Tim Howard började säsongen svagt och det var en av anledningarna till att Everton hade tufft i höstas. Nu har amerikanen varit mer stabil och i helgens match mot Southampton svarade han för ett par superräddningar när Southampton besegrades.
Héctor Belleríns framfart har vi noterat tidigare och i helgens stormöte med Liverpool visade han varför han förmodligen är Arsène Wengers förstaval på högerbacken även när Mathieu Debuchy är tillbaka. Målet banade väg för storsegern. Phil Jagielka var stabil i mittförsvaret för Everton medan Jason Shackell fortsätter att övertyga i Burnley (en av ligans mest undervärderade spelare). Patrick van Aanholt var överallt i derbyt och får vänsterbacken.
Mesut Özil har fått kritik för sitt spel i perioder, men nu är tysken i storform och mot Liverpool var han dominant från sin mittfältsposition. Frisparksmålet var kronan på verket. Estéban Cambiasso var bra för Leicester medan Ander Herrera blivit en viktig kugge i Louis van Gaals ”nya United”. Eden Hazard var bäst på plan för Chelsea och satte ett mål och en assist.
På topp väljer jag Olivier Giroud, en annan Arsenalspelare i storform, och Crystal Palaces Glenn Murray. Den sistnämnde sysselsatte ensam Manchester Citys försvar och prickade in ett av målen i segermatchen.
Omgångens spelare: Eden Hazard, Chelsea.

Mitt omgångens lag (4-4-2):
Tim Howard, Everton
———————————————–
Héctor Bellerín, Arsenal (3)
Jason Shackell, Burnley
Phil Jagielka, Everton (2)
Patrick van Aanholt, Sunderland
———————————————–
Mesut Özil, Arsenal (4)
Estéban Cambiasso, Leicester
Ander Herrera, Manchester United (3)
Eden Hazard, Chelsea (8)
————————————————
Olivier Giroud, Arsenal (3)
Glenn Murray, Crystal Palace

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Scott Dann (Crystal Palace), Jason Puncheon (Crystal Palace), Glenn Murray (Crystal Palace), Lee Cattermole (Sunderland), Jermain Defoe (Sunderland), Alexis Sanchez (Arsenal), Laurent Koscielny (Arsenal), Bafetimbi Gomis (Swansea), Gylfi Sigurdsson (Swansea), Bobby Zamora (QPR), César Azpilicueta (Chelsea).

***
Omgångens mål: Herrejösses vilka fullträffar vi fick se i helgen. Jermain Defoes volley hade vunnit vilken annan vecka som helst, Bobby Zamora, Wayne Rooney, Bafetimbi Gomis, Alexis Sanchez… men jag måste välja här och då faller mitt val på Charlie Adam som gjorde mål från egen planhalva.
Omgångens manager: Alan Pardew, Crystal Palace. Vilket lyft ”Eagles” har fått under den före detta Newcastle-tränaren.
Omgångens floppspelare: Kolo Touré, Liverpool. Startade i mittförsvaret och agerade osäkert matchen igenom.

***
Jag upptäckte nu att jag missat ett omgångens lag från omgång 30. Det kommer vid tillfälle.

I höstas vann de matcher utan att spela bra.
Nu börjar spelet stämma allt bättre samtidigt som segrarna radas upp.
Han fick ordning på det till slut, Louis van Gaal.

Den holländske tränaren har fått utstå en hel del kritik under säsongen. Det var naturligt. I somras spenderade klubben runt 1,5 miljard kronor på nya spelare. Efter en trevande inledning i ligan försäkrade Louis van Gaal att resultaten skulle synas först efter tre månader.
Men tre månader in på säsongen syntes ingen utveckling. Snarare tvärtom. Manchester Uniteds spel var stundtals katastrofalt; idéfattigt, lättläst. Experimentet med trebackslinje föll inte alls väl ut.

Louis van Gaal har fått tvista hit och dit innan han hittat rätt modell. Det dröjde till mars månad när han satte ihop ett 4-1-4-1 (som i anfall blir ett 4-3-3).
Det gav en mycket övertygande seger mot Tottenham, bortatriumfen mot Liverpool och igår en komfortabel trepoängare hemma mot Aston Villa.
Men det är inte vinsterna som fansen jublar mest åt. Det är att Manchester United, för första gången sedan tiden före David Moyes-eran, ser ut som gamla Manchester United. De sätter an tonen i matcherna, går ut med attityden att de ska och är bra nog för att dominera.
Även om rörligheten i anfallsspelet imponerat senaste matcherna, även om om den ultrabegåvade Juan Mata hittat en formtopp i en ny kantroll och Wayne Rooney visat att han är lagets bäste striker, är det försvarsspelet, enligt mig, som är nyckeln till lyftet.

Louis van Gaal är en man av den holländska skolan och som en tidigare Barcelona-tränare bär han på arvet från Katalonien: bollinnehav, snabb återerövring, en vilja att styra matcher på sin egen skicklighet, inte på motståndarnas misstag,
Förra sommaren i VM med Holland gjorde han bedömningen att hans material inte höll för att spela en proaktiv fotboll. Han snickrade ihop ett 5-3-2 och knep en bronsmedalj trots att backlinjen bestod av begränsade spelare från Eredivisie.
När han anlände till Old Trafford gjorde han samma SWOT-analys. Han såg begränsade försvarare som Phil Jones, Jonny Evans och Chris Smalling och bedömde att de inte klarade att hålla tätt i en fyrbackslinje.
Men när Louis van Gaal ställde ut ett reaktivt 5-3-2-lag gick han emot sin filosofi.
Han har alltid värderat bollinnehav. Nu skickade han ut ett manskap som spelade för att inte förlora, istället för att spela för att vinna.

