Alan Pardews tid i Newcastle har varit en bergodalbana.
Nu dras snaran åt.
Det finns inte längre något annat scenario än att Alan Pardew får gå.

När Mike Ashley var ute och drack öl på en bar i torsdags ska han, enligt Independent, ha sagt att tränaren Alan Pardew skulle få sparken om Newcastle förlorade mot Stoke.
Den kritiserade ägaren ska ha sagt:
– Om vi förlorar på måndag är Pardew historia. Jag har fått nog nu. Han är slut.
Dessa kommentarer avfärdades som ett skämt av Mike Ashleys advokat, men Newcastles supportrar har svårt att se det roliga i ”skämtet”. De önskar inget hellre än att det vore sanning.

Papiss Cissés två mål hemma mot Hull City förra helgen räddade en poäng och förmodligen en smula förtroendekapital för Alan Pardew (det lilla han har kvar).
Så han fick behålla jobbet en vecka till.
Under gårdagens match mot Stoke City hade de tillresta fansen ännu fler ”Sack Pardew”-plakat än tidigare och sjöng sånger om att ”We want Pardew out”. Den 53-årige engelsmannen blev utbuad före matchen, i paus och efter matchen. Han klarade sig väl i efterintervjun när han pressades av Sky Sports reporter. Sa de rätta sakerna om att laget behövde fajtas, att det saknades kvalitet på sista tredjedelen, det som vi alla kunnat se en tid.
Det blev en ny förlust, 0–1, och Newcastle är fortfarande segerlöst efter sex omgångar.
Newcastles officiella linje är att tränaren sitter säkert – och med Mike Ashley som ägare kan man aldrig veta – men känslan är att snöbollen rullat tillräckligt länge för att bli för svår att stoppa.

Alan Pardews sejour i Newcastle har varit en resan med höga toppar och djupa dalar. När han anslöt i december 2010 (han är den managern i Premier League som suttit längst på sin post efter Arsène Wenger) var han minst sagt oönskad.
Populäre Chris Hughton fick gå, Mike Ashley anställde Pardew som var pokerpolare med vd:n Derek Llambias. Så gick åtminstone snacket.
Det hjälpte föga att Alan Pardew slog fast att han aldrig varit någon poker-entusiast – han hade en mur av motstånd att övervinna från den dagen han steg in på St James’ Park.
Han började med en övertygande 3–1-seger mot Liverpool och sedan vann han sakta men säkert över belackarna.
Säsongen 2011/12 blev en drömsäsong för Pardew och för Newcastle (läs mitt dokument från maj 2012). Laget överraskade stort och slogs ända in i slutet om Champions League-platserna. Till sist fick man ge sig, men femteplatsen var en mindre bragd och Alan Pardew valdes till ”Manager of the year”.
Klubbens strategi att handla billigt på den franska marknaden hyllades unisont och Pardew belönades under hösten med ett åttaårskontrakt.
Den formen höll dock inte i sig under 2012/13 då Newcastle istället underpresterade och hamnade i en strid kring nedflyttningsstrecket.
Kontraktet räddades, men Alan Pardew fick nya bekymmer när Mike Ashley anställde Joe Kinnear som fotbollsdirektör med ansvar för värvningar. Kinnear lyfte knappt ett finger och avgick i februari utan att ha signat en enda spelare på permanent transfer. Pardews arbete underlättades givetvis inte av den soppan.

Inför förra säsongen fanns ett frågetecken kring Newcastle. Vilket var deras rätta ansikte? Var det laget som slutade femma våren 2012 eller laget som slogs för sitt liv 2013? Sanningen var någonstans däremellan, men starten var lovande.
Förra hösten överraskade Newcastle igen. Med Loïc Rémy som inlånad spjutspets och med en nytänd Yohan Cabaye som spelfördelare skuggade man återigen topplagen.
Men sedan såldes Cabaye till PSG i januari och sedan dess har bygget rasat ihop som ett korthus igen. Sedan nyår har laget endast vunnit fem matcher. De luttrade fansen har tvingats stå ut med undermålig fotboll. Utan finess, utan idéer.
Däri ligger det stora problemet. Det handlar inte om att fansen, vilket vissa hävdat, lever i tron att Newcastle är klubb som ska slåss om Champions League-platser. Det handlar om att de vill se klubben ingjuta någon form av hopp.
Senaste åren har Newcastle förvandlats till en främlingslegion där mer än halva startelvan pratar franska och där man samtidigt inte kan sätta ihop ett enda vettigt anfall.
Publikfavoriten Hatem Ben Arfa har lånats ut till Hull City eftersom han kommit på kant med Alan Pardew. Tränaren tröttnade när Ben Arfa fuskade i defensiven och sedan dess har han inte varit sig lik.
Efter en pigg debut mot Manchester City har inte sommarförvärvet Rémy Cabella heller gått att känna igen.

Alan Pardews status på Tyneside har inte förbättrats av en rad mindre smickrande incidenter där han satt sig själv i klistret. Som när han knuffade linjedomaren, när han kallade Manuel Pellegrini ”old f-cking c**t”, när han skallade David Meylor. Den sistnämnda händelsen var pinsam, vilket Pardew själv erkände, och ledde till en längre avstängning.
Nu är hans tid snart ute.
Han lyckades vända Newcastles supportrar en gång tack vare den imponerande femteplatsen 2011/12, men han kan knappast göra det igen. Sajten SackPardew.com har funnits på nätet ett tag.
Spelarna verkar fortfarande kämpa för sin manager. De var bara ett ribbskott från Jack Colback från att rädda oavgjort i måndags mot Stoke. Men laget behöver en ny röst. Nya idéer. En manager som kan utveckla lagets anfallsspel eftersom Alan Pardew lagt störst fokus på försvarsspelet (andretränaren John Carver avslöjade att fyra av fem träningar lades på defensiven).

Alan Pardew har inte haft någon lätt uppgift i Newcastle. Med Mike Ashley som ägare har han fått agera med delvis bakbundna händer och varit föremål för snabba vändningar. Draget att underminera managers inflytande genom att anställa Joe Kinnear är bara ett exempel.
För Mike Ashley handlar allt om pengar. Han har investerat betydande summor i klubben, visst, men kan han döpa om en av landets mest klassiska arenor till Sports Direct Arena gör han det. Kan han tjäna en hacka på att sälja en viktig spelare gör han det.
Newcastle blev en klubb som hämtade in billiga spelare från Frankrike via scouten Graham Carr, höjde värdet på dem och sedan sålde dem vidare.
Mike Ashley njöt förmodligen av den utvecklingen medan fansen led. De ville ju inget hellre än att bygga på sikt för att slå sig tillbaka till toppen.
Ashley är impopulär och har varit det en längre tid. Men supportrarna har fått acceptera att ägaren inte kommer att försvinna förrän han hittar en köpare. Så därför lägger de energin på att få bort den pjäs som är mer lättflyttad.
Mike Ashley är inte känd för sina populistiska manövrar, men situationen på läktarna har blivit ohållbar. Den negativa energin påverkar hela klubben, inklusive spelarna på planen.
Newcastle behöver en nystart och de kan bara få det med en ny tränare. Det snackas om David Moyes och Tim Sherwood som möjliga ersättare.
Hur länge kan Mike Ashley behålla Alan Pardew?

