Ja, du, Louis van Gaal… Var ska vi börja?

Manchester United spelade oavgjort i den sen a söndagsmatchen på Stadium of Light mot Sunderland. Även om det var ett fall framåt jämfört med premiären mot Swansea är det uppenbart att den holländske managern har en hel del att jobba på.
Den entusiasm som supportrarna byggde upp under försäsongen – träningsmatcher är träningsmatcher – har snabbt förbytts mot ett brutalt uppvaknande av hur ihålig truppen är.
Hur kunde det bli så här?

Själva kärnpunkten är att Manchester United för ofta senaste åren har satsat på fel hästar. Senaste året har de, om Angel Di María blir klar, lagt ut 200 miljoner pund – två miljarder kronor – på nya spelare.
Marouane Fellaini £27,5m
Juan Mata £37,1m
Ander Herrera £29m
Luke Shaw £27m
Marcos Rojo £16
Angel Di María £60?
Trots dessa tillskott, trots dessa enorma investeringar, är det inte tillräckligt eftersom Manchester United hittills inte har hittat rätt värvningar. Marouane Fellaini var ett katastrof-köp från första sekunden. Juan Mata är en gudabenådad spelare, men samtidigt en affär som andades desperation och som skapade nya problem. Var skulle han spela? David Moyes använde ju ett 4-4-2. Var skulle Wayne Rooney spela? Vad skulle hända med Shinji Kagawa?
Juan Mata var inte pengar i sjön, men faktum är att Manchester United förra säsongen lade ut 650 miljoner kronor på två spelare som inte passar i lagets filosofi/balans. Det får man sota för nu. En Yohan Cabaye för sisådär 140 miljoner kronor hade gett så mycket mer eftersom han hade kunnat placeras bredvid Michael Carrick och löst många av knutarna i de tidiga uppspelen. Det som då framstod som lagets verkliga problem.

Listan ovan visar hur fundamental rekryteringen är för en klubb. För £200m borde Manchester United ha kunnat åtgärda alla problemområden. Men istället startar de säsongen med en mittbacksbesättning bestående av Jonny Evans, Chris Smalling, Phil Jones, Tyler Blackett och Michael Keane.
Det var uppenbart att det inte skulle hålla. Inget ont om Blackett och Keane, de är unga och lovande och kan säkert utvecklas till etablerade Premier League-spelare. Men de är inte där idag. Och i en klubb av Manchester Uniteds dignitet finns inte tid och tålamod att vänta på utveckling. United måste vinna eller åtminstone ge trovärdiga signaler om att man är på rätt väg.
Det är inte så enkelt som att säga att Uniteds backkris beror på skador. United är i akut behov av en försvarschef, en förste mittback, som kan styra den andre, en sådan som kan gå i bräschen. En ny Rio Ferdinand eller Nemanja Vidic.
Jag ser varken Smalling, Jones eller Evans som tillräckligt bra för att vara försvarschef i Manchester United.
Klubben har förstås försökt, de har ryckt i Mats Hummels och Thomas Vermaelen, men här borde man lagt prioritet och fokus i tidigt skede. Det kändes lite som Arsenals anfallsjakt ifjol. Man lever i tron att man ska få någon (Gonzalo Higuaín eller Luis Suárez i Arsenals fall), men när det spricker står man där tomhänt när säsongen börjar.

Louis van Gaals kompetens som manager är svår att ifrågasätta. Jag ser honom som en av de allra bästa tränarna i världen. Om han väljer 5-3-2 har jag all respekt för att det är en vettig lösning. Men frågan som han säkert själv funderar över är om 5-3-2 är en lösning för Manchester United under en lång ligasäsong?
5-3-2 är i grunden ett defensivt system, ett reaktivt system. Jag ser det som en plan b, främst i stormatcher på bortaplan för att få en tajtare defensiv. Louis van Gaal har sagt att han spelar 5-3-2 för att försvaret ska bli tryggare, att avstånden mellan ytter- och innerback blir kortare (vilket jag redogjorde för i den här analysen). Uniteds begränsade mittbackar blir inte lika utelämnade i ett 5-3-2, det är åtminstone tanken.
Köpet av Marcos Rojo antyder att Louis van Gaal vill använda fembackslinje/trebackslinje även framöver. Argentinaren är en tänkbar ”left centre back”. Ingen naturlig mittback, lite för defensiv för att kallas ”modern ytterback”. Det är en bra värvning, men inte heller den försvarschefen laget behöver.

Nu verkar Angel Di María vara på ingång. Det är en fantastisk fotbollsspelare. 26-åringens plats i Real Madrid var osäker efter köpet av Gareth Bale, men sedan insåg Carlo Ancelotti att argentinaren var för bra för att hållas utanför laget. Så innan säsongen var över hade han omskolats till central mittfältare i lagets 4-3-3 där han var magisk när klubben spelade hem Champions League.
Di María är en spelare som i princip alla lag i världen skulle må bra av. Men han är inte helt enkel att få in i Manchester Uniteds pussel.
Senaste dagarna har jag säkert fått 30-40 frågor på Twitter om vilken position Di María kan tänkas få.
Den här är lite svårläst, måste jag erkänna. Han är ingen wingback, den rollen blir för defensiv. Nummer tio-positionen är upptagen av Juan Mata. Den centrala mittfältspositionen bakom tian skulle bli mer defensiv än den han hade i Reals 4-3-3. Med boll skulle han klara det fint, men utan boll skulle han hamna i en låg position.

Jag tror faktiskt att den här värvningen kan innebära ett systemskifte. Med fyra så briljanta offensiva spelare som Wayne Rooney, Robin van Persie, Juan Mata och Angel Di María hade jag använt en frontfyra med dessa. Kanske ett 4-2-3-1 med RvP på topp, Rooney till vänster, Mata centralt och Di María till höger. Eller ett 4-3-3 med Di María som en av de tre centrala mittfältarna och Mata som släpande bakom Rooney-van Persie.
Det skulle innebära en återgång till fyrbackslinje, men jag tror inte att det behöver vara så dåligt. Fembackslinjen har gett en poäng på två matcher mot Swansea och Sunderland så den har knappat ”tätat” tillräckligt. Den har dessutom hållit tillbaka offensiven eftersom wingbackarna blir för defensiva, vilket Glenn Strömberg illustrerade bra i Viasat igår. En spelare som Antonio Valencia är ju som bäst när han ständigt utmanar sin ytterback och kommer till inlägg. Som igår, vilket gav 1–0-målet, och som säsongen 2009/10 då han var hovleverantör till Wayne Rooney.
Kan van Gaal få in en mittback av toppklass ser jag återgång till 4-2-3-1 eller 4-3-3/4-3-1-2 som givet.

Angel Di Marías eventuella entré förstärker Manchester United, men det återstår fortfarande en del renoveringsarbete. Trots investeringar på cirka 2 miljarder kronor. Louis van Gaal måste få in den där försvarschefen, mittbacken av högsta klass. Dessutom är centrala mittfältet, fortfarande, inte tillräckligt bra i jämförelse med Chelsea, Arsenal och Manchester City.
Louis van Gaal är en imponerande tränare, men inte ens han kan trolla med det material som finns idag.

***
Läs mer:
22 aug: ”Fàbregas framstår redan som ett fynd”.
23 jan: ”Analys: Uniteds offensiv med Mata”.

Arsenal och Manchester United missade chansen att värva honom.
José Mourinho slog till – och fick en mittfältare i världsklass.
Cesc Fàbregas har redan gjort Chelsea till ett så mycket bättre lag.

