Arsenals avsaknad av en defensiv mittfältare och Newcastles oförmåga till överflyttningar.
När vi tittar på taktiska detaljer från helgen så ser vi ett tema:
Gamla syndare.

Det var intressant när Jamie Carragher, som är ny expert i Sky Sports, dissekerade Arsenals försvarsspel i samband med att Gabriel Agbonlahor. Carragher illustrerade det alla kunnat se på tv-bilderna:
Hur Aston Villa tilläts spela och springa rakt igenom Arsenals mittfält.
Hur Arsenal i avsaknad av en defensiv mittfältsstädare inte har någon som prioriterar försvarsarbetet.

Arsenals ihåliga mittfält
Vi tittar på situationen som föranledde första straffen.

Ashley Westwood är bollhållare. Aaron Ramsey är på väg att sätta press. Men Tomas Rosicky och Jack Wilshere blir bolltittare och verkar inte alls upptäcka att tre (!) Aston Villa-spelare är fria bakom ryggen på Ramsey.

På de rörliga bilderna kunde man se hur Tomas Rosicky (inringad) i det här läget småjoggade tillbaka. Tjecken är visserligen offensiv mittfältare, men man kan göra parallellen till Aston Villas Gabriel Agbonlahor. Han spelade ytterforward men tog 4-5 uppoffrande löpningar i defensiven. Det var en bidragande orsak till att Aston Villa vann matchen.
Utan uppvaktning får Gabriel Agbonlahor ta emot bollen och kan sätta fart.

Den här bilden tycker jag är intressant att resonera kring. Jack Wilshere är ett steg närmare mål än Agbonlahor. Visst ska Laurent Koscielny sköta situationen mycket bättre. Han blir snuvad utan att att ta bort vare sig boll eller spelare. Men en utpräglad defensiv mittfältare – en Sandro eller en Lucas – hade förmodligen redan här löpt ned för att täcka upp nedanför Koscielny (det ansvaret kan förstås även läggas på mittbackskollegan Mertesacker och vänsterbacken Gibbs). Han hade åtminstone löpt med jämsides med Agbonlahor för att kunna vinna bollen i nästa skede.

…men när Agbonlahor har löpt in i straffområdet har Wilshere (inringad) stannat upp.

Så varför var detta intressant? Jo, för att vi har haft andra situationer där Arsenals centrala mittfältare helt glömmer bort vad som finns bakom ryggen.
Ni minns kanske den här analysen från mötet med Bayern München i våras. Situationerna är inte helt jämförbara, men kontentan är densamma:
Utan ett defensivt tänk har Arsenals mittfältare ingen aning om vad som sker bakom deras ryggar. Aaron Ramsey, i det här fallet, har inte lokaliserat hoten eftersom han inte utgår från ett tankesätt där han ständigt måste riskminimera – så som jag menar att en defensiv mittfältare måste tänka.
På samma sätt som en striker måste löpa in straffområdet varje gång för att bollen kan komma dit, måste en defensiv spelare alltid löpa de där extra metrarna eftersom det kan bli farligt.

Aaron Ramsey glömmer bort Toni Kroos i mötet med Bayern München.

Slutsats
Så vad lärde vi oss? Jo, i dessa tider när Arsenal behöver stärka truppen med 4-5 spelare, blev lördagens premiär ett bevis på att Arsène Wenger borde prioritera en defensiv mittfältare.
Av allt Arsenal behöver – och det är en hel del – finns den största bristen i att man saknar en defensiv krigare på mitten. En sådan som vinner boll, stressar, pressar – offrar sig. Framför allt handlar det om att ha en spelare som i första hand har ett defensivt tänk, en spelare som konsekvent tar den där extra löpningen för att riskminimera.
Nu saknade Arsenal visserligen Mikel Arteta Aston Villa, men inte heller han är någon utpräglad defensiv spelare. Han är snarare en lågt sittande speluppläggare.
Vi har fört det här resonemanget tidigare. Framför allt i det här inlägget från mars som avhandlade Leon Britton och Mikel Arteta, båda defensiva mittfältare som fått sin roll främst tack vare sina playmaker-egenskaper. Och, som sagt, vi kan gå ännu längre tillbaka, till februari där vi analyserade Arsenals försvarsspel mot Bayern München och konstaterade att Aaron Ramseys positionsspel brast.
Diskussionen är minst lika aktuell idag. Arsenal måste helt enkelt få in en defensiv mittfältare som kan bidra med andra egenskaper på det där mittfältet.
Det är därför jag tror att Marouane Fellaini hade varit avsevärt mer värdefull på Emirates än vad han kommer bli (?) på Old Trafford.
Det är därför jag är övertygad om att Luiz Gustavo hade varit oerhört nyttig för Arsenal.

När vi ändå är inne på Arsenal och silly season:
Jag skrev lite hastigt och slarvigt på Twitter igår om Arsenals påstådda intresse för Valencia-målvakten Vicente Guaita. För att betona:
Arsenal behöver förstärka både här och där och målvaktssidan är inte högsta prioritet.
I mina ögon bör prio vara en defensiv mittfältare, en striker och en mittback.
Jag upptäckte Guaita tidigt när han slog igenom och av den anledningen har jag alltid gillat honom. Han är en reaktionssnabb keeper som är på tok för bra för att vara andraval bakom Diego Alves. Om han är rätt val för Arsenal är osäkert. Omställningen från Spanien till England kan vara stor.
En Premier League-beprövad målvakt som Asmir Begovic hade varit ett tryggare val av Arsenal alla dagar i veckan.

Ben Arfas miss
Manchester City körde över Newcastle i första halvlek i måndagsmatchen. City var fantastiskt, men hade hjälp av ett förvånansvärt tafatt Newcastle.
Jamie Carragher lyfte fram hur Hatem Ben Arfa missade att plocka upp David Silva i upprinnelsen till 1–0-målet. Och det fick mig att höja på ögonbrynen. Mer om det längre ned. Först tittar vi på vad som ledde fram till målet.

Fernandinho är på väg att få en passning på mittfältet. Inringade högst upp i bild är Hatem Ben Arfa och David Silva.

