Topplagen var slowstarters i helgen. På måndagen tryckte Manchester City gasen i botten och körde över West Bromwich.

Manchester City har av många, bland annat mig, tippats göra en mellansäsong i år. Laget såg segt och ålderstiget ut under delar av förra säsongen och den oundvikliga generationsväxlingen står för dörren.
City har dock en fenomenal högstanivå och demonstrerade den med all önskvärd tydlighet i första halvlek mot West Bromwich.
Hemmalaget, och i synnerhet managern Tony Pulis, gjorde visserligen sitt bästa för att underlätta för sina gäster. Pulis har hyllats många gånger för sitt sätt att skapa organisation, men hans val idag att spela ett rakt 4-4-2 mot Manchester City blev katastrof. När dessutom anfallarna Rickie Lambert och Saido Berahino inte verkade veta vem som skulle sjunka ned i ”hålet” och fånga upp Yaya Touré blev det än värre. City lattjade med WBA under första halvtimmen. Det var skolpojkar mot män.
David Silva styrde in 1–0 efter skott från Yaya Touré och Yaya dunkade dit 2–0 på Yaya-vis efter ett läckert väggspel med Wilfried Bony.
Yaya Touré var dominant i sin defensiva mittfältsroll. Han samlade, fördelade och styrde. Hans avslut i krysset höll absolut världsklass. Förra säsongen fick han kritik, rättmätig sådan. Yaya Touré blev alldeles för bekväm i det defensiva arbetet och det kostade City poäng. Därför kommer Yayas riktiga test mot Chelsea nästa helg, inte i denna match då West Bromwich gav Citys mittfältare alldeles för frikostiga ytor.
Det fanns en spelare som glänste mer än Yaya Touré.

Hösten 2011 var David Silva Premier Leagues bästa spelare. Han droppade markant under våren det spelåret, och sedan dess har han aldrig riktigt fått erkännandet som superstjärna. Bra, väldigt bra absolut, men när det har nominerats spelare till ”Player of the year” har juryn oftast fastnat för andra.
David Silva gjorde en riktigt bra säsong ifjol, men kvällens insats gav flashbacks till hösten 2011. Silva var fenomenal i sin nummer tio-roll. Han har en förmåga att alltid hitta ytor och han har en unik förmåga att aldrig släppa in motståndarna i press. Han flyttar bollen i exakt rätt ögonblick, vänder på en femöring och spelar. Pass and move i sin allra finaste form.
När han är på det här humöret har han få övermän i ligan.

WBA gjorde sitt bästa för att sparka honom av planen, både Darren Fletcher och Claudio Yacob fick varningar, men Silva reste sig upp och spelade vidare som om inget hänt. Att han dessutom verkar ha hittat en fin förståelse med Raheem Sterling bådar gott för Manuel Pellegrini.
West Bromwich reste sig efter paus, laget skapade tillräckligt med chanser för att göra ett reduceringsmål, men faktum är att man aldrig var inne i den här matchen. Till nästa omgång är Salomon Rondón klar. Den 25-årige anfallaren var en klasspelare tidigare i La Liga och blir en välbehövlig förstärkning. Det finns dock en överhängande risk att detta betyder att Saido Berahino lämnar.
Tony Pulis måste se till att West Bromwich blir det fysiska, jobbiga laget att möta igen. Sett till dagens insats har han en del att jobba på.

***
Den mest intressanta statistikuppgiften ikväll: Senaste fem årens mästarlag har inlett ligan på en måndag…

Tänk dig att vara 16 år och kliva in på ett fullsatt Emirates. Det hade varit en häftig upplevelse även om uppgiften var att agera bollkalle.
Reece Oxford, 16 år (17 i december), tog plats på det defensiva mittfältet i West Ham och passade på att plocka bort storstjärnor som Mesut Özil och Santi Cazorla.

Slaven Bilic bjöd på en bomb i startelvan inför sin debut som Premier League-tränare.
West Ham-tränaren var satt under press redan före första ligamatchen. I veckan mönstrade han ett reservbetonat manskap med tre U19-spelare i startelvan och åkte ur Europa League mot rumänska Astra Giurgiu.
Bilic hade förstås tankarna mot söndagens premiärmatch på Emirates och ville inte överspela sin startelva. Men när sådant risktagande slår tillbaka kan det bita dig i svansen. Det har hänt många tränare förr.
En storförlust mot Arsenal och Slaven Bilic hade sett aningen dum ut. Hans förtroendekapital är tillräckligt stort för att överleva den ”krisen”, men det hade lett till frågor och frågor kan leda till tvivel – även i en spelargrupp (Europa League-uttåget har förstås sina fördelar eftersom laget slipper dubbelspelandet).
Men West Ham åkte inte på någon storförlust. West Ham vann, sensationellt.

