Om ni har varit inne på bloggen idag så har ni kanske noterat att det plötsligt dök upp en annonsbanner i topp på sidan om en bok skriven av mig.
Det är nämligen så att jag under våren har arbetat med ett bokprojekt och idag har jag den stora glädjen att meddela att boken den är ute på marknaden och finns att köpa.
”Kungar av Premier League” är en bok som bygger på den artikelserie (plusinlåst) som jag gjorde för Sportbladet.se åren 2012–14 som handlade om legendariska spelare i Premier League. Nu har jag arbetat om texterna och har dessutom skrivit några nya delar (bland andra Cesc Fàbregas och Wayne Rooney). Via Pintxo förlag har det mynnat ut i den här boken där jag porträtterar odödliga spelare som Eric Cantona, Alan Shearer, Matthew Le Tissier, Paul McGrath, Tony Adams, Thierry Henry, David Beckham mfl.

Nu återgår jag till nedräkningsserien…

Förr blev de omtalade tack vare sina långa inkast och sina fysiska spelare. Nu har Stoke City styrt in på en helt annan linje.

Det var många som raljerade när Marc Muniesa skrev på för Stoke sommaren 2013. Vad skulle en tiki-taka-ammad lirare från Barcelona göra i Stoke? Kulturkrocken var uppenbar.
Men skruva fram tiden två år och Mark Hughes revolution har gått in i fas två. Det började med Marc Muniesa, sedan följde Bojan Krkic och nu har Stoke hämtat in fler spelare med förflutet i Barça. Moha El Ouriachi är en talangfull ytter  och Ibrahim Afellay värvas på free transfer.
Tony Scholes, vd i Stoke, säger att klubben lagt om sin profil.
– Folk börjar ändra uppfattning om oss, men det startade när Mark Hughes anlände, säger han i en intervju i The Guardian.
– Han ville spela annorlunda. Han ville behålla de styrkor vi hade men tillföra mer fantasi. Vissa av spelarna vi nu har fått hade kanske inte sett sig själva som Stokespelare för tre-fyra år sedan.
Bara det faktum att Stoke var nära att lösa Xherdan Shaqiri från Inter säger något om hur klubben förändrat sin status bland de aktiva.

Stoke har förändrats, men det viktigaste är att man har förändrats till det bättre. Nog för att det hade sin charm att ha en anakronism i Premier League, en ful ankunge som folk gillade att hacka på, men lagets utveckling har varit häftig. Ni minns säkert starten av förra säsongen när ett rappt Stoke besegrade Tottenham på White Hart Lane. Då bestod offensiven av spelare som Bojan Krkic, Victor Moses och Mame Biram Diouf, knappast spelare vi förknippar med långa bollar och nickdueller.
Efter Bojans skada fanns risk att Stoke skulle tappa, men laget höll ihop det på ett beundransvärt sätt och niondeplatsen var en fjäder i hatten.

I sommar har Stoke tappat viktiga pjäser. Målvakten Asmir Begovic har lämnat för bänken i Chelsea och blir en rejäl förlust även om Jack Butland har potential. Mittfältaren Steven N’Zonzi har flyttat till Sevilla. N’Zonzi var lagets bästa spelare under våren och där måste andra nu ta ansvar. Charlie Adam glimtade till under fjolårssäsongen. Marco van Ginkel, på lån från Chelsea, har egenskaper för att bli en tvåvägsmittfältare.
Mittbacken Philipp Wollscheid har köpts loss från Bayer Leverkusen och Glen Johnson hämtas gratis från Liverpool. Mittförsvaret är dock ett frågetecken eftersom Ryan Shawcross drogs med en ryggskada.
Offensivt finns massor av alternativ med nya spelare som Afellay och Joselu (sedan tidigare finns Walters, Crouch, Diouf, Odemwingie). För att inte tala om Marko Arnautovic, som har förmågan att avgöra matcher.

Målvaktssidan är försvagad, försvaret är ett litet frågetecken, Victor Moses är en förlust och bästa spelaren förra säsongen (Steven N’Zonzi) har lämnat. Stoke har dock en del spännande nyförvärv och fortsätter med att steg för steg förändra bilden av sin klubb. En ny plats i mitten skulle vara ett steg i rätt riktning.

Tänkbar startelva (i nuläget):
Butland – Johnson, Shawcross, Wollscheid, Pieters – Adam, van Ginkel – Afellay, Bojan, Arnautovic – Diouf.
Nyckelspelare: Jack Butland.
Håll ögonen på: Bojan Krkic.

Nyförvärv
Glen Johnson – Liverpool, Free
Phillipp Wollscheid – Bayer Leverkusen, £2.75m
Joselu – Hannover 96, £5.75m
Shay Given – Aston Villa, Free
Marko van Ginkel – Chelsea, Loan
Jakob Haugaard – FC Midtyjlland, £0.6m
Moha El Ouriachi – Barcelona, Undisclosed
Ibrahim Afellay – Barcelona, Free

Förluster
Asmir Begovic – Chelsea, Undisclosed
Steven N’Zonzi – Sevilla, £7m
Robert Huth – Leicester City, Undisclosed
Jamie Ness – Scunthorpe, Free
Thomas Sorensen – Released
Wilson Palacios – Released
Andy Wilkinson – Released

En av säsongens positiva överraskningar ifjol. Kan Swansea bygga vidare och sikta mot Europa eller blir denna säsong ett steg tillbaka?

Det var nog många som var osäkra på Swansea förra säsongen. Garry Monk hade fått managerposten permanent, men laget hade tappat spelare som Michel Vorm, Chico, Pablo Hernández, Ben Davies och José Cañas. Alla var inte startspelare, men det var ändå spelare som aspirerade på elvan.
Men redan i premiären visade Swansea att man var att räkna med via 2–1-seger borta mot Manchester United där Louis van Gaal debuterade som manager.
Swansea höll sig sedan på säker mark hela säsongen och tog till slut en meriterande åttondeplats. Detta trots att man sålde stjärnan Wilfried Bony i januari. Att ordföranden Huw Jenkins gjorde den affären var riskabel sportsligt, men försvarbar ekonomiskt. Garry Monk släppte istället fram Bafétimbi Gomis och den franske anfallaren fyllde Bony-luckan väl med sex mål från februari och framåt.
Mycket vilar på Gomis inför denna säsong. Swansea har ett bra grundspel, men målchanserna och bollinnehavet måste omsättas i mål och där har Gomis huvudansvaret. André Ayew har köpts in från Marseille och förväntningarna är stora. Jag är inte övertygad ännu om att Ayew kommer bidra med så många mål, men tanken av honom och Jefferson Montero på kanterna bör skrämma ett antal ytterbackar.
Mittfältet är navet i Swansea och där finnas klass i spelare som Gylfi Sigurdsson, Jack Cork, Ki Sung-yeung och Jonjo Shelvey. Den sistnämnde fick ett lyft under Monk under våren och kanske kan ta klivet nu att bli en stjärna i PL? Islänningen Sigurdsson är en poängmaskin och med honom garanteras giftiga fasta situationer.
Moudou Barrow, tidigare i Östersund, fick tio inhopp (och en start) under debutåret i Premier League och det var över förväntan. Med sin snabbhet är han en tacksam inhoppare.
I försvaret har Ashley Williams intresserat andra klubbar, men Swansea satte prislappen på 25 miljoner pund och skrämde i väg allt och alla. Här har Franck Tabanou, senast i Saint-Étienne, anslutit och han lär ge Neil Taylor en match på vänsterbacken.
Ur blågul synvinkel är vi förstås nyfikna på vad Kristoffer Nordfeldt kan göra. Han lär få agera backup till Lukasz Fabianski, men blir polacken skadad så…

