LONDON. Det är motsägelsefullt, men faktum är att man har bättre koll på Premier League från Sverige än här i England. En vanlig vecka ser jag 7–8 matcher per omgång tack vare Viasats repriser och har en rätt god uppfattning över vem och vilka som har presterat. Nu är jag på öarna och har sett ett par matcher på plats och har järnkoll på Brentfors akademi, men överblick över omgången…? Nja, kan jag inte påstå. Så denna vecka har jag fått lita till ett gäng bedömare och kommit fram till denna elva.
Joe Hart gjorde ett par viktiga ingripanden för Manchester City, men jag tycker att David De Gea var strået vassare då han höll Manchester United kvar i matchen i första halvlek.
Séamus Coleman var planens bästa spelare mot Swansea och får högerbacksplatsen framför Calum Chambers som gjorde ett mål och en assist mot Burnley. Toby Alderweireld lyckades inte i Atlético Madrid, men sedan han kom till England har han hittat rätt bredvid José Fonte. Fabricio Coloccini inledde säsongen svagt, men nu har han klivit fram senaste matcherna när Newcastle hittat formen. Gaël Clichy skulle inte ha startat mot Manchester United, men när Aleksandar Kolarov gick sönder fick han kliva in och fransmannen gjorde en stark match mot Adnan Januzaj.

På mittfältet var Moussa Sissoko en av segerorganisatörerna för Newcastle mot Liverpool. Han spelade i en offensiv mittfältsroll och hotade med löpningar bakifrån. Yaya Touré gav svar på tal till mig och andra som kritiserat hans insatser i höst. Yaya var planens kung i derbyt mot Manchester United. Oscar svarade för ett briljant mål mot Queens Park Rangers medan Alexis Sanchez gjorde en ny stormatch för Arsenal.
Längst fram väljer jag Sergio Agüero som avgjorde för Manchester City och som ständigt hotade Manchester United med sin genombrottsförmåga och Steven Fletcher som blev tvåmålsskytt för Sunderland borta mot Crystal Palace.
Omgångens spelare: Alexis Sanchez, Arsenal.

Mitt omgångens lag (4-4-2, diamant):
David De Gea, Manchester United (2)
———————————————-
Séamus Coleman, Everton
Toby Alderweireld, Southampton
Fabricio Coloccini, Newcastle (2)
Gaël Clichy, Manchester City
———————————————-
Moussa Sissoko, Newcastle
Yaya Touré, Manchester City
Oscar, Chelsea
Alexis Sanchez, Arsenal (4)
———————————————-
Steven Fletcher, Sunderland
Sergio Agüero, Manchester City (2)

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Anthony Réveillere (Sunderland), Nacer Chadli (Tottenham), Tom Heaton (Burnley), Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal), Cesc Fàbregas (Chelsea), Calum Chambers (Arsenal), James McCarthy (Everton), José Fonte (Southampton), Victor Wanyama (Southampton), Marcin Wasilewski (Leicester), Berahino (West Bromwich), Bojan Krkic (Stoke).

***
Omgångens mål: Oscar, Chelsea. Superb yttersida i bortre hörnet. Yttersidornas okrönte mästare, Ricardo Quaresma, hade varit stolt över den fullträffen.
Omgångens manager: Alan Pardew, Newcastle. Ligans mest pressade manager för några veckor sedan. Nu har Newcastle tre raka segrar och Pardews byte där han satte in Ayoze Pérez blev succé.
Omgångens floppspelare: Chris Smalling, Manchester United. Två helt onödiga varningar förstörde lagets chanser i derbyt på Etihad.

UXBRIDGE, London. Går det att nå Premier League utan en rik ägare som pumpar in pengar och siktar på kortsiktiga resultat?
Brentford FC har bestämt sig för att försöka.
Supportern Matthew Benham köpte den lilla Londonklubben för åtta år sedan. Nu går det spikrakt uppåt tack vare en manager med en annorlunda bakgrund och en spännande ungdomssatsning.
Jag åkte till Londons västra förorter och hälsade på hos en klubb på frammarsch.

Ni som följer Championship har säkerligen noterat Brentfords framfart. Inför kvällens match mot Nottingham Forest har nykomlingen chansen att avancera till nionde plats i tabellen.
Fansen är ursäktade om de tror att de drömmer. Det är 21 år sedan, säsongen 1992/93, klubben spelade i näst högsta ligan. Innan dess hade de inte spelat i andradivisionen sedan 1954.
Nu får de följa ”The Bees” på en fantastisk resa som tids nog kan sluta med Premier League-spel.
I december lämnade tyske Uwe Rösler Brentford för att ta över Wigan.
In kom en herre vid namn Mark Warburton.
Brentford vann de första sex matcherna med Warburton vid rodret. Ett halvår senare hade klubben tagit steget upp till Championship.
Warburtons historia skiljer sig från andra managers inom den engelska fotbollen.
Som tidigare framgångsrik börsmäklare i Londons finansdistrikt valde han för tio år sedan att lämna det jobbet för att satsa på en karriär som fotbollstränare. Hans fru kallade honom ”galen”. Men Mark Warburton var fast besluten om att lyckas. I en intervju i Telegraph berättar han:
– Jag sa till min fru Liz: ”Vi har pengar på banken, huset är betalt, vår livsstil kommer inte förändras. Jag vill göra det här, jag har tio år på mig att lyckas inom fotbollen. Det är nu eller aldrig”.

Hans förflutna har kommit väl till pass. I våras, inför en match mot Leyton Orient, hade Brentford som vanligt inackorderat sig på sitt hotell i Canary Wharf. Då ville Warburton visa sina spelare en annan sorts press. Så han tog med sig andretränaren David Weir, materialförvaltaren Bob Oteng och tre spelare, Jonathan Douglas, Clayton Donaldson och Marcello Trotta till HSBC:s kontor. Där fick spelarna en inblick i hur vardagen kan se ut för Londons finanshajar. En värld Mark Warburton känner väl till.
– Jag var valutahandlare för företag som Bank of America, AIG och RBS. Jag gick upp kl 04.32 i tjugo år, lämnade huset 04.52 och tog mig in till Liverpool Street med 05-tåget, satt vid skrivbordet 05.45 och lämnade inte förrän 19 på kvällen för att sedan vara beredd vid telefon under kvällarna för samtal från New York. Jag tjänade bra och var duktig på det jag gjorde. Det var höga risker, pressen var stor. Min personliga omsättning var ungefär 1,5-2 miljoner pund om dagen, säger Mark Warburton i en intervju i Telegraph.
– Jag är trött på spelare som säger: ”Jag är sliten”. De här bankkillarna kommer in kl 06, åker hem kl 21 och jobbar arslet av sig för sina pengar. Det är press. Spelarna uppskattade det. Det finns många likheter: unga grabbar, teamwork, konkurrens, stor press och belöning om du lyckas. Om du inte gör det, förlorar du ditt jobb.
– Spelarna fick se tradingrummet. De såg killar som tjänar 15 miljoner pund om året, men samtidigt drar in 150 miljoner pund till företaget. Unga arbetare mellan 25 och 32 som visar hunger, passion och som ser till gruppens bästa.