Jag kunde inte se den komma. Arsenal har varit så harmoniskt denna sommar. Inga nyckelspelare har lämnat. Petr Cech-köpet har förstärkt målvaktssidan (tids nog iallafall) och truppen är ruskigt bred, och faktiskt, tämligen skadefri.
Men Slaven Bilic hade bestämt sig hur han skulle ta sig an den här matchen. Defensiven först, packa mittfältet centralt, rakt och enkelt spel på Diafra Sakho och en Dimitri Payet som flöt runt som skugganfallare.
Central, helt fundamental, för matchplanen var en 16-årig grabb som idag är omtalad i hela fotbollsvärlden. Reece Oxford hade visserligen gjort a-lagsdebut i ett par kvalmatcher i Europa League i somras och satt på bänken redan som 15-åring mot Sheffield United (!), men det här var hans riktiga debut. Och som han gjorde det. Reece Oxford tog plats som defensiv kvast på mittfältet och höll rent som om han inte gjort annat. Han täckte ytor, vann bollar och fördelade enkla passningar när laget behövde lugna ned. Det var helt enkelt en väldigt solid insats. För att vara från en 16-årig spoling var den helt jävla otrolig.

Jag minns när Cesc Fàbregas kom fram i Arsenal att jag tänkte att det inte borde vara möjligt. Det finns 16-åringar som debuterar tack vare att deras fysik är välutvecklad och att de kraftmässigt kan stå upp emot a-lagsspelare. Eller att de är snabba som vinden (läs Theo Walcott) och kan hota på en kant. Men 16-åringar som går in i mittens rike och positionerar sig rätt, tänker rätt, agerar rätt – det borde inte vara möjligt. Inte när spelförståelsen normalt sett är fullt utvecklad först när en spelare når 25 års ålder.
Det var befriande att se Reece Oxford mot Arsenal. På lördagen twittrade akademispelaren att han ”såg fram emot Match of the Day i BBC”. Ett dygn senare var han själv intervjuad och en av huvudpersonerna i programmet. Snacka om att bli stjärna över en natt.
Med knappt en kvart byttes han ut mot betydligt mer rutinerade Kevin Nolan. Efter matchen hyllades han av Slaven Bilic, som manade till lugn och underströk att man måste ”skynda långsamt”.
Men helt klart är att West Ham, som har en av landets bästa akademier, har fått fram en ny guldklimp. Det ska bli så spännande att följa denne unge man framöver.

Det är inte bara Reece Oxford som förtjänar credit hos Hammers. Mark Noble var enorm med sitt slit på mittfältet. Mittbacken Winston Reid var en jätte och Angelo Ogbonna gjorde en stark debut (trots en skakig inledning med tidig varning). Målvakten Adrián gjorde ett par svettiga parader och Dimitri Payet demonstrerade varför han tidigare ansetts vara en talang utöver det vanliga i Ligue 1. Payet var första halvlekens bästa spelare i mina ögon och med den typen av leverans på fasta situationer kommer West Ham bli giftigt. Laget har ju starka huvudspelare som Cheikhou Kouyaté, James Collins, Reid, för att inte tala om Andy Carroll.
Söndagen blev en stor triumf för Slaven Biliic. Han var ett populärt tränarval från början och nu har fansen i östra London glömt uttåget ur Europa League. Det svänger fort.

***
Arsenal?
Den här matchen liknade tidigare års premiärer på Emirates. Ett Arsenal, som haussats av många (bland andra mig), började lovande men framstod sedan som för enkelspårigt. Dessutom blottade man defensiva svagheter.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att ultratrygge Petr Cech skulle agera taffligt på två mål i sin debutmatch. Vid det första vill jag dock försvara tjecken lite eftersom Arsenals backar agerar alldeles för slapphänt. Dels håller de ingen rak linje när frisparken slås, dels faller de inte av i tid, dels gör de ingenting för att stoppa upp löpningen från Cheikhou Kouyaté. Hade Cech stannat i sitt mål hade ju Kouyaté ostört kunnat styra nicken intill stolpen tämligen enkelt. Men Cech kom på mellanhand och får finna sig i kritik. På det andra målet, distansskottet från Mauro Zárate, såg Cech ut att hamna helt fel. Han som skulle bli en jätteförstärkning stjälpte snarare Arsenal i premiären, men kom ihåg: Det här var en match. Petr Cech kommer resa sig.
Arsenal behöver ha Alexis Sanchez tillbaka i form. Han hoppade in igår, men såg rostig ut. Mesut Özil lyckades inte alls och Olivier Giroud kom sällan till i kampen med Reid/Ogbonna. Alex Oxlade-Chamberlain började bra, men mattades och gav bort bollen vid 0–2-målet.
Premiären var sämsta tänkbara resultat för Arsenal och den framgångsvåg klubben surfat på sedan FA-cupfinalen i maj, men Premier League är ett maraton. Det här var bara en rond av 38.
Varken Chelsea, Manchester United eller Liverpool imponerade i helgen, men de två sistnämnda lyckades iallafall vinna.

***
Övrigt från söndagen:
> Gabriel Obertans inlägg till Georginio Wijnaldums 2–1 för Newcastle var den högsta skolan. Förmodligen säsongens mest svårbemästrade inlägg när vi summerar framme i maj.
> Jack Colbacks skottäckning på Sadio Manés skott på tilläggstid på St James’ Park höll lika hög klass. Tänk att Sunderlandspelaren Colback håller på att växa ut till en fundamental spelare för värsta rivalen.
> Sadio Mané blev lite av syndabock för Southampton då han brände två jättemöjligheter på stopptid. Men det positiva är att Mané visar samma finfina form som under våren. Får han vara hel kommer han att göra sina mål.
> Stoke–Liverpool var en seg historia och allra segast var Liverpool. Jag trodde på fart och fläkt med Brendan Rodgers nya 4-3-3-system, men det blev mest spel i sidled och riskminimerande. Nu klev Coutinho fram och avgjorde matchen med ett drömmål med fem minuter kvar och då spelar resten ingen roll. I premiärer är det bara poängen som räknas.