Garry Monk har sagt att truppen är den bästa Swansea haft och spelarna pratar om att sikta mot Europa League. Såna uttalanden ökar förstås kraven. Mycket hänger dock på Gomis och en ny plats på övre halvan är mer än godkänt.
Det här är första gången Swanseas fans får uppleva en Premier League-säsong utan farhågor att åka ur. Det klubben åstadkommit sedan uppflyttningen, att skaffa en så gynnsam position trots vaga resurser, förtjänar beundran.

Tänkbar startelva (4-4-2-diamant):
Fabianski – Rangel, Williams, Amat, Tabanou – Cork, Ki, Shelvey, Sigurdsson – Gomis, Ayew.
Nyckelspelare: Bafétimbi Gomis.
Håll ögonen på: Jonjo Shelvey.

Nyförvärv
André Ayew – Marseille, Free
Franck Tabanou – St Etienne, £3.5m
Eder – Braga, £5.2m
Kristoffer Nordfelt – Heerenveen, £0.6m
Oliver McBurnie – Bradford City, £0.25m

Förluster
Jazz Richards – Fulham, Undisclosed
David Cornell – Oldham, Free
Alan Tate – Released
Gerhard Tremmel – Released
Kenji Gorre – ADO Den Haag, season-long loan

Arsenal tog hem första ronden mot Chelsea. Så nu vinner de ligatiteln.

Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Community Shield, mötet mellan ligavinnaren och cupvinnaren, är inte den vägvisare inför säsongen som man kan tro. De senaste tjugo åren har bara skett sex gånger att vinnaren av Community Shield vunnit ligan.
Ibland har det varit tvärtom, insatser och resultat som senarare vilselett oss.
1998 fick Manchester United en lektion av Arsenal (3–0), men det slutade med att United vann en historisk trippel. Ifjol vann Arsenal övertygande över Manchester City, men City slutade ändå före Gunners i ligan.
Community Shield är inte så mycket mer än en upphaussad träningsmatch med sex tillåtna byten.
Men är det något Arsenal ska glädja sig åt är det att Arsène Wenger äntligen fick vinna över José Mourinho. Trots att de ställts mot varandra 14 gånger hade Mourinho fram till idag aldrig förlorat mot sin antagonist. Det har ofta verkat som om det funnits en mental blockering för Arsenal i dessa möten. De har haft lillebrorskomplex och vikit ned sig i avgörande skeden. Mourinho vs Wenger har varit ett möte mellan pragmatik och idealism och Mourinhos pragmatik har nästan alltid vägt tyngre. Kanske har den spärren släppt något för Arsenal tack vare dagens triumf?
Bortsett från Mourinho-spöket så hade Chelsea åtta matcher i rad mot Arsenal utan att förlora så psykologiskt kan det även vara en viktig seger för spelarna.

***
Vad vi såg mer?
> Tja, vi fick bekräftat att Petr Cech blir en supervärvning för Arsenal. Alla visste det redan, men han underströk när han ägde sitt luftrum totalt i den här fajten. Det sprider en trygghet som gör försvararna så mycket bättre.
> Vi fick se Alex Oxlade-Chamberlain övertyga och ta chansen. Han är en lurig spelare, Alex OC. Varje gång man gör misstaget att räkna bort honom i den tuffa konkurrensen på offensivt mittfält så sprattlar han till, hittar formen, och påminner oss alla om vilken finfin potential han besitter. Målet var fantastiskt och spelar han så här blir han svår att peta på ur elvan. Jack Wilshere, som ibland spelats på kanten, fick nu ännu svårare att ta en ordinarie plats.
> Vi fick se Falcão återigen understryka att han har en bit kvar till den form som en gång gjorde honom till en av Europas mest dödliga strikers. Colombianen hoppade in i paus, men lyckades inte hota säkra duon Per Mertesacker och Laurent Koscielny nämnvärt.

***
Hann inte hem till starten av första halvlek idag på grund av egen match men jag lägger energin på nedräkningsserien istället.

Sommaren har innefattat svarta rubriker och ett avsked för succétränaren Nigel Pearson.
Leicester känns som ett osäkert kort inför Premier League-starten.

Förra säsongen:
Premier League: 14.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Andra omgången.

Sällan har Premier League upplevt en mer dramatikfattig avslutning än i våras. Chelsea sprang i väg med ligan i ett rätt tidigt skede och varken slaget om fjärdeplatsen eller kriget kring nedflyttningsstrecket blev någon nagelbitare.
Leicester Citys ofattbara uppryckning under våren, den totala scenförändringen, var därför lite av vårens snackis i ligan.
På annandagen, efter 18 spelade omgångar, låg Leicester sist i ligan med tio poäng. Laget var fem poäng bakom nästjumbon Burnley.
Efter 30 spelade omgångar låg man fortfarande sist i Premier League. Med 19 poäng hade laget sju poäng upp till Sunderland ovanför strecket. Läget såg tämligen hopplöst ut.
Men istället för att sparka kontroversielle tränaren Nigel Pearson visade klubbledningen förtroende för engelsmannen. Och plötsligt vände det.
Det började med en högdramatisk seger i slutminuterna hemma mot West Ham där Andy King satte 2–1 i 86:e minuten den 4 april. Sedan gick Leicester som tåget. Sista åtta omgångarna förlorade man bara en match, hemma mot mästarna Chelsea, en tillställning där Leicester långa perioder var det bättre laget.
Leicester hade visserligen spelat lovande fotboll under hösten, men en orsak till lyftet var Nigel Pearsons drag att formera ett 3-4-3-system. Plötsligt fick han se forne talangen Marc Albrighton glänsa i en wingback-roll, plötsligt fick orörliga mittbackskylskåp som Wes Morgan och Marcin Wasilewski det understöd de behövde mot rappa PL-strikers.
Leicester räddade till slut sig kvar i ligan med marginal och Nigel Pearson hyllades med rätta.
Nytt kontrakt var en dröm för King Power-ägarnas projekt, men det blev inte någon harmonisk sommar.
Efter en pinsam incident på en pr-turné efter säsongen där tre spelare fällde rasistiska uttalanden i en sexvideo stormade det igen runt Leicester. Att en av dessa spelare var son till Nigel Pearson var förstås pikant för managern. Han fick gå när han och ägarna hade olika syn på händelsen.
Så Leicester fick iallafall ge sig ut på tränarjakt.
Valet föll på en outsider. Claudio Ranieri gör comeback i Premier League efter elva år.
Italienaren var ett stort tränarnamn då han ledde Chelsea i början av 2000-talet, men hans senaste uppdrag har inte slutat väl.
Fansen är skeptiska till 63-åringen och han har en del att bevisa. Ranieri har flaggat för att han vill spela en mer passningsorienterad fotboll och där ringer förstås varningsklockor. Framför allt då laget tappat sin mest passningsskicklige spelare. Estéban Cambiasso var Leicesters viktigaste kugge den gångna säsongen och hans val att lämna som Bosman svider. Där måste Leicester hitta en ersättare då varken Danny Drinkwater eller Andy King kan göra det argentinaren gjorde (Matty James är dessutom skadad till nyår). Leicester har lagt ett ambitiöst bud på chilenaren Charles Aránguiz och det vore en drömvärvning, men mittfältaren verkar vilja flytta till Bayer Leverkusen. Ranieri har en månad på sig att hitta en ny Cambiasso och det kommer inte bli lätt.

