Förra säsongen:
Premier League: 8.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Tredje rundan.

West Bromwich var höstens lag i Premier League förra säsongen.
Sedan rasade laget – och inte minst försvaret – ihop.
Nu ska man dessutom klara sig utan sin främsta målgörare.

West Bromwich gick som tåget under inledningen av förra säsongen.
Centrallinjen med Ben Foster bakom mittbackarna Gareth McAuley/Jonas Olsson och mittfältarna Youssouf Mulumbu/Claudio Yacob var ligans mest stabila. Framåt vann spelare som James Morrison och Shane Long nye beundrare.
Utöver det hade nye managern Steve Clarke lagt beslag på en juvel.
Romelu Lukaku spenderade säsongen på lån hos West Bromwich och blev lagets bästa spelare. I starten av säsongen var han inhopparen som byttes in och förändrade matchbilder. Senare blev han målgöraren och targetspelaren som sysselsatte motståndarnas försvarare.
Nu har Lukaku återvänt till Chelsea. Och då är förstås frågan hur West Bromwich klarar sig utan centertanken.

Det var lite överraskande när nyheten kom att West Bromwich skrivit kontrakt med Nicolas Anelka. WBA har haft ett hårt arbetande lag med lojala spelare. Anelka passar inte riktigt in i den bilden. Men fransmannen har varit het på försäsongen och gjort sju mål på sju matcher. Enligt rapporterna ska han även ha imponerat med sin arbetsmoral, vilket låter lovande.
För övrigt hade sommaren varit lugn för West Bromwichs del. Visst hade man gjort sig av med några breddspelare som Gonzalo Jara, Marc-Antoine Fortuné och Jerome Thomas, men på plussidan såg det tunt ut.
Men senaste veckan har WBA varit aktivt. Först säkrades mittbacken Diego Lugano på free transfer. Ett viktigt tillskott eftersom Jonas Olsson vacklade betänkligt i våras. Kanske kan konkurrensen lyfta svensken till nivån han höll i inledningen av förra säsongen?
WBA har i dagarna även säkrat Matej Vydra. Tjecken var bäst i det Watford som snuddade vid en plats till Premier League, men återvände till Udinese. Nu har han lånats ut till West Bromwich på inrådan av Gianfranco Zola.

Ansvaret för att ersätta Romelu Lukaku fördelas alltså på flera spelare. Shane Long finns kvar i truppen och är den typ av karaktärsspelare som symboliserar West Brom. Kanske kan Markus Rosenberg kapa åt sig lite mer speltid den här säsongen när hierarkin i anfallet är lite mer oviss?
På mittfältet vilar det kreativa ansvaret på spelare som James Morrison, Chris Brunt och Graeme Dorrans. Zoltán Géra är tillbaka efter en långtidsskada.
Frågetecken råder fortfarande kring Peter Odemwingie som borde ha sålts för länge sedan. Han kan väl knappast stanna ytterligare ett halvår efter kaoset i januari?

Många placerar West Bromwich på övre halvan, men jag sätter ett frågetecken kring lagets kurva. I mina ögon pekar den nedåt.
Under 2013 har WBA endast vunnit fyra ligamatcher. Med den formen under hela säsongen hade man åkt ur ligan.

Tänkbar startelva:
Foster – Jones, McAuley, Olsson, Ridgewell – Mulumbu, Yacob – Zoltán Géra, James Morrison, Nicolas Anelka – Shane Long.

Transfers In: Nicolas Anelka (Shanghai Shenhua, Free), Diego Lugano (Paris Saint-Germain, Free), Goran Popov (Dynamo Kiev, Loan), Matěj Vydra (Udinese, Loan), Zoltan Gera (West Brom, Free).
Out: Marc-Antoine Fortuné (Wigan, Free), James Hurst (Valur, Free), Gonzalo Jara Reyes (Nottingham Forest, Free), Jerome Thomas (Crystal Palace, Free), Romaine Sawyers (Walsall, Free), Scott Allan (Birmingham, Loan)
Released: Zoltan Gera.
Nyckelspelaren: Ben Foster.
Håll ögonen på: Matej Vydra.

Förra säsongen:
Premier League: 9.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Vinnare.

Michael Laudrup gjorde förra sommarens bästa fynd. Efter storsatsning i sommar väntas Swansea utmana om en topplacering.

Swanseas värvningar förra sommaren kan vara ett de bästa transferfönstren som gjorts av en engelsk mittenklubb.
Klubben hittade Michu i Rayo Vallecano och han dunkade in 18 mål i Premier League.
Mittbacken Chico från Genoa var en fullträff, likaså Jonathan De Guzman från Villarreal. Pablo Hernández och sydkoreanen Ki Sung-Yong visade sig också vara en bra värvningar medan Dwight Tiendalli gav bredd för en gratisövergång.
Så många fullträffar räcker ofta för att ta det där klivet från obskyriteten på den undre halvan till att utmana om en topp åtta-plats.
Swansea hamnade nia ifjol, men om Michael Laudrup lyckas lika bra med årets sommarköp finns stora chanser att förbättra den placeringen. Kanske till och med ta en sjätteplats, som vissa förutspår.

Swansea är, som jag beskrivit tidigare, en av de där klubbarna som dragit nytta av det nya tv-avtalet. Nu kan de lägga €12m på Wilfried Bony, som ryktats intressera större klubbar. Bony gjorde 31 mål på 30 matcher i Holland förra säsongen och vann skytteligan i Eredivisie.
Hans ankomst ger synergieffekter. Michu kan nu ta klivet ned till nummer tio-rollen där han trivs allra bäst.
Jonjo Shelvey har värvats från Liverpool. 21-åringen slog sig aldrig in i laget på Anfield, men det finns anledning att tro att han kan lyfta under Laudrup.
Jordi Amat är en spansk mittbackstalang som ger välbehövliga alternativ i mittförsvaret, där laget kändes lite tunna ifjol bakom förstavalen Ashley Williams/Chico.
Michael Laudrup har försökt hitta fler guldklimpar från Spanien. José Cañas och Alejandro Pozuelo ansluter från Real Betis, viktiga breddvärvningar nu när laget ska ut i Europaspelet.

Swansea känns fräscht. Förra sommaren tappade laget en kvartett av viktiga spelare (Caulker, Allen, Sigurdsson, Sinclair). Nu har de fått behålla alla ordinarie spelare.
Ordföranden Huw Jenkins hade inget val. På försommaren ställde Michael Laudrup krav på klubben. Han ville se en satsning – annars hotade han att lämna.
Att återigen byta tränare – Swansea har gjort det rätt ofta på senare år – hade varit ett rejält bakslag.
Nu fick de behålla Laudrup och har förstärkt truppen på alla tänkbara sätt. Att laget har fem kompetenta centrala mittfältare (Britton, Shelvey, De Guzman, Cañas, Ki), två bra målvakter (Vorm, Tremmel) och två vassa vänsterbackar (Neil Taylor, Ben Davies) säger en del om truppens styrka.