Elva år är en lång tid. Är Arsenal redo att äntligen få lyfta ligabucklan?

Förra säsongen:
Premier League: 3.
FA-cupen: Mästare.
Ligacupen: Tredje omgången.
Champions League: Åttondelsfinal.

När Arsenal sålde Robin van Persie till Manchester United sommaren 2012 målades det upp som slutet för Gunners storhetstid. Affären cementerade en hierarki där Manchesterklubbarna sprungit ifrån och där United kunde handplocka Arsenals bästa spelare. Sades det.
Men riktigt så blev det inte. Arsenal har inte vunnit ligan under dessa tre efterföljande år, men klubben har successivt tagit små steg i rätt riktning.
Sedan Robin van Persie lämnade har något förändrats i Arsenal. Arsène Wenger har plötsligt varit beredd att öppna plånboken för ”rätt spelare”. Men man har också sluppit att bli av med bärande spelare. Den enda startspelaren som lämnat klubben senaste två åren är högerbacken Bacary Sagna, som ändå effektivt ersattes av Mathieu Debuchy och (ännu mer) Hector Bellerín.
Det här har varit det allra viktigaste i Arsenals utvecklingsfas. Tidigare när Arsène Wenger byggde sina sandslott fick han börja om varje år eftersom det varje år kom en våg som drog med en av lagets viktigaste pusselbitar. Ofta hamnade spelarna i Barcelona.

Det är så glädjande att Monsieur Wenger, denne fotbollens alkemist, nu fått bygga ett intakt lag över en tvåårsperiod. Resultatet ser vi nu. Ett nästan komplett lag med en oerhörd bredd.
Det allra mest imponerande med segern över Chelsea i Community Shield var för mig inte 1–0-vinsten i sig utan att studera vilka spelare som inte startade matchen: Ospina, Debuchy, Paulista, Gibbs, Chambers, Arteta, Flamini, Wilshere, Rosicky, Sanchez, Giroud, Welbeck. Arsenals trupp är otroligt bred. Lägg till att det, som så ofta, finns spännande ynglingar redo att flåsa de etablerade spelarna i nacken: Jeff Reine-Adelaide, inte minst.

Arsenal inledde förra säsongen svagt med fyra kryss på de första åtta omgångarna. Det var ödesdigert eftersom laget tappade så mycket mark att man aldrig lyckades ta sig in i titelstriden igen. Under andra halvan av säsongen var man lika bra som Chelsea. Då visade man också i bortamötet mot Manchester City att man kan vinna på ett pragmatiskt sätt. Den bortasegern var banbrytande eftersom det var första gången Arsène Wenger tummade på sin grundmurade filosofi och fick sitt lag att vinna genom att backa hem, stänga ytor och kontra.
Arsenals försvar led enormt förra säsongen när Laurent Koscielny var skadad. Därför framstår fransmannen som lite av nyckelspelare denna säsong. Detsamma kan man säga om Francis Coquelin. Mittfältaren löste lagets största problem när han återvände under vintern och gjorde städarrollen på mittfältet till sin egen. Coquelins tänk – defensiven före allt annat – behövdes i ett lag där alla tidigare prioriterat offensiven.

Det som får mig att tro att Arsenal kan vara redo att lyfta titeln är värvningen av Petr Cech. David Ospina gjorde en bra debutsäsong i Premier League, men Cech är något annat. Han är en världsklassmålvakt som gör sina försvarare bättre. Han är en vinnartyp och en ledargestalt som höjer nivån även i omklädningsrummet. John Terry menade att Cech kan rädda 12-15 poäng åt Arsenal över en säsong. Helt klart är att Cech kommer att vinna matcher åt sin nya klubb.
Kan Francis Coquelin hålla i sin form finns inga synbara brister i truppen.
Vissa kanske pekar på anfallet, och det stämmer att Olivier Giroud inte håller samma klass som Sergio Agüero eller Diego Costa. Giroud är en utmärkt länkspelare som är bäst i ligan på att agera bollplank och sätta framstörtande mittfältare i lägen. Det han inte gör är att springa sönder ett motståndarförsvar.
”Kan man vinna ligan med Giroud”, har varit en frekvent diskuterad fråga. Det kan man kanske inte, men låt oss ställa frågan så här: ”Kan man vinna ligan med Giroud med hjälp av en skadefri Theo Walcott, Danny Welbeck och uppbackning av spelare som Alexis Sanchez, Mesut Özil, Santi Cazorla, Aaron Ramsey, Alex Oxlade-Chamberlain och Jack Wilshere?
Då är svaret ”ja”. Det kan man absolut göra om defensiven står pall.
Olivier Giroud och Theo Walcott är diametralt olika spelartyper och med en frisk Walcott kan Wenger nu laborera mellan olika anfallsstrategier. Det kommer inte att bli lätt att läsa Arsenal denna säsong med så många vapen.