Brendan Rodgers har fått ett rykte som en av världens hetaste unga fotbollstränare.
Men det finns en lista som knappast talar till hans fördel.

Liverpool har startat säsongen trevande. Efter den hedersamma förlusten borta mot Manchester City i andra omången blev det en imponerande 3–0-seger borta mot Tottenham.
Sedan dess har det blivit två raka nederlag, hemma mot Aston Villa och borta mot West Ham. Däremellan kom den icke övertygande segern i Champions League mot bulgariska Ludogorets.
Tre förluster efter fem omgångar är mycket, väldigt mycket, för en klubb som hade siktet inställt att bygga vidare på förra säsongens framgångar.
I våras var Liverpool ytterst nära att bärga titeln, men fick ge sig på mållinjen i kampen med Manchester City. Tre förluster på fem omgångar betyder att titelchansen minskat drastiskt. Tåget kan gå tidigt när lag som Chelsea och Manchester City fått upp farten.

Det är vanskligt att redan nu dra slutsatser av den svaga inledningen.
Några saker är dock uppenbara. Försvaret fungerar inte. Dejan Lovren har inte blivit den pålitliga försvarschef som Liverpool betalade för. Men defensiven läckte även ifjol, med skillnaden att Liverpools vassa offensiv ofta täckte över bristerna.
Anfallet har inte heller rosat marknaden och där är nog förklaringen så enkel som att laget i nuläget saknar båda fjolårets kanoner, Luis Suárez som flyttat till Barcelona, och Daniel Sturridge som är skadad.
Att Liverpool lider av att SAS saknas är naturligt. Det var dessa två herrar som var så briljanta ifjol att laget kunde vara tryggt med att de skulle göra fler mål än motståndarna – hur många mål försvaret än släppte in.
Mario Balotelli är inte lika rörlig och kan därför inte dra isär motståndarnas backlinjer på samma sätt.

Vilket ansvar vilar på Brendan Rodgers?
Den unge managern hyllades unisont förra säsongen, med rätta, och jag var en av dem som höjde honom till skyarna för den förvandling som skett på Merseyside.
Listan på hans starka egenskaper är lång. Nordirländaren är taktiskt kompetent, svårslagen på man-management och en skarp kommunikatör, vilket han inte minst visade under Luis Suárez-soppan förra sommaren.
Men en egenskap är fortfarande ett frågetecken – förmågan att identifiera rätt värvningar.
Sedan sommaren 2012 har Liverpool spenderat 214 miljoner pund, drygt 2,4 miljarder kronor, på nya spelare. Listan nedan innehåller få fullträffar.

2012 Fabio Borini, Roma, 10,5 miljoner pund
2012 Joe Allen, Swansea, £15m
2012 Oussama Assaidi, Heerenveen, £2,4m
2012 Samed Yesil, B Leverkusen, £1m
2012 Daniel Sturridge, Chelsea, £12m
2012 Philippe Coutinho, Inter, £8,5m
—————————————————–
2013 Luis Alberto, Sevilla, £6,8m
2013 Iago Aspas, Celta Vigo, £7,2m
2013 Simon Mignolet, Sunderland £9m
2013 João Teixeira, Sporting
2013 Kolo Touré, Manchester City, gratis
2013 Tiago Illori, Sporting, £7m
2013 Mamadou Sakho, PSG, £18m
——————————————————
2014 Rickie Lambert, Southampton, £4m
2014 Adam Lallana, Southampton, £25m
2014 Emre Can, B Leverkusen, £10m
2014 Lazar Markovic, Benfica, £20m
2014 Dejan Lovren, Southampton, £20m
2014 Divock Origi, Lille, £10m
2014 Alberto Moreno, Sevilla, £12m
2014 Mario Balotelli, Milan, £16m

Få av dessa kan hittills betecknas som klockrena värvningar. Daniel Sturridge är det slående undantaget; han har visat sig vara en gigantisk succé efter flytten från Chelsea.
När det gäller vissa, som exempelvis Coutinho, är juryn fortfarande ute och sammanträder.
Visst finns det stora möjligheter för flera av namnen ovan att utvecklas till finfina spelare. Mamadou Sakho, Lazar Markovic, Divock Origi, Emre Can, Thiago Ilori, för att nämna några, är värvade på sikt. Detsamma gäller Alberto Moreno, ett sommarköp som redan visat lovande tendenser. Mario Balotelli kan visa sig vara succé eller fiasko (förmodligen inget däremellan).
När dessa ska ges tid och tålamod är det än viktigare att etablerade namn som Adam Lallana och Dejan Lovren kan leverera direkt. Lallana började säsongen på skadelistan men har börjat varva upp nu. Lovren har fått en riktigt kämpig start på säsongen. Rickie Lambert har själv gått ut och sågat sina insatser.

Under samma tidsperiod som dessa 21 spelare har anlänt har 21 spelare sålts till ett värde av £109m, inklusive £75m för Luis Suárez.
Precis som för alla andra klubbar står Liverpool och faller med sina spelaraffärer. Precis som för Manchester United och Arsenal har Liverpool hittills fått betala dyrt för att man inte fått in en pålitlig försvarschef.
Det är tur att den framgångsrika akademin har producerat spelare som Raheem Sterling och Jon Flanagan, vilket förbättrat klubbens slagstyrka. I veckans ligacup presenterade sig Jordan Rossiter, en 17-årig mittfältare som spås bli den nye Steven Gerrard.
Egenfostrade spelare är förstås drömmen för alla supportrar och för Liverpool är det fundamentalt i tider när värvningarna inte har varit klockrena.
Frågetecknet kring Brendan Rodgers fingertoppskänsla på transfermarknaden finns kvar.
Det är upp till Lallana, Balotelli, Can, Coutinho, Markovic & Co att ändra på det.

Crystal Palace tog en stark trepoängare borta mot Everton. Julian Speroni släppte visserligen in två mål (en straff och ett Lukaku-friläge), men han var en av matchvinnarna med en rad räddningar.
Speroni får sällskap av lagkamraten Martin Kelly som stängde ned sin kant på ett effektivt sätt och spelade fram Fraizer Campbell till ett av målen. I mittförsvaret väljer jag Vincent Kompany som vann matchen i matchen mot Diego Costa och Joleon Lescott som var en jätte på White Hart Lane. Lescott hade inte spelat en tävlingsmatch sedan 22 mars, men svarade för en toppinsats och visade hur viktig han kan bli för WBA. James Milner startade toppmötet med Chelsea som yttermittfältare. I andra halvlek agerade han vänsterback och var motorn som gav City energi. Det var hans fina aktion som lade upp för Frank Lampards kvitteringsmål.