Cheick Tioté sätter press på Fernandinho och lämnar en tom yta i mitten. David Silva ser sin chans och löper in i den ytan.

…och Ben Arfa blir kvar när han istället borde ha följt med Silva. Trots att han inte har någon spelare ”utanför sig” i det rödmarkerade området.

David Silva får passningen av Fernandinho, spanjoren får vända upp i den kritiska ytan mellan mittfält och backlinje – och därifrån skapas chansen som leder till målet. Det hade aldrig hänt om Hatem Ben Arfa gjort sitt jobb i första läget.

Det här – att flytta över och plocka upp spelare som överbelastar – är grundläggande i fotboll. Det är inte helt förvånande att Hatem Ben Arfa slarvar med en sådan uppgift; han är offensivt lagd och tänker inte i första hand på riskminimering.

Men varför var det så anmärkningsvärt i mina ögon?
Jo, kommer ni ihåg den här analysen från förra hösten om ”Manchester Uniteds taktiska revolution”? Den handlade om hur Sir Alex Ferguson experimenterade med en mittfältsdiamant och hur lagets mittfältare flyttade in från kanterna och överbelastade centralt. På en av bilderna kunde man se hur Shinji Kagawa lämnade sin kant och flyttade in i mitten.

Jag konstaterade att Newcastle-spelaren i det här läget måste flytta in och plocka upp den spelaren eftersom det inte finns någon spelare ”utanför” honom. Vem spelaren var? Jajamen, Hatem Ben Arfa.

Slutsats
Sent ska syndarna vakna.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Dags för säsongens första omgångens lag. Efter en premiäromgång brukar det alltid vara en del nya namn som presenterar sig. Ifjol hade vi Michu.
I helgen fastnade jag för Ross Barkley i Everton och Mile Jedinak i Crystal Palace.
Nåväl, målvaktsposten går till Asmir Begovic som höll Stoke kvar i matchen på Anfield genom en rad kvalificerade räddningar.
I backlinjen väljer jag Séamus Coleman (ett mål och en assist för Everton) och Antonio Luna som vänsterback. Den nye spanjoren neutraliserade Theo Walcott och fick även göra 3-1-målet mot Arsenal. I mittförsvaret väljer jag två välkända herrar: Vincent Kompany som var felfri mot Newcastle (tyvärr utgick han skadad) och Nemanja Vidic som var en klippa mot Swansea.
På mittfältet ratar jag Frank Lampard som dunkade in en utomordentligt vacker frispark mot Hull. Istället väljer jag Ross Barkley som fick sitt stora genombrott i Premier League och Mile Jedinak. Den senare var monstruös mot Tottenham och förtjänade inte att vara i det förlorande laget.
Joe Cole har hittat melodin igen i West Ham, men platsen till höger ger jag till Kevin De Bruyne som gjorde en finfin match för Chelsea. Liverpools Coutinho får nummer tio-rollen i konkurrens med David Silva och Oscar och till vänster var Gabriel Agbonlahor given efter sin stormatch på Emirates.
På topp väljer jag bort Manchester City-duon Sergio Agüero och Edin Dzeko för Robin van Persie som gjorde två drömmål mot Swansea.
Omgångens spelare: Robin van Persie, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
Asmir Begovic, Stoke
————————————-
Séamus Coleman, Everton
Vincent Kompany, Manchester City
Nemanja Vidic, Manchester United
Antonio Luna, Aston Villa
————————————-
Mile Jedinak, Crystal Palace
Ross Barkley, Everton
————————————-
Kevin De Bruyne, Chelsea
Coutinho, Liverpool
Gabriel Agbonlahor, Aston Villa
————————————-
Robin van Persie, Manchester United

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Edin Dzeko (Manchester City), Sergio Agüero (Manchester City), David Silva (Manchester City), Pablo Zabaleta (Manchester City), Jesús Navas (Manchester City), Tim Krul (Newcastle), Frank Lampard (Chelsea), Oscar (Chelsea), Kolo Touré (Liverpool), Daniel Sturridge (Liverpool), Nathan Redmond (Norwich), Maarten Stekelenburg (Fulham), Brede Hangeland (Fulham), Fabian Delph (Aston Villa), Victor Wanyama (Southampton), Mohamed Diamé (West Ham), Joe Cole (West Ham), Danny Welbeck (Manchester United), Rio Ferdinand (Manchester United).

***
Vem tycker du förtjänade titeln som omgångens floppspelare? Observera att vi pratar om spelare. Inte tränare, domare eller andra aktörer.

***
Vill du få blogginläggen i ditt Facebook-flöde? Kolla då in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och längre texter av mig på Sportbladet.se.

Tungt statement av City… också
I lördags levererade Manchester United eft statement. I söndags Chelsea. På måndagskvällen var det Manchester Citys tur.
Och som de gjorde det.

Newcastles förutsättningar var inte de bästa, det ska sägas. Yohan Cabaye reste med truppen till Manchester, men vände hem när Arsenal lade ett bud på spelaren. Tränaren Alan Pardew sa i Sky-intervjun före matchen att han ville ha spelare på plan som ”var i mentalt tillstånd att spela”. Uppenbarligen var inte Cabaye det.
Efter att ha sett första halvlek undrar jag om inte samma diagnos gällde för fler spelare.
Backar som Mathieu Debuchy och Mapou Yanga-Mbiwa (för dagen vänsterback) hade knappt ett rätt.

Det tar inget ifrån Manchester Citys insats (bara lite).
De tryckte gasen i botten direkt hemma mot Newcastle och skapade tre chanser inom loppet av fem minuter. Det var bara en tidsfråga innan de skulle överlista Tim Krul. I den sjätte minuten nickade briljante David Silva in 1–0 och resten av halvleken blev en forcering mot bortamålet.
Sergio Agüero och Edin Dzeko kombinationsspelade gång på gång och i den 22:a minuten klackade Dzeko fram till Agüero som pricksköt in 2–0.
Redan där kändes matchen avgjord och den blev det definitivt när Steven Taylor slog till Agüero och fick rött kort.
Helt onödigt och ett tecken på att Newcastlespelarna inte var i balans. Debuchy varnades för att ha slängt iväg bollen och Yanga-Mbiwa för en eftersläng på Dzeko.

