Det som såg så spännande ut i premiären har utvecklats till en ny, intetsägande säsong.
Aston Villa söker fortfarande efter sin identitet.

Emirates, 17 augusti:
Hemmafansen vill inte tro att det är sant. Arsenal har än en gång fått uppleva ett jobbigt transferfönster och förlusten hemma mot Aston Villa är för mycket för vissa av supportrarna. I slutskedet av matchen vädrar de sin vrede. Vissa kräver Arsène Wengers avgång. Fransmannen har aldrig varit mer pressad under sin tid i klubben.
Samtidigt på bortalagets tränarbänk: En ung, lovande coach som tagit sig igenom skärselden och nu ser ut att kunna ta sats mot toppen.

Paul Lambert hade en tuff debutsäsong på Villa Park. Hans lag sladdade i tabellen, spelade tråkig fotboll och räddades endast av en briljant Christian Benteke i anfallet. Det såg ut som han åldrades med tio år första sex månaderna. Men framåt våren var känslan ändå positiv.
Aston Villa klarade kontraktet, de gjorde det med ligans ungdomligaste startelva. Det fanns anledning att tro att dessa spelare, med ett års Premier League-spel i benen, skulle kunna ta ytterligare kliv framöver.

Det var därmed inte konstigt att optimismen bubblade efter att Aston Villa åkt till Emirates och vunnit premiären. Jag fick mejl från Villa-fans som med nytänt hopp trodde att laget skulle utmana om Europaplatser.
Det är lätt att skena i väg och det fanns ju flera anledningar till att göra det det: I försvaret imponerade lovande namn som Nathan Baker och Matthew Lowton. Fabian Delph såg ut som den där supertalangen som skapade så stor hausse i Leeds. Anfallet med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke hade bibehållit formen från förra våren.
Den entusiasmen dog ganska fort, i takt med att förlusterna radade upp sig under hösten. Christian Benteke blev skadad och tappade formen. Avsaknaden av en kreativ mittfältare var uppenbar.
Så det som lovade så mycket ebbade ut. Det här ser ut att bli en ny intetsägande säsong för Aston Villa. De har legat i ett ingenmansland hela tiden. Inte under strecket så att vi fått anledning att ta fram krisstämpeln. Inte i närheten av toppskiktet så vi fått anledning att uppmärksamma dem.

Så vad är problemet? Aston Villa har onekligen en hel del talangfulla spelare.
I min bok handlar det om en brist på ledartyper.
Medan andra klubbar i samma region av tabellen har åtminstone en mittfältstyp som kan gå i bräschen för lagkamraterna, en karaktärsspelare, står Aston Villa utan.
Cardiff har Gary Medel, West Ham har Mark Noble (även om han varit sämre den här säsongen), Norwich har Alexander Tettey/Bradley Johnson, Hull har Tom Huddlestone, Fulham har Steve Sidwell/Scott Parker, Southampton har Morgan Schneiderlin, West Bromwich har Youssouf Mulumbu/Claudio Yacob. Till och med Crystal Palace har den sortens ledartyp i Mile Jedinak. Stoke har ingen sådan mittfältare, men istället ett helt koppel av fysiska spelare som skrämmer slag på motståndare.
Aston Villa har en positionssäker Ashley Westwood, en box-to-box-spelare i Fabian Delph och en frisparksspecialist i Leandro Bacuna. Men ingen spelare som sätter sig i respekt hos med- eller motspelare.
Gabriel Agbonlahor är Aston Villa ”through and through”, men inte den spelaren man lutar sig emot när det blåser. Han är en ”ketchup-spelare”; han gör sina mål i klump, sedan kommer ingenting under ett par månaders tid.

Den enda ledarfiguren Aston Villa har är Ron Vlaar. Gott så, men det räcker inte. Laget står och faller med honom. Det är han som styr försvarskollegorna med järnhand, likt en John Terry.
Det är ingen slump att Aston Villa inte vunnit en enda match utan Vlaar den här säsongen. Poängsnittet med och utan holländaren är slående. Med Ron Vlaar i startelvan tar Aston Villa 1,35 poäng per match. Utan honom är snittet 0,2 poäng per match.
Det kan förstås bero på att mittförsvaret är tunt utan Vlaar och långtidsskadade Jores Okore, men det kan också vara så att det understryker det faktum att laget saknar ledargestalter.

Det här, avsaknaden av ledare, är bara ett av Paul Lamberts bekymmer. Igår blev det en poäng efter en mållös batalj i Wales mot Cardiff, men det var knappast någon fantastisk insats som Aston Villa-tränaren ville få det till.
Aston Villa hade visserligen vunnit om anfallarna visat bättre effektivitet och inte David Marshall gjort en fantastisk räddning på tilläggstid, men man ska inte bortse från att Cardiff hade två bollar i virket i första halvlek.
Lamberts laguttagning var uppseendeväckande. Inte nog med att vänsterbacken Joe Bennett spelades på mittfältet. Mittfältaren Leandro Bacuna startade som högerback.
På ett sätt kan man dra en parallell mellan Paul Lambert och David Moyes. De verkar helt svarslösa kring hur laget ska spela en attraktiv fotboll och samtidigt vinna matcher. Vissa av Villas insatser den här säsongen har varit hemska att bevittna.

Aston Villa ligger på elfte plats i tabellen, ett klart godkänt facit. Men samtidigt är det en chimär. Det är bara fyra poäng ned till Sunderland under nedflyttningsstrecket. En skada på Ron Vlaar i det här läget skulle kunna innebära katastrof.
Jag kan inte se att de skulle åka ur (såvida Vlaar är hel), jag kan heller inte se dem klättra särskilt mycket i tabellen. De ligger där de ligger.

Så tills vidare får Aston Villa fortsätta att famla sig fram. Paul Lamberts expansiva ungdomssatning var beundransvärd, men känslan är att klubben stagnerat och söker efter sin identitet. Vad vill ägaren Randy Lerner? Är han beredd att finansiera en satsning i sommar? Förmodligen inte. Är han beredd att ta den ekonomiska risken att laget kan åka ur utan förstärkningar? Förmodligen inte det heller. Det blir antagligen en mellanväg, vilket betyder att klubben hankar sig vidare med förhoppningar om att de unga spelarna ska utvecklas till gedigna Premier League-spelare.
Vad som står helt klart är att laget i sommar behöver få in en till ledartyp.

Den bästa 20-minutersperioden som ett lag presterat i en toppmatch i Premier League någonsin? Ja, det är möjligt och det får givetvis efterverkningar i omgångens lag där sex Liverpoolspelare är uttagna.
Men vi börjar i mål där jag väljer Maarten Stekelenburg. Hans Fulham var var satta under den värsta belägringen jag skådat sedan Steven Seagal befann sig på en båt i actionfilmen ”Under Siege”. Men försvaret stod emot länge och Stekelenburg svarade för några vassa räddningar som höll laget kvar i matchen.
I backlinjen får därför doldisen Dan Burn en plats. Han svarade för osannolika 22 rensningar (!), en siffra jag aldrig sett i dessa sammanhang. Bredvid honom var det hård konkurrens. Ashley Williams var bäst på plan i Walesderbyt, men Martin Skrtels två mål mot Arsenal väger lite tyngre. Till vänster har jag glädjen att ta ut Martin Olsson som gjorde en stormatch för Norwich. Svensken var som vanligt frejdig och svarade för en världsklassbrytning när City höll sig framme.

