Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Arsenal.

Matchen (Liverpool hemma)
En allt annat än trist 0–0-match. Måndagens möte på Emirates borde egentligen ha slutat 3–3 eller 4–4 – lagen hade sammanlagt 34 avslut (!) – men Petr Cech och Simon Mignolet bjöd på målvaktsspel i toppklass och hade stolparna (och ribban vid ett tillfälle) som bästa vänner. Liverpool var klart bättre i första halvlek, utan tvekan hjälpta av det faktum att Arsenal saknade båda sina ordinarie mittbackar Laurent Koscielny och Per Mertesacker. Calum Chambers hamnade fel från början och kunde ha orsakat ett par baklängesmål på grund av tveksamt positionsspel och rena ”indianpassningar”. Arsenal hade mycket boll i första halvlek, men spelet var för omständligt och det var Liverpool som hade de vassaste lägena.
I andra halvlek var Arsenal klart bättre. Passningstempot höjdes vilket gjorde att man tog sig till fler chanser. Alexis träffade stolpen och Olivier Giroud brände en gyllene möjlighet från nära håll.

Spelarbetygen

Tummen upp
Petr Cech var bäst på plan och svarade för ett par räddningar i den allra högsta skolan. Men Cech har redan fått så mycket credit så jag väljer att fokusera på en annan Arsenalspelare. Francis Coquelin är på vissa sätt nyckelspelaren denna säsong. På alla andra positioner finns det spelare som kan komma in och ersätta, men det finns ingen annan av Coquelins sort i truppen. Han tänker defensivt i första hand och han är inte rädd för att kavla upp ärmarna och göra jobbet i maskinrummet. Coquelin räddade Chambers i första halvlek med en världsklassbrytning framför fötterna på Coutinho. Fransmannen blev utbytt mot Crystal Palace förra helgen då han riskerade ett andra gult kort, men igår visade han sitt värde.

Tummen ned
Calum Chambers har redan hudflängts på sociala medier världen över efter den svaga första halvleken. Den förre Southamptonspelaren spelade upp sig efter paus så vi kan diskutera en annan spelare. Olivier Girouds status som försteanfallaren har varit diskuterad till leda. Igår var han svag och det finns fortfarande frågetecken kring om han är tillräckligt bra för att ta Arsenal till titeln. Theo Walcott ersatte Giroud igår och med facit i hand – mot två försvarare som Martin Skrtel och Dejan Lovren – hade nog Theo Walcott kunnat skapa större problem. En Karim Benzema hade inte skadat.

Taktisk trend
Arsène Wenger har många alternativ i de offensiva positionerna och en spelare gav honom huvudbry redan innan säsongen startade. Alex Oxlade-Chamberlain var bäst på plan i Community Shield mot Chelsea. Men med Alexis Sanchez tillbaka är konkurrensen stentuff. Aaron Ramsey är för bra för hamna på bänken så kompromissen har blivit att spela  Ramsey i en indragen kantroll. Ramsey utgår från höger, men varje gång Arsenal har bollen drar han sig inåt för att överbelasta centralt eller på vänsterkanten.

När vi studerar Ramseys passningsdiagram från Statzone ser vi hur stor del av passningarna han slagit på vänsterkanten.

Här är diagrammet över ”mottagna passningar”. Här ser vi att Ramsey håller sig till höger på egen planhalva, men på offensiv tredjedel huserar han mer till vänster.

Det finns klara fördelar med Aaron Ramseys positionering. Arsenal får lättare övertag centralt, får många passningsalternativ och motståndarna kan drabbas av ”räknefel” som det heter på handbollsspråk.

Här ser vi hur Aaron Ramsey klivit in centralt och lämnat kanten åt högerbacken Hector Bellerín.

Ett exempel på detta såg vi igår då Ramsey smugit över till vänsterkanten och sedan tog en fin löpning på ”blinda sidan” om backen och avslutade i mål. Det vinkades felaktigt bort för offside, men det underströk att Ramsey är lagets bästa djupledslöpande mittfältare.
Men det finns också nackdelar med att nedprioritera en kant. Igår hade Liverpool en 18-åring i startelvan. Joe Gomez hade en jobbig debut borta mot Stoke, och även om han lärde sig mycket av den uppgiften mot Jon Walters hade det varit rimligt att testa honom ordentligt på Emirates. Låta en högerytter gå brett och skapa två mot en-lägen med den offensivt starke ytterbacken Héctor Bellerín. Men med Ramsey i en indragen roll var det inget vapen som Arsenal kunde använda. Joe Gomez klarade därför kvällen utomordentligt bra, men den naggande känslan är att han hade kunnat sättas på större prov mot en Alex OC som breddat och utmanat en mot en.
Aaron Ramsey kommer att fortsätta spela till höger så länge ingen går sönder. Saknas Santi Cazorla, Mesut Özil eller Alexis Sanchez finns möjlighet att formera om och sätta Ramsey i den sittande rollen – han vill själv spela centralt – men walesaren är för bra för att hamna på bänken.