Den som letade argument för att Chelsea valde att betala drygt 300 miljoner kronor för ytterligare en offensiv spelfördelare fick en hel del i premiären.
Cesc Fàbregas var magisk mot Burnley och inblandad i alla tre målen i första halvlek.
Från en djupt sittande position bredvid Nemanja Matic på mittfältet styrde han spelet. Han gjorde det som så ser så lätt ut, men så få behärskar: dikterade tempo, värderade mellan långt och kort, hittade in med passningar mellan motståndarnas lagdelar.
Han hade redan slagit ett par öppnande passningar när han demonstrerade sin odiskutabla spetskvalitet i den 21:a matchminuten.
Fàbregas fick ett inlägg från Branislav Ivanovic samtidigt som André Schürrle tog en löpning. Fàbregas speluppfattning, touch och precision när han serverade tysken var ren fotbollsporr.
Det var en passning från en annan planet. Och på samma gång ett ögonblicksverk som fick supportrarna i Arsenal och Manchester United att sucka djupt.
– Han var fantastisk. En spelare som Cesc – alla lag skulle vilja ha honom, sa André Schürrle.

Jag kan verkligen förstå varför Arsène Wenger valde att inte plocka tillbaka Cesc Fàbregas i somras.
Sedan flytten till Barcelona för tre år sedan har Arsenal byggt ett nytt mittfält runt Aaron Ramsey och Mesut Özil. En mittfältsduo med Ramsey-Fàbregas hade blivit för offensiv. Nummer tio-positionen – där Fàbregas spelade tidigare i Arsenal – är idag upptagen av Özil (och i andra hand Santi Cazorla).
Wenger hade helt enkelt ingen plats för sin forne adept. Dessutom var Fàbregas ytterst oproffsig när han lämnade Arsenal. Via agenten Darren Dein hotade han att inte spela förrän fönstret stängde. I Gunners fanns ingen väg tillbaka.
Men Manchester United? Cesc Fàbregas, menar jag, är exakt den spelaren som klubben saknat de senaste åren. När jag har fått frågan senaste två åren vilken realistisk värvning som skulle förstärka United mest har jag svarat ”Cesc Fàbregas”. Han är den typen av mittfältare som kan sy ihop ett passningsspel bara genom sin individuella briljans.
Var det någon spelare de skulle gräva fram transferpengar för var det 27-åringen från Katalonien. Men det kan vara priset Manchester United betalar för uteblivet CL-spel. De allra bästa spelarna är onåbara.
– I Barça var han falsk nia, tia eller winger, men både jag och han vet vad som är hans bästa position, säger José Mourinho.
Precis som jag skrev inför premiären: Sittande mittfältare med rätt att dominera matcher.

Förra sommaren ägnade David Moyes och Ed Woodward sommaren åt att rycka i Fàbregas. I våras gjorde klubben ett nytt försök. Intresset ska ha varit ömsesidigt, men Uniteds svalnade när Louis van Gaal tog över som tränare.
Varför? I sommar har Manchester United lagt ut 325 miljoner kronor kronor på Ander Herrera – mer än vad Chelsea hittills betalat för Fàbregas.
Och den sistnämnde har, som Daniel Taylor noterat i The Guardian, spelat fram till fler mål under sin första halvlek mot Burnley än Michael Carrick, Marouane Fellaini, Tom Cleverley och Darren Fletcher – sammanlagt – gjorde under hela förra säsongen.
Cesc Fàbregas framstår redan som ett fynd.

Premiärhelg i Premier League avklarad och nu kommer (ett försenat) omgångens lag.
Nåväl här är en elva.
Hugo Lloris höll nollan och var bra för Tottenham, men jag väljer ändå Allan McGregor som räddade en straff och blev matchvinnare för Hull City borta mot QPR. McGregor var den målvakt som gjorde flest räddningar (5) denna helg.
I backlinjen var Branislav Ivanovic inblandad i alla tre Chelsea-målen. Hans passning till Cesc Fàbregas var otrolig. Även om Filipe Luis värvats till vänsterbacken (vilket betyder att César Azpilicueta kan kliva tillbaka till höger) kan jag inte se att José Mourinho ska kunna peta Ivanovic som nästan aldrig gör en dålig match.
James Chester var försvarschefen i Hull när laget premiärvann. Eric Dier var säker för Tottenham och avgjorde med ett mål på tilläggstid medan Aleksandar Kolarov ägde sin vänsterkant för Manchester City.
Fabian Delph är en nyckelspelare för Aston Villa och visade direkt i premiären att han kommer bli viktig för laget. Cesc Fàbregas var bäst på plan för Chelsea.
Framåt var det hårdast konkurrens. Jag väljer tvåmålsskytten Saido Berahino som spelade släpande bakom Victor Anichebe, men ofta drog sig ut mot höger. Gylfi Sigurdsson gjorde ett mål och en assist i comebacken i Swanseatröjan medan Raheem Sterling var ett ständigt orosmoment för Southampton.
Med glädje tar jag ut Edin Dzeko som verkar ha hittat rätt nu i Manchester City. Igår skrev han under ett nytt avtal med klubben och visar han lika fina allroundkvaliteter som mot Newcastle i söndags behöver inte City-fansen oroa sig över Sergio Agüeros hälsa.
Omgångens spelare: Cesc Fàbregas, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Allan McGregor, Hull City
——————————————–
Branislav Ivanovic, Chelsea
James Chester, Hull City
Eric Dier, Tottenham
Aleksandar Kolarov, Manchester City
——————————————-
Cesc Fàbregas, Chelsea
Fabian Delph, Aston Villa
——————————————-
Saido Berahino, West Bromwich
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Raheem Sterling, Liverpool
——————————————-
Edin Dzeko, Manchester City

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Hugo Lloris (Tottenham), Philippe Senderos (Aston Villa), Gaël Clichy (Manchester City), Aaron Cresswell (West Ham), André Schürrle (Chelsea), Vincent Kompany (Manchester City), David Silva (Manchester City), Phil Jones (Manchester United), Ashley Williams (Swansea), Liam Moore (Leicester), Leighton Baines (Everton), Curtis Davies (Hull City), Aly Cissohko (Aston Villa), James Ward-Prowse (Southampton), Cheikhou Kouyaté (West Ham), Nathan Dyer (Swansea), Victor Wanyama (Southampton), Jordan Henderson (Liverpool).

***
Omgångens tränare: Garry Monk, Swansea. En av ligans mer anonyma tränare, men Monk knäckte självaste Louis van Gaal i premiären i lördags via 2-1 på Old Trafford.
Omgångens mål: André Schürrle, Chelsea. Inte för avslutet utan för den ofattbart läckra framspelningen av Cesc Fàbregas.
Omgångens floppspelare: Yaya Sanogo, Arsenal. Kom inte alls till den här gången.

Förra säsongen saknades en striker. Nu har José Mourinho fått Diego Costa. Och spelaren som ska ge Roman Abramovich hans dröm.