På mittfältet hade jag svårt att finna så många kandidater. Steven Gerrard gav visserligen bort en straff onödigt, men hans vassa frisparkar och hörnor lade grunden till segern mot Arsenal. Två av dessa leveranser prickade Skrtel.
På de offensiva platserna var förstås Eden Hazard given efter sitt hattrick. Coutinho hade en finfin assist till Daniel Sturridge och borde haft en till när han lade upp för Jordan Henderson. Tom Ince, inlånad till Crystal Palace, gjorde ett mål och en assist i debuten medan Raheem Sterling var planens lirare på Anfield.
Längst fram väljer jag Luis Suárez, som visserligen blev mållös, men som hela tiden var giftig. Vi har inte glömt hans dundrande kanon i stolpen, assisten till Sterling eller den underbara one touch-framspelningen till Sturridge som dock brände sitt friläge.
Titeln omgångens spelare stod mellan Hazard och Sterling. Jag väljer Sterling som imponerade i båda riktningarna plus att han gjorde det mot ligaledaren.
Omgångens spelare: Raheem Sterling, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Maarten Stekelenburg, Fulham
——————————————–
Jon Flanagan, Liverpool (3)
Dan Burn, Fulham
Martin Skrtel, Liverpool (2)
Martin Olsson, Norwich
——————————————–
Steven Gerrard, Liverpool (4)
——————————————–
Eden Hazard, Chelsea (6)
Coutinho, Liverpool (3)
Tom Ince, Crystal Palace
Raheem Sterling, Liverpool (2)
——————————————–
Luis Suárez, Liverpool (7)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Hugo Lloris (Tottenham), Steve Sidwell (Fulham), Daniel Sturridge (Liverpool), Kevin Nolan (West Ham), Gary Cahill (Chelsea), Nemanja Matic (Chelsea), Julian Speroni (Crystal Palace), Nathan Redmond (Norwich), Charlie Adam (Stoke), Vito Mannone (Sunderland), Shane Long (Hull), Wayne Routledge (Swansea), Ashley Williams (Swansea), Angel Rangel (Swansea).

***
Omgångens mål: Eden Hazard, som väggade med Samuel Eto’o, vars klacksmekning fram till belgaren var helgens godbit.
Omgångens tränare: Brendan Rodgers, Liverpool. René Meulensteen, Fulham, läste sönder David Moyes inläggstaktik, parkerade laget i eget straffområde och blev den första seriejumbon någonsin i Premier League att ta poäng på Old Trafford. Men 5–1 mot Arsenal gör att jag väljer Rodgers som hittat helt rätt med sin omställningsfotboll.
Omgångens floppspelare: Mesut Özil. Flera i Arsenal var svaga, men tysken var symbolen för den undermåliga prestationen med sina två gåvor som ledde till baklängesmål i första halvlek.

Struligt utanför planen, tappad form och petad.
Efter succén i inledningen av förra säsongen hade Raheem Sterling ett tufft år.
Nu är han en av ligans hetaste spelare – och högaktuell för Englands VM-trupp.

Ni minns säkert Raheem Sterlings genombrott i inledningen av förra säsongen. Då var Liverpool mitt uppe i en förändringsprocess. Brendan Rodgers hade tagit över som ny manager, hans idéer hade inte satt sig och laget sladdade i tabellen.
Den blott 17-årige Raheem Sterling var en av få ljusglimtar i en klubb som letade efter sin identitet. Med sin irrationella, respektlösa spelstil var han lagets ”dörröppnare” i offensiven. Inte helt olikt Adnan Januzaj, som har varit en sensation för Manchester United denna säsong.
Sterlings form höll i sig till november, men sedan avtog den abrupt. Precis som för många unga spelare.
Den unge Liverpoolstjärnan hade dessutom stormigt utanför planen. Han hamnade i klammeri med rättvisan då han anmäldes för misshandel. Bilden av en ung stjärna som agerade utan ansvar späddes på när det framkom att han som 17-åring oplanerat blivit pappa efter en kortare romans (det gick rykte om att han redan var trebarnspappa, men det dementerades).
Efter att Liverpool värvat Daniel Sturridge och Coutinho i januari förra året hade Sterling svårt att ta sig in i laget. Efter förlusten mot Manchester United den 13 januari startade han inte en enda ligamatch under våren.

Inför den här säsongen var det många som hade dömt ut Raheem Sterling. Lovande, visst, men hade han verkligen den mentala styrkan? Hade han ”huvudet på rätt plats”?
Hösten blev tuff. Liverpool radade upp segrar och det fanns ingen anledning för Brendan Rodgers att ändra på ett fungerande manskap.
I september, efter att Sterling friats från anklagelserna om att han misshandlat sin flickvän, sa Liverpooltränaren:
– Han behöver ha ett fritt sinne i alla delar av sitt liv. Vi får inte glömma att han bara är 18. Han måste stabilisera sitt liv, förstå vilken otrolig möjlighet han har i en av världens största klubbar och fokusera på sin karriär. När han gör det och har rensat tankarna, har han inget som distraherar honom. Då kan han nå den nivån han höll första fyra-fem månaderna förra säsongen.
Fram till 1 december hade Raheem Sterling bara startat en match. I mötet med Hull City gjorde han sin andra. Det blev ingen rolig dag på KC Stadium vare sig för Liverpool eller Raheem Sterling. Hull vann med 3–1 och Victor Moses och Raheem Sterling utsågs till syndabockar. Den sistnämnde byttes ut efter 66 minuter. Jag vet inte hur många vänner med Liverpool-hjärta som ondgjorde sig över denna duo de efterföljande dagarna.

Skruva fram tiden två månader och stämningsläget är helt annorlunda. Victor Moses är fortfarande i frysboxen, men Raheem Sterling är en av Englands hetaste spelare.
Så vad hände efter mardrömsmatchen mot Hull?
Jo, trots att vissa av mina Liverpool-vänner vädjade om att han skulle petas och en tidning skrev att han kunde lånas ut i januari, fick han starta den efterföljande matchen hemma mot Norwich. Luis Suárez gjorde fyra mål och hade stor show, men ett annat glädjeämne var att Sterling bidrog med ett mål och en assist.
Med Daniel Sturridge skadad fanns plötsligt en väg in i startelvan. Den här gången tog Raheem Sterling chansen.
Sedan dess har han varit en av Liverpools bästa spelare, sedan början av januari har han kanske varit den allra bästa i laget. En tidning gjorde en poäng av att han, statistiskt, varit mer effektiv än Adnan Januzaj.

Hans utveckling senaste halvåret är remarkabel. Från att ha varit förutsägbar, ineffektiv och beskylld för att ha dålig speluppfattning, har Sterling imponerat med sin genombrottsförmåga och sin arbetsvilja. En av Brendan Rodgers framgångsfaktorer har varit att han fått alla spelare i laget att jobba hårt i defensiven. Raheem Sterlings insats mot Arsenal underströk den teorin. Han pressade som om matchen gällde hans liv.
I söndags hann 19-åringen dessutom med att sätta två mål, och var så när att sätta ett tredje efter en individuell prestation. Med senaste tidens storform och med Theo Walcotts skada slåss han om en VM-biljett.
Brendan Rodgers är en av dem som imponerats av Raheem Sterlings utveckling.
– Han är en av de starkaste spelare jag lärt känna – det är något som förvånar folk. Jag tror inte han har ben i sin kropp, det är som om han är gjord av stål. Han har en otrolig fysik för att vara så ung. Han har också en tuffhet i hjärnan. Mentalt är han stark. Han förbättrar sin teknik och behöver utöka sin målproduktion, men det kommer, säger Liverpooltränaren till Daily Post.
– Han är fortfarande ung, men den här nivån han håller är så hög.
Efter mötet med Everton (4–0), där Sterling var en av planens främsta, konstaterade Rodgers:
– Han har nyss fyllt 19 och mötte landets bästa vänsterback. Jag är säker på att om ni frågar Leighton Baines så skulle han säga att han hade en jobbig kväll. Raheem var så giftig med sin snabbhet.
– En av uppgifterna för Raheem och Jon Flanagan var att täcka ytan på Evertons vänsterkant. De gjorde det väldigt bra och de var också ett hot framåt. Det är något som har imponerat med Raheem. Det märkte jag tidigt när jag kom hit, att han har en förmåga att ta in saker, exempelvis när och hur man ska pressa.