På mittfältet var Niko Kranjcar bra för QPR och kvitteringen på frispark höll yppersta klass. Mesut Özil fick äntligen spela centralt och då svarade han för en matchvinnande insats med ett mål och en assist. Angel Di María blixtrade till och var planens lirare mot Leicester innan Manchester Uniteds försvar totalhavererade och släppte in fyra mål på en halvtimme. Di Marías lobbmål var ren fotbollskonst.
Längst fram väljer jag trion Stewart Downing, Jamie Vardy och Victor Moses. Downing utgick från en central roll, men hans passningskarta visar att han spenderade mycket tid på kanterna. Jamie Vardy sysselsatte Manchester Uniteds försvar hela eftermiddagen och Victor Moses var vass för Stoke.
Omgångens spelare: Joleon Lescott, West Bromwich.

Mitt omgångens lag:
Julian Speroni, Crystal Palace (2)
————————————————
Martin Kelly, Crystal Palace
Vincent Kompany, Manchester City
Joleon Lescott, West Bromwich
James Milner, Manchester City
————————————————
Niko Kranjcar, QPR
Mesut Özil, Arsenal
Angel Di María, Manchester United (2)
————————————————
Stewart Downing, West Ham
Jamie Vardy, Leicester
Victor Moses, Stoke

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Winston Reid (West Ham), José Fonte (Southampton), Cheik Toité (Newcastle), Mohamed Diamé (Hull), Papiss Cissé (Newcastle), Danny Welbeck (Arsenal), Nemanja Matic (Chelsea), Laurent Koscielny (Arsenal), Peter Crouch (Stoke), Eliaquim Mangala (Manchester City), Craig Dawson (West Bromwich), James Morrison (West Bromwich), Ben Foster (West Bromwich), Leonard Ulloa (Leicester).

***
Omgångens mål: Nikica Jelavics cykelspark eller Angel Di Marías lobb? Jag väljer Di María som dels drog upp anfallet, dels avslutade synnerligen elegant.
Omgångens tränare: Alan Irvine, West Bromwich. Var segerlös fram till i söndags då han tog sitt lag till White Hart Lane, bänkade Youssouf Mulumbu och Brown Ideye och tog alla tre poängen.
Omgångens floppspelare: Wilfried Bony, Swansea. Det var rätt många som slogs om titeln denna vecka, bland annat ett par defensiva spelare hos Manchester United. Men jag väljer Bony som tog ett onödigt rött kort och förstörde sitt lags segerchanser.

It had to be him.
Frank Lampard – av alla människor – kvitterade mot Chelsea i söndagens toppmöte. Man måste läsa den meningen två gånger för att ta in vilken sanslös story det är.
Publikfavoriten, legendaren och Chelseaikonen Frank Lampard ville stanna i Londonlaget, men José Mourinho och den sportsliga ledningen ville föryngra.
Så Lampard fick i våras se sig om efter en ny arbetsgivare.
I somras skrev han på för New York City FC. Men eftersom säsongen där borta i staterna inte börjar förrän i vår fick han möjlighet att göra ett kortare låneäventyr i Manchester City. Han bad om att få stå över mötena med Chelsea, men det avfärdades av tränare Manuel Pellegrini.
Så på söndagen stod han på motståndarlagets sida.

Länge såg det här ut att bli José Mourinhos show. Portugisen kom till Etihad Stadium ifjol, stängde ned ytor och fick se Branislav Ivanovic panga in ett segermål. Idag valde han en strategi där Ramires föll ned som högermittfältare i defensiven och Willian sökte sig in centralt för att understödja Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Dessutom fanns det stunder där Chelsea föll ned i en fembackslinje, vilket är helt i linje med teorin om att ha en extra mittback mot ett tvåmannaanfall.
Allt gick enligt plan och underlättades av Pablo Zabaletas utvisning med knappa halvtimmen kvar. Några minuter senare satte Eden Hazard upp ett mönsteranfall som slutade med att André Schürrle stötte in 0–1.
Ledning och en man mer, det var verkligen inte mycket som talade för att Manchester City skulle resa sig.
Men då klev Frank Lampard in i handlingen.

Han byttes in med tolv minuter kvar av ordinarie tid och Chelseafansen tog emot honom med varma sånger om sin ”Super Frank”.
Bytet framstod som att bli en formalitet, men City hade börjat få vittring. James Milner var företagsam som vänsterback och David Silva började hota. Dessa herrar kombinerade fantastiskt fint i den 85:e minuten. Och när Milner satte ned bollen kom Frank Lampard i den typen av andravågslöpning som blivit hans adelsmärke.
Lampard placerade in bollen och firade genom att inte fira.
Det är så många spelare som icke-firar nuförtiden, alldeles för många, men i det här fallet kändes det så rätt. Så genuint.
Efter fullträffen sjöng Etihad Chelseasupportrarnas sång om ”Super Frank”.
Frank Lampard hade ett läge att bli segerskytt, men det hade nästan varit för mycket.
Nu fick han, märkbart tagen, vandra av planen och bli hyllad av både bortasektionen och hemmafansen. Det var så vackert.
Dessutom hade han räddat spänningen i Premier League. Det oavgjorda resultat betyder att Chelsea inte sprang i väg till ett fempoängsförsprång.
Den gamle Frank Lampard kan än.

***
I övrigt från toppmötet:
* Eliaquim Mangala imponerade i debuten i mittförsvaret. Fransmannen är fysisk och placeringssäker. Han blir en tillgång bredvid Vincent Kompany.
* Diego Costa blev mållös för första gången hittills i ligan. Närmare än en träff i stolpen kom han inte denna gång.

Isolerad på kanten och totalsågad av tyska tidningen Bild.
Mesut Özil har inte fått någon positiv start på säsongen.
Vad är motivet till att Arsène Wenger spelat sin stjärna som ytter?

För ett år sedan var Mesut Özil namnet på allas läppar i Arsenalkretsar. Den tyske spelfördelaren hade värvats för närmare en halv miljard kronor från Real Madrid. Det var den typen av storköp som fansen vädjat efter i flera år och Özils ankomst gav hela klubben ett uppsving.
Formen dalade under säsongen, men 25-åringens status var ändå intakt och den blev bekräftad när tidningsspekulationer i våras placerade Cesc Fàbregas i Arsenal.
Arsène Wenger var inte intresserad. Han hade ju Mesut Özil. Fransmannens ord talade för att tysken även i fortsättningen skulle ha en central roll i Arsenal.
Men så har inte blivit fallet.
I säsongsinledningen har Arsène Wenger placerat Özil på kanten i det nya 4-1-4-1-systemet. Där får Özil mindre boll och måste ägna energi åt att ge understöd till sin ytterback. Följden har blivit en ineffektiv och ibland ointresserad Özil. Hans insats borta mot Leicester var undermålig. Mötet med Dortmund i tisdags blev en ny, tung kväll för Özil-anhängarna. I Gelsenkirchen, spelarens hemtrakfter, var han på nytt placerad på kanten. På nytt anonym och uddlös. Den tyska tidningen Bild sparade inte på kritiken i sin spelarbedömning. Özil fick en sexa, sämsta tänkbara betyg på deras skala (1–6 där 1 är bästa betyget).