Manuel Pellegrini har lovat mer offensiv fotboll och starten var onekligen lovande. Chilenaren ställde ut sitt lag i ett 4-4-2. Den nya spelidén fungerar i korthet så här:
Fernandinho och Yaya Touré används som box-to-box-mittfältare, ingen har uttalat ansvar som balansspelare. David Silva startar till vänster med frihet att dra sig inåt i plan. Jesús Navas spelar till höger som en mer klassisk ytterspelare, en sådan som levererar inlägg. På topp agerar Edin Dzeko och Sergio Agüero som ett anfallspar, av den typ man sällan ser nuförtiden när de flesta lagen spelar med en striker.
Anfallsspelet var urläckert. Agüero var bäst på plan och Dzeko ser ut att ha fått en nytändning.
City-fansen som älskade Roberto Mancini och inte förstod varför han fick sparken har fått en hint om att Manuel Pellegrini kan utveckla det här laget ytterligare.
Innan Pellegrinis galakväll var över hade Yaya Touré skruvat in en vansinnigt vacker frispark och Samir Nasri fyllt på med 4–0.
Alvaro Negredo hoppade in och satte 5–0 som felaktigt vinkades av för offside.
Det enda negativa för Manchester City var att Vincent Kompany utgick med skada. Med Matija Nastasic skadad ökade behovet av en mittbacksförstärkning.

Pardews mardrömsstart
Newcastle är den klubb i Premier League som varit minst aktivt under sommaren. Deras enda rekrytering var länge Joe Kinnear som sportchef.
På ett sätt är det positivt eftersom laget inte behövt släppa iväg någon spelare. Jag anser definitivt att truppen är bättre än det man presterade ifjol – men den här starten var sämsta tänkbara.

Yohan Cabaye-budet störde förstås uppladdningen, men jag hade ändå väntat mig mer fajt.
Steven Taylor blev utvisad (lär få tre matchers avstängning), Jonas Gutiérrez haltade av skadad och Papiss Cissé visade återigen att han bidrar med för lite så länge bollen inte är i offensivt straffområde.
”Skatorna” fick ingen rolig kväll på Etihad.
Tim Krul i målet och Hatem Ben Arfa var två sällsynta ljuspunkter.
Alan Pardew får hoppas att Loïc Rémy repar sig snabbt från sin vadskada, för den inlånade anfallaren kommer att behövas.

***
Imorgon kommer säsongens första omgångens lag.

Villas ungtuppar har växt till sig
Aston Villa stod för helgens skräll när man besegrade Arsenal på bortaplan med 3–1. Det var extra imponerande med tanke på den tunga starten där Olivier Giroud gjorde 1–0 redan i femte minuten.
Där och då såg det ut att bli en enkel promenad till tre hemmapoäng.
Men Aston Villa ville annorlunda.
Om vi bortser från domarinsatsen och uteblivna värvningar i Arsenal (jag skrev om det i lördags) kan vi konstatera att Paul Lamberts matchplan var lyckad.
Villa-tränaren fick mittfältet att spela tufft och tätt mot Jack Wilshere och Tomas Rosicky och sina spelare att offra det där lilla extra.

Gabriel Agbonlahor fick de flesta superlativen efter triumfen. Det var naturligt eftersom han var planens bästa spelare och ordnade två straffar, men han visade också den där viljan att ta den där defensiva löpningen som betydde att lagkamraterna fick tid att samla sig.
Men set fanns fler utropstecken.
Ashley Westwood tjatade jag om redan förra säsongen så vi kan ju lyfta fram hans kollega Fabian Delph istället. 23-åringen spåddes en lysande framtid när han kom fram i Leeds för några år sedan. När han skulle slå igenom i Aston Villa drabbades han av en allvarlig skada och fick en hel säsong förstörd.
Nu har han tagit en plats i startelvan och utvecklats till en gedigen tvåvägsspelare. Hans arbetsinsats i lördags var imponerande och han var så när att göra sitt första Premier League-mål när han prickade insidan av stolpen i andra halvlek.
En trevlig bekantskap var nye vänsterbacken Antonio Luna. Den 22-årige spanjoren höll bra koll på Theo Walcott och satte dessutom dit 3–1-målet. Det var viktigt att Luna fick en bra start då vänsterbacken var en av Villas svagare punkter förra säsongen.

Aston Villas trupp består till stora delar av spelare som Delph och Luna. Unga, utvecklingsbara, spännande.
Kan de höja sig det där snäppet, kan Paul Lambert få dem att fortsätta springa tills de stupar – då kan det här bli en riktigt rolig säsong på Villa Park.
Att laget har en hög högstanivå såg vi dock redan i våras. Lamberts taktik passar dessutom bättre mot topplag där de kan falla hem i sitt 4-5-1 och invänta kontringar på snabba spelare som Agbonlahor och Andreas Weimann. Det blir intressant att se om Aston Villa har verktygen att dyrka upp lägre försvar.

Supertalangens genombrott
Hur är det ställt med engelsk fotbolls framtidsutsikter? Kommer det några spelare underifrån?
Det där är ett ämne som ständigt diskuteras i takt med att andelen utländska spelare i Premier League växer.
Men på Carrow Road fick vi se det som jag skulle beteckna som ett genombrott av en blivande storspelare.

