareth Bale och Luka Modric.
Chans: Medel.

***
Vilken klubb tror du José Mourinho skulle vilja ta över? Och vilken klubb tror du vill ha honom?

Cupsäsong för Liverpool
Inget Europaspel och långt efter tätstriden i ligan. Liverpool har åtminstone sett till att cupspelet skänker glädje och hopp till supportrarna. I veckan blev laget klart för Ligacupfinal mot Cardiff nästa månad och i dag säkrade man avancemang till femte omgången av FA-cupen. Scenariot liknar säsongen 2000/01 då Liverpool tog en historisk cuptrippel via seger i FA-, Liga- och Uefacupen. Den titelfrossan lade grunden till en framgångsera med bland annat två Champions League-finaler de kommande sex åren. Det har gått snart sex år sedan Liverpool tog en titel. Mycket talar för att den ökenvandringen nu är över. Kan en titel i vår få samma följdeffekter som 2001?

Paul Scholes är fortfarande passningskungen
Det spelar ingen roll om Paul Scholes, 37, ligger i hängmattan i fem år. Som possessionspelare, som spindel i nätet, kommer han alltid ha få övermän i världen. I första halvlek när Manchester United hamnat i underläge och behövde en fast hand att hålla i var det Scholes som räckte fram den. Med samma kloka bollflyttande som han ägnat sig åt på det där mittfältet de senaste 15 åren. Före paus slog han 75 passningar. 73 gick till rätt adress. När Scholes byttes ut med en kvart kvar förlorade United förmågan att kunna diktera tempot i matchen – och Liverpool avgjorde.

De Gea har inte anpassat sig till England
Ni minns säkert hur David De Gea hade enorma problem i premiären borta mot West Bromwich där spanjoren flög som en vante i luftrummet. Någon vecka senare klarade han ”testet” borta mot Stoke på Britannia och då hette det att han ”anpassat sig”. Men alla som såg gårdagens match kunde notera att spanjoren har mycket att lära. De Gea tvekade vid Daniel Aggers 1-0-mål och var sedan osäker matchen igenom. Anders Lindegaard framstår som Alex Fergusons förstaval den närmaste tiden.

King Kennys sågning gav resultat
Efter den katastrofala insatsen förra helgen borta mot Bolton (förlust, 1-3) plockade Liverpooltränaren Kenny Dalglish fram motorsågen. ”Om vissa spelare fortsätter så här kommer de inte att vara kvar i klubben”. Det var hårda ord, men de verkar ha gett önskad effekt. I veckan svarade laget för en beundransvärd insats när man klarade 2-2 hemma mot Manchester City och säkrade finalplatsen i Ligacupen. Nu blev det en triumf mot bittra rivalen Manchester United. Dalglishs förmåga att väcka Liverpool visar att han fortfarande är rätt man att leda klubben (vilket vissa fans efter Boltonmatchen antydde att han inte var).

Ovärdigt häcklande av Evra
”Kick racism out of football”, kunde man läsa på reklamskyltarna på Anfield. Samtidigt buades Patrice Evra ut av hemmapubliken vid varje bolltouch och blev kallad lögnare. Oavsett om domen mot Luis Suárez var rätt eller fel – det kan man säkert diskutera i all evighet, den 115-sidiga rapporten från FA innehåller en del frågetecken – så var Anfields agerande mot Patrice Evra idag skamligt. Den publik som så ofta hyllas för sin sång och feststämning skulle förstås ha varit större än så.

***
Mina spelarbetyg, Liverpool-Manchester United:
Liverpool: Reina 6 – Kelly 7, Skrtel 7, Agger 8, Enrique 6 – Maxi 6, Gerrard 6, Carragher 6, Henderson 6, Downing 6 – Carroll 6.
Ersättare: Kuyt -, Adam -, Bellamy -.
Ej inbytta: Doni (mv), Shelvey, Johnson, Coates.

United: De Gea 5 – Rafael 7, Smalling 7, Evans 6, Evra 5 – Valencia 8, Scholes 7, Carrick 7, Giggs 6, Park 7 – Welbeck 5.
Ersättare: Hernández -, Berbatov -.
Ej inbytta: Lindegaard (mv), Ferdinand, Fabio, Pogba, Keane.