Det finns ett problem för Swansea: Europa League.
Klubben kvalificerade sig tack vare segern i Ligacupen och det hårda matchandet kan sätta sin spår. Klarar man att fixa ett resultat i Europaspelet på torsdagen för att sedan göra samma sak tre dagar senare i ligan?
Det är nyckelfrågan för Swansea.
Hur bra kan det gå?
Jag kan verkligen inte se att Swansea bryter sig in på topp fem. Tar de sjätteplatsen har de gjort det riktigt bra.

Tänkbar startelva:
Vorm – Rangel, Williams, Chico, Davies – Britton, Shelvey – Dyer, Michu, Hernandez – Bony.

Transfers In: Wilfried Bony (Vitesse Arnhem, £12m), Jonjo Shelvey (Liverpool, £5m rising to £6m), Jordi Amat (Espanyol, £2.5m), Alejandro Pozuelo (Real Betis, £425,000), Gregor Zabret (NK Domzale, Undisclosed), José Cañas (Real Betis, Free), Alex Gogic (Olympiakos, Free), Jonathan de Guzman (Villareal, Loan), Jernade Meade (Unattached, Free).

Out: Kemy Agustien (Brighton, Free), David Cornell (St Mirren, Free), Mark Gower (Charlton, Free), Kyle Bartley (Birmingham, Loan), Gwion Edwards (St Johnstone, Loan), Alan Tate (Yeovil, Loan).
Nyckelspelaren: Michu.
Håll ögonen på: Wilfried Bony.

Förra säsongen:
Premier League: 13.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Andra rundan.

Är det möjligt att överge en långbollsfilosofi för ett passningsorienterat spel utan att byta ut halva laget – om man samtidigt vill nå resultat?
Stoke City kommer att ge oss en fingervisning om det den här säsongen.

Alla som har något som helst intresse av engelsk fotboll känner till den allmänna schablonbilden av Stoke.
Rugbylaget. De långa bollarna. Fokus på fasta situationer. Det enda laget i proffsfotbollens historia som gjort inkast till sitt främsta anfallsvapen.
Stoke var den fula ankungen i Premier League. När Tony Pulis ville tona ned kritiken kom Optas statistik som ett slag långt ned i magen: Stoke hade minst bollinnehav av samtliga lag i Europas fem toppligor. År efter år.
Det var tacksamt att raljera över Stoke.

Samtidigt var det, i mina ögon, underbart att det fanns en motvikt till allt det andra. Hur kul vore det om alla lag var en spegelbild av Barcelona eller Bayern München? Det fantastiska med fotbollen är ju att det öppnar för så många olika spelstilar.
Stoke City spelade på myten om sig själva.
Och, framför allt: de nådde resultat.
Tony Pulis lyckades göra det som få tränare klarar: Etablera sin klubb i Premier League.
Men klubben nådde ett vägskäl. Under Tony Pulis nådde man till en viss nivå, inte längre. Om man ville ta nästa steg var en förändring en förutsättning.

Det var lite överraskande att ägaren Peter Coates valde att anställa Mark Hughes som ny tränare. Ville man bryta upp med det gamla var det inget jättesteg från Pulis-eran.
Mark Hughes Blackburn var en light-version av Stoke; de slutade alltid sist i fair play-ligan och satsade på långa bollar.
Men Hughes är mannen som har fått i uppdrag att göra Stoke mer attraktivt.
För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt hade jag räknat med en storstädning i sommar. Men den har uteblivit.
Stoke har en gång för alla klippt banden med sin tidigare livsåskådning genom att inte ge Rory Delap nytt kontrakt. Dean Whitehead, Mamady Sidibé och Matthew Upson gick samma öde tillmötes. Michael Owen har lagt av.
Värvningarna består av Försvararen Marc Muniesa från Barcelona (fatta den kulturkrocken!) och vänsterbacken Erik Pieters från PSV. Anfallaren Juan Agudelo från MLS ansluter i januari.
Räcker det för att lägga om taktiken?

Det är det som är det mest intressanta. Går det ens att spela bollen efter marken när anfallsbesättningen består av Peter Crouch, Jon Walters, Kenwyne Jones och Cameron Jerome?
Det blir ett ack så intressant experiment.
På mittfältet har Mark Hughes ett par spelare som skulle kunna hantera en omläggning av spelidén: Steven N’Zonzi och Charlie Adam. Wilson Palacios bör kunna klara det om han hittar formen som han höll under tiden i Wigan och första tiden i Tottenham.
Men klarar backlinjen med Robert Huth och Ryan Shawcross att ställa om till uppspel efter backen? Eller vilar hela det ansvaret på La Masia-skolade Marc Muniesa?
På kanterna är det fortfarande små, snabba lirare som Matthew Etherington, Michael Kightly och Jermaine Pennant som ska stå för inläggen.
Hur man än vänder och vrider på det, hur mycket Mark Hughes än förändrar, måste Stokes främsta anfallsvapen ändå vara bollar någonstans i närheten av Peter Crouchs hjässa.

Tänkbar startelva:
Begovic – Huth, Muniesa, Shawcross, Pieters – Kightly, N’Zonzi, Whelan, Etherington – Walters, Crouch.

Transfers In: Erik Pieters (PSV Eindhoven, £3m), Juan Agudelo (New England Revolution, Undisclosed [January 1]), Alex Grant (Portsmouth, Free), Marc Muniesa (Barcelona, Free).
Out: Matthew Lund (Rochdale, Free), Carlo Nash (Norwich, Free), Matthew Upson (Brighton, Free), Dean Whitehead (Middlesbrough, Free), Rory Delap (Burton Albion, Free).
Released: Michael Clarkson, Matthew Gledhill, Jadan Hall, Andrew Musunga, Jermaine Pennant, George Rigg, Mamady Sidibe.
Retired: Michael Owen.
Nyckelspelaren: Ryan Shawcross.
Håll ögonen på: Steven N’Zonzi.

Förra säsongen:
Premier League: 7.
Europa League: 16-delsfinal.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Vad kan uteblivet Champions League-spel få för konsekvenser?
Den här sommaren fick Liverpool erfara det.

Känslan bland Liverpoolfansen var positiv när vi gick in i silly season.
Laget hade avslutat våren bra. Trots Luis Suárez avstängning hade laget vunnit matcher och öst in mål. Nyförvärv som Coutinho och Daniel Sturridge visade sig vara fullträffar.
Samtidigt hade Brendan Rodgers revolution började ge effekt. Efter den svarta hösten hade taktiken börjat sätta sig. Steven Gerrard var tillbaka i gammal fin form. Lucas Leiva var åter skadefri.
En bra silly season så skulle laget på allvar slåss om Champions League-platserna igen.