Leicester har gjort ett par intressanta värvningar. Robert Huth, som lånades under våren, har köpts loss och det var en förutsättning för att försvaret ska kunna fortsätta agera tryggt. Shinji Okazaki har hämtats från Mainz och har kapacitet att bli en bra PL-spelare. Christian Fuchs ansluter också från Bundesliga, från Schalke. Vänsterbacken kan möjligen användas till vänster i en trebackslinje om Ranieri väljer att använda det systemet då Jeffrey Schlupp valde att stanna.
Leicester måste vara ett organiserat, lojalt lag även denna säsong om man ska nå resultat. Jamie Vardy var en av ligans hårdast arbetande spelare ifjol. Vardy är ett yrväder som kan användas både på kanten och centralt. Leonardo Ulloa måste undvika den utdragna måltorkan han drabbades av under debutåret i PL. Leicester har lagt bud på Charlie Austin så Ranieri verkar angeläget om att förstärka offensivt.
Det allra viktigaste är dock att hitta en central mittfältare av klass.
Även med den värvningen kan Leicester, som många andra klubbar, drabbas av ”andrasäsongssyndromet” och tvingas kriga för kontraktet denna säsong. Claudio Ranieri toppar en del listor över vilken tränare som först ska få sparken.
Trots att Leicester visade sånt tålamod med Nigel Pearson ifjol blir jag förvånad om Ranieri är kvar när säsongen är slut.

Tänkbar startelva:
Schmeichel – Morgan, Huth, Fuchs – Albrighton, Drinkwater, King, Schlupp – Mahrez, Vardy, Okazaki.
Nyckelspelare: Robert Huth.
Håll ögonen på: Riyad Mahrez.

Nyförärv
Robert Huth – Stoke, £3m
Shinji Okazaki – Mainz, £7.5m
Christian Fuchs – Schalke, Free

Förluster
Ben Hamer – Nottingham Forest, Loan
Paul Gallagher – Preston, Free
Chris Wood – Leeds, Undisclosed
Tom Hopper – Scunthorpe, Free
Adam Smith – Northampton, Free
Kieran Kennedy – Motherwell, Free

Förra säsongen spände Everton pilbågen för att ta sig upp på en högre nivå, upp för att utmana de stora.
Nu är man nere på jorden igen och nu handlar det om att återigen bli ”best of the rest”.

Förra säsongen:
Premier League: 11.
Ligacupen: Tredje omgången.
FA-cupen: Tredje omgången.
Europa League: Åttondelsfinal.

Everton har under 2000-talet varit en av Premier Leagues mest överpresterande klubbar. Trots begränsad budget har man lyckats skapa ett stabilt lag på den övre halvan. Säsongen 2004/05 slutade man fyra i ligan och knep en kvalbiljett till Champions League. 2013/14 hotade man återigen om att slå sig in på topp fyra, men slutade till slut femma. Femteplatsen var dock en stor framgång. Everton var åtta poäng före Manchester United dit man släppt både tränaren David Moyes och nyckelspelaren Marouane Fellaini. Nye managern Roberto Martínez lade om spelsättet, från ett rakt längre spel till ett mer passningsorienterat. Det var upplagt för kulturkrock men Martínez nådde snabbt resultat.
Därför var det ett Everton som gick in i förra sommarens transferperiod med självförtroende. De var beslutsamt om att nobba alla bud på unge stjärnan Ross Barkley och när Martínez säkrade ett köp av Romelu Lukaku från Chelsea för över 300 miljoner kronor sköt förväntningarna i taket. Lukaku skulle bli en barriärbrytande affär för Everton.
Men förra säsongen blev inte alls som man tänkt på Goodison Park.
Försvarsspelet hackade i inledningen av säsongen, mittbacksparet Sylvain Distin och Phil Jagielka gick inte att känna igen, och framåt var Barkley och Lukaku inte i närheten av den form de visat upp året före.
Everton var aldrig nära toppstriden, snarare var man ett tag inblandat i kriget runt de nedre strecket. Det var förstås en stor besvikelse.
Hur kunde det gå så snett?
Formen för Ross Barkley var en anledning. Den offensive mittfältaren skadade sig på hösten och kom sedan aldrig tillbaka riktigt. Lukaku drogs också med skavanker och var ojämn. Hans tio ligamål på 36 matcher (varav 32 från start) var inte vad Everton betalade för.
Tim Howard var en besvikelse efter sitt livs säsong 2013/14. Inte ens Leighton Baines var sig lik även om vänsterbacken till slut samlade ihop fler poäng än de allra flesta ytterbackar i Europas toppligor. Gareth Barry och Séamus Coleman var också en bit från den form de visade året innan. Den ende som faktiskt levererade på mitten var James McCarthy som har ryktats intressera en rad klubbar i sommar. Än så länge är han kvar.
Everton är dock ett bättre lag än man visade ifjol. Jag vill tro det. Roberto Martínez har inte värvat mycket i sommar, vilket tyder på att han anser att förra säsongen var ett olycksfall i arbetet snarare än en indikation på att truppen måste bytas ut.
Jag tycker det finns så mycket kvalitet i denna trupp att man måste kunna sikta på en sjundeplats och en resa i någon av cuperna. Det låter inte alls som en sexig målsättning, men i så fall blir Everton ”best of the rest” förutom de sex förmodade topplagen och det skulle vara en godkänd prestation.
Ross Barkley kan så mycket bättre och nu har man fått loss Gerard Deuloféu från Barcelona, en potentiell joker.
Hittills har man lyckats behålla mittbacken John Stones. Jag är inte säker på att man lyckas stå emot hela augusti ut med tanke på det rådande budkriget mellan Chelsea och Manchester United, men det behöver inte heller vara katastrof. Stones kommer generera en enorm transferpeng som kan användas för att stärka ett par lagdelar. Och det är väl tyvärr inte rimligt att tro att Stones blir kvar i Everton på lång sikt? Går han inte nu, går han förmodligen nästa sommar.
På mittfältet förväntar jag mig betydligt mer av spelare som Kevin Mirallas och Steven Pienaar. Aiden McGeady har snabbheten för att leverera fler poäng medan Leon Osman bidrar med sin rutin. En spelare som blir intressant att följa är Tom Cleverley. Den tidigare utskällde Manchester United-spelaren fick ett lyft på lån i Aston Villa. Kan formen hålla i sig. Muhamed Besic är tilltänkt som arvtagare för Gareth Barry och det är dags att den 22-årige bosniern kliver fram och får sitt genombrott nu.
Ett stort ansvar vilar på Romelu Lukaku där framme. Everton har visserligen sparkapital i Arouna Koné som missade en stor del av säsongen på grund av skada och irrationelle illern Steven Naismith, men Lukaku är den som ska bära anfallet.
Jag hoppas att Roberto Martínez gäng hittar melodin igen. När de var som allra bäst för två år sedan var de ett av de mest sevärda lagen i ligan. De kombinerade så många ingredienser: teknik, passningsspel, fart, men också den passion och tuffhet som kännetecknar engelsk fotboll.
Jag hoppas Goodison Park blir ett svårbemästrat fort igen. Premier League mår bra av ett starkt Everton som kan sätta käppar i hjulen för storlagen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Stones, Jagielka, Baines – McCarthy, Cleverley – Mirallas, Barkley, Deuloféu – Lukaku.
Nyckelspelare: Ross Barkley.
Håll ögonen på: Gerard Deuloféu.