Varför har Mesut Özil hamnat på kanten? Det råder inga som helst tvivel om var spelaren själv vill spela. I augusti uttalade han sig i Telegraph:
– Jag är en av världens bästa spelare i nummer tio-positionen. Fans, coacher, spelare och alla vet att min bästa position är som spelfördelare. Det är annorlunda att spela till vänster. När jag var i Madrid spelade jag ofta till höger. Jag gillade det eftersom jag är vänsterfotad och därmed kunde gå inåt i plan och slå passningar och avsluta. Till vänster är det svårare.

Mesut Özil är en speciell spelare, en lyxspelare. Som en engelsk krönikör har uttryckt det: ”Han kommer aldrig att vara motorn i ett lag, snarare den dyrbara oljan”. Han är den sortens spelare som är i behov av att laget byggs runt honom; han är i behov av att det finns spelare som är beredda att täcka upp och springa medan han letar fria ytor och lägger energin på att slå öppnande passningar.
Mesut Özil är förmodligen, vilket jag förklarade i den här videobloggen från ifjol, världens bästa nummer tio-spelare på att dra sig ut mot kanterna och skapa numerära överlägen med sina yttrar och ytterbackar. Hans problem är att dynamiken inte blir densamma om han utgår från en ytterposition.

Så varför har Arsène Wenger spelat Özil till vänster?
Sanningen är att Arsenalmanagern har ett pussel att lägga och det är faktiskt inte lätt att få bitarna att passa.
Arsenal har ett överflöd av centrala spelare så minst ett par etablerade namn kommer att få vila varje match.
Inför säsongen såg jag detta som en rimlig uppställning.

4-2-3-1. Två defensiva mittfältare där en av dem, Mikel Arteta/Mathieu Flamini, kan ta ett större defensivt ansvar. Jack Wilshere utanför startelvan, men han hade ju å andra sidan inte visat någon vidare form senaste 1,5 åren.

Jack Wilsheres status ifjol var hotad, men men nu har 22-åringen faktiskt varit en av lagets mest framträdande spelare. I stormötet med Manchester City var han bäst på plan. En sådan spelare är svår att hålla utanför laget, inte minst när Wilshere dessutom är en sådan symbol för klubben.

Att spela 4-2-3-1 med Aaron Ramsey och Jack Wilshere som defensiva mittfältare (se bild nedan) är komplicerat eftersom balansen blir lidande när två så offensiva spelare ska täcka upp bakåt. Arsène Wenger startade så i premiären mot Aston Villa förra säsongen och det slutade med att Gunners blev sönderkontrat och förlorade med 1–3. Ramseys och Wilsheres bristfälliga defensiv var den stora orsaken.

För offensiv balans på det defensiva mittfältet. Här behövs en defensivt inriktad spelare. En yngre Gilberto Silva, typ.

Därför har Arsène Wenger landat i sitt 4-1-4-1-system. Då får han plats med en defensiv mittfältare och då kan både Jack Wilshere och Aaron Ramsey kan spela i hyfsat naturliga roller.
Problemet har dock varit att dels blir Mikel Arteta/Mathieu Flamini för sårbar som ensam defensiv mittfältare, dels har Aaron Ramsey inte kommit till sin rätt. Om det beror på den lite mer offensiva positionen är svårt att bedöma, men hans ”andravågslöpningar” har inte varit lika lyckade i höst som förra säsongen.
Dessutom finns ingen central plats kvar till Mesut Özil. Denne hade inte heller, enligt mig, fungerat lika bra centralt i ett 4-1-4-1 som i ett 4-2-3-1 eftersom det defensiva arbetet blir mer krävande i ett 4-1-4-1.

4-1-4-1. Nuvarande uppställningen. Aaron Ramsey och Jack Wilshere har fått centrala roller, men Mesut Özil är utknuffad på kanten.

Arsène Wengers pussel landar alltså i detta: Spela 4-2-3-1 och han måste peta antingen Jack Wilshere eller Aaron Ramsey. Spela 4-1-4-1 och han har ingen central plats kvar till Mesut Özil.
Den här typen av ”angenäma problem”, överflödets förbannelse, brukar lösa sig med skador och avstängningar. Men nu när alla tre är tillgängliga har Wenger fått något att fundera över. Den pånyttfödde Jack Wilshere går inte att peta. Aaron Ramsey är inte ”untouchable”, men hans förtroendekapital är enormt efter förra säsongen. Wengers lösning har varit att kompromissa med Mesut Özil.
Alla håller inte med honom. Arsenallegendaren Ian Wright skrev på Twitter under mötet med Dortmund:
”Spela Özil i mitten och bygg laget kring honom!”.

4-2-3-1 ifjol. När Mesut Özil anlände ifjol hade han en central roll. Då fick Jack Wilshere ibland ta klivet ut på högerkanten – med blandat resultat.

En möjlighet för att få in alla centrala spelare i startelvan och få dem att spela i hyfsat naturliga roller vore att använda en mittfältsdiamant. Det skulle vara ett tecken i tiden eftersom bland annat Manchester United och Hull City övergått till diamanter senaste veckorna.

4-4-2 (diamant). Mikel Arteta/Mathieu Flamini får agera ankare. Jack Wilshere och Aaron Ramsey får behålla sina centrala roller.

Men jag kan inte tänka mig att detta blir aktuellt för Arsène Wenger. Arsenalmanagern är en idealist och att han skulle ta bort wingspelet som är en så central del i Arsenals spel ser jag nästan som otänkbart. Deras problem har ju snarare varit att anfallsspelet blivit för centrerat genom åren. Att då ta bort yttrarna vore ett magplask. Betänk också att Theo Walcott är på väg tillbaka från långtidsskada och ska fogas in som högerytter. Med en mittfältsdiamant försvinner den möjligheten.