Sommaren började också lovande. Kolo Touré hämtades på free transfer från Manchester City. Iago Aspas värvades från Celta Vigo. Simon Mignolet köptes loss från Sunderland. Luis Alberto var en framtidsvärvning av den sorten där risken är minimal.
Hade Liverpool fått loss Henrikh Mkhitaryan från Sjachtar Donetsk hade optimismen bland fansen nått höjder den inte gjort sedan säsongen 2008/09 då laget slogs om ligatiteln.
Men armeniern valde Dortmund och sedan dess har Liverpool jobbat i motvind.
Det är nämligen inte så lätt att köpa loss bra spelare utan att kunna locka med Champions League. Det här blir fjärde året i rad som Liverpool står utanför världens finaste klubblagsturnering.
Än värre är när de egna stjärnorna är beredda att flytta till en rival som ”bara” ska kvala dit.
För Liverpools del kom sommaren att handla om Luis Suárez.

Stjärnan försökte få till en övergång till Arsenal. Liverpool vägrade kategoriskt sälja till en konkurrent.
Det var vettigt. Allt annat hade varit ett gigantisk självmål, att underkänna sig själva som storklubb.
Nu talar det mesta för att Suárez blir kvar i klubben. Ägaren John W Henry kan knappast backa från så starka uttalanden som han gjorde förra veckan.
Frågan är hur det påverkar laget.

Kan Luis Suárez glömma allt och spela på som om ingenting hänt? Förmodligen. På planen drivs han av en otrolig vilja och ett VM-år finns det väldigt lite som kan rubba den.
Kan Brendan Rodgers förlåta stjärnan? Ja. En tränare som inte kan förlåta spelare som gör snedsteg blir inte långvarig i branschen.
Kan fansen förlåta Suárez som pissat på klubben genom att hota att dra dem till domstol för att få igenom en flytt till en rival? Högst troligt. Hans anseende har minskat, kärleken från The Kop kanske inte blir lika stark som den en gång var, men supportrar har förvånansvärt lätt att glömma så länge spelare presterar på planen.
Här kan det vara en fördel att Suárez är avstängd i inledningen av säsongen. När han väl gör debut har (kanske) den värsta stormen blåst förbi.
Frågan är om laget påverkas om turbulensen. Det är omöjligt att veta på förhand, men lagkamraterna gör bäst i att ha en rent pragmatisk hållning:
Ska Liverpool kunna utmana i toppen behövs Suárez. Svårare än så är det inte. Att hitta ersättare har ju dessutom visat sig vara komplicerat.

Med Suárez ser Liverpools offensiv minst sagt intressant ut. Coutinho var lysande i våras och kan mycket väl ta ytterligare steg den här säsongen. Jag ser det inte som otänkbart att han utvecklas till en av ligans största stjärnor de kommande åren. Potentialen finns där.
Jordon Ibe, 17, är en supertalang som kanske kan bli en joker på liknande sätt som Raheem Sterling blev ifjol.
Däremot sätter jag ett frågetecken för mittbackssidan. Jamie Carragher har lagt skorna på hyllan. Kvar finns Martin Skrtel, Daniel Agger och Sebastian Coates. Plus nye Kolo Touré. Det är inte en mittbacksuppsättning som andas Champions League-spel. Åtminstone inte så länge Skrtel presterar som förra säsongen.
Det har för övrigt ryktats om både Skrtel och Agger.
Att sälja dansken, som nu framstår som försvarschefen, med veckor kvar av fönstret vore ett dråpslag. Visst skulle Liverpool få en rejäl slant, men – återigen – att få loss ersättare är inte så lätt.
Det är kostnaden man betalar för att stå utanför Champions League.

Efter försäljningar av Andy Carroll, Stewart Downing och Jonjo Shelvey har Liverpool ett positivt transfernetto. Det finns utrymme för en eller ett par tunga värvningar.
Klubben lade bud på Diego Costa, men han förlängde istället kontraktet med Atlético Madrid. Nu drömmer fansen om Willian, som väntas lämna Anzji.
Ror vd:n Ian Ayre hem den värvningen är det bara att lyfta på hatten. Då har Liverpool gjort ett kap.
De sista veckorna av transferfönstret kommer att avgöra mycket. Liverpool behöver värva och behöver träffa rätt om de ska kunna hota uppåt.

Brendan Rodgers fick några smekmånader ifjol. Trots undermåliga resultat hade fansen tålamod.
Nu är det upp till bevis. Ägarnas målsättning är en fjärdeplats – och det samtidigt som Tottenham spänt musklerna och Arsenal, för en gångs skull, fått behålla sina bästa spelare.
Att slippa Europa League-spel är en fördel. Torsdagsmatcher kan slå undan benen för vilket lag som helst.
Det finns skäl att tro att Liverpool kommer att fortsätta göra framsteg under Brendan Rodgers.
Om det räcker till den där fjärdeplatsen som skulle förändra förutsättningarna för klubben återstår att se.

Tänkbar startelva:
Mignolet – Johnson, Skrtel, Agger, Enrique – Lucas, Gerrard – Coutinho, Suárez, Aspas – Sturridge.

In: Iago Aspas (Celta Vigo, £9m), Simon Mignolet (Sunderland, £9m), Luis Alberto (Sevilla, £6.8m), Kolo Touré (Manchester City, Free).
Out: Andy Carroll (West Ham, £15m), Jonjo Shelvey (Swansea, £5m rising to £6m), Jay Spearing (Bolton, Undisclosed), Peter Gulasci (Red Bull Salzburg, Free), Jamie Stephens (Newport, Free), Danny Wilson (Hearts, Free), Michael Ngoo (Yeovil, Loan), Suso (Almeria, Loan), Henoc Mukendi (Partick Thistle, Loan), Jack Robinson, (Blackpool, Loan), Pepe Reina (Napoli, Loan), Stewart Downing (West Ham, £6m).
Released: Tyrell Belford.
Retired: Jamie Carragher.
Nyckelspelaren: Steven Gerrard.
Håll ögonen på: Coutinho.

Förra säsongen:
Championship: 2.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Andra rundan.

Jag var helt på det klara över hur jag skulle vinkla den här förhandstexten.
Hull City kan aldrig överleva i Premier League med det här centrala mittfältet.
Så – boom! Tom Huddlestone klar. Jake Livermore på lån.
Räcker det för att rädda Steve Bruces gäng kvar?

Om man ska gå upp i Premier League utan att ta hänsyn till sina supportrarnas välbefinnande kan man göra som Hull City.
Dramat som utspelade sig i i slutomgången i Championship den 4 maj är förmodligen årets idrottsdrama världen.
Det för invecklat att återge alla turer igen. Antingen läser ni min resumé eller så tittar ni på bilderna där allt slutar med att Ahmed Elmohamady dansar loss framför kameran.
Den gången slutade det lyckligt, minst sagt, men jag gissar att fansen gärna besparar sig liknande spänning den här gången. Åtminstone de som har svagt hjärta.