Låst, händelsefattigt och två lag som inte ville förlora. Så brukar det se ut när toppmatcher slutar 0–0.
Det här var raka motsatsen.
Det här var hela havet stormar.

Det fanns omständigheter som indikerade att det här kunde bli en händelserik match. På matchdagen kom beskedet att Arsenal saknade båda sina ordinarie mittbackar Laurent Koscielny (ryggont) och Per Mertesacker (sjuk). En vikarierande mittback kan man klara, men två är jobbigt att bära.
Det hade bara gått ett par minuter när Christian Benteke hittade korridoren mellan Gabriel och vänsterbacken Nacho Monreal och löpte sig fri. Coutinho fick passningen med avslutade i ribbans underkant. Några minuter senare hade Arsenal ett regelrätt Aaron Ramsey-mål avvinkat för offside (efter en magnifik Santi Cazorla-macka). Liverpool har sannerligen haft flyt med avgörande domslut inledningsvis i ligan eftersom segermålet mot Bournemouth förra omgången borde ha vinkats av för offside.

Arsenals mittförsvar spelade huvudrollen i första halvlek. Ersättarna Calum Chambers och Gabriel var inte synkade för fem öre. Jobbigast hade Chambers som svarade för en första halvlek som fick oss att dra paralleller till Igors Stepanovs och Pascal Cygan. Jag tappade räkningen på alla enkla misstag och felpassningar som Chambers svarade för. Vid ett tillfälle räddades han av en världsklassbrytning av Francis Coquelin.
Liverpool hade så många chanser i första halvlek att man borde ha gjort ett par, tre mål. Petr Cech svarade för säsongens räddning hittills när han rånade Christian Benteke på ett givet mål. Coutinho prickade virket igen innan halvleken var över.
Hemmalagets spel var en tickande bomb, så darrigt och taffligt agerade mans stundtals. Liverpool var positivt. Utan Jordan Henderson och med Lucas Leiva som sopkvast kunde James Milner bli mer dynamisk i sitt tvåvägsspel. Offensiven med Benteke och Coutinho i spetsen såg lovande ut.

I andra halvlek var Arsenal bättre. Calum Chambers, som hade blivit utbytt om det bara funnits ett mittbacksalternativ på bänken (men då hade han ju i för sig inte startat), skärpte till sig. Arsenal flyttade bollen snabbare och tryckte ned Liverpool, som aldrig har haft ett så lågt bollinnehav (34 procent) i en ligamatch under Brendan Rodgers. Alexis Sanchez prickade stolpen, Olivier Giroud brände en jättemöjlighet när han oförklarligt drabbades av ”plötslig bakvikt” och Arsenal hade en rad andra lägen.
Sammanlagt hade lagen 34 avslut. 34!
Det här borde ha slutat 4–4, men det blev 0–0 och det fanns positiva aspekter att ta med sig för båda tränarna.
Arsène Wenger fick se Petr Cech briljera och tjecken lär ha återvunnit självförtroendet efter den skakiga inledningen, dessutom var Francis Coquelin effektiv efter sin svajiga insats borta mot Crystal Palace.
Brendan Rodgers tog en viktig pinne på Emirates och försvaret med Martin Skrtel och Dejan Lovren höll emot igen. Dessutom fick han chansen att skicka in unge debutanten Jordan Rossiter från bänken sista kvarten när Lucas tröttnade.
Det här var Liverpools bästa insats för säsongen, den enda matchen man hittills inte vunnit.

