Newcastle, West Ham och QPR tog viktiga skalper i helgen och det avspeglar sig i omgångens lag.
Allan McGregor är en målvakt som blandar högt och lågt. Mot West Bromwich visade han sin höga högstanivå och räddade en straff från Graeme Dorrans när laget fick 0–0. Han får platsen framför David De Gea, Hugo Lloris och Robert Green, som alla gjorde bra ifrån sig.

Daryl Janmaat hade en tuff utmaning när han anlände till Newcastle då han skulle fylla luckan efter Mathieu Debuchy. Men holländaren har gjort en riktigt stark höst och var en av planens bästa spelare mot Chelsea. Janmaat gjorde något som få lyckats med i höst – neutralisera Eden Hazard. Fabricio Coloccini var lika bra, säker och elegant medan Richard Dunne sprattlade till och var trygg (för en gångs skull). På vänsterbacken väljer jag Gaël Clichy som gjorde en stabil insats för Manchester City.

Mittfältet är format enligt diamantuppställningen denna gång, helt i linje med trenden i Premier League. Moussa Sissoko var som vanligt framträdande för Newcastle, men Jack Colback var den som fick – och ska ha – rubrikerna. Colback var lysande i rollen som bollvinnare och bröt upp Chelseaattack efter Chelseaattack. Han var så när att sätta 1–0 före paus då han gick på en offensiv löpning. Leroy Fer var en smart värvning av QPR och han har hittat rätt i en roll där han utgår från vänsterkanten. Fer satte 1–0 efter ett mönsteranfall.
I den offensiva rollen är Bojan Krkic given. Den förre Barcelonaspelaren lattjade med Arsenal, satte ett mål före paus och borde ha satt ett till som blev felaktigt bortdömt för offside.

På topp väljer jag Andy Carroll och Robin van Persie. Den förstnämnde är given medan van Persie glänste i ett annars segt och idéfattigt Manchester United. Holländarens två avslut gav tre viktiga poäng.
Omgångens spelare: Andy Carroll, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Allan McGregor, Hull City (2)
——————————————
Daryl Janmaat, Newcastle (3)
Fabricio Coloccini, Newcastle
Richard Dunne, Queens Park Rangers
Gaël Clichy, Manchester City (2)
——————————————
Moussa Sissoko, Newcastle (3)
Jack Colback, Newcastle
Leroy Fer, Queens Park Rangers
——————————————
Bojan Krkic, Stoke (2)
——————————————
Andy Carroll, West Ham
Robin van Persie, Manchester United

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Yannick Bolasie (Crystal Palace), David De Gea (Manchester United), Wilfried Bony (Swansea), Alan Hutton (Aston Villa), Papiss Cissé (Newcastle), Joleon Lescott (West Bromwich), Liam Bridcutt (Sunderland), Robert Green (QPR), Hugo Lloris (Tottenham), James Milner (Manchester City), Samir Nasri (Manchester City).

***
Omgångens mål: Diafra Sakho, West Ham. Normalt brukar det finnas ett och annat drömmål att välja mellan, men denna helg var det skralt på den fronten. I brist på annat väljer jag det här målet som säkrade segern mot Swansea. Det perfekta målet enligt ”Big Sam”-fotbollen. En lång boll, en nickskarv och en perfekt tajmad löpning. Ett avslut i toppklass. Svårare än så behöver det inte vara.
Omgångens manager: Sam Allardyce valde Andy Carroll på topp för West Ham och inläggsspel. Det betalade sig.
Omgångens floppspelare: Per Mertesacker, Arsenal. Blev slaktad av Jamie Carragher i Sky Sports – med all rätt. Tysken är långt från den form han höll förra hösten.

Mittfältsdiamanten har gjort West Ham till ett mer spelande och sevärt lag i höst.
Här tittar vi på hur taktiken fällde avgörandet för West Ham i segermatchen mot Swansea.

Det mesta Sam Allardyce rör vid för tillfället blir till guld (Cresswell! Downing! Kouyaté! Sakho! Song! Valencia!). Men det är en diamant som har lagt grunden till succén i höst.
Sam Allardyces val att satsa på Andy Carroll från start mot Swansea och börja med Diafra Sakho på bänken förvånade nog många. Men ”Big Sam” anade att inläggsspelet skulle kunna såra Swansea mer än djupledsspel och därmed var valet av bjässen Carroll naturligt.
Spelsystemet 4-1-2-1-2 var dock kanske inte helt logiskt på pappret. Om nu inläggsspel var den viktigaste ingrediensen i anfallsspelet hade det ju talat för att använda ett spelsystem med ytterspelare. Att starta med Stewart Downing och Morgan Amalfitano på varsin kant, eller kanske petade Matt Jarvis, en av ligans främsta inläggsleverantörer.
Men Sam Allardyce valde att fortsätta med mittfältsdiamanten, ett system helt utan yttrar.