Det har snackats länge om Ross Barkley i Everton. Grabben spelade trots allt från start i andra omgången av Premier League redan för två år sedan. Då var han blott 17 år.
Men han har fått bida sin tid. Säsongen 2011/12 spelade han sex matcher, varav två från start. Förra säsongen blev det totalt sju matcher (två från start) och utlåningar till Sheffield Wednesday och Leeds United.
Haussande av unga spelare hör till. Det sker ständigt. Det tisslades och tasslades även om den ett år äldre Jose Baxter. Han spåddes en lysande framtid i Everton, men återfinns idag i Oldham i League One.
Risken att Ross Barkley ska gå samma väg ser jag dock som liten.
I premiären mot Norwich demonstrerade 19-åringen varför han stämplats som supertalang.
Barkley var bäst på planen i sin mittfältsroll bredvid Leon Osman. Sättet han dunkade in 1–1-målet på (med fel fot) var häftigt, men det var ännu läckrare att de de andra kvaliteterna: Drivet i steget, förmågan att föra fram bollen i planen, det mogna passningsspelet. Av sina 53 passningar slog han 51 till rätt adress.
Ross Barkley har jämförts med Steven Gerrard och även om man ska vara försiktig med sådana jämförelser är det lätt att förstå varför den kommit till i det här fallet.
Ross Barkley är en talang utöver det vanliga med driv i steget och två bra skottfötter. Och den här gången är han i Premier League för att stanna.

Palaces hopp står till Jedinak
Det var kul att hälsa Crystal Palace tillbaka till Premier League i söndags. Det blev förlust mot Tottenham med 0–1, men Ian Holloways gäng har en del positivt att ta med sig.
Defensiven med mittbackarna Danny Gabbidon och Damien Delaney i spetsen – den som jag ifrågasatt starkt – klarade testat med hedern i behåll. Ytterbackarna Joel Ward och Dean Moxey klarade sig också bra, den senare lyckades faktiskt hålla jämna steg med en speedkula som Aaron Lennon.
Bäst var mittfältaren Mile Jedinak.
Jag visste att han var bra förra säsongen i Championship, men att han skulle kliva in i Premier League och dominera ett mittfält mot Mousa Dembélé och Paulinho – det trodde jag inte.
Jedinak var briljant i rollen som städare/bulldozer. Australiern kan bli en kultspelare på Selhurst Park.
Nu handlar det om att få till offensiven för Ian Holloway.
Lirare som Dwight Gayle, Owen Garvan och Aaron Wilbraham sprang uppoffrande, men det hände inte särskilt mycket.
Det var först när unge John Williams byttes in som Palace fick någon som kunde bryta mönstret. Williams är en bollbegåvning och hans kreativitet kommer att behövas om laget ska få spets framåt.
Det är upp till Ian Holloway att hitta en plats för 19-åringen.

Tottenham? Ingen sprakande tillställning från André Villas-Boas gäng, men det var åtminstone tre poäng i en premiär mot en heltänd nykomling. Hugo Lloris var förtroendeingivande, Paulinho såg fin ut och Étienne Capoue gjorde ett lovande inhopp.
Spurs såg dock ut att sakna dörröppnaren som stavas Gareth Bale.

Coutinho kan vinna assistligan
Simon Mignolet blev stor straffhjälte på Anfield i lördags mot Stoke.
Liverpools nye målvakt var skakig i första halvlek. Belgaren ”hängde tvätt” vilket ledde fram till Robert Huths ribbträff och höll på att ställa till det rejäl en gång i spelet med fötterna. Sedan skapade han rubriker av en annan anledning.
Med minuter kvar av matchen tog Daniel Agger oförklarligt med handen i straffområdet. Jon Walters, som tidigare i sin karriär var stensäker från punkten, klev fram.
Då visade Simon Mignolet varför Brendan Rodgers lagt över 100 miljoner kronor för att få honom till Anfield.
Mignolet chansade rätt och tog även returen från Kenwyne Jones.

Nu var det inte Mignolet som jag fastnade på i Liverpools premiär. Det var inte Iago Aspas som ser ut att kunna bli en ny favorit på Anfield eller Daniel Sturridge som bibehållit formen från i våras. Det var inte heller Kolo Touré som gjorde en fin debut bredvid Daniel Agger.
Det var, återigen, Philippe Coutinho.
Brassen gjorde en ruggigt stark vår efter flytten i januari, men jag tror att han redan nu är redo att ta nästa kliv – upp bland de riktigt stora i den här ligan.
I inledningen av matchen, när Liverpool var radade upp chanser, var det han som var hjärnan i offensiven. Han startade ute till vänster, men klev ständigt in centralt och styrde från nummer tio-positionen. Hans förmåga att värdera och hitta de avgörande passningarna är hans främsta egenskap. I första halvlek serverade han lagkamraterna till ett par, tre rena frilägen utan att det resulterade.
Om bara lagkamraterna höjer effektiviteten är Coutinho en het kandidat att vinna assistligan.

Stoke?
Asmir Begovic var superb mellan stolparna, men laget känns halvfärdigt. Visst kunde man se antydningar till en vilja att spela mer efter backen, men offensiven såg uddlös ut.
Mark Hughes har mycket att jobba på.

Tungt statement av United
David Moyes kunde knappt ha drömt om en bättre start.
Ett storsatsande Swansea borta i premiären var en otacksam premiärmatch. Med Chelsea, Liverpool och Manchester City på programmet den kommande månaden fanns risken att Moyes skulle få börja med att jobba i uppförsbacke. En sådan start som hade skapat enorm press på mannen som ska ersätta Sir Alex Ferguson.
Moyes verkar ha känt det själv eftersom han kände behov av att ifrågasätta lottningen av spelschemat.

Men det här blev istället en kväll då Manchester United skickade en signal till resten av ligan, motståndarsupportrar och ”tyckare” (som jag) som förutspått att de ska få en mellansäsong:
Red Devils är fortfarande att räkna med.

Manchester United såg ut som vi lärt känna dem. Tryggheten och linjerna fanns där. De framstod som en disciplinerad lagmaskin, men de hade samtidigt påhittigheten för att kombinationsspela sig till lägen.
Visst, det underlättar att ha en Robin van Persie som gör mål av avslutslägen där andra anfallare skulle skicka upp bollen på läktaren.
Men det som imponerade mest på mig var defensiven. Manchester United har förlorat 1 av de senaste 34 matcherna när Rio Ferdinand och Nemanja Vidic startat ihop. Senast var 2010.
I lördags var de så kompromisslösa och stabila som tidigare.
Michael Carrick var (som vanligt) briljant i rollen som dirigent för de tidiga uppspelen och Danny Welbeck – spelaren som gjorde ett ligamål på hela förra säsongen – har redan dubblat målskörden från ifjol.
Dessutom hoppade Wayne Rooney in som joker i andra halvlek, hyllades av supportrarna och fixade två assist.
Det här var bara en match av 38 och United kommer att möta många fallgropar på vägen.
Men efter lördagen vet vi åtminstone en sak:
Den individuella kvaliteten hos nyckelspelarna har inte försvunnit över en sommar.