De hade gärna varit utan den storm som följde när ägaren Assem Allam bestämde sig för att byta ut klubbmärket och ändra klubbnamnet. Hull City ska i fortsättningen heta Hull City Tigers.
Re-branding och säljande varumärken var tydligen viktigt för en annars populär ägare.
Den värsta stormen har lagt sig, men Allam tappade i anseende. Och sådant kan ge onödigt energiläckage i ett läge när klubben behöver vara enad.

För några dagar sedan var det ganska enkelt att peka på vad som skulle fälla Hull City i Premier League.
Under sommaren har managern Steve Bruce förstärkt målvaktssidan med Allan McGregor och Steve Harper, backsidan med Curtis Davies och Maynor Figueroa och anfallet med Danny Graham och Yannick Sagbo.
Helt okej värvningar för en nykomling.
Men hur i all sin dar hade han tänkt sig mittfältet? Det framstod som lagets i särklass svagaste lagdel, trots att Robert Koren bar laget förra säsongen.
Därför var nyheten som kom igår precis den som Hull-fansen drömt om:
Tom Huddlestone värvas från Tottenham. Ett lån av Jake Livermore ingår i samma affär.
Dessa ingick inte i André Villas-Boas planer, men de kommer göra stor nytta på KC Stadium.
Nu känns det åtminstone som Hull City har en chans att överleva.

För att drömmen ska bli verklighet krävs att rätt många bitar ska falla på plats.
I anfallet måste Danny Graham hitta målkänslan som han glömde kvar i Swansea. Yannick Sagbo får gärna bli ett superfynd á la Arouna Koné.
Försvaret som innehåller PL-bekantingar som Paul McShane, James Chester och Abdoulaye Fayé måste överprestera.
Kanske framför allt: Steve Bruces 3-5-2-system måste bli en överraskning för motståndarna.
Den förre Manchester United-försvararen bygger bakifrån och hans 3-5-2 som gärna blir ett 5-3-2 var framgångsrikt i Championship. Kan trebackslinjen sätta griller i huvudet på tränarkollegorna i Premier League? Ahmed Elmohamady och Robbie Brady skötte iallafall rollerna som wing-backs alldeles utmärkt förra säsongen.
På försäsongen har Bruce även testat 4-3-3 med Sagbo och Sone Aluko som kantspringare. Gissningsvis kommer fembackslinjen användas mot storlagen.

Hull City har totalt lagt ut €14,6m netto på spelarköp (för de 12-14 spelarna som lämnat truppen har man inte fått in en enda krona).
Ägaren Assem Allam vill att klubben ska bli självförsörjande. Det är en fin tanke, men känns inte som rätt taktik om man vill stanna i Premier League.
Å andra sidan sa man samma sak förra gången Hull City kom upp i ligan. Då brottades Phil Brown med små resurser, men gjorde en kanonhöst, vilket lade grunden till nytt kontrakt.
Det bestående minnet från den sejouren är Jimmy Bullard och Phil Browns halvtidssnack ute på planen efter en usel första halvlek mot Manchester City.

Steve Bruce lär inte göra om det misstaget, men han bör nog värva mer innan fönstret stänger om hans lag ska klara kontraktet.
Samtidigt som jag skriver dessa rader ryktas Cardiff, en annan nykomling, vara på väg att göra nya storköp. Efter Steven Caulker och Gary Medel kan Momo Sissoko vara på ingång.
Steve Bruce har med värvningarna av Huddlestone och Livermore gett sitt lag chansen att ta upp kampen.
Jag har, ändå, svårt att se att det ska räcka.

Tänkbar startelva:
McGregor – McShane, Davies, Figueroa – Elmohamady, Huddlestone, Koren, Livermore, Brady – Sagbo, Graham.

In: Curtis Davies (Birmingham, £2.25m), Ahmed Elmohamady (Sunderland, £2m), Allan McGregor (Besiktas, £1.8m), George Boyd (Peterborough, Free), Maynor Figueroa (Wigan, Free), Steve Harper (Newcastle United, Free), Yannick Sagbo (Evian, Undisclosed), Danny Graham (Sunderland, Loan), Tom Huddlestone, (Tottenham, £5.25m), Jake Livermore (Tottenham, Loan).
Out: Corry Evans (Blackburn Rovers, Undisclosed), Sonny Bradley (Portsmouth, Free), Mark Cullen (Luton, Free), Andy Dawson (Scunthorpe, Free), Danny East (Portsmouth, Free), Mark Oxley (Oldham, Loan), Jack Hobbs (Nottingham Forest, Loan), Jamie Devitt (Chesterfield, Free), Tom Cairney (Blackburn, Loan).
Released: Paul McKenna, Seyi Olofinjana, Jay Simpson.
Nyckelspelaren: Robert Koren.
Håll ögonen på: Yannick Sagbo.

Förra säsongen:
Premier League: 3.
Champions League: Ut i gruppspelet.
Europa League: Mästare.
FA Cup: Semifinal.
League Cup: Semifinal.

Från den mest hatade managern i klubbens historia – till den mest älskade.
José Mourinho är tillbaka i Chelsea.
Hans signatur räckte för att Chelsea skulle segla upp som favorit till ligatiteln.

En av fotbollsvärldens sämst bevarade hemligheter i våras var att José Mourinho skulle lämna Real Madrid och återvända till Chelsea.
The Special One är tillbaka. Visserligen vill han själv ge sig smeknamnet ”The Happy One”, men den enkla går vi inte på.
När säsongen väl sparkat igång kommer portugisen att skapa sina konflikter, inleda sina ordkrig, helt i linje med hur han agerat tidigare i karriären.
En lugn, tillbakadragen José Mourinho vore förmodligen inte en lika framgångsrik tränare. Det är duellerna, på och utanför plan, som ger honom drivkraft.

För Chelseas del innebär José Mourinhos återkomst att det råder harmoni igen. Rafael Benítez-experimentet lade sordi på stämningen över Stamford Bridge (även om Europa League-segern räddade hans heder).
Nu är entusiasmen tillbaka.
José Mourinho anländer dessutom till en oförskämt stark trupp. André Schürrle har värvat från Leverkusen. Michael Essien, Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku återvänder från lån.
Målvaktssidan har förstärkts med Mark Schwarzer. Han kommer förmodligen inte få stå många matcher, men det var en lagdel där alternativen varit färre än hos konkurrenterna.
I försvaret är det samma gubbar som ska göra jobbet. Dock förväntar jag mig en nytänd John Terry, som nu får jobba under sin favorittränare.
På mittfältet återstår att se hur Mourinho väljer att spela. Ramires/Lampard eller en städare i form av John Obi Mikel/Michael Essien. David Luiz testades i rollen förra säsongen, men lär återfinnas i mittförsvaret (såvida han inte säljs för ett jättebud sista veckorna av transferfönstret). Kanske kan nye Marco van Ginkel överraska och sno åt sig en startplats.
Centrala mittfältet sätter jag ändå ett litet frågetecken för.