Anpassningstid? Nej, knappast. Pedro klev rakt in i startelvan för Chelsea och var planens lirare.
Det hade bara gått några dagar sedan han poserade i Chelseatröjan framför kamerorna. Pedro Rodriguez var bara en bifigur i Barcelona, men han behövde inte många minuter på sig i England för att visa att han kommer att ta större plats på den här scenen.
Efter drygt två minuter hade han blivit tacklad av Chris Brunt, den typen av ”Welcome to the NHL-välkomnande” som jag minns att Cristiano Ronaldo också fick vid sin första bolltouch i Premier League.
Likt Ronaldo reste sig Pedro, och likt Ronaldo visade han ganska fort att det fysiska spelet inte kommer att hålla honom tillbaka.
Pedro gjorde 1–0 lite turligt, ett skott som ändrade riktning via West Bromwich-ben, och han passade (?) fram till Diego Costa som styrde in 2–0 tio minuter senare. Men det var inte bara hans mål och assist som antydde att det kan här bli riktigt bra. Det var sättet han tog sig an uppgiften på. Grundtekniken, de snabba fötterna som han verkligen inte verkar ha lämnat kvar i Katalonien. Att vara bänkspelare i Barcelona behöver inte nödvändigtvis betyda att du inte är en toppspelare. Arsenalfansen, som fick uppleva Alexis Sanchez ifjol, kan berätta mer om det.
– Det finns alltid ett frågetecken för hur många toppspelare finns det inte som kommer till England och inte presterar direkt, sa José Mourinho efteråt.
– Och sedan undrar folk om han är den rätta spelaren, om han kan anpassa sig, om han var ett bra eller dåligt köp. Det finns exempel från vår klubb, och många från andra klubbar, men jag förväntade mig detta. Det var en mycket bra insats.

Nu finns det ju givetvis exempel på spelare som levererat omgående i Premier League för att sedan tyna bort och tappa allt. Angel Di María är väl det bästa exemplet.
Det som Chelseafansen kan ha i åtanke är att Pedro framför allt är en laglojal spelare som arbetar hårt i båda riktningarna. Om poängproduktionen avstannar kommer han ändå bidra med sitt tvåvägsspel. Dessutom har vi det jag vidrörde inför helgen, det faktum att han bidrar med andra egenskaper, mer löpningar, mer djupled, än lagkamraterna.
Som Cesc Fàbregas konstaterade:
– Jag visste att han skulle göra avtryck direkt. Han blev något som vi inte tidigare hade i vårt lag. Han är en spelare som kan gå in bakom försvarare, han kan utmana en mot en. Han har förmågan att dra isär motståndarlag.

***
Läs mer:
21 aug: ”Så kan Pedro lyfta Chelsea”.

Som om vi behövde ytterligare bevis på att Yaya Touré verkligen är Tillbaka.
Passningen till Samir Nasri, den som grundlade 2–0-målet, var helgens läckerbit. Det kan mycket väl vara hela säsongens passning när vi summerar framme i maj.

Manchester City visade med önskvärd tydlighet redan förra helgen att de knappast är på nedgång. Tvärtom krossade man Chelsea och spelare som Vincent Kompany, Yaya Touré och Fernandinho vekar gå en ny vår till mötes.
Idag blev det ännu en meriterande seger, 2–0 borta mot Everton. Hade den här matchen spelats i vår, under det vi benämnt squeaky-bum time, hade vi kallat det ”mästarform” att komma till Goodison Park och vinna på detta sätt.
David Silva var magnifik, igen. Everton testade i den här matchen att låta Gareth Barry man-man-markera Silva, men inte ens det hjälpte. Han rörde sig över så stora ytor att Barry fick ett helsike att hålla koll på honom. Silva hade 96 bollberöringar, mer än någon annan spelare på planen. En av 29-åringens främsta egenskaper är att han alltid är i rörelse. Han har inte samma speed som en Navas eller en Sterling, men jag skulle gissa att han tar flest högintensiva löpningar i hela ligan, flest löpningar på 80 procents hastighet. Han står aldrig still, söker alltid fria ytor.

Den förre Valencia-spelaren var bra förra säsongen. Ofta fick han inte tillräckligt med erkännande för att laget haltade. Men till den här säsongsstarten har han höjt ribban ytterligare något hack.
Därför kan värvningen av Kevin De Bruyne ställa till problem.
David Silva är så briljant att han självklart kommer att spela bra även som ytter. Men det är i rollen som tia han nu har hittat helt rätt.
De Bruyne är också tia så även om det köpet är vettigt på sikt kan det innebära problem för Manuel Pellegrini i det korta perspektivet.