Den före detta valutahandlaren Mark Warburton har gjort succé som tränare i Brentford FC, som är nykomling i Championship. Foto: GETTY IMAGES

Mark Warburton har gått den långa vägen. Den Londonfödde 52-åringen började ta coachuppdrag i Watford parallellt med arbetet som valutahandlare. Som spelare nådde han inte längre än lärlingskontrakt i Leicester och spel i USA i samband med att han fick arbete i staterna. När han lämnade finansbranschen i början av 2000-talet, gav han sig ut på en resa i Europa för att studera klubbar som Sporting Lissabon, Ajax, Valencia, Barcelona och Wilhelm II.
Han fortsatte i Watford där han arbetade sig upp genom ungdomsleden. Först med U9-U16 för att sedan bli ansvarig för akademin 2006. I klubben fanns tränare som Brendan Rodgers, Sean Dyche, Aidy Boothroyd och Malky Mackay – alla har senare nått Premier League. Utbytet dem emellan var lärorikt.
– Vi hade alla en passion för sporten och vi pratade mycket fotboll. Vi var överens om vissa principer: närvaro, att hålla tider och uppträdande, säger Mark Warburton.
Hans filosofi bygger på attraktivt spel och humanitet. Han minns hur han blev pressad som lärling i Leicester av en hårdför tränare vid namn Jock Wallace.
– Vi fick springa på sanddynerna tills vi spydde. Jag kommer aldrig att behandla en spelare så.
Warburton lämnade Watford i februari 2010 för att starta NextGen Series, turneringen för framstående ungdomslag. NextGen dog ut efter ett par år på grund av brist på finansiering. Nu har Uefa startat sin egen turnering, Youth League, men där får endast klubbar som finns med i Champions League delta. Det innebär att Aston Villa, som vann NextGen, inte får vara med.
– Det är skandal att projektet inte fick leva vidare. Det finns ett tomrum. När jag reste runt till Sporting, Inter, Ajax, Valencia och Manchester City kunde vi prata i timmar. Det som framkom var diskussioner om spelare som var 17-18 när a-lagsspel fortfarande är långt bort, framför allt i toppklubbar. Samtidigt var U19 och U21 inte tillräckligt utmanande. Engelska lag mötte varandra fyra gånger om året i akademierna, men plötsligt kunde Manchester City ställas mot Barcelona och Chelsea mötte Ajax. Det var nytt och klubbarna uppskattade det.

I februari 2011 fick Nicky Forster jobbet som tillfällig manager i Brentford. Rollen som first team coach gick till Warburton sedan han lärt känna klubbens ägare Matthew Benham via NextGen-projektet. Forster och Warburton sökte jobbet som permanent manager sommaren 2011, men det gick istället till Uwe Rösler. Mark Warburton utsågs till sportchef, överordnad till tjänsten han själv sökt. Med sin bakgrund inom ekonomi och finans var han klippt och skuren för rollen.
Hans första uppgift blev att se över faciliteterna på träningsanläggningen. Sedan tog han tag i spelarnas diet.
– Maten var en nyckelfråga. Du kan inte tala om en bra klubbkultur om spelarna drar till McDonalds på vägen hem. Vi har förstklassiga medarbetare inom fysiologi och idrottsvetenskap och de kunde inte ens överväga att arbeta i klubben om spelarna inte åt rätt, säger han i en intervju med matchprogrammet ”Bees Review”.
Mark Warburton försvarar sportchefsrollen som börjar få fäste i England. Han menar att mycket tid numera läggs på att snacka med agenter. Dyrbar tid som tränarna inte har.
– Intensiteten och kvaliteten på träningen har ökat dramatiskt. Arbetsbelastningen på en manager är enormt mycket större nuförtiden. På den tiden jag var lärling i Leicester är jag säker på att tränaren skrev ned övningarna på ett cigarettpaket två minuter innan vi gick ut.
I december 2012 hade Mark Warburtons arbete gett sådant eko att han var aktuell att bli sportchef i West Bromwich, men jobbet gick till Richard Garlick. Mark Warburton blev kvar inom Brentford och hans vision var att förbättra akademin.
Efter att han tagit över som manager förra året skickade han assistenten David Weir till Barcelona för att hämta inspiration hos La Masia. Ett annat led för att förbättra talangutvecklingen var att bygga en ny inomhushall vid Uxbridge High School i utkanterna av västra London. Komplexet, som kostade klubben runt 60 miljoner kronor, är endast avsett för akademispelare under 14 år.

Brentfords U8-spelare spelar 4 vs 4 på småmål i en del av den nya inomhushallen.

Så igår när Champions League fångade fotbollsvärldens uppmärksamhet satte jag mig på ett tåg på Picadilly Line till Uxbridge för att besöka akademiträningarna för klubbens U7-, U8-, U9- och U10-lag. Resan tog närmare två timmar, det kändes som jag nått världens ände innan jag var framme.
När jag anländer i entrén välkomnas jag av Josh och presenteras för några av ungdomstränarna. Ingen får vistas vid planerna utan en Brentfordjacka så när jag fått låna en från en vänlig ungdomstränare kan jag kliva in i det imponerande bygget. Hallen inrymmer två sjumannaplaner, gym och en cafeteria med utsikt över hallen dit besökande föräldrar hänvisas. Scoutansvarige Graham berättar att satsningen på akademin blivit mer omfattande sedan Mark Warburton tog över som sportsligt ansvarig.
– Allting idag handlar om att fostra egna spelare. Vi kan inte köpa in spelare som de stora gör. Vi måste producera våra egna, säger Graham.
Han är heltidsanställd som ”Pre academy-ansvarig” för att scouta de yngsta spelarna. Han berättar att han letar efter guldklimpar överallt: I sina ordinarie pojklag, i skollag eller i parken där det spelas spontanfotboll.
Graham arbetade tidigare för Chelseas akademi. En gång upptäckte han en ung, lovande spelare vid namn Raheem Sterling som spelade för Queens Park Rangers. Han rekommenderade honom till de ansvariga som också gillade vad de såg. Men när QPR begärde 500 000 pund drog sig Chelsea ur.

Nu letar Graham nya förmågor för Brentford. Han pekar ut en åttaåring med Christian Karembeu-liknande hår som briljerar med sin skicklighet.
Nivån på spelarna är häpnadsväckande hög. Ett av lagen besegrade QPR:s motsvarande lag med 9–0 häromveckan. Spelarna drillas i avancerade övningar där de testas i både teknik och spelförståelse. Övningarna avbryts ofta för diskussioner om vad som gjordes bra och vad som kan förbättras. Efter en övning, där de tränas att spela passningar i vinklar snarare än rakt fram, får de frågor av coachen. Jag tänker att de borde vara svarslösa. Men åttaåringarna svarar ivrigt på frågorna och förklarar hur de tänkte i olika situationer.
Jag påpekar för Graham att det var en rätt komplicerad övning för åttaåringar, jag flikar in att den utan problem hade kunnat appliceras på 14-åringar.
– Den där coachen genomför sin tränarutbildning nu. Han är här på prov. Det var nog därför han körde en extra svår övning.
Tränarna i Brentfords akademi måste inneha Uefa B-licens, motsvarande gamla steg 2. En del är heltidsanställda, andra får betalt per genomfört pass. Jobben är prestigefyllda, men inte alls välbetalda.
Efter cirka tio-tolv minuter skickas spelarna till en annan del av hallen där de får utföra andra moment under guidning av en annan tränare.
Graham trivs i Brentford.
– Det är en familjär klubb. Den är inte större än att alla tränare i akademin känner igen varandra. Alla hälsar på alla, säger han, precis innan en av åttaåringarna kommer fram och skakar hand med Graham och besökaren från Sverige.
Här i inomhushallen får de bästa spelarna vara. Dessa spelare tillhör ett vanligt Sunday League-lag, men får extraträningar tre gånger i veckan, uppdelat på två 1,5-timmarspass och ett 2-timmarspass. Det betyder att de får fem timmars bolltid i veckan hos Brentford. De spelare som inte får plats i akademin, breddspelarna, får träna utomhus med sina lag på planer av varierande kvalitet. Denna tisdag innebär det mörker och ihållande regn. Utvecklas de och visar rätt inställning kan de få tag steget in i akademin.