Gunners problem tidigare år har varit att man vikit ned sig i de stora matcherna. Främst har det handlat om det mentala, ett spöke som varit svårt att skrämma i väg.
Men triumfen mot Manchester City på Etihad i januari var en referenspunkt och nu har Arsène Wenger äntligen fått besegra Chelsea.
Kan han besegra Mourinho över en hel säsong och 38 omgångar?

Tänkbar startelva:
Cech – Bellerín, Mertesacker, Koscielny, Monreal – Cazorla, Coquelin – Oxlade-Chamberlain, Özil, Sanchez – Giroud.
Nyckelspelare: Laurent Koscielny.
Håll ögonen på: Mesut Özil.

Nyförvärv
Petr Cech – Chelsea, £10m

Förluster
Carl Jenkinson – West Ham, Loan
Wojciech Szczesny – Roma, Loan
Abou Diaby – Released
Lukas Podolski – Galatasaray, £1.8m (rising to around £10m)
Ainsley Maitland-Niles – Ipswich, Loan
Brandon Ormond-Ottewill – Swindon, Free
Ryo Myaichi – St Pauli, Undisclosed
Semi Ajayi – Cardiff, Undisclosed
Yaya Sanogo – Ajax, Loan
Daniel Crowley – Barnsley, Loan
Isaac Hayden – Hull, Loan
Jon Toral – Birmingham – Loan

Här är mitt utlovade tabelltips – i sista stund.

Egentligen vill man ju vänta tills transferfönstret stänger, men eftersom vi inte får göra det så får vi leverera ett tips idag.
Här är min sluttabell utifrån truppernas styrka idag och där jag väger in hur de kan tänkas förstärka innan deadline day.

Premier League 2015/16

1) Arsenal
Successivt tagit kliv framåt senaste åren. För första gången på länge tappar de inte någon bärande spelare. Förstärkningen av Petr Cech kommer att göra skillnad.

2) Chelsea
Överlägset bästa laget ifjol, men det är svårt att försvara en ligatitel i Premier League och skador på Diego Costa och andra nyckelspelare kan ställa till det.

3) Manchester United
Bred trupp och tre högintressanta värvningar i Depay, Schneiderlin, Schweinsteiger. Eventuell försäljning av David De Gea förändrar förutsättningarna.

4) Manchester City
Såg ålderstiget ut förra säsongen. Injektionen av Raheem Sterling är ett lyft – men räcker det?

5) Liverpool
Stark transfersommar, men Liverpool har många nya spelare som ska spelas in och avsaknaden av en ledare som Steven Gerrard kommer märkas i omklädningsrummet och på träningsplanen.

6) Tottenham
Femma ifjol men Spurs var aldrig riktigt nära ”Best of the rest” är en rimlig målsättning nu.

7) Everton
Mellansäsong ifjol, men Everton har högre potential och spelare som Ross Barkley och Romelu Lukaku kan explodera.

8) Swansea
Lagmaskin och ett tryggt grundspel som räcker till en plats på övre halvan.

9) Southampton
Tappat viktiga spelare igen, men ersättarna håller god klass. Dubbelspelet i Europa League kostar energi.

10) Stoke
Har förändrat sitt spel och steg för steg blivit mer passningsorienterat. Ett par intressanta värvningar, men skadan på Ryan Shawcross oroar. Begovics flytt är en försvagning.

11) Newcastle
Lite optimism sjuder i Newcastle med ny tränare och unga, spännande tillskott. Stor press på Mitrovic att leverera målen.

12) Crystal Palace
Stabilt lag numera och värvningen av Yohan Cabaye var ett statement. Men anfallet ser lite tunt ut.

13) West Ham
Åkte ur Europa League, men det kan vara positivt. Skadan på Andy Carroll och Enner Valencia oroar.

14) West Bromwich
Fint sent tillskott i form av Serge Gnabry och eventuellt Salomon Rondón. Stabilt försvar, men skadan på Ben Foster är ett avbräck i inledningen.

15) Sunderland
Spännande värvningar och det behövs för Sunderland har varit urtrist senaste åren. Defoe måste hitta nätet.

16) Bournemouth
Vinnare av Championship ifjol och ”Cherries” har sitt vassaste vapen på tränarbänken.

17) Aston Villa
Tappat centrallinjen med Vlaar, Delph och Benteke. Lär få kriga om kontraktet såvida man inte hittar förstärkningar. Kan Sherwood-effekten hålla i sig?

18) Leicester
Kaos i klubben under sommaren då Nigel Pearson lämnat och Estéban Cambiassos flytt är ett hårt slag.

19) Watford
Värvat en ny startelva, men såna satsningar har inte slutat bra tidigare.

20) Norwich
Förlitar sig till det material som grejade uppflyttingen, men det är också i stort sett de spelare som åkte ur för 1,5 år sedan. Behöver värva.

***
Hur ser din sluttabell ut?

Förra säsongen var Chelsea de överlägset bästa laget i Premier League. Nu har konkurrenterna tagit kliv framåt medan Chelsea har stått still.