Jag har redan skrivit om trenden med mittfältsdiamanter i Premier League. Men hur såg den ut i praktiken för West Ham mot Swansea?
Igår hade Alex Song den defensiva positionen. Kamerunaren är perfekt för rollen, han är stark och passningsskicklig och avsevärt med positionssäker än under åren i Arsenal då hans offensiva rajder ofta lämnade luckor bakåt. Songs taktiska disciplin har utvecklats enormt efter tiden i Barcelona.
I de två ”ytterrollerna” spelades Kevin Nolan och Cheikhou Kouyaté medan Stewart Downing var mittfältsspets.
Downings lyft sedan han fick kliva in i en central roll har vi nämnt flera gånger under hösten, men det är intressant att titta närmare på Kevin Nolan. När han var nummer tio-spelare i West Ham var han förmodligen den minst involverade ”tian” i Europas fem toppligor. I Sam Allardyces långbollsfilosofi handlade hans roll om att kriga om andrabollar och peta in returer.
Nu har han en mer flexibel uppgift. I och med att han inte spelas som mittfältsspets är hans främsta uppgift inte längre att positionera sig nära Andy Carroll utan att agera box-to-box-mittfältare. Han är mer involverad i spelet och vi ser på hans passningskarta att han igår ofta spelade korta passningar i sidled.

En ögonblicksbild av West Hams nya spelidé där man slår fler passningar på egen planhalva hittade jag i den elfte spelminuten. Istället för att spelare positionerar sig nära referenspunkten Andy Carroll kan man nu se mittfältare komma ned och hämta boll längre ned i plan. Nedan ser vi hur alla mittfältarna, inklusive mötande Stewart Downing, droppar djupt ned i plan för att tålmodigt bygga upp anfallen. Tidigare under Allardyce hade det istället handlat mer om ”route one” till Carrolls eller Carlton Coles hjässa.

DIAMANTENS EFFEKT
På bilderna nedan ser vi i tre steg diamantens fördelar och hur den skapar problem för motståndarna.

I första läget kommer West Ham (blåa prickar) få numerärt överläge centralt där den defensive mittfältaren blir ”fri”.

Motståndarna tvingas centrera sitt lag, vilket skapar ytor centralt.

I tredje steget korrigerar motståndaren sin uppställning och ser till att en av de centrala mittfältarna vågar ”stöta upp” mot den defensive mittfältaren (alternativt droppar en av anfallarna).

Om vi översätter det här på gårdagen kan vi konstatera att exakt det här blev fallet vid 1–1-målet. Se nedan.

West Hams mittfält har sökt centrala positioner, vilket medför att Swanseas mittfält också tvingats dra sig in mot mitten av plan. West Hams ytterbackar Aaron Cresswell (vänsterback) och Carl Jenkinson (högerback) får då stå för spelbredden.

Korridoren på högerkanten bildas för Jenkinson (längst bort) som får passningen och kan svinga in inlägget mot Andy Carroll, som i sin tur nickar in 1-1.

Att ytterbackarna får möjlighet till inläggsspel tack vare mittfältsdiamanten är uppenbart. Av alla spelare den gångna omgången slog Carl Jenkinson flest inlägg (9) tillsammans med Stewart Downing (som har ansvaret för fasta situationer i West Ham), medan vänsterbacken Aaron Cresswell var nia på listan med 5 inlägg.

Slutsats
Mittfältsdiamanten innehåller inga regelrätta ytterspelare, men den är ändå ett vapen om West Ham vill använda inläggsspel mot Andy Carroll.
Med det kompakta mittfältet tvingas motståndarna att centrera och släppa sina kanter. Då bildas korridorer för ytterbackarna där Carl Jenkinson och Aaron Cresswell kan storma fram.
På söndagen gav det tre poäng.

Fotnot 1: Tack till Nils Paulson som hjälpte till med grafiker.
Fotnot 2: Bilder från Viaplay.

Inför säsongen var han en av de mest ifrågasatta tränarna i Premier League.
Fansen gillade inte fotbollen han förespråkade.
Sam Allardyce antog utmaningen att förändra West Hams spel. Nu är laget trea i Premier League.
Hur har han burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till våren 2012. West Ham hade ramlat ur Premier League och Sam Allardyce hade fått uppdraget att leda dem på resan tillbaka. När han presenterades hade han lovat att spela ”attraktiv fotboll”.
Men det är en sak att snacka och en annan att leverera och framme i mars hade få sett den där publikfriande fotbollen. De hade istället fått se ett lag som spelat Sam Allardyce-fotboll. Längre bollar på starka targetspelare.
Vid ställningen 0–0 i en borta match mot Peterborough började de skandera Paolo Di Canios namn. Den tidigare publikfavoriten hade börjat sin tränarbana och nostalgiska fans såg den hetlevrade italienaren som lösningen. Ropen efter Di Canio följdes av en sång:
”We’re West Ham United, we play on the floor!”

Stolta West Ham hade ett arv att förvalta, The West Ham Way. De som växt upp på Bobby Moore stand ville ha kortpassingsspel, rörelse, kreativ fotboll. Något som Sam Allardyce till synes inte var kapabel att ge.
Det var ju inte Allardyces kopp te.
”Big Sam” hade tidigare nått stora framgångar med Bolton i början av 00-talet. De var ett fysiskt lag, dåtidens Stoke, där mittfältaren Kevin Nolan hade en central roll.
Nästan ett decennium senare hade Kevin Nolan värvats till West Ham och sprang runt och gjorde samma saker som i Bolton. Krigade om andrabollar. Placerade sig rätt i straffområdet och petade in returer vilket vidimerade hans plats i startelvan.