Resultatmässigt gick det okej i höstas, poängen trillade in, men fansen hade svårt att ta till sig det trista, tröga anfallsspelet.
Därför har övergången till 4-1-4-1/4-3-3 blivit en fullträff – försvarsmässigt. I mina egna digra, men icke-vetenskapliga fotbollsundersökningar är det snudd på omöjligt att pressa högt med ett 5-3-2-system. Jag har inte sett något lag som gjort det med framgång. Bytet av spelsystem var en signal att spelarna skulle ändra sitt tänk: Istället för att avvakta – vinn boll så tidigt som möjligt.
De senaste matcherna har Manchester United stressat och pressat sönder sina motståndare. Nu handlar det inte längre om att ligga lågt och vänta på misstag. Nu ska misstagen forceras fram.
Igår mot Aston Villa lade den här taktiken grunden till segern. Gästerna fick inte en lugn stund när Ander Herrera och Michael Carrick tog steget fram istället för att falla.
Herrera, som dessutom satte två mål, är en nyckel i detta spel. Spanjoren var med i det Athletic Club som pressade sönder Manchester United på samma arena 2012. I höstas spelade han knappt, och många undrade varför, men efter skiftet av spelidé har han fått en skräddarsydd roll på mittfältet. Samtidigt har Daley Blind imponerat som vänsterback med sitt kloka, positionssäkra spel.

Vi vet fortfarande inte hur Manchester Uniteds nya spelsätt står sig i längden och det är en bit kvar innan laget säkrat Champions League-biljetten. Kommande tre omgångar väntar Manchester City (h), Chelsea (b), Everton (b). Tre förluster och tonläget kommer vara annorlunda.
Men Louis van Gaal har åtminstone gett supportrarna en tilltalande fotboll. Han har gett dem något att tro på.

Det är så här det ser ut när stora drömmar väcks till liv.
Det är så här det ser ut när stora drömmar krossas.
Arsenal kan plötsligt vinna ligan. Liverpool minskade drastiskt sina chanser att ta en Champions League-plats.

Uppsnacket till det här mötet har till stor del handlat om Raheem Sterling. Den unge Liverpoolspelaren har valt att avvakta med att skriva nytt kontrakt med Liverpool och i BBC gett uttryck för att han vill vinna titlar.
Det finns alltid två sidor av myntet och att en spelare utnyttjar sin rätt att förhandla vid en kontraktsförhandling är knappast någon ny företeelse.
Vi får aldrig veta hur mycket Sterling-gate har påverkat uppladdningen till mötet med Arsenal, men det kan knappast ha varit positivt att lagets viktigaste offensiva spelare antytt att hans framtid kan ligga utanför Liverpools stadsgränser.

Med tanke på hur mycket som låg i potten, betydelsen för den här matchen, var det uppseendeväckande hur matchbilden såg ut.
Arsenal började direkt att pressa högt och med en osäker Kolo Touré i Liverpools backlinje (ersatte avstängde Martin Skrtel) gav det önskad effekt. Hemmalaget skaffade sig ett par, tre lägen första kvarten efter ödesdigra bolltapp från Liverpool. Det var förvånande att Liverpool fortsatte att spela med så högt risktagande, trots varningsklockorna.
Liverpool jobbade sig in i matchen efter cirka en kvart och faktum är att laget skaffade sig ett par jättelägen. Först blev Raheem Sterling avvinkad för en felaktig offside och sedan hade Lazar Markovic ett jätteläge att servera Sterling öppet mål. Markovic missade passningen och Liverpool fick inte det ack så viktiga ledningsmålet.
Att lagen bjöd på så många målchanser – i en så viktig match – visar kanske varför dessa lag har så svårt att hävda sig i Europaspelet.
Istället exploderade Arsenal under halvlekens sista tio minuter.

I somras var det nog få utanför Arsenalkretsar som hade full koll på Héctor Bellerin. Mathieu Debuchy var etta på högerbacken och Carl Jenkinson var god nog för att vara tvåa. Men så blev Jenkinson utlånad till West Ham och Debuchy skadad. Bellerin fick chansen i höstas utan att övertyga, men när andra chansen dök upp tog han den med hela näven. Sedan dess har han varit gjuten till höger.
I den 37:e minuten visade han varför när han vandrade förbi en passiv Moreno och curlade in 1–0. Mesut Özil fyllde på med 2–0 (misstaget av Mamadou Sakho att orsaka frisparken var ännu större än misstaget av Simon Mignolet som borde ha tagit bortre stolpen).
När Alexis Sanchez med superkvalitet dundrade in 3–0 (underbar förstatouch av Olivier Giroud i förspelet) var matchen över.
Arsenal var så mycket bättre i alla viktiga moment.
Liverpool förde spelet i andra halvlek, men det var aldrig nära att bli spänning efter Jordan Hendersons straffreducering. Olivier Giroud demonstrerade sitt lyft när han placerade in 4–1 på tilläggstid.
Emre Can blev utvisad för ett andra gult kort i slutminuterna. När det går emot och drömmar släcks är det typiskt att problemen även spiller över på nästa match.