Offensivt finns massor av alternativ. Det finns så många spelare att José Mourinho måste låna ut någon, annars kommer han ha flera missnöjda lirare.
De tre musketörerna – Hazard, Mata, Oscar – lär spela viktiga roller även den här säsongen. Hur André Schürrle ska användas är oklart. Han kan spela striker, men i mina ögon är han bäst som kantspelare.
Kevin De Bruyne och Victor Moses kommer att ha svårt att platsa, vilket säger en del om konkurrensen.

Den enda avdelningen som kan vara i behov förstärkning är anfallet. Chelsea har visserligen Romelu Lukaku, som dunkade in 17 mål för West Bromwich förra säsongen, Fernando Torres och Demba Ba. Men är dessa tillräckligt bra för att leda anfallslinjen? I ett lag som ska slåss på fyra fronter?
Nej, inte enligt mig. Och uppenbarligen inte heller enligt José Mourinho eftersom han jobbat så hårt för att få loss Wayne Rooney. Rooney skulle göra Chelsea ruskigt starkt.
Den affären ser dock ut att gå i stöpet så Chelsea har istället börjat rycka i Samuel Eto’o från Anzji.
En så meriterad, lojal och begåvad striker vore guld värd för det här laget. Då ser jag inga gränser för hur långt de kan nå under säsongen, vare sig i ligan eller i Champions League.
Som läget är nu ser jag fortfarande en risk i att laget saknar en dödlig striker. Chelsea gjorde näst flest mål förra säsongen trots att man saknade en formstark anfallare.
Man kan undra vad de är kapabla till med en striker i högsta klass.

Det ska bli intressant att se hur José Mourinho hanterar ägarönskemålet om attraktiv fotboll. En av anledningarna till att Roman Abramovitj inte avgudade Mourinho förra gången var att Chelsea inte spelade tillräckligt underhållande fotboll. Nu har Mourinho aviserat att han ska spela mer offensivt. Men kan hans lag göra det? Hans filosofi har alltid byggt på tätt försvarsspel i kombination med vassa omställningar.
Nu har han onekligen material för att spela passningsorienterad fotboll. Spelare som Hazard, Mata, Oscar vore en dröm för alla tränare som vill odla ett fartfyllt, passningsorienterat anfall.
Det här, Mourinhos val av taktik, är jag mest nyfiken på.

Riskfaktorer? Inte så många eftersom jag räknar med att klubben löser en striker innan transferfönstret stänger, förmodligen Samuel Eto’o.
Det har funnits ett problem i Chelsea senaste åren när John Terry och Frank Lampard har fasats ut. Klubbikonerna har inte fått lika mycket speltid som tidigare år, vilket skapat oro i truppen. Den risken minskar nu när gudfadern återvänt. Jag kan inte se hur Terry eller Lampard skulle sätta sig upp mot Mourinho, tränaren som en gång gjorde dem till världsstjärnor.
Medan Manuel Pellegrinis orutin från Premier League-spel ses som ett problem i Manchester City har José Mourinhos entré i Chelsea gjort laget till favorit bland spelbolagen.
Portugisen har blivit ligamästare i alla länder han tränat, med Porto, Chelsea, Inter, Real Madrid.
När han anlände till Chelsea 2004 gjorde han laget till mästare direkt.
Det vore ingen skräll om han lyckades med det igen.

Tänkbar startelva:
Cech – Ivanovic, Luiz, Terry, Cole – Ramires, Lampard – Mata, Oscar, Hazard – Lukaku.

Transfers In: André Schürrle (Bayer Leverkusen, £18m), Marco van Ginkel (Vitesse Arnhem, £9m), Mark Schwarzer (Fulham, Free), Cristián Cuevas (O’Higgins, £3m), Stipe Perica (NK Zadar, Undisclosed).
Out: Jeffrey Bruma (PSV Eindhoven, £2.5m), Amine Affane (Energie Cottbus, Free), Ben Gordon (Ross County, Free), Rohan Ince (Brighton, Free), Ross Turnbull (Doncaster Rovers, Free), Patrick Bamford (MK Dons, Loan), Thibaut Courtois (Atlético Madrid, Loan), Todd Kane (Blackburn, Loan), Marko Marin (Sevilla, Loan), Oriol Romeu (Valencia, Loan), George Saville (Brentford, Loan), Patrick van Aanholt (Vitesse Arnhem, Loan), Daniel Pappoe (Colchester, Loan), Milan Lalkovic (Walsall, Loan), Florent Malouda (Trabzonspor, Free), Sam Walker (Colchester, Loan), Cristian Cuevas (Vitesse Arnhem, Loan).
Released: James Ashton, Samuel Bangura, Yossi Benayoun, Conor Clifford, Aziz Deen-Conteh, Tom Howard, Archange Nkumu, Nortei Nortey, Adam Phillip.
Retired: Paulo Ferreira.
Nyckelspelaren: Juan Mata.
Håll ögonen på: Romelu Lukaku.

Förra säsongen:
Premier League: 17.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Tio nya spelare, ny taktik och en mördande försäsongsträning.
Paolo Di Canio-revolutionen fortsätter skölja över Sunderland.
Hur långt räcker den?

Om jag ska plocka fram en sekvens från Premier League säsongen 2012/13 – blott en – som jag vill minnas i evighet är det denna:
David Vaughan gör 3–0-målet för Sunderland i derbyt borta mot Newcastle och Paolo Di Canio går fullständigt banans vid sidlinjen.
Han firar som om han själv skjutit hem ett VM-guld med ett golden goal.

Italienaren hade tagit över efter sparkade Martin O’Neill, han var ifrågasatt på sina håll.
Var han kompetent nog för jobbet eller hade han fått tjänsten för sitt namn, för att han var Paolo Di Canio, med allt vad det innebär?
Under sekunderna när han vevade med armarna och gled ned på knäna på St James’ Park blev han en hjälte i Sunderland-fansens ögon.
Bland alla tillrättalagda tränare står han för något annat. Äkta glädje.
Paolo Di Canio är tränaren som ger uttryck läktarnas passion.