Raheem Sterling har fått ihop sitt livspussel. Han framstår som en ung herre som mognat. Själv framhåller självförtroendet som avgörande.
– Det är det allra viktigaste för mitt spel. När jag inte har självförtroende gör jag inte det jag normalt skulle göra – bara det säkra och enkla. Men nu, när jag ”är i zonen” och när de äldre spelarna uppmuntrar dig att göra det som de vet att jag kan göra, är det en underbar känsla för mig och laget, har han sagt till Liverpools officiella hemsida.
– Jag visste att jag skulle få chansen någon gång. Jag var tvungen att vara redo.
– Förra säsongen granskade jag mitt spel och insåg att jag inte tog mig in i straffområdet tillräckligt. Den här säsongen har alla mina mål kommit i boxen. Jag måste fortsätta ta mig in där så kommer chanserna. Förhoppningsvis kan jag göra fler mål och assist.
Gör han det finns chansen att han är med på planet med Roy Hodgson & Co till VM i Brasilien i sommar.

Läs mer:
22 sep 2012: Dokument: ”Sterling – Liverpools räddare”.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.

4–0 på 20 minuter mot ligaledaren. Liverpool bjöd på en ofattbar urladdning mot Arsenal i lördags.
Det var en insats som underströk Brendan Rodgers framsteg med Liverpool.

Jag hade en hektisk helg. Det var Premier League, det var La Liga, det var Serie A, det var träning och match med division 2-laget där jag är asstränare, det var veckans inomhusfotboll med Sportjournalistklubben. Det hade dessutom varit inomhusträning på söndag kväll med division 6-laget, där jag själv spelar, om det inte vore för en fotskada från journalistfotbollen i fredags.
Fotboll, fotboll, fotboll. Inte konstigt att jag inte sett en enda minut av OS ännu.

Det var så körigt att jag fick förlägga Liverpool-Arsenal till en centralt belägen sportbar (jag avskyr att se viktiga matcher på sportbarer) för att hinna ut till träningen i Spånga. Sitter man på en sportbar är det svårt att koncentrera sig på matchen och då kan man inte lägga märke till detaljer. Inga detaljer, inga blogginlägg. Typ så.
Sportbladet har redan skrivit två texter om den matchen som ni kanske har läst (Peter Wennmans pluskrönika och Patrik Sjögrens analys) så min ingång får bli en annan.
Den här matchen handlade inte så mycket om pilar (som flera har efterfrågat). Mest om inställning, engagemang och ett lag som köpt sin tränares idé rakt av.
Vi behöver inte konstatera det alla redan har konstaterat: Att Liverpool körde över Arsenal, att det var en otrolig utveckling på en match som på förhand såg ut att vara oviss.
Det går att peka på bristande försvarsspel hur Arsenal. Det går att hänga både Laurent Koscielny och framför allt Per Mertesacker som plötsligt agerade som två vilsna pojklagsspelare när de försökte ställa offside. Första två målen var fasta situationer, och även om Arsenal använder zonspel på defensiva fasta och frågan om ”markering” är sekundär, så var det på tok för billigt. De övriga två målen före paus gav Mesut Özil bort med ett bolltapp och ett felpass. Men det är som alltid: Inga misstag, inga mål.
Liverpool hade ju kunnat göra andra mål. Jon Flanagan, eller ”Flani Alves” som vi säger, var framme och testade Wojciech Szczesny med ett kantavslut. Luis Suárez dammade i väg en ofattbar volley i stolpen. Kolo Touré brände öppet mål på returen. Då hade vi bara avverkat dryga kvarten.
Liverpool spelade som i trans. Det diskuterades både här och där om det var den bästa 20-minutersperioden av ett lag i Premier League någonsin i en toppmatch och ja… jag kommer inte på någon bättre så här på rak arm.

Liverpool kom i anfallsvåg efter anfallsvåg, men min reflektion från matchen blir en diskussion kring ”hönan och ägget”.
Det är lätt att imponeras av Liverpools offensiv som just nu öser in mål. Fem borta mot Tottenham. Fem borta mot Stoke. Fyra hemma mot Everton. Fem hemma mot Arsenal.
Men vad är det som är kausaliteten här?
För mig är det så här: Liverpools försvarsspel är nyckeln till framgångarna. Och då pratar jag inte om ”försvararna som utgör backlinjen” utan om alla lagdelarna, anfall, mittfältare, backar. Brendan Rodgers har fått sitt lag att jobba hårdare i defensiven än något annat lag i ligan just nu. Varje spelare sliter enormt hårt i defensiven.
Liverpool i lördags framstod som Dortmund på Emirates där tyskarna sprang sammanlagt en mil längre än Arsenals spelare.
Hade jag haft tillgång till rörliga bilder och matchvideon hade jag visat en löpning som Jordan Henderson gjorde tidigt i matchen mot Arsenal. Gästerna hade, för en gångs skull, spelat sig ur pressen på högerkanten, vänt över till vänster och Jordan Henderson var tvungen att ta den där jobbiga överflyttningslöpningen som vi alla avskyr. Det går att utföra den dåligt, halvdant och bra och utmärkt. Henderson tog en löpning i hög fart. Inte för att han kunde ta bollen, inte för att han skulle kunna komma in i press. Endast för att täcka yta i nästa läge. För att minimera risken om Arsenal skulle spela in bollen där.
Den inställningen symboliserar hela Liverpools tänk i försvarsarbetet. Brendan Rodgers har just nu elva spelare som är beredda att lägga ned det jobb som sex, sju, kanske åtta, spelare i andra lag är beredda att lägga ned. Och det gör skillnad.

Matchen mot Arsenal handlade till stor del om ett intensivt, lyckat presspel. Offensiva spelare som Raheem Sterling, Luis Suárez och Daniel Sturridge var nycklar i detta spel. De sprang kopiöst utan boll.
Det är det här som är så imponerande med Brendan Rodgers. Han har fått alla spelare att köpa sin idé. När du väl har elva spelare som gör jobbet som krävs är det lätt att sätta ribban för övriga. Om Victor Moses har tänkt sig att slå sig in i startelvan förstår han att det kommer krävas ett 110-procentigt jobb.
När Liverpools försvarsspel fungerar som i lördags. När deras presspel käkar upp motståndarna är det tämligen enkelt att få full effekt på omställningsspelet.
Det blir som i handboll. Ett bra försvarsspel ger kontringslägen. Kontringslägena ger ett sylvasst anfallsspel och ”enkla mål”. Nu kan det förstås misstolkas om man kallar Daniel Sturridge 4–0-mål ”enkelt” då det föranleddes av en utsökt, väl avvägd Coutinho-passning, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det är mål mot ett icke samlat försvar. Ungefär som en Erik Hajas-kontring.
Liverpools försvarsspel fungerade avsevärt bättre mot Arsenal jämfört med mot Aston Villa och jag tyckte mig se en liten detalj som Brendan Rodgers korrigerat. Istället för att försvara sig med 4-4-2 och ”two banks of four”, lät han antingen Daniel Sturridge eller Luis Suárez falla ned på en kant och Steven Gerrard att sjunka ned bakom mittfältet. På så sätt formerades ett 4-1-4-1 som Arsenal hade svårt att bryta igenom.
Ytterligare en aspekt som Rodgers förtjänar credit för. Han gör små korrigeringar som får effekt.