För ett år sedan möttes de här lagen på Anfield och Liverpool körde över Gunners med 5–1. Då var Liverpool laget på frammarsch, laget som såg en ljusnande framtid. Samtidigt famlade Arsenal efter identitet och struktur efter alla hedersamma fjärdeplatser och säkrade CL-biljetter när fansen egentligen ville se en kamp om titeln.
Ett år senare är läget annorlunda. Arsenal har fått bitarna på plats.
Förstaplatsen är fortfarande avlägsen om Chelsea gör jobbet och vinner sina återstående matcher. Men andraplatsen är rentav trolig nu när Manchester City vacklat sista månaderna.
Det skulle vara ett steg framåt och en indikation på att Arsenal kan vara med och kriga om ligatiteln nästa år. Den drömmen känns inte alls orimlig när Arsène Wenger äntligen fått jobba med en något sånär skadefri trupp och Olivier Giroud visat att han är en klassanfallare.

Liverpool såg så intressant ut från december och fram till mars, men senaste matcherna har motståndarna avslöjat Brendan Rodgers 3-4-3-system. Liverpoolmanagern har gång på gång hittat ett recept och nu måste han göra det igen.
Det ser inte ut att bli något Champions League-spel för Liverpool, men truppen är ung och potentialen stor. Får Brendan Rodgers behålla den här truppen talar tiden för Liverpool.
Därför kan Raheem Sterlings kontraktsfråga avgöra riktningen för Liverpools satsning kommande åren.

Graziano Pellè började sin Premier League-sejour med att ösa in mål – för att sedan drabbas av måltorka.
Här är ett gäng andra anfallsstjärnor som slocknade kort efter det att de stigit till himlen.

Francis Jeffers, Everton/Arsenal
High point: Sex ligamål som 18-åring hösten 1999.
Kommentar: Francis Jeffers kom fram som ung stjärna i Everton i slutet av 90-talet. Efter sex mål i ligan säsongen 1999/00, alla före nyår, blev det sex nya fullträffar året efter på blott tio starter. Arsène Wenger gillade vad han såg och betalade 8 miljoner pund för anfallaren – då en av klubbens dyraste värvningar genom tiderna.
Francis Jeffers hade dock svårt att hävda sig i konkurrensen med Thierry Henry och Sylvain Wiltord. Under två säsonger i Arsenal blev det bara totalt fyra starter. Hans karriär började dala redan som 19-åring och sedan dess har det gått utför. Efter att ha spelat för Floriana på Malta blev sista klubben Accrington Stanley i League Two. Francis Jeffers lade skorna på hyllan våren 2013.

Michael Ricketts, Bolton
High point: Spelade från start i Englands landslag mot Holland 2002.
Kommentar: Ricketts är kanske bästa exemplet på en spelare som blommade ut fort. Han köptes till Bolton sommaren 2000 från lilla Walsall. Sam Allardyce skolade om honom till mittfältare och Ricketts gjorde 24 mål när Bolton tog steget till Premier League. Under debutsäsongen i Premier League fortsatte framgångsvågen. Fram till februari hade Michael Ricketts gjort 15 ligamål och blev uttagen i Sven-Göran Erikssons landslag till mötet med Holland (den förste Boltonspelaren i landslaget sedan 1963). Startelvan den dagen var imponerande: Martyn – Neville, Ferdinand, Campbell, Bridge – Beckham, Gerrard, Scholes – Heskey, Ricketts, Vassell.
Alla utom skadade Neville var med i VM i Japan/Sydkorea utom Michael Ricketts. Efter landslagsdebuten, som skulle bli språngbrädan för nästa steg i karriären, hade han svårt att hitta rätt i klubblaget. I januari 2003 köptes han av Middlesbrough och sedan har utförsbacken fortsatt. Han bytte klubb varje år, från Middlesbrough till Leeds, Stoke, Cardiff, Burnley, Southend United, Preston NE, Oldham, Walsall innan han bröt kontraktet i Tranmere Rovers 2010.
I januari 2011 dömdes Michael Ricketts till samhällstjänst efter att ha misshandlat sin ex-flickvän.

Jon Stead, Blackburn
High point: Sex mål på 13 matcher för Blackburn våren 2004.
Kommentar: Jon Stead hämtades till Blackburn i januarifönstret från Huddersfield Town i gamla Division 3. Anfallaren gjorde mål i sina två första matcher och satte totalt sex mål under våren på 13 starter.
Verkligheten kom dock ikapp Stead. Året efter gav endast två mål på 29 Premier League-matcher och sedan sedan dess har han mest hållit till i lägre divisioner. Med undantag av en lyckosam säsong för Ipswich 08/09 (12 mål) har han inte kunnat upprepa succén från våren 2004.
Våren spenderar han på lån i Bradford, där han lyckades näta i FA-cupmötet med Chelsea i januari.

Mido, Tottenham
High point: Nio mål på 21 första omgångarna i Premier League hösten 2005.
Kommentar: Mido, Zlatans kompanjon från åren i Ajax, lånades ut till Tottenham våren 2005. Spurs förlängde lånet till att gälla säsongen 2005/06 och då kom genombrottet. Mido satte elva ligamål, varav nio fram till 4 januari.
Året efter blev det bara en fullträff i ligan på tolv matcher och efter flytt till Middlesbrough och ett försök i Wigan på lån har hans karriär pekat rakt nedåt. Senast representerade han Barnsley i Championship där han gjorde blott en match.