Inomhushallen i Uxbridge. På övervåningen får föräldrarna stå och titta på träningarna.

Den nya inomhushallen, som öppnade för knappt ett år sedan, är ett led i Brentfords satsning för att nå kategori 2-status. Sedan FA:s nya Elite Player Performance Plan lanserades (av tidigare Brentford-ordföranden Greg Dyke) rangordnas alla akademier enligt en fyragradig skala. Brentford har numera kategori 2-status, oerhört viktigt för att attrahera spelare. Skillnaden mot klubbarna som har kategori 1-status (just nu 16 Premier League-klubbar plus sex klubbar i Football League) är att de lägger ännu större pengar på sin akademi och har fler heltidsanställda tränare. Graham understryker att det inte bara borde handla om pengar utan om hur man använder pengarna.
När EPPP sjösattes skrotades de tidigare reglerna om att klubbarna bara fick värva spelare under 18 år som bodde inom 90 minuters resväg från träningsanläggningen. Nu får klubbar sondera hela den engelska marknaden. Jag frågar Graham hur Brentford står sig mot de större klubbarna i kampen om de mest lovande spelarna.
– Självklart är det tufft med Arsenal och Chelsea i samma stad, men vi kämpar på, svarar han och berättar om en kille som gör sin andra träning och som redan övertygat.
Kan du se på en åttaåring om han har det som krävs för att lyckas?
– Ingen kan veta med säkerhet. Men efter tjugo år i branschen så vill jag tro att man kan se vissa egenskaper.
Ungdomstränaren Alex berättar för mig att klubbar som Tottenham och Liverpool letar spelare med snäva kriterier.
– De vill ha spelare som är bra i en mot en-situationer. Vi tittar bredare. Vi kan ta en liten spelare som har god teknik eller en snabb spelare som har lite sämre touch.

Det är ingen slump att Brentford arbetar efter en sund och långsiktig modell. Klubbens ägare har varit en livslång supporter och växte upp på ståplatsläktaren på Griffin Park.
Matthew Benham är en av anledningarna till att det är lätt att tycka om Brentford FC och deras resa uppåt i ligasystemet.
Granskar man klubbarna som nått Premier League senaste åren kan man se ett mönster.
Cardiff nådde dit tack vare pengar från kontroversielle ägaren Vincent Tan.
Leicester nådde dit tack vare pengar från thailändska King Power.
Queens Park Rangers nådde dit tack vare pengar från Tony Fernandes.
Visst finns det undantag. Southampton är ett, Crystal Palace ett annat.
Brentford skulle kunna jämföras med Southampton. De har en sund, långsiktig modell som i framtiden ska bygga på egenfostrade spelare. Matthew Benhams ambition är att forma klubben och fotbollen efter de värden som rådde innan de utländska ägarna kom in i bilden. Andra ägare skulle säkert kunna använda samma fina ord, men Matthew Benham känns genuin tack vare sin bakgrund.
Han är supportern som blev rik tack vare sitt bettingföretag. När han fick möjlighet och Brentford var i kris köpte han in sig som majoritetsägare i klubben han älskar.
– Jag gick på min första match när jag var 11, mot Colchester 1979, berättar han i en intervju med London Evening Standard. Jag minns inte mycket förutom att vi vann med 1–0 och att Jim McNichol gjorde målet. Nu är min son maskot och jag vill tro att det kommer att fortsätta så i flera generationer. Jag har absolut ingen intention att sälja. Jag är tillfreds med att fortsätta stötta klubben.
Hittills har han investerat cirka 500 miljoner kronor i Brentford FC. En ansenlig summa, men det som skiljer honom från de många utländska ägarna är att han ser till hela klubbens bästa. Det finns inga krav på snabba resultat. Brentfords strategi är att bygga upp klubben steg för steg, satsa på ungdomsverksamheten och inte driva på den lönekarusell som snurrar allt snabbare. I League One tjänade Brentfords bäst betalda spelare 4500 pund i veckan, cirka 50 000 kronor.
– Budgeten kommer att vara en av de lägre i Championship, men jag är säker på att vi kommer att använda slantarna bättre än de flesta tack vare (klubbdirektören) Frank McParland och Mark Warburton.
Managern Warburton menar att fler klubbar borde ta ansvar för sin ekonomi.
– Om du tittar på skuldsättningen hos vissa klubbar – är det någon skillnad mot bankerna? Vem hade sagt 2005 att Lehman Brothers skulle gå under. Det gick från att vara största företaget till noll, men det skedde. Jag ser lag i Championship som har dubbla eller tredubbla löner jämfört med våra spelare.
– Vi gömmer oss bakom tv-pengarna. Okej, du går in på en bar i fjärran östern och ser Premier League på tv. Men vi är fortfarande efter klubbar som Bayern München. Den tyska finansiella modellen fungerar bra. Om du nämner topp fem bland klubbar i Europa så skulle de inte vara engelska. Hälften av klubbarna i Championship säger att de inte kan uppfylla FFP.

Matthew Benham, som i somras köpte in sig i danska Midtjylland, har förståelse för att Brentfords resa kan ta tid. Visst finns målet om att nå Premier League där någonstans vid horisonten, men det ska ske när klubben är redo.
– För många företag som är framgångsrika handlar de första åren om att spendera. Sedan kommer framgångarna längre fram. Jag är helt lugn med det. Mitt företag hade ett liknande koncept. Första åren investerar du, bygger upp, och sedan betalar det sig själv, säger Benham.
Denna beundransvärda hållning har gjort att fansen på Griffin Park sjunger hans namn. ”There’s only one Matthew Benham”, kan man höra på hemmaarenan. Ägaren är inte helt positiv till uppskattningen.
– Jag gillar inte när fansen skanderar ägarens namn. Det tilltalar inte mig, det är som musik efter att laget gjort mål. Det ska inte behövas. Det behövs ingen sång för mig om de inte har någon sång för någon som vår ytterback Jake Bidwell.
Brentford-fansen kommer inte sjunga överhuvudtaget på Griffin Park i framtiden. I somras togs de första spadtagen för det som ska bli en helt ny arena i området Kew Bridge i västra London. Den nya arenan, Brentford Community Stadium, står klar 2016 och har plats för 20 000 åskådare.
Var Brentford befinner sig i seriesystemet om två år är oklart, men känslan är att de har något på gång.
En tränare med en fascinerande bakgrund, en ägare med en sund inställning till klubbygge, en ny arena på gång och en expansiv ungdomssatsning – bli inte förvånade om ni tids nog får se Brentford FC i större sammanhang.

Källor (citat med Mark Warburton och Matthew Benham): ”Bees Review”, The Guardian, London Evening Standard, The Telegraph.

Förra säsongen ledde Yaya Touré Manchester City till ligatiteln.
I höst har han inte alls sett lika vass ut, enligt expertisen.
Är det en felaktig tes eller finns det fog för kritiken?
Siffrorna avslöjar en del av sanningen.