West Ham tog sig med möda tillbaka till Premier League på första försöket, men under de två senaste säsongerna i högstadivisionen har det funnits en identitetskris mellan läktarna och tränaren.
När fansen har velat se en mer underhållande fotboll, har Sam Allardyce svarat med att värva Andy Carroll för 15 miljoner pund. Carroll och Sam Allardyce var som gjorda för varandra. Med Carroll i laget var Allardyce ”tvingad” att använda ett längre spel.
Samtidigt slog han ofta ifrån sig när kritiken kom på tal. Det stämde inte hävdade han. Det där om långa bollar ”var bara något som andra tränare hittat på sedan deras lag fått stryk”.
Det räckte till en tiondeplats 2012/13 och en trettondeplats 2013/14. Respektabla placeringar, men det var fortfarande något som skavde.
Motståndarfansen var inte sena med att håna West Hams spelsätt. I en match mot Brighton skanderades ”hoof” som en syrlig passning för alla långbollar.
Var det här verkligen det bästa som kunde presteras med rådande förutsättningar och resurser? Fanns det inte utrymme att drömma om något annat? Swansea lyckades ju ta sig till Premier League och behålla sin possession-filosofi efter uppflyttningen. Varför skulle inte fler klubbar kunna göra det?

I slutet av förra säsongen blev kritiken mot Sam Allardyce allt tuffare. ”Fat Sam Out – Killing WHU”, stod det på en banderoll.
West Ham har alltid varit en klubb där supportermakten är stor.
I våras hade ägarna David Gold och David Sullivan – som hela tiden backat sin manager – tagit till sig av kritiken. Sam Allardyce hade ett år kvar på sitt kontrakt, men han fick ett dekret inför sommaren:
Till nästa säsong skulle han se till att laget spelade en mer attraktiv fotboll.
Det var många som tvivlade på om det var möjligt, om Sam Allardyce kunde byta livsåskådning och gå ifrån den filosofi som resultatmässigt varit så framgångsrik i hans karriär. Redan för tre år sedan hade han ju pratat om attraktiv fotboll utan att sedan kunna backa upp orden.
Men nu, ett halvår senare, är stämningen helt annorlunda.
Efter 15 omgångar är West Ham trea i tabellen (!) och Sam Allardyce hyllas unisont.
Hur har han gjort? Handlar det om en revolution eller är det små förändringar som gjort skillnad i det stora?

I grunden kan succén förklaras med kloka värvningar. West Ham sökte sig till marknader där andra Premier League-klubbar inte vågade gå.
Enner Valencia, till exempel. Ecuadorianen gjorde succé i VM, men han framstod som en riskabel värvning. Spelare som köpts på ett bra mästerskap kan dala snabbt på stjärnhimlen (läs El-Hadji Diouf).
Diafra Sakho är ett ännu bättre exempel. 24-åringen valdes visserligen till Ligue 2:s bästa spelare, men franska andraligan är ingen garanti för att man lyckas i världens mest konkurrenskraftiga liga. Sakho har gjort sju mål på sju starter i höst – ett sensationellt facit.
Aaron Cresswell jagades av flera Premier League-klubbar redan inför förra säsongen. West Ham signade vänsterbacken och 24-åringen från Ipswich har visat sig vara ett fynd.
Vi har Cheikhou Kouyaté, som övertygade stort första omgångarna, Morgan Amalfitano, Carl Jenkinson och inte minst Alex Song. Den sistnämnde lånas från Barcelona och visar i varje match att han är litet för bra för att bli bortglömd på den stora scenen.
West Ham har onekligen lyckats med sina värvningar.

De nya spelartyperna har gett Sam Allardyce möjlighet att spela en annan typ av fotboll.
I premiären, 0–1-förlust hemma mot Tottenham, formerade han ett 4-2-3-1 där Mark Noble och Kouyaté på defensivt mittfält, Kevin Nolan som tia, Stewart Downing som högerytter och Carlton Cole längst fram. Det påminde en hel del om West Ham ifjol. Efter tre omgångar hade West Ham förlorat två matcher.
Efter förlusten hemma mot Southampton 30 augusti valde Sam Allardyce att förändra. Till mötet med Hull City startade han med en mittfältsdiamant. Dessutom var det första gången som Enner Valencia och Diafra Sakho startade tillsammans på topp.
De två nya anfallarna skilde sig från den mall som Allardyce tidigare använt för en striker. Valencia och Sakho var främst löpstarka och djupledslöpande.
Det var en försmak av vad som skulle komma senare.

Bara mittfältsdiamanten i sig var ju ett avsteg från Sam Allardyces filosofi. Diamanten fokuserar på numerärt överläge centralt, på en vilja om att behålla bollen inom laget.
Stewart Downing, som alltid varit en kantspelare, fick ett lyft i en roll som central offensiv mittfältare. Att flytta in den förre Liverpoolspelaren visade sig vara ett genidrag.
Plötsligt började West Ham söka andra spelvägar, via fötterna på Downing. 29-åringen började rada upp stormatcher från sin nya position.
West Hams process var igång. Under tiden hade Alex Song bidragit med en styrka och ett lugn som West Ham inte tidigare haft på mittfältet. Song var en starkt bidragande orsak till att laget kunde kontrollera bollen i uppspelsfasen.