Roque Santa Cruz, Blackburn
High point: 19 mål i Premier League säsongen 2007/08.
Kommentar: När Roque Santa Cruz värvades till Blackburn sommaren 2007 var inte förväntningarna överdrivet stora. Anfallaren var visserligen skicklig, men i Bayern München hade han mest nött bänk. På senaste tre säsongerna startade han bara 23 matcher och sista året i Bayern resulterade endast i två ligamål på 26 matcher (varav 12 från start).
Men i Blackburn under Mark Hughes fick Santa Cruz ett ruggigt lyft. Efter 19 mål på 36 starter var han glödhet. Året efter blev det dock bara fyra mål på 20 matcher. Santa Cruz värvades ändå till Manchester City, där han hamnade utanför laget. Efter sex starter på tre säsonger lånades paraguayanen ut till Real Betis och senare till Málaga. Nu spelar han för Cruz Azul i mexikanska ligan.

Amr Zaki, Wigan
High point: Gjorde sju mål på sina åtta första ligamatcher.
Kommentar: Den egyptiske anfallaren värvades till Wigan på lån inför säsongen 2008/09 från Zamalek. Han hade tidigare under året öst in mål i Afrikanska mästerkapen, men det var ändå en sensation när Zaki inledde så starkt i Wigan. Vi minns bland annat mötet med Liverpool på Anfield då han gjorde två mål (förlust 2–3).
Efter de två fullträffarna på Anfield 18 oktober tog det dock stopp. Amr Zaki gjorde bara ett enda spelmål under resterande 30 omgångar (och tre straffmål).
Zaki (som fyller 32 år nästa vecka) återvände till Zamalek. Förutom en kort tid på lån i Hull City har han bara representerat mindre klubbar: Zamalek, Elazigspor, ENPPI, Al-Salmiya, Raja Casablanca, Al-Ahed, Arab-Contractors.

Papiss Cissé, Newcastle
High point: 13 mål på 13 starter (plus eft inhopp) våren 2012.
Kommentar: I januarifönstret 2012 förstärkte Alan Pardew anfallet med Papiss Cissé. Även om senegalesen öst in mål för Freiburg i Bundesliga hade få kunnat tro att han skulle leverera än mer i Premier League. Cissé gjorde 13 mål på 14 matcher under våren då Newcastle på allvar fajtades om en Champions League-biljett.
Säsongen därpå hade dock målkänslan försvunnit. Det dröjde till nionde omgången innan han hittade rätt i ligan. Facit blev åtta mål på 36 ligamatcher, långt under det snitt han presterat under sitt första halvår på öarna.
Papiss Cissé gjorde bara två mål i ligan förra säsongen och såg ut att fullständigt ha förlorat förmågan att hitta rätt. Denna säsongen har han dock varit effektiv som inhoppare. Cissé har gjort nio mål på 13 matcher, varav endast sex är från start.

Michu, Swansea
High point: 12 mål på 16 matcher hösten 2012.
Kommentar: Efter en succésäsong i Rayo Vallecano hade offensive mittfältaren Michu placerats i både Liverpool och Manchester United. Det blev dock Swansea som drog det längsta strået och fick spelaren billigt, runt 20 miljoner kronor.
Michu betalade snabbt av investeringen. Som offensiv mittfältare hade han en osedvanlig förmåga att ta sig till mållägen. Tolv mål på första 16 matcherna i Premier League var ett fantastiskt facit. Michu användes senare även som striker och totalt blev det 18 fullträffar under debutåret. Det spekulerades i en prislapp på över 200 miljoner kronor. Men spanjoren klarade inte att följa upp succén.
Året efter blev det bara två ligamål på 17 matcher (varav 15 från start). Denna säsong är han utlånad till italienska Napoli där han bara startat två matcher under Rafael Benítez.

***
Listan är tänkt att innehålla namn som levererade omgående i Premier League för att sedan tappa målkänslan. De måste ha levererat över tillräckligt lång tid för att omgivningen skulle tro att de var ”the real deal” för att övervägas. Namn som Federico Macheda, som gjorde två mål på två matcher och sedan föll i glömska, bortser vi från här.

I inledningen av hösten var han en av Europas hetaste anfallare.
Nu är Graziano Pellè iskall.
Har han någon framtid i Southampton?

När säsongen sparkade igång i augusti var Southampton den stora positiva överraskningen i Premier League. En av orsakerna till framgångarna var nyförvärvet Graziano Pellè.
Efter att ha fört en undanskymd tillvaro i Italien och sedan fått sitt genombrott i Holland, handplockades han till Saints av Ronald Koeman.
Under de första tio matcherna i klubben gjorde Graziano Pellè nio mål, varav tre fullträffar i Ligacupen.
Succén var total och det som imponerade var att italienaren inte bara bidrog med mål. Hans allroundspel där han hittade ett fint samarbete med Dusan Tadic var minst lika starkt.