Slutsats
Mesut Özil har hamnat i kläm när Arsène Wenger bytt spelsystem. Hans statistik denna säsong skvallrar om att förändringen knappast gynnat honom: 0 mål, 0 assist.
Arsène Wenger försvarar sin stjärna och menar att kritiken varit för hård.
– Folk är hårda mot Özil eftersom han är avslappnad i sitt spel. När du tittar på matchen dagen efter tänker du: ”Vilken spelare”. Allt han gör är intelligent och tajmingen är helt perfekt. Han är som en musiker med perfekt tajming och det finns inte många sådana spelare, sa Arsène Wenger i augusti.
På fredagen fick Wenger frågan på presskonferensen om Özils kantposition och svarade:
– För mig är det en sekundär diskussion. För mig har han frihet att spela var som helst när vi har bollen.
Men där håller jag inte med Arsenalbossen. Det är uppenbart för alla att Özil blir mindre effektiv på kanten. Det är ingen tvekan om att hans spetsegenskap att dra sig ut mot kanterna – snarare än tvärtom, dra sig in mot mitten – blir outnyttjad.
Frågan är hur Arsène Wenger ska lösa det. Är han beredd att bänka Jack Wilshere eller Aaron Ramsey för att få igång sitt rekordköp?

Fotnot: Tack till Nils Paulsson som hjälpte till att fixa grafiker.

En omgång med få iögonfallande målvaktsinsatser. Därför var Julian Speroni tämligen given denna vecka. Argentinaren höll nollan för Crystal Palace och blev poängräddare med sin straffräddning i 85:e minuten.
Från Crystal Palace tar jag även med mittbacken Damien Delaney, som var riktigt bra. Han svarade bland annat för hela 18 rensningar. Nathan Baker har en tendens att blanda toppinsatser med löjligt enkla misstag. I lördags var han bäst på plan på Anfield när Aston Villa fick med sig alla tre poängen mot Liverpool. Ryan Bertrand har återigen lånats ut från Chelsea, denna gång till Southampton. Där ska han fylla luckan efter Luke Shaw och hittills ser det lovande ut. Bertrand var framstående i lördags mot Newcastle och svarade bland annat för en assist. Rafael Da Silva var bra, men fick platsen mest tack vare svag konkurrens.
På mittfältet är Jack Wilshere given efter sin stormatch mot Manchester City. Arsenalspelaren ser ut att ha hittat formen efter 1,5 års famlande. Ander Herrera gjorde sitt första mål för Manchester United och agerade klokt i passningsspelet. Cesc Fàbregas var återigen bra offensivt för Chelsea, men hans defensiva arbete var katastrof vilket uppmärksammades i Sky Sports. Det kan vi inte förbise här, därför ratar vi Cesc denna vecka. Alexis Sanchez gjorde ett klassmål mot City och Angel Di Marías betydelse för Manchester United har vi redan avhandlat i den här bloggen.
Måndagsmatchen mellan Hull och West Ham innehöll två vassa anfallare, Enner Valencia och Abel Hernández. Men de fick ge sig på upploppet här. På topp har jag istället glädjen att ta ut Graziano Pellè. Jag tyckte italienaren såg loj ut i premiären på Anfield, men nu har han hittat nätet. Diego Costa… ja, vad ska man säga? Sju mål redan, varav tre i helgen mot Swansea.
Omgångens spelare: Angel Di María, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
Julian Speroni, Crystal Palace
———————————————-
Rafael Da Silva, Manchester United
Damien Delaney, Crystal Palace
Nathan Baker, Aston Villa
Ryan Bertrand, Southampton
———————————————-
Alexis Sanchez, Arsenal
Jack Wilshere, Arsenal
Ander Herrera, Manchester United
Angel Di María, Manchester United
———————————————-
Graziano Pellè, Southampton
Diego Costa, Chelsea (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Enner Valencia (West Ham), Abel Hernández (Hull City), Stewart Downing (West Ham), Eden Hazard (Chelsea), Cesc Fàbregas (Chelsea), Dusan Tadic (Southampton), Morgon Schneiderlin (Southampton), Jack Cork (Southampton), Estéban Cambiasso (Leicester), Mousa Dembélé (Tottenham), Kevin Mirallas (Everton), Philippe Senderos (Aston Villa), Jesús Navas (Manchester City).

***
Omgångens mål: Enner Valencia, West Ham. Otroligt att få till den kraften utan ansats.
Omgångens manager: Paul Lambert, Aston Villa. Anfield har blivit hans favoritarena och hans disciplinerade defensiv stängde ned Liverpool helt och hållet i lördags.
Omgångens floppspelare: Mike Williamson, Newcastle. Kunde valt många spelare hos ”skatorna”, men Williamson får bära hundhuvudet. Inblandad i ett par av baklängesmålen.

***
Uttagningar i omgångens lag hittills:
2 uttagningar:
Diego Costa, Chelsea
Branislav Ivanovic, Chelsea
Raheem Sterling, Liverpool

1 uttagning:
Emmanuel Adebayor, Tottenham
Nathan Baker, Aston Villa
Saido Berahino, West Bromwich
Ryan Bertrand, Southampton
Lee Cattermole, Sunderland
Thibaut Courtois, Chelsea
James Chester, Hull City
Rafael Da Silva, Manchester United
Ritchie De Laet, Leicester
Damien Delaney, Crystal Palace
Fabian Delph, Aston Villa
Angel Di María, Manchester United
Eric Dier, Tottenham
Nathan Dyer Swansea
Edin Dzeko, Manchester City
Cesc Fàbregas, Chelsea
José Fonte, Southampton
Robert Green, QPR
Ander Herrera, Manchester United
Stevan Jovetic, Manchester City
Aleksandar Kolarov, Manchester City
Erik Lamela, Tottenham
James McCarthy, Everton
Allan McGregor, Hull City
Alberto Moreno, Liverpool
Wes Morgan, Leicester
Graziano Pellè, Southampton
Ramires, Chelsea
Danny Rose, Tottenham
Alexis Sanchez, Arsenal
Morgan Schneiderlin, Southampton
Gylfi Sigurdsson, Swansea
David Silva, Manchester City
Ryan Shawcross, Stoke
Julian Speroni, Crystal Palace
Dusan Tadic, Southampton
Jack Wilshere, Arsenal

Till slut var de spektakulära nyförvärven på plats. Systemet var utbytt.
Då kom offensiven och skönspelet som en naturlig följd.
Angel Di María har redan lyft Manchester United på ett imponerande sätt.
Här tittar jag närmare på några delar i ”Nya United”.

Eftersom kollega Peter Wennman redan beskrivit matchen och känslorna i sin krönika kan vi fokusera lite djupare på det rent speltekniska.