För tre år sedan var han en av ligans bästa spelare.
Sedan blev han: Skadad, utfryst, formsvag, såld, bänkad, utlånad, skadad igen, tagen till nåder – innan han förra månaden fastnade på en bild i bar överkropp med en cigarr i munnen och en drink i handen.
Stephen Irelands karriär såg ut att vara på väg rakt ned i källaren.
Nu är han spelaren som kan avgöra Aston Villas säsong.

Den omtalade bilden lades upp på Stephen Irelands flickväns Twitter den 22 december.
Den visar fotbollsstjärnan, iklädd silverbyxor och i bar överkropp, med en ”sisha pipe” i mungipan och en drink i handen.
”Sisha, alcohol and xmas songs doesn’t get better than this 🙂 #smallthingsinlife”, skrev flickvännen Jessica Lawlor.
Aston Villa-tränaren Alex McLeish var inte lika road.
– Man vill inte dra uppmärksamhet till sig. Det är något jag kommer att diskutera.
– Var det en shisha pipe eller? Jag vet inte vad det där är för något. Det är inte min värld, sättet spelarna lever på nuförtiden med tweets och bilder som läggs upp på dem själva.
Alex McLeishs frustration var befogad.
Stephen Ireland är en av klubbens bäst betalda spelare med 65 000 pund i veckan. Han kom som en del av James Milner affären inför förra säsongen. Han var tänkt att bli en nyckelspelare på mittfältet, men floppade big time. Efter bara sex starter under hösten skeppades han iväg på lån till Newcastle.
Där blev han skadad direkt och fick bara göra två inhopp under hela våren.
Stephen Ireland var nere på botten. Det var svårt att tro att den här killen bara två år tidigare spåddes en lysande framtid.

Stephen Ireland har visserligen alltid varit en udda karaktär. Han har haft förmågan att sätta sig själv i trubbel.
När Sven-Göran Eriksson basade för City firade mittfältaren ett mål hemma mot Sunderland med att ”moona” för fansen. Han klarade sig undan med en varning från FA.
Senare samma höst skaffade han sig nya bekymmer. Under en landslagssamling med Irland bad han om att få resa hem av familjeskäl sedan hans mormor avlidit. Steve Staunton, förbundskaptenen, gav klartecken och förbundet ordnade ett privatjet. Men media avslöjade att mormorn inte alls avlidit. Ireland ändrade sin story till att farmorn hade dött. Media avslöjade att farmorn var i livet. Ireland ändrade sig och sade att hans farfar var skild och att det var den nya hustrun som avlidit. Inte heller det stämde.
Då blev han tvungen att erkänna att han ljugit. I själva verket  ville han hem till flickvännen som drabbats av missfall.
Steve Staunton var upprörd och Stephen Irelands popularitet steg inte när Irland förlorade mot Tjeckien med 0-1 och missade EM.
Sedan dess har han inte spelat för landslaget.

Säsongen 2008/09 hade han lagt landslagsincidenten bakom sig. Under den första säsongen med Abu Dhabi spelade han sitt livs bästa fotboll under Mark Hughes.
Hösten 2008 gjorde han totalt nio mål. Då nämndes han i snacket om priset som ”Årets spelare”. När säsongen var över valdes han till Manchester Citys bästa spelare. Han belönades med ett nytt lukrativt femårskontrakt. Han var bara 22 år och en nyckelspelare i ”världens rikaste klubb”. Framtiden såg ljus ut.
Han inledde säsongen 2009/10 lovande med mål i premiären borta mot Blackburn.
Men City som klubb hade förändrats. Med de nya arabiska ägarna värvades spelare i parti och minut. När Mark Hughes fick sparken och ersattes av Roberto Mancini under vintern hamnade Stephen Irelands allt längre från startelvan. Under våren gjorde han bara fyra starter och ett inhopp.
– Jag är väldigt frustrerad för jag har inte fått spela så mycket som jag hade velat, sa han till The Guardian.