Swansea?
Michael Laudrup valde att sätta nyförvärvet Wilfried Bony på bänken och spela Michu som striker. Det var väntat då Laudrup ville ha ett mer kompakt mittfält.
Jag tycker Jonjo Shelvey gjorde en mycket bra första halvlek som mittfältsspets och nye José Cañas visade att han är en passningsskicklig spelare som kommer passa fint in i filosofin.
Bony hoppade in efter paus och fick öppna målkontot, vilket förstås var positivt för fortsättningen där han lär starta så Michu kan återgå till rollen som offensiv mittfältare.
Det här var ingen rättvis match att bedöma Swanseas styrka. United var bra, snarare än att hemmalaget var dåligt.

***
Det var första delen av slutsatserna. Det kommer fler senare idag, bland annat om Aston Villa.
Jag missade tyvärr Chelsea–Hull City, då jag coachade Gamla Karlbergare till en säker 4–1-seger i Stockholmssexan. Ska försöka se en repris vid tillfälle.

Förra säsongen:
Premier League: 5.
Europa League: Kvartsfinal.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Tottenham har gjort en kanonsommar på transfermarknaden. Men säsongen kan ändå avgöras av vad som sker sista två veckorna i augusti.

Som så ofta är mycket oklart i Tottenham när vi går in i slutspurten av transferfönstret.
Säsongen sparkar i gång idag mot Crystal Palace, men ordföranden Daniel Levy har som vanligt någon storaffär som drar ut på tiden.
Den här sommaren kan ingen ha missat vem det handlar om.
Gareth Bale uppvaktas av Real Madrid som uppges ha lagt ett världsrekordbud på spelaren.

Hade Real Madrid förhandlat med en annan klubb, typ vilken som helst, hade Gareth Bale varit såld och presenterad nere i den spanska huvudstaden. Men nu dealar man med Daniel Levy, Europas tuffaste förhandlare.
Levy har stått emot och försöker kräma ur lite till ur affären. Min känsla har hela tiden varit att Bale till slut flyttar och ryktena om att Spurs jagar nyförvärv tyder på det. Varför skulle de annars ens fundera på att värva Erik Lamela från Roma?
Som truppen ser ut idag är den nämligen urstark.

Medan Gareth Bale-cirkusen har snurrat på högvarv – han har klätt Marcas förstasida var och varannan dag i sommar – har Spurs säkrat en rad fina förstärkningar.
Sommaren började med att man lade beslag på brassemittfältaren Paulinho. Han gjorde succé i Confederations Cup och kommer att bilda ett fruktat mittfältspar med Sandro.
Sedan följde Nacer Chadli, Roberto Soldado och Étienne Capoue. Medan Chadli och Capoue är bredd- och framtidsvärvningar är Soldado den striker klubben hade behövt ifjol.

Då stod André Villas-Boas där med Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor som enda strikeralternativ. Det var för tunt för en klubb som skulle slåss om Champions League-platser och samtidigt fajtas i Europa League.
Nu har man fått in den spelaren.
Tottenham har lyckats så bra att fansen, trots en eventuell försäljning av Bale, kan hoppas på topp fyra. Det är starkt och Spurs har lyckats med det Arsenal inte lyckats med: Vara proaktiva på transfermarknaden. Där för förmodligen nye sportdirektören Franco Baldini en förklaring.
Spurs försöker agera i tid nu också. Det ryktas att man är ute efter Romas Erik Lamela eller Anzjis Willian för att täcka upp för en eventuell Bale-försäljning.

Spurs har gett ifrån sig spelare också. William Gallas fick inget nytt kontrakt. Mer överraskande var Steven Caulkers övergång till Cardiff. Mittbacken spåddes bli Spurs framtida försvarschef.
Överflödiga mittfältare som Tom Huddlestone och Jake Livermore (lån) har skickats till Hull City. Scott Parker väntas skriva på för QPR.
Men Spurs har inte tappat någon ordinarie spelare ännu och känns avsevärt starkare än ifjol.

Det där skulle förstås förändras om Daniel Levy kommer överens med Florentino Pérez.
Hur mycket skulle Bale saknas? Det är så svårt att sia om, men fakta är:
Bale var ligans bästa spelare ifjol och var avgörande för Spurs i flera matcher. Ingen av de andra toppkonkurrenterna har förlorat sin bästa spelare.
Även om Spurs värvar Lamela eller Willian kommer de knappast göra lika stor skillnad för laget. De är bra, men inte färdiga världsstjärnor.
Spurs kan också lida av att man inte är samspelt. Startelvan innehåller fyra, ibland ännu fler, nya och nygamla spelare.
Om man skulle behålla Gareth Bale finns absolut chansen att slåss om en topp tre-plats.

Tänkbar startelva:
Lloris – Walker, Dawson, Vertonghen, Rose – Sandro, Paulinho – Lennon, Dembélé, Chadli – Soldado

Transfers In: Roberto Soldado (Valencia, £26m), Paulinho (Corinthians, £17m), Nacer Chadli (FC Twente, £7m), Étienne Capoue (Toulouse, £9m).
Out: Steven Caulker (Cardiff, £8m), Clint Dempsey (Seattle Sounders, £6m), Tom Huddlestone (Hull, £5m), John Bostock (Royal Antwerp, Free), Jack Bartram, Nathan Byrne (both Swindon, Free), Grant Hall, Massimo Luongo, Alex Pritchard, Ryan Mason (all Swindon, Loan), Tomislav Gomelt (Royal Antwerp, Loan), Bongani Khumalo (Doncaster, Loan), Jake Livermore (Hull, Loan), Adam Smith (Derby, Loan).
Released: David Bentley, William Gallas, Jack Munns, Jake Nicholson.
Nyckelspelaren: Roberto Soldado.
Håll ögonen på: Paulinho.