Tittar man på statistik så kan det se ut som att West Hams spelmässiga förändring är minimal. Deras bollinnehav har stigit med 3 procent sedan förra säsongen.
Men statistik går att vända och vrida på och därför gräver vi lite djupare. 3 procent låter inte mycket, men betänk att differensen mellan lagen i Premier League i princip ligger i intervallet 40–60 procent. Då är 3 procent en betydande skillnad (15 procent räknat på 3/20). Betänk också att West Ham i vissa matcher anammat den tidigare spelidén.
Som igår mot Swansea.
Sam Allardyce bedömde att det bästa sättet att tackla Swansea var att använda Andy Carroll som striker och inläggsspel. Carrolls status i truppen har varit ett frågetecken efter succén för Enner Valencia och Diafra Sakho, men söndagens match blev en påminnelse om hans värde.
Andy Carroll var planens bästa spelare, nickade in två mål och nickade fram Diafra Sakho till det tredje.

West Hams seger igår visade att Sam Allardyces lag har blivit flerdimensionellt. Precis som Stoke har de förändrat sitt spelsätt. Men de är inget possession-baserat lag. De spelar kort i perioder, men har fortfarande möjligheten att testa motståndare med ett mer direkt spel.
De hade ingen chans att passa sönder Swansea så de mosade walesarna i luftrummet istället. Sam Allardyce bekräftade efter matchen att han har ett reaktivt lag, att han är en tränare som anpassar sig efter motståndet. Tidigare har han kritiserat andra tränare som Arsène Wenger för att Arsenalmanagern inte är flexibel nog.
Med en bredare arsenal offensivt, med Andy Carroll som joker, med klasspelare som Alex Song på mitten, med en omskolad Stewart Downing som pånyttfödd, har Sam Allardyce byggt ett anpassningsbart, sevärt lag. West Ham har klättrat upp till tredje plats i tabellen.
Vem hade trott det?
Inte jag, förmodligen inte du – inte ens de mest inbitna fansen som nu nyper sig i armen.
Hans smeknamn kanske borde vara Sam Allardici, trots allt.

***
I nästa inlägg ska vi titta på hur den nya taktiken fungerar för West Ham i praktiken.

Chelseas dröm om att gå obesegrade genom hela säsongen är över. Nu finns istället chans att toppstriden blir spännande igen.
Tack för det.

Jag har känt under hösten att det fanns en risk att Chelsea skulle springa i väg med ligan. Samtidigt som José Mourinhos gäng sett hur stabilt ut som helst har de andra tilltänkta topplagen vacklat.
Nu är det visserligen inte säkert att Manchester City besegrar Everton i kvällsmatchen, men det blir ändå en psykologisk effekt av att ett lag spräcker nollan i förlustkolumnen. Nu får motståndarna se att det går att besegra Chelsea, ibland har de känts slagna på förhand.
Jag har aldrig trott att de skulle klara av att gå obesegrade. Det kommer alltid en dag eller två när bollen helt enkelt inte studsar din väg. Det här var en sådan eftermiddag.
Chelsea började bäst och tryckte ned Newcastle. Willian var första halvtimmens bästa spelare och hade ett par farliga avslut som smet utanför Rob Elliots stolpar. Chelsea borde ha tagit ledningen och det hade förstås gett matchen helt andra förutsättningar. Det dröjde 25-30 minuter innan Newcastle tog sig in i matchen.
Med hjälp av företagsamma mittfältare som Moussa Sissoko och Jack Colback hann de skapa ett par farligheter innan vilan.

Uppryckningen gav förnyat hopp, men Newcastle fick ett hårt slag när andremålvakten Rob Elliot tvingades ge upp och lämna över till unge Jak Alnwick, 21, vid starten av andra halvlek.
Det var dock ett annat byte som skulle sätta prägel på den här matchen. I den 53:e minuten ersattes Rémy Cabella av Papiss Cissé. Den senare hade bara varit på planen i fyra minuter innan han dök upp på ett inlägg (som Gary Cahill förstås skulle ha fått undan) och stötte in 1–0.
Cissé, som blivit något av en Chelseadödare (vem minns inte hans otroliga mål på Stamford Bridge våren 2012?) har blandat och gett senaste två åren – mest blandat – men i höst har han faktiskt hittat målet igen. Trots begränsad speltid – bara fem ligamatcher från start – har senegalesen gjort sju mål (inklusive fem inhopp). Jag trodde faktiskt att han hade tappat målkänslan.

Chelsea tryckte på rejält under sista 25 minuterna, inte minst efter Didier Drogbas reducering.
Men det var något som saknades i Chelsea idag, kanske dynamiken mellan Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Med John Obi Mikel som partner upplevde jag att Fàbregas oftare sjönk lägre ned i plan för att sätta an tonen i uppspelen. I första halvlek, när han fick söka sina genomskärare från en offensivare position, låg han bakom två-tre av lagets målchanser.
Newcastle stod emot, även efter det att laget reducerats till tio man när Steven Taylor fått sitt andra gula kort.
Jak Alnwick i all ära, men han behövde inte göra så många kvalificerade räddningar. Den store segerorganisatören var mittbacken Fabricio Coloccini som var ett monster.
Coloccinis senaste år är intressanta. Finns det någon back i ligan som pendlat mer i prestationer? Ena halvåret kung, nästa halvår medioker.
Newcastle ska dock vara tacksamma att han valde att stanna kvar i klubben för han är fortfarande – när han är i form – en av Premier Leagues bästa mittbackar.
Jag älskar att se honom spela eftersom han kombinerar defensiva kvaliteter med elegans på ett sätt som påminner om den fabulöse Philippe Albert.