Stephen Ireland övervägde sin framtid. Manchester City hade värvat Gareth Barry, Nigel De Jong och Patrick Vieira i hans position och det var snack om intresse för James Milner.
Roberto Mancini ville se en attitydförändring.
– Jag vet inte hur han tänker om framtiden, men för mig är Stephen en fantastisk spelare och kan han ändra sitt huvud så tror jag att han kan börja spela som 2008/09 igen, sa Mancini.
Stephen Ireland ingick inte i italienarens planer. När James Milner värvades från Aston Villa användes Ireland som lockbete och fick gå i motsatt riktning.
Han svarade med att totalsåga City som klubb och Mancini som tränare.
– Jag har kommit ned på jorden i Villa. Det är en familjär klubb som får ut det bästa av mig. Jag är chockad över hur bra det är. Även de unga spelarna är så trevliga. Så är det inte i City. Där kommer de med klockor på armen värda hundra tusen kronor och går runt som om de spelat 200 Premier League-matcher.
– Jag tror inte att lojalitet existerar hos någon i Manchester City.
– Jag hade kunnat stanna i City livet ut. Shejk Mansour sa att jag var hans favoritspelare. Men Mancini gillade aldrig mig.
– Han bygger inga relationer med spelare. Han tog in Patrick Vieira och när jag frågade honom om relationen till Mancini sa han att det inte fanns någon och de har jobbat ihop i flera år. Det är så han är.
Ireland tog upp Mancini kommentar om att ”ändra huvudet”.
– Jag tycker att det var orättvist, alla spelare vet att jag var den första spelaren på träningarna och den sista att lämna.

Flytten till Aston Villa skulle bli en nytändning. Ireland var trots allt bara 24 år, tiden talade för honom.
Han hade inte räknat med Gerard Houllier.
Äventyret i Villa fick värsta tänkbara start. 0-6 mot Newcastle i debuten. Efter det visade Houllier inget större förtroende för Ireland, som bara fick sex starter under hösten. I november ifrågasatte Houllier spelarens engagemang:
– Han behöver arbeta hårdare. Han är en bra spelare men jag vill inte att man ska säga: ”Han är en bra spelare, men…”. Om du säger: ”Han är en bra spelare, men han försvarar inte, han jobbar inte hem, han förlorar för många bollar i farliga lägen”, då är det svårt.
Inför januarifönstret hade Houllier tröttnat. Ireland skeppades iväg till Newcastle där han totalfloppade. På grund av skador och svag form blev det bara två framträdanden under hela våren.
Han sa senare:
– Jag räknade med att ha Martin O’Neill men han sa upp sig dagen efter att jag anlände. Efter 15 matcher på bänken under Houllier bad han mig att stanna hemma.

Efter alla motgångar, formsvackor, sorger och bedrövelser kändes den här säsongen som sista chansen för Stephen Ireland att få karriären på rätt köl igen. Aston Villa hade gjort sig av med Houllier. Alex McLeish satte som mål att få igång Stephen Ireland.
Under hösten fick 25-åringen starta fyra matcher i rad.
Den 21 december gjorde han en stark insats när laget förlorade hemma mot Arsenal (1-2).
Därför var bilden på Stephen Ireland i silvriga byxor och en cigarr i mungipan så otajmad. Han var tillbaka i startelvan, formen var på väg – nu hade han återigen kommit på kant med en tränare.
Men Twitter-storyn kan istället ha blivit den väckarklocka den talangfulle mittfältaren behövde.

Dagen efter att McLeish sågat Irelands oansvariga omdöme skulle ett pressat Aston Villa möta Chelsea på Stamford Bridge. Väldigt lite talade för gästerna, men då hade man inte heller räknat med Stephen Ireland.
En pånyttfödd spelfördelare skruvade tillbaka tiden till tre år, var bäst på plan och såg till att Villa åkte hem med en 3-1-seger. Målet i den 28:e minuten var hans första på över två år.
– Många har gett upp när det gäller Ireland, men vi har inte gjort det, sa lagkaptenen Stilian Petrov. Vi kan se honom varje dag på träning och ser vilken spelare han är.
Formen var tillbaka. Ireland var en av planens bästa spelare i 1-1-matchen mot Everton för två veckor sedan. I ett Aston Villa som saknat en härförare på mittfältet sedan James Milner såldes framstår han nu som en nyckelspelare. Ska Villa lyckas i vår hänger mycket på den där strulpellen från County Cork. Det är han som ska stå för kreativiteten på mittfältet i ett lag av krigare (Richard Dunne/James Collins), löpare (Gabriel Agbonlahor), dribblers (Charles N’Zogbia) och snipers (Darren Bent).
– Han har haft en tuff tid, men senaste veckorna har man fått se den riktiga Stephen Ireland, sa Shay Given förra veckan.
– Han kan öppna ett helt försvar med en passning. Jag tycker att han är bäst i den fria rollen han fått nu. Han har talangen att se öppningar som andra inte ser. Villa-fansen har inte sett tillräckligt. Men vi vet att det finns där någonstans och jag har sett med egna ögon hur bra han kan vara.