***
Matchens delikatess svarade dock Yaya Touré för. Hans passning till 2–0 var ren fotbollsporr.
Det roliga med den sekvensen är att det är busenkelt för alla att läsa vad som ska ske. För publiken, för tv-tittarna, för Evertons försvarare. Ändå går det knappt att förhindra när det utförs med sådan kirurgisk precision.
Samir Nasri tar fart, spelar bollen och fortsätter löpa för att få passningen. James McCarthy, Evertonmittfältaren, ser löpningen mycket väl, han inser faran och hänger med i löpningen. Men han har insett det för sent (vilket händer försvarare ofta, märk väl) så Yaya Touré har en-två decimeter att spela in bollen på om den inte ska rinna hela vägen till Tim Howard. Yaya Touré gör det. Han chippar fram bollen exakt på den kvadratcentimeter som Samir Nasri vill ha den på och han gör det med en så vansinnigt läcker ackuratess att man kan se det om och om igen hundra gånger utan att tröttna. Det var en sådan passning du testar, och möjligen lyckas med, när du spelar med polarna i parken en söndag. Touré är så avslappnat nonchalant att han till och med tittar åt ett annat håll när Nasri får bollen. Det var som om han var på väg ut till omklädningsrummet.
James McCarthy ska förstås hänga med i löpet tidigare, Tim Howard kan komma ut tidigare från sin mållinje. Men istället för att kritisera försvarsspelet, kan vi när något utförs med sådan briljans, istället lyfta på hatten och konstatera att man inte kan/hinner försvara sig mot allt. Bra spelare, ställer frågor som det inte alltid finns svar på.
Det här var ett sådant exempel.

David Silvas touchmap

Mötet mellan Leicester och Tottenham var intressant på flera sätt. Inte bara för att Leicester öppnat med två raka vinster utan även för det sprakat om offensiva spelare som Riyad Mahrez och Shinji Okazaki. Andy Dunn gick så långt som att kalla Leicester ”one of the most exciting teams in the league”.
Samtidigt är vi ju nyfikna på att se om Mauricio Pochettinos Tottenham kan ta ett kliv framåt denna säsong, inte minst nu efter en stapplande inledning i ligan. På förhand såg det här ut att bli en riktigt spännande och kittlande uppgörelse.
Sedan började matchen. Och då är ni ursäktade om ni slumrade till hemma i soffan.

Leicester inledde piggt, men efter några få minuter så blev det tydligt att Claudio Ranieris matchplan var att stänga till butiken och sedan straffa gästerna med snabba omställningar. Det var ett extremt lågt och tätt Leicester vi fick se. Okej, om det varit borta mot Manchester City, men det här var hemma mot Tottenham efter två raka segrar.
Det var som om Ranieri tagit catenaccion i England.
Leicester sjönk ned en bit på egen planhalva med samtliga tio utespelare. Det var två raka fyror och Shinji Okazaki och Jamie Vardy som fick jaga som vinthundar där framme. Tottenham hade drygt 70 procent i bollinnehavet. Det kanske framstod som trögt och tempofattigt när Spurs spelade bollen i sidled och letade öppningar, men faktum är att det är svårt att öppna ett lag som spelar så disciplinerat som Leicester gjorde idag.

Av de italienska tränarna som dykt upp i Premier League tidigare har ingen, mig veterligen ställt ut ett lika defensivt lag. Roberto Mancini använde visserligen hängslen och livrem i sina första derbyn mot Manchester United, men inte ens Roberto Di Matteo har praktiserat en så här extremdefensiv i ligaspelet.
Personligen älskar jag väl utfört försvarsspel så jag kunde njuta, men eftersom jag samtidigt hade ett öga på Sunderland–Swansea gissar jag att fler hade haft glädje av den svängiga, händelserika matchen.

Nu fick vi i och för sig en sevärd avslutning på matchen på King Power Stadium. Dele Alli, 19 år, nickade in 0–1, hans första Premier League-mål. Sedan dröjde det bara 15 sekunder innan Riyad Mahrez – ligans hetaste spelare – fick ett en mot en-läge med Jan Vertonghen. Mahrez vek in och skruvade in 1–1 i bortre hörnet. Hans stenhårda inlägg i slutminuterna som landade på Wes Morgans panna höll lika hög klass. Där kunde Tottenham ha snuvats på alla tre poängen.