Yaya Touré har sedan flytten till Manchester 2009 varit en av Premier Leagues bästa mittfältare. Under förra säsongen, då han pangade in 20 mål för City, fick han erkännande som en av världens bästa mittfältare. En av de allra bästa överhuvudtaget faktiskt.
Vi har klara minnesbilder av hur han pulvriserade motståndare genom sin styrka och kraft, hur han med älgkliv kunde transportera bollen 40-50 meter och sedan servera en lagkamrat i läge eller hur han skruvade in frisparkar som om det vore busenkelt.
Men den Yaya vi sett i höst har visat sig mer mänsklig.
Enligt statistik från Opta som Sky Sports tagit del av blir Yaya Tourés svaga form tydlig när man studerar hans rörelsemönster.
I de fem första matcherna förra säsongen gjorde Yaya Touré minst 30 högintensiva löpningar i tre av dessa, och aldrig färre än 23.
I de första matcherna denna höst gjorde City-mittfältaren 15 högintensiva löpningar (mot Newcastle). Sedan 18 mot Liverpool, 16 mot Stoke för att sedan toppa med 28 mot Chelsea.
För att sätta dessa siffror i ett perspektiv kan man jämföra med att James Milner är den spelare i Manchester City som innebar toppnoteringarna över flest högintensiva löpningar i matcherna. Milner hade 90 (!) höghastighetslöpningar mot Aston Villa, 80 mot Chelsea och 77 mot Hull City, enligt Opta/Sky Sports siffror.
Det vi ser är alltså en Yaya Touré som går på tomgång. Tidigare var han som en fullblodshäst när han pumpade upp och ned som en modern box-to-box-mittfältare. Nu kan han blixtra till, men hans inflytande i matcherna begränsas av att han inte längre kan täcka lika stora ytor.
Spelaren som förra säsongen gjorde 20 mål från mittfältet har denna höst fått nöja sig med två fullträffar. Det fina målet som lade grunden till segern borta mot Aston Villa och ett mot Sheffield Wednesday i Ligacupen. Ingen assist hittills.

Vad beror det på? Trivs han inte på Eastlands? Den bisarra cirkusen kring den uteblivna tårtan och citaten från agenten underbyggde en teori om att Yaya Touré ville bort från Manchester City.
Det kan också handla om att Yaya Touré haft ett tufft år bakom sig. Först en krävande säsong där Manchester City slogs på flera fronter och där bördan på Tourés axlar var enorm. Sedan ett VM-slutspel där han förväntades bära sitt Elfenbenskusten på sina axlar.
Det kan också handla om att åldern tagit ut sin rätt. Yaya Touré har under fem år varit en fundamental del av Manchester City och presterat på en oerhört hög nivå i år efter år. I maj fyller han 32 år och det vore logiskt om den biologiska klockan började gå in på stopptid för en mittfältare som förväntas löpa box till box.
Yayas defensiva arbete har alltid varit ifrågasatt. Tack vare sin offensiva briljans har han haft mandat att fuska i försvarsarbetet och inte följa med sina spelare.
Men jag höjer på ögonbrynen över hans minimala bidrag hittills denna säsong. På 647 spelade minuter har Yaya Touré endast noterats för två brytningar (interceptions). Fernandinho har 13 på kortare speltid.

Manuel Pellegrini har försvarat sin stjärna. Framhållit att sommaren varit hektisk och att Yaya behöver tid för att hitta formen. Vincent Kompany var inne på samma linje när han talade med Daily Mail i början av oktober.
– Han (Yaya) har gjort så mycket för klubben, han har alltid spelat fantastiskt bra. När han är bra är laget bra. Vi har haft en tuff start på säsongen och spelat hårda matcher. Det går inte att förneka. Han har lagt ribban på en hög nivå. Men att säga att han inte är på topp, jag håller inte med. Det är tidigt på säsongen. Alla kommer att höja sig.
Det sa alltså Vincent Kompany för en månad sedan. Två dagar senare sköt Yaya Touré segermålet borta mot Aston Villa, men sedan har han tappat igen i takt med att laget gått in i en djup formsvacka.
Kan han höja sig? Givetvis. Och känslan är att Manchester Citys förhoppningar om ligatiteln – och en Champions League-framgång – vilar till stor del i händerna på lagets mittfältsmotor.

West Ham besegrade Manchester City i lördags med 2–1 och målvakten Adrián var en av segerorganisatörerna. Visst hade han marginalerna med sig ibland, men när han behövdes agerade han med beslutsamhet.
I backlinjen gjorde Daryl Janmaat en stark insats för Newcastle. Han får sällskap av Fabricio Coloccini, som jag tyckte var bäst på plan på White Hart Lane. Argentinaren är fortfarande lagets försvarschef. James Collins var i James Collins-form mot Manchester City, det vill säga han tacklade hej vilt och täckte skott som om det gällde hans liv. Yun Suk-young har blivit lite av en ny favorit. En energisk, tuff ytterback som ger QPR så mycket mer karaktär än vad en högavlönad, avdankad ex-stjärna hade kunnat göra.
På mittfältet känns uttagningen av Alexis Sanchez rätt given efter hans två mål mot Sunderland. Alex Song var en gigant för West Ham, medan Marouane Fellaini gjorde en av sina bästa insatser i Manchester Untied-tröjan. Eden Hazard var bäst på plan på Old Trafford.
Där framme återfinns två tvåmålsskyttar: Samuel Eto’o och Wilfried Bony.
Omgångens spelare: Alex Song, West Ham.

Mitt omgångens lag:
Adrián, West Ham
—————————————–
Daryl Janmaat, Newcastle
James Collins, West Ham
Fabricio Coloccini, Newcastle
Yun Suk-young, QPR
—————————————–
Alexis Sanchez, Arsenal (3)
Alex Song, West Ham
Marouane Fellaini, Manchester United
Eden Hazard, Chelsea (2)
—————————————–
Samuel Eto’o, Everton
Wilfried Bony, Swansea

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Charlie Austin (QPR), Thibaut Courtois (Chelsea), David De Gea (Manchester United), Aaron Cresswell (West Ham), Enner Valencia (West Ham), Eldin Jakupovic (Hull City), Sadio Mané (Southampton), José Fonte (Southampton), Victor Anichebe (West Bromwich), Leighton Baines (Everton).

***
Omgångens mål: Samuel Eto’o, Everton. Hade redan nickat in ett fint mål när han tog emot en passning från Steven Pienaar och curlade in bollen in bortre hörnet.
Omgångens manager: Sam Allardyce, West Ham. Tvistade och vred sin mittfältsdiamant lite och lyckades stänga ned Manchester City på ett effektivt sätt och ta alla tre poängen.
Omgångens floppspelare: Vito Mannone svarade för ett horribelt misstag när han bjöd Alexis Sanchez på 0–2-målet.

Redknapp har gjort ”en Pulis”
Lovande insats mot Liverpool, seger mot Aston Villa. Harry Redknapps recept? Han har gjort ”en Pulis”.
Queens Park Rangers vann måndagens möte med Aston Villa igår på Loftus Road (2–0). Det var blott lagets andra trepoängare denna höst, men tecknen är positiva. Harry Redknapp har fått struktur på defensiven och har hittat en offensiv idé.
Ni minns säkert hur Harry Redknapp laborerade med fembackslinje i starten av säsongen. Det gav 0–1 i premiären mot Hull och sedan 0–4 mot Tottenham. Backlinjen med Rio Ferdinand, Steven Caulker och Richard Dunne fungerade inte alls.
Mot Liverpool förra helgen gick managern tillbaka till grunderna. 4-4-2. Tvåmannaanfall. Rakare spel.
Det gav en positiv insats mot Liverpool, men inga poäng eftersom QPR lyckades släppa in två mål i slutminuterna.
Igår mot Aston Villa var ordern: Samma hårda arbete, samma intensitet – men inte bjuda på några kontringar. Det fungerade.