Nu har det till och med börjat pratas om en comeback i landslaget. Förbundskaptenen Giovanni Trapattoni har ännu inte ställt frågan,  men Ireland öppnar åtminstone dörren.
– Jag får se om jag får frågan. Det är inget jag tänker på. Jag har inte spelat med Irland på så lång tid så det är inget jag saknar. Jag koncentrerar mig bara på klubblaget.
Efter en nästan tre år lång mardröm med skador, bänkningar, sågningar, nya sågningar och kontroversiella Twitter-bilder kan några matcher i startelvan duga tills vidare.

Källor: Irish Examiner, The Guardian, The Telegraph, Goal.com, The Sun, Wikipedia

Uppdaterat: 12:38
Alldeles nyss bekräftat: Nedum Onuoha är klar för QPR.

> Nedum Onuoha, från Manchester City till Queens Park Rangers
Pris: Okänt, gissningsvis cirka £3-4m. Skrivit på för 4,5 år.
Kommentar: QPR har letat febrilt efter försvarare och gjorde häromdagen klart med vänsterbacken Taye Taiwo från Milan. Ännu högre prio var en mittback. Nye tränaren Mark Hughes försökte locka Alex från Chelsea, men fick nobben. Nu blir det istället Nedum Onuoha, 25, som spelade under Hughes i Manchester City. Onuoha har spelat sparsamt i City, men gjorde en lyckad lånesejour i Sunderland förra säsongen där han imponerade som högerback. I QPR gissar jag att han främst ska användas som mittback.
Betydelse för laget: Mittförsvaret har varit den kanske svagaste lagdelen i QPR (förutom att anfallarna inte gör mål). Nedum Onuoha är snabb, bolltrygg och lär bli en startspelare trots att han fått sparsamt med speltid under hösten.
Tänkbar startelva med Nedum Onuoha: Kenny – Young, Ferdinand, Onuoha, Taiwo – Mackie, Buzsáky, Barton, Wright-Phillips – Helguson, Bothroyd.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 3/5.

> Tim Ream, från NY Red Bulls till Bolton
Pris: £2,5m. Skrivit på för 3,5 år.
Kommentar: Bolton sålde Gary Cahill till Chelsea och tog in Ream, 24, för provträning i december. Enligt Owen Coyle försökte Arsenal värva amerikanen i somras. Han ska även ha jagats av West Bromwich.
Betydelse för laget: Bolton behövde få in en mittback som kan konkurrera med Zat Knight och David Wheater. Ream, landslagsspelare för USA (7 landskamper), kommer att ha stor press på sig om han ska kunna fylla luckan efter kaptenen Cahill. Han beskrivs som en försvarare som är duktig med bollen.
Tänkbar startelva med Tim Ream: Bogdan – Steinsson, Ream, Knight, Ricketts – Reo-Coker, Muamba – Eagles, M Davies, Petrov – Ngog.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 3/5.

Liverpool har lagt ut runt en miljard kronor på nya spelare det senaste året.
Ändå är det killen som kom gratis som just nu bär laget.
Den bortglömde, utdömde, ratade Craig Bellamy sköt Liverpool till klubbens första Wembley-final på 16 år.

Det var så typiskt att just han fick avgöra Ligacupsemifinalen mot Manchester City.
Craig Bellamy var en av det nyrika Citys första värvningar. Han kom i januarifönstret 2009, ett halvår efter att Abu Dhabi köpt klubben. Under sin första höst i klubben var han sensationellt bra, en av ligans bästa spelare faktiskt.
Men så kom Roberto Mancini till klubben och ersatte Bellamy-favoriten Mark Hughes. Craig Bellamy, som länge dragits med skadeproblem, fick inte längre köra sitt eget träningsupplägg under italienarens styre. Bellamy ilsknade till – och hamnade i frysboxen.
Efter en avstickare till Cardiff i Championship förra året återvände han till Liverpool i somras. Han kom gratis och blev nästan bortglömd. De nya ägarna hade ju gjort high profile-köp som Stewart Downing, Charlie Adam, José Enrique, Jordan Henderson samt Andy Carroll och Luis Suárez som anlänt ett halvår tidigare.
Men det är en free transfer som Manchester City borde ångra i dag. Medan Roberto Mancini har en Carlos Tévez som… tja, spelar golf, gör ratade spelare som Craig Bellamy och Emmanuel Adebayor succé på annat håll.
Med Luis Suárez avstängd framstår Bellamy som Liverpools, just nu, mest betydelsefulla spelare.