***
Harry Kane ser fortsatt rostig ut, men Tottenham kan glädja sig åt att Toby Alderweireld redan blivit en förstärkning i backlinjen. Medan de övriga tre, Ben Davies, Jan Vertonghen och Kyle Walker såg lite darriga ut agerade Alderweireld förtroendeingivande.

***
Dagens största förlorare? Förutom Aaron Cresswell, som bjöd på Bournemouths två första mål idag, var det nog skrivaren av dessa rader.
Jag bytte nämligen ut Callum Wilson, dagens tremålsskytt, i Premier Manager igår.

En succé eller en ny André Schürrle?
Pedro har presenterats som en transfertriumf för Chelsea.
Nu ska han göra nytta på planen också.

Efter många turer är Pedro klar för Chelsea.
Det kommer att råda delade meningar och ges olika versioner av vad som egentligen hände när affären svängde, men helt klart är att Chelsea än en gång bevisat att de har förmågan att arbeta snabbt och resolut på transfermarknaden. Som Sanz, som företräder Pedro, säger på fredagen: ”Deal with Barça in 24 hours – like a lightning bolt”.
Dessutom har Chelsea efter en seg start i ligan och en vecka med Carneiro-gate fått positiva rubriker, dels med köpet av Baba Rahman, dels med värvningen av Pedro.

Köpet av Pedro är intressant, inte bara för att två före detta Barcelona-spelare valt att ansluta till José Mourinho, som tidigare ledde antagonisten Real Madrid.
Pedro kommer att ansluta till en stjärnspäckad offensiv med Eden Hazard, Willian, Oscar, Juan Cuadrado, Diego Costa och, delvis, Ramires som även används som sittande mittfältare. Det finns ingen akut behovsposition att fylla ut, men så är Pedro också en speciell spelare som tillför unika egenskaper.

Yttern från Kanarieöarna var fotbolls-Europas komet när Pep Guardiola tog över Barcelona. Pedro gick från Barcelona B till VM-guld med Spanien på 1,5 år. I Barcelona var han en bärande komplementsspelare under fem säsonger. Det var först när Luis Suárez värvades från Liverpool som Pedro hamnade utanför startelvan. Förra säsongen startade han bara 15 matcher i La Liga.
Trots den ringa speltiden blev det sex mål och sex assist i ligan. Jämfört med Chelseas andra offensiva spelare är det siffror som står sig starkt. Faktum är att sett till antalet spelade minuter hade Pedro (127,4 minuter) högre poängtakt än både Eden Hazard (146,8), Oscar (145,3) och Willian (483).
Pedros målproduktion per spelad minut (254,8 minuter) var aningen lägre än Eden Hazard (240,8) men står sig starkt jämfört med Oscar (339) och Willian (1207,5).

Med Pedro får Chelsea en vinnare som fått lyfta alla möjliga titlar. Han har vunnit La Liga fem gånger med Barcelona och Champions League tre gånger. Han har vunnit tre spanska cuptitlar och VM-guld och EM-guld med Spanien. Han har visserligen haft tur som fått vara en del av en unik spansk spelargeneration i klubb- och landslag, men han har också varit en viktig komponent i dessa lag. Pedro är en spelare som jobbar så hårt att han gör livet lättare för sin omgivning.
Under 2009 blev han den förste spelaren någonsin som gjorde mål i sex olika officiella turneringar under samma år.

Så var ska Pedro användas och vad kommer han bidra med? Chelsea har tidigare värvat en rad yttrar som inte blivit mer än utfyllnad. André Schürrle var visserligen nyttig när han fick chansen men han vände hem till Tyskland efter bara 1,5 år i England. Mohamed Salah fick aldrig chansen av José Mourinho. Juan Cuadrado ser ut att vara på väg ut innan han några några som helst avtryck.
Eden Hazard är given till vänster i Chelseas 4-2-3-1, men José Mourinho har laborerat lite i nummer tio-positionen. Oscar var förstaval förra säsongen, men även Cesc Fàbregas användes i utvalda matcher. Mot Manchester City på Etihad i söndags startade Willian som tia med Ramires som defensiv ytter till höger.
Pedro är en annan spelartyp än de övriga i Chelseas offensiv. Till skillnad mot Eden Hazard, Oscar och Willian är han inte som bäst med bollen vid sina fötter. Istället är han mer en komplementsspelare, en djupledslöpare som gör nytta främst genom att löpa åt andra. Det här har varit ett problem i Chelsea innan Diego Costa kom in och agerade universalspelare längst fram. Då hade laget för få löpningar utan boll och anfallsspelet hackade. Det här har underlättats av Costas kombination av fysik och djupledsspel, men Pedro kommer att bidra ytterligare. Han kommer inte i första hand att möta bollen djupt ned i planen och döda ytor för Cesc Fàbregas utan hans uppgift kommer att bli att trycka ned motståndarnas backlinje. 28-åringen är tekniskt unik då han i princip är dubbelfotad och kan driva bollen lika effektivt oavsett vilken fot han använder. Därför kan han spela på båda kanterna, men höger är den han är mest van vid.
Kan han stå på egna ben utan service från Leo Messi? Det kan han onekligen, men jag tror inte Pedro blir någon poängmaskin för Chelsea. Snarare en Willian i ett annat format; en oerhört nyttig lagspelare som bidrar med lite allt möjligt. Mål ibland, assist ibland, djupledslöpningar, defensivt arbete.