Newcastle vann och lagets utveckling senaste månaderna var svårlästa.
Managern Alan Pardew kändes rökt. Fansen ville ha honom sparkad och det kändes som en tidsfråga eftersom laget stod och stampade.
Men så började segrarna trilla in.
Det är svårt att sätta fingret på orsakerna till lyftet. Man kan peka på små förändringar, som att Moussa Sissoko nu spelas centralt istället för att hålla till på högerkanten, att Ayose Pérez varit en injektion i anfallet.
Men jag tror snarare på att Newcastle har hittat en identitet efter ett par års famlande.
Nu har de en kärna av spelare som är egenproducerade, som lider för klubben och för fansen.
Paul Dummett är en stabil vänsterback, Steven Taylor är en kulturbärare, Sammy Ameobi är ”Magpies” through and through. Där finns också Rolando Aarons, som visat framfötterna i höst, och anfallaren Adam Campbell. Och Jak Alnwick.
Hans Premier League-debut kommer vi inte glömma i första taget.
Det var då han hjälpte till att sätta stopp för det som fram till nu sett ut som en ostoppbar segermaskin.

På torsdagen var det inspelning av vår Premier League-podd. Vi pratade bland annat om de höga biljettpriserna, Fraser Forster, Ashley Young, vilka PL-managers som skulle ha rollerna i ”Star Wars”.

Här är senaste avsnittet (fungerar bättre i andra webbläsare än Firefox):

Veckoomgången bjöd på en rad fina målvaktsinsatser. David De Gea blev poängräddare åt Manchester United med en svettig parad i slutminuten mot Stoke, Robert Green höll länge tätt för QPR borta mot Swansea – men ingen rår på Fraser Forster denna gång. Southamptons jätte svarade för flera kvalificerade räddningar mot Arsenal tills han fick kapitulera i den 89:e minuten då Alexis Sanchez placerade in 1–0 otagbart.
I backlinjen var Pablo Zabaleta en av de bästa spelarna för Manchester City. Högerbacken svarade för ett mål och ägde sin kant. Aston Villas Jores Okore har blivit värdefull för Paul Lambert sedan comebacken. Dansken svarade för en stabil insats borta mot Crystal Palace medan James Tomkins var West Hams bäste spelare mot West Bromwich och nickade in 2–1-målet precis före paus. Ashley Young har fått ta klivet ned som ytterback på grund av skadekrisen i Manchester United och han har klarat det överraskande bra. Mot Stoke gjorde han sin bästa match för säsongen och blev matchhjälte då han räddade ett skott på mållinjen på tilläggstid.

Mile Jedinak fortsätter att visa storform för Crystal Palace Han var man of the match mot Aston Villa, trots att det slutade med förlust (0–1). Steven Gerrard fick en mer offensiv roll mot Leicester och svarade med att göra ett mål och vara inblandad i Jordan Hendersons 3–1. George Boyd är en underskattad lirare. I början av säsongen när Burnley inte kunde vinna tyckte jag ofta att Boyd ändå drog sitt strå. Mot Newcastle dundrade han in 1–0. På vänsterkanten får Eden Hazard platsen. Belgaren var Chelseas bästa spelare mot Tottenham och hans 1–0 vittnade om hans klass. Vissa spelare får det att se så enkelt ut.
På topp är Sergio Agüero given efter två mål och en assist mot Sunderland. Wilfried Bony gjorde inget mål mot Swansea, men en assist och hans kvaliteter som framspelare är gravt undervärderade. Det är som om Bony sätter fram lagkamraterna i frilägen två-tre gånger per match numera.
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Fraser Forster, Southampton
————————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City (2)
Jores Okore, Aston Villa
James Tomkins, West Ham
Ashley Young, Manchester United
————————————————-
Geroge Boyd, Burnley
Mile Jedinak, Crystal Palace
Steven Gerrard, Liverpool
Eden Hazard, Chelsea (4)
————————————————-
Sergio Agüero, Manchester City (5)
Wilfried Bony, Swansea (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler spelare som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Alexis Sanchez (Arsenal), Didier Drogba (Chelsea), Victor Wanyama (Southampton), Tom Huddlestone (Hull City), Kevin Mirallas (Everton), David De Gea (Manchester United), Robert Green (QPR), Kyle Bartley (Swansea), Christian Benteke (Aston Villa), Nemanja Matic (Chelsea).

***
Omgångens mål: Sergio Agüero, Manchester City. Vandrade förbi och dunkade in den viktiga kvitteringen borta mot Sunderland.
Omgångens manager: Brendan Rodgers, Liverpool. Rodgers gav Steven Gerrard en mer offensiv roll och blev belönad.
Omgångens floppspelare: Wes Morgan, Leicester. Ödesdigert misstag som avgjorde matchen mot Liverpool.

Mauricio Pochettino gick ifrån 4-4-2 och tog med hängslena till Stamford Bridge. Det gick inte ändå.
Chelsea vann med 3–0 och Spurs visade än en gång att man väger för lätt mot topplagen.