Vi brukar så ofta tala om acklimatiseringsperiod, att spelare behöver tid för att anpassa sig, men vi kan också tala om ett omvänt fenomen.
Om spelare som levererar direkt för att sedan tyna bort och falla i glömska. Jag behöver väl inte gå närmare in på Amr Zakis Premier League-sejour?
Graziano Pellè kan kvala in i den kategorin om han inte hittar tillbaka. Sedan den 20 december är anfallaren mållös i ligan. Enda gången han hittat rätt sedan mötet med Everton före jul var i FA-cupen mot Crystal Palace 24 januari.
Förra helgen, i 1–1-matchen mot Chelsea, var han bänkad. Mot Burnley i lördags var han tillbaka i startelvan bredvid Shane Long, men när Pellè fick öppet läge i första halvlek var det symboliskt att han träffade ribban från nära håll.
Hans tur har vänt.

Graziano Pellè fick uppmuntrande ord från Ronald Koeman efter lördagens match. Den holländske tränaren menade att 29-åringen gjorde en bra match, att formen är på väg. Men han erkände samtidigt att det ”gått troll” i hans målskytte.
– Det är ibland svårt när anfallare är ur form och de försöker göra saker annorlunda när de inte behöver göra det, sa Koeman.
Southampton har gjort en fantastisk prestation denna säsongen. Men om laget ska ta nästa steg behöver de en anfallare som kan leverera över tid. Pellès åtta ligamål på 30 matcher (varav ett inhopp) är inte överdrivet bra. Tvärtom är det ett skralt facit.
Bli inte förvånade om Southampton, som ett led i att närma sig toppen i Premier League, satsar pengar på en ny förstestriker i sommar.

van Gaal hittade rätt igen
Louis van Gaal har hattat fram och tillbaka denna säsong och sökt efter rätt system. Förra helgen mot Tottenham (3–0-seger) kändes det till slut som han funnit en fungerande modell med en 4-1-4-1-uppställning med Wayne Rooney som ensam striker.
Frågan var om den insatsen, säsongens bästa, var en engångsföreteelse eller om det skulle hålla mot ett formstarkt Liverpool på Anfield.
Det höll.
Manchester United började starkt och dominerade första kvarten. 1–0-målet av Juan Mata var inte alls ologiskt.
United hade förvånansvärt enkelt att spela sig igenom Liverpools lag, som sällan kom in i press. Det är andra matchen i rad som Liverpool haft svårt att hitta rätt i sitt presspel.
Manchester United hade dessutom bestämt sig för att skära av ytorna till Liverpools offensiva mittfältare, Adam Lallana och Coutinho, så Liverpool hade svårt att hitta ett vägvinnande passningsspel. Ett kompakt, tätt United var oerhört svårt att bryta igenom i första halvlek och så långt hade van Gaal vunnit coachduellen överlägset.

Andra halvlek blev påverkad av det tidiga röda kortet för Steven Gerrard. Manchester United gjorde rätt fort efter utvisningen 2–0, men sedan blev laget passivt. Liverpool hade inte längre något att förlora och då blev hemmalaget plötsligt vassare. Brendan Rodgers tvistade sin uppställning, gick över på fyrbackslinje och hans 4-3-2 gav en viss effekt. Daniel Sturridge sköt 1–2 via Phil Jones och Liverpool fick en livlina. Hemmalaget förmådde dock inte att skapa något tryck på grund av det numerära underläget.
Manchester United tog alla tre poängen och har nu övertaget i kampen mot Champions League-biljetterna.

Debacle för Gerrard
Det här stod inte i manus. Steven Gerrard skulle ju komma in idag och avgöra sitt sista (?) möte med Manchester United. Det gjorde han också, men på fel sätt.
Hela veckan har det diskuterats om Steven Gerrards vara eller icke vara i startelvan till det här stormötet. Kaptenen, legendaren, ikonen Steven Gerrard har betytt så mycket i så många möten med Manchester United och det fanns argument för att han skulle starta idag. Jamie Redknapp, ex-Liverpool-spelaren och Sky Sports expert, var en av dem som i veckan vädjade om att Gerrard behövdes på planen.
Brendan Rodgers började med Gerrard på bänken. I paus, när spelet hackat en halvlek, skulle Gerrard komma in och ställa saker tillrätta.
Det fungerade fint – i 30 sekunder. En heltänd, övertänd, Steven Gerrard började med att mosa Juan Mata i en närkamp och den duellen tände Anfield. Vad som sedan försiggick sig i kaptenens huvud när han delade ut en eftersläng på Ander Herrera är oklart. Herrera gick in tufft, men det var knappast något som borde ha framkallat en så överdriven aktion från Steven Gerrard.
Martin Atkinson hade inget annat val än att ta fram det röda kortet.
– Jag svek mina lagkamrater och min manager idag. Jag tar hela ansvaret för dagens resultat. Jag kom ut här (till intervjuzonen) för att be supportrarna om ursäkt, sa en ångerfull Steven Gerrard efteråt.