Med Paolo Di Canio blir det rock ’n’ roll. Aldrig vardagstristess. Oavsett hur färglöst laget var förra säsongen var det en fröjd att följa dem efter att Di Canio ställt sig vid tränarbänken. Att titta på honom var underhållning nog.
Det kommer att bli kul att följa Sunderland även den här säsongen.
Di Canio har nämligen varit ligans mest aktiva manager under transferfönstret. Tio nya spelare har anlänt till Stadium of Light.
Bland namnen som sticker ut finns Emanuele Giaccherini från Juventus, Jozy Altidore från AZ Alkmaar, Cabral från Basel och David Moberg Karlsson från IFK Göteborg.
Ambitiöst?
Jo, men samtidigt ställer jag mig frågan om det inte handlar om kvantitet framför kvalitet. Sunderland har sålt målvakten Simon Mignolet till Liverpool och fått se Danny Rose återvända till Tottenham. Laget som slutade på platsen precis ovanför nedflyttningsstrecket har förlorat sina två bästa spelare från ifjol.
Klubbens ”net spend” är bara €7m, mindre än Crystal Palaces.

Paolo Di Canio har skickat i väg stofiler som Titus Bramble. Lee Cattermole, före detta lagkapten, har inte sålts ännu men petas förmodligen ur Premier League-truppen. Även James McClean har lämnat. Ingen större förlust då spelaren stagnerat.
Trots alla värvningar i sommar har Sunderland fortfarande inga vettiga ytterbackar. Under försäsongen har Craig Gardner och Jack Colback återigen spelats som ytterbackar. De är okej, men inte optimala.
Så trots tio värvningar finns det fortfarande brister i truppen.
Det ryktades nyligen om intresse för Inters Walter Gargano. Han hade gjort nytta på det här mittfältet.

Di Canio har kört stenhårt med laget under försäsongen. Lagkaptenen John O’Shea avslöjade i en intervju att de drillades tre gånger om dagen: Löpning plus gympass på förmiddagen, fotbollsträning på eftermiddagen.
Det bådar gott. En klubb som Sunderland kan inte ligga på latsidan om man ska hävda sig mot klubbar som har råd att spendera avsevärt mycket mer pengar på nyförvärv.
Laget ska samtidigt spela en mer passningsorienterad fotboll kommande säsong. Det säger inte så mycket om man jämför med förra året då Sunderland i många matcher var håglöst, idéfattigt – nästan handlingsförlamat. Men jag gillar tanken.

För att Sunderland ska lyckas krävs förstås att spelare som svek ifjol tar sig i kragen. Som Stéphane Sessègnon. Som Sebastian Larsson. Som Adam Johnson.
Steven Fletcher behöver hitta målet, om nu inte Jozy Altidore blir den succé fansen drömmer om på. Han påstår själv att han är avsevärt bättre än under sejouren i Hull City.
Wes Brown, tillbaka från skada, blir ett välkommet tillskott i backlinjen om han håller sig frisk (det har varit lite si och så med det under hans karriär).
En annan avgörande faktor är målvakterna. Simon Mignolet tillhörde ligans bästa ifjol. Nu ska Keiren Westwood och Vito Mannone axla manteln. Ingen av dem känns som någon förstemålvakt.

Paolo Di Canio har skaffat sig många anhängare efter ett halvår i Premier League.
Fansen hade han redan vid ”hello”. Eller åtminstone efter 3–0 mot Newcastle. Det dröjde inte länge innan spelarna också föll för den karismatiske italienaren.
Di Canio-febern avtog med tiden, det ska sägas, men nu bubblar klubben av förväntningar igen.
Den här säsongen kommer visa om Di Canio är värd hajpen.

Tänkbar startelva:
Westwood – Gardner, Brown, O’Shea, Colback – Johnson, Cabral, Larsson, Giaccherini – Sessègnon – Fletcher.

Transfers In: Jozy Altidore (AZ Alkmaar, £6.5m), Emanuele Giaccherini (Juventus, £6.5m), Vito Mannone (Arsenal, £1.5m), David Moberg Karlsson (IFK Gothenburg, £1.5m), El-Hadji Ba (Le Havre, £380,000), Duncan Whatmore (Altrincham, Undisclosed), Cabral (Basel, Free), Modibo Diakité (Lazio, Free), Valentin Roberge (Maritimo, Free), Jordan Pickford (Burton Albion, Loan).
Out: Simon Mignolet (Liverpool, £9m), Ahmed Elmohamady (Hull, £2m), James McClean (Wigan, Undisclosed), Matt Kilgallon (Blackburn, Free), Adam Reed (Burton, Free), Ryan Noble (Burnley, Free), Danny Graham (Hull City, Loan), Alfred N’Diaye (Eskisehirspor, Loan).
Released: Titus Bramble, Anthony Callaghan, Wade Joyce, Matt Kilgallon, Ben Wilson.
Nyckelspelaren: Steven Fletcher.
Håll ögonen på: Emanuele Giaccherini.

Förra säsongen:
Premier League: 6.
FA Cup: Kvartsfinal.
League Cup: Tredje rundan.

Efter elva år är David Moyes-eran över.
Roberto Martínez – en helt annan tränartyp – ska förvalta arvet.
Är det möjligt?

Förändringar kommer alltid stöta på motstånd. Men det var tacksamt för Roberto Martínez att hans entré på Goodison Park hamnade i skymundan av en annan revolution i Everton.
Klubbledningen valde att förändra klubbmärket, kasta bort det latinska mottot ”Nil Satis, Nisi Optimum” (”Inget utom det bästa är gott nog”) och göra ett modernare utseende.
Det togs, så klart, inte emot väl.
Runt 25 000 skrev på ett protestlista, andra meddelade att de vägrar att köpa souvenirer i fortsättningen.
Everton, en sympatisk, gedigen klubb ledd av den sympatiske, gedigne Bill Kenwright, fick krypa till korset och be om ursäkt för att man inte konsulterat fansen (inte tillräckligt mycket, man vände sig faktiskt till sitt ”Fans’ Forum” och sina affärspartners). Till nästa säsong ska man göra om proceduren och ta in åsikter från fler supporterhåll.

Så… Roberto Martínez kunde, trots allt, smyga in lite under radarn i Everton.
Spanjoren var klubbens förstaval, såvitt vi vet, och hans arbete med Wigan har gett honom många beundrare. Om Everton var enkelspårigt under David Moyes finns nu en tränare som är kapabel att utveckla spelet.
Åtminstone tror vi det. Eller så är det bara en förhoppning.
Moyes utvecklade Evertons spel, det ska sägas. Framför allt under fjolåret såg vi resultatet där vänsterkanten med Pienaar/Baines var en av ligans läckraste (för mer fördjupning, läs den här analysen från förra hösten).
Men Roberto Martínez ger andra dimensioner. Som innovatör/visionär är han en av ligans mest spännande tränare. Hans drag att rädda kontraktet med hjälp av ett 3-4-3-system var bland de coolaste jag sett vad gäller matchcoachning i den här ligan (för mer fördjupning, läs den här analysen från april 2012).
Hade Everton ens funderat på tanken att locka över en spelare som Gerard Deulofeu med David Moyes? Hade spelaren ens kommit? Tveksamt.