Spelsystemet
Efter två kryss och en förlust på tre omgångar hade Louis van Gaal som väntat bytt spelsystem inför mötet med Queens Park Rangers. Det ifrågasatta 5-3-2/3-4-1-2 var utbytt mot ett 4-4-2 med ett diamantmittfält. Helt i linje med min analys häromveckan.
van Gaal hävdade att övergången till fyrbackslinjen berodde på att han saknade spelare som Phil Jones och Chris Smalling, men gårdagens match blev ett bevis på att det är den här vägen han ska gå. Det är ingen tvekan om att tre centrala försvarare ger bättre skydd defensivt i många situationer, men när Manchester United nu samlat på sig en arsenal av offensiva stjärnor vore det konstigt att inte utnyttja dem.
Diamantmittfältet innebar att Daley Blind spelade i den defensiva rollen, den han hade i Ajax och att Angel Di María och Ander Herrera fick de ”indragna kantrollerna”.

Manchester Uniteds siffermässiga uppställning igår. Skillnaden var att Juan Mata startade och Falcao fick inleda på bänken. I backlinjen fick andra spelare chansen på grund av skadeläget.

Det här gav följden av att United kunde variera mellan att överbelasta centralt (diamantens kännetecken) och att ibland dra isär genom att Angel Di María drog sig ut mot vänsterkanten. Intet nytt där.
Det mest intressanta rent taktiskt med implementeringen av mittfältsdiamanten var försvarsspelet där Juan Mata, mittfältsspetsen, ofta klev längst fram i presspelet, istället för att falla ned och bilda en rak fyra med de övriga mittfältarna. Förmodligen handlar det om att Louis van Gaal anser att Mata är för svag defensivt och att han därför används bäst om han är så långt ifrån det egna målet som möjligt.

Juan Mata trycker upp i presspelet. Anfallarna Wayne Rooney (längst bort) och Robin van Persie (närmast) förväntas stänga kanterna.

Att Manchester United använder en mittfältsdiamant har varit problematiskt tidigare. Klubben har gjort sig känd historiskt för deras kantspel och legendariska yttrar.
Sir Alex Ferguson gjorde ett försök hösten för två år sedan, men övergav den idén nästan lika fort (läs en längre analys här). Ferguson har alltid byggt sitt lag kring kantspel och insåg att han även skulle göra det i fortsättningen.
Men nu är läget annorlunda. Manchester United har inte längre yttrar i världsklass. Angel Di María är mer effektiv när han får starta centralt och utnyttja sin förmåga att ta fram bollen i plan. Samtidigt behövs två anfallsplatser om LvG ska få in Wayne Rooney, Robin van Persie och Falcao.
Därför blir en diamant logiskt.

Angel Di María
Är det här vad man får för 650 miljoner kronor? I så fall kan det, i Manchester Uniteds fall, vara värt det.
Angel Di María gjorde hemmadebut igår och var dominant direkt. Som väntat. Argentinaren är en spelare i världsklass. Det enda märkliga är att Real Madrid (läs Florentino Pérez) inte insett det. Hade Di María spelat i något annat lag hade Real Madrid förmodligen försökt värva honom denna sommar. Så märklig kan fotbollscirkusen te sig ibland.

Angel Di María ger framför allt Manchester United två egenskaper: Fart och passningskvalité. Det är inte på något sätt unika egenskaper, men när de kombineras till fullo, som i Di Marías fall, blir effekten dödande. Han kan ta fram bollen i plan på ett sätt som få andra spelare, han kan agera katalysator för den sortens pass-and-move-fotboll som vi alla betraktar som attraktiv.
Med 26-åringen i laget var plötsligt Uniteds offensiv rörlig och idérik. Med hans gudomliga passningar fanns en kvalité som avgör matcher. Den sortens kvalité som är svår att beskriva i ord men som bäst förklaras med två ögonblicksverk:
Passningen till Marcos Rojo i första halvlek. Yttersidan – den häpnadsväckande läckra lyftningen – till Robin van Persie i andra halvlek.
Den sortens isolerade aktioner som en Marouane Fellaini aldrig hade kunnat utföra.

Angel Di María har redan förbättrat Louis van Gaals offensiv, men man ska heller inte underskatta den psykologiska effekten. Med en spelare av Di Marías kaliber måste motståndarna lägga mer energi på att försvara sig. Då har man, automatiskt, mindre energi att lägga på sitt anfallsspel.
Hans entré har lyft laget, lagkamraterna och supportrarna. Inte i samma grad som Arsenals värvning av Mesut Özil ifjol, men ändå tillräckligt för att Stretford End ska ha fått något att tro på.

Nyförvärven
Att Ander Herrera fungerar utmärkt i en mittfältsdiamant har jag konstaterat tidigare. Spanjoren är en mittfältstyp som passar i spelfilosofin. Kan han bidra med sina bollvinnaregenskaper bör han kunna ge bra balans till Di María.
Daley Blind var bra igår, positionssäker och trygg i distributionen, men han prövades knappast mot ett svagt Queens Park Rangers. Hans test kommer när Manchester United ställt mot tuffare motstånd, mot Jack Wilshere, Cesc Fàbregas och Raheem Sterling.
Den som kan prestera mer är Juan Mata. Jag tycker fortfarande att det finns mer att plocka ut av Mata. Igår gjorde han ett fint mål, men jag saknar Mata från Chelseatiden då han ständigt hade inflytande i spelet.
Falcao fick börja på bänken, det var väntat, och lär få göra det även nästa match. När han är varm i kläderna gissar jag att han tar platsen bredvid Robin van Persie och Wayne Rooney flyttas ned som mittfältsspets.

Slutsats
Manchester United vann enkelt över QPR och är på fötter igen. Angel Di María är, som vi alla visste, en gudabenådad spelare som avgör matcher. Det är det Manchester United har betalat för så motsatsen hade varit mer förvånande.
Men Queens Park Rangers är knappast någon värdemätare. Tottenham sopade Harry Redknapps gäng av banan och var sedan nere på jorden igen i nästa match mot Liverpool.
Manchester Uniteds försvar, främst mittförsvaret, är fortfarande osäkert. I första halvlek var David De Gea ute på en utflykt som hade slutat illa om inte Jonny Evans täckt det tomma målet. I andra halvlek strilade Marcos Rojo och Tyler Blackett så Eduardo Vargas fick läge. Mot bättre lag kostar såna misstag ett baklängesmål.
Louis van Gaal har fått ett system på plats – jag utgår från att mittfältsdiamanten används fler matcher – och en ny nyckelspelare i Angel Di María.
Försvarsmässigt har han fortfarande en del att jobba på.

Bäste anfallaren och bäste försvararen saknades.
Ändå åkte Aston Villa till Anfield och plockade med sig alla tre poängen på lördagskvällen.
Har Paul Lambert något stort på gång?