Nyförvärv
Gerard Deulofeu – Barcelona, £4.25m
Tom Cleverley – Manchester United, Free
David Henen – Olympiakos, £0.2m
Förluster
Sylvain Distin – Bournemouth, Free
Luke Garbutt – Fulham, Loan
Francisco Junior – Wigan, Loan
Jonjoe Kenny – Wigan, Loan
Antolin Alcaraz – Released
George Green – Oldham, Free

Utdömda inför säsongen och akterseglade en bit in på spelåret för att sedan klättra till mitten.
Crystal Palace har gjort remarkabla scenförändringar två år i rad.

Förra säsongen:
Premier League: 10.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

För två år sedan var det Tony Pulis som kom in och räddade Crystal Palace. Ian Holloway hade klivit av tränarposten och Palace var avsågat i botten. Dr Pulis kom in och botade den sjuka patienten på ett häpnadsväckande sätt. Palace var lite av ”vårens lag” och framtiden såg plötsligt ljus ut.
Den framtidsoptimismen dog dock redan innan nästa säsong hann starta. Två dygn innan premiären valde succémannen Tony Pulis att hoppa av. Tränaren gillade inte hur hans inflytande över spelaraffärer underminerades av sportchefen Iain Moody och när Palace stramade åt budgeten valde Pulis att tacka för sig. Där stod stackars Crystal Palace med två dagar kvar till premiären mot Arsenal och utan tränare. Lojale Keith Millen tog över som interimstränare och laget stod upp på ett beundransvärt sätt på Emirates (förlust 1–2).
Där och då var det många, däribland jag själv, som dömde ut Crystal Palace chanser. Inte blev det bättre av 1–3 hemma mot West Ham i omgång två. Palace övervägde att anställa Malky Mackay. Det blev Neil Warnock som tog över tränarjobbet, men resultaten uteblev. Så det var ingen överraskning att Crystal Palace beslutade sig för att återigen göra en förändring på ledarsidan. I januari handplockades Alan Pardew från Newcastle. För Pardew var det en känslomässig flytt, som spelare representerade han Palace åren 1987-91 och han gjorde ett klassiskt avgörande mål i FA-cupsemifinalen mot Liverpool 1990. Skulle den i Newcastle så utskällde Pardew kunna upprepa det som Tony Pulis gjorde året före?
Pardew visade sig vara perfekt för Palace.
Resultaten kom omgående och efter en svit på fyra raka segrar i mars-april hade han lyft Crystal Palace till en mittenplacering. Det blev till slut en finfin tiondeplats i ligan och Alan Pardew hyllades för bedriften.
Att Crystal Palace grejade en placering på övre halvan – med det tuffa utgångsläget efter Tony Pulis avhopp – var en sensation. Det visar att någon slags never-say-die-attityd satt sig runt Selhurst Park.

Crystal Palace är klubben som stod vid ruinens brant bara för fem år sedan. Pengarna var slut och fordringsägarna var nära att försätta CPFC i konkurs. En ägargrupp med förmögne supportern Steve Parish räddade klubben och utvecklingen sedan dess har varit otrolig. Säsongen 2009/10, då man straffades med tio poängs avdrag, räddade Crystal Palace kontraktet i Championship på den sista speldagen i en ödesmatch mot Sheffield Wednesday. Fansen kunde inte ens drömma om det som man senare fått uppleva.
Crystal Palace tog steget tillbaka till Premier League sedan Kevin Phillips avgjort playoff-finalen. Sedan satte Holmesdale Fanatics färg på ligan genom att ta tillbaka den gamla engelska läktarkulturen. Sedan fick de ett lag som uträttade stordåd.
Crystal Palace spelarmaterial har inte varit något att skryta med, men de har lyckats skapa ett kollektiv där summan av delarna blir så mycket större. Nu har man ett riktigt vasst manskap (för att agera med blygsam budget) och har i sommar kunnat leverera ett statement i och med köpet av Yohan Cabaye. För ett och ett halvt år sedan köptes han till Paris SG, Europas mest köpstarka klubb. Cabaye kommer att ge Palace kreativitet och klass man saknat. Det behöver inte bli bättre, men mycket talar för att Cabaye kommer att ges utrymme att göra det han är bäst på – leverera öppnande passningar. Den outtröttlige lagkaptenen Mile Jedinak får ta skitjobbet (och det gör han så gärna). I försvaret har Palace nobbat alla bud på underskattade Scott Dann och det innebär att den starka defensiven med Brede Hangeland i mittlåset är intakt.
Yttermittfältarna är de som ger Crystal Palace spets. Yannick Bolasie var en komet ifjol och där finns också Wilfried Zaha och Jason Puncheon som hittade en ny roll som tia.
Chelseatalangen Patrick Bamford har lånats in, skyttekung i Championship ifjol, men jag är mer nyfiken på vad en skadefri Glenn Murray kan uträtta med en försäong i kroppen. Bakom Murray finns förutom Bamford även Marouane Chamakh och Dwight Gayle, spelare med vitt skilda egenskaper.