Det är snart 25 år sedan Tottenham vann borta mot Chelsea. När Mauricio Pochettino tog med sitt manskap till västra London idag tippade många att han skulle fortsätta med den spelmodell som var så gångbar mot Everton.
Då spelades Harry Kane och Roberto Soldado på topp och det raka, intensiva 4-4-2-spelet gav tre poäng och nytänt hopp bland fansen. Pochettino gjorde dock bedömningen att 4-4-2 och numerärt underläge på centralt mittfält var alltför riskabelt mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic. Så han satte Soldado på bänken och tog in Erik Lamela i en offensiv mittfältsroll.
Det är lätt att förstå tänket bakom det defensiva draget, men det hade varit så intressant att se Spurs komma till Stamford Bridge med shining och utspända bröstkorgar och försöka utkämpa en slagduell med Chelsea. Mycket talar för att det inte hade räckt ändå, Chelsea är ruskigt starkt i höst, men nu gick det inte så bra med 4-4-1-1 heller.

Tottenham började lovande. Harry Kane nickade i ribban i inledningen och när Gary Cahill slarvade fick Kane ett andra läge att ge bortalaget ledningen.
Han brände det och sedan visade Chelsea hur man ska straffa motståndare.
Eden Hazard satte Aaron Lennon i skolbänken (frågan är om Lennon, 27 år gammal, någonsin kommer att lära sig om han inte lärt sig än). Hazard vände och vred och väggade med Didier Drogba. Lennon hade plötsligt ”slagit rot” och Hazard fick fritt fram att skjuta 1–0.
Tre minuter senare bjöd Hugo Lloris Chelsea på ett omställningsläge med en misslyckad utspark (visst slarvar han ofta i spelet med fötterna?). Oscar slog en perfekt avvägd passning till Didier Drogba som tog emot, höll ifrån och dunkade in 2–0.
Game over.
Jag gillar tanken på ett Spurs med Harry Kane, Nabil Bentaleb och Ryan Mason, spelare från egna akademin. Men då får ju inte bärande spelare som Lennon och Lloris agera så naivt och svagt.
Det är i såna matchavgörande moment (eller som när Vlad Chiriches fumlar vid hörnflaggan och bjuder på ett gratisläge) som skillnaden mellan titelkandidater och halvbra lag blir som allra tydligast.
Bra lag, och framför allt bra spelare, gör färre misstag. Och när de själva ges chansen ser de till att ta den.

Didier Drogba kommer få rubrikerna efteråt och visst förtjänar han credit. Ivorianen hade gjort sitt på toppnivå när han valde att flytta till Kina efter Champions League-segern 2012. Vem hade trott där och då att han tre år senare skulle dunka in ännu fler mål för Chelsea?
José Mourinhos val att plocka tillbaka Drogba till klubben har vidimerats flera gånger om. Samtidigt som 36-åringen accepterar en plats som reserv bidrar han med att upprätthålla den klubbkultur som riskerar att gå förlorad när Chelsea inom kort tid kan förlora Frank Lampard, Ashley Cole, Petr Cech och John Terry.
Hans val att starta med honom ikväll var logiskt. Om Tottenham skulle använda sin anammade high pressing-filosofi fick Chelsea med Drogba automatiskt en targetspelare att lyfta upp bollarna på. Därifrån kunde de få fast bollen och sedan sätta spelare som Hazard, Oscar och Willian i spel.
Chelseas register är imponerande. Mot Tottenham visade de att de behärskar alla sorters strategier. Istället för att dominera matchen sjönk de ofta hem, lät Tottenham spela runt – för att sedan själva kunna kontra.
Ligaledarens truppbredd demonstrerades med extra tydlighet när Loïc Rémy hoppade in och fastställde 3–0 i andra halvlek med ett klassmål. Fransmannen snurrade upp Jan Vertonghen innan han rullade in bollen.

Premier League har gått in på högvarv nu när det närmar sig jul och det är uppenbart att de tilltänkta topplagen har fått upp farten. Senaste dagarna har Manchester City, Manchester United, Arsenal och Liverpool vunnit sina matcher, även om det i vissa fall suttit långt inne.
När Chelsea är så här stabilt – även utan Diego Costa – är det dock svårt att se förbi José Mourinhos lag som blivande mästare.