Efter matchen i lördags, på pendeln ut mot träningen, kunde jag inte låta bli att tänka på Brendan Rodgers.
Vilket otroligt jobb han gjort med Liverpool under senaste 18 månaderna. Förra hösten 2012 ville vissa se honom sparkad. Nu är han en av de hetaste unga tränarna i Europa.
Nordirländaren klev in på Anfield som en fanatisk ideolog. Han lanserade idéer från Barcelona om possession-spel och pratade om La Masía och termer som påminde om tiki-taka.
Han har släppt delar av den ideologin nu, och det hedrar honom eftersom han har anpassat sig efter förutsättningarna.
Hans lag är anpassat för ett snabbt omställningsspel. Då finns det ingen anledning att spela annorlunda.

Liverpool är i en bättre situation nu än de varit på många år. Sett till helheten: Bra ägare, bra tränare, bra spelare, bra åldersstruktur i truppen, positiv känsla bland fansen, är situationen definitivt bättre än 2008/09 när man så när vann ligatiteln.
Det är många orsaker till det, men smarta värvningar lägger ofta grunden till framgångar både på och utanför planen. Liverpools köp av Coutinho och Daniel Sturridge i januari förra året framstår som fullträffar. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har övertygat.
Luis Suárez har övertygats om att stanna och fajtas istället för att stanna och sura.
Jag tror fortfarande inte att Liverpool kan vinna ligan (om nu någon ber mig tippa).
Men 5–1-segern mot Arsenal i lördags visade att Brendan Rodgers projekt har kommit en bra bit på vägen.

***
Btw: Vill ni följa mitt lag Karlbergs BK:s äventyr i Division 2 Norra Svealand i år kan ni följa laget på Twitter (det är jag som twittrar från det kontot).

Det perfekta målet för ett ”non striker system”.
Och en mittback som markerar istället för att zonspela.
Det är huvudpunkterna när vi tittar närmare på taktiska detaljer från helgen.

Helgens första observation blir en nedbruten detalj från mötet igår mellan Manchester United och Fulham.
Det går att skriva massor om den matchen, Manchester United hade 82 inlägg i matchen. 82! Men det struntar vi i just i denna text. Här bryter vi ned Fulhams underbara 1–0-mål.
Jag säger ”underbara” eftersom det teoretiskt sett var precis enligt skolboken.
Fulhams tränare René Meulensteen kom till Old Trafford med ett spelsystem utan renodlad anfallare. Istället skulle Lewis Holtby och svenske Muamer Tankovic växla mellan att agera falsk nia.
Hur skapar man målchanser om man inte har någon som kan hota framåt? Jo, exakt som Fulham gjorde igår. Man lockar i väg en av försvararna och attackerar den ytan som uppstår bakom. Vi har nämnt det tidigare när vi analyserade Spaniens 4-6-0-system i EM 2012 och framhöll Cesc Fàbregas mål mot Italien.
Fulham gör det alldeles utmärkt. Muamer Tankovic gör en motrörelse (den mest effektiva motrörelsen jag kan komma på sedan Lukas Podolski i en match förra säsongen öppnade för Kieran Gibbs på Arsenals vänsterkant). Nemanja Vidic hänger med i rygg. Steve Sidwell tar en lång djupledslöpning och belönas med Lewis Holtbys grandiosa lyftning.
Det var flera som undrade igår på Twitter och på mejl vem i Manchester United som begår felet här. Och det var det jag tänkte belysa och resonera kring.

Här har vi situationen. Lewis Holtby är bollförare. I det här läget är Manchester Uniteds försvar samlat (även om jag tycker att avståndet mellan Nemanja Vidic och vänsterbacken Patrice Evra är lite för stort. I ett positionsspelande försvar som använder överflyttning hade jag velat ha Evra 1,5 meter längre in mot mitten, men det är detaljer. Samtidigt hade det kanske betytt att Sidwell inte tagit sin löpning då ytan hade varit ”täckt”).

Här initieras rörelsen. Svenske Muamer Tankovic (närmast målet) sköter rollen som falsk nia kommer att möta bollhållaren Lewis Holtby. Nemanja Vidic får då ett val: Följa eller stanna kvar och hålla position. I ett markeringsförsvar ska han följa spelaren i rygg. I ett positionsförsvar bör han – så länge han inte kan ”påverka bollen” – ligga kvar och lämna över spelaren (Tankovic) till någon av sina defensiva mittfältare. Vidic väljer fel.

Samma bild som ovan. Jag vill bara framhålla att avståndet mellan Michael Carrick och Darren Fletcher är för stort. Det ska vara svårt att spela in bollar ”igenom” lagdelen. Deras stora avstånd leder till att Vidic känner behov av att följa med Tankovic, som annars hade fått för stort utrymme att vända upp på. Man kan också tänka sig att Fletcher fallit 2 meter längre ned, nedanför pressande Carrick, vilket förmodligen lett till att Vidic inte följt med, utan lämnat över ansvaret för Tankovic.

Här ser vi hur Vidic följer Tankovic och lämnar en jätteyta bakom sig. Avståndet i försvarslinjen, mellan den högra mittbacken Chris Smalling och Patrice Evra, är nu oändligt.

Kan inte någon av de defensiva mittfältarna falla ned och ta Nemanja Vidics plats? Jo, en smart defensiv mittfältare gör det. Han ser hur försvaret slitits isär, ser faran och tar ansvar. Men här ser vi hur det är Juan Mata (inringad närmast straffområdet) som hamnat i positionen som defensiv mittfältare, snarare än Darren Fletcher precis framför.
Till höger har jag ringat in Steve Sidwell som startat sin djupledslöpning. Han följs av Wayne Rooney. Ska Rooney följa med i löpningen? Nej. Eftersom United inte använder ett man-man-spel ska han inte göra det. Dock: Redan här borde Rooney ha kommunicerat till Fletcher/Mata om att plocka upp Sidwell.

Den här bilden är bra eftersom den visar hur samtliga Uniteds spelare har ögonen mot bollen. Ingen vrider på huvudet för att se vad som sker runt omkring. Man kan också ha synpunkter på Michael Carricks pressavstånd mot Holtby, som får lite väl mycket tid och utrymme.

Här ser vi hur Wayne Rooney (inringad) pekar åt sina medspelare att plocka upp Sidwells löpning. Problemet är bara att det är för sent.

Lewis Holtbys boll är perfekt slagen, Steve Sidwell dyker upp bakom Uniteds försvarslinje och styr in 0–1.

Slutsats
Ett perfekt mål enligt teorin av Fulham. Jag är övertygad om att René Meulensteen predikade exakt det här inför matchen när han presenterat sin matchplan. Det är det anfallsspel på toppnivå handlar om: Se till att motståndarna ställs inför svåra val. När de väljer fel – såra dem.
Nemanja Vidic gjorde ett felbeslut i valet mellan markering- och positionsspel. Och Fulham utnyttjade det skoningslöst med kvalitet och målmedvetenhet.