Det är många som har höjt förväntningarna på Crystal Palace inför denna säsong. En gång är ingen gång, men två mittenplaceringar i rad och ett prestigeköp i Cabaye gör att kraven ökat. Delägaren Steve Parish är lite bekymrad över alla positiva vibbar kring Palace.
– Vi är alla lite oroade, även Alan Pardew, över all optimism och folk som säger: ”Ni kommer klara er nu”. Det är då man är som mest sårbart, när man tror att man är på säker mark, säger han, enligt The Guardian.
Med den här truppen – den bästa Palace haft på över 20 år – vore det dock en stor besvikelse om laget inte höll sig på säker mark.

Tänkbar startelva:
Speroni – Kelly, Hangeland, Dann, Ward – Jedinak, Cabaye – Zaha, Puncheon, Bolasie – Murray.
Nyckelspelare: Yannick Bolasie.
Håll ögonen på: Patrick Bamford.

Nyförvärv
Patrick Bamford – Chelsea, Loan
Yohan Cabaye – PSG, Undisclosed (fee understood to be £10m, rising to £13m)
Alex McCarthy – QPR, Undisclosed (fee understood to be £3.5m)

Förluster
Jack Hunt – Sheffield Wednesday, Loan
Shola Ameobi – Released
Lewis Price – Sheffield Wednesday, Free
Owen Garvan – Released
Peter Ramage – Released
Stephen Dobbie – Released
Jerome Thomas – Released
Kyle De Silva – Notts County, Free
Hiram Boateng – Plymouth, Loan
Ryan Inniss, Port Vale, Loan

Två bästa spelarna har lämnat efter en säsong där Aston Villa med nöd och näppe klarade kontraktet.
Står de inför ett ännu tuffare år eller kommer Tim Sherwood lura oss alla?

Förra säsongen:
Premier League: 17.
FA-cupen: Final.
Ligacupen: Andra omgången.

Aston Villas utveckling de senaste säsongerna har varit dyster. Sedan uppryckningen i slutet av Paul Lamberts debutsäsong 2012/13 har laget i princip stått still. Ibland har det känts som man tagit ett steg tillbaka.
Det var ju spännande när Lambert satsade ungt på killar som Matt Lowton, Nathan Baker och Andy Weimann och fixade kontraktet, men sedan har dessa talanger aldrig blivit riktigt flygfärdiga. Fotbollen Aston Villa har presterat har pendlat mellan intetsägande och dötrist. Det enda som har kunnat höja pulsen något har varit individuella insatser av spelare som Fabian Delph, Christian Benteke och Jack Grealish.
Nu är två av dessa borta.
Det är förstås blytunga förluster för Villa att tappa Fabian Delph, som kovände och skrev på för Manchester City, och Christian Benteke. Delph var lagkapten och den drivande kraften på mittfältet, den som kunde ta fram bollen 20-30 meter i planen tack vare sin snabbhet. Benteke var kolossen där framme som stundtals bar offensiven på sina axlar. Var han på humör kunde han sysselsätta vilket försvar som helst.
Med tanke på att Aston Villa slutade på 17:e plats och nu har förlorat sina två mest betydelsefulla spelare – och kan tappa en tredje om Ron Vlaar (free agent) lämnar – borde de få ännu tuffare nu, men det finns en faktor som talar för Villa.
Sedan Tim Sherwood tog över i våras lyckades han lyfta laget och stämningen runt klubben. Han skapade en feel-good-känsla i en klubb som inte känt det på väldigt länge (med undantag av inledningen av förra säsongen då man startade med tre segrar och ett kryss första fyra omgångarna). Tactics-Tim steg in med sin enkla ledarstil och spelarna tycktes trivas. Jack Grealish gick från lovande truppspelare till startman. Aston Villa tog sig hela vägen till FA-cupfinalen där Arsenal blev för svårt.
Tim Sherwood gav Villa anledning till optimism och nu har man anammat en beprövad transferstrategi.

Aston Villa har anställt tyske Hendrik Almstadt som director of football, klubbens första någonsin. Almstadt, som tidigare arbetat med scouting och analys i Arsenal, har framför allt försökt att hitta fynd i den franska ligan, den strategi som Newcastle tidigare använde med framgång.
Från Lille ansluter dynamiske Idrissa Gueye, den som är tänkt att ersätta Fabian Delph. Jordan Amavi från Nice var en av Ligue 1:s bästa vänsterbackar den gångna säsongen. Tidigare jättelöftet Jordan Ayew har bättre rykte än han förtjänar, men Almstadt tyckte han var värd 12 miljoner euro från Lorient. Det kan bli en tredje Jordan, Jordan Veretout, från Nantes om Villa lyckas säkra mittfältaren.
Alla dessa spelare är potentiella överraskningar.
Aston Villa har en fin ungdomsverksamhet. Jack Grealish är tydligaste exemplet. Under försäsongen har även Callum Robinson övertygat. Rushian Hepburn-Murphy fick ligadebutera i våras, bara 16 år och 176 dagar gammal. Kan de nya franska importerna överträffa förväntningarna samtidigt som de egenproducerade spelarna lyfter sig och bidrar – då kan Aston Villa också överraska.
Men Villa behöver en ny striker och det naturliga vore förstås att värva Emmanuel Adebayor. Enligt uppgift har Adebayor läkarundersökts och jag räknar med att affären blir klar inom kort. Tim Sherwood fick Adebayor att glänsa i Tottenham och Adebayor behöver ett miljöombyte (han behöver det rätt ofta). Jag skulle inte bli förvånad om togolesen spottar in mål under Sherwood än en gång.
Senaste dygnet har det börjat ryktas om Dimitar Berbatov.
Adebayor, Berbatov, franska importer och egenfostrat – är det framgångsreceptet för Aston Villa?

Tänkbar startelva:
Guzan – Hutton, Richards, Clark, Amavi – Veretout, Sanchez, Gueye – Ayew, Grealish – Adebayor.
Nyckelspelare: Emmanuel Adebayor.
Håll ögonen på: Jack Grealish.

Nyförvärv:
Scott Sinclair – Man City, Undisclosed
Micah Richards – Man City, Free
Jordan Amavi – Nice, undisclosed
Idrissa Gueye – Lille, Undisclosed
Mark Bunn – Norwich, Free
Jordan Ayew – Lorient, Undisclosed (fee understood to be £12m)
Jose Angel Crespo – Cordoba, undisclosed

Förluster:
Christian Benteke – Liverpool, £32.5m
Fabian Delph – Man City, £8m
Shay Given – Stoke, Free
Darren Bent – Derby County, Free
Enda Stevens – Portsmouth, Free
Andreas Weimann – Derby County, Undisclosed
Matthew Lowton – Burnley, Undisclosed
Graham Burke – Notts County, Free
Yacouba Sylla – Rennes, Undisclosed
Antonio Luna – Eibar, Undisclosed

Bästa spelarna har vi rankat, nu är det dags att ranka säsongens bästa värvningar i Premier League.