Chelsea blev titellöst förra säsongen. Trots att José Mourinho var tillbaka i klubben som tilltänkt frälsare. Trots att han fått värva spelare för 700 miljoner kronor.
Det hör ju inte till vanligheterna att mästartränaren José Mourinho går lottlös, men så var också många överens om orsaken.
Chelsea hade en stark målvakt, ett starkt försvar, ett starkt mittfält – men ingen som kunde stoppa bollarna i nät. José Mourinho hade skickat i väg Romelu Lukaku på lån till Everton (eller som spelaren skickade i väg sig själv, det råder delade meningar där) och kvar stod han med Fernando Torres, Demba Ba och Samuel Eto’o. Eto’o gjorde en del viktiga mål, det ska sägas, och han var framför allt bra i de stora matcherna.
Men Chelsea saknade anfallaren som gjorde de enkla målen på kontinuerlig basis.

Samtidigt skulle José Mourinho bjuda på en mer attraktiv fotboll. Det ingick i arbetsbeskrivningen. Roman Abramovich köpte Chelsea med drömmen om att få se vacker fotboll. Det har varit lite si och så med det under det dryga decennium som han suttit på läktaren.
Chelsea var strikt och omställningsbaserat under José Mourinho 2004-07, samma typ av fotboll rådde under åren med Avram Grant och Guus Hiddink. Luiz Felipe Scolari försökte spela offensivt men fick inte med sig resultaten. Under Carlo Ancelotti blev Chelsea mer attraktivt, men italienaren varav bara ett par år. Roberto Di Matteo använde parkera-bussen-taktiken när Chelsea vann Champions League 2012. Den mest sevärda fotbollen, enligt mig, presterades under den hösten 2012 innan Di Matteo fick sparken. Då fick de tre musketörerna Oscar, Juan Mata och Eden Hazard flyta fritt och använda sin kreativitet.
Förra säsongen inleddes med att José Mourinho försökte spela offensivt, åtminstone mer offensivt än hans grundfilosofi. Men så förlorade Chelsea ett par matcher under hösten som skulle få konsekvenser, borta mot Stoke (2-3) och borta mot Sunderland i Ligacupens kvarsfinal (1-2). Efter det drog Mourinho åt svångremmen. Nu skulle det bli fokus på försvarsspel igen, det han behärskar bäst. Och efter det förlorade inte Chelsea en enda ligamatch förrän 15 mars.

Nu blev det ingen ligatitel ändå och därför blir det oerhört intressant att följa Chelsea denna säsong. José Mourinho måste vinna åtminstone en titel, helst ligan som klubben inte vunnit på drygt fyra år.
Men han måste samtidigt utveckla lagets spel.
Det där här Cesc Fàbregas kommer in bilden.
Spanjoren är tillbaka i London, men denna gång i den blå tröjan. Han är en spelartyp som laget saknat tidigare. Chelseas mittfältare har varit starka, fysiska spelare. Frank Lampard, Michael Essien, Ramires, Nemanja Matic. Nu har de fått in en teknisk spelfördelare. Ett spelgeni som lirade matcher för Arsenal redan som 16-åring.
Jag menar att Fàbregas är den typ av spelare som Mourinho behöver om hans lag ska bli mer passningsorienterat. Juan Mata i all ära, men han är som bäst på att slå avgörande passningar på offensiv tredjedel. Cesc Fàbregas kan länka ihop försvar med mittfält, mittfält med anfall. Han kan passa boll och även flytta boll. I ett 4-2-3-1 hade jag placerat honom lägre ned i plan, bredvid Matic. I ett 4-3-3, Mourinhos favorituppställning, får han en given roll som en av de två centrala, lite mer offensiva mittfältarna.
Räcker en spelare för att förändra ett lag?

Chelsea har gjort bra värvningar i sommar. De skrattade hela vägen till banken när PSG lade upp 50 miljoner pund för David Luiz. Sedan gick de själva ut och shoppade vad de behövde.
Diego Costa har köpts in för stora pengar från Atlético Madrid. Spelmässigt innebär han ingen radikal förändring, men förhoppningen är att han blir en ny Didier Drogba. Costa är stor, stark, tuff och löpvillig.
Filipe Luis är en begåvad, fin vänsterback från Atlético Madrid. Jag minns honom från Deportivo och jag gillade honom redan då. Nu kommer Chelsea kunna hota offensivt även från vänsterback.
Kurt Zouma, den lovande mittbacken, är på plats nu och fajtas om inhopp och matcher i de mindre cuperna. Han är tänkt att bli framtidens försvarschef (visste ni att han heter ”Happy” i mellannamn?).
Didier Drogba var en lite mer överraskande värvning. Det är oklart hur mycket 36-åringen kan bidra på planen, men som karaktär/ledarfigur är han ett tillskott. Framför allt nu när Frank Lampard och Ashley Cole lämnat.

Chelsea är starkare än ifjol och jag har tippat att de ska bärga titeln. Truppen är oerhört stark. Branislav Ivanovic, som sällan gör en dålig match, får nu konkurrens på högerbacken av César Azpilicueta. Framåt är en klasspelare som André Schürrle fortfarande rotationsspelare. Eden Hazard har knappt nämnts i den här texten.
Den enda riskfaktorn är att Diego Costa skulle misslyckas kapitalt. Men jag tror den risken är liten. Han kommer att få service i toppklass av Chelseas arsenal av offensiva kvalitet.

Tänkbar startelva:
Courtois – Ivanovic, Terry, Cahill, Luis – Matic, Fàbregas – Willian, Oscar, Hazard – Costa.

In: Diego Costa (Atlético Madrid, £32m), Cesc Fabregas (Barcelona, £27m), Filipe Luis (Atlético Madrid, £15.8m), Mario Pasalic (Hajduk Split, £2.4m), Didier Drogba (Galatasaray).
Out: David Luiz (Paris Saint-Germain, £50m), Romelu Lukaku (Everton, £28m), Demba Ba (Besiktas, £4.7m), Patrick van Aanholt (Sunderland, Undisclosed), Ashley Cole (Roma), Sam Hutchinson (Sheffield Wednesday), Frank Lampard (New York City), George Cole, Daniel Pappoe (Both Brighton & Hove Albion), Billy Clifford (Walsall), Tomas Kalas (Cologne, Loan), Wallace (Vitesse Arnhem, Loan), Thorgan Hazard (Borussia Mönchengladbach, Loan), Bertrand Traore (Vitesse, Loan), Cristián Cuevas (Club Universidad de Chile, Loan), Mario Pasalic (Elche, Loan), Ryan Bertrand (Southampton, Loan), Gael Kakuta (Rayo Vallecano, Loan), John Swift (Rotherham United, Loan), Oriol Romeu (Stuttgart, Loan), Kenneth Omeruo (Middlesbrough, Loan), Christian Atsu (Everton, Loan), Marko Marin (Fiorentina, Loan).
Released: Samuel Eto’o, Henrique Hilario, Milan Lalkovic, Adam Nditi, Jhon Pírez. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Diego Costa.
Håll ögonen på: Cesc Fàbregas.

Liverpool tog tre poäng, inte mycket mer
En premiär är det bara poängen som räknas, men till och med Brendan Rodgers erkände att Liverpool har en del arbete kvar.
Ett Liverpool utan Luis Suárez, med åtta nyförvärv där tre fick speltid, hade stora problem på söndagen.
Det blev seger, till slut, mot Southampton, 2–1 sedan Daniel Sturridge från nära håll styrt in segermålet med tio minuter kvar.
Dessförinnan var det ett Liverpool som körde fast, ett Liverpool som hade svårt att hitta vägar igenom och ett Liverpool som levde farligt.
Vid ställningen 1–1 hade Steven Davis ett bra läge att ge Southampton ledningen. Vid ställningen 2–1, i slutminuterna, hade Morgan Scheiderlin ett jätteskott i ribbans underkant.