Ett försenad omgångens lag. Orsaken var en hektisk helg som medförde att jag var tvungen att se om lite repriser.
I målet väljer jag David Marshall som var tryggheten själv när Cardiff tog en viktig seger mot Norwich. Gästerna hade 27 avslut (varav 6 på mål), men Marshall agerade levande vägg.
I backlinjen var Gary Cahill given efter sin monstruösa insats mot Manchester City. Sam Allardyce har fått tillbaka sina mittförsvarare och då börjar West Ham också vinna matcher. James Tomkins var framträdande i vinsten mot Swansea. På ytterbacksplatserna tar jag Sunderlands Phil Bardsley och Marcos Alonso. Den sistnämnde värvades i januari och ser ut som ett fint tillskott.
Nemanja Matic var kung på mittfältet på Etihad; stark, klok och samtidigt villig att skjuta från distans. Alex Oxlade-Chamberlain verkar trivas centralt och gjorde två mål för Arsenal.
Adam Lallana utgick från vänster, men flöt som vanligt runt lite överallt på planen. Mål igen och storspel från engelsmannen betyder sjätte uttagningen i omgångens lag den här säsongen. Eden Hazard var fantastisk och hade lekstuga med Pablo Zabaleta medan Charlie Adam med stor hjälte för Stoke.
Det var tunt med iögonfallande anfallsprestationer. Andy Carroll var nyttig för West Ham, men spelade bara 59 minuter innan han blev utvisad. Framåt väljer jag Kevin Mirallas som vikarierar för skadade Romelu Lukaku och avgjorde med en läcker frispark.
Omgångens spelare: Eden Hazard, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
David Marshall, Cardiff (3)
——————————————–
Phil Bardsley, Sunderland (3)
Gary Cahill, Chelsea (5)
James Tomkins, West Ham
Marcos Alonso, Sunderland
——————————————–
Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal
Nemanja Matic, Chelsea
——————————————–
Adam Lallana, Southampton (6)
Charlie Adam, Stoke
Eden Hazard, Chelsea (5)
——————————————–
Kevin Mirallas, Everton

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Terry (Chelsea), Wllian (Chelsea), Raheem Sterling (Liverpool), Per Mertesacker (Arsenal), Jack Colback (Sunderland), Fabio Borini (Sunderland), Liam Bridcutt (Sunderland), Kevin Nolan (West Ham), Craig Bellamy (Cardiff), Wilfried Zaha (Cardiff), Robert Snodgrass (Norwich), Artur Boruc (Southampton), Jay Rodriguez (Southampton), Curtis Davies (Hull City), Shane Long (Hull City), Andy Carroll (West Ham), Adam Johnson (Sunderland).

***
Omgångens mål: Charlie Adam, som dunkade dit segermålet mot Manchester United i krysset.
Omgångens floppspelare: Steven Taylor, Newcastle, hade minst sagt kämpigt mot Jozy Altidore.
Omgångens tränare: José Mourinho, vars taktiska plan klädde av Manuel Pellegrini.

Michael Laudrup förde Swansea till klubbens första stora titel. För ett år sedan var han hyllad av alla.
Nu har han fått sparken.
För dem som levt nära laget kom det inte som någon överraskning.

Vid en första anblick kan sparkningen av Michael Laudrup te sig märklig. Det här är trots allt tränaren som tog över Swansea och förvaltade arvet från Roberto Martínez/Brendan Rodgers genom att spela läcker kortpassningsfotboll. Han ledde Swansea till Ligacuptriumfen, åkte till bortaarenor som Stamford Bridge, Emirates och Mestalla och segrade. Dessutom var han Michael Laudrup, en världskänd fotbollsikon som spelat för Barcelona och Real Madrid. Han hade 1,5 år kvar på sitt kontrakt, vilket betyder att det skulle kosta cirka 35-55 miljoner kronor att sparka honom.
Tajmingen är också intressant, då Cardiff City väntar i ett glödhett derby i helgen.
Men det som såg så bra ut för Swansea för ett år sedan har sakta men säkert förbytts mot ett krisläge. Något var tvunget att göras.

Ni minns säkert hur Swansea överraskade stort under Laudrups debutår förra hösten. Dansken hyllades för sin fingertoppskänsla när spelare som Michu, Jonathan De Guzman, Pablo Hernández och Chico gjorde succé.
När Swansea vann Ligacupen, efter att ha spelat bort Chelsea i semifinalen, var Laudrup glödhet på marknaden. Det snackades om klubbar som Real Madrid, PSG och Roma.
Ordföranden Huw Jenkins agerade direkt. Han förlängde tränarens tvåårsavtal med ett år. Det var en åtgärd för att klubben skulle få en rejäl slant om en intressent ville köpa loss Laudrup.
Men sedan dess har det mesta gått utför för Swansea.
Våren blev inte lika lyckosam då laget dalade till en niondeplats i tabellen.
Efter säsongsslutet utbröt ett bråk mellan Michael Laudrup och Jenkins över transferpolicyn. Det framkom även attLaudrups agent Bayram Tutumlu försökte sälja Ashley Williams utan Swanseas godkännande.
Swansea ville inte längre göra affärer med Tutumlu och Laudrup hotade att lämna.
49-åringen stannade efter någon veckas turbulens. Huw Jenkins försäkrade att relationen var intakt, men under ytan började problemen hopa sig.

Inför säsongen såg många Swansea som en utmanare om Europaplatserna. Men resultaten uteblev. Under 2013 tog laget bara 36 poäng på 38 matcher. Det är siffror som över en säsong betyder nedflyttning.
Michu, succén från förra säsongen, hade trögt med målskyttet. Wilfried Bony, sommarens storköp, satt på bänken.
Vinden hade vänt för Michael Laudrup.
Så länge allt rullade på fungerade hans ledarstil. Men när det började gå emot flöt gamla tvister upp till ytan.
Redan under debutåret klagade spelare på danskens träningsmetoder. När spelare fick frågan om Laudrups träningar svarade de ofta att ”han fortfarande var den bäste spelaren när han deltog i spelövningarna”, men kritiken riktade sig mot innehållet. Enligt Wales Online handlade det bland annat om en brist på detaljträning och avsaknad av analys av motståndare.
Laudrup var betydligt mer ”laid back” än företrädare som Roberto Martínez och Brendan Rodgers som hade nära band och skojade med spelarna. Som sagt, så länge segrarna trillade in så var det inget problem, det var svårare när förlusterna radades upp.
Bråket mellan Garry Monk och Chico på parkeringen, där spanjoren uppges ha hotat Monk med en tegelsten (!) var ett tecken på att allt inte stod rätt till i omklädningsrummet.
Michael Laudrup ansågs inte vara kapabel till att ena gruppen. Därför får han sparken, dagen efter att Huw Jenkins insisterat att man ”inte övervägt att sparka managern”.

Det här scenariot känns igen från Michael Laudrups tränarkarriär. Han har inledningsvis gjort det bra i flera klubbar, som Getafe och Mallorca, men det har alltid slutat abrupt.
I Swansea var första halvåret en fantastisk framgångssaga. Laudrup hade aldrig problem att anamma Swanseas spelfilosofi. Problemet var att han inte lyckades motivera spelarna att vända trenden när formen hackade.
Kanske är han den perfekta tränaren vid de tillfällen då harmoni råder? Det är dock ytterst sällan man får uppleva det tillståndet som tränare. Nya hinder dyker alltid upp längs vägen. Är det inte nederlag på planen är det skadade spelare, ägare, styrelse, transferpolicys, supportrar, media… you name it.
Att vara tränare är att vara problemlösare.

För Swansea hör det inte till vanligheterna att man sparkar tränare. De har länge varit klubben som stått för kontinuitet. Efter Kenny Jackett, som stannade tre år 2004–07, kom Roberto Martínez, Paulo Sousa och Brendan Rodgers, alla tränare med liknande fotbollsfilosofi. Det var lätt att se en röd tråd i dessa rekryteringar, precis som sommaren 2012 när man hämtade in Michael Laudrup.
Publikfavoriten Garry Monk kommer ta över tills vidare. Om den gamla mittbackskämpen är rätt man att föra vidare tiki-taka-arvet efter Martínez och Rodgers låter jag vara osagt, men han kan säkert ena truppen (om han lyckas komma överens med Chico).
Han kastas rakt in i hetluften. På lördag kväll spelar Swansea derby mot Cardiff City.

Michael Laudrups era i Swansea är ändå positiv. Han började fantastiskt starkt, gjorde lyckade värvningar och ordnade framför allt klubbens första tunga titel, efter segern med 5–0 i Ligacupfinalen mot Bradford City på Wembley.
Om tio år kommer det vara det starkaste minnet av Laudrups sejour på Liberty Stadium.