När man bedömer värvningar handlar det inte bara om vad spelaren presterat.
Det handlar om att väga pris mot kvalitet.
Det handlar också om att bedöma vad spelaren tillfört, det vill säga vad laget var i behov av.
Chelsea är ett bra exempel där. De saknade en striker ifjol. Sedan hittade José Mourinho helt rätt när han hämtade in Diego Costa. Mourinho löste ett akut behov och Costa blev därigenom den perfekta värvningen, även om han kostade massor.

Som vanligt tar jag inte med lån och inte heller spelare som från början varit lån, men som under säsongen värvats på permanent deal (Ryan Bertrand).

SÄSONGENS 20 BÄSTA VÄRVNINGAR I PREMIER LEAGUE

20) Andy Robertson, 2,85 miljoner pund
Från Dundee United till Hull City
Kommentar: För två år sedan spelade den här killen i skotska tredjeligan. Andy Robertson passade fint som wingback i Steve Bruces 3-5-2 och hans fina vänsterfot gav Hull många poäng.

19) Bojan Krkic, 1 miljon pund
Från Barcelona till Stoke
Kommentar: Fynd av Mark Hughes som lyckades locka Bojan till Stoke (av alla ställen). Lysande i inledningen av säsongen och gav laget ett självförtroende och en tro att ett fartfyllt spel var vägvinnande. Hade varit avsevärt högre på den här listan om han fått vara skadefri längre.

18) Daley Blind, 13,8 miljoner pund
Från Ajax till Manchester United
Kommentar: Louis van Gaal, som tränat spelarens far, känner Daley väl från holländska landslaget. Han visste vad han fick: En pudelklok, lojal, modern version av John O’Shea. Daley Blind har spelat i flera olika positioner och ofta löst det utomordentligt.

17) Ayoze Pérez, 1,5 miljoner pund
Från Teneriffa till Newcastle
Kommentar: Tanken var att spanjoren skulle lånas ut, men under hösten var han lagets ordinarie anfallare och satte fem mål fram till nyår. Totalt sju fullträffar för den ringa slanten var långt över förväntningarna.

16) Diafra Sakho, 3,5 miljoner pund
Från Metz till West Ham
Kommentar: Enner Valencia var West Hams hetaste köp inför säsongen, men Diafra Sakho stal rubrikerna i höstas med mål i sju raka matcher (varav sex i ligan). Sakho drabbades tyvärr av skada och tappade fart.

15) Emre Can, 9,75 miljoner pund
Från Bayer Leverkusen till Liverpool
Kommentar: En av ljusglimtarna i Liverpool under säsongen var Emre Can som växte ut till en ledargestalt. Tog klivet ned i Brendan Rodgers 3-4-3-system om var dominant under vintermånaderna. Tappade i slutet av säsongen.

14) David Ospina, 3 miljoner pund
Från Nice till Arsenal
Kommentar: 26-åringen från Colombia tog över förstaposten från Wojciech Szczesny och kändes tryggare än polacken. Är Ospina tillräckligt bra för att ta Arsenal till titlen? Återstår att se.

13) Bafetimbi Gomis, gratis
Från Lyon till Swansea
Kommentar: Agerade i skuggan av Wilfried Bony under hösten och startade bara tre ligamatcher fram till nyår. När Bony såldes till Manchester City klev Gomis fram. Sju mål i ligan, tio mål i alla turneringar.

12) Dusan Tadic, 10,9 miljoner pund
Från Twente till Southampton
Kommentar: Tadic inledde säsongen briljant och hans facit – 4 mål och 7 assist på 24 starter – är bra för en ytter. Tappade i takt med att säsongen fortskred.

11) Fraser Forster, 10 miljoner pund
Från Celtic till Southampton
Kommentar: Southampton hade en bra målvakt ifjol i Arthur Boruc men Fraser Forster var en uppgradering. Spelade fantastiskt bra i inledningen av säsongen när Saints försvar var ligans tätaste.

10) George Boyd, 3 miljoner pund
Från Hull City till Burnley
Kommentar: Underskattad spelare som sprang mest av alla spelare i Premier League under säsongen. Det räckte inte till nytt kontrakt för Burnley, men utan Boyd hade marginalen till säker mark i tabellen varit än större.

9) Ander Herrera, 29 miljoner pund
Från Athletic Bilbao till Manchester United
Kommentar: Ander Herrera fick till slut genomföra övergången till Manchester United och han motsvarade förväntningarna. Oförklarligt bänkad under hösten, men sedan i vintras har mittfältaren varit en av lagets bästa spelare.

8) Gylfi Sigurdsson, byte mot Michel Vorm och Ben Davies
Från Tottenham till Swansea
Kommentar: Ingick i en swap-deal där Ben Davies var huvudfiguren. Ge Sigurdsson nummer tio-tröjan och speltid och han kommer leverera. 7 mål och 10 assist i ligan imponerar.

7) Sadio Mané, 11,8 miljoner pund
Från Salzburg till Southampton
Kommentar: Värvades för stora pengar, men Mané blev en injektion. Tio mål i ligan och rekordman sedan han prickat in det snabbaste hattricket i Premier Leagues historia.

6) Aaron Cresswell, 3 miljoner pund
Från Ipswich till West Ham
Kommentar: En sensation från första omgången. Bara det faktum att folk ansåg att Cresswell förtjänade att tas ut i Roy Hodgsons engelska landslagstrupp säger en del.

5) Lukasz Fabianski, gratis
Från Arsenal till Swansea
Kommentar: Bosmanvärvning som blev en fullträff. Fabianski ersatte Michel Vorm och svarade för en riktigt stark säsong.

4) Cesc Fàbregas, 27 miljoner pund
Från Barcelona till Chelsea
Kommentar: Fàbregas hade enorm impact direkt och 18 assist är en monstruös siffra för en mittfältare (bara två från Thierry Henrys rekord i Premier League).

3) Estéban Cambiasso, gratis
Från Inter till Leicester
Kommentar: De allra flesta trodde Leicester skulle åka ur Premier League inför säsongen. Alla trodde att laget skulle göra det när man var avsågat efter halva ligan. Deras ”Great escape” har beskrivits som den häftigaste i Premier League och är det någon spelare som förtjänar extra credit är det argentinaren Cambiasso. Värvad på free transfer klev han fram som lagets härförare. Intelligent, rutinerad och tuff. Leicester hade inte klarat det utan 34-åringen.

2) Alexis Sanchez, 35 miljoner pund
Från Barcelona till Arsenal
Kommentar: Arsenal var inte i akut behov av en offensiv mittfältare, men Sanchez har blivit en monsterhit på Emirates. Visst, det kostade, men så har han också varit direkt inblandad i 36 mål i alla turneringar. 25 fullträffar där bomben i FA-cupfinalen var det mest minnesvärda.