Chelseas offensiv med Pedro

Fotnot: Tack till Christoffer Glader som fixade grafiken.

Idag spelade jag och Patrik Syk in Sportbladets Premier League-podd. Det blev bland annat snack om Pedro-affären, Chris Smalling, Bafétimbi Gomis, Leicester, Dick Advocaats kris i Sunderland, Yaya Tourés renässans, Tottenhams mittfältsbehov och en hel del annat.

Asmir Begovic fick chansen mellan stolparna i Chelsea och även om det slutade med 0–3-förlust så kan Begovic känna sig nöjd med sin insats. Vid tre tillfällen snuvade han Sergio Agüero på ett ledningsmål med kvalificerade räddningar.
I backlinjen väljer jag Allan Nyom, Watfords högerback, som jag tycker påminner lite om Lauren. I mittförsvaret får Chris Smalling plats igen, denna gång bredvid Vincent Kompany som var stabil och målade för Manchester City. Till vänster var Aleksandar Kolarov given då han hittade ett väldigt effektivt samarbete med Raheem Sterling och skapade flest målchanser i matchen enligt officiella statistiken.
Fernandinho (ett mål) och Jonjo Shelvey (en assist) får de defensiva mittfältsplatserna medan det var hård konkurrens om de offensiva platserna. Romelu Lukaku gjorde två mål för Everton och utgick stundtals från högerkanten. Ross Barkley var lysande i samma match medan Mesut Özil var dominant i Arsenals offensiva spel på Selhurst Park.
Längst fram väljer jag Sergio Agüero som med lite tur hade samlat ihop till ett hattrick i första halvlek mot Chelsea.
Omgångens spelare: Romelu Lukaku, Everton.

Mitt omgångens lag:
Asmir Begovic, Chelsea
—————————————-
Nyom, Watford
Chris Smalling, Manchester United (2)
Vincent Kompany, Manchester City
Aleksandar Kolarov, Manchester City
—————————————-
Fernandinho, Manchester City
Jonjo Shelvey, Swansea
—————————————-
Romelu Lukaku, Everton
Ross Barkley, Everton
Mesut Özil, Arsenal
—————————————-
Sergio Agüero, Manchester City

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Christian Benteke (Liverpool), John Stones (Everton), Jefferson Montero (Swansea), Nathaniel Clyne (Liverpool), Nathan Redmond (Norwich), Wes Hoolahan (Norwich), Jack Butland (Stoke), Eric Dier (Tottenham), Stephen Ireland (Stoke), Shinji Okazaki (Leicester), Riyad Mahrez (Leicester), David Silva (Manchester City), Yaya Touré (Manchester City), Eliaquim Mangala (Manchester City), Raheem Sterling (Manchester City), Matt Ritchie (Bournemouth).

***
I videobloggen nedan utser jag omgångens:
…mål.
…manager.
…floppspelare.
…spaning.

Här har vi ägnat sommaren åt att diskutera var i hela fotbollsvärlden Manchester United ska leta efter sin nya försvarschef.
Och så stiger han fram – från det egna omklädningsrummet.

Memphis Depay ledde Manchester United till en 3–1-seger igår i första Champions League-kvalmötet med Club Brügge. Holländaren dansade in med 1–1, vred in 2–1 med ett skuvat skott och smekte ett inlägg på Marouane Fellainis panna som fastställde 3–1 i slutsekunderna.
Depay var planens store lirare och demonstrerade sin potential som Cristiano Ronaldo-arvinge, men jag fastnade på en annan spelare som nu levererat i tre raka matcher (det har inte Depay som varit slätstruken i de två första ligamatcherna).