Det var ingen välspelad match. ”It’s hardly El Clasico”, som Henry Winter skrev på Twitter i paus. Queens Park Rangers passningsprocent i första halvlek var blott 64 %. Det kändes som 30 %. Men de hade ledningen och det var frukten av den nya, rakare strategin.
Harry Redknapp har gett upp (?) tanken på champagnefotboll och en Niko Kranjcar som ska trippa runt och slå läckra yttersidor. Nu är det 4-4-2 med tuffingarna Karl Henry och Sandro som centrala mittfältare. Leroy Fer får utgå från vänster. Eduardo Vargas inhopp mot Liverpool var så bra att han inte kan lämnas utanför så han har fått platsen som högermittfältare.
På topp har han hittat rätt parhäst till Charlie Austin.
Bobby Zamora fyller 34 år i januari. Det kändes som att han var slut när han lämnade Fulham för två år sedan, men han sköt QPR till Premier League i våras och de två senaste matcherna har han visat att han fortfarande kan vara effektiv som buffel. Med sin tyngd och styrka är han en mardröm att möta.
Centertanken vållade Liverpool stora bekymmer för en vecka sedan. Igår var det han som bröstade ned bollen till Charlie Austin som pricksköt 1–0.
Austin har blivit den målkälla som QPR behöver. Så sent som 2008/09 spelade han semiprofessionellt i Poole Town samtidigt som han försörjde sig som murare. 2012/13 blev det 25 mål på 37 matcher för Burnley i Championship. Igår pangade han in sitt tredje och fjärde mål.
Med Bobby Zamora och Charlie Austin har QPR plötsligt fått ett ”big man/little man-anfall” som kan producera mål mot vilket försvar som helst.
Framför allt har Harry Redknapp mönstrat ett manskap som är beredda att ta jobbet för varandra. Energiknippen som vänsterbacken Yun Suk-young och Eduardo Vargas sätter tonen. Sydkoreanen Suk-young är en duracellkanin av samma snitt som Ji Sung-Park.

En seger räcker förstås inte för att QPR ska lanseras som ett potentiellt mittenlag, men känslan är att Harry Redknapp anammat Tony Pulis räddningsaktion med Crystal Palace från ifjol. Pulis lade om spelsättet mot ett 4-4-2 med längre bollar upp mot nickstarka targetspelare. Hårdare jobb över hela planen. Kan Redknapp få en liknande effekt? Inte omöjligt.
QPR har blivit svårare att bryta ned, tryggare defensivt, framför allt när man suddat bort naiviteten som kostade laget kontringar och poäng mot Liverpool. Med det långa, raka spelet upp på en stark targetspelare (Zamora) har de fått ett enkelt anfallssätt som uppenbarligen gynnar lagets målspruta Charlie Austin. Samtidigt finns fortfarande individuell kvalitet hos spelare som Leroy Fer.
Tack vare den enklare spelidén och nya attityden – och en pånyttfödd Bobby Zamora – har QPR gett sig själva chansen att rädda kontraktet.

Aston Villas optimism som bortblåst
Den 13 september åkte Aston Villa till Anfield, nollade Liverpool och gick därifrån med alla tre poängen sedan Gabriel Agbonlahor gjort matchens enda mål. Tränaren Paul Lambert belönades med ett nytt kontrakt. Det pratades om att hans unga Villa hade mognat och var redo att sikta på en plats på övre halvan. Jag ställde frågan om laget var flygfärdigt efter ett par år av tålmodigt utvecklingsarbete.
Sedan dess har Aston Villa spelat fem matcher. Och förlorat fem. Visserligen har motståndet varit tufft. Arsenal, Chelsea, Manchester City och Everton innan QPR blev för svårt igår. Men det som är mer bekymmersamt är att laget inte ens gjort mål på dessa fem matcher.
Trots att Christian Benteke är tillbaka i spel efter lång skadefrånvaro. Belgaren såg rostig ut igår och Lambert varnade för att han behöver sex-sju matcher innan han är i form.
Aston Villa har fortfarande svårt att attackera på andra sätt än genom kontringsspel. I matcher där de ska föra spelet har de svårt att hitta vägar igenom. Igår mot QPR hade Villa 65 procent av bollinnehavet. Ändå kändes QPR mer spetsigt.
Avsaknaden av axelskadade Fabian Delph är stor. Carlos Sanchez är en bra spelare (som visserligen bjöd på QPR:s andra mål igår), men mittfältet saknar Delphs kreativitet och förmåga att ta fram bollen i plan med fart. Balansen med Ashley Westwood (destroyer), Tom Cleverley (passer) och Fabian Delph (runner) var bättre.
Paul Lambert har en del att jobba på när det gäller lagets förmåga att öppna motståndare på andra sätt än genom kontringsspel.
I de kommande tre matcherna väntar Tottenham, West Ham och Southampton. Knappast enkla motståndare sett till säsongsinledningen.
Aston Villa måste vända trenden snabbt annars kommer även denna säsong att handla om krig för att undvika bottenstriden.

Chelsea var en halv minut från att – åtminstone temporärt – döda spänningen i Premier League.
Då slog Robin van Persie till och räddade en poäng, Louis van Gaal från en liten kris och ligan.

Chelsea såg hur tryggt ut som helst med kvarten kvar av matchen.
Efter en jämn första halvlek där båda lagen lyckats bra med sina försvarsstrategier (zonmarkering från United på Cesc Fàbregas) men inte haft tillräckligt med kvalitet för att få till det sista, tog Chelsea över i andra halvlek.
Didier Drogba, tredjeanfallaren som fick chansen start när både Diego Costa och Loïc Rémy drogs med skador, väggade fram Eden Hazard (man of the match i mina ögon) till ett friläge efter 52 minuter. David De Gea räddade försöket från Hazard, men på den efterföljande hörnan skruvade Drogba tillbaka klockan några år.
36-åringen smög framför Rafael på första ytan och nickade distinkt in 0–1. Det påminde inte så lite om hans mål i Champions League-finalen 2012.
Man kan förstås ifrågasätta varför lille Rafael markerade Drogba när Marcos Rojo, Chris Smalling och Marouane Fellaini hade markeringsuppdrag på duon Branislav Ivanovic och John Terry.
Efter ledningsmålet var det bara ett lag på planen under en 15-20 minutersperiod. När Chelsea inte längre behövde attackera framåt kunde de tålmodigt rulla runt och låta tiden gå.
Manchester United – alldeles för osynkroniserat och darrigt i sitt försvarsspel under hösten – vågade helt enkelt inte kliva på högre och pressa, vilket gjorde att de blev passiva åskådare.

Manchester United hade kört fast. Juan Mata var återigen en besvikelse och skapade för lite. Angel Di María blev för avskärmad på kanten, en följd av övergången till 4-1-4-1 snarare än 4-4-2-diamanten. När Di María inte lyckas göra sin motståndare har laget för få nycklar offensivt.
Ett problem, som jag ser det, är mittbackarnas oförmåga att ta fram bollen i plan. För Chelsea var det enkelt att bara styra över uppspelen på Chris Smalling eftersom han knappast kan leverera hotande passningar framåt. Jämför det med en ung Rio Ferdinand som tog några steg framåt och åtminstone ”ställde frågan” till motståndarna.
Så ända in på tilläggstid kändes bortasegern kassaskåpsäker. Allt som lyftes in i Chelseas straffområde nickades undan av Gary Cahill och John Terry. Som vanligt. Och United hade knappast kombinationer för att dyrka upp ett Chelsea där José Mourinho bytte in John Obi Mikel som extra sköld framför backlinjen.
Då – med en minut kvar av tilläggstiden – tog den annars så klanderfria Branislav Ivanovic en onödig frispark nere på vänsterkanten. Jag är inte säker på att förseelsen var värd en andra varning, men Phil Dowd tog det beslutet och det kan ha påverkat fortsättningen. Utan Ivanovic i eget straffområde blev det mer utrymme när Di María lyfte in bollen. Marouane Fellaini, som gjorde en ny lovande insats, nådde högst och tvingade Thibaut Courtois till en kvalificerad räddning. På returen tryckte Robin van Persie in 1–1.