Det mest glädjande för Liverpool var att det fruktade djupledsspelet från ifjol fungerade fint med Raheem Sterling i en offensivare roll. Om Sterling spelas ”på siste försvararen” kan han göra över 20 mål, så vass är han på att hitta ytor bakom och omkring backlinjen.
I den 23:e minuten sprintade han ifrån José Fonte, tog emot Jordan Hendersons utsökta passning och placerade behärskat in 1–0. Så långt gick allt enligt planerna för Liverpool.
Men Southampton var disciplinerat och när resultatet stod sig till paus fick gästerna gå in till vilan med ”kontakt”.
Tio minuter in på andra halvlek kombinerad Dusan Tadic med Nathaniel Clyne och den sistnämnde avslutade på bästa sätt – med en kanon i nättaket.

Liverpool satsade framåt och med kvarten kvar skickade Brendan Rodgers in Rickie Lambert från bänken. Där finns en stor skillnad mot ifjol. Trots att endast fyra av nyförvärven fanns med i laguppställningen idag – Dejan Lovren, Javier Manquillo, Rickie Lambert och Emre Can – var avbytarna av avsevärt högre klass än ifjol. Där fanns Joe Allen, Rickie Lambert, Mamadou Sakho, Emre Can, Kolo Touré, Jordon Ibe och reservmålvakten Bradley Jones. Lägg till spelare som Lazar Markovic och Adam Lallana så ser vi att Brendan Rodgers har fler alternativ för att förändra en matchbild än ifjol när Iago Aspas och Victor Moses ibland var enda bänkresurs.
Det går att dividera om hur stor del Lambert hade i segermålet, kanske inte så stor, men tre minuter efter att han hoppat in var han där i straffområdet när Southamptons mittbackar helt glömde bort Sturridge och 2–1 var ett faktum. Luis Suárez spetskvalitet må vara saknad, det är den, men Liverpools utökade bredd gav positivt effekt redan i premiären.

Styrkebesked av Southampton
Trodde ni att Southampton skulle rasa ihop i en liten hög efter spelarflykten? Dagens premiär mot Liverpool visade motsatsen. Det blev visserligen förlust på Anfield, 1–2, men insatsen gav de tillresta supportrarna hopp.
Nye tränaren Ronald Koeman ställde ut ett 4-5-1 med Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama som städare framför backlinjen och nyförvärvet Fraser Forster mellan stolparna.
Trots att försvaret ställdes mot kvicka minilirare som Raheem Sterling, Coutinho och Daniel Sturridge tycker jag att de klarade sig väl i första halvlek, bortsett från vid 1–0-målet där Sterling för enkelt fick komma in bakom ryggen på försvararna och där Morgan Schneiderlin alldeles för enkelt förlorade en fifty-fifty-duell på mitten.
I andra halvlek gillade jag Southamptons kreativa spel på offensiv planhalva. Clynes mål var propaganda och han var nära att göra en repris bara några minuter senare med samma typ av löpning. James Ward-Prowse var klok och hade dead ball-leveranser som påminde om David Beckham. Steven Davis gjorde som vanligt det otacksamma jobbet i maskinrummet. Morgan Schneiderlin spelade upp sig betydligt efter en blygsam första halvlek. Dusan Tadic var lurig och begåvad, där finns potential. Från bänken kunde Ronald Koeman skicka in storköpet (nåja) Shane Long och Lloyd Isgrove. Den sistnämnde är den senaste som kommit fram ur den fina akademin. Enda negativa, förutom att dagen slutade med noll poäng, var Graziano Pellè, som inte övertygade i rollen som striker.
Saints var som sagt ett ribbskott från poäng mot förra säsongens ligatvåa. Ryktet om sydkustlagets död är betydligt överdrivet.

Förra säsongen:
Premier League: 1.
Champions League: Åttondelsfinal.
FA-cupen: Kvartsfinal.
Ligacupen: Mästare.

Mästare ifjol. Ännu starkare trupp på pappret denna säsong.
Manchester City ser respektingivande ut.

Manuel Pellegrinis Manchester City rivstartade förra säsongen. Efter den imponerande 4–0-segern mot Newcastle utmålades de till favorit till titeln av många som inför premiären tippat Chelsea.
Det som var mest glädjande var hur Pellegrini fått till offensiven. Från Roberto Mancinis ibland för strikta system till ett 4-4-2 med snabba, direkta omställningar. Sergio Agüero, Alvaro Negredo och Edin Dzeko satte skräck i motståndarförsvaren. Kan Manchester City producera något liknande nu finns det ingen anledning till oro.
Manchester Citys främsta styrka ifjol var centrallinjen. Vincent Kompany, Yaya Touré, Fernandinho, Sergio Agüero. Krydda det med David Silva, en nytänd Samir Nasri och alla andra stjärnor så förstår man att det finns kvalitet. Nästan i överflöd.
Alla dessa viktiga kuggar är kvar. Faktum är att flera av dem, Kompany, Silva, Agüero, i dagarna har skrivit nya, lukrativa kontrakt med City. De tror på laget, på projektet.

Under sommaren har Manchester City förstärkt det som redan var starkt. Willy Caballero har hämtats från Málaga för att på riktigt utmana Joe Hart om förstaposten. Costel Pantilimon vikarierade under en tid förra säsongen, men lyckades inte övertyga Pellegrini om att han var det långsiktiga valet. Caballero är en annan dignitet. Han var en av La Ligas bästa målvakter förra säsongen och är egentligen för bra för att sitta på bänken.
Fernando ansluter från Porto. Där var han ansedd som en av Europas mest underskattade defensiva mittfältare. Jag var aldrig riktigt övertygad om Javi Garcia så det här känns som en vettig uppgradering. Vem som får stiga åt sidan och se matcherna från bänken – Fernando eller Fernandinho – återstår att se. Men med tanke på Fernandinhos form förra säsongen måste nye Fernando vara riktigt vass för att ta startplatsen. Möjligheten finns ju förstås att även flytta fram Yaya Touré ett steg i banan – inte minst i toppmatcherna – och starta med både Fernando och Fernandinho. Men just det draget – 4-5-1 med Yaya som offensiv – gav inte önskad effekt ifjol. Kanske ska Manuel Pellegrini hålla fast vid det som hans lag gör som bäst – gå på attack med ett tvåmannaanfall?
Frank Lampard var en mer överraskande värvning. Chelsealegendaren ansluter på lån och kommer säkert göra nytta från bänken som ”impact-sub”.
Till mittförsvaret ansluter Eliaquim Mangala, också från Porto. Om Martin Demichelis har för avsikt att bebehålla sin form har City nu tre riktigt vassa mittbackar. Matija Nastasic och Dedryck Boyata startade i Community Shield och de är inte riktigt redo. Nastasic fungerar fint som komplement, men då behöver han kunna luta sig mot trygge Kompany.
Bacary Sagna är en fantastisk Bosman-värvning. Spelskicklig och kompatibel även som mittback. En skada på Pablo Zabaleta kommer nu knappt att märkas.
Manchester Citys svaghet ifjol var att laget slappnade av, blev övermodigt i möten med sämre lag.
Den förstärkta defensiven, Caballero, Mangala, Sagna och Fernando, kommer förenkla arbetet med att bli tätare.