Mata visade sin kvalitet
Juan Mata har varit ute i kylan en längre tid och startade inte en ligamatch på över en månad. Men så fick spanjoren chansen mot Tottenham förra helgen och levererade.
Skulle han få spela igen, nu när Angel Di Maria åter var tillgänglig efter avstängning? Louis van Gaal fortsatte med Mata i elvan – och spelaren tackade för förtroendet genom att göra sin bästa match i Manchester United-tröjan.
Mata sprang sig fri och placerade in 1–0 i första halvlek. I andra halvlek, kort efter Steven Gerrards utvisning, hittade han en fri yta i straffområdet, fick en lyftning från Angel Di Maria och tryckte in 2–0 med en halv bicycleta. Det var ett ögonblick av ren och skär briljans, en påminnelse om hur mycket slöseri det är att ha denne guldklimp på avbytarbänken.
Juan Mata har inte fått någon nummer tio-position i van Gaals 4-1-4-1-system, utan en kantroll. Där har han tidigare varit avskärmad, men senaste två matcherna har han ändå fått rätt mycket boll. Louis van Gaal kallar Matas roll ”false right-winger”. Idag på Anfield var mittfältaren planens bäste aktör. Klok med bollen, alltid benägen att hitta en konstruktiv lösning.
Juan Matas förtroendekapital blir än större av att Angel Di Maria, spelaren han konkurrerat med, verkar ha tappat allt självförtroende. Di Maria hoppade in idag och spelade visserligen fram till 2–0-målet, men i övrigt var han slarvig och höll på att kosta sitt lag segern.
Nästa match är det ingen diskussion om vem som bör starta.

Fraser Forster var lysande i inledningen av säsongen. I helgen påminde han oss om att han gett Southampton en extra dimension med en stark insats mellan stolparna borta mot Chelsea.
I backlinjen var Chris Smalling gedigen mot Tottenham. Han gav inte formstarke Harry Kane en millimeter. Laurent Koscielny styrde de bakre leden för Arsenal medan Leandro Bacuna stod för två assist i Aston Villas seger.
På mittfältet var Michael Carrick och Morgan Schneiderlin givna. Marouane Fellaini snuddade vid en plats, men jag väljer Aaron Ramsey som gjorde sin bästa match för säsongen (här får han utgå lite från höger). Yannick Bolasie spelade fram till två av målen i Crystal Palaces segermatch.
Framåt var osedvanligt många anfallare på bettet. Wayne Rooney var framträdande för Manchester United och svarade för ett drömmål, Olivier Giroud var matchvinnare för Arsenal och Gabriel Agbonlahor har hittat en formtopp nu när han spelas i par med Christian Benteke.
Omgångens spelare: Olivier Giroud, Arsenal.

Mitt omgångens lag (3-4-3):
Fraser Forster Southampton (3)
————————————————
Leandro Bacuna, Aston Villa
Chris Smalling, Manchester United (3)
Laurent Koscielny, Arsenal (2)
————————————————
Aaron Ramsey, Arsenal
Michael Carrick, Manchester United (3)
Morgon Schneiderlin, Southampton (3)
Yannick Bolasie, Crystal Palace (2)
————————————————
Wayne Rooney, Manchester United (3)
Olivier Giroud, Arsenal (2)
Gabriel Agbonlahor, Aston Villa

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 betyg):
Simon Mignolet (Liverpool), Thibaut Courtois (Chelsea), James McCarthy (Everton), Michael Dawson (Hull City), Christian Benteke (Aston Villa), Fabian Delph (Aston Villa), Joleon Lescott (West Bromwich), George Boyd (Burnley), Ashley Barnes (Burnley), Joe Allen (Liverpool), Keiran Trippier (Burnley), Charles N’Zogbia (Aston Villa).

***
Omgångens mål: Matt Philips, Queens Park Rangers. Matchen var sedan länge förlorad, men Philips bomb från 40 meter går inte att förbise.
Omgångens manager: Louis van Gaal, Manchester United. Hittade rätt med laguppställning och spelarval och fick se sitt lag göra sin bästa insats för säsongen.
Omgångens floppspelare: John O’Shea, Sunderland. Det var många som var svaga i Sunderland, men kaptenen hade extra tungt i de bakre leden.

Uppförsbacken var för brant.
Monaco höll emot och lyckades slå ut Arsenal ur Champions League.

Arsenal är utslaget ur Champions League, trots 2–0-segern på Stade Louis II på tisdagskvällen.
Arsène Wengers gäng visste förutsättningarna: De var tvunget att göra tre mål på erkänt försvarsstarka Monaco.
Arsenal var taggat och hjälptes av det faktum att hemmalaget agerade passivt. Monaco var bara inställt på att försvara ledningen och deras försvarslinje trycktes längre och längre ned ju längre första halvlek led.
I den 36:e minuten sprang sig Olivier Giroud loss i straffområdet, fick tillbaka sin egen retur och stuvade in 0–1 med en behärskad höger.
Bara nån minut senare var det nära att det ringde igen då Danny Welbeck sköt från straffområdeslinjen. Bollen studsade dock på en liggande Aymen Abdennour och studsade en halv meter utanför stolpen. Ett mål där och Monaco hade blivit än mer nervöst.

I andra halvlek försökte Arsenal. De mötte en hemmamur, men de hittade vägar igenom det som var ett av Europas mest ramstarka försvar denna säsong.
Mesut Özil hade läge, men sköt utanför. Det dröjde till 79:e minuten innan Aaron Ramsey tryckte in 0–2 efter att Theo Walcott prickat stolpen sekunden före.
Då blev Monaco riktigt stirrigt.
Då kändes det som pendeln svängde över.
Allt momentum var med Arsenal och min känsla var att de äntligen skulle lyckas genomföra en historisk vändning. Monaco gick på tandköttet. Klarade inte att sätta tre passningar i rad.
Det var nära ett par gånger, Danijel Subasic räddade Girouds försök med nöd och näppe när bollen var på väg över mållinjen.
Det var så nära, men Arsenal nådde inte ända fram. Inte den här gången heller.
Varför? Det är ingen hemlighet att Arsenal behöver införskaffa defensiva kuggar i världsklass för att kunna utmana de bästa i Europa. Offensivt håller laget högsta klass, men försvarsmässigt behövs uppgraderingar på mittbackssidan och på defensivt mittfält.