Eftersom mina lördagar senaste och kommande månaden – som nybliven huvudansvarig tränare – ägnas åt att försöka hålla Karlbergs BK kvar i division 2 så missade jag toppmatchen på Emirates. Smällar man får ta. Har inte missat många toppmatcher i Premier League de senaste tio åren, men så är det. Får plocka en repris i veckan.
Däremot kom jag hem lagom till att Liverpool tog emot Aston Villa. Förutsättningarna inför detta mötet var ju lite överraskande. Inför omgången parkerade Aston Villa på tredje plats efter en stark inledning.
Samtidigt var det ju just en sådan här match som skulle kunna bli ett brutalt uppvaknande. Det brukar bli så. En underdog gör ett par bra resultat mot begränsat motstånd, haussen börjar – sedan faller man platt när man testas ordentligt.
Men trots avsaknad av Ron Vlaar i mittförsvaret och Christian Benteke i anfallet var det ett beslutsamt Villa som inledde bäst på Anfield. Innan hemmalaget vaknat till hade Villa skapat tre vassa lägen.
Ett av dessa resulterade när Gabriel Agbonlahor fick en tå på bollen efter en hörna och petade, retfullt, in bollen intill stolpen.
Gabby Agbonlahor som jag hade en egen utläggning kring i senaste avsnittet av vår PL-podcast. Där slog jag fast att engelsmannen är en ”ketchupspelare”, att han levererar i sjok för att sedan gå in i torrperioder.
Än så länge finns det rinnande ketchup i flaskan.

Det här var dock en insats som handlade främst om disciplinerat försvarsspel. Paul Lambert hade valt bort individuell skicklighet (Charles N’Zogbia) för tvåvägsspel (Kieran Richardson). När Andreas Weimann dessutom sjönk ned på sin kant bildade Villa ett tätt 4-5-1 som Liverpool hade svårt att ta sig igenom. Tremannamittfältet med Ashley Westwood, Tom Cleverley och Fabian Delph såg ut att ha spelat tillsammans i många år. Cleverley gjorde en stark debut och Delph fortsätter att övertyga.
Visst hade laget chanser, konstigt vore väl annars, men sett till bollinnehavet skapade man inte så många farliga lägen. Coutinho var närmast med ett skott i insidan av stolpen.
Istället blev det en match där Philippe Senderos och Nathan Baker fick dominera i de bakre leden. De hade full kontroll på Mario Balotelli och när Raheem Sterling började på bänken saknade Liverpool spets. Adam Lallana gjorde debut och blixtrade till vid ett par tillfällen, men behöver nog fler matcher för att kunna göra skillnad. Detsamma gäller Lazar Markovic.

Vi ska inte dra för långtgående slutsatser av Aston Villas starka start. Ifjol inledde de som bekant med att besegra Arsenal på bortaplan med 3–1 i premiären för att sedan hamna i bottenstriden.
Men vi kan konstatera att utsikterna ser bättre ut nu. Paul Lambert har blandat upp den unga truppen med rutin. Baker, Westwood, Delph har blivit ett år äldre (och ett år bättre?). Brad Guzan är fortfarande en stabil sista utpost. Från bänken har Lambert numera lyxen att kunna sätta in en meriterad Carlos Sanchez, nyförvärvet från Elche, på defensivt mittfält för att stänga butiken. Det har varit Villas svagaste lagdel tidigare. Nu är känslan att centralt mittfält är rätt vasst.
När Ron Vlaar och Christian Benteke är tillgängliga borde det, rimligen, kunna bli ännu bättre.
Paul Lamberts gäng kanske är flygfärdigt efter ett par års tålmodigt utvecklingsarbete?

I helgen startar Premier Manager.
Här är mitt lag i tävlingen.

Fråga mig inte varför tävlingen startar först nu när det spelats tre omgångar, men så är det iallafall och chefen har som vanligt bett mig att ta ut en elva för att utmana er läsare.
Målet har varit att ta ut spelare som garanterat är ordinarie i sina lag. Därmed ingen plats för spelare som är rotationsspelare i sina respektive lag.

Premier League-podden har en alldeles egen liga där vinnaren får ett specialpris. Precis som ifjol får vinnaren en Ipad Mini. Vinnaren i hela tävlingen får en resa till England för att se Premier League.
Du skapar ditt eget lag här (kostar 69 kronor).

Lycka till!

Mitt lag i Premier Manager (3-4-3):

Asmir Begovic, Stoke, 4,5 miljoner kronor
Stabil, säker målvakt i ett lag som har ett uppoffrande försvarsspel. Stoke har blivit mer passningsorienterat under Mark Hughes men man var ändå kapabelt att åka till Etihad i förra omgången och hålla nollan.

———————————————————–

Branislav Ivanovic, Chelsea, 5,5 miljoner kronor
En av ligans bästa försvarare. Dessutom målfarlig.

James Chester, Hull City, 2,5 miljoner kronor
Underskattad mittback som är ordinarie i Hulls fembackslinje.

Patrick van Aanholt, Sunderland, 2,5 miljoner kronor
Den tidigare Chelseaspelaren har inlett starkt i Sunderland. Tveksamt om hans bidrag i mål och assist blir särskilt stort, men för en relativt låg summa är det en bra spelare.

———————————————————–

Aaron Ramsey, Arsenal, 6,5 miljoner kronor
Utvecklades till en målmaskin förra säsongen och har visat prov på sin målfarlighet även i höst.

Erik Lamela, Tottenham, 3,00 miljoner kronor
Tävlingens mest undervärderade spelare? Lamela har fått ett lyft under Mauricio Pochettino och bör kunna göra en hel del poäng.

Raheem Sterling, Liverpool, 6,00 miljoner kronor
En av ligans formstarkaste spelare. Bidrar med både mål och assist.

Wilfried Zaha, Crystal Palace, 2,5 miljoner kronor
En chansning, men Zaha kan få ett lyft nu när han återvänder till en trygg miljö. Mål direkt i debuten.

———————————————————–

Stevan Jovetic, Manchester City, 4,5 miljoner kronor
Äntligen skadefri och de två målen mot Liverpool vittnade om att Jovetic är redo att börja leverera. Nu har dock anfallaren drabbats av en lårskada. Ska skadeproblemen börja igen? Jag chansar eftersom priset är relativt lågt.

Danny Welbeck, Arsenal, 4,5 miljoner kronor
Två mål i landslaget igår och jag gissar att Welbeck får en flygande start i Arsenal i höst. Om han sedan är ordinarie hela säsongen – när Giroud är tillbaka och Sanchez dessutom kan användas centralt – återstår att se.

Diego Costa, Chelsea, 7,5 miljoner kronor
Hetaste kandidaten till skytteligasegern. Har redan smällt in fyra mål och med leverantörer som Fàbregas, Hazard, Oscar och Willian kommer Costa få lägen.

***
Vilka är dina favoriter i årets Premier Manager?

Transferfönstret har stängt igen.
Då är det hög tid att vi levererar den årliga listan där vi förutspår säsongens 15 bästa värvningar.