Anledningen till att Premier League är så intressant att följa? Förmodligen för att titelvinnaren sällan lyckas rycka ifrån sina konkurrenter efterföljande år.
Sedan 2009 har inget lag lyckats försvara sin ligatitel. Jämför det med Bundesliga och Serie A där senaste åren har varit tämligen förutsägbara och utan dramatik i toppen.
Jag vet inte vad det beror på, men kanske har det infunnit sig någon slags ”mättnad” hos klubbarna som lyfter titeln. Truppen har inte varit kapabel att ladda om, tränaren och klubbledningen har inte insett behovet av att förstärka även när man står på toppen och tittar ned på de övriga.
Jag får den känslan när det gäller Chelsea.

Ifjol var de i en klass för sig. De hade det i särklass bästa försvaret där mittbacksparet John Terry och Gary Cahill klarade alla utmaningar (utom Harry Kane på White Hart Lane). Mittfältet med Nemanja Matic och Cesc Fàbregas hade perfekt balans mellan fysik och teknik medan Diego Costa var ligans tuffaste striker att möta. Målgörare och buffel i samma person. Och då har vi inte ens nämnt Eden Hazard som var ligans bästa spelare.
Chelseas trupp var nästintill komplett förra säsongen och jag är den förste att understryka att det viktigaste inte är värvningar utan att behålla sina viktigaste spelare.
Chelsea har inte tappat någon spelare i startelvan, men de har vinkat adjö till både Petr Cech och Didier Drogba. Cech var reserv bakom Thibaut Courtois, men beslutet av Roman Abramovitj att sälja tjecken till en konkurrent kan bita ryssen i svansen. Chelsea tappade en viktig ledarfigur och kulturbärare – Arsenal förstärkte en av sina akilleshälar och fick en dos vinnarmentalitet. Drogba gjorde inte många lyckliga i våras då hans form var suspekt, men som ledargestalt i omklädningsrummet fyllde han en funktion. Det var ju därför José Mourinho plockade hem honom. Jag förstod aldrig riktigt värvningen av Falcâo, men Mourinho kanske har sett något som vi andra missat.

Chelsea har en formidabel startelva och är det något vi vet så är det att spelarna är beredda att springa genom väggar för sin tränare. Oscar har för första gången på flera år fått en försäsong i kroppen och Mourinho väntar sig stordåd från sin brasse. Eden Hazard kommer förmodligen fortsätta på den inslagna vägen, så bra är han. Willian är så nyttig som tvåvägsspelare att Mourinho inte skulle byta honom mot många andra yttrar i världen.
Jag ser farhågor på andra ställen. Diego Costa är skadebenägen och han dras redan med besvär. Hur ska han klara en lång säsong? Och hur ska Chelsea klara sig om Costa blir borta en längre tid eller får återkommande problem? Loïc Rémy är okej, men han kan knappast fylla ut kostymen efter Costa.
På centralt mittfält tycker jag också att Chelsea ser tunna ut om Nemanja Matic eller Cesc Fàbregas skulle gå på en skada. Lojale John Obi Mikel finns som backup för Matic och Ramires kan täcka upp för Fàbregas, men det innebär försämringar.
Förra säsongen klarade sig Chelsea tämligen bra från skador och José Mourinho kunde pumpa på med i stort sett samma elva match efter match.

Något jag personligen är väldigt nyfiken på är om José Mourinho kan hålla sitt löfte att släppa fram de egna spelarna. Han har själv sagt att han ”misslyckats om han inte kan ta tillvara på den fantastiska, egenfostrade generation som nu finns i klubben, men det där är lättare sagt än gjort. Framför allt när man jagar kortsiktiga resultat och varje omgång i ligan gäller något. Patrick Bamford lånades ut till Crystal Palace och förra veckan lämnade även Dominic Solanke. Ruben Loftus-Cheek finns kvar än så länge, men att han skulle starta matcher i ligan framför Nemanja Matic och Cesc Fàbregas, eller ens Ramires, kan jag inte se ske under hösten. Jag har gärna fel.

Chelsea kommer i de allra flestas ögon att vara ”the team to beat”, men jag gissar att det blir betydligt tajtare titelrace denna säsong. José Mourinhos målsättning måste vara att ta laget längre i Europa än ifjol då det snöpligt blev respass mot Paris SG. För att nå hela vägen fram till en CL-final hade det kanske behövts någon injektion i form av en spetsvärvning, typ Gareth Bale.

Tänkbar startelva:
Courtois – Ivanovic, Cahill, Terry, Azpilicueta – Matic, Fàbregas – Willian, Oscar, Hazard – Costa.
Nyckelspelare: John Terry.
Håll ögonen på: Eden Hazard.

Nyförvärv
Radamel Falcao – AS Monaco, Loan
Asmir Begovic – Stoke, £8m
Nathan – Atletico Paranaense, £4.5m
Danilo Pantic – Partizan Belgrade, £1.25m

Förluster
Petr Cech – Arsenal,  £10m
Filipe Luis – Atletico Madrid, Undisclosed
Patrick Bamford – Crystal Palace, Loan
Didier Drogba – Released
Marco van Ginkel – Stoke, Loan
Danilo Pantic – Vitesse Arnhem, Loan
Christian Atsu – Bournemouth, Loan (subject to Premier League approval)
Josh McEachran – Brentford, Undisclosed
Tomas Kalas – Middlesbrough, Loan
Gaël Kakuta – Sevilla, Undisclosed
Mario Pasalic – Monaco, Loan
Kenneth Omeruo – Kasimpasa, Loan
Andreas Christensen – Borussia Monchengladbach, Loan
Isaiah Brown – Vitesse Arnhem, Loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, Loan
Jordan Houghton – Gilliingham, Loan

***
Del 20 om Arsenal kommer imorgon söndag inför lagets premiär mot West Ham.

Förra säsongen var ytterligare ett dystert kapitel i Newcastles nutidshistoria. Nu finns det anledning att se positivt på framtiden.