Samtidigt finns det en rejäl risk här. Vi pratar om en klubb som överpresterat år efter år. Åtminstone sett till ”net spend”, som så ofta används som måttstock.
David Moyes hade begränsade resurser, men lyckades ändå göra Everton till ett lag som kunde hota i toppen. En gång, 2005, tog de till och med fjärdeplatsen. Förra säsongen nosade de på en Champions League-biljett under hösten, för att sedan tappa och hamna sexa.
Om – om – de haft en pålitlig striker hade de mycket väl kunnat hålla hela vägen.

Strikerpositionen har varit Evertons problem i många år. De har haft ett ramstarkt försvar, men ingen målgaranti. Tim Cahill användes för att släcka bränder, ibland har ansvaret vilat på Marouane Fellaini.
Nikica Jelavic såg ut att vara lösningen under våren 2012, men han tappade målkänslan av någon outgrundlig anledning. Nu har Roberto Martínez förstärkt med Arouna Koné, som kanske kan bidra med tio-tolv mål i bästa fall.
Det är inte den enda spelaren Martínez tagit med sig från sin förra klubb. Rätt tidigt i somras gjorde han klart med Antolin Alcaraz och målvakten Joel Robles (som spelade för Wigan, men tillhörde Atlético Madrid).
Det var lite oväntat eftersom Martínez, vid sin presentation, sa:
– Det vore ett stort misstag om en klubb av Evertons storlek tittade på spelare från managerns gamla klubb. Det finns en hel världsmarknad och vi behöver inte leta i Wigan.
Värvningarna framstår dock som vettiga och breddar en trupp som alltid känts aningen för tunn.

Risken finns fortfarande att Marouane Fellaini säljs. Belgaren har en utköpsklausul, vilket David Moyes så klart känner till, och det ryktas om intresse från Manchester United.
Everton skulle förstås förlora mer på att tappa Fellaini än vad United skulle tjäna på att få honom.
Förra hösten var han stundtals ostoppbar i rollen som offensiv mittfältare. Jag har svårt att se vad Everton skulle hitta en mer effektiv ”tia” med så kort tid kvar av transferfönstret. Leighton Baines har också rönt intresse, men ser ut att bli kvar. Det är förstås centralt eftersom han var den spelare i Premier League som skapade flest målchanser förra säsongen, enligt Optas statistik.
Kvart finns trygga försvarare som Sylvain Distin och Phil Jagielka. Yttrarna Steven Pienaar och Kevin Mirallas håller hög klass. Tim Howard har fått välbehövlig konkurrens av Robles.

Med Roberto Martínez kommer Everton automatiskt spela mer efter marken. Laget kommer bli mer djärvt, förmodligen ta den där historiska segern på bortaplan mot något av Big Four-lagen (vilket Moyes misslyckades med på 46 försök).
Men kan laget agera lika disciplinerat och vattentätt bakåt? Kan de skapa samma never-say-die-attityd som David Moyes ingjöt i spelarna?
Jag tror att det blir en omställningsperiod.
Även om startelvan är stark, även om truppen känns bredare än förra året, blir det tufft att upprepa sjätteplatsen från förra säsongen.

Tänkbar startelva:
Howard – Coleman, Distin, Jagielka, Baines – Mirallas, Osman, Gibson, Pienaar – Fellaini – Koné.

Transfers In: Arouna Koné (Wigan, £6m), Joel Robles (Atlético Madrid, £2m), Antolín Alcaraz (Wigan, Free), Gerard Deulofeu (Barcelona, Loan).
Out: Jake Bidwell (Brentford, Undisclosed), Jasper Johns (Sheffield United, Free).
Released: Johan Hammer, Thomas Hitzlsperger, Sam Kelly, Jan Mucha.
Retired: Phil Neville.
Nyckelspelaren: Marouane Fellaini.
Håll ögonen på: Gerard Deulofeu.

Förra säsongen:
Championship: 5.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Andra rundan.

Ian Holloway var nära att göra det ”omöjliga” och rädda kvar Blackpool i Premier League.
Nu står han inför en lika svår uppgift med Crystal Palace.
Jag kan inte se hur han ska kunna lyckas.

Den största tränarprofilen i Premier Leagues (korta) historia har hängt av sig kavajen för gott. Sir Alex Ferguson är inte med längre.
Sån tur att Ian Holloway är tillbaka.
Meritmässigt kan 50-åringen från Bristol inte mäta sig med Sir Alex. Han är knappt värd att nämnas i samma andetag. Men han har en sak gemensamt med den förre Manchester United-tränaren:
Han är en färgstark profil. En karaktär. Det händer alltid grejer kring Ian Holloway. Blir sällan tråkigt.
Jag kan inte komma på någon tränare – i fotbollsvärlden – som bjudit på lika många one-liners som Ian Holloway. Hans verbala attack mot Wayne Rooney för några år sedan var underbar.

Alltför många har misstagit sig och tryckt pajas-stämpeln i pannan på denne frispråkige herre.
Men det är orättvist.
Bedriften att först ta budgetlaget Blackpool till Premier League och sedan sånär rädda laget kvar var ytterst imponerande.
Gör man det en gång till, med Crystal Palace är det bevis på att man inte är oduglig som tränare. Snarare tvärtom.
Ian Holloway kommer att att behöva plocka fram all sin kunskap och fingertoppskänsla om han ska lyckas den här gången.
Crystal Palace är det svarta fåret i årets upplaga av Premier League.

Medan Cardiff värvat stort och skrytsamt och Hull City åtminstone kan drömma om värvningar tack vare en rik ägare, lever ”CP” i en annan verklighet.
De har stått vid ruinens brant, ekonomiskt, och tänker inte förköpa sig igen.
Jackpotten för uppflyttningen, cirka 1,5 miljarder kronor utspritt på fem år, används till att rusta upp arenan, köpet av en träningsanläggning i Beckenham och till den framgångsrika akademin.
Jag tycker det är hälsosamt.
Även om Crystal Palace skulle lägga, låt oss säga, 500 miljoner kronor på nya spelare i sommar är det ingen garanti för att de klarar sig kvar.
Bättre då att bygga för framtiden. Akademin är en av Englands bästa och producerade nyligen en guldklimp som Wilfried Zaha.

På tal om Zaha, förresten, så är han en av anledningarna till att Crystal Palace är bottentippat. Förra säsongen var han dörröppnaren i lagets offensiv. Nu har han flyttat till Manchester United. Dessutom är Glenn Murray, målsprutan som lade grunden till den starka hösten, långtidsskadad. Han missar första halvan av ligan på grund av en knäoperation.