Parkera bussen? 1800-talsfotboll?
Inte alls. Det här var snarare framtidens fotboll.
José Mourinho överraskade alla, inklusive Manuel Pellegrini, och Chelsea vann stormötet på Etihad.

Mycket av försnacket handlade om vilken taktik José Mourinho skulle använda.
Skulle han, vilket han gjort i toppmatcher tidigare under säsongen, ställa ut ett defensivt lag för att få med sig ett 0–0?
Jag såg det som José Mourinhos stora test. För mig är det inget snack om att han är världens bästa tränare på att ställa ut defensiva uppställningar med syftet att få med sig resultat. Skulle han lyckas mot ligans bästa offensiv, mot laget som gjort 42 mål (!) på elva hemmamatcher?
När laguppställningarna kom hade han visserligen gjort en del defensiva val. Oscar, en av lagets bästa spelare under säsongen, var som väntat bänkad till fördel för en extra tvåvägsmittfältare.
Men istället för att parkera laget på egen planhalva och lägga energin på att neutralisera Manchester City så visade Chelsea direkt en vilja att attackera.
Det blev inget 4-3-3, istället valde Mourinho ett 4-2-3-1 där Ramires tog plats till höger och Willian i nummer tio-rollen.
Det draget – att spela Willian centralt bakom Samuel Eto’o istället för Ramires på ett tremannamittfält – kan ha varit en sen ändring. En följd av att Manuel Pellegrini tvingats möblera om i sin tilltänkta elva. Fernandinhos frånvaro ledde till att Martin Demichelis flyttades till mittfältet och Matija Nastasic fick plats i mittförsvaret.
Det var upplagt för att testa Citys svaga länkar. Och det gjorde Chelsea.

Fernandinho blev ett rejält avbräck för City.
Martin Demichelis har visserligen spelat mittfältare tidigare i karriären, men att gå in i en toppmatch mot Chelsea och göra det jobb som Fernandinho gjort bredvid Yaya Touré blev övermäktigt. Följden blev att både Citys uppbyggnadsspel och försvarsspel blev lidande. I vanliga fall spelar City rakt och snabbt, med inslag av snabba passningskombinationer (minns väggspelen mellan Fernandinho och Yaya Touré som ledde fram till Sergio Agüeros 4–0-mål mot Tottenham). Nu var det istället trögt. Inte minst Demichelis hade för många tillslag på bollen.
Manchester Citys styrka under säsongen har varit att Yaya och Fernandinho kunnat växeldra. Båda är box-to-box-mittfältare, båda kan driva bollen, passa bollen och avsluta. Nu låg hela ansvaret på Yaya som blev avskärmad (det här säger förstås en del om vilket inflytande Fernandinho haft under sin debutsäsong).
Utan Sergio Agüero och Samir Nasri fick David Silva dessutom bära hela den kreativa bördan. Han hittade aldrig de ytorna där han firade julafton på White Hart Lane.

Den främsta orsaken till att Yaya Touré var så blek var dock att Chelseas defensiva duo David Luiz och Nemanja Matic, helt enkelt, vann mittfältskampen. Luiz gjorde en stark insats mot Manchester United och igår visade han att han är ett användbart alternativ som extra sköld framför mittbackarna.
Nemanja Matic var ett monster. Killen värvades tillbaka till Stamford Bridge från Benfica för ett par, tre veckor sedan. Han hoppade in mot Manchester United, spelade 90 minuter i FA-cupen mot Stoke, fick en halvtimme mot West Ham. Det här var hans ligadebut i startelvan. Det såg ut som om han spelat där i många år.
Matic var stark, rejäl och kapabel att ta upp den fysiska kampen med Yaya. Vid ett tillfälle sprintade han förbi Touré med bollen. Han var vårdad i passningsspelet, precis som vi lärt känna honom. Som om inte det vore nog skickade han i väg ett avskyvärt skott i kryssribban.
Det ser ut som att Chelsea har fått in en komplett mittfältare.

Matics och Luiz disciplinerade spel framför mittbackarna John Terry och Gary Cahill lade grunden till ett vasst omställningsspel. Katalysatorn där framme var Eden Hazard.
Belgaren började den här säsongen lite trevande, men senaste månaderna har han varvat upp och tagit klivet upp bland de allra bästa i ligan. Han är i magisk form och lattjade stundtals med Pablo Zabaleta.
Det var Hazard som skickligt sög ned bollen i kamp med Demichelis när Chelsea gjorde 1–0. En andraboll hamnade hos Branislav Ivanovic som dundrade in en vänster – samtidigt som David Silva hade hamnat på högerkanten och tog för lång tid på sig att ta sig hem. Hade José Mourinho accepterat det försvarsjobbet från en av sina yttrar? Tveksamt.
Chelsea hade chanser att utöka ledningen. Samuel Eto’o prickade ribban, fint framspelad av Eden Hazard.
Även i inledningen av andra halvlek skapade Chelsea de farligaste chanserna. Matic hade sitt skott i kryssribban och Gary Cahill (en jätte i försvaret) nådde högst på en hörna och nickade i stolpen. Chelsea hade kunnat döda matchen där.
Istället höjde sig City efter det att Manuel Pellegrini bytt ut Alvaro Negredo och skickat in Stevan Jovetic. Han tog plats som offensiv mittfältare och lyckades skapa oreda tack vare sin vilja att utmana.
Med facit i hand är det lätt att säga att City skulle spelat 4-2-3-1 från början. Men det systemet, med Yaya som offensiv mittfältare, fungerade inte på Stamford Bridge och inte heller särskilt bra hemma mot Liverpool. Jag förstår att Pellegrini körde vidare med 4-4-2-systemet som varit så effektivt, men igår blev det numerära underläget på mitten ödesdigert.
Närmare än David Silvas chans med cirka tio minuter kvar, där han sköt utanför i bra läge, kom inte City.
Chelsea vann rättvist och hade kunnat vinna med större siffror.

Kanske var det Eden Hazard som bäst personifierade skillnaden mellan lagen med cirka fem minuter kvar av matchen? Belgaren tappade bollen vid offensivt straffområde, för en gångs skull. Men istället för att stanna upp och se på när City startade en omställning (eller slöjogga hem som David Silva vid Ivanovics mål) tog han en defensiv löpning på 50-60 meter för att hamna på rätt sida om bollen. Kontringen stannades upp och Hazard hade demonstrerat José Mourinhos främsta egenskap:
Att få sina offensiva spelare att sätta laget främst.
I det avseendet var det här framtidens fotboll. Fotbollen har mer och mer gått mot att alla spelare måste delta i försvarsspelet.
Chelsea utför den teorin bättre än något annat lag i ligan.

Januarifönstret slog igen vid midnatt i fredags.
Här är min summering av hur klubbarna lyckades.

Januarifönstret – klubb för klubb

Betygskala: 5=Fantastiskt. 4=Mycket bra. 3=Bra. 2=Godkänt. 1=Underkänt.

Arsenal
In: Kim Källström (Spartak Moskva, lån).
Ut: Chu-Young Park (Watford, lån), Emmanuel Frimpong (Barnsley).
Kommentar: Hela hösten var i stort sett alla överens om att Arsenal behövde få in en anfallare som avlastning till Olivier Giroud. Arsenal lyckades inte med det. Julian Draxler, som Arsène Wenger uppges vilja omskola till ”nia”, var aktuell men gick inte att få loss från Schalke. När skadelistan växte blev behovet av en mittfältsförstärkning akut. Wenger fastnade för Kim Källström. Det såg ut som en okej korttidslösning, men allt hamnade i ett annat läge när svenskens ryggskada visade sig vara värre än befarat. Källström kommer inte att kunna spela matcherna den kommande månaden – de matcher som han värvades för.
Arsenal är fortfarande bara en skada på Giroud ifrån att kraftigt minska sina titelchanser.
Betyg: 1/5.