1) Diego Costa, 32 miljoner pund
Från Atlético Madrid till Chelsea
Kommentar: Anledningen att Chelsea floppade förra säsongen var att man saknade en striker av klass. Diego Costa visade direkt att han var mannen fansen väntat på. 20 mål på 24 starter är iögonfallande siffror. Enda minuset är hans bräckliga kropp.

***
Vilken värvning tycker du har haft störst ”impact” på sitt lag?

Nu när vi rankat de 50 bästa spelarna i Premier League så byter vi fokus mot tränarna.
Det här är min bedömning av tränarna den gångna säsongen.

När man bedömer tränarnas insatser måste man som alltid ta hänsyn till flera parametrar. Vad är rimligt att kräva av klubben? Vad har klubben gjort för resultat tidigare år? Vilka resurser har managern fått? Spelarförsäljningar? Skador eller andra omständigheter som försämrat förutsättningarna?
Tränaromdömen är resultatbaserade. Det spelar egentligen ingen roll vad du gör som tränare – når du resultat har du gjort något bra. Det här beror ju på att vi inte har insyn i tränarnas arbete. Vi har ingen aning om vad de gör på träningsplanen i veckorna och vi har inte heller hela bilden när vi bedömer deras matchcoachning. Därför är vi utelämnade till att endast bedöma tränarna utifrån matcherna och matchernas resultat.
Supportrarna lever i samma värld om svart eller vitt. Inför FA-cupfinalen hörde jag flera Arsenalfans som sa att den matchen avgjorde säsongen. Seger lika med en bra säsong. Förlust mot Aston Villa så hade betyget varit underkänt. Så små är marginalerna. Det är därför det kan bli så betydande skillnad i slutomdöme på om ett lag klarar kontraktet jämfört med om man inte gör det. Även om det bara hänger på målskillnaden.
Här är min betygsättning.

SÄSONGSBETYG PÅ TRÄNARNA I PREMIER LEAGUE

Betygskalan: (5=topprestation, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänt, 1=underkänt).

1) Chelsea
José Mourinho.
Med två titlar kan betyget inte bli annat än topprestation. När José Mourinho återvände till Stamford Bridge sommaren 2013 sa han att han laget inte var redo att vinna ligan första året. Andra säsongen, däremot, då skulle man vinna titeln. Och det gjorde Chelsea. Får managers levererar titlar med samma garanti som Mourinho. Chelsea var ligans särklassigt bästa lag under säsongen och när det behövdes hittade man alternativa sätt att vinna matcherna. Mourinhos träffsäkerhet på transfermarknaden imponerar (Matic! Fàbregas! Costa!). Enda besvikelsen var uttåget i Champions League där Chelsea föll mot ett taggat Paris Saint-Germain. En rejäl satsning på CL måste vara målet nästa säsong.
Betyg: 5/5.

2) Manchester City
Manuel Pellegrini.
Manchester City kom tillkorta i alla fyra turneringar denna säsong. Ut i fjärde rundan mot Newcastle i Ligacupen, ut i fjärde rundan i FA-cupen hemma mot Middlesbrough, ut i åttondelsfinalen i Champions League mot Barcelona (mer hedersamt). Säsongen blev inte som City tänkt sig. Även om man slutar tvåa i ligan så var managerinsatsen inte tillräckligt bra. Var det klokt att ställa en så ålderstigen trupp på benen? Borde man inte föryngrat mer förra sommaren? Värvningarna av Eliaquim Mangala och Fernando har än så länge inte blivit några fullträffar.
Betyg: 1/5.

3) Arsenal
Arsène Wenger.
När Arsène Wenger blev bespottad av sina egna supportrar vid tågstationen i Stoke i vintras var det många som tyckte att fransmannen gjort sitt i klubben. Nu har vinden vänt. Igen. Arsenal var aldrig riktigt nära att hota om ligatiteln, man åkte ut i Champions League trots ett tappert försök att vända underläget från första mötet – och sedan ”räddade” man säsongen med en FA-cuptitel. Utgången påminner om ifjol så utvecklingen är marginell även om truppen känns starkare. Ifjol vid den här tiden trodde jag att FA-cuptiteln skulle lotsa Arsenal närmare ligatiteln, men det skedde inte, trots att värvningen av Alexis Sanchez blev en hit. FA-cuptiteln räddar betyget till en stark trea.
Betyg: 3/5.

4) Manchester United
Louis van Gaal
Målet med säsongen var att återta en Champions League-biljett och det lyckades holländaren med. Han fick en enorm budget att handla spelare för och värvningarna av Angel Di María och Radamel Falcao (lån) kan ifrågasättas. Men Louis van Gaal klarade ut stormen i höstas när United drogs med en enorm skadelista och under våren fanns det stunder då laget faktiskt såg ut att ha hittat ett vinnande koncept och en spelidé som spelarna trodde på. Det svaga resultatet i cuperna överskuggas av den säkrade fjärdeplatsen.
Betyget: 3/5.

5) Tottenham
Mauricio Pochettino
Tottenham slutar på en femteplats och nådde final i Ligacupen. Det är godtagbart sett till truppen och förväntningarna. Respass i första slutspelsomgången i Europa League var en liten missräkning. Pochettino vågade satsa på de unga spelarna – Harry Kane och Nabil Bentaleb har blivit stöttepelare. Spurs kändes spännande i höstas, men de tappade fart ju längre säsongen led, precis som Pochettinos lag brukar göra på grund av det energikrävande spelet.
Betyg: 3/5.

6) Liverpool
Brendan Rodgers
Det gör ont att falla, framför allt om man gör det från sjunde himlen. Förra året blev Brendan Rodgers geniförklarad. Nu är han ifrågasatt efter ett dystert år där Liverpool missat Champions League och avslutat med en pinsam 1–6-förlust mot Stoke. Värvningarna har inte levererat, med några undantag, och där har Brendan Rodgers och transferkommittén en del att förbättra. Rodgers hittade ett innovation 3-4-3-system som gav en uppryckning i vintras, men Liverpool blev sönderläst och avslutningen i våras var blek. En förmildrande omständighet är skadan på Daniel Sturridge (i kombination med försäljningen av Luis Suárez), vilket gjorde att Liverpool blev väl tunt i offensiven.
Betyg: 1/5.

7) Southampton
Ronald Koeman
När Ronald Koeman anlände till Southampton hade klubben börjat sälja stjärnor på löpande band. Att Koeman så snabbt fick ordning på lagets organisation var imponerande. Flera av värvningarna övertygade och Ronald Koeman har lanserats som ”manager of the year” av många. En sjundeplats för laget som av vissa tippades att åka ur är starkt. Betyget kan inte bli annat än högt.
Betyg: 5/5.