Det var inte logiskt, men för ligan var det ack så välbehövligt. Chelsea hade sprungit i väg till åtta poängs försprång mot trean Manchester City vid seger (jag räknar kallt med att Southampton inte kommer att hålla sig kvar i titelstriden hela säsongen).
Det sista man vill är att Premier League förvandlas till Bundesliga där Bayern numera brukar avgöra titelkampen i mars.
Målet var också enormt betydelsefullt för Louis van Gaal. Hans bygge har fortfarande stora brister. Den individuella kvaliteten finns där på vissa händer och fötter, men knappast över hela startelvan.
En förlust idag hade betytt att pressen på van Gaal hade ökat när United går in i ett tufft skede med möten med Manchester City och Arsenal kommande veckorna.
En poäng gör inte någon större skillnad i tabellen, men gav åtminstone en vink om att laget i den enskilda matchen kan mäta sig med titelaspiranterna.

Sergio Agüero var kungen av Etihad i lördags när han satte alla fyra målen mot Tottenham. Men faktum är att Joe Hart gjorde matchvinnande aktioner också. Vid ställningen 0–0 räddade han ett friläge från Ryan Mason. Senare i matchen räddade han vassa försök från Christian Eriksen och en straff från Roberto Soldado.
I backlinjen blir det dubbelt Dawson. Craig i West Bromwich har övertygat stort i inledningen av säsongen och nu är både Jonas Olsson och Garath McAuley utanför laget. Mot Manchester United var Craig Dawson planens bäste spelare. Michael Dawson gjorde en stark insats för Hull City mot Arsenal. Den tidigare Tottenhamspelaren var en jätte fram till att han fick utgå på grund av skada. Leighton Baines svarade för ett bra fina assist i Evertons segermatch mot Aston Villa (3–0).

Alexis Sanchez gjorde 1–0 efter en individuell prestation och det var chilenarens fina förarbetet som ledde fram till det sena kvitteringsmålet. Cesc Fàbregas var återigen framträdande för Chelsea och svarade för ett klassmål. Stewart Downing är glödhet. Sedan engelsmannen fick ta steget in i en central roll för West Ham har han visat toppform. I segermatchen mot Burnley var han återigen lagets bästa spelare. Till vänster är Dusan Tadic helgjuten efter ett mål och fyra assist mot Sunderland.

I anfallet var det inte mycket att orda om. Sergio Agüero gjorde fyra mål (och kunde ha gjort sju) mot Tottenham. Argentinaren var helt enkelt ostoppbar. Bredvid honom väljer jag en annan given herre, Graziano Pellè, som svarade för två mål och ett imponerande allroundspel mot Sunderland (8–0).
Omgångens spelare: Sergio Agüero, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Joe Hart, Manchester City
———————————————
Nathaniel Clyne, Southampton
Craig Dawson, West Bromwich (2)
Michael Dawson, Hull City
Leighton Baines, Everton
———————————————
Aexis Sanchez, Arsenal (2)
Cesc Fàbregas, Chelsea (3)
Stewart Downing, West Ham (2)
Dusan Tadic, Southampton (2)
———————————————
Sergio Agüero, Manchester City
Graziano Pellè, Southampton (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Berahino (West Bromwich), Stéphane Sessègnon (West Bromwich), Marouane Fellaini (Manchester United), Bobby Zamora (QPR), Charlie Adam (Stoke), Joe Hart (Manchester City), Curtis Davies (Hull City), George Boyd (Burnley), Hugo Lloris (Tottenham), Morgan Schneiderlin (Southampton), Steven Davis (Southampton), Oscar (Chelsea).

***
Omgångens mål: Cesc Fàbregas, Chelsea. Två snabba väggspel, en iskall avslutning intill stolpen. Fàbregas får saker att se så enkla ut.
Omgångens floppspelare: Damien Delaney, Crystal Palace. Det var många självmål att välja bland, men jag tar en spelare som drog på sig ett onödigt rött kort. Palace hade fått en livlina när César Azpilicueta blev utvisad. Men Delaneys klumpiga andra varning förstörde segerchanserna.
Omgångens tränare: Ronald Koeman, Southampton. På kort tid har han lyckats få laget att prestera långt över förväntan. I lördags resulterade det i 8–0 mot Sunderland.

Ifrågasatt av fotbolls-England under hela debutsäsongen. Igår blev han till och med hånad på West Bromwichs officiella Twitterkonto.
Marouane Fellaini slog tillbaka. Hans inhopp igår visade att han åtminstone kan fylla en funktion i Manchester United.

Manchester United hade kört fast igår i bortamötet med West Bromwich. Stéphane Sessègnon satte 1–0 med ett snyggt avslut tidigt i matchen efter en blixtrande kontring och gästerna hade haft svårt att skapa klara lägen.
WBA – där Alan Irvines arbete börjar sätta sig – kändes stabilt. Mittbacken Craig Dawson övertygade igen och hade bra koll på Robin van Persie.
Angel Di María gjorde sitt bästa med några giftiga inlägg, men rytmen saknades. Louis van Gaal hade övergett diamantmittfältet för ett mer defensivt 4-1-4-1-system där Adnan Januzaj och Angel Di María fick kantrollerna.
United-tränaren bedömde att han behövde en mer direkt fotboll så han dammade av Marouane Fellaini.

Marouane Fellaini blev ifjol symbolen för David Moyes katastrofsäsong på Old Trafford. Ett dyr värvning som misslyckades och pengar som hade kunnat användas till annat. Det var inte utan att man tyckte lite synd om belgaren. Från att ha varit en hyllad kultspelare i Everton till att bli syndabocken i Manchester United.
Jag var en av hans främsta kritiker och en av dem som ifrågasatte köpet från allra första början, men det var ju egentligen inte Fellaini som bar det största ansvaret.
Det var David Moyes som köpte spelaren och ämnade att använda honom i en position som han inte behärskade.

Marouane Fellaini kommer aldrig bli en sittande klassmittfältare för en storklubb. Han har inte den rörligheten, inte det bolltempot. Han kommer aldrig kunna göra det som Cesc Fàbregas gjort i Chelsea under hösten.
Men i Everton var han en briljant spelare – så länge lagkamraterna utnyttjade hans styrkor. I Everton spelade han ofta anfallare eller släpande anfallare. Där kunde han dra nytta av sina exceptionella targetkvaliteter. Han är, mig veterligen, den enda spelaren i Premier Leagues historia som kunnat dominera matcher med sin bröstkorg.
Den rollen finns inte i ett Manchester United som vill (och ska) dominera matcher.
Men igår, vid ställningen 1–0 till West Bromwich, fanns det anledning att hitta alternativa spelsätt. Och då dammade Louis van Gaal av sin hårfagre jätte.
Förväntningarna från omvärlden var inte stora. West Bromwichs officiella twitterkonto rapporterade:
”Fellaini has now taken his tracksuit off, fortunately he has a Man Utd strip on underneath”.