Aston Villa
In: Grant Holt (Wigan, lån), Ryan Bertrand (Chelsea, lån).
Ut: Stephen Ireland (Stoke).
Kommentar: Aston Villas främsta behov var egentligen inte bredd ut att få in spelare som bidrar med spets. Framför allt en kreativ mittfältare. Det slutade med Grant Holt som backup till anfallet och Ryan Bertrand från Chelsea. Bertrand har erfarenhet från stora matcher och kommer att vara ett nyttigt tillskott.
Betyg: 2/5.

Cardiff City
In: Magnus Wolff Eikrem (Heerenveen), Mats Möller Dähli (Molde) Jo Inge Berget (Molde), Kenwyne Jones (Stoke), Fabio Da Silva (Manchester United), Wilfried Zaha (Manchester United, lån).
Ut: Peter Odemwingie (Stoke), Rudy Gestede (Blackburn), Andreas Cornelius (FC Köpenhamn).
Kommentar: Ole Gunnar Solskjaer började med att hämta in tre landsmän. Jag gillar inte den typen av ”svågerpolitik”-värvningar, men i övrigt har han gjort smarta tillskott. Kenwyne Jones är den targetspelare klubben behöver. Fabio Da Silva ger bredd och Wilfried Zaha kan bli en joker under våren.
Betyg: 3/5.

Chelsea
In: Nemanja Matic (Benfica), Mohamed Salah (Basel), Kurt Zouma (Saint-Étienne), Bertrand Traore (Association Jeunes Espoirs).
Ut: Bertrand Traore (Vitesse Arnhem, lån), Kevin De Bruyne (Wolfsburg), Josh McEachran (Wigan, lån), Juan Mata (Manchester United), Michael Essien (Milan), Gael Kakuta (Lazio, lån), Nathaniel Chalobah (Middlesbrough, lån), Kurt Zouma (Saint-Étienne, lån).
Kommentar: En av de mest aktiva klubbarna under januarifönstret. José Mourinhos mittfältsförstärkning blev en nygammal spelare, Nemanja Matic. Mohamed Salah är ett spännande namn som lär bli rotationsspelare inledningsvis. Talang räcker inte för att ta plats i det här stjärnspäckade gänget, lex Kevin De Bruyne. Kurt Zouma är en jättetalang som redan lånats tillbaka till Saint-Étienne. Det blev ingen förstärkning till anfallet, men sammantaget var det ett bra fönster för Chelsea.
Betyg: 4/5.

Crystal Palace
In: Jason Puncheon (Southampton), Scott Dann (Blackburn), Tom Ince (Blackpool), Joe Ledley (Celtic), Wayne Hennessey (Wolves).
Ut: Jimmy Kebe (Leeds, lån), José Campaña (Nürnberg, lån), Stephen Dobbie (Blackpool, lån).
Kommentar: Tom Pulis lyckades förstärka alla lagdelar. Att säkra Puncheon på en permanent deal var bra business, liksom att få in eftertraktade Tom Ince. Wayne Hennessey kan sätta välbehövlig press på Speroni eller ta över förstaposten mellan stolparna.
Betyg: 4/5.

Everton
In: Aiden McGeady (Spartak Moskva), Lacina Traoré (Monaco, lån), Jindrich Stanek (Sparta Prag).
Ut: Nikica Jelavic (Hull City), Johnny Heitinga (Fulham).
Kommentar: Om det var något Everton behövde var det bredd. Nu blev det en anfallare ut (Jelavic) och en in (Traoré). Aiden McGeady är en bra värvning som ger fler alternativ. Snabb, irrationell spelare som fungerar bra som inhoppare.
Betyg: 2/5.

Fulham
In: Clint Dempsey (Seattle, lån), William Kvist (Stuttgart, lån), Konstantinos Mitroglu (Olympiakos), Johnny Heitinga (Everton), Ryan Tunnicliffe (Manchester United), Larnell Cole (Manchester United), Lewis Holtby (Tottenham, lån).
Ut: Bryan Ruiz (PSV, lån), Aaron Hughes (QPR), Dimitar Berbatov (Monaco, lån), Philippe Senderos (Valencia).
Kommentar: Fulham tog in Clint Dempsey på lån från Seattle. Återstår om han bidrar med spelmässig kvalitet förutom nostalgi. William Kvist och Lewis Holtby ger alternativ, Konstantinos Mitroglu som ersättare för Dimitar Berbatov är spännande. Bör bidra med mer än bulgaren som bara är på spelhumör någon gång ibland. Heitinga eller Senderos är pest eller kolera.
Betyg: 3/5.

Hull City
In: Shane Long (West Bromwich), Nikica Jelavic (Everton).
Ut: Tom Cairney (Blackburn).
Kommentar: Steve Bruce har förstärkt anfallet, den lagdel som behövde nytt blod. Svårt att göra någon annan bedömning än att Hull gjort ett lyckat fönster.
Betyg: 4/5.

Liverpool
In: –.
Ut: Adam Morgan (Yeovil, lån), Tiago Ilori (Granada, lån).
Kommentar: Att Liverpool har en vass startelva är de flesta överens om.  Brendan Rodgers har dock varit tydlig med att han vill ha en bredare trupp och känslan är att Liverpool hade behövt en till offensiv pjäs och gärna en ytterback av klass. Mohamed Salah valde Chelsea. När Konoplyanka-dealen sprack på deadline day blev Liverpool utan värvningar. Ian Ayre har fått kritik för hur han hanterat fönstret.
Betyg: 1/5.

Manchester City
In: –.
Ut: John Guidetti (Stoke, lån), Adisalam Ibrahim (released).
Kommentar: City försökte få loss Porto-duon Fernando och Mangala, men avstod när priset blev för högt. En mittback av hög klass hade förmodligen behövts för att utmana om Champions League. Den värvningen är svår att genomföra i januari. Det får bli sommarens projekt.
Betyg: 2/5.

Manchester United
In: Juan Mata (Chelsea).
Ut: Fabio Da Silva (Cardiff), Wilfried Zaha (Cardiff, lån), Kiko Macheda (Bimringham, lån), Will Keane (QPR, lån), Ryan Tunnicliffe (Fulham), Larnell Cole (Fulham).
Kommentar: Juan Mata var januarifönstrets största värvning i Europa. En klasspelare, men inte den positionen som United hade behov av att förstärka då laget redan har två nummer tio-spelare i truppen i Wayne Rooney och Shinji Kagawa. Behovet av förstärkningar på centralt mittfält och i försvaret är fortfarande akut.
Betyg: 2/5.

Newcastle United
In: Luuk De Jong (Mönchengladbach, lån).
Ut: Yohan Cabaye (PSG), Jonas Gutiérrez (Norwich, lån).
Kommentar: Försäljningen av Cabaye går att motivera då spelaren fått ett löfte om att flytta och att summan var hög. Men det är ingen tvekan om att Newcastle försämrats. Luuk De Jong ger välbehövlig bredd i anfallet.
Betyg: 2/5.

Norwich City
In: Jonas Gutiérrez (Newcastle, lån), Joseph Yobo (Fenerbahçe, lån).
Ut: Daniel Ayala (Middlesbrough).
Kommentar: Ingen större aktivitet för Chris Hughton. Jag efterlyste en mittback och där hoppas man att Joseph Yobo kan hitta tillbaka till formen han höll i Everton. Gutiérrez är en bra breddvärvning om han får en nytändning.
Betyg: 3/5.

Southampton
In: –.
Ut: Dani Osvaldo (Juventus, lån), Jason Puncheon (Crystal Palace), Danny Fox (Nottingham, lån), Billy Sharp (Doncaster, lån).
Kommentar: Southampton skickade i väg Osvaldo, vilket var en säkerhetsåtgärd efter dennes bråk med José Fonte. Det hade kunnat skapa kaos i omklädningsrummet. Hade eventuellt behövt en ersättare för att få fler alternativ framåt. Eller kan Ramirez steppa upp i vår?
Betyg: 2/5.