I går var det som om Bellamy spelade för sitt livs revansch, för att visa den där Mancini hur fel han haft.
Kenny Dalglish satte 400-miljonersmannen Andy Carroll på bänken och satsade på Craig Bellamy som ensam striker. Walesaren tackade för förtroendet genom att vara bäst på plan.
Han var allt man önskar av en ensam striker och visade än en gång att en djupledslöpande forward hanterar rollen som ensam topp mer effektivt än en targetspelare i dagens fotboll.
32-åringen sprang på allt, högg på allt, pressade på allt – och när läget dök upp med kvarten kvar satte han målet som tar Liverpool till Wembley.
”You only hate work”, sjöng Manchester Citys tillresta fans.
Orden träffade inte riktigt eftersom alla kunde se att Craig Bellamy var den som arbetade i särklass hårdast på planen.
När han byttes ut i slutminuten, när Anfield redan kokade, fick han en stående ovation.
– Hans inställning finns alltid, men ikväll var även kvalitén helt fantastisk. Om City har fler som honom som de vill bli av med så finns vi nere längs East Lancs Road, sa Kenny Dalglish till Liverpool Echo.
Steven Gerrard jämförde anfallaren med Gary McAllister:
– Han var en plåga hela kvällen – det är den typen av spelare han är. Han löper i djupet, han pressar, han låter dig aldrig slappna av. Fortsätter han så här kan han ha samma påverkan på klubben som McAllister hade.

Förra gången Craig Bellamy lämnade Liverpool gjorde han det utan att ha vunnit någon titel. Han gjorde det efter att ha lämnats på bänken av Rafael Benítez i Champions League-finalen mot Milan 2007.
Nu har han chansen att rätta till det på Wembley den 26 februari mot Cardiff City – klubben i hans hjärta.
– Cardiff betyder så mycket för mig. Det är där jag kommer ifrån. Footboll can be funny sometimes, log han.

***
Craig Bellamy var symbolen för Liverpools arbetsseger (som egentligen var ett kryss, men kändes som en seger). Om han var den enda som kom undan med godkänt i lördags mot Bolton, var det andra som lyfte sig flera klasser jämfört med katastrofinsatsen på Reebok Stadium.
Stewart Downing, petad mot Bolton, gjorde sin bästa match i Liverpooltröjan och visade till slut vad det var som Damien Comolli scoutat fram.
En Downing i form – som bidrar med den typ av kantspel som laget saknar – kan få enorm betydelse under våren.

***
Vad den här finalen betyder för Liverpool?
Tja, vi pratar om en klubb som inte vunnit en enda titel sedan 2006. Som inte har fått besöka Wembley sedan den där Spice Boys-finalen mellan David Beckham och Robbie Fowler 1996.
– Vi kanske har glömt bort vägen dit, men jag är säker på att chauffören hittar, sa Kenny Dalglish.
När Liverpool vann Ligacupen 2001 på Millennium Stadium i Cardiff blev det startskottet för en framgångsera med flera inhemska titlar och två Champions League-finaler under de kommande sex åren. Förhoppningen hos fansen är att en ny titel ska få samma effekt.
– 2001 var underbart. Det var fantastiskt att vinna då. Men då vi inte har vunnit en trofé sedan 2006 tror jag att årets final är ännu viktigare än den gången, sa Steven Gerrard.

***
Från Twitter:
”Did anyone else see Mancini waving imaginary Carling Cup final tickets on the touch line?”

Vi kör vidare med avdelningen ”Done deals”.
Jag väntar på bekräftelse gällande Nedum Onuoha till QPR.