Det är inte första gången Arsenal åker ur Champions League efter en hedersam insats i returen.
Förra året föll de hemma i första mötet med Bayern München för att sedan spela 1–1 borta.
Säsongen 2012/13 föll de hemma med 1–3 för att sedan vinna borta med 2–0 och åka ut på bortamålsregeln.
Säsongen 2011/12 föll de borta mot Milan med 0–4 för att sedan vinna hemma med 3–0.
Man får gå tillbaka till säsongen 2010/11 för att hitta ett dubbelmöte där Arsenal inte hade ett berg att bestiga inför returen.
Varför har det blivit så? Är det en mental blockering? Är det så att spelarna bara kan prestera när de inte längre har något att förlora? Är det då Arsène Wengers filosofi fungerar bäst? Han är ju knappast gjort sig känd för att vara tränaren som ställer ut ett defensivt lag för att få med sig ett resultat.

Resultatet ikväll innebär att tre av fyra engelska lag har slagits ut ur Champions League. Manchester City måste vända underläge borta mot Barcelona, ett minst lika brant berg som att åka till Monaco och göra tre mål.
Det mesta talar för att alla fyra engelska lagen är borta imorgon kväll.

Var har det här laget hållit hus under vintern?

Det var så länge sedan Manchester United presterade sevärd fotboll att jag har glömt bort när det skedde senast.
Under 2015 har vi sett ett trögt, osynkat lag som famlat efter form och fantasi. Det har varit varit marginellt bättre än fotbollen som presterandes under ökenvandringen ifjol då David Moyes sågades av allt och alla.
Louis van Gaal har med rätta fått kritik. Trots hattande hit och dit har han aldrig hittat rätt formation och han har sällan fått ut i närheten av maximalt av materialet.
Nu går Manchester United in i ett avgörande skede i fjärdeplatsracet med flera toppmöten. Tottenham hemma på söndagen var en nyckelmatch och en indikation på om laget ska falla platt i slaget om CL-biljetter.
Då kom insatsen som fansen väntat på hela året.

Louis van Gaal och Ryan Giggs satsade på något som liknade ett 4-1-4-1. Men det är teknikaliteter. Vad som betydde något var hur spelarna agerade.
Den som ville ha förklaringar till att Manchester United aldrig fått någon trygghet i försvaret behövde inte vänta länge. Phil Jones stod för ett farligt bolltapp och en hemåtpassning som hade kunnat hamna i eget mål under första fem minuterna. Men förutom dessa misstag var det ett distinkt United, anfört av den evigt unge Michael Carrick.
Marouane Fellaini flyttade upp i en släpande anfallsroll så fort laget vann boll och då fanns en måltavla att sikta på. Längst fram spelade Wayne Rooney och underströk att han fortfarande har mer att ge som anfallare (mer än vad vissa, inklusive jag själv, kanske trott).
Men även om Manchester United hittade vägar framåt och gjorde tre mål i första halvlek menar jag att försvarsspelet lade grunden till segern. Plötsligt fanns en aggressivitet, en löpvilja och ett presspel som United inte haft på hela säsongen. Det disciplinerade försvarsagerandet och de många höga bollvinsterna gav energi att fortsätta jaga. Och vinner man bollen i rätt lägen blir det lättare att anfalla mot osamlade motståndarförsvar.

Tottenham var svagt, det ska sägas. Spurs har spelat frekvent på slutet och det här var ett tröttkört manskap. Antalet hårresande felpassningar, inte bara Nabil Bentalebs vid Wayne Rooneys 3–0-mål, var häpnadsväckande.
van Gaal ska dock ha credit för att han lyckades stänga ned stjärnan Christian Eriksen. Istället för att låta dansken flyta runt fritt använde van Gaal ett zonmarkeringsförsvar där Michael Carrick fick följa Eriksen. Samtidigt hade Marouane Fellaini samma roll för Ryan Mason. Det här draget, att använda markeringsinslag på mittfältet, påminner om van Gaals Holland, som använde zonmarkering på mittfältet under VM förra sommaren.
Förlusten innebär att Tottenhams chanser att utmana om fjärdeplatsen minskade drastiskt. Manchester United har fortfarande ett oerhört tufft program kvar och jag håller Arsenal och Liverpool som favoriter att ta CL-platserna.
Men dagens insats – säsongens överlägset bästa – underströk att det finns oförlöst kvalitet som går att locka fram i de enskilda matcherna. Går det att bibehålla över tid?
Där ligger Louis van Gaals utmaning.