Chris Smalling anslöt till Manchester United från Fulham sommaren 2010. Hans fotbollsresa var osannolik.
Smalling tog sig fram via Maidstone United, som huserar utanför det engelska ligasystemet.
Innan dess hade han tillhört Millwall, men eftersom London är en stor stad och Chris bodde med sin ensamstående mor i en annan del av staden kunde han inte fortsätta i akademin. Mamma Theresa hade ingen bil och Chris Smalling hann inte till träningarna.
Han fick ta sig fram via de lokala laget Maidstone United. Smalling satsade på fotbollen, men han tjänade blygsamma 2000 kronor i veckan så han var tvungen att även planera för den civila karriären. Han antogs på universitetet i Loughborough för att studera business management och var inställd på att plugga. Istället hamnade han i Fulham. Knappt ett år efter Premier League-debuten i Fulham säkrade Manchester United hans namnteckning.
På bara 18 månader hade Chris Smalling tagit sig från amatörfotbollen och Maidstones matcher med i snitt 400 åskådare till ett kontrakt med Manchester United.

Efter ett förstaår som handlade om acklimatisering i Manchester United var han redo för genombrott till starten av 2011/12. Det var så ett ungt, rappt Manchester United imponerade stort i Community Shield och vände 0–2 till 3–2-seger mot Manchester City. Spelare som Smalling, Phil Jones, Nani, Tom Cleverley och Anderson sågs som den nya generationen av ”Fergie’s Fledglings”. Men var de flygfärdiga? Nja, de efterföljande åren visade att det inte var fallet.
Phil Jones stagnerade. Tom Cleverley likaså. Nani blomstrade, men bara under en gyllene period på 1,5 år. Anderson kraschade fullständigt. Chris Smalling… han stod och stampade.
Fysiskt sett var han ett monster, men han gjorde många många enkla misstag och Nemanja Vidic och Rio Ferdinand var fortfarande tämligen givna. Ofta fick Smalling vikariera som högerback, med blandad framgång.

Chris Smalling och Phil Jones stämplades tidigt som Manchester Uniteds framtida mittbackspar, men de levde sällan upp till hajpen. Båda drabbades av återkommande skador och när de fick chansen övertygade de inte tillräckligt. Allra tydligast blev det hösten 2014 då Nemanja Vidic och Rio Ferdinand lämnat över stafettpinnen. Louis van Gaal var ny som tränare, men han lyckades inte hitta någon mittbacksersättare – och Uniteds försvar havererade under inledningen av ligan. Chris Smalling tog en ödesdiger utvisning i derbyt mot Manchester City i början av november. Hade det inte varit för storspelande David De Gea hade Manchester United förmodligen spelat bort sina chanser att knipa en Champions League-biljett.
Men sedan hände något.
Louis van Gaal slopade experimenten med trebackslinje. David De Gea fortsatte storspela. Och laget fick laget en ny försvarsstrateg.

Allt ljus riktades på David De Gea förra säsongen. Men faktum är att Chris Smalling, i skuggan av De Gea, gjorde en riktigt stark andra halva av säsongen. Då framstod han som chefen i de bakre leden. Spelaren som Manchester United saknat.
Engelsmannen är fortfarande begränsad i spelet med boll, hans uppspel lämnar en del i övrigt att önska, men han kompenserar det med en otrolig fysik. Det är sällan man ser mittbackar som både är långa, stora, starka – och samtidigt snabba. Till skillnad mot andra nickspecialister kan Smalling ta en löpduell med Sergio Agüero utan att förlora särskilt stort.
26-åringen är och har alltid varit reslig och stark i luftrummet. Nyckeln till framgång har varit att förbättra positionsspelet och skära ned på antalet misstag. Det var misstagen som gäckade honom tidigare.
Trots Smallings stigande formkurva i våras var mittbackspositionen högprioriterad när United gick in i silly season. Sergio Ramos var på tapeten, Nicholas Otamendi diskuterades, men när säsongen drog igång hade Manchester United inte värvat någon mittback. Trots att alla (inte minst undertecknad) slog fast att laget framför allt behövde en mittback av toppklass.