Marouane Fellaini kom in som offensiv mittfältare med instruktion att söka sig in i boxen så ofta som möjligt. Det var en stor skillnad mot fjolåret då han sällan hann ta sig in i straffområdet när det vankades inlägg.
Redan tre minuter in i andra halvlek fick han demonstrera sin spetskompetens.
Angel Di María lyfte ett inlägg. Fellaini, höll bort Joleon Lescott, sög ned bollen på bröstet, vände bort Sébastien Pocognoli och tryckte upp ett stenhårt skott i nättaket bakom Boaz Myhill.
Det var ett drömmål, hans första i Manchester United-tröjan.
Det var den gamle Marouane Fellaini, monstret som vi lärde känna i Everton.

Nu räckte det inte till mer än en poäng för Marouane Fellaini och Manchester United. Berahino – den underbare talangen i WBA – curlade in 2–1 med ett klassavslut innan Daley Blind satte 2–2 i slutminuterna.
Louis van Gaal har mycket att fundera över. Försvarsspelet stämmer inte, anfallsspelet hackar fortfarande såvida inte Angel Di María skapar något på egen hand.
Men holländaren fick iallafall ett bra besked på The Hawthorns.
Marouane Fellaini blev en rejäl injektion och visade vad han kan prestera när han får spela efter sina styrkor.
Då kan han vara en riktigt användbar ”plan B”.

I somas beskrevs laget som ett sjunkande skepp.
Nu har det sjunkande skeppet seglat upp till toppskiktet av Premier League.
Southampton är utan tvekan höstens sensation.
Det är hög tid att vi tittar närmare på vad som klaffat för sydkustlaget.

Efter en helg där Southampton pulvriserat Sunderland och vunnit med 8–0 känns det logiskt att ta en spade och grotta ned oss rejält i Ronald Koemans gäng.
Det här trodde vi ju inte.
Även om jag tippade laget på övre halvan kunde jag inte ana att laget skulle prestera så här bra så här tidigt. När jag granskade reprisen av mötet med Sunderland var det som om de här lirarna spelat ihop i flera år. Så samspelta var de.
När folk letat framgångsfaktorer i Southampton tidigare landar man ofta på den fantastiska akademin. Där har Les Reed onekligen gjort ett otroligt jobb. I höst har Lloyd Isgrove och Matt Targett fått visa framfötterna.
Men nu handlar det ju om klubbens fantastiska arbete de senaste månaderna. Och då fokuserar jag på det som skett kring a-laget.
Det fanns de som tippade Southampton på nedflyttningsplats i somras. Nu spekuleras det i om man kan utmana om Champions League-platser.
Ronald Koeman manar till lugn och betonar att endast åtta matcher spelats. Men för varje seger vinner Southampton nya beundrare.
Vad har de gjort? Hur kan det ha gått så bra efter massflykten?
Här är några orsaker till succén.

Sommarfönstret
I juli, mitt i högsommarvärmen när Premier League kändes som allra mest avlägset, fick jag i uppdrag av chefen att betygsätta PL-lagens transferfönster.
I det läget hade Southampton släppt ifrån sig Rickie Lambert, Adam Lallana, Luke Shaw. Calum Chambers och Dejan Lovren var på väg ut. Dessutom hade populäre tränaren Mauricio Pochettino skrivit på för Tottenham. Morgan Schneiderlin uppvaktades av andra klubbar och ville lämna.
Min bedömning gjordes kort efter det att Ronald Koeman skämtsamt twittrade ut en bild på en tom träningsplan och skrev: ”Nu är det dags för träning”.
Två intressanta förstärkningar, Dusan Tadic och Graziano Pellè, hade visserligen hämtats in, men de kom ju från den holländska ligan, inte den kvalitetsstämpel som garanterar succé (jag var övertygad om Tadics kvalitet, men inte om Pellès).
Det var naturligt, där och då, att ge klubben underkänt. Få lag har blivit bättre genom att göra sig av med sina bästa spelare.
Men Southampton lyckades resa sig. Innan säsongen hade startat hade klubben använt pengarna smart och säkrat en rad kompetenta ersättare:
* Ryan Bertrand lånades in från Chelsea för att ersätta Luke Shaw.
* Toby Alderwiereld lånades från Atlético Madrid för att ersätta Dejan Lovren.
* Florian Gardos köptes från Steaua Bukarest för att ge mer bredd i försvaret.
* Shane Long köptes från Hull City för att få in en lojal löpare i anfallet.
* Fraser Forster köptes från Celtic för att ta förstaposten mellan stolparna.
* Sadio Mané köptes från Salzburg i slutet av fönstret för att ge alternativ på ytterpositioner.
Plötsligt hade Southampton skaffat sig en riktigt bred och stark trupp.

Laget tappade viktiga kuggar, men faktum är att ersättarna har visat sig minst lika bra. Ryan Bertrand har startat starkt och fyllt luckan efter Luke Shaw. Nathaniel Clyne, som fanns i klubben, har varit grym på högerbacken och hans spel har gjort att ingen saknar Calum Chambers. Graziano Pellè har varit bättre än Rickie Lambert. Dusan Tadic har, hittills, varit vassare än självaste Adam Lallana. Toby Alderweireld har funnits sig väl i försvaret och när José Fonte tagit större ansvar har saknaden efter Dejan Lovren varit försumbar. Fraser Forster har blivit en jätte i målet.
Lägg till användbara breddspelare som Shane Long och Sadio Mané så kan man dra slutsatsen att Southamptons trupp är starkare än ifjol. De sålde spelare för överpriser och köpte prisvärda lirare som vill uppåt och bevisa sig i en toppliga. Jay Rodriguez är snart tillbaka från långtidsskada och frågan är var han ska få plats.
Två av köpen sticker ut som riktiga fynd efter åtta omgångar.
Graziano Pellè har varit en sensation i strikerrollen. Italienaren såg trött och orörlig ut i premiären mot Liverpool, men sedan har han vuxit ut till en anfallare i toppklass. Det är inte bara det att han är en vass boxspelare som har en förmåga att lukta sig till målchanserna och dyka upp på rätt ställe. Han har gjort konstmål (som cykelsparken mot QPR) och visat ett imponerande allroundspel. I mötet med Sunderland demonstrerade han även fina targetkvaliteter.
Dusan Tadic är ett annat fynd. Att serben var lovande var allmänt känt, men att han skulle ta Premier League med storm på detta sätt… nej, det hade nog få kalkylerat med. Tadic är likt många andra yttrar teknisk, men han kombinerar det med en fin speluppfattning. Han har redan gjort sju assist i ligan. Mot Sunderland blev det ett mål och fyra assist.