Är Steven Gerrard slut som offensiv kraft? Många har undrat det senaste året efter att veteranen flyttats ned i en defensiv position. I förra omgången mot Stoke var 34-åringen bänkad.
Igår, i bortamötet med Leicester, var det som om ”Captain Fantastic” skruvade tillbaka tiden.
Eftersom Liverpools spel hackat betänkligt under hösten har managern Brendan Rodgers varit tvungen att experimentera.
Igår var valet att starta med Lucas Leiva i den sittande rollen och placera Steven Gerrard högre upp i plan. Det lönade sig. Gerrard placerade in det viktiga 2–1-målet och var inblandad i Jordan Hendersons 3–1-mål.
Frågan kring Gerrards position har varit ett omdebatterat ämne senaste åren.
Sitt livs bästa fotboll spelade han i mitten av 00-talet då han var den ultimata box-to-box-mittfältaren. Men fotbollen förändrades och mittfältaren som sprang mellan straffområde till straffområde var på utdöende. Istället formades specialisterna. Sittande mittfältare skulle vara stöpta i Makelélé– eller Pirlo-form. Offensiva mittfältare fick gärna vara utpräglade nummer tio-spelare à la Juan Roman Riquelme eller inverterade wingers som Ryan Giggs.
Steven Gerrard gjorde en supersäsong som skuggforward till Fernando Torres 2008/09, men sedan började prestationerna dala något och när Brendan Rodgers omskolade Gerrard till defensiv mittfältare sågs det som hans position fram till pensionen.
Det är ingen tvekan om att Steven Gerrard ger laget fler dimensioner i uppspelen när han får slå den viktiga förstapassningen (för återblick läs dessa två analyser från januari 2013: ”Gerrards renässans” och ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”) Hans crossbollar är vida kända och hans förmåga att hitta spel framåt i banan påminner lite om Xabi Alonso. Samtidigt har hans defensiva kvaliteter ifrågasatts. Även om Liverpool slogs om titeln ifjol var laget aldrig solitt defensivt.
Nu när Luis Suárez och skadade Daniel Sturridge saknas och offensiven inte längre fungerar har de defensiva blottorna blivit så mycket mer kännbara.

Så Brendan Rodgers har nog landat i tanken att han måste ha defensivspecialisten Lucas Leiva som sköld framför backlinjen.
Och då är frågan vad han gör med Steven Gerrard.
Igår spelades han i en mer offensiv roll och gjorde det mycket bra (även om första halvlek var blek från Liverpools sida). Kan Gerrard leverera i den positionen vecka ut och vecka in?
Tveksamt.
Liverpoolikonen fyller 35 år i maj och det är en position som kräver en hel del löpningar. I Brendan Rodgers spelidé behövs djupledslöpningar i offensiven och hårt pressande av motståndarbackar i defensiven. Det är därför Raheem Sterling har varit klippt och skuren för rollen. Han har unga ben och energi för att löpa både offensivt och defensivt.
Steven Gerrard har inte samma fart och energi som han en gång hade, men lösningen kanske är att spara honom i vissa matcher för att kunna ge honom återhämtning och chans att leverera fullt ut i en offensiv roll? I den enskilda matchen kan han fortfarande klara av jobbet som vi såg igår.
– Jag tycker att man såg energin i hans ben ikväll och inflytandet han hade i spelet, framför allt ju längre matchen led, sa Brendan Rodgers igår, enligt The Guardian.
Om mittfältaren hade startat i lördags mot Stoke kanske han inte hade klarat av att prestera på samma sätt.
– Oavsett hur bra en spelare är kommer det en tid när hjulen inte snurrar längre och de är redo att stanna. Men hans hjul är inte slut än på ett tag, han har massor av energi. Han såg fräsch ut i sina löpningar. Han droppar ned till mittfältet och blir den tredje spelaren centralt, men han har en naturlig instinkt att ta sig framåt. Hans kombinationer med Raheem Sterling och Rickie Lambert var väldigt bra och han tajmar sin löpning perfekt när bollen spelas snett inåt bakåt.

Liverpool vann igår och i det här läget är det förstås det viktiga – inte hur spelet ser ut. Gårdagens insats var slätstruken i första halvlek där Leicester tog ledningen och Simon Mignolet återigen visade att han är en säkerhetsrisk med en huvudlös passning som gav Estéban Cambiasso öppet mål (argentinaren sköt dock utanför). Ett krisande Leicester tilläts skapa kvitteringschanser trots decimerat manskap.
Liverpool har sina bekymmer, men nu har de två raka segrar och en Steven Gerrard som hittat ny energi i en nygammal roll.
I tuffa tider får det ses som ett rejält framsteg under en mörk höst på Anfield.

***
Leicester såg blekt ut igår. Leonardo Ulloa har inte gjort mål sedan september (även om han forcerade fram gårdagens fullträff som noterades som självmål av Simon Mignolet) och Jamie Vardy ser begränsad ut. Han dansade en sommar. Eller åtminstone i en match mot Manchester United.
Nigel Pearson satt högt upp på läktaren igår för att få överblick över spelet och han borde ha sett att hans lag är aningen enkelspårigt. Försvaret med Wes Morgan i spetsen känns också för misstagsbenäget för att man ska kunna spela på resultat Morgans felpass och efterföljande målchansutvisning var en talande bild av ett material som för tillfället inte räcker till.
Leicester behöver agera i januari för att sejouren i Premier League inte ska bli ettårig.

Det var ont om vassa målvaktsinsatser i helgen. Simon Mignolet gjorde en bra match mot Stoke, men jag gillade inte hans missbedömning i luften som hade kunnat leda till mål för Ryan Shawcross. Den typen av misstag som kan bli ödesdigra. Robert Green hade en svettig match mot Leicester och svarade för en mängd räddningar och får platsen, trots att han fick kapitulera två gånger.
På högerbacken väljer jag Sunderlands Santiago Vergini som neutraliserade Eden Hazard. Chris Smalling visar storform och var majestätisk mot Hull City (dessutom målskytt). Steven Caulker har varit bra för QPR och gjorde nog sin bästa insats för hösten mot Leicester. Aaron Cresswell är ett fynd för West Ham. Vänsterbacken fortsätter att övertyga och i lördags sköt han segermålet mot Newcastle.