Chelsea åkte ur Champions League i onsdags. Själv låg jag hemma, nedbäddad i feber och såg fajten, och förmådde därför inte att analysera matchen. Jag vet inte ens om jag kunnat göra det.
Det som hände var så oerhört remarkabelt.
Chelsea, rutinerade, slipade Chelsea, gick bort sig fullständigt när de skulle säkerhetsspela sig till avancemang.
När Gary Cahill satte 1–0 sent i matchen hade det utvecklat sig som det brukar när José Mourinhos lag cupspelar. De gör oftast inte några uppseendeväckande insatser, men obscent ofta tillräckligt.
Under andra halvlek, när Edinson Cavani träffade stolpens insida, tänkte jag på det. Vad är det som gör att José Mourinhos lag alltid står emot? Det ser ut som tur, men det är förstås något annat.
Det måste handla om någon sorts mental styrka som kanaliseras från tränaren och dennes obändiga förmåga att vilja vinna till varje pris.
Men så skedde miraklet.
Ett PSG med tio man kvitterade två gånger om på Stamford Bridge. Det var definitivt en av de mest imponerande laginsatserna jag sett i den här turneringen på den här sidan millennieskiftet. Nästan i klass med Inter och Chelsea på Camp Nou och Liverpool i Istanbul.

Samtidigt som jag lyfter på hatten för PSG och fransk fotboll är det inte utan att man oroas för Premier League. Nu står kanske engelsk fotboll utan en representant i kvartsfinalen för andra gången på tre år. Det går inte att blunda för att man tappat i ett internationellt perspektiv och jag skrev om det förra månaden.

Onsdagens match känns lite överspelad rent bloggmässigt nu, men den innehöll ju så mycket så jag väljer att lyfta fram ett annat perspektiv. Jag upprördes också av domarmisstaget när Zlatan Ibrahimovic fick det röda kortet och av Chelseaspelarnas överdrivna reaktion efteråt (dock är det där med spelare som omringar domaren knappast någon ny företeelse).

En annan som upprördes av händelserna var läsaren Fredrik Johansson som skickade ett mejl till mig efteråt. Jag tycker att Fredriks synpunkter är värda att diskutera så därför publicerar jag hans förslag på regeländringar.
Så här skriver han:

”Jag tycker det dök upp ett antal situationer i matchen som påminde oss om varför regelboken är i desperat behov av uppdateringar.

1. En challenge per match. Zlatans tackling var inte rött kort. Den händelsen hade, om Chelsea gjort sitt jobb, avgjort hela matchen. Här måste det till ändring. Kanske i form av en challenge per lag per match, där domaren får se en videorepris och ompröva sitt beslut? Det borde inte ta så lång tid eller förorsaka någon häftig övertid. Jag är som alla andra fruktansvärt trött på att superviktiga matcher avgörs av ett felbeslut av domaren, men jag lastar inte domarna – de har ett otroligt svårt jobb.

2. Svärmande av domaren. Borde resultera i gult kort för alla spelare som omringar domaren och försöker påverka, som Chelsea gjorde igår. Det straffas inte alls vad jag vet. Dags att sätta ner foten mot detta mygel? Som alltid: alla saker som potentiellt ger fördelar (även om det är fusk) kommer spelare på högsta nivån syssla med om det inte stävjas.

3. ”Timeout” för liggande spelare. Oscar såg ut att aldrig ha haft så ont i hela sitt liv när Zlatan tacklade honom. Men sekunden spelet är igång igen så springer han som en gasell. Jag har spelat på hyfsat hög nivå själv och vet att man som spelare inser ganska snabbt ifall man är skadad eller ej. Därför: Spelare som ligger ner och orsakar spelavbrott – in med båren, ut genast, timeout på säg 3 minuter innan de får komma in i spel igen. Om inte tränaren vill byta ut honom. Då slipper vi detta ena sekunden döende, nästa ta en maxlöpning. Värsta exemplet jag kommer på är när Dzeko lyckades maska bort 4 minuter i matchen mot Everton förra säsongen genom att bara ligga där. Det var inget som helst fel på honom, men han såg till att City tog de poäng de behövde och därmed tog ett steg närmare titeln.

4. Retroaktiva straff. Du har varit inne på detta i din blogg några gånger, men endast för filmning. Jag tycker definitivt det ska finnas för alla sorts regelbrott. Det ska inte vara så att om domaren missar det, så är det OK. Peter Crouch mot Trinidad&Tobago i VM 2006 som exempel (om du inte orkar kolla på videon: Crouch sliter tag i T&T-försvararens hår och rycker till precis när han går upp i nickduellen, försvararens huvud rycks med och han har inte en sportslig chans att gå upp och nicka, Crouch sätter 1-0 i 83:e. Domaren hade inte en chans att se. Solklart rött om inte Crouch varit så diskret att det knappt märktes):

5. Effektiv tid sista 10. Chelsea misslyckades etablera tryck på slutet vilket var mycket deras eget fel, men PSG gjorde ju sitt för att maska på varje avblåsning. Och så kommer det se ut i slutet på varenda match som gäller liv och död där ena laget är nöjda med resultatet och det andra måste kämpa in ett mål. Är det inte dags för effektiv tid i slutet av matcherna, så vi slipper se detta hänsynslösa maskande (som dessutom alldeles för ofta lönar sig?).

Fotbollsvärlden är nästan löjligt konservativ på många punkter, vilket förstör underhållningen. Om man vore lite mer progressiva tror jag vi hade fått bort mycket av det som är fel idag. Tror samtliga ändringar jag listar skulle tas emot med skepsis, men efter applicerande skulle ingen sakna hur det var förr. Precis som målkamera, frisparksspray, inget tillbakaspel till målvakten och så vidare.”

***
Vad tycker om dessa tankar? Hade det gjort fotbollen bättre? Mer sevärd?