Det som gör att jag ändå placerar Manchester City som trea (tabelltipset som publicerades i bloggen igår) är att det är väldigt svårt att försvara en engelsk mästartitel. Sedan 1960 är det bara tre klubbar som gjort det: Liverpool, Manchester United och Chelsea.
Nu är dessutom konkurrenterna vassare. Chelsea är bättre, Arsenal och bättre – samtidigt som jag gissar att Manchester City kommer att vara redo och satsa hårt på Europa.
Yaya Touré var oerhört betydelsefull förra säsongen och satte 20 mål (!) från centralt mittfält. Kan han nå upp i den nivån igen?
En annan riskfaktor är Sergio Agüero. Han är en världsklasspelare, men han verkar aldrig få vara hel. De återkommande muskelskadorna har hindrat honom från att slåss om Ballon d’Or.

Manchester Citys trupp är ruskigt stark. Det finns dessutom oförlöst potential i Stevan Jovetic som hade en skadefylld debutsäsong. Han har sett vass ut på försäsongen och kan bli en annan anfallstyp än dem som redan finns.
Manchester City kommer förstås tillhöra titelstriden, men mitt tips är att de får ge sig. I Europa däremot, är det hög tid att göra ett helhjärtat försök att nå final.

Tänkbar startelva:
Hart – Zabaleta, Kompany, Mangala, Kolarov – Nasri, Fernandinho, Yaya, Silva – Agüero, Dzeko.

In: Eliaquim Mangala (Porto, £32m), Fernando (Porto, £12m), Willy Caballero (Malaga, £6m), Bacary Sagna (Arsenal), Frank Lampard (New York City, Loan).
Out: Javi García (Zenit St Petersburg, £12m), Jack Rodwell (Sunderland, £10m), Gareth Barry (Everton, £1m), Costel Pantilimon (Sunderland), Joleon Lescott (WBA), Alex Henshall (Ipswich Town), Ellis Plummer (St Mirren), Reece Wabara (Doncaster Rovers), Marcos Lopes (Lille, Loan), Emyr Huws (Wigan Athletic, Loan), Greg Leigh (Crewe Alexandra, Loan), Jason Denayer (Celtic, Loan).

Released: Thomas Agyiri, Kieran Kennedy, Joleon Lescott, George Swan, Alex Tchuimeni-Nimely.
Nyckelspelare: Yaya Touré.
Håll ögonen på: David Silva.

Så var det äntligen dags: Premier League är tillbaka.
Här är mitt utlovade tabelltips.

En vän uppmärksammade mig häromdan på att jag var omnämnd i senaste avsnittet av Offsides podcast. Där diskuterade redaktörerna Premier League-starten (spola fram till 55:10). Snacket gick ungefär så här:
– Jo, visst är jag laddad, men ingen är lika laddad som Kalle Karlsson!
Det är kanske svårt att tro det, men sanningen är att alldeles nyss kände jag inte något speciellt inför premiären.
Förmodligen handlade det om en tomhet och mättnadskänslan efter ett fantastiskt fotbolls-VM, en lång och skön semester med bra väder där jag fullständigt kopplat bort silly season och det parallella uppdraget i Karlbergs BK.
Det är först senaste veckan som jag har känt något komma smygande. Den där känslan av spänning/förväntan av vad som komma skall.

Den här tiden, inför första omgången, är den allra bästa. Det är nu alla fortfarande kan drömma. Om några veckor kommer några supportrar att lida av ångest över tabelläget, uteblivna nyförvärv, sålda stjärnor, skador på nyckelspelare och så vidare.
Everton har redan drabbats. Ross Barkley blir borta 6-8 veckor enligt den första rapporten på grund av en knäskada. Det är ett oerhört tungt avbräck för Roberto Martínez gäng.

Inför förra säsongen tippade jag Manchester City som ligavinnare. De hade den bästa truppen och en tränare som jag hyste stor respekt för. Under året vacklade jag. Jag trodde Arsenal hade något stort på gång under hösten, jag drog en lans för Liverpool i ett skede under våren.
Till slut stod Manchester City som segrare.

Den här säsongen är titelracet mer öppet än någonsin tidigare. Liverpools succé ifjol visar att det går att komma bakifrån, från tredje utvändigt och hota ända in på upploppet.
Manchester United har en ny genialisk, galen tränare i Louis van Gaal. Med ett par värvningar i augusti – jag räknar med att de handlar mer – skulle de kunna bli riktigt vassa. Gå hela vägen? Jag tror inte det. Inte redan i år. Deras säsong handlar om att återfå Champions League-biljettten.
Arsenal ser bättre ut än ifjol. Alexis Sanchez är en klasspelare. Yaya Sanogo och Joel Campbell viktiga komplementsspelare. Calum Chambers och Mathieu Debuchy förstärker defensiven. Jag tror Arsenal slåss om titeln.
Liverpool har tappat sin bästa spelare och även om Raheem Sterling, Coutinho och Daniel Sturridge kliver fram tror jag att förlusten av Luis Suárez kommer visa sig i täta matcher. Så bra var han.
Manchester City har spetsat sin trupp. Eliaquim Mangala var en nödvändig värvning. Men Sergio Agüero blir alltid skadad. Klarar ersättarna att bära laget då? Alvaro Negredo är redan på skadelistan. Yaya Touré är nyckeln. Kan han nå upp i samma nivå även denna säsong, även om klubben glömt hans födelsedag?

Mitt tips faller på Chelsea. José Mourinho blev titellös förra säsongen och det hör inte till vanligheterna. Nu har han fått ett år på sig och sin drömanfallare i Diego Costa. Nu kan han inte längre skylla på något. Didier Drogba finns som impact-spelare från bänken. Cesc Fàbregas är tillbaka i London för att visa att han kan vara en av världens allra bästa mittfältare. Chelsea har en ruskigt stark trupp och en slipad coach på bänken.
De har inte vunnit ligan sedan 2010, en lång tid med tanke på klubbens budget och ambitioner. Jag tror att den sviten bryts framme i maj.

I botten är det svårtippat. Jag menar att lagen jag placerat på plats 12-20 riskerar att åka ur. Jag väljer att skicka ned nykomlingarna Burnley och Leicester tillsammans med Crystal Palace. Jag gissar att Palace får stryk idag mot Arsenal och en tuff start är knappast det spelarna behöver efter Tony Pulis-traumat.

Mitt tabelltips 2014/15
1) Chelsea
2) Arsenal
3) Manchester City
4) Liverpool
5) Manchester United
6) Tottenham
7) Everton
8) Stoke
9) Newcastle
10) Swansea
11) Southampton
12) Sunderland
13) West Ham
14) Aston Villa
15) Queens Park Rangers
16) West Bromwich
17) Hull City
——————————————
18) Crystal Palace
19) Leicester
20) Burnley

***
Det återstår två delar i nedräkningsserien, Chelsea och Manchester City, men det hinner vi med innan dessa lag spelar sina premiärmatcher.

Arsenal betalade runt 400 miljoner kronor för Alexis Sanchez. För det har klubben fått en spelare som ger en ny dimension i offensiven.
Vi tittar närmare på hur Alexis Sanchez entré kan utveckla lagets anfallsspel.