Lee Cattermole var matchens spelare mot Chelsea när Sunderland fick 0–0. Den hårdföre mittfältaren vann matchen i matchen mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic – vilket säger en hel del. Michael Carrick var nyckeln för Manchester United. På den offensiva platserna väljer jag Danny Welbeck som fick utgå från kanten och flöt runt lite överallt på planen, Santi Cazorla, som gjorde sin bästa match för säsongen nu när han fick spela i mitten och Christian Eriksen, som nätade för Spurs. Hårdast var kampen om nummer tio-positionen där Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson skuggade Cazorla.

På topp stod valet mellan Harry Kane och Sergio Agüero. Ingen av dem gjorde mål, men båda var man of the match. Jag väljer Agüero som dessutom borde ha fixat en solklar straffspark men istället blev varnad för filmning.
Omgångens spelare: Lee Cattermole, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Robert Green, QPR (2)
——————————————-
Santiago Vergini, Sunderland
Chris Smalling, Manchester United (2)
Steven Caulker, QPR
Aaron Cresswell, West Ham
——————————————-
Lee Cattermole, Sunderland (2)
Michael Carrick, Manchester United (2)
——————————————-
Danny Welbeck, Arsenal
Santi Cazorla, Arsenal
Christian Eriksen, Tottenham
——————————————-
Sergio Agüero, Manchester CIty (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Pablo Zabaleta (Manchester City), Gaël Clichy (Manchester City), Fernandinho (Manchester City), Harry Kane (Tottenham), Jan Vertonghen (Tottenham), Leroy Fer (QPR), Joe Cole (Aston Villa), Raheem Sterling (Liverpool), Ander Herrera (Manchester United), Wayne Rooney (Manchester United), Charlie Austin (QPR), Gylfi Sigurdsson (Swansea), Mile Jedinak (Crystal Palace), Ciaran Clark (Aston Villa).

***
Omgångens mål: Kevin Mirallas, Everton. Lurade Roberto Soldado innan han skruvade in 1–0 i bortre krysset.
Omgångens floppspelare: Jonjo Shelvey, Swansea. Totalt misslyckad mot Crystal Palace.
Omgångens manager: Mauricio Pochettino, Tottenham: Hans nya spelmodell gav resultat och tre poäng mot Everton.

När Mauricio Pochettino gjorde succé med Southampton var hans high pressing-system en av nycklarna. Den argentinske tränaren fick Saints-spelarna att springa mer än andra lag – och skördade frukterna.
I Tottenham har vi inte kunnat se samma högintensiva bolljagande inledningsvis. Spurs har famlat i jakt på en effektiv spelmodell, men senaste matcherna har man kunnat se en tydlig förändring.
I mötet med Everton på söndagen var den höga pressen matchavgörande.
Efter att Kevin Mirallas skruvat in 0–1 med ett underbart skott (uselt agerat av Roberto Soldado, anfallare ska sannerligen inte vara i och runt eget straffområde) tog Tottenham över matchen.
När Christian Eriksen gjorde 1–1 på en retur från Tim Howard (var det verkligen en genomtänkt chipp av dansken? Varför var det i så fall överskruv när bollen studsade?) var det resultatet av att backlinjen stått högt och stoppat uppspelet från Sylvain Distin.
När Roberto Soldado placerade in 2–1 sekunderna före paus var det efter att anfallskollegan Harry Kane kämpat till sig bollen och vunnit den från Gareth Barry.

Mauricio Pochettino känns verkligen inte som en 4-4-2-tränare, men Tottenham verkar ha hittat något att bygga vidare på nu.
Det är ingen slump att Pochettinos höga press ger effekt när den kombineras med unga spelare i startelvan. När Jürgen Klopp började nå stora framgångar i Dortmund var hans 88-generation nyss fyllda 21 år. Nu är samma 88-generation 26 år och då ligger Dortmund sist i Bundesliga. De har slut på bensin.
Igår startade Pochettino med Nabil Bentaleb och Ryan Mason på centralt mittfält, två akademispelare. På topp fanns en annan egen produkt, Harry Kane, som växer för varje vecka som går.
Jag ska erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av Kane när anfallaren började hoppa in i a-laget häromåret. Nu är han en fullfjädrad Premier League-anfallare. Han var inblandad i båda målen igår och han ger dessutom fysisk närvaro i anfallet, vilket behövs eftersom Roberto Soldado knappast klarar rollen som ensam striker.

Christian Eriksen trivs bäst centralt, det är ingen hemlighet. Den positionen får han inte i ett 4-4-2, men från vänsterkanten kan han vandra in och styra spelet ändå. Om vi studerar hans passningskarta över ”mottagna passningar” igår så ser vi att han rör sig i mitten.

En som också övertygade igår var mittbacken Federico Fazio. 27-åringen, som värvades från Sevilla i somras, blev utvisad i sin Premier League-debut borta mot Manchester City. Nu har han startat tre raka matcher i ligan och känns bekväm bredvid Jan Vertonghen.
Tottenham har blandat och gett under hösten, mest famlat, men det här var ett tecken på att laget är på väg att åtminstone hitta en spelmodell som spelarna köper och utför.
Om det sedan leder till tillräckligt många poäng för att slåss om fjärdeplatsen återstår att se.