8) Swansea City
Garry Monk
Samma sak här. Det var många som tvivlade på unge Garry Monk som fick förtroendet att ta över Swansea på permanent basis. Laget har hela tiden legat på säker mark och Garry Monk hanterade förlusten av Wilfried Bony, som såldes till Manchester City i januari, väldigt bra.
Betyg: 5/5.

9) Stoke City
Mark Hughes
En del som inte följer Premier League särskilt noga vill inte inse det, men Stoke är inte gamla Stoke längre. Det är inte endast inkast och långa bollar som anfallsvapen. Stoke har tvärtom ett varierat anfallsspel och så länge Bojan Krkic höll ihop kroppen var de riktigt sevärda. En niondeplats trots att lagets bästa spelare (Bojan) saknats en stor del av säsongen får anses vara en framgång.
Betyg: 4/5.

10) Crystal Palace
Neil Warnock
Warnock tog över Crystal Palace när Tony Pulis hoppade av kort inför säsongspremiären. Crystal Palace låg på 18:e plats med 15 inspelade poäng när Warnock fick sparken. Inte godkänt.
Betyg: 1/5.
Alan Pardew
Pardew kom in 2 januari och uppryckningen blev total, fullt i klass med den som Tony Pulis genomförde ett år tidigare. Palace slutade tia i Premier League och tog sig till femte omgången i FA-cupen.
Betyg: 5/5.

11) Everton
Roberto Martínez
Det var meningen att Everton skulle fortsätta på den inslagna vägen och etablera sig som utmanare i toppen. Istället innebar året två steg tillbaka för Roberto Martínez bygge. De unga spelarna stagnerade (Barkley, Lukaku, Stones) och veteranerna nådde inte upp i tidigare höjder. En plats på undre halvan av tabellen var inte vad fansen väntat sig.
Betyg: 1/5.

12) West Ham United
Sam Allardyce
I höstas när West Ham gjorde succé var Sam Allardyce hyllad. ”Big Sam” hade satsat på en mittfältsdiamant och hans sommarvärvningar Aaron Cresswell, Diafra Sakho, Cheikhou Kouyaté, Enner Valencia, framstod som fynd. Efter segern mot Leicester 17 december låg West Ham fyra i tabellen. Sedan blev det bara tre segrar under resten av säsongen. Ja, en tolfteplats är okej, men slutbetyget räddas framför allt av värvningarna.
Betyg: 3/5.

13) West Bromwich
Alan Irvine
Den sympatiske Irvine tog över en klubb som tappat närmare 15 spelare. Uppgiften var inte enkel, men han lyckades å andra sidan aldrig få någon struktur på laget. Fick sparken 29 december då West Bromwich låg på 16:e plats, en poäng före Crystal Palace på nedflyttningsplats.
Betyg: 1/5.
Tony Pulis
Doktor Pulis har räddat många sjuka patienter i Premier League, så också denna gång. Pulis-effekten var tydlig i början, men efter fyra förluster på fem matcher i februari-mars var West Bromwich utsatt igen. En stark avslutning, inklusive en minnesvärd seger på Old Trafford, gav säker mark och en meriterande 13:e plats.
Betyg: 2/5.

14) Leicester City
Nigel Pearson
Vilken underlig säsong för Nigel Pearson och Leicester. Efter segern med 5–3 mot Manchester United 21 september trodde nog många att Leicester skulle surfa vidare. Istället dröjde det till 10 januari, närmare fyra månader (!), innan nästa trepoängare kom. Klubbledningen visade förtroende för Pearson och även när han enligt uppgifter fick sparken vid ett tillfälle, fick han ändå vara kvar.
Avslutningen i ligan var magnifik. Från 4 april förlorade Leicester bara en match, hemma mot Chelsea. Under den perioden var de ligans bästa lag. Även om Nigel Pearson betedde sig suspekt vid flera tillfällen (uppmanade en supporter att ”gå och dö” och gick oförklarligt till verbal attack mot en journalist vid en presskonferens) så är hans insats med begränsat material väldigt bra.
Betyg: 4/5.

15) Newcastle United
Alan Pardew
När Pardew självmant sade upp sig från Newcastle låg laget på tionde plats, långt från toppen, men samtidigt på betryggande avstånd från nedflyttningsstrecket.
Betyg: 3/5.
John Carver
Det var nog inte tanken att John Carver skulle ta över resten av säsongen men Mike Ashley gav Carver förtroendet och det hade kunnat kosta Premier League-kontraktet. Det blev bara tre segrar under Carvers styre och den avslutande 2–0-vinsten kom efter tre månader utan seger.
Betyg: 1/5.

16) Sunderland
Gustavo Poyet
Hyllades av många när han tog över och räddade Sunderland förra våren. Denna säsong lyckades dock Poyet inte få till sitt Sunderland, vare sig på transfermarknaden eller på planen. Sparkad i mitten av mars efter 0–4 hemma mot Aston Villa.
Betyg: 1/5.
Dick Advocaat
Holländaren kom in i ett prekärt läge. Uppgiften var att greja nytt kontrakt och det lyckades.
Betyg: 2/5.

17) Aston Villa
Paul Lambert
Lambert coachade Aston Villa i tre säsonger utan märkbara förbättringar. I februari fick han sparken med laget liggandes under nedflyttningsstrecket.
Betyg: 1/5.
Tim Sherwood
”Tactics-Tim” kom in med energi och sin ”lösa ledarstil” och det verkar ha gett Villa ett lyft. Tog laget till säker mark i tabellen, FA-cupfinal och fick fart på Christian Benteke och Tom Cleverley.
Betyg: 3/5.

18) Hull City
Steve Bruce
Hull storsatsade inför säsongen, men värvningar av Hatem Ben Arfa och Gastón Ramirez föll inte alls ut som man tänkt. Hull åkte i kvalet till Europa League och becksvart höst har man legat fast förankrat i bottenstriden.
Betyg: 1/5.

19) Burnley
Sean Dyche
Ingen trodde att Burnley skulle klara kontraktet med en klubbledning som inte ville äventyra ekonomin. Dyche fick Burnley att springa mer än alla andra lag i Premier League och jag tycker faktiskt att han gjorde det som man kan kräva av honom.
Betyg: 2/5.

20) Queens Park Rangers
Harry Redknapp
Gamle Harry Redknapp lämnade Queens Park Rangers i februari när laget låg näst sist. Officiellt hette det att 68-åringen skulle operera knäet och inte kunde utföra jobbet ”till 100 procent”, men det framkom senare att det fanns andra orsaker. I april erkände Redknapp att han lämnade för att han inte visste vilka som ”var på hans sida”. Redknapps stora problem var att han inför säsongen satsade på fel hästar.
Betyg: 1/5.
Chris Ramsey
Ultrasvår utmaning att rädda ett felbalanserat QPR med tre månader kvar av säsongen och utsatt tabelläge. Men hade QPR ryckt upp sig likt Leicester hade man grejat kontraktet. Ramsey har skrivit på ett treårskontrakt.
Betyg: 1/5.