Det känns som déjà vu.
En sommar är på väg att passera där Arsenals fans kastats mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan.
Sedan kommer premiären. Och då dröjer det inte länge innan krisen är ett faktum.

Det är förstås tidigt att tala om ”kris” efter en spelad omgång, men det är ju inte resultatet i dagens möte med Aston Villa som sätter Arsenal under tryck.
Det är det faktum att Arsène Wenger och klubbledningen återigen satt sig själv i en sits där man a) inte har en komplett trupp på plats när säsongen startar, b) går in i ett Champions League-kval med en sargad trupp, c) måste lösa ett gäng värvningar med kort tid kvar av fönstret.
Är någon ens förvånad?
Det är ju det här en stor del av supporterskaran befarat när de vädjat om värvningar.

Förra sommaren gjorde Arsenal sin business i ett tidigt skede.
Det gav arbetsro och självförtroende. Planeringen och förberedelserna inför säsongen grusades först när Robin van Persie lämnade kort före premiären.
Nu liknar situationen den vi hade 2011 då Arsène Wenger tvingades värva fem spelare på deadline day.
Det krävs något liknande nu.

Det började så bra för Arsenal när Olivier Giroud gjorde en smart löpning och vinklade in 1–0 redan i femte minuten.
Sedan började motgångarna.
Gabriel Agbonlahor sprang förbi Laurent Koscielny, fixade straff och Christian Benteke gjorde 1–1 trots att Wojciech Szczesny räddade första försöket.
Sex minuter senare, i den 29:e minuten, nickade Kieran Gibbs ihop med Andreas Weimann och fick utgå.
En tunn trupp blev än tunnare när Bacary Sagna fick flyttas över som vänsterback. Innan halvleken var över hade även Alex Oxlade-Chamberlain fått en smäll, vilket gjorde att han byttes ut i paus.
Hur bänken ser ut i Champions League-kvalet mot Fenerbahçe är ytterst oklart.

Aston Villa ska ha enorm credit för sin arbetsinsats och sin matchplan. De sprang kopiöst, riskminimerade och spelade hårt. Störde Arsenals rytm.
Gabriel Agbonlahor var oerhört nyttig, Christian Benteke samma monster som förra säsongen och nye vänsterbacken Antonio Luna en trevlig bekantskap.
Gästerna gynnades även av domaren Anthony Taylors bedömningsnivå.
Taylor kom att spela en av huvudrollerna i matchen.
Jag brukar nästan jämt tycka att kritik mot domare är överdriven från det förlorande lagets fans, men idag gjorde Taylor en riktigt svag insats.
Båda straffarna går att diskutera, men jag är mest kritisk till utvisningen på Laurent Koscielny som var totalt felaktig (hans andra gula kort var på sin höjd värt en frispark).
Nu är han avstängd till nästa match.
Som om det inte vore nog med problem landade Bacary Sagna på nacken och tvingades utgå. Om han också tvingas till vila är situationen akut.
Och vi har bara spelat en match.

Anthony Taylors beslut påverkade resultatet, men det får inte överskugga det faktum att Arsenals klubbledning lagt grunden till förlusten. De har sig själva – ingen annan – att skylla.
Hade man värvat i takt med att man släppt i väg truppspelare hade man haft en betydligt starkare när allvaret börjar.
Det finns fortfarande tid kvar av fönstret och jag vidhåller att Arsenal – med rätt värvningar – kan hota topp tre.
Men Arsène Wenger & Co måste agera.
Helst skulle de ha gjort det innan det började delas ut poäng i Premier League.

***
Det blir förstås massor mer om premiären, om Liverpool, om Stoke, om Aston Villa (inte minst!). Men nu ska jag sätta mig och se Swansea–Manchester United som redan har börjat.

En timme drygt kvar till premiären.
Här är mitt tabelltips.

Att tippa tabellen i det här läget är extremt svårt. Med två veckor kvar av transferfönstret kan så många förutsättningar inte bara förändras – de kan vältas helt över ända.
Med rätt värvningar kan Arsenal, som jag skrivit tidigare, vara en utmanare till titeln. Men tiden är knapp och chanserna för att få in ”rätt” spelare minskar för varje dag som går.
Mitt tips bygger på här och nu.
I Tottenhams fall räknar jag dock med att Gareth Bale säljs och att Daniel Levy fixar någon form av ersättare. Om Bale skulle bli kvar ser Spurs ruskigt starkt ut och helt klart kapabelt att utmana om topp tre.

På den undre halvan kommer det vara hyperjämnt och känslan är att det inte kommer skilja så många poäng mellan plats 11 och plats 18.

1) Manchester City
Motivering: Pellegrini har gjort bra värvningar och får jobba ”ostört” då ljuset faller på Mourinho och Moyes. I mina ögon har City den bästa truppen.

2) Chelsea
Motivering: Mourinho är tillbaka och truppen ser urstark ut. Klubben har dock inte fått in den striker som tränaren velat ha.

3) Manchester United
Motivering: Det blir en mellansäsong utan Sir Alex. Hade behövt få in värvningar i sommar. Tuff start som kan öka trycket på spelarna och Moyes.

4) Tottenham
Motivering: Spurs har gjort finfina värvningar, men hur mycket betyder den förmodade förlusten av Bale?

5) Arsenal
Motivering: Wenger har misslyckats med att få in de värvningar som fansen kräver. Startelvan är stark, men truppen ser tunn ut till antalet spelare. Än finns tid kvar att lösa ”krisen”.

6) Liverpool
Motivering: Luis Suárez ser ut att bli kvar och kan Liverpool lösa Willian ser offensiven oförskämt bra ut.

7) Swansea
Motivering: Bra redan ifjol – nu har truppen förstärkts ytterligare. Europa League-spelet kan bli ett problem.

8> Everton
Motivering: Utmanade om topp fyra förra säsongen. Det här blir ett mellanår. Startelvan är stark, men Roberto Martínez känns som en kulturkrock.