Done deals, 25 januari

> Jean Beausejour, från Birmingham till Wigam
Pris: Okänt, gissningsvis cirka £2m. Skrivit på för 2,5 år.
Kommentar: Wigan är jumbo och Roberto Martinez måste göra någonting. Tveksamt om Beausejour är lösningen på problemen. Chilenaren värvades till Birmingham efter ett starkt VM 2010 där han bland annat gjorde segermålet mot Honduras. I England har 27-åringen inte kommit till sin rätt. Vänstermittfältaren gjorde bara nio starter i PL förra säsongen. I år i Championship har han gjort ett mål på 16 matcher. Innebär den här värvningen att Wigan släpper Hugo Rodallega?
Betydelse för laget: Wigan har ett sevärt anfall med Victor Moses, Franco Di Santo och Hugo Rodallega som roterar med Albert Crusat och Conor Sammon. Moses är given i startelvan, Jean Beausejour ger alternativ till vänster. Chilenarens inlägg kan tillföra en ny dimension bland dribblers som Moses och Di Santo.
Tänkbar startelva med Jean Beausejour: Al-Habsi – Gohouri, Alcaraz, Caldwell, Figueroa – Diamé, McCarthy, Gómez – Moses, Di Santo, Beausejour.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 2/5.

Övriga affärer:
> Queens Park Rangers är överens med Manchester City om backen Nedum Onuoha. Övergångssumman ska ligga på £3m. Nu ska spelaren förhandla om de personliga villkoren.
> Everton är överens med Spartak Moskva om prislappen på mittfältaren Dinijar Biljaletdinov, som vill lämna Premier League i januari.
> Franska Nice har bekräftat att de förhandlar med Blackpool om att värva mittfältaren Elliott Grandin.
> Vedad Ibisevic nobbar intresset från  Everton och Blackburn. Anfallaren har istället skrivit på för Stuttgart.
> Villarreal bekräftar att de för samtal med Tottenham gällande Giovani Dos Santos som sitter i Harry Redknapps frysbox.

Alex Ferguson, Arsène Wenger, Harry Redknapp, Kenny Dalglish, Roy Hodgson…
Tränarbranschen står inför ett generationsskifte.
Vilka kommer att vara framtidens hetaste managers i engelsk fotboll? Finns det några som kan ta över efter herrarna Ferguson, Redknapp och Hodgson?
Ja, helt hopplöst är det inte. Jag har scannat proffsdivisionerna och hittat en rad lovande namn.
Här är min utlovade lista över de mest lovande brittiska tränarna i engelsk fotboll.

DE 10 HETASTE OCH MEST LOVANDE BRITTISKA TRÄNARNA
(Åldersgräns 45 år, dock har jag gjort undantag för ett par som inlett sina tränarkarriärer sent)

1) Paul Lambert, Norwich (Premier League)
42 år, Skottland
Tidigare klubbar: Livingstone, Wycombe W, Colchester.
Kommentar: Tog över ett Norwich som låg sist i League One efter premiären 2009/10. Förde direkt laget till uppflyttning och sprang sedan rakt igenom Championship. Glasgowfödde Lambert, som spelat under stortränare som Otto Hitzfeld och Martin O’Neill, är lagd åt det analytiska hållet. En man-management-begåvning som gjort underverk med begränsat material i Norwich. När tar han ett större uppdrag?
> Här kan ni läsa mitt dokument om Paul Lambert: ”Sagan om Premier Leagues nye fotbollsprofessor”.

2) Brendan Rodgers, Swansea (Premier League)
38 år, Nordirland
Tidigare klubbar: Watford, Reading.
Kommentar: Mourinho-adepten (Rodgers var tidigare juniortränare i Chelsea) blev historisk när han som förste tränare någonsin tog ett walesiskt lag till Premier League. Roberto Martinez lade grunden till passningsspelet i ”Swanselona”. Att Brendan Rodgers har haft modet att ta spelstilen upp i högstaligan är beundransvärt.

3) Owen Coyle, Bolton (Premier League)
45 år, Skottland
Tidigare klubbar: Falkirk, St Johnstone, Burnley.
Kommentar: För ett år sedan var Owen Coyle ett av Europas hetaste nya tränarnamn. Då hade han först tagit upp Burnley till Premier League, gjort underverk med budgetlaget och bland annat besegrat Manchester United, lämnat för Bolton och där lyckats rädda kontraktet. Han hade även under förra hösten fått Johan Elmander att hitta målet och sett till att Bolton fajtats om Europaplatserna. Det har, dessvärre, hänt en del sedan dess. Bolton krigar om kontraktet i år, Coyles gloria har hamnat på sned. Men kom ihåg att han brottats med både spelarförluster (Elmander, Sturridge) och enorma skadeproblem (Holden, Chung-yong Lee, Mears).