I inledningen av den här säsongen har avsaknaden av den där backförstärkningen varit försumbar. Istället har Chris Smalling stigit fram som den försvarschef som Ed Woodward letat efter. Medan Phil Jones återigen är skadad kan Chris Smalling stå inför sitt genombrott.
Han var oerhört stabil i premiären mot Tottenham, minst lika bra på Villa Park och dominant igår mot Club Brügge. När Wayne Rooney klev av planen fick Smalling överta lagkaptensbindeln, ett bevis på hans stigande status i Manchester United.
Louis van Gaals gäng har inte släppt in något mål ännu i ligan. Sedan 8 november ifjol har laget ligans bästa facit över insläppa mål (23).
Så frågan är nu:
Kan Manchester Uniteds försvar fortsätta att prestera med Chris Smalling i befälsrollen och Daley Blind som nödlösning?

FAKTA/Inläppta mål i PL sedan 8 november 2014
1) Manchester United 23
2) Chelsea 27
3) Arsenal 28
4) Manchester City 28
5) Southampton 33
Källa: Sky Sports/Daily Mail

Efter varje omgång kommer jag att specialgranska ett av de tippade topp 6-lagen, ett riktat uppdrag från chefen till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Manchester United.

Matchen (Aston Villa, borta)
Manchester United styrde spelet i första halvlek och byggde metodiskt upp sitt spel efter marken. Man klarade tämligen effektivt att spela sig förbi Aston Villas press, problemet var att spetsen saknades framåt där Wayne Rooney var påtagligt blek.
Adnan Januzaj gjorde segermålet i första halvlek efter en fin löpning (och en fin assist av Juan Mata). I andra halvlek försökte Aston Villa få till en forcering, men United kunde tämligen enkelt hålla undan och ta sin andra raka 1–0-seger.

Spelarbetygen (0–5)
Sergio Romero 3
———————————
Darmian 3
Chris Smalling 4
Daley Blind 4
Luke Shaw 4
———————————
Michael Carrick 2
Morgan Schneiderlin 2
———————————
Juan Mata 3
Adnan Januzaj 2
Memphis Depay 1
———————————
Wayne Rooney 1

Ersättare:
’60 Bastian Schweinsteiger (Carrick) 3
’60 Ander Herrera (Januzaj) 2
’82 Ashley Young (Depay) spelade för kort tid för att betygsättas

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd, 0=usel

Tummen upp
Manchester Uniteds försvar har varit hårt ifrågasatt senaste två åren (inte minst av mig) och hela sommaren har det diskuterats om tänkbara försvarsförstärkningar. Men sett till insatsen på Villa Park finns svagheterna på andra ställen i elvan. Chris Smalling var återigen gedigen och kanske är han redo nu att ta klivet fram och bli försvarsgeneral? Daley Blind var också säker och demonstrerade ibland sin fina passningsfot. Jag tycker även att Darmian och Luke Shaw sett vassa ut första två matcherna. Luke Shaws hårda försäsongsträning (han tog med en fystränare på semestern) verkar ha gett resultat.
Hela backlinjen förtjänar credit för den här insatsen.

Tummen ned
Wayne Rooney var än en gång misslyckad i rollen som striker. Louis van Gaal försvarar sin lagkapten på måndagens presskonferens och menar att han ”ifjol tjatade alla om att han skulle spela längst fram”. Men vi kräver mer av Rooney, framför allt i allroundspelet där han var riktigt svag i fredags.
Manchester United har hittills i ligan haft blott tre skott på mål – på 180 minuter. Rooneys svaga form är förstås en stor orsak till det.

Taktisk trend
Manchester United bygger vidare på den filosofi man använde i våras, det vill säga att man vill äga bollen och bygga upp spelet tålmodigt bakifrån. Mot Tottenham framstod United som ett 4-4-2 i defensiven, nu valde Louis van Gaal att starta med Adnan Januzaj som tia och istället formera ett 4-2-3-1. Jag tycker som tidigare nämnts att lagets mittfältare, Michael Carrick, Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger, kommer bättre till sin rätt i detta system. I andra halvlek när United tappade momentum gjorde van Gaal två byten och gick över på 4-3-3/4-1-4-1. Både Schweinsteiger och Ander Herrera bidrog då till att lugna ned och säkra 1–0-resultatet. Det verkar som att United kommer att vara taktiskt flexibelt och skifta system beroende på vilka spelare som används.