9) Newcastle
Motivering: Fiaskoår ifjol. Nu satsar Newcastle på nytt. Har avsevärt högre kapacitet än man visade ifjol. Rémy ett viktigt tillskott.

10) Southampton
Motivering: Ett tänkbart överraskningslag. Bra värvningar med Lovren och Wanyama. Osvaldo vore grädden på moset. Men orkar laget ett intensivt presspel över 38 omgångar?

11) West Bromwich
Motivering: Förra höstens succélag, men våren var riktigt tung. Nu finns ingen Lukaku. Jonas Olsson måste höja sig. Ett köp av Scott Sinclair skulle kunna göra skillnad.

12) Aston Villa
Motivering: Ungt, spännande manskap. Många intressanta värvningar. Men Villa kommer förmodligen blanda och ge även i år.

13) West Ham
Motivering: Gediget, enkelt, rakt. West Ham nådde en tiondeplacering förra säsongen. Andraåret brukar vara tuffare.

14) Fulham
Motivering: Fansen var oroliga i somras. Nu har Martin Jol fått in ett par namnkunniga förvärv i Taarabt och Bent. Lyckas de nya spelarna – inte minst Boateng som ska lösa centrala mittfältet – kan Fulham nå övre halvan.

15) Cardiff
Motivering: Starkast av nykomlingarna. Tunga värvningar i Caulker och Medel. Gör Cornelius målen så blir det riktigt kul i Cardiff.

16) Norwich
Motivering: Fina värvningar i Martin Olsson, Leroy Fer, Gary Hooper och Ricky van Wolfswinkel. Tror ändå att Norwich får kämpa i den här delen av tabellen.

17) Sunderland
Motivering: Ytterst svårbedömt. Di Canio har plockat in tio nya spelare. Fortfarande frågetecken för ytterbackar och centralt mittfält. Altidore räddar kontraktet?

——————————————-

18) Stoke
Motivering: Stoke var på nedgång under Tony Pulis och nu ska Mark Hughes göra laget attraktivare. Svårt när materialet är byggt för ett annat typ av spel.

19) Hull City
Motivering: Hull satsar onekligen med värvningar av Huddlestone, Figueroa och Livermore. Tveksamt om det räcker.

20) Crystal Palace
Motivering: Palace har värvat försiktigt i sommar. Sätter ett gigantiskt frågetecken för försvaret.

***
Hur ser era tabelltips ut?

Förra säsongen:
Premier League: Vinnare.
Champions League: Åttondelsfinal.
FA Cup: Kvartsfinal.
League Cup: Fjärde rundan.

För första gången sparkar en Premier League-säsong i gång utan Sir Alex Ferguson vid tränarbänken.
David Moyes har fått det otacksamma jobbet att ta över.
Klarar han det?

Manchester United-fansen har levt med tanken i många år:
Vad händer när Sir Alex Ferguson slutar?
Nu är dagen här. Idag startar Premier League, Manchester United åker till Wales utan sin viktigaste framgångsfaktor.
Det är omöjligt att värdera en managers betydelse. Vi kan uppskatta, men ingen kan veta.
Sett till hur mycket fokus vi lägger på tränarna tycks de vara helt avgörande för resultaten.
Det är det jag är mest nyfiken på nu när David Moyes ska ta över manteln:
Hur mycket betyder en tränare?

Vi pratar ju inte om vilken tränare som helst. Vi om Sir Alex Ferguson, en av historiens största och mest framgångsrika.
Om David Moyes kliver in i United och allt fortsätter som vanligt. Om United spelar likadant, gör liknande resultat – då kommer ju slutsatsen vara att en tränare inte är avgörande för lagets resultat.
Om det istället blir så, vilket jag tror, att Manchester United gör en mellansäsong är det ju ett tecken på att en tränare ofta är skillnaden mellan succé och missräkning.

När Alex Ferguson meddelade att han kliver av tränarposten framstod det som att han lämnade över en klubb i toppskick.
Men vindarna vänder fort.
Wayne Rooney-situationen har varit ett orosmoment för Manchester United hela sommaren.
Och när de tilltänkta värvningarna inte gick igenom blev David Moyes första sommar på Old Trafford ett antiklimax.
Tongångarna från Old Trafford-hierarkin på försommaren var tydliga:
Den här sommaren ska det storsatsas för att David Moyes ska få en så enkel start i klubben som möjligt.
Nu börjar säsongen och Uniteds enda värvning är fortfarande Guillermo Varela, en ung ytterback som knappast lär vara nära startelvan.

Manchester United har letat en Paul Scholes-ersättare i många år nu. Det här var sommaren då det var dags att träffa rätt.
Men efter att Thiago skrev på för Bayern München och Cesc Fábregas lovat att stanna i Barcelona, blev United tomhänt.
Nu tvingas man återigen lita till att Anderson, Ryan Giggs, Tom Cleverley och Darren Fletcher ska kunna komplettera Michael Carrick.
Alex Ferguson täckte över sådana här truppbrister genom sin man management, fingertoppskänsla och skickligt roterande av truppen. Kan David Moyes göra samma sak?
En Fàbregas hade gjort enorm skillnad för United. Det är exakt den spelartyp som saknas: En passningsskicklig, kreativ mittfältare.
Ansvaret på Michael Carrick är oändligt. Vad skulle ske om han blev långtidsskadad?

Wayne Rooney kommer bli kvar på Old Trafford och mycket hänger på om han har sinnesnärvaro nog att prestera på topp. Robin van Persie är en målgaranti, men United behöver sin Rooney. Spelaren som gör mål, skapar mål – och förhindrar motståndarna att göra mål.
Det finns sparkapital i truppen:
Antonio Valencia var en av ligans bästa yttrar för 1,5 år sedan. Förra säsongen var han bara intetsägande.
Shinji Kagawa hade en ojämn debutsäsong. Kanske kan han kliva fram och bli den stjärna som många förutspår?
Nani var på väg bort från klubben redan förra sommaren, men är fortfarande kvar. Talangmässigt är portugisen en av lagets bästa spelare och om han nu ska stanna vore det slöseri att inte försöka få igång honom igen.
Försvaret är intakt och ser starkt ut. Rafael da Silvas skada var ett bakslag. Förra hösten var det brassen och van Persie som bar United.
Jag sätter ett frågetecken kring offensiven. RvP i all ära, men förra säsongen vann United ligan utan att ha en enda formstark ytter. Klarar de av det konststycket igen?
David Moyes är en defensivt lagd tränare och kommer garanterat att kunna bygga en trygg grund bakifrån och spela till sig resultat på bortaplan.
Men har han verktygen för att öppna lag som parkerar bussen på egen planhalva? Där är jag osäker. Av det vi sett på försäsongen verkar spelet tämligen idéfattigt på offensiv tredjedel.