4) Eddie Howe, Burnley (Championship)
34 år, England
Tidigare klubbar: Bournemouth.
Kommentar: I december 2006 blev Howe, blott 29 år gammal, befordrad till ”player-coach” i AFC Bournemouth under Kevin Bond (nuvarande Tottenham-assistenten). När en knäskada satte stopp för aktiva karriären satsade han fullt ut på tränarsysslan. Blev caretaker i Bournemouth i december 2008 och lyfte laget från bottenstriden. Året efter tog han laget till League One (trots ett transferförbud). Flyttade till Burnley där laget slåss på övre halvan.

5) Nigel Adkins, Southampton (Championship)
46 år, England
Tidigare klubbar: Bangor City, Scunthorpe.
Kommentar: Den förre målvakten har haft en udda tränarkarriär. Han inledde i Bangor City i walesiska ligan där han förde laget till titeln 1994 och 1995. Han lämnade sedan tränaryrket under tio år (!) och blev ”physio” i Scunthorpe. När ordinarie tränaren fick sparken blev han ”caretaker”. Det gick så bra att han fick jobbet permanent i december 2006. På ett halvår hade han fört klubben till Championship. Det var under den tiden som Scunthorpes fans sjöng den fyndiga läktarramsan: ”Who needs Mourinho? We’ve got our physio!”. Scunthorpe åkte ur året efter, men tog sig tillbaka igen via playoff 2009. Hösten 2010 tog han över ansvaret i Southampton som han ledde tillbaka till andradivisionen. Hans lag imponerar stort som nykomling i Championship den här säsongen och ligger tvåa. Lyckas han kopiera Paul Lamberts bedrift från förra året att springa rakt igenom andraligan?

6) Malky Mackay, Cardiff City (Championship)
38 år, Skottland
Tidigare klubbar: Watford.
Kommentar: Ersatte Brendan Rodgers i Watford 2009 efter att ha jobbat som assistent under Swanseatränaren. Mackay hade ett tufft förstaår. Har gjort starkt jobb sedan han i somras kom till ett sargat Cardiff där han började med att värva tio nya spelare. Trots flera tunga spelarförluster (Craig Bellamy, Jay Bothroyd, Michael Chopra) utmanar klubben om en plats till Premier League. Var han är född? Glasgow, förstås.

7) Lee Clark, Huddersfield Town (League One)
38 år, England
Tidigare klubbar: -.
Kommentar: Började som first team coach under Glenn Roeder i Newcastle redan under den aktiva karriären. Det var när han Clark över Huddersfield i League One som tränarkarriären tog fart. Säsongen 2010/11 tog han laget till playoff-final mot Peterborough. Fram till 28 november 2011 hade laget spelat 43 raka matcher (!) utan förlust, den näst längsta sviten någonsin i engelsk fotboll. Kan nämnas i snacket när nästa tränarstol i PL blir ledig.

8> Darren Ferguson, Peterborough United (Championship)
39 år, Skottland
Tidigare klubbar: Peterborough, Preston NE.
Kommentar: Sir Alex Fergusons son fick en flygande start i tränarkarriären när han förde Peterborough från League Two upp i Championship på två år. Säsongen efter fick han lämna sin post när laget sladdade och låg sist i Championship, mest på grund av en styrelse som drabbats av storhetsvansinne. Darren tog Preston NE men fick sparken i december 2010 när laget låg på jumboplats i Championship. Återvände då till Peterborough för exakt ett år sedan och lyckades lyfta laget till Championship via playoff. Tre uppflyttningar med Peterborough – nog har Ferguson jr ärvt en del ledaregenskaper av far sin.

9) Dougie Freedman, Crystal Palace (Championship)
37 år, Skottland
Tidigare klubbar: -.
Kommentar: Gissa var han kommer från? Du får en gissning… Glasgow, förstås. Den förre Crystal Palace och Nottingham Forest-spelaren kan mycket väl bli en framtida medlem i den exklusiva skaran av skotska managers i Premier League. Freedman hade en modest spelarkarriär, och spelade bara ett par säsonger i PL, men tränarlivet har fått en flygande start. Hans unga, talangfulla lag spelade bort Manchester United i Ligacupen i höstas.

10) Chris Hughton, Birmingham (Championship)
53 år, England
Tidigare klubbar: Newcastle (caretaker), Newcastle.
Kommentar: Han faller rejält för åldersstrecket, men jag vill ändå ha med Hughton av den enkla anledningen att hans managerkarriär kom i gång så sent. I många år jobbade han i bakgrunden som coach i Tottenhams U21-lag. Det var när han fick chansen att ta över Newcastle 2009 som det tog fart. Hughton guidade ”skatorna” tillbaka till Premier League 2009/10. Startade även starkt i PL förra hösten, men fick förvånande nog sparken när Mike Ashley ville ta in Alan Pardew. Tog över Birmingham i somras och har gjort ett imponerande jobb i ett fattigt och sönderköpt lag – trots dubblerandet i Europa League.