Förra sommaren jobbade Arsène Wenger hårt för att köpa loss en ny striker.
Han försökte med Gonzalo Higuaín, men han hamnade i Napoli.
Han försökte med Luis Suárez, men han gick inte att lösa.
Anfallsjakten var onekligen ett misslyckande och när säsongen startade hade laget bara två naturliga strikers: Olivier Giroud och Yaya Sanogo.
Med tanke på att den senare var ung och oprövad var bördan på Giroud orimligt stor. Till en början bar han den med den äran. Han gjorde fyra mål på de fyra första omgångarna och var dessutom oerhört nyttig i länkspelet. Fransmannen mötte och med djupledslöpningar från mittfältare som Aaron Ramsey och Jack Wilshere var Arsenal svåra att neutralisera. Wilsheres ofattbara tv-spelsmål mot Norwich hemma var ett exempel på det.

Typiskt Arsenal anfall med Olivier Giroud. Giroud agerar felvänd, Jack Wilshere tar löpet, väggspelar och avslutar i mål. Löpning från mittfältet, väggspel på tredje spelare – enligt skolboken (även om just det här målet mot Norwich var överdrivet sofistikerat).

Det här anfallsvapnet var effektivt förra hösten och en av anledningarna till Aaron Ramseys målform.
Det finns dock något som Olivier Giroud saknar och som var en brist i Arsenals spel: Djupledsspelet. Även om Giroud ibland kan ta smarta löpningar i djupet har han inte snabbheten eller rycket i steget för att testa en backlinje på bollar som sätts in i ytan bakom. Framför allt upplevde jag att det här blev ett problem för Arsenal i de täta matcherna. Utan djupledshot blev ytorna för mittfältssnidare som Mesut Özil och Santi Cazorla begränsade – och därmed fick dessa svårare att skapa målchanser.
När Theo Walcott blev skadad var det förödande för Arsenal. Med en mötande Giroud var det Walcott som skulle erbjuda spelet i djupled, vara den som drar isär.
Nu fanns ingen som kunde göra det jobbet och Arsenal blev lidande.
Arsène Wenger har försökt överbrygga den här problematiken tidigare. Redan för två år sedan experimenterade han med Theo Walcott som anfallare (läs min analys från december 2012). Det fungerade bra mot sämre motstånd och i matcher där Arsenal hade ledningen. Däremot fungerade det sämre mot bättre lag eller lag som backade hem. I dessa matcher kunde inte Walcott utnyttja sin fart i djupet och när det istället blev spel felvänd – Arsène Wengers farhåga – blev han avslöjad.

Det är här Alexis Sanchez kommer in i bilden. Chilenaren påminner om Theo Walcott, men där engelsmannen bygger sitt spel på extrem speed har Sanchez ett större tekniskt register. Han är tillräckligt begåvad för att kunna agera felvänd, han kan spela fram och avsluta. Dessutom är han smart nog att ta rätt löpningar.
– Jag tog honom för att han är en spelare som har liknande kvaliteter som Walcott, han löper utan boll in bakom försvararna, sa Arsène Wenger till officiella hemsidan efter att Sanchez presenterats.
– Med kvaliteten i hans löpningar kan han bli viktigt för oss. Han är en striker och en bra avslutare.

Alexis Sanchez har utvecklats från att vara en ytter till att bli en mångfacetterad offensiv spelare. Han kom fram som winger innan Francesco Guidolin placerade honom som tia bakom Antonio Di Natale i Udinese. Där hade han en fri roll där huvuduppdraget var att spela fram och gå i djupled. I Barcelona fanns ingen nummer tio-position och Leo Messi hade den centrala positionen så där handlade det mest om platsen som högerytter. I Chiles landslag har han, som vi kunde se i VM, mer och mer använts som striker.
Som skolad offensiv mittfältare skulle man kunna tro att Alexis Sanchez agerar som en ”falsk nia”, det vill säga, söker sig ned i plan och möter boll, men faktum är att han ofta agerar som en naturlig anfallare. Han varierar sitt spel mellan att ligga och smyga vid sista försvararen och testar motståndarförsvaren i djupled. ”Playing on the shoulder of the last defender”, som de säger i England. I nästa skede möter han boll och agerar länkspelare.
Alexis Sanchez hanterar båda dessa moment, vilket gör honom till en blandning av Giroud och Walcott. För Arsenal kan det betyda massor. Arsène Wenger har aldrig trott på Walcott som striker, trots ett och annat hattrick mot Newcastle, och Giroud har varit för enkelspårig och lätt att markera bort för toppförsvarare.
Kombinationen av targetspel och djupledshot är det svåraste som finns att hantera som försvarare. Didier Drogba var prototypen för en anfallare som hade allt.

Valet mellan Olivier Giroud eller Alexis Sanchez i strikerrollen handlar i grunden om vilket anfallssätt man vill använda.
Vill Arsenal kombinationsspela sig till chanser och ha en stark, skicklig targetspelare som kan nicka ned, skarva och one touch-spela felvänd – då väljer de Olivier Giroud.
Det kan se ut så här.

Olivier Giroud möter, drar med sig mittbackarna. När passningarna kommer in på fransmannen kan han knacka tillbaka, antingen på Mesut Özil eller en framstormande Aaron Ramsey. Notera här att djupledshotet måste komma från åtminstone en wingspelare. I första hand Theo Walcott, i vissa fall även från Sanchez. Men Santi Cazorla kommer, av naturliga skäl, inte att vara den djupledslöpande spelaren.

Vill Arsenal istället testa motståndarnas försvar i djupled (i toppmatcherna på bortaplan?) kan man välja Sanchez. Det kan se ut som nedan.

Alexis Sanchez trycker ned motståndarnas försvarslinje. Det gör att ytan mellan backlinje och mittfält blir större, vilket i sin tur ger mer utrymme för Mesut Özil. Santi Cazorla kan då smyga in från sin kant och överbelasta den ytan. Theo Walcott, eller om Jack Wilshere/Alex Oxlade-Chamberlain/Serge Gnabry startar till höger, kan välja mellan att gå inåt eller att gå i djupet.

Slutsats
Var kommer Alexis Sanchez att spela i Arsenal? Förmodligen kommer Arsène Wenger utnyttja Alexis Sanchez flexibilitet till fullo. Ibland kommer han utgå från kanten, ibland kommer han utgå från strikerrollen.
I Community Shield fick vi se 25-åringen utgå från vänster. Då startade Yaya Sanogo som striker och där fick se Sanchez vandra inåt i plan och öppna för högerbacken Mathieu Debuchys offensiva löpningar.
Jag blev imponerad av det jag såg av Sanogo och tror att han kommer att spela en viktig biroll i Arsenal redan i höst. Med Sanogos direkthet blev Arsenals spel rakare och snabbare. Färre passningar och rakare väg mot målet.
Alexis Sanchez passar för den sortens spel. Han kommer visserligen från possession-fotbollens Mecka, Barcelona, men han är som allra mest effektiv som kontringsspelare.
Det här är en viktig bit för ett lag som beskyllts för att efterlikna handbollsspel i offensiven. När nu laget behöver en annan anfallstyp än Giroud kan man använda Alexis Sanchez, en världsspelare som erbjuder andra egenskaper. Wenger kan också använda den löpvillige Sanogo och låta Sanchez utgå från kanten. Principen blir densamma då som när Sanchez spelar striker. Sanogo trycker ned försvarslinjen – kreatörerna får utrymme att kreera.
Om Arsenal vinner titeln denna säsong gissar jag att en orsak kommer att vara Alexis Sanchez. Han är kapabel att ge Arsenal en ny dimension i anfallsspelet.