Förra säsongen:
Premier League: 15.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Kvartsfinal.

Ni minns säkert hur förra säsongen utvecklade sig i Newcastle. Alan Pardew ledde laget under hösten. Det gnyddes lite i supporterleden, Pardew var aldrig riktigt uppskattad i klubben bortsett från säsongen 2011/12 då Newcastle sensationellt slutade femma i ligan.
Hösten bjöd inte på så många höjdpunkter. Rolando Aarons var en pigg nykomling. Ayoze Pérez hittade målet rätt ofta, Moussa Sissoko var vass och Daryl Janmaat var en fullvärdig ersättare till Mathieu Debuchy.
Sedan var det mesta samma gamla visa. Försvaret läckte. Anfallet var för svagt. Nyförvärvet från franska ligan, Emmanuel Rivière var mållös. På mittfältet saknades kreativitet. Spelet var på sin höjd mediokert, ibland katastrofalt.
När Alan Pardew uppvaktades av Crystal Palace tog han sitt pick och pack och drog. Där skulle han senare göra succé.
Newcastle lät John Carver agera interimstränare, men när man inte fann någon lösning gav man Carver jobbet säsongen ut. Det höll på att sluta i Championship. Vid ett tillfälle hade laget åtta raka (!) förluster.
Mycket av ilskan från läktarna riktades mot ägaren Mike Ashley som återigen hållit igen gällande spelarköp. Det gick så långt som att supportrar uppmanade till att bojkotta matcher. Det var sorgligt att se den utvecklingen hos den klubb som genom åren haft de mest trogna och stöttande fansen.
Nu blåser nya vindar.

Vi ska inte överdriva det hela men Mike Ashley har samlat en del pluspoäng. Managertillsättningen av Steve McClaren kanske inte får fansen att göra kullerbyttor, men jag tycker att det är en klok rekrytering. McClaren är allt annat än ett populistiskt val, men ett populistiskt val är det sista Newcastle hade behövt. McClaren står för stabilitet.
Några intressanta nyförvärv har anlänt i sommar.
> Georginio Wijnaldum, 24, från PSV Eindhoven ska bidra med spets på offensivt mittfält. Jag har sett Wijnaldum för lite för att kunna bedöma, men många verkar tro på stordåd.
> Anfallaren Aleksandar Mitrovic, som jagats av flera av Europas storklubbar, är ett minst lika spännande tillskott. Mitrovic är bara 20 år men kostade cirka 13 miljoner pund. Tanken är att den förre Anderlecht-spelaren ska leverera målen som uteblev i fjol.
> Chancel Mbemba, 21, hämtas också från Anderlecht. Mbemba är mittback, en lagdel som var i akut behov av förstärkningar. Jag hade gärna sett en till mittback med lite mer rutin, typ en Joleon Lescott.
Det finns andra spelare som känns som nyförvärv. Siem De Jong hann inte spela många matcher innan han skadades. 19-årige yttern Rolando Aarons började så lovande, men missade en stor del av vintern och våren på grund av skada.

Mike Ashley har öppnat plånboken och beviljat köp av lovande spelare med utvecklingspotential. Det borde skapa lite lugn i supporterled. Harmoni vore efterlängtat hos ”skatorna”.
Newcastle har faktiskt inte blivit av med någon spelare som man ville behålla. Truppen känns starkare och en placering i mitten. Steve McClaren har ett rykte om sig att vara pragmatisk. Han spelar för resultat så förvänta er ingen champagnefotboll på St James’ Park. Däremot kan Newcastle säkert stänga till och snuva ett par topplag på poäng.

Tänkbar startelva:
Krul – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Haïdara – Tioté, Colback – Sissoko, Wijnaldum, Aarons – Mitrovic.
Nyckelspelare: Fabricio Coloccini.
Håll ögonen på: Rolando Aarons.

Nyförvärv
Chancel Mbemba – Anderlecht, £8.5m
Aleksandar Mitrovic – Anderlecht, £13m
Georginio Wijnaldum – PSV, 14.5m

Förluster
Sammy Ameobi – Cardiff City, Loan
Jonas Gutierrez – Released
Ryan Taylor – Released
Adam Campbell – Notts County, Free
Remie Streete – Port Vale, Free
Freddie Woodman – Crawley, Loan
Adam Armstrong – Coventry, Loan

Chefen har spånat fram att jag ska leverera lite videobloggar i vår nya kanal på Youtube, Sportbladet PL-TV. Jag ska försöka komma ihåg att lägga ut länkarna här i bloggen, men du kan också prenumerera på kanalen så får du ett mejl varje gång ett nytt klipp läggs ut.
Här är första snacket, tre snabba inför premiären. Bästa värvningen hittills, tränaren som sparkas först och skytteligavinnaren:

Här är längre snack inför premiären då jag gästade Radiosporten igår.