Trots den restriktiva hållningen har Ian Holloway fått spendera cirka 80 miljoner kronor i sommar. En stor del av budgeten, €5,3m, gick åt till Dwight Gayle, anfallare från Peterborough. Gayle beskrivs som en Ian Wright-typ, men var han verkligen värd så mycket pengar? Framtiden får utvisa.
Marouane Chamakh ansluter från Arsenal. Marockanen har stukat självförtroende, men kanske kan få ett lyft under Holloway. Ett intressant namn är José Campaña, en ung spanjor som kommer att komplettera Mile Jedinak på centrala mittfältet. Spelare som Elliot Grandin, Jerome Thomas och Stephen Dobbie känns som utfyllnad, om än betydelsefull sådan eftersom alla tre har erfarenhet av Premier League.
I anfallet finns 40-årige Kevin Phillips som joker. Han ger åtminstone en dos nostalgi.

Min stora farhåga är hur den svaga försvarsbesättningen ska kunna hantera spelare som Robin van Persie, Sergio Agüero, Luis Suárez och de andra.
Ska Danny Gabbidon, Paddy McCarthy och Damien Delaney lösa den uppgiften? Knappast va?
Här måste Crystal Palace förstärka och göra det illa kvickt.
Ian Holloway har bra kännedom om de lägre divisionerna. Om han kan fynda backar kan Crystal Palace kanske hänga med ett tag. Annars kan laget halka efter rätt tidigt.

Tänkbar startelva:
Speroni – Ward, Delaney, Gabbidon, Moxey – Jedinak, Campaña – Williams, Thomas, Bolasie – Gayle.

Transfers In: Dwight Gayle (Peterborough, £6m), Stephen Dobbie (Brighton, £850,000), Jerome Thomas (West Brom, Free), Kevin Phillips (Blackpool, Free), Elliot Grandin (Blackpool, Free), Marouane Chamakh (Arsenal, £1m).

Out: Alex Marrow (Blackburn, Undisclosed), Jermaine Easter (Millwall, Free), Andre Moritz (Bolton, Free), Dale Banton (MK Dons, Loan).
Released: Aaron Akuruka, Kadell Daniel, Bayan Fenwick, Jack Holland.
Nyckelspelaren: Mile Jedinak.
Håll ögonen på: Dwight Gayle.

Förra säsongen:
Premier League: 14.
FA Cup: Tredje rundan.
League Cup: Fjärde rundan.

Efter elva omgångar av Premier League förra året låg Southampton näst sist med fem inspelade poäng.
Få trodde att de skulle överleva mer än en säsong i högstaligan.
Sedan kom lyftet. Och efter ett par tunga värvningar hoppas fansen på en plats i mitten av tabellen.

Southampton klättrade två divisioner på två år. Starten i Premier League blev ett brutalt uppvaknande för Nigel Adkins gäng.
Efter fyra matcher hade laget fyra förluster och 14 insläppta mål.
Säsongen vände i jumbomötet borta mot QPR i november.
När populäre Adkins väl fått ordning på skutan och lyft laget ovanför nedflyttningsstrecket fick han sparken.
Att avskedet kom efter ett meriterande 2–2-kryss borta mot Chelsea gjorde fansen än mer upprörda.
In kom Mauricio Pochettino från Espanyol. Han var tvungen att vända många belackare, men argentinaren lyckades faktiskt.
Southampton utvecklades under den nye tränarens ledning. Han införde ett intensivt presspel och när ”Saints” inom loppet av två matcher besegrade Liverpool och Chelsea var han accepterad.

Nu har ordföranden Nicola Cortese lättat på plånboken för att Southampton ska ta nästa steg.
Förra sommaren chockade man genom att som nykomling värva Gáston Ramirez från Bologna.
Nu har man säkrat försvararen Dejan Lovren från Lyon och mittfältaren Victor Wanyama från Celtic. Lovren var en nödvändig värvning då mittförsvaret var den svagaste lagdelen förra säsongen. När José Fonte blev skadad vilade ansvaret på Maya Yoshida och den förre AIK-spelaren Jos Hooiveld. Den senare hade ibland svårt med tempot.
Victor Wanyama blev ett namn i fotbolls-Europa förra hösten när han hjälpte till att besegra Barcelona i Champions League. Att han är ett fysiskt praktexemplar och en grym spelförstörare råder det inga tvivel om. Men jag sätter ett frågetecken om han är tillräckligt bra i spelet med boll.

Med värvningarna har Southampton ett riktigt stark startelva. Sedan tidigare finns lovande ytterbackarna Nathaniel Clyne och Luke Shaw. Artur Boruc blev till slut en trygg sista utpost.
Mittfältet med Morgan Schneiderlin och Jack Cork var ligans mest underskattade. Jason Puncheon överraskade många. Adam Lallana drogs med skador, men bör vara redo för sitt genombrott i Premier League. I Gáston Ramirez finns mer att hämta ut.
Längst fram finns Rickie Lambert. Anfallsbesättningen är ett frågetecken. Lambert klarade steget till PL, men vad händer om han går sönder? Visst, Jay Rodriguez finns att tillgå, men han anpassade ju sig till en roll på kanten. Guly Do Prado och Billy Sharp håller inte på den här nivån och jag ställer mig frågande till om Emmanuel Mayuka gör det heller. Adkins och Pochettino verkar inte ha någon förtroende för spelaren eftersom han knappt fick någon speltid förra säsongen.
Lyckas Nicola Cortese lösa en till anfallare – det snackas om Romas Pablo Osvaldo – är truppen komplett, med Southamptons mått mätt.

Det finns skäl att tro att Southampton ska kunna klättra till en mittenplacering den här säsongen. Dejan Lovren och Victor Wanyama är två av dem.
Men det finns också en annan aspekt som är värd att resonera kring, förutom ”andrasäsongssyndromet”:
Mauricio Pochettino förordar ett högt, intensivt presspel á la Bielsa.
Mönstret för sådana lag är ofta att de har höga toppar, men också djupa dalar. Ena veckan kan de knäcka Chelsea, nästa vecka får de stryk av QPR. Typ.
Det finns också en risk att ”bensinen” tar slut mot våren, lex Athletic Club. Är Saints trupp tillräckligt bred för att orka springa sönder sina motståndare över 38 omgångar?
Är svaret ja på den frågan kan det bli en riktigt rolig säsong på St Mary’s Stadium.

Tänkbar startelva:
Boruc – Clyne, Lovren, Fonte, Shaw – Schneiderlin, Wanyama – Puncheon, Rodriguez, Lallana – Lambert.

Transfers In: Victor Wanyama (Celtic, £12.5m), Dejan Lovren (Lyon, £8.5m).
Out: Sam Hoskins (Yeovil, Free), Ben Reeves (MK Dons, Free), Richard Chaplow (Millwall, Free), Dan Seaborne (Yeovil, Free), Steve de Ridder (Utrecht, Free), Frazer Richardson (Middlesbrough, Free), Vegard Forren (Molde, £1,5m).
Released: Danny Butterfield, Ryan Dickson, Tommy Forecast, Alberto Seidi.
Nyckelspelaren: Rickie Lambert.
Håll ögonen på: Victor Wanyama.