***
Om du vill få liknande blogginlägg i ditt Facebookflöde – kolla in bloggens sida på Facebook. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg, podcastavsnitt och längre texter av mig på Sportbladet.se.

***
Stort tack till Fredrik Ihse som hjälpte till att fixa grafiker.

Förra säsongen:
Premier League: 2.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

Liverpool har sålt ligans bästa spelare. Kan laget ändå upprepa förra säsongens prestation?

När Luis Suárez skrivit på för Barcelona och Liverpool började presentera nyförvärv på nyförvärv låg det nära till hands att dra parallellen till Tottenham (vilket otaliga människor gjorde på Twitter).
Spurs sålde Gareth Bale förra sommaren och försökte fylla tomrummet genom att värva en rad talangfulla och etablerade spelare av god klass.
Alternativet, enligt teorin, hade varit att lägga hela transferbudgeten på en eller två spelare och därmed fått en spelare på nästan samma nivå som Bale.
Tottenhams strategi betalade sig inte ifjol (den kan göra det på sikt, det vet vi inte än). Av de nya spelarna var det egentligen bara Christian Eriksen som levererade direkt. Ett lite sämre utfall än väntat, men samtidigt den risk man tar när man värvar den typen av spelare snarare än ”proven quality”.

Liverpool var förberett på försäljningen av Luis Suárez. Oscar Tabarez, Uruguays förbundskapten avslöjade att dealen varit klar långt innan anfallaren satte tänderna i Giorgio Chiellini.
Liverpool har alltså haft tid att förbereda sig på tanken och utarbeta en plan för hur de ska ersätta sin stjärna.
Hade de egentligen något alternativ än att lägga de cirka 900 miljoner kronorna på flera spelare? Hade de kunnat få James Rodriguez?
Nej.
Som hierarkin ser ut har Liverpool, och engelska klubbar i allmänhet, svårt att locka den yppersta eliten. Där har fortfarande Barcelona och Real Madrid den största dragningskraften, kanske även Bayern München med senaste årens framgångsperiod.

Liverpool hade egentligen inget annat val än att identifiera spelare som har chansen att nå den kvaliteten. Fansen drömde om Marco Reus, men har hittills fått Lazar Markovic.
Likt Tottenham hade Liverpool inget annat val än att satsa på flera hästar. Nu när de ska dubbelspela måste dessutom truppen breddas i antal. Kan någon, eller ett par av de nya namnen, nå hög Premier League-klass har investeringarna betalat sig.
Så under sommaren har man fått in Emre Can, Adam Lallana, Dejan Lovren, Rickie Lambert, Lazar Markovic, Javier Manquillo och Alberto Moreno. Divock Origi signade, men skickade i väg direkt på lån.
Emre Can är en spelskicklig mittfältare som kommer ge fler alternativ vid sidan av Steven Gerrard och Jordan Henderson.
Adam Lallana var en av ligans bästa offensiva spelare ifjol och är en Brendan Rodgers-spelare i och med att han kan spela i många olika roller och system.
Dejan Lovren är den nödvändiga mittbacksförstärkningen som kan bli den nye chefen i de bakre leden.
Rickie Lambert är en viktig backup till Daniel Sturridge och en rejäl uppgradering mot Iago Aspas.
Lazar Markovic har stor potential, men är en spelare som är köpt för att växa in i det på sikt.
Javier Manquillo är startmaterial på högerbacken där Liverpool var svagt ifjol.
Alberto Moreno kommer att ge Flani Alves och José Enrique en match på vänsterbacken.
Av dessa ser jag Dejan Lovren som den bästa värvningen. Kroaten var lysande förra hösten i Southampton. Han tappade under våren, men visade ändå tillräckligt för att förtjäna en flytt till en större klubb. Nu har Liverpool fyra mittbackar av god kvalitet – Lovren, Skrtel, Sakho, Agger – även om danskens framtid är osäker.

Brendan Rodgers menar att det är skillnad mellan Liverpool och Tottenham i och med att Spurs konsekvent bytt tränare senaste åren.
– Det är en annan klubb och en annan vision vi har här. I Liverpool har vi en strategi bakom det vi gör.
En syrlig passning till Tottenham, men samtidigt en viss sanning i påståendet. Ingen kan påstå att Brendan Rodgers inte haft en tydlig vision och implementerat sin filosofi på ett beundransvärt sätt.
Det enda man kan ifrågasätta av Rodgers aktioner från fjolårssäsongen är just värvningarna. Varken Iago Aspas eller Luis Alberto blev någon hit.

Luis Suárez kommer förstås vara saknad. Och det är inte bara målen vi pratar om. Vi pratar om en komplett anfallare. Han gjorde mål, han skapade chanser åt lagkamraterna, han jobbade för laget. Det är inte många skyttekungar som accepterar att byta position och flytta till en kantroll, men det var det Suárez gjorde det i vissa matcher förra säsongen.
Dessutom har han en tuffhet och sätter motståndarförsvaren i skräck vilket inte ska underskattas. Kunde en enda försvarare känna sig säker när Suárez kom stormande? När uruguayaren drog på sig bevakning gav det förstås mer utrymme åt andra spelare. En av dem som drog nytta av det var Daniel Sturridge.
Kan laget utvecklas av att sälja den bästa spelaren? Enskilda spelare kan säkert göra det, men laget? Jag kan inte komma på många exempel där ett lag säljer sin bästa spelare när denne står på topp och blir bättre.

Trycket på honom är större nu, men det finns också anledning att tro att han kan hantera det. Han gjorde det i starten av förra säsongen där han gjorde nästan alla lagets mål under Suárez avstängning. Nu finns dessutom Rickie Lambert som backup vilket bör betyda större ”impact” från bänken.
Vi har också Raheem Sterling som utvecklades till en stjärna under vintern/våren. Hans insats i träningsmötet med Dortmund antydde att 19-åringen kan ta ytterligare ett kliv.
Om dessa spelare utvecklas och ett par, tre av nyförvärven levererar blir Liverpool bra. För att det ska bli riktigt bra behöver defensiven förbättras. Liverpool släppte in 50 mål. Crystal Palace, elva i ligan släppte in 48.
Där är de nya defensiva spelarna oerhört viktiga. Att offensiven kommer fungera tvivlar jag inte på. Men fungerar den återigen så bra att den täcker över de defensiva bristerna?

Tänkbar startelva:
Mignolet – Manquillo, Lovren, Skrtel, Moreno – Gerrard, Henderson – Lallana, Coutinho, Sterling – Sturridge.

In: Adam Lallana (Southampton, £25m), Dejan Lovren (Southampton, £20m), Lazar Markovic (Benfica, £20m), Divock Origi (Lille, £10m), Emre Can (Bayer Leverkusen, £9.75m), Rickie Lambert (Southampton, £4m), Lawrence Vigouroux, Kevin Stewart (Both Tottenham Hotspur), Javier Manquillo (Atlético Madrid, Loan).
Out: Luis Suarez (Barcelona, £75m), Martin Kelly (Crystal Palace, £1.5m), Conor Coady (Huddersfield Town, £375,000), Pepe Reina (Bayern Munich, Undisclosed), Villyan Bijev (Slavia Sofia), Jakub Sokolik (Yeovil Town), Luis Alberto (Malaga, Loan), Iago Aspas (Sevilla, Loan), Andre Wisdom (West Bromwich Albion, Loan), Brad Smith (Swindon Town, Loan).
Released: Yalany Baio, Yusuf Mersin, Michael Ngoo, Craig Roddan, Stephen Sama. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Steven Gerrard.
Håll ögonen på: Raheem Sterling.