Nu är det dags för tävling här i bloggen. Vinnaren kommer att få ett signerat ex av min nya bok ”Kungar av Premier League” hemskickad i brevlådan.

Frågan:
Vem gör premiäromgångens snabbaste mål i Premier League?

Skriv namnet på spelaren och gissa vilken matchminut det sker i. Den som har gissat rätt och kommit närmast gällande matchminut vinner. Om ingen gissar rätt namn tar vi den näst snabbaste målskytten i premiäromgången och så vidare.
Eftersom matcherna spelas på olika dagar handlar det givetvis om det snabbaste målet i respektive match. Om flera har gissat rätt målskytt och samma minut lottar jag fram vinnaren.

Mejla ditt svar till: kalle.karlsson@aftonbladet.se
Jag kontaktar vinnaren via mejl.
Tävlingen stängs på premiärdagen, 8 augusti kl 13.00.

För tre-fyra år sedan var Tottenham på väg att slå sig in bland topp fyra. Nu har de skruvat förväntningarna.

Tottenham kvalificerade sig för Champions League 2010 och slutade på nytt fyra i Premier League våren 2012 (men snuvades då på Champions League-biljetten av Chelsea som vann turneringen). Där och då var klubben ett reell utmanare till det som tidigare framstod som en exklusiv skara.
Under Harry Redknapps ledning hade Tottenham plockat in och förädlat potentiella världsklasspelare. Med Gareth Bale och Luka Modric kändes det som allt var möjligt. Det var då.
Luka Modric såldes till Real Madrid och när Gareth Bale för två år sedan gjorde samma flytt var det slutet för Spurs som topp fyra-hot. Åtminstone på kort sikt.
När Mauricio Pochettino kom till klubben förra året kändes det redan på förhand som ett mellanår. Argentinaren satsade ungt och inhemskt, släppte fram spelare från den egna akademin. Det finns förstås ett utomordentligt värde i det, inte minst när fansen får se en egenfostrad stjärna som Harry Kane stiga till himlen. Men Spurs kändes aldrig riktigt nära att slåss om fjärdeplatsen. Alla (inte minst min kollega Erik Niva) räknade kallt med att de skulle ge vika förr eller senare. Så blev det också.
Nu är det som om Spurs lagt satsningen mot topp fyra på is temporärt. Pochettino fortsätter att bygga för framtiden.
– Du behöver bara titta på investeringarna hos Liverpool, Manchester City, United, Chelsea eller Arsenal. Vi har fem lag framför oss när det handlar om att spendera, sa han till spanska radiostationen Onda Cero.
Tottenham har gått på en mer försiktig linje i sommar. Enda nyförvärven hittills är Toby Alderweireld, Kevin Wimmer och Kieran Tripper. Kloka värvningar alla tre, inte minst Alderweireld, och jag gillar verkligen att Tottenham ombesörjer sitt försvar. Men det är knappast en satsning för att bryta sig in i toppen.
Spurs verkar inse att en spetsvärvning knappast kommer att räcka för att nå fjärdeplatsen så då kan de lika gärna avstå.

I sommar har man skickat i väg lite överflödigt gods. Paulinho, Younes Kaboul, Benjamin Stambouli, Etienne Capoué och Lewis Holtby är borta. De egna, Nabil Bentaleb, Ryan Mason & Co, stod pall förra säsongen och har fått förtroendet att ta ännu mer plats nu.
Förra årets komet Harry Kane är förstås nyckelspelaren nummer ett. Engelsmannen bar hela offensiven ifjol och kom in i ett sanslöst målstim. Kan han upprepa bedriften? Inte säkert. Han kommer att var mer uppvaktad detta år och avslutningen mot våren var inte lika sprakande. Roberto Soldado och Emmanuel Adebayor har inte skeppats i väg ännu, men jag räknar med att de lämnar innan transferfönstret stänger. De var iallafall inte till någon nytta förra säsongen. Spurs skulle behöva en striker som kan avlasta Kane. Varför inte Javier Hernández? Mexikanen dög som backup i Real Madrid och är ofta vass från bänken.
Sparkapital finns i Erik Lamela, argentinaren som ännu inte fått sitt genombrott i Premier League. Att 23-åringen besitter skrämmande kvaliteter underströk han när han gjorde sitt otroliga rabona-mål, men för Lamela handlar det om att hitta en jämnare nivå.

Mauricio Pochettino är en oerhört skicklig tränare, en Bielsa-skolad coach, som älskas av spelarna. Han har ett spännande Tottenham-lag på gång, men de var inte framme förra säsongen och jag tror inte att de är redo att utmana topp fem.

Tänkbar startelva:
Lloris – Trippier, Alderweireld, Vertonghen, Rose – Mason, Bentaleb – Lamela, Dembélé, Eriksen – Kane.
Nyckelspelare: Harry Kane.
Håll ögonen på: Christian Eriksen.