Stoke City
In: John Guidetti (Manchester City, lån), Stephen Ireland (Aston Villa), Juan Agudelo (New England Revolution), Peter Odemwingie (Stoke).
Ut: Brek Shea (Barnsley, lån), Juan Agedelo (Utrecht, lån), Kenwyne Jones (Cardiff).
Kommentar: Stoke bytte Jones mot Odemwingie och det känns som en vettig lösning för båda parter. John Guidetti är kittlande för oss med blågula ögon, men hittills har han fått skralt med speltid.
Betyg: 3/5.

Sunderland
In: Marcos Alonso (Fiorentina, lån), Santiago Vergini (Estudiantes, lån), Oscar Ustari (Almeria), Ignacio Scocco (Internacional), Liam Bridcutt (Brighton).
Ut: Dong-won Ji (Augsburg), Cabral (Genoa, lån), David Moberg Karlsson (Kilmarnock, lån), David Vaughan (Nottingham, lån), Danny Graham (Middlesbrough, lån).
Kommentar: Gus Poyet har släppt spelare han inte använde (Cabral, Ji, Karlsson) och fått spelare som ger fler dimensioner. Bra fönster.
Betyg: 4/5.

Swansea
In: David Ngog (Bolton), Raheem Hanley (Blackburn).
Ut: Alan Tate (Aberdeen, lån).
Kommentar: Michael Laudrups gäng har varit en besvikelse, men känslan är ändå inte att värvningar är vägen framåt. David Ngog kommer avlasta Bony längst fram.
Betyg: 2/5.

Tottenham
In: –.
Ut: Jermain Defoe (Toronto), Lewis Holtby (Fulham, lån).
Kommentar: Spurs gjorde sina värvningar i somras och behöver inte köpa så mycket mer. Defoes flytt innebär dock att anfallssidan – återigen – är tunn där Emmanuel Adebayor och Roberto Soldado måste vara hela.
Betyg: 2/5.

West Bromwich
In: Thievy Bifouma (Espanyol, lån).
Ut: Lee Camp (Bournemouth), Shane Long (Hull), George Thorne (Derby, lån).
Kommentar: En spelare in på lån från La Liga, Shane Long såld till Hull City. Med Nicolas Anelkas kommande avstängning kändes försäljningen av Long lite märklig.
Betyg: 2/5.

West Ham
In: Roger Johnson (Wolverhampton, lån), Antonio Nocerino (Milan, lån), Marco Borriello (Roma, lån), Abdul Razak, Anzji), Pablo Armero (Napoli, lån).
Ut: Modibo Maiga (QPR, lån).
Kommentar: West Ham har fått in spetskvalitet (Armero), rutin (Nocerino) en anfallsbackup (Borriello) och den nödvändiga mittbacken (Johnson). Även om Nocerino, Borriello och Johnson inte är lika bra som de en gång var har West Ham fått en starkare trupp.
Betyg: 3/5.

Fotnot: Jag har inte tagit med alla nyförvärv och förluster, endast spelare som varit aktuella för spel i a-laget.

Det beskrivs som ”matchen som kan avgöra titelracet”.
Det är också det stora testet för José Mourinho.
Manchester City–Chelsea blir hjärnornas kamp.

Ni har säkerligen inte missat eftersnacket kring mötet Chelsea–West Ham förra veckan.
Sam Allardyce kom till spel med en sargad trupp och ställde ut spelarbussen i eget straffområde och defensivspelade sig till en poäng.
– 1800-talsfotboll. Det här är inte Premier League, världens bästa liga, muttrade José Mourinho.
Det var förstås lite humoristiskt eftersom portugisen själv har gjort sig känd som en tränare som är beredd att göra vad som krävs för att vinna. Vi behöver inte gå så långt tillbaka som Inters möte med Barcelona, det räcker med att titta på den här säsongen.
Borta mot Manchester United ställde Mourinho upp ett 4-6-0 med André Schürrle som falsk nia med syftet att få ett 0–0. Borta mot Arsenal ställde Chelsea ut ett 4-3-3 med syftet att få 0–0.
Han lyckades båda gångerna. Han brukar göra det.
Det finns ingen tränare i världen som är lika duktig på att ställa ut ett lag för att få med sig ett resultat som José Mourinho. Han har själv sagt:
– Att spela 4-3-3, hålla nollan och vinna med 1–0 är det enklaste som finns.
Det citatet sammanfattar nog vad vi får se ikväll.

Manchester City har krossat allt motstånd på Etihad Stadium den här säsongen. 4–0 mot Newcastle, 4–1 mot Manchester United, 7–0 mot Norwich, 6–0 mot Tottenham, 6–3 mot Arsenal…
Med det i bakhuvudet och med så mycket på spel lär José Mourinho ta med både livrem och hängslen till Manchester. Ett oavgjort resultat är en seger för Chelsea.
Mot sämre motstånd hade gästerna förstås fortsatt spela 4-2-3-1 med formstarka trion Eden Hazard, Oscar och Willian i de offensiva positionerna. Men idag handlar det om att stänga till. Och då kan det mycket väl bli 4-3-3, systemet som José Mourinho känner och kan bäst.
I så fall får vi se tre ur kvartetten Nemanja Matic, John Obi Mikel, Frank Lampard, Ramires ta de centrala platserna. På Emirates, dagen före julafton, var det Mikel bakom Ramires/Lampard med Oscar på bänken. Det låter kanske märkligt att bänka Oscar, lagets bästa spelare en stor del av hösten, men brassen passar helt enkelt inte lika bra i ett 4-3-3.
Kvällens 4-3-3-uppställning, om den används, kommer dessutom mer att framstå som 4-5-1 där yttrarna (Hazard/Willian?) får sjunka djupt ned för att ge ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta understöd.

Manuel Pellegrini brukar inte ha så mycket att fundera över. Manchester City-tränaren har hittat en fungerande balans i sitt 4-4-2 (en bedrift om något!) och laget har bara en växel på hemmaplan: Full fart framåt.
Nu finns dock ett val att göra eftersom Sergio Agüero är skadad. Ska Pellegrini hålla fast vid 4-4-2 med Alvaro Negredo och Edin Dzeko på topp eller ska han addera en mittfältare som han gjorde mot Liverpool (2–1)? Då tog David Silva klivet in centralt med Samir Nasri och Jésus Navas på kanterna. Nu finns Stevan Jovetic med i leken, han hoppade in och nätade mot Tottenham, men jag tvivlar på att han får starta efter så lång frånvaro.
Pellegrinis lag har släppt allt löst på hemmaplan tidigare, trygga med att de kan släppa in mål eftersom de ändå kommer att göra fler än motståndarna.
Mötet med Chelsea är annorlunda. Mot ett reaktionärt José Mourinho-lag kan man inte räkna med att göra mål. Och att släppa till kontringar kan bli ödesdigert.

Det blir oerhört intressant att se om José Mourinho har någon överraskning till den här matchen, någon taktisk disposition som neutraliserar ligans bästa offensiv. Klarar han det här testet, och ser till att hans lag blir säsongens första att hålla nollan på den här arenan, är det bara att lyfta på hatten. 1800-talsfotboll har också sin tjusning.
Vissa saker vet vi. Chelsea kommer att packa centrala mittfältet för att undvika att ge David Silva samma utrymme som spanjoren fick på White Hart Lane förra veckan. Anfallsvapnet blir att ställa om snabbt med hjälp av snabbheten hos Hazard, Willian, Eto’o.
Det lutar åt en målsnål historia på Etihad.
För en gångs skull.