Spelidén
Under Mauricio Pochettino utvecklade Southampton sitt spel och gick från att vara en bottenkandidat till att bli ett stabilt lag för den övre halvan. Argentinarens strategi var en högintensitetsfotboll med snabba bollvinster och possession-spel. Det bjöds på sevärd fotboll och fansen njöt, men spelidén kostade energi och laget tappade kraft ju längre säsongen led.
Ronald Koeman har förändrat en del taktiskt. Stort fokus har lagts vid försvarsspelet. Nu handlar det inte enbart om att sätta tidig press på motståndarna. Southampton har blivit mer positionsbaserat, har större tålamod i sitt presspel. I ett lag som gjort 19 mål – näst flest i ligan efter Chelsea – är det lätt att stirra sig blind på offensiven i ”Nya Southampton”, men jag tycker faktiskt att den största skillnaden är lagets defensiv. Morgon Scheiderlin har varit en av ligans bästa bollvinnare ett par år. Jack Cork är en rivig tvåvägsspelare som tillhör ligans mest underskattade. Steven Davis har fått en mer offensiv utgångsposition i Ronald Koemans 4-2-3-1, men hans disciplin i defensiven gör att Schneiderlin/Cork aldrig blir utelämnade. Davis fungerar inte som en vanlig tia med kreativt ansvar utan som en lojal ”vattenbärare” som ger tid och utrymme till ”dörröppnare” som Dusan Tadic.
Med tryggheten bakåt har de offensiva spelarna kunnat lägga ännu mer kraft framåt.

Southampton anfallsspel bygger på rörelse och fantasi. Så fort bollen spelas upp på en felvänd Pellè kommer löpningar från i första hand Shane Long, i andra hand mittfältare som Steven Davis och Jack Cork. Det var ett tema i 8–0-segern mot Sunderland.
Shane Long är perfekt som komplementsspelare. Med Pellè som target, Tadic som dribblar har Long tagit den otacksamma rollen som djupledslöpare.  När James Ward-Prowse spelar (skadad nu) har Southampton ett sylvasst vapen på fasta situationer. Högerbacken Nathaniel Clynes offensiva rajder på högerflanken är ett annat vapen. Clyne borde få chansen från start i engelska landslaget snart.
Ronald Koemans Southampton spelar en passningsorienterad fotboll, men det är överraskande hur de kunnat få sådan spets i sitt anfallsspel. Dagens Southampton försvarar sig med ett positionsförsvar och varierar possessionspel med snabbare attacker.

Tränaren
Två holländska tränare gjorde entré i Premier League denna sommar. Men hittills är det inte den välmeriterade Louis van Gaal som fått de största hyllningarna, utan den betydligt mer ifrågasatte Ronald Koeman.
Vi var många som var lite tveksamma till Ronald Koeman efter att Southampton presenterat ersättaren till Mauricio Pochettino. Den förre storspelaren har blandade resultat som tränare. Det började bra med två ligatitlar med Ajax 2002 och 2004, men sedan vände turen. Hans sejourer i PSV, Valencia och AZ Alkmaar blev misslyckade. I Valencia stannade han bara 5,5 månad på posten. I AZ fick han sparken efter fyra månaders tävlingsmatchande.
Men nu har det vänt igen. Efter lyftet i Feyenoord, där han stannade i tre år, har han kommit in helt rätt i Southampton.
Hans träningar har varit så uppskattade att spelarna inför mötet med QPR ställde in en ledig dag för att komma ned och köra. Passen är kortare och teknikbaserade, helt enligt Ajaxmodellen.
– För min som coach är den fysiska biten viktig, men den är inte viktigare än bollövningarna. Jag tror på att dominera matcher, på att ha bra possessionspel och att det ger resultat, säger Koeman till The Times.
Koeman har redan sett en utveckling under de månader han varit i klubben.
– Tittar man på possessionspelet på första träningen jämfört med nu är det stor skillnad. Det betyder att träningen är en viktig del av arbetet. Jag är holländare och kanske är det annorlunda. Vi tränar på det sättet och det är kanske skillnad när du inte behöver spela matcher var tredje dag. Vi använder tiden vi har i veckorna till att utveckla oss och det är en tacksam fördel för tränare som inte deltar i Europaspelet. Du har mer tid att förbereda ditt lag inför helgen.
En bra start betyder massor för en tränare. Ronald Koeman har fått en flygande start i England.
Var månde det sluta?

Fotnot: Tack till Olle Stefansson som hjälpte till att ordna en plangrafik.

En medioker fotbollsmatch fick ett extraordinärt slut. Så här en minut efter slutsignalen kan jag fortfarande inte förstå vad vi fick se.
I 87 minuter var det här en match där Queens Park Rangers och Liverpool endast lycakts demonstrera varför de fått en tung start på säsongen. QPR kunde inte göra mål trots högkaratiga lägen, Mario Balotelli sköt i alla möjliga och omöjliga lägen och när han väl fick öppet mål sköt han över.
Liverpool fick inte igång sitt anfallsspel och hade bara en målchans under hela första halvlek.
Det var förstås typiskt för lagens oförmåga att Richard Dunne var den förste att hitta rätt i 67:e miuten – i eget mål. Självmålskungen har nu satt tio fullträffar i fel mål i sin karriär.

Queens Park Rangers direkta långbollsfotboll på den väldige Bobby Zamora gav inte samma effekt efter paus, men Harry Redknapp hade en joker att skicka in från bänken. När Zamora haltade av i 79:e minuten kom Eduardo Vargas in. Han satte 1–1 i 87:e minuten.
En viktig, och rättvis, poäng för QPR.
Men det var mycket kvar av den här galna matchen. Faktum är att vi skulle få se dramatiska slutminuter på ett sätt som sällan skådats i den här ligan.
I den 90:e minuten fick Liverpool kontra. Raheem Sterling drev upp bollen, Philippe Coutinho fick en mot en-läge och borrade in bollen i bortre hörnet. 1–2, tre poäng till Liverpool.
Trodde alla.
Men QPR reste sig. Eduardo Vargas höll sig framme igen och nickade in 2–2 i 92:a minuten. QPR:s ägare Tony Fernandes firade vilt på läktaren.
Men där QPR befinner sig nu – längst nere på botten – kan man inte ta något för givet.
I den 95:e minuten hade hemmalaget frispark och en chans att sätta avgörande 3–2. Men istället slarvade man, lät Liverpool kontra utan att ta en cynisk frispark (igen). Raheem Sterling sprang sig till ett friläge och spelade in till Mario Balotelli som hade fått öppet mål, men Steven Caulker rakade in bollen i öppet mål.
Självmål igen. Ridå.
Det är inte utan att man tycker synd om Harry Redknapp.

Trots resultatet – seger för Liverpool – var det ingen insats som gladde de röda. Gästerna hade bara tur i första halvlek att man inte låg under med två mål. Charlie Austin hade ett friläge och Leroy Fer prickade ribban två gånger.
– Vi hade tur som vann. Vi hade varit nöjda med en poäng, sa Steven Gerrard efteråt till Sky Sports.
Brendan Rodgers har en del att fundera över. Mario Balotelli var återigen svag. Försöket med Gerrard i en offensiv mittfältsroll i första halvlek var totalt misslyckat. Gerrard kändes vilsen och kom aldrig in i spelet. Det blev bättre i andra när kaptenen flyttades ned ett steg i banan. Försvarsspelet är fortfarande uselt. Idag släppte man till en rad chanser och två mål mot ligans jumbo.

För QPR var förlusten förstås blytung. Å andra sidan kan de hämta någon slags inspiration av att Redknapps 4-4-2 gav ett spetsigare och tryggare spel. Bobby Zamora var första halvlekens bäste spelare. Leroy Fer gjorde en hel del grejer (men bör vara sömnlös över att han inte gjorde mål på första ribbskottet). Karl Henry och Sandro gav stadga på centralt mittfält. Eduardo Vargas spelade sig till en startplats med sitt pigga inhopp. Alex McCarthy, en personlig favorit, såg trygg ut mellan stolparna och kan inte lastas för något av baklängesmålen.
Sammanfattningsvis en positiv insats.  Jag kan fortfarande inte förstå hur de lyckades slänga bort alla poängen.
Kan de resa sig efter den här motgången?