Förra säsongen:
Premier League: 8.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Fjärde omgången.

Southampton har tappat fler nyckelspelare än någon klubb gjort i Premier League under en sommar.
Men det finns ändå anledning att vara optimistisk.

Det har varit deprimerande att se ”flykten från Southampton” utspela sig i sommar.
Visst kunde man ana att ett par av succéspelarna skulle locka i väg till andra klubbar, men det här?
Luke Shaw, Adam Lallana, Rickie Lambert, Dejan Lovren och Calum Chambers har sålts till de större drakarna.
Även jag led.
Southamptons fjolårssäsong, det projektet som ordföranden Nicola Cortese byggde, bar på så många drömmar.
Vi har ju fått vänja oss vid att murarna mot toppen är för höga, att det knappt är möjligt att slå sig in där uppe utan att attrahera en rik ägare. Everton har varit ett fint undantag, men de har också kämpat i tio års tid med att etablera sig där uppe.

Southamptons satsning var spännande. Den byggde på att den egna akademin fortsatte att spotta ut unga, lovande spelare och sedan använde man tv-pengarna till att spetsa med etablerade namn som Pablo Osvaldo, Gáston Ramirez och Victor Wanyama.
Under fjolårssäsongen snuddade man vid toppen innan sportchefen Nicola Cortese hoppade av. Det slutade med en åttondeplats och en tränare som skrev på för Tottenham.
För tjugofem år sedan hade de behållit sina spelare och gjort en ny satsning mot toppen, men inte nu. Inte i den fotbollsvärld som råder idag.
Då köps halva startelvan upp och sedan får man börja om.

Nye tränaren Ronald Koeman kunde åtminstone skoja om situationen. I somras twittrade han ut orden ”Ready for training” med en bild över en träningsplan utan spelare.
Bilden av ett Southampton i kris fick fäste, men är det verkligen så illa?
Southampton fick in närmare 1 miljard kronor på sina spelarförsäljningar och även om The Times avslöjade att klubben har obetalda skulder på 22 miljoner pund för tidigare värvningar, och att notan för den nya träningsanläggningen steg till 30 miljoner pund, fanns ändå utrymme att agera på transfermarknaden.
Det har Southampton gjort.
I skymundan av den stora flykten har ”Saints” hämtat in Graziano Pellè, Dusan Tadic, Fraser Forster, Florin Gardos och Shane Long. Dessutom ansluter Saphir Taider och Ryan Bertrand på lån. Det är sju nyförvärv, sju spelare som förstärker, eller åtminstone slåss om, en plats i elvan.

Graziano Pellè är en anfallare med bra målfacit från Feyenoord, där han lärt känna Ronald Koeman. Italienaren har bra targetspel, men det är ingen garanti för att han levererar i England. Dusan Tadic tror jag mer på; en snabb, lurig ytter som är vass i en mot en-situationer. Fraser Forster är en målvaktsgigant som kan bli en sensation, jag räknar med att han petar Artur Boruc till bänken. Florin Gardos får det otacksamma uppdraget att ersätta Dejan Lovren.
Köpet av Shane Long för 12 miljoner pund (!) kan knappast sorteras in som ”fynd”, men Long ger åtminstone andra dimensioner med sitt djupledsspel och sitt lojala slit i defensiven.
Saphir Taider från Inter kan ha lånats som täckning om Morgan Schneiderlin strejkar sig bort eller om Jack Cork skriver på för Crystal Palace. Jag gillar inte tanken på att släppa vare sig Schneiderlin eller underskattade Cork, men i nuläget har Southampton fem kompententa mittfältare om man även räknar in James Ward-Prowse och Steven Davis (en för mycket?).
Ryan Bertrand får ses som direkt ersättare för Luke Shaw, och även om den förre Chelseaspelaren inte håller samma klass så är han en habil Premier League-spelare.
Som ni ser har Southampton, till slut, täckt upp på ett okej sätt. Vi vet inte hur de nya spelarna fungerar ännu, men vi vet iallafall att sydkustlaget inte har lagt sig ned och dött.
Kanske kan en oförlöst lirare som Gáston Ramirez blomma ut nu? Jay Rodriguez finns kvar, men är inte fit förrän oktober på grund av sin knäskada. Där har Koeman en klasspelare.
Så snack om att Southampton riskerar att åka ur är betydligt överdrivet.

Den som fortfarande tror att Ronald Koeman har spelarbrist på träningsanläggningen Staplewood har inte förstått hur den här klubben fungerar. Southampton kommer alltid ha spelare att tillgå.
Det viskas från St Mary’s att Les Reed & Co i akademin är redo att lotsa fram ännu fler talanger som snart ska vara redo för a-lagsspel. Sam Gallagher, en ung anfallare, spelade tre matcher från start i ligan ifjol och gjorde femton inhopp. Han är fortfarande bara 18 år och bör ha en kurva som pekar uppåt. Mittfältaren Harrison Reed, vänsterbacken Matt Targett och mittbacken/ytterbacken Jack Stephens är andra som står på tur.

Southamptons dröm om att slå sig in i den exklusiva skara som prenumererar på Europaplatser är förbi. För att göra det hade de behövt behålla sina starka kort och sända ut budskapet att de inte är en ”selling club” – inte bara snacka om det. Nu blir det samma visa igen om Pellè, Tadic eller Forster skulle imponera. Då kommer en storklubb och lockar med ännu fetare lönecheckar.
Men Saints har fortfarande en okej elva och om nyförvärven kan hitta rätt kan laget ändå klara av en mittenplacering.

Tänkbar startelva:
Forster – Clyne, Fonte, Gardos, Bertrand – Schneiderlin, Wanyama, Cork – Tadic, Rodriguez, Pellè.

In: Shane Long (Hull City, £12m), Dusan Tadic (FC Twente, £10.9m), Fraser Forster (Celtic, £10m), Graziano Pelle (Feyenoord, £9m), Florin Gardos (Steaua Bucharest, £6m), Saphir Taider (Inter Milan, Swap), Ryan Bertrand (Chelsea, Loan).
Out: Luke Shaw (Manchester United, £30m rising to £31m), Adam Lallana (Liverpool, £25m), Dejan Lovren (Liverpool, £20m), Calum Chambers (Arsenal, £16m), Rickie Lambert (Liverpool, £4m), Billy Sharp (Leeds United, £600,000), Tom Leggett, Isaac Nehemie (Both Aston Villa, Undisclosed), Billy Sharp (Leeds United, £600,000), Danny Fox (Nottingham Forest), Andy Robinson (Bolton), Lee Barnard (Southend United), Matt Young (Sheffield Wednesday), Jonathan Forte (Oldham Athletic), Dani Osvaldo (Inter Milan, Swap), Jordan Turnbull (Swindon Town, Loan).
Released: Lee Barnard, Joe Curtis, Guily Do Prado, Andreas Sony.
Nyckelspelare: Graziano Pellè.
Håll ögonen på: Dusan Tadic.