Jag har gjort såna här listor de fem senaste åren. Oftast slutar det med att man prickar in runt hälften som succéköp, sedan går man helsnett på ett par namn som floppar rejält.
Det svåra är som alltid att väga pris mot kvalitet. Angel Di María kostade rekordpengar, men så är han också en spelare som är kapabel att göra skillnad.
Efter att ha tittat i spåkulan, vägt hit och dit har jag kommit fram till följande namn på årets lista över de bästa värvningarna.

Kriterier:
* Jag bedömer endast vad spelaren kommer prestera den här säsongen – inte framtida potential. Calum Chambers är säkerligen en fantastisk värvning, men min gissning är att han kommer stå bakom Koscielny/Mertesacker denna säsong. Därav är han inte med på listan. För att ta ett konkret exempel.
* Endast permanenta övergångar övervägs, ej lån. Därför är varken Falcao, Hatem Ben Arfa eller Alex Song möjliga att ta med på listan.

SÄSONGENS 15 BÄSTA VÄRVNINGAR I PREMIER LEAGUE

15) Mame Biram Diouf, Stoke, gratis
Anfallare, 26 år
Från Hannover 96
Kommentar: Den tidigare Manchester United-anfallaren har återvänt till England och nu i en klubb där han kommer få fler chanser. Stark, snabb och kapabel till genombrott (vilket vi inte minst såg mot Manchester City i förra omgången). En riktigt vass Bosmanvärvning.

14) Patrick van Aanholt, Sunderland, 2 miljoner euro
Försvarare, 23 år
Från Chelsea
Kommentar: Chelseaprodukten har varit utlånad i omgångar till Coventry, Newcastle, Leicester, Wigan och Vitesse. Nu har han värvats permanent till Sunderland och försäongen lovade gott.

13) Mohamed Diamé, Hull City, 4,4 miljoner euro
Mittfältare, 27 år
Från West Ham
Kommentar: Snackade stort och brett i våras om att han ville till en topp 6-klubb. Nu hamnade han istället i lilla Hull, men flytten kan ge en nytändning för senegalesen. Det här är en chansning, det kan lika gärna sluta med flopp. När han väl vill är han en mycket effektiv, djupledslöpande mittfältare.

12) Cheikhou Kouyaté, West Ham, 7,5 miljoner euro
Mittfältare, 24 år
Från Anderlecht
Kommentar: Stark, fysisk defensiv mittfältare som redan gjort avtryck i West Ham. En spelartyp som laget saknat senaste åren.

11) Leonardo Ulloa, Leicester, 10 miljoner euro
Anfallare, 28 år
Från Brighton
Kommentar: Alla lag behöver en målskytt. Leicester betalade visserligen stora pengar för Ulloa, men det här är en kille som både är vass i boxen och som är beredd att jobba hårt för laget. Stark i luftrummet och redan två mål på kontot.

10) Alberto Moreno, Liverpool, 18 miljoner euro
Försvarare, 22 år
Från Sevilla
Kommentar: Liverpool hade svaga ytterbackar förra säsongen. Nu har man åtgärdat det och Alberto Moreno kan bli en publikfavorit på Anfield. Debuten var jobbig då han orsakade ett baklängesmål mot City, men målet senast mot Tottenham var ren klass. Kvick och spelskicklig.

9) Steven Caulker, QPR, 10,75 miljoner euro
Försvarare, 22 år
Från Cardiff
Kommentar: QPR:s försvar havererade förra gången laget var uppe i Premier League. Nu har man plockat in Rio Ferdinand på free transfer, men jag gissar att Steven Caulker kommer att bli den som bär backlinjen. 22-åringen gjorde debut i landslaget redan för två år sedan och var en av Cardiffs bästa spelare förra säsongen.

8) Mario Balotelli, Liverpool, 20 miljoner euro
Anfallare, 24 år
Från Milan
Kommentar: Det kan bli allt mellan fågel och fisk – förmodligen ingenting däremellan. Så fungerar nämligen inte Mario Balotelli. Men det här är hans sista (?) chans i en storklubb och Brendan Rodgers kan mycket väl vara managern som får honom på rätt spår. Talangen är odiskutabel. Priset är billigt, vilket även analysföretagen konstaterat.

7) Fraser Forster, Southampton, 12,5 miljoner euro
Målvakt, 26 år
Från Celtic
Kommentar: Monstermålvakt som fått vänta för länge på sin chans i Premier League. Jag tror att Forster kommer rädda många poäng åt Saints denna säsong.

6) Gylfi Sigurdsson, Swansea, 10 miljoner euro
Mittfältare, 24 år
Från Tottenham
Kommentar: Sigurdsson är tillbaka i Swansea och där vet vi att han trivs. Kommer få förtroendet av Garry Monk och starten är lovande. Målskytt och framspelare.

5) Alexis Sanchez, Arsenal, 42,5 miljoner euro
Mittfältare/anfallare, 25 år
Från Barcelona
Kommentar: Arsène Wenger slog på stort när han landade Alexis från Barcelona. Men så var det också en spelare som kan göra skillnad. Den snabbe chilenaren kan spela både offensiv mittfältare och striker, vilket ger Arsenal fler dimensioner.

4) Angel Di María, Manchester United, 75 miljoner euro
Mittfältare, 26 år
Från Real Madrid
Kommentar: Manchester United har handlat desperat senaste året. Di María har köpts för enorma pengar, men så länge han avgör matcher kommer priset spela mindre roll. Den spelartyp som laget saknat och som alla lag skulle behöva. Snabb, kreativ och ruskigt vass framspelare. En världsstjärna.

3) Dusan Tadic, Southampton, 14 miljoner euro
Yttermittfältare, 25 år
Från Twente
Kommentar: Den serbiske yttern har alla möjligheter att bli en hit i Premier League. Teknisk och oberäknelig. Han har redan charmat Saints-fansen.

2) Diego Costa, Chelsea, 38 miljoner euro
Anfallare, 25 år
Från Atlético Madrid
Kommentar: Chelsea saknade en striker förra säsongen, det var uppenbart för alla. Nu har de fått in Diego Costa, en hit-man som är god för 30 mål om han får vara skadefri. Fyra kassar hittills.

1) Cesc Fàbregas, Chelsea, 33 miljoner euro
Mittfältare, 27 år
Från Barcelona
Kommentar: Hur tänkte Barcelona när de sålde Cesc Fàbregas? Det var ju han som var arvtagaren till Xavi. Chelsea tackar och tar emot. En gudabenådad mittfältare som redan har hjälpt till i processen att göra José Mourinhos lag mer sevärt.

______________________________
Bubblare:
Daley Blind, från Ajax till Manchester United
Rémy Cabella, från Montpellier till Newcastle
Calum Chambers, från Southampton till Arsenal
Lukasz Fabianski, från Arsenal till Swansea
Bacary Sagna, från Arsenal till Manchester City
Georgios Samaras, från Celtic till West Bromwich
Carlos Sanchez, från Elche till Aston Villa
Benjamin Stambouli, från Montpellier till Tottenham