Nyförvärv
Toby Alderweireld – Atletico Madrid, £11.5m
Kevin Wimmer – Cologne, £4.3m
Kieran Trippier – Burnley, £3.5m

Förluster
Paulinho – Guangzhou Evergrande, £9.8m
Benjamin Stambouli – PSG, £6m
Etienne Capoué – Watford, Undisclosed (fee believed to be in the region of £6m)
Younes Kaboul – Sunderland, Undisclosed
Vlad Chiriches – Napoli, Undisclosed
Lewis Holtby – Hamburg
Jordan Archer – Millwall, Free
Cristian Ceballos – Released
Bongani Khumalo – Released
Grant Ward – Rotherham, Loan
Alexander McQueen – Carlisle, Free
Cristian Ceballos – Charlton, Loan

Watford är tillbaka i Premier League. Med ett helt nytt lag – och en ny tränare.

Det är alltid intressant att studera och analysera vilken typ av strategi nykomlingarna i Premier League använder.
Norwich litar i stort sett till det material som säkrade uppflyttning och som i stora delar är samma spelare som åkte ur för 1,5 år sedan. Bournemouth har liknande filosofi. Eddie Howe vill bygga på den elva som vann Championship ifjol, kryddat med ett par, tre nyförvärv.
Watford har gjort det diametralt motsatta. De har hämtat in äldre spelare med välkända namn. De första åtta nyförvärven var alla mellan 27 och 31 år. Laget har 22 olika nationaliteter i omklädningsrummet, där Sverige är representerat via Joel Ekstrand.
Vi har sett det här tidigare, exempelvis i Queens Park Rangers, och det har inte alltid slutat väl.
Watford har i princip bytt ut hela sin startelva.
I backlinjen har Miguel Britos och Sebastian Prödl hämtats in för att bilda mittlås. José Holebas är ny vänsterback och Allan Nyom väntas ta högerbacken. På mittfältet ska Valon Behrami och Etienne Capoué regera centralt medan Steven Berghuis ska ta en av kanterna. Jurado har handplockats för att stå för kreativiteten. Den offensive mittfältaren var en klasspelare i La Liga tidigare under Quique Sanchez Flores i Atlético Madrid och det ska bli intressant att se om han har mer att ge.
På tal om Quique Sanchez Flores så är han ny tränare.

Slavisa Jokanovic, som ledde Watford till Premier League, är inte kvar. Serben som tog över på hösten (han blev då den fjärde tränaren under säsongen) krävde en rejäl löneförhöjning efter succén. Watford ägare, italienska familjen Pozzo, erbjöd visserligen påökt, men sa blankt nej när tränaren och hans representant krävde mer än det dubbla. Slavisa Jokanovic tränar idag Maccabi Tel Aviv.
Quique Sanchez Flores är ett stort namn. Han vann Europa League med Atlético 2010 och förde Valencia till Champions League-kvartsfinal 2007. Men han har ingen erfarenhet av Premier League och nu står han inför premiären med en i stort sett ny startelva. Hans uppdrag är inte enkelt.
De enda från ifjol som väntas vara startmän är målvakten Heurelho Gomes och anfallaren Troy Deeney. Den sistnämnde är lagkapten, men mest känd för att ha suttit av ett fängelsestraff för misshandel.
Inte ens Deeney har varit helt given eftersom Watford tidigare under sommaren varit på jakt efter en ny striker. Klubbledningen var överens med Rudy Gestede, som sedan hamnade i Aston Villa.
Jag räknar med att det kan ansluta ännu fler nyförvärv.

För att förstå sig på Watford handlande måste man titta på deras ägarsituation. Familjen Pozzo äger Udinese och spanska Granada. De har fört dessa klubbar till högstaligan med ett minutiöst scoutingsystem. Udinese har haft hundratals spelare i sina böcker, spelare som sedan lånas ut till höger och vänster. De som lyckas säljs vidare, ofta med enorm vinst, och sedan fortsätter maskineriet. Bästa exemplet är Alexis Sanchez som värvades för 1,5 miljoner pund från chilenska Cobreloa och senare såldes för 30 miljoner pund till Barcelona.
Nu har Pozzo, med pappa Giampaolo och sonen Gino i spetsen, en ny kassako i Watford. Bara avancemanget till Premier League är ju som bekant värt över 1 miljard kronor. Men Udinese är fortfarande flaggskeppet som ska prioriteras, hävdar det. Vi får väl se hur det blir med det.
Watfords förra sejour blev ettårig och det blir spännande att se om de lyckas etablera laget med Pozzos strategi.

Tänkbar startelva:
Gomes – Nyom, Britos, Prödl, Holebas – Behrami, Capoué –  Vydra, Jurado, Berghuis – Deeney.
Nyckelspelare: Troy Deeney.
Håll ögonen på: Etienne Capoué.

Nyförvärv
Etienne Capoué – Tottenham, £6m
Valon Behrami – Hamburg, £3m
José Holebas – Roma, £1.8m
Miguel Britos – Napoli, Undisclosed
Jurado – Spartak Moscow, Undisclosed
Matej Vydra – Udinese, £6m
Allan Nyom – Udinese, Undisclosed
Sebastian Prodl – Werder Bremen, Free
Giedrius Arlauskis – Steaua Bucharest, Free
Steven Berghuis – AZ Alkmaar, £4.6m

Förluster
Jonathan Bond – Reading, Undisclosed
Lewis McGugan – Sheffield Wednesday, Undisclosed
Juanfran – Deportivo La Coruna, Loan
Uche Ikpeazu – Port Vale, Loan