Det är svårt att bedöma Uniteds styrka. De har inte tappat någon ordinarie spelare, men Rooney-cirkusen har skapat negativa vibbar och de har misslyckats med att få in de förstärkningar de hade behövt. Jag tror inte de räcker till för ligatiteln som känns vikt för Chelsea eller Manchester City.
Starten blir viktig. Bra start så kommer David Moyes trovärdighet öka exponentiellt. Dålig start så kommer han få känna på att trycket i United är på en annan nivå än i Everton.
Moyes kommer dock ges tid och nästa säsong kan hans bygge, med rätt värvningar, vara redo att lyfta.

Tänkbar startelva:
De Gea – Rafael, Ferdinand, Vidic, Evra – Carrick, Cleverley – Valencia, Rooney, Welbeck – van Persie.

Transfers In: Guillermo Varela (Penarol, £2.4m).
Out: Sean McGinty (Sheffield United, Free), Reece James (Carlisle United, Loan), Frederic Veseli (Ipswich, Free), John Cofie (Barnsley, Free), Reece Brown (Watford, Free), Ryan Tunnicliffe (Ipswich Town, Loan).
Released: Michele Fornasier, Luke Giverin, Luke Hendrie, Luke McCullough, Gyliano Van Velzen.
Retired: Paul Scholes.
Nyckelspelaren: Robin van Persie.
Håll ögonen på: Adnan Januzaj.

***
Den sista delen i den här nedräkningsserien (om Tottenham) kommer imorgon, inför lagets premiärmatch.

Förra säsongen:
Premier League: 10.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Tredje rundan.

Sam Allardyces West Ham tog en mittenplacering tack vare långa bollar. I sommar har klubben värvat Andy Carroll och Stewart Downing.
Förvänta er ingen taktisk revolution.

Supportrarnas syn på Sam Allardyce har varit blandad.
Visst är de tacksamma för att ”Big Sam” fört klubben tillbaka till högstaligan och för att han ”etablerat” laget där (åtminstone temporärt).
Men hans fotboll är ju inte den de vill se.
”The West Ham Way” bigger på en annan sorts fotball. Det här är supportrar som stått på Bobby Moore Stand och sjungit:
”We´re West Ham United, we play on the floor!”.
Sam Allardyce lag spelar inte så.

När han nådde framgångar med Bolton i början av 2000-talet var det tack vare längre spel mot Kevin Davies.
I West Ham är den spelaren Andy Carroll.
Englands dyraste anfallare genom tiderna lånades ifjol från Liverpool. Han gjorde en klart godkänd säsong. Inte målmässigt, men i ett lag som spelar efter hans resurser (läs: långbollar) gör han så mycket annan nytta.
Nu har han köpts loss för runt 160 miljoner kronor för att bli referenspunkten i anfallet.
Sam Allardyce tyckte inte att det räckte med Matt Jarvis som inläggsleverantör. Därför löste han i dagarna Stewart Downing från Liverpool för 6 miljoner pund. För de pengarna och till spelfilosofin framstår det som en vettig värvning.

Men West Ham är så mycket mer än den tilltänkta fronttrion som kretsar kring inläggspel.
Joe Cole får vi inte glömma, West Ham-sonen som är tillbaka på Upton Park.
Längre bak på mittfältet finns Mark Noble, som gjorde en superstark inledning på förra säsongen innan han blev skadad och Mohamed Diamé, en av ligans bästa ”andravågslöpande” mittfältare. Där finns förstås också Kevin Nolan, som alltid tycks dyka upp på rätt ställa och peta in bollarna.
Eftersom nästan hela transferbudgeten gick åt till att lösa Carroll och Downing så har West Ham legat lågt i övrigt. Razvan Rat från Sjachtar Donetsk har hämtats för att bli lösningen på vänsterbacken.
Om han lyckas känns backlinjen stabil. Guy Demel är en habil högerback och mittförsvararna James Collins och Winston Reid är två av de mest kompromisslösa i eget straffområde.

West Ham har alltid slussat fram spelare ur egna led. Den mest intressanta unga spelaren nu är en före detta Manchester United-junior. Ravel Morrison spåddes en lysande framtid i Manchester, men var för stökig och ratades. Efter utlåning till Birmingham förra säsongen väntas han nu utmana om en plats på bänken.
Modibo Maïga blir lite av nyckelspelare i de inledande omgångarna. Han är nämligen den enda strikern som är matchfit då Andy Carroll dras med en hälskada.
West Ham har en tacksam inledning där de inte möter något av ”Big Six”-lagen de första sex omgångarna.
Hur de kommer klara sig? Även om det finns risk för ”andrasäsongssyndromet” kan jag inte se att de skulle åka ur. En plats på undre halvan känns rimligt.

Tänkbar startelva:
Jääskeläinen – Demel, Collins, Reid, Rat – Nobel, Diamé – Downing, Nolan, Jarvis – Carroll.

Transfers In: Stewart Downing (Liverpool, £5m), Andy Carroll (Liverpool, £15m), Danny Whitehead (Stockport, Undisclosed), Adrián (Real Betis, Free), Razvan Rat (Shakhtar Donetsk, Free).
Out: Robert Hall (Bolton, Compensation), Jake Larkins (Leyton Orient, Free).
Released: Carlton Cole, Gary O’Neil, Jack Powell, Jami Rafati, Eoin Wearen.
Nyckelspelaren: Andy Carroll.
Håll ögonen på: Ravel Morrison.