Bubblare (utan inbördes ordning):
Karl Robinson, 31 år, Milton Keynes Dons (England)
Lee Bradbury, 36 år, Bournemouth (England)
Derek McInnes, 40 år, Bristol City (Skottland)
Keith Hill, 42 år, Barnsley (England)
Simon Grayson, 42 år, Leeds (England)
Chris Powell, 42 år, Charlton (England)
Nigel Clough, 45 år, Derby (England)
Brian McDermott, 50 år, Reading (England)

***
Vem tror ni är nästa stortränare i engelsk fotboll? Är det någon av dessa herrar eller finns det någon aktiv spelare som kan bryta mönstret ”bra spelare=dålig tränare”?

***
I kväll liverapporterar jag Liverpool-Manchester City, semifinalreturen i Ligacupen. Häng gärna med på Sportbladet.se!

Uppdaterat 19:48

Vi kör vidare med avdelningen ”Done deals”.
Här tar vi bara upp spelare som är helt klara. Rykten och spekulationer får Silly-bloggen på Sportbladet hantera.

Done deals, 24 januari:

> Jonny Howson, från Leeds United till Norwich
Pris: Cirka £2m. Skrivit på ett 3,5-årskontrakt.
Kommentar: Paul Lambert fortsätter att dammsuga de lägre divisionerna efter oslipade diamanter. Jonny Howson, 23, är en lovande mittfältare med näsa för målet. Med sin förmåga att dyka upp i straffområdet i rätt ögonblick påminner han lite om en yngre Frank Lampard. Bradley Johnson klarade steget från Leeds till Norwich utan problem, jag ser inga tecken på att Howson inte skulle göra det. Ett framtidsnamn snarare än en spelare som ska lyfta klubben i vår.
Betydelse för laget: Norwichs mittfält är ett av ligans mest lojala. Bradley Johnson och David Fox tar arbetet i maskinrummet, Wes Hoolahan sköter den offensiva delen när det finns utrymme för det. I Howson får Norwich en box-to-box-mittfältare som bör kunna bidra med ett antal mål per år.
Tänkbar startelva med Jonny Howson: Ruddy – Martin, Whitbread, Ayala, Tierney – Pilkington, Johnson, Howson, Surman – Holt, Morison.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 2/5.

> Taye Taiwo, från Milan till Queens Park Rangers (lån)
Pris: Lån med köpoption (£3,5m).
Kommentar: Nye tränaren Mark Hughes jagar förstärkningar och en vänsterback stod högst upp på listan. QPR lånar Taiwo för resten av säsongen. Nu räknar jag med att fokus blir att hämta in en mittback (Alex?).
Betydelse för laget: Försvaret är en av de svaga punkterna i QPR (den andra är att anfallarna inte gör mål). Vänsterbacken Armand Traoré, som nu är på Afrikanska mästerskapen, är en modest spelare och jag gissar att han kommer att hamna på bänken nu när Taiwo är klar. Nigerianen har fysiken för att klara Premier League och ett fruktat skott. Positionsspelet är lite mer tveksamt.
Tänkbar startelva med Taye Taiwo: Kenny – Young, Ferdinand, Hall, Taiwo – Mackie, Buzsáky, Barton, Wright-Phillips – Helgusson, Bothroyd.
Värvningsbetyg (där vi väger in spelarens kapacitet, prislappen, lagets behov): 3/5.

Övriga affärer:
> Aston Villa lånar ut mittfältaren Fabian Delph till Leeds och anfallaren Nathan Delfouneso till Leicester.
> Minns ni Savio Nsereko? Den unge jättetalangen köptes för stora pengar till West Ham för tre år sedan. Efter misslyckade turer i Fiorentina, Bologna, 1860 München och Chernormorets har han skrivit på för rumänska FC Vaslui.
> Minns ni Rodrigo Possebon? Mittfältaren spåddes en lysande framtid i Manchester United men karriären vände efter en brysk tackling från Emmanuel Pogatetz. Den 22-årige brassen lämnar Santos för italienska Vicenza.